Kategoriarkiv: Film /Movies
Deer Hunt – ink & wash quick exercise
En snabb övning med naturtema i ink & wash-stil en ledig fredag
Förra fredan hade man, med en dags ledigt p.g.a. skador, lite tid över för en snabb övning i s.k. ink & wash – snabbt gjorda bilder i akvarell förstärkta med bläcklinjer. Meningen med den här tekniken är framför allt att producera en rimligt föreställande färglagd bild – snabbt. Fokus ligger på helhetsintrycket, detaljer antyds bara eller utelämnas nästan helt, och på färgspel snarare än linjer. Sistnämnda är svårt för mig, som är väldigt linjeorienterad i mitt tecknande. Därför togs tillfället i akt för att göra ännu en storyboard, utan någon direkt förlaga, av en scen ute i naturen av några av protagonisterna i mina storys på jakt i skogen, delvis inspirerad av att man nyligen sett filmen ”Prey” (senaste installationen av ”Predator”-filmserien).
Jag gjorde många kladdar på temat för några år sedan, när jag skrev om där – avsnittet är viktigt för karaktärernas framtida inbördes relationer – och några har mynnat ut i en och annan mer utvecklad bild (se t.ex ”Yakane the Hunter” som presenterats här tidigare) genom åren. Fokus har dock nästan helt legat på själva karaktärerna.
För dagens bild ville jag dock öva mer på vad som passar wash-tekniken, en översiktlig bild på omgivningarna som jag föreställde mig dem. Just det sista var viktigt – som jag föreställde mig dem. Ink & wash används nästan alltid till avbildnng av en vy eller ett foto – men jag vill fånga mitt fantasis landskap. Sålunda skulle detta också bli ännu en övning i att försöka tydliggöra mina visioner utan hänsyftning till en existerande förlaga eller modell att utgå ifrån.
För att sätta konturerna av det jag föreställde mig, gjordes en snabb kladdskiss. Corinna, Kati, Yakane och Jack, figurerna i förgrunden, ligger på huk bakom ett nedfallet träd, blickande in i bilden på sitt tänkta byte, några hjortar i en bäck.
Där jag förr om åren skulle ha frestats att grotta ner mig sådant som figurernas perspektiv och lite svåra vinklar tvingade jag mig nu att lämna det där på ett antytt stadium och lade på konturer i bläck, suddade bort hela kladden efter inscanning – och började måla.
Efter att färgerna torkat på kvällen lade jag på förstärkningar av linjerna med Micron Fineline bläckpenna (1mm). Med tanke på att det ändå var tänkt att vara en slags färglagd skiss, en antydd bild och inte något färdigt, så väljer jag att betrakta det som ett slags framsteg. Speciellt tidsmässigt. Det går snabbare och snabbare nu, att plocka ut bilderna ur hjärnan när man väl bestämt sig för det. Visst, figurernas perspektiv i förgrunden är lite skeva, anatomin är lite off – Katis figur blev tacksamt nog minst vanställd – och saknar detaljer: jag missadet.ex. att få med Yakanes alla ärr. Skogen bakom hjortarna är mer än lovligt antydd och kunde fått lite mer skuggor och färgnyanser. Men tjoho, som övning betraktat är det bättre än inget – miljön och figurerna harmonierar och det känns iaf. som en riktig scen, som om än sorgfälligt genomförd, fått med det viktigaste av det som man ser framför sig i sina inre kamerors blickfång.
En Elsa för Elwynn
Förra året vill jag göra något för en liten tjej som heter Elwynn. Jag noterade att hon hade den omåttligt populära prinsessan Elsa från disneyfilmen ”Frost” på sina ryggsäck. Det gav mig en idé…
Så, blev frågan: skulle Elwynn uppskatta att kanske få en bild av den svala isprinsessan? Jo, men varför inte, blev svaret. Sagt och gjort, under vintern började jag mitt i flyttstrul och annat jox att dra upp skisserna för en enkel men förhoppningsvis tjänlig bild av Elsa.
Det hör till saken att ”Frost”-filmerna står stadigt förankrade i den nya digitala Disney-eran av datoranimerad design – hon är alltså inte riktigt ”tecknad” i den gängse meningen av gamla tecknade filmer. Så jag bestämde mig på infall att faktiskt göra en riktig teckning av henne, lite som Disneyfilmerna såg ut för 20-30 år sedan med ritade linjer och konturer tydligt som bas för animationen.
Jag bestämde mig för att lite avvika från de mest prinsessigt skira klänningarna som Elsa har i ”Frost” och tog inspiration av de mer praktiska kläder som hennes syster bär, och som Elsas egna kläder också mer drar åt i ”Frost 2”. Efter lite designutkast fäste jag en linjeskiss i tusch på papper, och började också att dra upp riktlinjerna för bakgrunden, draget från hennes isslott i de snöklädda bergen i filmen.
Till slut var tuschteckningen som skulle utgöra basen klar, och jag började lägga på färger i olika lager, grupperade för karaktären respektive bakgrundselementen. Från grundfärger som sedan försågs med gradvisa skiftande lager gick det hela som synes nedan.
Nu skulle ju det här gått geschwinnt på bara några dagar kanske om man haft vettiga redskap som t.ex. en ritplatta. Men trots musritandets pilliga seghet och klumpighet växte det hela fram lager på lager. Bilden blev så småningom allt mer skiktad och fick texturer och detaljer som förhoppningsvis inte förtar känslan av teckning för mycket. Jag menar, vill man ha en bild av Elsa i precis samma stil som hon ser ut i filmerna är det ju bara att ta en snapshot från en HD-version av filmen ifråga.
…Och så här blev den någorlunda färdiga bilden. Jag fick bita mig i handen lite för att inte fortsätta lägga på mer lager och modifikationer in absurdum, så att Elwynn kunde få sin bild innan det var dags att ansöka om körkortet. Jag hoppas att hon gillar den.
Myriadernas Marsch (II)
Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.
I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.
Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.
Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.
Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…
Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.
Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.
Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.
Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.
Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.
När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.
Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.
Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
Myriadernas Marsch (I)
Den första i en serie bilder inspirerade av nutidshändelser, speciellt kriget i Ukraina, men också folkliga protester, historien och – Musik.
År 2015, efter att protester i Ukraina tvingade fram avgången för den dåvarande ryskstödde presidenten, och inledde vad som skulle vara en period av öppen fientlighet mellan Ryssland och Ukraina vars kulmen nu utspelas för en chockerad omvärld, kom en dokumentärfilm, ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv.
Bland allt i den som gjorde starkt intryck kom dess soundtrack, med originalmusik av Jasha Klebe att slå rot varaktigt i mig, och förenades med tankar jag haft sedan finanskrisen i Grekland 2009, och som ofta är i mitt fall, gav inspiration till scener för mina berättelser. Musiken var det som slutgiltigt framkallade de klaraste bilderna i mitt inre.
När kriget nu, 2022 till sist kom till Ukraina, bestämde jag mig för att, dels i syfte att få utlopp för min frustration, dels för att i någon mån gripa den känsla av aktualitet och symbolism som kom över mig, skapa en storyboard-serie utifrån dessa visioner som jag jobbat med under åren.
Milljön för mina scener är Aracanea, min motsvarighet till Konstantinopel ca 1300 AD, vilken varit ett återkommande motiv för designarbete som tidigare förevisats här. Till exempel utformningen av ”Järnportarna” (Sidera Pyles), vilka utgör den stora ingången till kejsarens palatsområde. Det är från högt upp på Järnportarna som scenen först betraktas: sedan, i ett omkastat perspektiv, hamnar de direkt i blickfånget.
En annan byggnad som behövde designas noga var Ekklessia Sotiros, Frälsarens katedral – denna den största kyrkan i världen utgör ett central blickfång i hela Aracanea. Arbetet med utformningen av denna var ett grannlaga jobb, men en nödvändig förutsättning de scener som berörs här, då kyrkan utgör en dominerande del av bakgrunden, inte bara fysiskt men också andligt i någon mening.
En sista kreativ detaljstudie saknades, nämligen på den s.k. Myriadon, min motsvarighet till verklighetens Million som stod i Konstantinopel och i sin tur var en direkt imitation av Milliarum Aureum i Rom, som markerade mittpunkten för det Romerska vägnätet. Myriadon gav mig också namnet för scenen, med en hänsyftning till stycket ”March of the Millions” namn.
Myriadon i mitt Aracanea är en komplex struktur, som i sig också innehåller fler hänsyftningar och ett iögonfallande element i form av världens högsta obelisk, som står mitt i korspunkten och kring vilken en ring av triumfbågar strålar ut. Den där hade bara kommit till utkaststadiet, men även om Myriadon ger namn åt den här scenen, skulle den från mitt tänkta perspektiv vara i bakgrunden och inte ses i nära detalj.
Den scen som allt det här utgör bakgrunden till utspelas under en religiös högtid, Ljusfesten, motsvarande de ortodoxa traditionerna kring kyndelsmäss ungefär, då de troende tar med ljus som välsignas i kyrkan för bruk under resten av kyrkoåret. Ljusfesten inträder här just då det råder stor oro i staden på grund av den svåra ekonomisk kris som ett nyligen timat misslyckat krig lett till. Till råga på allt står man inför hot om belägring, samtidigt som kejsaren stängt in sig och är oanträffbar.
I det läget har orosstiftare bland de mer folkliga delarna av munkväsendet, ledande bland dem en tidigare avbildad figur, munken Phileotes, börjat piska upp stämningen för att utöva tryck på kejsarens hov. Historiskt var det här en typ av situation då ansamlandet av människoskaror, oavsett skäl, oroade makthavarna, eftersom det kunde tända gnistan som ledde till oroligheter och kanske t.o.m. uppror.
Det är således med mycket blandade känslor som jag tänkte mig att Yakane, scenens protagonist, ser ut i skymningen från Järnportarna där han och hans män stationerats, och betraktar myllret på Basilikon-torget där nedanför. Vad skulle Yakane skåda där han satt uppflugen? Det som ska stå i fokus för den här scenen är människomassorna – vilka kan räknas i minst 100 000-tal – och deras ljus.
Mitt första snabba kladd-utkast syftade till att ordna tankarna. Förutom de redan beskrivna delarna kan noteras den lilla tempelbyggnaden nära portarna, vilken normalt används för utropandet av kejserliga edikt och nyheter. Den och torget är omgivna av ett myller av ljus.
Utifrån utkastets idé följde en snabb linje -och positionsskiss, för att få en mer bestämd känsla för perspektivet och fokuspunkterna i bilden. Det var från dessa, modifierade, som jag lade ut de underliggande linjerna på akvarellpapper för målningen som skulle komma.
Jag lade på den sena kvällshimlen i akvarell, men i övrigt ville jag prova att använda främst vattenfärg av typen tempera (gouache). Den stora utmaningen skulle bli att få till ljuspunkterna, något som först framstod som hopplöst svårt att få till exakt och dessutom täckande nog att se ut som ljus.
Men, under prövningen av olika sätt, damp en ny oprövad idé ner: tänk om man, istället för att försöka måla punkterna över underliggande färg, försiktigt stänkte ut maskeringsvätska över sidan, och därefter fritt och ledigt målade runt de ansamlingar av små runda stänk som bildades? Craaazy stuff, men det testades, och när maskeringsdropparna så avlägsnades framträdde ett mycket tillfredställande mönster av helvita punkter som förblivit omålade. Med ytterst tunn akvarell i gula nyanser gavs dessa så varmare karaktär, samtidigt som området mellan dem gjordes mörkare med dito gråbruna och andra toner för kontrastens skull.
Flera övermålningar följde. Efter viss tvekan tog jag också till tuschpennor och fyllde försiktigt i vissa linjer, vilket förvandlade illustrationen till en Ink & Wash-målning.
Efter tidigare lärdomar då akvarell och vattenfärgsmålningar tenderat att bli väldigt bleka vid scanning meckade jag en del med digitaliseringen av bilden, med olika inställningar för att kompensera för ljuseffekter och kontrast. Nedan ses olika resultat över hela skalan från blek och alltför ljus till alldeles för mörk och mättad. Den nedersta blev mest rättvisande i relation till den fysiska målningen.
Oaktat motivet är det där inte mer än en ganska grov illustration som både saknar mycket av realistisk finess eller en bra akvarellmålnings impressionistiska övergångar. Men som storyboard funkar det: intrycket var det viktiga – av ljusen i skymningen i skuggan av staden och dess monument, och känslan av mycket folk. Samtidigt som det ska vara något stillsamt, stämningsfullt över det med alla ljus… Det är inte lätt att måla sådana folkmassor, och jag tycker nog ändå att det här var ett lyckat experiment. Och den är också bara ett steg – fler bilder från scenen följer.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
I väntan på Mulan
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)
I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.
OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.
Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.
Wonder Woman Comic-con trailer
”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.
Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer
Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.
Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.
Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.
Gal Gadot & Patty Jenkins
Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.
Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.
Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.
Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.
Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.
Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.
Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.
Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer
Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)
En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt: det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.
Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.
För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.
Betyg: Tummen upp
****************************
← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare”
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:
- Internet Movie Database: Wonder Woman (2017) IMDb
- Wikipedia: Wonder Woman (2017 film)
- Wonder Woman’s Officiella Sajt: wonderwomanfilm.com
- Svenska Dagbladets recension ”Wonder Woman – Superhjältefilmen vi längtat efter – äntligen”
- Dagens Nyheter recension ”Patty Jenkins – Wonder Woman”
En Återblick på Bioåret 2016
Förvisso lite sent, då bioåret 2017 redan börjat, kan det vara på plats med en liten återblick på filmer man sett på plats i biograferna förra året, innan rullningen kommer igång på allvar och före oskarsnomineringarna landar den 24:e Januari…
Film är undertecknads favoritkonstform, som också menar att den helst skall ses på bio. Allt, från själva tekniken som används till de konstgrepp som vinklar, färgskala, klippning med mera som präglar hela tillkomsten av en film utgår från att den skall intas på en biograf med vissa dimensioner, avstånd, ljus -och ljudförutsättningar etc. för att ge den optimala upplevelsen.
Samtidigt är det obestridligen något av ett projekt att ta sig till en biograf, och för den som upplever sig såsom väldigt upptagen blir bio lätt något att prioritera bort. Speciellt eftersom tekniken de senaste åren, antingen det är DVDs, Blurays och strömmande TV & Filmer, tillsammans med större och bättre TV-apparater och ljudanläggningar numera erbjuder alternativet att se film med något så när rimlig standard i hemmet. Bio blir i en sådan miljö en av flera sätt att se film – överlägset kanske ifråga om upplevelsens potential, men sårbart för tidsbrist och olyckliga omständigheter. År 2016 gjorde sistnämnda att man själv bara kom iväg på bio 21 ggr, dvs. under målsättningen på 2 gånger i månaden eller 24 ggr per år.
Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt
Nedan följer hela listan, med mina anteckningar och betyg. Omdömen och betyg enligt bloggens egen skala (se ovan) avgavs samma kväll som var och en av filmerna sågs, och trots att vissa av dem sedermera har setts om och delvis kommit i ett annat ljus är det i grunden mitt spontana, omedelbara intryck som ligger till grund för betygen.
Drama
2016 års dramafilmer, med spänning eller nerv, dramatisk tyngd och en god historia som sina hörnstenar, innehöll liksom tidigare flera av årets bästa filmer.
”Legend” (UK 2015), historien om de kriminella Kray-bröderna i vad som är ett försök att skapa en slags engelsk ”Maffiabröder” – dock utan att riktigt nå målet. Ett bra försök dock, och det är något med engelska gangsters i en väl återgiven miljö och periodskildring, liksom Tom Hardys utmärkta spel som båda bröderna Kray som ger mersmak.
”Macbeth” (UK 2015) filmatiseringen av Shakespeares ödesdrama är såklart intressant för den som uppskattar den klassiska ursprungstexten. Våldsam, tät och väl filmad med utmärkta insatser av Michael Fassbender i titelrollen och Marion Cotillard som den pådrivande Lady Macbeth som dock sent omsider inser att hon skapat ett monster. Man får inte ha svårt för Shakespeares ursprunglig dialog och språk: men om man som undertecknad njuter av denna är det en karamell att suga lääänge på.
“10 Cloverfield Lane” (USA 2016) Ett psykologiskt kammarspel om överlevnad och tillfångatagande, där den extremt katastrofberedde John Goodman gör en stark och skräckinjagande insats. En del kritiker irriterade sig på filmens sista akt, som utan att spoila den kan sägas vända filmen på huvudet, ja t.om. skjuter den sidledes till en delvis ny genre – men undertecknade fann inte att den rysansvärda psykologiska spänningen från innan förtas bara för att slutet är överraskande. En klar rekommendation för uppskattare av den klaustrofobiska thrillern med lite oväntat spinn.
”Spotlight” (USA 2016) kastar ljus över begynnelsen av den otroliga skandal som från 2001 och framåt började avslöja katolska kyrkans döljande av de otaliga fallen av barnvåldtäkt och ofredande som dess präster gjort sig skyldiga till. En film om idogt grävande arbete från journalister och redaktörer på tidningen the Boston Globe, och om hur tystnadens kultur, omsorgen om traditionella strukturer och sociala konvenanser hindrar att brott uppdagas och ansvars utkrävs av de med makt och respektabilitet i samhället. En omsorgsfullt upplagd och välspelad film, som undviker övertoner och pekpinnar utan låter fakta och den skickliga ensemblen drabba åskådaren.
”Ben-Hur”, (USA 2016) nyfilmatiseringen av den klassiska historien med Charlton Heston i versionen från 1959. Då ansedd som en av de bästa filmerna någonsin – nu håller väl inte historien hela vägen. Vackert och anslående filmad gör den klart att tekniskt och miljömässigt har förmågan att skildra gått framåt. Men den nya, över en timme kortare versionen dras med tydliga obalanser i tyngdpunkt och tempo som gör att den känns delvis framstressad, speciellt mot slutet.
”Suburra”, (Italien 2015) Våldsamt modernt gangsterdrama i liknande anda som ”Gomorra” (2008), som gav en hårdkokt och mörk bild av den organiserade brottsligheten och dess effekt på alla nivåer i dagens södra Italien. ”Suburra”, som utspelas i Roms gangstervärld med förgreningar i det politiska livet, är trots sina parallella handlingar en mer sammanhållen berättelse, men känns samtidigt inte lika drabbande realistisk – några av den moderna gangsterfilmens troper är tydligare, och slutet känns kanske något tillrättalagt. Det är ändå en spännande och definitivt sevärd historia.
”Julieta”, (Spanien 2016) var mästerregissören Pedro Almodóvars återkomst till de breda dukarna. En nedtonad Almodovar som lämnat det burleska och lätt hysteriska bakom sig bjuder på sedvanligt välgjorda personporträtt, med initierade inblickar på de kvinnliga protagonisternas smärtsamma bakgrunder, konflikter och vägval. Skådespelerskorna Emma Suarez & Adriana Ugarte gör lysande insatser i titelrollen under olika skeden av livet. Det lite abrupta slutet lämnar åskådaren lite hängande, men trots allt med ett slags hopp om att försoning med det förgångna skall kunna ske. .
“Hacksaw Ridge”, (USA 2016) Mel Gibsons definitiva comeback som regissör har alla den moderna välgjorda amerikanska krigsfilmens ingredienser – inklusive extremt blodiga och välgjorda stridscener. Det är dock den osannolika huvudpersonen, Andrew Garfields religiöst motiverade vapenvägrare som ändå vill delta i kriget mot sina överordnades och militärens vilja, och som sedan heroiskt räddar mängder av liv på det blodiga slagfältet, som skiljer ut den från mängden. Lyckas hålla det vanliga flaggviftandet under kontroll, och undviker också att predika om huvudpersonens övertygelse.
Superhjältar & Fantasy
2016 var året då superhjältefilmen tog det definitiva klivet över till att bli den kanske enskilt mest publiklockande av filmgenrer. För en läsare av såväl serietidningar som Fantasy -och Science Fictionberättelser sedan barnsben är det välkommet att genren har breddats och numera kan bli föremål för mer seriösa och genomarbetade filmer. 2016 bjöd dock på så pass många axplock ur genren att några av de bästa (som t.ex. ”Captain America: Civil War”) oturligt missades på den stora duken, till förmån för flera mer mediokra alster som tyvärr tog upp undertecknads tid.
”Batman v Superman: Dawn of Justice” (USA 2016) lovade för många att bli superhjältefilmens episka höjdpunkt för i år. Döm om besvikelsen när titanernas möte istället visade sig vara en högst ojämnt berättad historia, med flera magplask vad gällde handling, karaktärer och tonläge blandat med mycket som är välgjort – det är en snygg film och titelns Batman görs oväntat väl av Ben Affleck. ”BvS” har, trots sin kommersiella framgång, delat superhjältefansen som få filmer kunnat, och de gapande hålen i den onödigt brutala och svartsynta historien lämnade många med en sur eftersmak. För undertecknad räddades filmen från ett klart underkänt betyg av den mycket lovande introduktionen av min favoritsuperhjälte – eller snarare hjältinna – alla kategorier, den stridbara Mirakelkvinnan (Wonder Woman) i Gal Gadots sevärda tappning.
”Dr Strange”, (USA 2016) en av de mindre välkända superhjältarna i Marvel-universumet är trollkarlen Dr Strange. Marvel tog något av ett djärvt steg när de valde att introducera sin version av en mystisk magipräglad verklighet i sin hittills starkt teknologibaserade superhjältevärld. Sällan har visuella effekter fått spela en så viktig roll för att skapa en annorlunda verklighet, och resultatet är mycket iögonfallande och suggestivt. Själva historien är dock framstressat berättad, och personerna utöver titelns hjälte, välspelad av huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch, liksom dennes mästare Tilda Swinton, är väldigt skissartat skildrade. Filmens konflikt saknar också nerv – det känns liksom aldrig riktigt spännande trots orgien i kaos och välgjorda effekter. Välgjord och visuellt intressant som den är, står ”Dr Strange” inte ut som någon originell eller mer djupsinnig historia.
”Warcraft” (USA 2016) är baserat på Warcraft-spelen, först lanserade 1994. Handlingen utspelas i en fantasyvärld där gorillaliknande orcher och människor i överdimensionerade rustningar bekämpar varandra. Det här är ännu en av dessa filmer som vilar tungt, för att inte säga nästan helt, på modern datorgrafik för att bygga upp omgivningar och figurernas utseenden. Trots vackra vyer och detaljrikedom ser det dock ofta inte riktigt…äkta ut, och den sökta sagoatmosfären är inte på något sätt i nivå med den tekniska nivån. Den vackra grafiken förmår heller inte dölja att historien och personerna i den är tunna som flor, och bär heller inte upp det gravallvar som protagonisterna tillmäter den mitt bland alla datoranimationer. Trots den snygga ytan känns Warcraft aldrig spännande eller angelägen, och måste läggas till raden av missar i försöken att göra en bra film baserat på ett dataspel.
”Suicide Squad”, (USA 2016) Efter halvmissen gravallvarliga ”Batman vs Superman” försökte DC-superhjältevärlden återkomma med en mer edgy och förment skojig film. Premissen är i och för sig inte så dum.”Suicide Squad” är en samling brottslingar som av USAs regering tvingas att agera som en slags elitstyrka att sättas in mot andra hot med superkrafter. Dess medlemmar är mer än lovligt trasiga och missanpassade, och i serierna som ligger till grund för filmen har det bäddat för intressanta förvecklingar och ett delvis annat stuk än den normala svartvita dynamik som präglar superhjältegenren. Dessa lovande karameller slösas tyvärr bort på en historia som inte bara är plågsamt ologisk, fruktansvärt klippt och sammansatt utan också, vilket är värre, ointressant och rätt trist mot slutet.
”Fantastic Beasts and Where to Find Them”, (USA 2016) JK Rawlings magitryfferade värld återkom i denna prequel till handlingen som utspelats i de välkända Harry Potter-filmerna. Scenen är USA under mellankrigstiden, dit magizoologen Newt Scamander anländer med en väska fylld av sagomonster. Förvecklingar sker och väskan med dess magiska kreatur kommer på avvägar och så är jakten igång… Det kan låta tunt, men ”Fantastic Beasts” lyckas fylla ut det där med själva miljöombytet till USA, där relationen mellan vanliga människor och trollkarlsvärlden är mycket mer konfliktfylld, med passande typiskt amerikanskt religiösa motiv. Filmen är också mycket vackert gjord, miljön väl genomförd och protagonisterna känns faktiskt som intressanta och tredimensionella karaktärer. Trots några instanser där filmen saktar ner en på det hela taget klart sevärd nytändning av Potter-världen.
”Rogue One – A Star Wars Story”, (USA 2016) är det senaste nedslaget i Star Wars-sagan. Mycket är förstås bekant, men dess premiss är delvis annorlunda än övriga filmers. Formellt en prequel till den första Star Wars-filmen (”A New Hope”) tar ”Rogue One” sikte på en specifik och begränsad episod i starwarsvärldens mytvärld: hur det gick till när rebellerna till Imperiet får tag på ritningarna som avslöjar svagheten i supervapnet Dödsstjärnan. Den här begränsningen och frånvaron av de mer sagolika inslagen som Jediriddarna och Kraften som deus ex machina bäddar dock för en mycket mer fokuserad historia som också vilar mer solitt på miljön som kommer till liv på ett sätt som inte setts till sedan ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Den bästa starwarsfilmen sedan de tre ursprungsfilmerna!
Animerat
En av fördelarna med barn i familje- och bekantskapskretsen är att man kan fortsätta ta del av tecknad film med rätt sorts sällskap, i meningen den huvudsakliga målgruppen, och ta del av deras intryck samtidigt som man åtnjuter deras sällskap. Samtidigt gör dock detta omdömet om själva filmerna lite… skev. Enkelt uttryckt dras filmernas betyg definitivt upp av att de ses tillsammans med de bedårande medbesökarna. Detta förtas förstås inte deras värde, och det är en lycklig omständighet att det numera finns flera konkurrerande mediehus som regelbundet producerar bred animerad film av hög kvalité.
”Den Gode Dinosaurien” (USA 2015) Premissen för denna Disney/Pixar-film är att asteroiden som satte igång utrotandet av dinosaurierna hel enkelt… missade. Miljoner år senare har dinosarierna blivit intelligenta och lever stilla farmarliv, i en slags nästan omkastad ”Fred Flinta”-värld. I en sådan dinosauriefamilj lever den timide Arlo, som en dag ställs inför ett nytt läskigt hot, och som drabbas av att fadern dör. ”Den Gode Dinosaurien” är väldigt gullig, men har också vissa tänkvärda inslag: om att inte vara så ängslig, inte frukta det nya, och om att göra sitt bästa. Interaktionen med det lilla människobarnet han stöter på är kul, och så är också flera av de mer råbarkade dinosaurerna han stöter på i sin färd. Kul, sevärd och väl berättad.
”Zootropolis” (USA 2015) var årets stora nysläpp från Disney/Pixar – och det märks. Sprudlande, extremt välgjord med karaktärer som roar och engagerar och mängder av kul referenser till andra genrer och även verkliga samhällsfrågor – det här är en fullmatad film som kan ses av ett brett spektrum av besökare. Animationen och miljön är fantasieggande – samtidigt är parallellerna med företeelserna i den verkliga världen hela tiden där. Det är kanske det mest överraskande – att filmen lyckas framföra ett tydligt och klart genomfört budskap som känns organiskt och följdriktigt och bidrar istället för att avleda eller förta från handlingens tempo, istället för att kännas påklistrat som annars ofta är fallet.
”Kung Fu Panda 3” (USA 2016) Den tredje av Dreamworks filmer om den feta pandan Po, som avancerat till att bli den främsta Kung-fu-mästaren efter sin mästares frånfälle. Samtidigt som han återförenas med sin panda-pappa, så hotas Kina av en ny fara från en uråldrig krigare och lärjunge till deras gemensamme mästare… ”Kung Fu Panda 3” är välgjord och kul ett tag, när hans pandafar hittar honom, och har några skoj repliker. Men tyvärr lider filmen av kroniska upprepningar vid det här laget, och efter det femtioelfte fetskämtet inser man att serien är på upphällningen.
”Hitta Doris”, (USA 2016) Uppföljaren till succén ”Hitta Nemo” från 2003 har en handling som i sina huvuddrag är nästan identisk med den första filmen. Här är det dock den tankspridda Doris som kommer bort, och omkvädet är att hon varit vilse, skild från sina föräldrar större delen av sitt liv. När hon hamnar på en marin djurpark ger sig Nemo och Marlin sig ut för att leta rätt på henne… Filmens budskap att ”annorlunda är OK” är lagom präktigt och skorrar inte för gullenuttigt, och ”Hitta Doris” är förstås vackert renderad och väl animerad, och historien tillräckligt rappt berättad för att inte bli tråkig. Men det är ändå svårt att undvika känslan av omtagning, och man får hoppas att någon tredje borttappning med tillhörande räddningsfärd inte ligger på lut.
”Kubo & de två Strängarna”, (USA 2016) årets animerade dark horse utspelas i en Japanskt inspirerad miljö, med samurajer, förfädersgudar och kamis (andeväsen), och handlar om pojken Kubo som lever själv med sin mor som råkat ut för ett rysligt olycksöde i det förgångna. En dag kommer det förflutna ifatt dem och Kubo kastas ut i en serie äventyr med talande djur och läskiga krigarandar som vill åt honom. Kubo är underbart vackert gjord i en blandning av Stop-motion-teknik och dataanimering, av teamet bakom ”Boxtrolls” häromåret. Det gör att den känns mycket mer organisk och taktil, samtidigt som dess sagoberättande karaktär lyfts fram. Berättelsens omkväde, relationen till de döda och värdet av en människas begränsade liv, skulle ha kunnat bli pekpinneaktigt – men här passar den väl in och löper centralt genom berättelsen. Årets mest gedigna hantverk i genren.
”Sing”, (USA 2016 ) Detta är ett sådant tillfälle när betyget definitivt drogs upp av det mysiga sällskapet, och den var en av de filmer som vi väntade mest på skulle få premiär: den är svåremotståndlig för den som gillar att sjunga med barn och sågs 2 gånger. ”Sing” är helt enkelt en animerad variant i djurbefolkad miljö av en talangtävling i stil med ”Idol”. Den vilar helt på tjusningen med att höra bekanta låtar i kombination med lite tokskojiga djur som bokstavligen lallar runt. Filmens studio Illumination (bakom bl.a. ”Dumma Mig”-filmerna) kan inte tävla med Disney/Pixar eller ens Dreamworks i tekniskt hänseende – men här kompenserar de det med enkla men effektiva figurer, som man precis som i verklighetens talangtävlingsförlagor kan engagera sig i och heja på. Resultatet är sympatiskt och man finner sig nynnande på de gamla godingarna ett bra tag efteråt.
Av de animerade filmerna kan man i efterhand konstatera att ”Kubo och de två Strängarna” nog var bäst, tätt följd av ”Zootropolis” som trots sitt berömvärda utförande, bra figurer och tänkvärda budskap inte riktigt hade den ”fullträffskänsla” som t.ex. ”Frost” fick till häromåret. Det är lovande att den mest intressanta, både visuellt och ifråga om budskap, av filmerna för ovanlighetens skull inte kom från någon av de stora studiorna för animerat (Disney/Pixar, Dreamworks och Illumination). Det bäddar förhoppningsvis för än större mångfald i framtiden.
———————–
Så – det var förra årets filmer på bio för undertecknad. En diger samling från olika håll, fast kvalitetsmässigt ändå ganska samlad strax ovan mitten av strecket: flera gedigna verk, några lite sämre, men inga superba mästerverk eller usla bottennapp stack ut. I skrivande stund har årets första biobesök avklarats, The Accountant med Ben Affleck som autistisk lönnmördarrevisor (hehe). Januari är annars lite av en stiltjeperiod för biobesök – och därför skall inom kort en liten genomgång av filmer att se fram emot under 2017 publiceras.
Face-off för en plågad själ…en nostalgisk återblick på en blodig idé
Eller… skadeglädje är den enda sanna glädjen (?) Pinad av sjukdom/infektion för första gången på lååång tid är det en händelse som ser ut som tanke att man tog upp en gammal teckning och bestämde sig för att färglägga den. En teckning som föreställer en man i svåra plågor medan han får sitt ansikte… avslitet.
Kashar
Jaja, det kan låta sadistiskt. Sammanhanget var dock inte helt godtyckligt. Det här var en tuschteckning som skildrade en händelse från den gamla rollspelstiden, där figuren Yakane (som förevisats här i andra sammanhang) råkade falla i händerna på den demoniske Kashar (vilken omtalats här). Denne konstaterade apropå ingenting att Yakane vid tillfället hade två vackra kvinnor under sitt beskydd, med omkvädet att det knappast var hans snygga nuna han hade att tacka för det. Troligen inspirerat av filmen Face/Off (1997) med Nicholas Cage och John Travolta kulminerade en utdragen och fruktansvärd tortyr som följde med att Kashar grävde in sina kloförsedda händer i Yakanes anlete och helt sonika slet av stora delar av ansiktet.
Kati vs Kashar
Kashars sinnesjuka infall kom att få vissa långtgående följder – i förstone kom den gudliga Kati till Yakanes undsättning och utplånade Kashar (se detta inlägg för det). Men när hon senare ville hela Yakanes ansikte drog hon på sig ett högt pris, nämligen att själv utsättas för alla plågor som Yakane genomlidit.
Well, nog om backstoryn. Själva teckningen var inget speciellt, en snabbt ritad tuschbild i min normala stil, utan några speciella studier eller förlagor. Det var själva visionen av rycket, som stod väldigt tydligt fram för mitt inre öga, som skulle fångas.
Den skulle ha tjänat på lite närmare studier av hur huden skulle ha veckats och dragits ut, den där, men då, när den gjordes för ett dussin år sedan, var man inte lika benägen på sådant. Efter en tid bestämde jag mig för att tillämpa lite Photoshop-effekter, som en del av mina dåtida stapplanden på bildbehandlingens område. Lite omordnande av figurerna, och framför allt en massa rök (med hjälp av flera lager moln-effekter) förde bilden till stadiet som syns härunder.
Kashar – nydesign m avslitet ansikte
Efter detta blev det just inget mer av den där under flera år.
Men så någon gång runt 2012, började jag göra vissa omarbetningar av Kashar-figuren, eftersom någon tyckt att denne inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Nähä men dåså. Som redovisats i posten ”The Monster Within 2” gjordes en ny design på den förskräcklige där omkvädet var ett enormt gap som öppnades i två led, och ett huvud som täcktes av… ögon.
Det här skapade dock problemet att dittillsvarande teckningar med Kashar, och de var flera, måste göras om. Efter visst suckande tog jag tag i det, och för den aktuella teckningen ifråga blev den nya designens effekt som nedan. Även Kashars händer är här täckta av ögon – en idé som kom till mig via en Stephen King-novell där en demonisk besittning som drabbar en astronaut gestaltas som just ögon som börjar täcka huvudpersonens händer och får honom att utföra monstruösa dåd.
Och nu har varvet fullbordats. Som en del av lite experimenterande med bildbehandlingsprogrammet GIMP lade jag på färg på den bilden. Mest krut lades på Yakanes blottade kött under huden, och de blodsprängda ögonen. Resultatet blev en riktigt motbjudande åsyn.
”Den var ju jätte-jätte-läskig” sa en vän om den nygamla bilden. Det var meningen – det där var som sagt en riktigt otrevlig episod i vår käre Yakanes liv. I själva verket skulle den, om jag ritade den idag, varit ännu mycket mer motbjudande, med mer realistiska toningar och skiftningar, mer detaljer och större smärta och ångest i uttrycket. Men nu är den som den är, en trots allt tämligen ruskig gestaltning av en våldsam och smärtfylld fantasi.
Tänk Om… (2) Kontrafaktisk Historia som Litterär Genre
OK, så ett nazidominerat Europa blev aldrig av. För den vars grämelse är outhärdlig kan som vi sett i tidigare inlägg historien inte skänka mycket lindring, endast upplysning. Men kanske… kan man fördjupa sig i fantasins värld, och Tänk Om…
I första inlägget gavs en introduktion till Kontrafaktisk Historia i relation till historia som en vetenskaplig disciplin. Som synes, och trots att kontrafaktiska grepp fått ökad popularitet på sistone, är användbarheten av dess perspektiv begränsat om vi söker lära oss mer om den befintliga historien. Men det finns en annan arena där den kontrafaktiska historien spelat en större roll – nämligen som ett litterärt stilgrepp, en som växt upp till en hel genre inom både litteratur, bildkonst och nyare medier som film och dataspel.
En gråskala av Alternativ – Några definitioner och gränsdragningar
Som vi sett kännetecknas ett kontrafaktiskt scenario av att den utgår från kända händelser fram till skiljepunkten, The Departure Point. Efter den skiljande punkten tänker man sig nya händelser eller faktorer, som är definitivt icke faktiska, icke sanna. Varefter skildringen löper vidare med de påhittade förutsättningarna, vilka fortsätter göra den tänkta påföljande historien annorlunda, på allt mer påtagliga sätt.
Förutom i begränsade subgenrer (se nedan) är dock sådana fullt ut kontrafaktiska historier relativt ovanliga. Mycket vanligare är en modifierad, begränsat ”alternativ” historieskrivning, där man t.ex. låter en fiktiv person ta plats tillsammans med kända historiska aktörer och låter denne spela en viktig roll i kända skeenden, alternativt att man låter rollerna skifta ifråga om drivande händelser i historien. Men historiens bredare förlopp, själva de utfall som sedan ligger till grund för framtiden, ändras inte.
Den här sortens modifierad-men-inte-helt-omstöpt historia har anor som är äldre än både den moderna litteraturen och historievetenskapen – det var normen för äldre tiders historieskrivning, som hade moralistiska och uppbyggliga ideal högre upp på agendan än historismens strävan efter att veta vad som verkligen hände. 
När den moderna historiska romanen tog form på 1800-talet via författare som t.ex. Walter Scott eller Alexandre Dumas fortsatte de i den narrativa anda som premierar en bra intrig snarare än historisk korrekthet för en fiktiv berättelse. Och så har det fortsatt.
200 år senare ser vi i Jan Guillous böcker på svenska om Arn Tempelriddaren en mycket snarlik behandling av historiska förhållanden som Walter Scotts böcker ”Talismanen” och ”Ivanhoe”. Liksom i dessa stoppas en påhittad karaktär (Arn) in i slutet av 1100-talet, ett formativt skede i den svenska medeltida historien, och får spela en avgörande roll för att vissa historiska och storpolitiska skeenden blev som de blev. Guillou referar också till just ”Ivanhoe” i sin bok ”Tempelriddaren” i ett slags erkännande att man skriver inom samma tradition.
Den här sortens alternativ-historia-light behöver dock inte alltid motiveras av att man vill leka med storpolitikens styrande förändringar av historien. En annan användning av kontrafaktiska eller alternativa skeenden som bas för en berättelse ges av 
Hans Alfredsson i dennes roman Den Befjädrade Ormen. Han skildrar en slags omvänd atlantresa under 1000-talet, där en grupp indianer från den högtstående Toltekiska civilisationen i Centralamerika korsar haven österut till ett outvecklat och våldsridet Europa, och föreställer sig möte mellan civilisationerna före renässansen och de stora upptäcktsfärderna. Berättelsen är mer en studie i hur historien kan betraktas ur annorlunda perspektiv än en fullödig alternativ historieskrivning.
I sin iver att berätta en god historia eller lyfta fram vissa personer tar sig dock romaner, och ännu mer filmer, inte sällan så stora friheter med historieskrivningen att de driver iväg, ut över den rena historieförfalskningens kant. Detta är speciellt påtagligt i romaner som behandlar historiska händelser vilka ”förklaras” med hjälp av vittförgrenade intriger, i vilka historiska händelser regelmässigt omtolkas och förses med fiktiva och ockulta bakgrunder och inslag som ger dem annorlunda innebörd då de sker samt lägger grund till sentida konspirationer för att bevara hemligheterna. Detta grepp har växt så lavinartat att man skulle kunna tala om en egen subgenre, den ”Historiska Konspirationsromanen”.
”The Holy Blood and the Holy Grail”, en föregivet ”faktuell” bok som spekulerade om Jesus avkomma, låg troligen till grund för Browns ”Da Vinci-koden”.
Det kanske mest (ö)kända exemplet utgörs av Dan Browns bokproduktion, där genombrottsromanen ”Da Vinci-koden” är speciellt grov eftersom dess författare, som till råga på allt anklagats för att plagiera den bärande delen av sin berättelses alternativa kärna, påstod att den skildrade den ”sanna” historien om Jesus och Maria Magdalena, till olycka för envar som vill lära sig något om kristendomens ursprung och tidiga utveckling. .
Just detta att den ”sanna” historien i dessa böcker alltid är fördold, och vad den vidare världen tror har hänt är verklighetens historia gör att dessa alster snarare kan benämnas en ”hemlig historia” (Secret History) än en kontrafaktisk eller alternativ sådan. Beklagligtvis har detta angreppssätt på historien fått ökad spridning, och som synes visar riskerna med denna att man precis som i fallet med historieforskning bör uppmärksamma risken för ren historieförfalskning.
”Jud Süd” (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede – här i antisemitiskt syfte.
Återigen kan man anföra nazisternas behandling av historien som exempel. Nazistisk ideologi, baserad som den är på den helt ovetenskapliga idén om biologiska ”människoraser” och verkan av denna ”ras” för olika folkgruppers utveckling, närmast kräver en kraftig omredigering av historien, en där folks etniska påbrå är helt styrande för deras beteende och utvecklingen av stater och civilisationer.
Detta gav talrika avtryck inte bara i en förvriden form av ”historieforskning” (redovisad i bl.a. ”Härskarplanen”, se tidigare inlägg) utan i den propaganda och populärkultur som skapades under nazistisk hägn. En av flera nazistiska propagandafilmer tillkomna för att underblåsa antisemitism genom att skriva om historien så att problem och kriser i det förgångna kan skyllas på ”judarna” utgörs av filmen ”Jud Süß” från 1940.
En mer eller mindre grov remake av historien har alltså blivit stapelbara i den fiktiva historiska berättelsen. Det ligger delvis i romanens natur, där handling och händelseutveckling måste fogas in i en narrativ i vilken personliga perspektiv, inte rena fakta, ligger i centrum. Just det här spänningsfältet har i sig gett upphov till ett speciellt stilgrepp som inbegriper en form av kontrafaktisk historia.
Kontrafaktiskt som en Metahistoria
Ett finurligt, men också svårt sätt att närma sig kontrafaktiska idéer utan att helt ta steget ut i en annan värld är att beskriva den påhittade historien parallellt med den verkliga, som en ”historia-i-historien”. Med det menas att man tar in den som en fiktiv föreställning i en roman vars handling i övrigt utspelas i den ”verkliga” världen. Eller – gör den det? Den kontrafaktiska delen av narrativet sätter fingret på frågeställningen om hur historieskrivningen i sig blir till. Vad är det förflutna vi tror oss veta om… egentligen? Vad är sanning och vad är hjärnspöken? Brukad på det här sättet blir det kontrafaktiska inslaget ett sätt att skriva en slags metaberättelse om historien själv.
Någon som flera gånger utforskat det här gränslandet är Umberto Eco. Flera av hans böcker, senast ”Kyrkogården i Prag”, men i än högre grad ”Foucaults Pendel” har en uttryckligen påhittad, konspiratorisk alternativ historia som inslag i sina berättelser. Denna kontrafaktiska historia ihopvävd av berättelsens protagonister börjar under loppet av böckerna slita sig loss och att påverka aktörerna i den ”verkliga” världen. 
Till slut blir det mer och mer osäkert vad det var som faktiskt hände. Trots vissa litterära brister är ”Foucaults Pendel” bitvis mycket intressant om historierevisionismens och konspirationsteoriernas psykologi. Ett av dess citat förtjänar att upprepas – den utgör en varning för att okritiskt läsa in konspirationer och favoritkäpphästar i synen på det förgångna, och sammanfattar väl vad som utmärker en Stolle ifråga om världs- och historiesyn.
”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.
Jose Saramagos Historien om Lissabons belägring är ett annat exempel på kontrafaktiskt inspirerad metahistoria. En översättare får en dag för sig att ändra i en viktig historisk händelse när han översätter en historiebok om Portugals historia: nämligen om hur det gick till när staden Lissabon erövrades från morerna år 1147. Men snart börjar han gå in sig i och betrakta sin hemstad Lissabon mer och mer utifrån egen berättelse snarare än verkligheten.
Metahistoriska berättelser med kontrafaktiskt inslag utgör en slags utflykter i ”Tänk Om”-land, men går inte riktigt hela vägen till att tänka sig en annorlunda verklighet. De kan kanske betraktas som en slags idéromaner, där var författarna vill trycka på är det undflyende draget i vad vi tror oss veta om sambandet till dåtiden.
Vissa Alternativ är mer Alternativa än andra
Kontrafaktiska berättelsen som litterär genre är på många sätt en kusin till Science Fiction-litteraturens framtidsvärldar. Båda delar arvet från ett avgörande ”Tänk Om…”, fast i det kontrafaktiska fallet projicerad på det förflutna, inte framtiden. Det här kan dock leda till en inte obetydlig grad av sammanblandning dem emellan. Genom att författare till kontrafaktiska scenarier arbetar utifrån ett perspektiv som explicit mynnar ut i en radikalt annorlunda historisk utveckling på många nivåer, och således en annorlunda värld, en alternativ verklighet, verkar det vara förhållandevis lättare att stoppa in fantastiska inslag som källan till den annorlunda tidslinjen, alternativt som ett sätt att få den annorlunda verkligheten att samverka med eller påverka vår verklighet.
Ett exempel utgörs av hela den s.k. Steampunk-genren som bygger på en slags retro-futurism, en alternativ teknisk utveckling utgående från 1800-talets tidiga industrialisering, dess teknik och framtidsvisioner, vilka projiceras framåt. Steampunk skulle kunna sägas vara en slags kontrafaktiska historier, men eftersom de också tänker sig fantastiska, inte sällan omöjliga teknologier med utgångspunkt från den viktorianska tidsåldern, bör man hellre betrakta dem som en form av science-fiction med tidig utgångspunkt, en fortsättning på Jules Vernes tänkta teknologiska landvinningar snarare än en form av kontrafaktiskt berättande.
En annan ofta förekommande Sf-trop i berättelser som kör med en förändrad historisk utveckling inbegriper tidsresor till och från vår samtid eller en nära framtid.
En författare som gjort sig ett namn på alternativ historia är Harry Turtledove. En av hans mest kända böcker, ”Guns of The South” (1992) illustrerar en kontrafaktisk historia med Sci-Fi-inslag då den vilar på premissen av just tidsresor som gör det möjligt för Sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget att få tillgång till moderna handeldvapen – och därmed segra.
Ett närmast identiskt scenario med tidsresor som ger Sydsidan i inbördeskriget tillgång till modern krigsutrustning hade för övrigt tidigare publicerats (1984) av Harry Harrison, med titeln ”A Rebel In Time”
Mer nyligen har den outtröttlige Stephen King, som ju tidigare inte aktat för att korsa genregränser, utforskat just tidsresor och följderna av att ändra på historien för att skapa en ny kontrafaktisk verklighet, i romanen ”22/11 1963” där huvudpersonen skall försöka förhindra mordet på president John F Kennedy.
Vad de här fåtaliga exemplen syftar till är att visa på att kontrafaktiska scenarier rör sig i ett gränsland där övergången till Sci-Fi och allmänna fantasmagorier aldrig är långt borta. I det följande skall dock exempel tas upp på kontrafaktiska romaner utan inslag av vare sig Science Fiction, en radikalt annorlunda teknologisk utveckling, fantasy och andra sådana fantastiska företeelser.
Ett Axplock ur Litteraturens & Filmens kontrafaktiska historier
Den måhända långa presentationen ovan har delvis syftat till att skala av vad som utgör det centrala i kontrafaktiska historieberättelser. Man kan därvid konstatera att den renodlade kontrafaktiska romanen är en ännu så länge rätt smal genre. Vad som härnäst omedelbart faller i ögonen är att precis som i fallet med sina fackbokskusiner är genren klart överrepresenterad vad gäller scenarier som utgår från Andra Världskriget och Nazisterna. Denna historiens mest destruktiva konflikt, liksom den nästan osannolikt illvilliga nazistiska ideologin som tvunget måste nedkämpas, är förstås ett tacksamt ämne för kontrafaktisk historia, och har gett upphov till en kraftig slagsida till förmån för spekulationer om en annan utgång av kriget. Sammanställningen av exempel nedan är verkligen inte uttömmande utan utgör endast ett axplock, med prioritet åt böcker tillgängliga på svenska.
Först ut är således en svensk kontrafaktisk roman med Andra Världskrigsfond, skriven av tidigare nämnde Hans Alfredsson. I Attentatet i Pålsjö Skog föreställer han sig ett Sverige som blev indraget i Andra Världskriget och invaderas av Tyskland. Boken inbjuder till att fundera på hur ett invaderat Sverige svarat på en sådan kris, inte minst hur den konflikt mellan kollaboratörer och motståndsmän som ju realiserades i våra grannländer Danmark och Norge skulle ha kunnat te sig hos oss.
Under senare år har Tony Samuelsson skrivit ett par kritikerrosade böcker med uttalat kontrafaktiskt anslag: ”Jag var en Arier” och uppföljaren ”Kafkapaviljongen”. Båda tar sin utgångspunkt i ett Sverige som infogats i ett segerrikt Nazityskland och blivit en gynnad del av det nya ”Germanien”. 
Båda framställer hur ett Sverige sett ut iklädd en totalitär tvångströja, inte nödvändigtvis brutalt påtagen genom blodig invasion, men inte mindre tvingande för det. Stora delar av handlingen tilldrar sig 1976, då Sverige alltså under 40 år varit nazifierat. Framför allt är det kulturlivets villkor i en ideologiskt likriktande diktatur som ligger i fokus – hur författare fängslas, debatten stryps, undervisning och medier anpassats till en världsbild enligt nazismens kategorier.
Philip K Dick – Mannen i det Höga Slottet räknas som en kontrafaktisk klassiker. Den skildrar ett USA som ockuperats av Nazityskland och Japan vilka segrat i andra världskriget. Men precis som i verklighetens Kalla Krig blir segrarmakterna snart mer och mer antagonistiska gentemot varandra, och risken för en ny storskalig konflikt dem emellan ökar allt mer… Mitt i detta får protagonisterna nys om en mystisk författare som börjat röra upp vågor genom en fiktiv berättelse där de Allierade vann. Dick skruvar till det hela och har med ett alternativt verklighetslager till som det kontrafaktiska i sin fiktiva verklighet. Och lustigast av allt är att den alternativa verkligheten inte är vår verklighet heller.
Konspirationen mot Amerika av Philip Roth är en kontrafaktisk historia mot bakgrund av Nazismens framväxt under 30-och 40-talet. Den utgår från ett isolationistiskt Amerika som inte tar del i Andra Världskriget förrän långt senare än i verkligheten, och där antisemitismen stegras kraftigt under mellantiden. I denna historieskrivning tar en administration med flygarhjälten Charles Lindbergh som frontfigur, vars övergripande mål är att hålla Amerika utanför kriget, makten år 1940. Konspirationen mot Amerika utgör en mer sociologisk, kulturhistorisk kontrafaktisk berättelse, som genom att visa på att det trots allt fanns potential för en annorlunda utveckling sätter fingret på sådant som den hemvävda amerikanska antisemitismen – en högst reell företeelse.
Robert Harris – Faderland utgår från att Tyskland vann andra världskriget på såväl öst- som västfronten och kunde föra den Slutliga Lösningen till sin slutpunkt. 20 år senare utgörs det Kalla Kriget av konflikten mellan USA och Nazityskland, och i samband med att en amerikansk journalist besöker Berlin får en SS-kommissarie ledtrådar till vad som egentligen hände med Europas miljoner judar, en historia som helt nedtystats av regimen och är okänd för befolkningen och världen. 
Bakgrunden till Faderland utgörs av visionerna om det framtida Tyskland som inte minst SS gav uttryck för, men lånar också erfarenheter från framför allt Sovjetunionens utveckling för att måla upp den kusliga visionen av hur nazisternas omstöpning av Europa kunnat gå hela vägen. ”Faderland” filmades med Rutger Hauer i huvudrollen som SS-översten Xavier.
En företrädare för ett mer teknologicentrerat kontrafaktiskt perspektiv utgörs av ”V-S Day” av Allen Steele där det tyska raketprogrammet i ett tidigt skede omorienteras från missiler till bemannade raketer, vilket via diverse omständigheter leder till att en rymdkapplöpning sådan som skedde mellan USA och Sovjetunionen på 60-talet istället sker mellan USA och Nazityskland på 40-talet. Att rymdprogrammet var och har alltid varit en bisak till just utvecklingen av missilteknologi, och att en omställning dessutom skulle kräva en helt annan mentalitet hos naziledningen är detaljer som romanen lallar förbi…
En lite kul twist dock: just idén med nazister-i-rymden togs upp i filmen ”Iron Sky”. I vad som mest är en humoristisk drift med en kontrafaktisk historieskrivning har nazisterna här levt kvar i en koloni på.. månen. I filmen är för övrigt en figur starkt inspirerad av den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin president i USA… En kontrafaktisk dystopi om något ( En recension av ”Iron Sky” kan läsas här på bloggen).
För att runda av nazi-temat: en annan nutida film som kanske kan nämnas apropå uttalat alternativa scenarier är Quentin Tarantinos ”Inglorious Basterds”, som i en mening är en slags Kontrafaktisk Historia eftersom dess plot, att Hitler och Nazistledningen mördas av ett allierat kommando, ju lyckas.
Ett helt annat fokus har den alternativa historien i Kim Stanley Robinsons ”The Years of Rice and Salt”. Bokens berättelser bygger på premissen att Digerdöden 1348 var speciellt dödlig för just Européer (lite som vissa eurasiska sjukdomar visade sig extra dödliga för de amerikanska urinvånarna) vilket leder till att Europa närmast töms på folk under högmedeltiden och inte kan spela den alltmer ledande roll världsdelen kom att inneha från renässansen och framåt. Istället tas den ledande rollen i världen över av Kina, Indien och den muslimska världen. Kina blir den stormakt som genomför motsvarigheten till de stora världsseglatserna och upptäcker Amerika, med den muslimska världen hack i häl…
Hur historien skulle ha artat sig om president John F. Kennedy inte mördats är en fråga som sysselsätter många 60-talsnostalgiska amerikaner: vi har redan sett hur Stephen King i sin ”22/11 1963” medelst tidsresor spekulerar i räddandet av Kennedy. I romanen ”Surrounded by Enemies” spekulerar författaren Bryce Zabel i hur ett misslyckat attentat skulle ha påverkat politiken och nationen USA 1963, med det underliggande budskapet att chocken och konspirationstänket som hörde eran till skulle varit annorlunda, men inte mindre än i verkligheten…
Den redan nämnde Harry Turtledove har förutom ”Guns of the South” skrivit flera romaner med en förändrad historia som huvudinnehåll. Längst tar han greppet med sin Southern Victory-serie, som bygger på premissen att sydsidan segrar i inbördeskriget och att konfederationen lever vidare, varefter historien får spinna vidare ända till 1940-talet. 
Förutom denna har han spottat ur sig en mängd böcker med kontrafaktiskt innehåll, som t.ex. ”Ruled Britannia” (där den spanska Armadan 1580 lyckas invadera England), liksom också en rad fantasyromaner starkt baserade på verkliga historiska förhållanden.
Harry Turtledove har också varit redaktör och medförfattare till flera antologier av kontrafaktiska noveller på engelska, senast ambitiöst benämnda ”the best Alternate History Stories of the 20th Century”. Dess blandning av möjliga scenarier med realistiskt anslag och sci-fi-inspirerade tidsreseberättelser spretar betänkligt, men ger en introduktion till genren och dess olika grepp och teman.
Att Spela mot Historien
Det kontrafaktiska anslaget på historien är alltså en rätt speciell, men på sistone växande genre. En bidragande anledning till detta är att greppet, kanske mer än inom ren bokutgivning, fått fäste inom spelvärlden – både inom klassiska brädspel och dataspel.
Ett översiktligt fågelperspektiv på historiska konflikter, alltid med en juste karta som underlag där pjäser kan flyttas runt och inta olika områden, passar för ett brädspels paradigm. Redan 1957 kom det ursprungligen franska spelet ”Risk”, där världen, indelad i olika sektorer, låg öppen för erövring för de spelsugna.
Ett liknande anslag, med världen indelad i territorier som skulle erövras hade ”Axis and Allies” från 1981. Här lockade spelet med ett uttalat kontrafaktiskt lockbete: att leva om ”spelet om Europa” och se om man kunde vinna Andra Världskriget på nytt, eller kanske ta Axelmakterna till seger?
Att vi i det mindre konfliktridna Sverige också kan ha smak för den här sortens spel där man kan erövra världen i alternativ historisk anda framgår att av framgångarna för ”Svea Rike” – ett spel där olika adelsätter konkurrerar om att etablera sig som dominanter över ett Norden under svensk dominans under stormaktstiden på 1600- och 1700-talet. Spelet har sedermera tagit steget över och blivit dataspel.
Just dataspelsvärlden kom att fördjupa kopplingen till kontrafaktisk historia i samband med att den tog upp tråden och vidareutvecklade de strategiska brädspelen, för att skapa några av de första klassiska s.k. strategispelen. Ett av de mer välkända tidiga spelen av denna typ var ”Civilization”, som tog upp och utvecklade strategi-brädspelens tidigare drag men gjorde spelet mer flexibelt och med större utrymme för spelarens handlingsutrymme. Därmed ökade det tidigare nämnda kontrafaktiska draget, i och med att man förstärkte möjligheten för en spelare att påverka händelseutvecklingen genom att leda en nation eller folk och därmed bli en aktör vid tillblivelsen av en annorlunda historia. Detta var något som utvecklarna snabbt insåg och gjorde till dragplåster för senare versioner av spelen.
Många liknande spel med möjligheten att spela ut och påverka världshistoriska skeenden i kärnan av sin spelidé har därefter följt, som det svenskproducerade ”Europa Universalis”, vilka utvecklade konceptet och tillåtit alltmer förfinade politiska relationer, handlingssätt och aspekter av styrning att komma med.
Fler och fler faktorer har lagts till och lagt grunden för nya framgångsrika spel, som ”Total War”-franchisen som lade till en slagfältssimulator vid sidan av strategiaspekten som möjliggjorde förstapersonsperspektiv på slagfält där man alltså kunde anföra sina trupper under realistiska förhållanden för en ännu mer påtaglig alternativ historisk utveckling.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att ju mer förfinade spelen blivit, desto starkare har kopplingen till just möjligheten att spela med olika länders och civilisationers historia och förändra den. Numera har även spel från helt andra genrer än strategispelen hakat på trenden – ett illustrativt exempel utgörs av senaste versionen av det kultförklarade ”Castle Wolfenstein”. I senaste varianten, ”Wolfenstein: The New Order” är utgångspunkten att nazisterna segrat i andra världskriget – det klassiska kontrafaktiska scenariot, som vi sett ovan.
Olikt i fallet med riktiga historieböcker som tar upp denna ansats verkar således kontrafaktisk historia inte utsättas för någon bred kritik när den används som litterär anordning för att berätta en historia. Tvärtom – med tanke på dess popularitet även i nyare medier som dataspel kan man nog förvänta sig att detta grepp fortsätter att vinna insteg i olika former av populära framställningar som använder sig av historien på olika sätt. I fallet med fiktion säger själva det kontrafaktiska i sig väldigt lite om alstrens kvalitét. Som synes lånar sig greppet för spekulationer och rätt ytligt effektsökeri, som riskerar att inte bara bli banalt utan också sprida en felaktig syn på historien. Samtidigt kan man inte förneka att det i händerna på goda berättare som Philip Roth, eller närmare oss Hasse Alfredsson eller Tony Samuelsson, kan bli en fruktbar mekanism för att visa på företeelser med historiska implikationer på ett nytt sätt. Det är kanske just som ansats för att visa på mörkare sidor av våra samhällen, såsom de tre ovan nämnda författarna använder den, som den kontrafaktiska historien har sin största behållning. På det sättet ger kanske denna genomgång den i föregående inlägg omtalade historikern Richard J Evans rätt, fast i ett mer positivt ljus än han avser: kontrafaktiska historier kan, just genom att de tar in ett element av hur det inte är eller har blivit, visa oss på hur något faktiskt är i vår verklighet – något som vi annars inte skulle vilja kännas vid eller se.
*****************************************
←Se föregående inlägget ”Tänk Om…(1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia”
Samt ett tidigare Inlägg där eget bruk gjorts av ett Kontrafaktiskt Tema:
—————————————————————
Några Källor till Kontrafaktisk Historia
Granskade Böcker i detta inlägg:
- Alexandre Dumas se om författaren i http://en.wikipedia.org/wiki/Alexandre_Dumas, specifikt om ”De tre Musketörerna” och ännu mer ”Mannen med Järnmasken”, vars behandling av historien slirar rätt nära det kontrafaktiska, se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Three_Musketeers och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vicomte_of_Bragelonne:_Ten_Years_Later
- Bryce Zabel: ”Surrounded by Enemies” (http://www.whatifkennedylived.com/)
- Dan Brown – ”Da Vinci-koden” (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Da_Vinci_Code), ”Änglar och Demoner” (http://en.wikipedia.org/wiki/Angels_%26_Demons), ”Den Förlorade Symbolen”(http://en.wikipedia.org/wiki/The_Lost_Symbol)
- Hans Alfredssons: se ”Attentatet i Pålsjö Skog” anmälan för(http://www.dn.se/nyheter/sverige/hans-roar-och-oroar/) och ”Den Befjädrade Ormen” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_befj%C3%A4drade_ormen)
- Harry Harrison: ”A Rebel in Time” (http://en.wikipedia.org/wiki/A_Rebel_in_Time)
- Harry Turtledove: om författaren och hans digra produktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Turtledove, om hans ”Southern Victory”-bokserie i tio delar, om ”Ruled Britannia” se http://en.wikipedia.org/wiki/Ruled_Britannia, och om antologin han var redaktör till ”The Best Alternate History Stories of the 20th Century” se http://www.adlibris.com/se/bok/the-best-alternate-history-stories-of-the-20th-century-9780345439901
- Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn Magnusson: ”Vägen till Jerusalem” (http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4gen_till_Jerusalem), ”Tempelriddaren” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tempelriddaren), ”Riket vid vägens slut” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Riket_vid_v%C3%A4gens_slut) samt uppföljaren ”Arvet efter Arn” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Arvet_efter_Arn)
- Jose Saramago: om ”Historien om Lissabons Belägring” se (http://en.wikipedia.org/wiki/The_History_of_the_Siege_of_Lisbon)
- Kim Stanley Robinsons ”The Years of Rice and Salt” (http://www.kimstanleyrobinson.info/w/index.php5?title=The_Years_Of_Rice_And_Salt)
- Michael Baigent, Richard Leigh & Henry Lencoln ”The Holy Blood and the Holy Grail” (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Holy_Blood_and_the_Holy_Grail)
- Philip K Dick: ”Mannen i det Höga Slottet”, se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Man_in_the_High_Castle
- Philip Roth: ”Konspirationen mot Amerika” se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Plot_Against_America
- Robert Harris ”Faderland”: om boken http://en.wikipedia.org/wiki/Fatherland_(novel), om filmatiseringen med Rutger Hauer i huvudrollen se IMDB http://www.imdb.com/title/tt0109779/
- Sir Walter Scott – se om ”Ivanhoe” http://en.wikipedia.org/wiki/Ivanhoe, och ”Talismanen”i http://en.wikipedia.org/wiki/The_Talisman_(Scott_novel)
- Stephen Kings ”11/22/1963” se http://en.wikipedia.org/wiki/11/22/63, samt anmälan på http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/stephen-king-2211-1963/
- Tony Samuelssons: ”Jag var Arier” se (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jag_var_en_arier), anmälan på http://www.svd.se/kultur/litteratur/tank-om-nazisterna-hade-segrat_3381669.svd samt ”Kafkapaviljongen” se (http://sv.wikipedia.org/wiki/Kafkapaviljongen) och Anmälan på http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article18574741.ab
- Umberto Eco: ”Begravningsplatsen i Prag”, se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Prague_Cemetery, och anmälan i Dagens Nyheter http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/umberto-eco-begravningsplatsen-i-prag/, och ”Foucaults pendel”, http://en.wikipedia.org/wiki/Foucault%27s_Pendulum, med recension (http://www.motpol.nu/oskorei/2009/04/19/umberto-eco-foucaults-pendel/)
Granskade Bräd- och Dataspel
- Risk: se http://en.wikipedia.org/wiki/Risk_(game)
- Axis and Allies: se http://en.wikipedia.org/wiki/Axis_%26_Allies
- Svea Rike: för brädspelet se http://sv.wikipedia.org/wiki/Svea_Rike_(br%C3%A4dspel) och som dataspel http://sv.wikipedia.org/wiki/Svea_Rike_(datorspel)
- Civilization series, för hela dataspelsseriens utveckling se http://en.wikipedia.org/wiki/Civilization_(series)
- Total War-spelen: från det första Total War:Shogun http://en.wikipedia.org/wiki/Total_War_(series) och http://www.totalwar.com/
- Europa Universalis http://en.wikipedia.org/wiki/Europa_Universalis
- Wolfenstein: The New Order http://en.wikipedia.org/wiki/Wolfenstein:_The_New_Order
Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:
- Sveriges Radio har tagit upp kontrafaktisk historia i flera program. Vetenskapsradion Historia tar i http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/177421?programid=407 upp både kontrafaktiska perspektiv i historieforskningen och i relation till dataspel. Se också inslaget http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/52988?programid=3810&playaudio=3643293 i ”P1 Kosmo” 20111126 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3810&artikel=4820815
- Se artikel i Svenska Dagbladet om olika litterära genrer med relation till historisk utveckling som centralt inslag http://www.svd.se/kultur/understrecket/resor-till-varldar-som-inte-blivit-av_7386274.svd
Fora & Websajter om Kontrafaktisk Historia i litteraturen
- Artiklar på Wikipedia:
- Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia som en litterär genre, se ”Alternative History” på http://en.wikipedia.org/wiki/Alternate_history
- Om Steampunk som litterär subgenre se http://en.wikipedia.org/wiki/Steampunk
- Om ”Jud Süß” se http://en.wikipedia.org/wiki/Jud_S%C3%BC%C3%9F_(1940_film). Denna film från 1940 var en av flera nazistiska propagandafilmer tillkomna under propagandaministern Joseph Goebbels för att underblåsa antisemitism. Filmer har formen av en historisk skildring och skildrar i och för sig historiska händelser i det tyska furstendömet Würtemberg på 1700-talet, men medvetet förvanskade för att framställa den judiske antagonisten som alla olyckors orsak och som en nattsvart och liderlig skurk.
- Sajten Skalman.nu har en presentation av och ett forum om kontrafaktisk historia http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=43
- Se sajten ”Islam and Science Fiction” vars avdelning ”Alternative History” listar mängder av böcker som undersöker alternativa historier med fokus på den muslimska världen. Se http://www.islamscifi.com/category/alternative-history/
- Bloggen ”Okänd Idiot” har flera läsvärda inlägg om Kontrafaktisk Historia: se
Rapunzels dans
Om en teckning som fått utstå många hinder för att slutligen bli färdig i fjol: en dansande Rapunzel till Alma.
När Disneyfilmen ”Trassel” kom på DVD skaffades den snabbt till den fina Alma, och det fick man inte ångra. Den var ju väldigt bra den där, ännu en i raden av nya och sevärda Disneyfilmer under 2000-talet. En scen som gjorde intryck på mig var dansscenen med Rapunzel – se nedan.
Jag berättade för Alma att den påminde mig om en liknande scen i en av mina berättelser, när den mer stridbara men minst lika ljuvliga Kati dansar när de kommer till en stad… och som jag också skissat litet på.
”Kan inte du rita Rapunzel då också?” Kom det genast. Kan och måste, nu när du frågat, min kära. På vägen hem penslade jag ner en idékludd …
Jag ville undvika att titta på förlagor utan ritade från minne och lust, så det hela började med en mycket lös skiss där det böljande håret och dansens rörelser sattes på plats, innan jag började rita in skarpare konturer… Jag var dock osäker på om jag skulle färdigställa teckningen med tusch eller gå hela vägen med blyerts. Då är det bra att ha en referens till det allra tidigaste skisstadiet, så jag scannade in både kladden och den första konturskissen. Sistnämnda skulle senare komma till min räddning, som vi skall se.
Som saker fortskred satsade jag på fortsatt blyertsarbete, scannade in det, och började i det följande måla teckningen i datorn. Nu kunde förlagor tas in, för att få färgerna rätt. Det hela löpte på bra, bilden blev färggrann och lovade att snart bli färdig..
Då valde min dator att dö i en av dessa återkommande katastrofer som till och från plågar mitt ritande. Den bild jag jobbat på förstördes totalt och kunde inte räddas: trots att jag kunde återta merdelen av mitt övriga, var målningsarbetet på Rapunzelteckningen inte en av dem. Deppigheten, som jag söker hålla från min Alma, den var svår då…
Men efter en lång tids uppehåll då jag ägnade mig åt andra bilder (sådana saknas aldrig) kom jag att lyssna på en sång ur just ”Trassel”. Den är bitterljuv för mig, för den minner mig om min mor, som jag inte kan hela… Men också som trots fruktansvärda hinder aldrig låter sig besegras. Och som många gånger förr, inspirerade mig att satsa och komma igen.
Så datorhärdsmälta, vadå? Mina fingrar och hjärna fungerar fortfarande. Det är bara att ta sig samman. Så… det var bara att börja om från början och rita om hela rasket, måla om och se saker från den ljusa sidan.Och en av dem är att man blivit allt bättre på det där.
Bilden ritades om utifrån den sparade tidiga skissen, jag använde som förut vanligt blyerts på ett varmt färgat papper, och hon dansade åter, Rapunzel… Just den dansande ställningen, kroppens rörelse tillsammans med det böljande håret är det som jag varit mest nöjd med från den första skissen, och det var något som trots allt kunde bevaras. En lite lustig detalj är att eftersom jag inte ritade av någon förlaga så är Rapunzels kläder inte riktigt samma som i filmen – klänningen skall ha ett slags ljusare broderat mönster, och kring urringningen finns det tydligen en slags vit spets… Men jag måste säga att jag föredrog att ha tagit den direkt ut ur min hjärna än att ha slaviskt ritat av.
Rapunzel dansar, fördig skiss före färg
Och för andra gången var det så dags för målning. Idag använder jag mig av mindre lager färger, utan satsar mer på att hitta rätt ton för basfärgerna som jag sedan modifierar med olika lager av mörk skuggning respektive ljus högdager i olika gradienter för att få fram de mjuka övergångarna. I det föreliggande fallet fanns också en intressant underton från själva papperet som gjorde teckningen varm och ljus, och skänkte en slags lyster till målningen.
Väl igång gick det hela smidigt. Och slutresultatet? Se nedan. För slutlig montering och tryckning är det förstås Almas omdöme som betyder något, men jag blev trots allt glad över att man kunnat komma över puckeln av trassel och få den färdig.
För Dig, Alma.
Mera Nostalgi – Från Nazgul till en orientalisk amir?
Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.
Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.
Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.
Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.
Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”
Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.
Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi
Mongolisk krigare
Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).
Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.
Qasr-amir grundmålning
Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.
Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…
Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.
Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad
Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.
Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.
Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.
Den Malplacerade Baddräkten (5:5) – Rustad med Tanga
Genom den långa resan som följt de vilsekomna baddräkterna i olika konstiga miljöer har vi till slut kommit till det kanske mest punschiga och paradoxala av alla knasvarianter – Baddräkter som Rustning.
Rustningsbikinin
Det bästa av det värsta har sparats till sist. Av alla de absurda varianterna av bikinis på avvägar måste trots allt den märkliga företeelsen rustningsbikini ta priset. 
Rustningsbikinin är en bikini eller snarlikt baddräktsplagg som lämnar större delen av kroppen bar, samtidigt som den består av material, nästan alltid metalliska, som faktiskt skulle ha använts för förmoderna kroppsskydd. Vanligast är olika former av ringbrynja, även om rena smidda plåtvarianter och lamellskydd och metallfjällsutstyrslar också förekommer. 
Det här är som synes en variant som framför allt tillämpats på det kön som det verkar helt nödvändigt att exponera i onödan – dvs kvinnor. Rustningsbikinin är en manifestation av ett halvkvädet försök att korsa flera kulturella impulser som redan tagits upp i tidigare inlägg i denna serie: 
Rent estetiskt finns de tidigare beskrivna kopplingarna till orientalism och/eller ”primitivism”, som gör exponerandet av kvinnor i underliga varianter på bekanta plagg acceptabel. Det där läggs ovanpå en slags vriden form av feministisk impuls, nämligen den i väst ökade förekomsten av en”tuff brud” i berättelser som skall visualiseras, dvs en kvinna som i motsats till det klassiska våpet svingar vapen och förmodat kan röra sig och slåss. Och som alltså behöver ett slags… skydd. Sist, och viktigast av allt, kommer en stor portion sexistisk kommersialism. Här uttryckt som en vilja att avtäckt visa upp en tilltalande kvinnas kropp till varje pris, samtidigt som man låter materialet i de pyttesmå plaggen ha en illusorisk koppling till verkliga, praktiska anordningar för skydd av en stridande. Som synes står de där olika impulserna i direkt motsatsställning till varandra på flera punkter – styrande blir då till slut det högsta direktivet, att anspelningar på sex säljer, vilket då undanröjer alla invändningar av praktiskt eller logiskt slag. 
Rent tematiskt är rustningsbikinin en form av den orientalistiska fantasybikinin, och sprang från samma källsprång. Flera av exemplen som nämnts tidigare i inläggen om Anakronismer och Fantasybikinis respektive faller även in i rustningsbikini-trenden, som vi skall se. Den dök först upp i serietidningar, fantasymagasin -och bokomslag, utförd av samma illustratörer som populariserade fantasybikinin rent allmänt. 
Den speciella knorren att rustningsbikinin bärs av en föregivet kompetent eller stridbar kvinna istället för en mer realistisk rustning fick sin definitiva form genom en fantasyhjältinna, som i efterhand framstår som mer stilbildande än någon annan när det gäller att legitimera den, nämligen… Röda Sonja, den kvintessentiella rustningsbikinibärerskan. Röda Sonja fick sitt genombrott i serietidningarna baserade påConan Barbarens fiktiva universum från 1970-talet och framåt. Hon är en slags kvinnlig motsvarighet till Conan med sitt svärd, sammanbitna uppsyn och ländkläde – i Röda Sonjans fall ersatt med en bikini av små runda metallplattor. 
Röda Sonja-karaktären i sig utgör ett sammelsurium av de motstridiga idéer som vidlåder fantasyhjältinnor. Hon är nästan alltid smartare och skickligare slagskämpe än sin omgivning. Hennes humör är eldigt – vilket hennes utseende med det röda håret på något sätt ska framhäva, i ett eko av äldre tiders vidskepelser om rödhåriga fruntimmer… Men lustigt nog, trots att hon är ett sådant uppenbart ögongodis och under alla berättelser är föremål för mäns stirrande och mer eller mindre oförskämda närmanden, är det uttalat att ett villkor för att hon kan vara just så självständig och stridsduglig att hon inte inlåter sig på romans, relationer – eller sex. Hon är med andra ord samtidigt översexualiserad med sin bisarra outfit och drömkropp, samtidigt som hon framställs som avgjort okvinnlig i allt utom sin skepnad, med karaktärsdrag som annars är förbehållna …tja, män. Fast en man som inte vill ha sex. Eller hur det nu var. 
Men åter till munderingen. Röda Sonja-karaktären kom att bli en slags tydlig vägvisare, inte bara för fantasy-aficionados som till höger, för idén att snygga-tuffa-brudar kan kastas in i svärdslek med en metalltanga. Tyvärr bidrog detta ytterligare till att det sattes ett slags likhetstecknet mellan exponering och sexig tuffhet, något som redovisats ifråga om anakronistiska och fantasy/sci-fi -bikinis överhuvudtaget, och förstås också gällde rustningsbikinin. Detta oaktat den uppenbara motsättningen mellan att faktiskt vara en stridare och utsätta sig för skador omedelbart borde väcka alarmklockor ifråga om de här munderingarnas lämplighet. Det är en sak att ha en kurtisan eller hovslav i små kläder – men en krigisk kvinna? Som faktiskt behöver skydd? 
Liksom i den allmänna fantasybikinins barndom är det tydligt att man kan släppa loss mer om man kan etablera ett större avstånd i tid och rum. Ett exempel kan beses i fantasyserien Xena Warrior Princess. Det är ironiskt att den annars i allt väsentligt rimligt klädda Xena också måste sägas inneha något slags pris för total fånighet när hon på utflykt i fjärran östern dras på en slags samuraj-rustnings-bikini. På samma sätt lever likhetstecknen mellan exotism och önsketänkande exponering ifråga om skyddsutrustning när Raquel Weisz och Patricia Velasquez fäktas ifärda stridsbikinis i ”The Mummy Returns”: de anses uppenbarligen som så pass fjärran i tiden att de tillåts att driva in till rustningsbikiniland. 
Det uppenbart absurda kan ändå ha verkat litet återhållande för bruket av rustiningsbikini inom film och Tv-världen där den faktiskt inte blivit lika spridd som inom andra medier. Detta är tydligt när man jämför med rollspel -och dataspelsvärlden som hakade på illustratörstrenden, först för omslag och konvolut till spelen. 
Étt tag såg varannat omslag till dataspel ut som en kvarleva från slutet av 1970-talet med kvinnliga svärdmöer iklädda olika former av minimalistiska bikinirustningar. 
Uppenbart var detta främst en form av ögonfång – kopplingen till själva innehållet i spelen var oftast skral, för att inte säga obefintlig. Det var främst en PR-ploj, brukbart för affischer och reklamplakat. Utvecklingen inom dataspelsvärlden med förbättrad grafik tog så småningom mikrorustningarna av baddräktssnitt in i själva spelen, med bekanta knasiga effekter. Detta blev närmast övertydligt när grafiken tillät verklighetstrogen framställning ur mångahanda vinklar. Som i fallet för spelet Skyrim och dess öh, rustnings-g-sträng? 
Rustningsbikinin med sina konnotationer av både sexighet och ”tuffhet” som trop har dock av lätt insedda anledningar fått spridning vida utöver sin ursprungsgenre. 
Den kommersiella Musikvärlden exempelvis har alltid sneglat på andra subkulturer, och att den även tar till sig fantasy -eller sagovärldars estetik är stundtals uppenbart. Exemplet med Jennifer Lopez här verkar t.ex. klart påverkat av samma impulser som metallbikinin i ”Stjärnornas Krig”. 
Ännu tydligare är påverkan från återkomsten av storskaliga filmer som utspelar sig i antik tid som tog fart efter de stora framgångarna för ”Gladiator” och mixade in rustningsbikiniestetiken för att visa på stridbarhet blandad med sex appeal, som i fallet med den Pepsireklam som ståtade med inte mindre än tre populära sångerskor: Beyonce Knowles, Pink och Britney Spears respektive. Alla iförda vad om inte – rustningsbikinis. 
Andra gånger har estetiken fogats in med andra subkulturella markörer, som i fallet med Rihanna som när hon lanserade sig som mer ”vågad” och självständig artist mixade symboler från punken, förstärkt med en minimal ringbrynjebyxa för att visa sin nya tuffa-men-sexiga attityd. Man kan dock konstatera att trenden att spöka ut sångerskor i konstiga skrotbikinis i någon mån börjat förlora sin mening. I den allmänt mer burdusa populärkultur som växer fram i skuggan av nät och nya kommunikationsformer är det inte säkert att en sådan blandad symbol som rustningsbikinin fyller samma roll.
Rustningsbikinin vid vägs ände?
Just detta med rustningsbikinins dumhet för det syfte som materialen i plaggen borde ha har förstås dragit på sig berättigad kritik från de som inser de sexistiska och misogyna associationerna som den är behäftad med. Porträtteringar av kvinnliga stridande fantasyhjältinnor har på senare tid glidit bort från rustningsbikinin, och istället framhävt stridande hjältinnor i mer realistiska rustningar, som t.ex. ”Game of Thrones” Brienne av Tarth, spelad av Gwendoline Christie. Att en motreaktion sent omsider börjat visa sig även i dataspelsvärlden framgår t.ex. i fallet med spelet Divinity som såg sig föranledd att modifiera utseendet på sina kvinnliga stridande avatarer efter synpunkter från spelare som reagerade på det uppenbart fåniga i att kvinnliga karaktärer för spelarna visualiserades som barmagade puddingar medan dito manliga såg ut som stridsvagnar. 
Andra, företrädesvis unga kvinnor, väljer att skratta snarare än gråta åt eländet, som i fallet med videoklippet nedan…
Det där är ju kul, och trycker på själva skevheten i att det just är kvinnliga stridare som behängs med de fåniga ”rustningarna”. På internet finns också ett antal bildmontage på samma tema. 
Det är tydligt att många fantasydiggare, kanske inte minst de kvinnliga, är medvetna om de dubbla budskapen och spretande impulserna bakom utformningen av vad som blivit en vitt spridd företeelse, och kan leka med de olika signalerna som de skickar.
Trots att ett visst uppvaknande alltså sker på de arenor där rustningsbikinin förevisats, är det kanske alltför optimistiskt att den kan slutgiltigt anses ha kastats på historiens sophög. Dess lockelse och kittlande anspelningar kommer antagligen alltid att finnas där, redo att plockas upp för den som vill exploatera den grundläggande mänskliga längtan efter sexuell stimulans, som kan utnyttjas kommersiellt. Det verkar troligt inom överskådlig tid att gång efter annan en kvinnlig hjältinna spökas ut i en tanga av skavande ringbrynja eller plåt istället för att förses med en vettig och ändamålsenlig rustning.
—————————————————————————–
Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se tidigare inlägg: Del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”
- Om bikinirustningens framväxt i illustrationsvärlden http://www.dancingbadger.com/poser/fantasy_armor.htm
- se röda-sonja-dockans hemsida http://jbwid.com/gij88.htm
- Mer om Röda Sonja-figurens historia finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Red_Sonja
- En slags historia över bikinin som har med fantasi- och knasvarianterna likväl finns http://www.energy-dimension.com/a-brief-history-of-the-bikini/
- För en parad av knasiga outfits för actionbruden Xena, spelad av Lucy Lawless, se http://www.fanpop.com/clubs/xena-warrior-princess/picks/results/408850/out-xenas-outfits-which-one-like-best
- Se sajten tvtropes teori om den kvinnliga fantasykroppens osårbarhet sådan den framstår av deras rustningar… Kul visualiserat på http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/ChainmailBikini
- Se om dataspelsutvecklare som faktiskt tog till sig en diskussion om det där med designen av deras illustrationer av rustade män respektive kvinnor http://www.gameskinny.com/kkczj/developer-ditches-metal-bikini-due-to-community-response
- Se collegehumorvideo om rustning http://www.collegehumor.com/video/6550847/female-armor-sucks
Den malplacerade baddräkten (del 5:4) – På vift i Framtid och Sagoland
I en önskan att fly från en tilltrasslad politisk verklighet återvänder bloggen till vår pågående serie om baddräkter på rymmen i fantasins landskap. Efter strövtåg i orienten, serierutan och den historiska skildringen är det dags att granska hur genrerna Science Fiction och Fantasy drabbas av de badklädda nymfernas förbannelse…
Fantasy & Science-Fictionbaddräkten
Som framgått av de tidigare inläggen i denna serie om den märkliga utbredningen av felplacerade baddräktsliknande plagg springer denna ur utvecklingen av modet i den moderna verkligheten, tillsammans med äldre idéer som orientalism och en viss syn på ”primitiva” förhållanden som implicit lättklädda och som sadlats i den kommersiella kulturens tjänst.
Att Fantasy/Sci-fi -genren gick i spetsen för denna trend var närmast följdriktigt. Likt forna tiders orientalism och exotism erbjuder Fantasy och Science Fiction ett utlopp för fantasier och överföringar som härrör från den egna kulturen, men som projiceras på en lätt förvanskad och lagom fjärran fantasilandskap där tabun lättare kan brytas och drifter av olika slag bejakas.
Båda genrerna är också intimt sammankopplade med en kommersiell kultur som förr eller senare kommer att ta tillvara de önskemål, uttalade eller inte, som en tänkt kundgrupp reser. Som driften att se på lättklädda och sexuellt tilltalande kvinnor. Bikiniklädda skönheter drar blicken till sig, och kom tidigt att bli ett tacksamt motiv för bok- och magasinomslag. Närliggande konstarter som serietidningskonsten tog snart upp den tråden.
Det här draget var först starkare i Sci-fi än i fantasy, delvis för att Science Fiction först fann en större publik, men också för att skiljelinjerna mellan de båda inte var så tydlig i början. Ett exempel är den tidiga seriefiguren Flash Gordon på 1930-talet, som till stora delar utspelades på fjärran planeter där de orientalistisk/exotiserande dragen är tydliga.
Men snart kom bikinin att beredas plats även i den renodlade Fantasy-genren. Dels via den serievärld som via Sci-fi redan befolkats med bikinibrudar. Men i än högre grad än i Sci-fi fick illustrationer med bikinivarianter fäste inom poster- och bokomslagskonsten inom Fantasy.
Genom tekniskt skickliga målningar kom artister som Boris Vallejo och Frank Frazetta, att närmast stadfästa likhetstecknet fantasy = överflödande kvinnlig hud. Det kan vara värt att notera att ett tag var kvinnorna lika ofta topless eller helt nakna, något som dock upphörde mer eller mindre under 90-talet.
Man kan fundera på om det var en slags missriktad reaktion gentemot anklagelser för sexism, parad med att en allmän utveckling mot mer topless bröts vid samma tid i världen i stort. Den var i så fall svårt meningslös, för att inte säga hycklande.
För som omtalats i tidigare posten (bikinin som åkte av och på igen) så gör en minimal bikini ingenting för att minska sexism och objektifiering i en visuell framställning, snarare stryker den under kroppens allmänna nakenhet.
Sci-fi & Fantasybaddräkten kom att förbli en fast inventarie inom illustration-och serievärlden (för sistnämnda se baddräkter på vift i superhjältevärlden) ända in i våra dagar. Nästa generation av illustratörer, som Luis Royo och Simon Bisley, förstärkte ofta de vilsekomna strandplaggens effekt ytterligare genom att kombinera dem med andra kittlande accessoarer och provocerande eller kontroversiella subkulturers symboler. Vissa av direkt sexuell natur, som läder, lack och parafernalia från S&M-världen samt utmanande Höga Stövlar (Vilkas tillkomst och innebörder ägnats en egen serie inlägg här på bloggen). Medan andra varit mer indirekta, som kombinationen stor puffra-bikinibrud, (Som Simon Bisley nedan, f.ö. inspirerad av nakenmodellen/aktrisen Julie Strain, musa för många fantasyillustratörer ), vilken appellerar till den vapenfetischistiska amerikanska popkulturen.
Boris Vallejo -poster…
Knasbaddräkten som fenomen fick en enorm draghjälp när filmvärlden från 1950-talet och framåt kom att omfamna först Science-Fiction och senare även Fantasygenrer, och i sammanhanget importerade många av bok-och illustrationsvärldens troper – inte sällan med samma kreatörer, artister och medverkande (som t.ex. den omnämnda Julie Strain).
… och filmaffisch
Produktionerna inom Fantasy -och Sci-figenrerna, som fann en allt större publik efter slutet på 1960-talet kom att drabbas av en formlig stortflod konstiga malplacerade baddräkter Det var tyvärr också påtagligt att tilltaget att visa upp mycket hud togs till som en avledande blickfångare för den tänkta kundgruppen av företrädesvis unga, sexuellt agiterade biobesökare när story och allmän kvalitet i övrigt brast.
Som tidigt exempel kan tas ”Viking Women and the Sea Serpent” från 1957. Javisst, vikingbrudar som jagar sina bortsprungna män och slåss mot sjöodjur i baddräkt… helt logiskt. Att deras utstyrslar är direkta baddräktsplankningar blir uppenbart också av att både hel och delad baddräkt är representerad här – liksom på badstranden, där bikinin ännu inte gjort sitt intåg.
Jane Fonda, om vilken tidigare skrivits i samband med den höga stöveln, kan sägas ha stadsfäst trenden på Sci-fi-sidan i kalkonklassikern ”Barbarella” från 1968, när hon springer runt, skjuter och ser snygg ut i stövlar och olika former av futuristiska metalliska bikinis. Den berömda postern målades av den tidigare nämnde Boris Vallejo.
Den ifråga om baddräkter allestädes närvarande Raquel Welch, som vi sett bl.a. gjorde Pälsbikinin odödlig, bar naturligtvis också en sorts baddräkt för ett av sina inhopp i Science Fiction-världen, som synes av hennes läder-och-metall-utstyrsel í ”The Magic Christian” från 1969. Med en piska för lite S&M-krydda för att toppa det hela.
Under de här årtiondena hade den kvinnliga frigörelsen trätt fram tydligt i offentligheten. Detta återspeglades delvis även i genrerna under studie, där kvinnliga hjältar stundtals tilläts ta mer plats och svinga svärdet, olikt under t.ex. Blixt-Gordon-eran då nästan alla kvinnor var antingen varianter på bimbos eller femme fatales.
Att kvinnor från gång till gång får bära en mer aktiv roll verkar dock inte göra någon skillnad för deras utstyrsel på genrernas gräsrotsnivån, där paraden av bisarrt underklädda rollfigurer snarast verkar ta fart. Just detta att fokuseringen på hjältinnornas kroppar accelererar och den medvetna sexualiseringen av deras närvaro blir mer uttalad samtidigt som de får mer att göra i filmerna belyser en märklig tudelning i attityderna.
Det är i det ljuset man kan se skillnader på mäns (som också stundtals framträder tämligen lättklädda) och kvinnors exponering i den här genren. För män är hela garderoben och kompetensspektrat tillgängligt – men kvinnor i Science Fiction och Fantasy får fortsatt se sig omotiverat lättklädda, oavsett vad de tar sig för. I takt med att fler och fler filmer inom de här genrerna såg dagens ljus, blev den sexistiska slagsidan hos explosionen av bikiniinspirerade dräkter för kvinnor i Fantasy & Science Fiction allt mer uppenbar.
Här skall endast några axplock ur horden av exempel ger, för att illustrera detta.
Den vackra brittiskan Caroline Munro hade redan tidigare stoltserat med sin figur i avslöjande fantasykläder i filmer som ”Sinbads Fantastiska Resa” (1973).
I Sci-Fi-kalkonen ”Starcrash” slog hon dock något slags rekord när hon i närmast cat-walk-liknande form visade upp en hel garderob knasiga ”futuristiska” baddräktsinspirerade kostymer, gärna kompletterade med lårhöga läderboots.
Den här filmen var bara en av otaliga som försökte rida på succén ”Star Wars” (Stjärnornas Krig) som tog Science Fictiongenren till en annan nivå såväl publik -som budgetmässigt. Många, för att inte säga de flesta av dessa filmer var dock av mycket blygsammare format, och drogs med uppenbara brister i kvalité, om man undantar de lättklädda hjältinnornas attraktionskraft.
Apropå ”Star Wars” kan man konstatera att även de till slut föll till föga för knasbikinitrenden, I de två första filmerna stoltserade de med en kvinnlig hjältinna, Prinsessan Leia spelad av Carrie Fisher, som i för filmen normal klädsel faktiskt framhävde helt andra kvaliteter än sin sex appeal. Men i ”Jedins Återkomst” verkar frestelsen ha blivit för stor, och vem kan nu glömma Prinsessan Leias orientalistiskt inspirerade slavinneutstyrsel med en guldbehängd bikinipastisch bland sanddyner och strålpistoler?
Här är överlappningen av de klassiska influenserna orientalism + kvinnlig hjälte + tonårsfantasier så stark att det blir närmast övertydligt.
Att denna grundsyn på de kvinnliga medverkandes bidrag är så pass uttalad framgår med nästan generande tydlighet av t.ex. den mediala cross-over-produkten Heavy Metal (1981): en tecknad film, med science-fiction och fantasyinslag, och med starkt annonserad koppling till Rockmusik – till filmens soundtrack bidrog välkända band från den då upplevt farliga hårdrocksscenen. I filmen är kvinnor främst påsättningsobjekt, förutom i ett fall – en hjältinna som bär, vad om inte, en Fantasybikini ut i strid…
Ännu ett bestickande exempel på att hur bitsk och kompetent en kvinnlig rollkaraktärer inom Sci-fi/fantasy än är så ingår en slags godtycklig halvnakenhetsklausul i dealen: Den kommer via min och denna bloggs Husgudinna, aktrisen & nakenmodellen tillika kampsportaren Rebecca Ferratti som deltog i flera garderobsmässigt mindre nogräknade filmer.
I fantasyfilmen ”Gor” från 1987 och dess uppföljare red, svärdssvingade och sköt hon i sin unika välsvarvade anda, allt bärandes vad om inte en … läderbikini? Tacksamt förstås för oss som beundrar hennes skönhet men förstås tämligen fånigt… och onödigt. Det finns gott om andra sätt att uppmärksamma en anslående figur.
Rebecca Ferratti Gor
Tiderna förändras… ibland. Snart 30 år senare har det blivit vanligare med sådana tuffingar, och ifråga om garderob har tendensen gått mot mer heltäckande klädsel för sci-fi och fantasyhjältinnorna, låt vara att deras dräkter ofta är av ett påtagligt figurnära slag. Men Fantasybikinin hänger sig ändå kvar, och stiger upp till ytan lite här och var de senaste åren, speciellt när man vill visa på lite orientaliskt exotiskt hos figurerna.
Kelly Hu
Sålunda styrdes Kelly Hu ut i magdansinspirerad stass för att förvirra biobesökarna med sin skönhet i sin roll som östlig sierska i ”The Scorpion king” (2002)…
… och ett par år senare kunde de kvinnliga stridisarna i dess asiatiska efterföljare ”Scorpion King 3”, Krystal Virulchaya och Selina Lo, kläs som om de inte riktigt kunnat bestämma sig för om de ska till beachen eller närmaste Kinky Live-event…
Selina Lo i the Scorpion King 3
Och trots högre budget och pretentioner verkade Aaliyahs uppvaknade egyptiska vampyrdrottning i ”Queen of the Damned” (2002) likväl ha gått vilse till magdansworkshopen i sin med ”orientaliskt” krimskrams försedda bikini-med-kjol.
Ifråga om Televisionen har Fantasy och Sci-fi på Tv i den engelsktalande världen haft en lite annan inriktning än i den mer vildvuxna biovärlden, och samtidigt haft en högre grad av smakdom hängande över sig som gjort dem mindre benägna ifråga om godtyckligt visande av för mycket hud även i Fantasy-serier.
Med intåget av Kabel-TV-nätverken som konkurrenskraftiga distributörer av TV-serier luckrades det där upp, och det är kanske inte så förvånande att även den kvalitetsmedvetna serien ”Game of Thrones”, även den dag som är nu, slinter med saxen och spökar upp prinsessan Daenerys Targarien i Fantasybikini-inspirerad outfit.
Detta är dock inte att säga att aficionados av Fantasybikini varit helt berövade sin fix även i marksänd TV. TV-serien ”Xena Warrior Princess” exempelvis, bjöd på en ymnig kavalkad av mer eller mindre absurda bikini-rip-offs, både på titelfiguren Xena, spelad av Lucy Lawless, och övriga protagonister… oftast såg det hela mer ut som en strandgrillfest med lite rustikt tema än mytologins Grekland som det hela skulle vara…
Ett exempel från denna serie illustrerar dock oavsiktligt också den främsta anledningen till varför bikiniinspirerade outfits, oavsett material, är så urbota korkade för speciellt actionhjältinnor – de skyddar absolut ingenting, varken mot fluktare, väder & vind eller fiender.
Fantasybaddräkten har förstås utstått en viss kritik med tiden, och blivit föremål för en hel del löje och parodier med sikte på dess sexistiska kopplingar, dess bristande historieförankring, dess totala brist på praktikalitet för allt utom att hänga på stranden, och mycket annat.
En specifik kategori inom Fantasybaddräkten har dock utsatts för en mer konsekvent form av löje och kritik, vilket under de senaste åren faktiskt lett till att TV-serier, filmer och dataspel sent omsider öppet börjat ta avstånd från den. Denna den mest berömda av fantasibikinis, nämligen Rustningsbikinin, är föremålet för det sista avsnittet på denna serie om baddräkter i fictionens världar.
*********************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
← Föregående del (5:3) Baddräkter på vift i Filmisk Forntid
Nästa del (5:5) ”…Rustad med Tanga”→
——————————————-
- Se om ett fan av Xena, Rosa Luis Journal http://rosalui.livejournal.com/89656.html
- En slags historia över bikinin som har med fantasi- och knasvarianterna likväl finns http://www.energy-dimension.com/a-brief-history-of-the-bikini/
- en parad av knasiga outfits för actionbruden Xena, spelad av Lucy Lawless, se http://www.fanpop.com/clubs/xena-warrior-princess/picks/results/408850/out-xenas-outfits-which-one-like-best
Den malplacerade baddräkten (del 5:3) – Baddräkter på vift i Filmisk Forntid
Som vi sett i inlägget ”Bikinin som åkte av och på igen” var bikinins genombrott på 1960-talet starkt kopplad till dess exponering i filmer och inom medierna, och förekomsten av en närmast egen genre, Beach Party-Filmerna. Men filmvärlden är en spretig arena för idéer, och snart nog kom att man att pressa in de heta plaggen i helt andra sammanhang. Som filmer där man förmodat skall porträttera flydda tider – resultatet är en räcka baddräkter som halkar vilse och dyker upp på fel plats och i fel tidsålder.
Dagens tema är således…
Anakronismer
Den västerländska filmindustrin byggde vidare på tidigare mediers bildspråk, såsom konstens och teaterns. Därmed kom man också att föra vidare vissa konstmässiga idéer. I och med att filmen blev det mest spridda kommersiella mediet ville man förstås visa lättklädda snygga människor för att tjäna pengar, samtidigt som man såg till att innesluta detta i en bekant och föregivet ”ursäktande” kontext. Den i denna serie tidigare nämnda orientalismens (se Den Malplacerade Baddräkten 4:1) konventioner låg väldigt nära till hands när förmoderna eller icke-västerländska civilisationer skulle avbildas.
Den kungliga antika bikinin
Den historiska Mellanöstern utgör förstås själv ur-myllan för att plantera orientalismens idéer. Inte bara själva plagget utan också miljön, företrädesvis högreståndsmiljöer och antika hov, följde med in i filmens värld. Det blev tydligare när filmindustrin expanderade efter andra världskriget och filmerna blev maffigare och glitzigare. Ett exempel, filmen ”Drottningen av Saba” (The Queen of Sheba) från 1952 visar den amazonliknande antika drottningen iförd en misstänkt baddräktsliknande utstyrsel som skulle varit rätt konstig i södra Arabien på 900-talet f.Kr (se här för den mytiska drottning som ligger till grund).
Det där har inte mycket förändrats mycket. Snabbspolning mer än 50 år framåt och vad ser vi då om inte… en förvisso oöverträffat praktfull Monica Bellucci som Kleopatra bärande en hel garderob av olika anakronistiskt bikiniinspirerade plagg i den iofs inte speciellt seriösa ”Asterix – Uppdrag Kleopatra” (f.ö. omtalad för denna roll i inlägget ”Bilder av Kleopatra del 3”).
Att det här draget spänner över både genre- och ambitionsgränser blir tydligt när vi kastar blicken mot den annars så kvalitetsmedvetna och med rätta hyllade TV-serien ”Rome” – inga pretentioner och goda skådespelarinsatser kan tyvärr ta bort att den minimala bikini som Lindsey Marshalls inkarnation av Kleopatra bär förtjänar en anakronistisk dumstrut…
Speciellt Egyptens forntida kultur har som synes fått bli en avstjälpningsplats för bikinis på drift, inte sällan kombinerade med diverse annan popkulturell bråte, som i den nästan mästerligt felaktiga scen där Rachel Weisz och Patricia Velasquez fightas (?) iförda egyptisk (?) … erh, forntidsbikini i ”the Mummy Returns” – med japanska sai??
Inte många rätt där inte, förutom bärerskornas trevliga uppenbarelser förstås, men hur svårt hade det varit att utrusta dem med verklighetstrogna egyptiska vapen och linnen av tunn bomull istället? Men nej, det hade inte gett tillräckligt uppenbara syftningar till sex appeal…
Att just antiken fått bli projektionsyta för knasbaddräktsdetaljer har inte hindrat att man till och från också kastat sig ut i senare perioder i strävan att visa upp nästan-men-inte-riktigt-nakna kroppar. Ett riktigt rått exempel på den sexistiska ådran kan ses i affischen till den framgångsrika ”sexiga” medeltidskomedin ”Ubalda” där man försåg Edwige Fenech med bikinidesign för ett… kyskhetsbälte.
Bikini – den ädla vildens val?
I inlägget om baddräkter på vift i superhjältevärlden påpekades att ett annat tidigt alibi för att kasta på feltänkta badkläder på folk var den förmodade klädedräkten hos ”primitiva” och ”ociviliserade” folk. Samtidigt var det tydligen svårt att helt lösgöra sig från de uppenbara sensuella konnotationerna hos den moderna bikinin – vilket kunde leda till knasiga resultat, som t.ex. Michèle Merciers stenåldersbikini gjord av läderbitar och…löv? i filmen ”Det Äldsta Yrket” från 1967 som spekulerar om prostitutionens historia.
Den här från synen på ”det primitiva” lever dock kvar, och fortsätter att leta sig in konstiga sammanhang, som framgår av t.ex. den märkliga läderbikinitopp som Keira Knightley bär ut i strid i det maffiga men totalt otillförlitliga historiska actiondramat ”King Arthur”. Den antas utgöra en ”keltisk” till skillnad från civiliserad romersk mundering, och den med grova naturmaterial förfärdigade anakronismen ger oss signaler om en slags ”ursprunglig” lättkläddhet.
En varm och Gosig päls…bikini?
Just det här med syftningen på det ”primitiva” fick en ökad spridning i början av 70-talet, när en radda filmer som utspelade sig i en tänkt ”urtid” kom att ge upphov till en av de knasigaste malplacerade baddräkterna – pälsbikinin.
Den mest flagranta formen av baddräktsanakronism visar sig nämligen när man skall illustrera riktigt gamla tider. Filmgenren har alltid haft en fäbless för Dinosaurier, som i med ca 65 miljoner års felmarginal ofta kommit att porträtteras i strid med tänkta primitiva ”urtidsmänniskor”. Dessa kom efter 1960-talet att bära… bikini.
Tanken hos många regissörer tycks ha varit att eftersom man var van att porträttera ”vildar” eller icke-moderna folk lättklädda med bara ländkläder och pälsar så kunde man väl förse dem med ”förmoderna” varianter av de minsta moderna plaggen – dvs baddräkter. Några exempel från filmen ”When Dinosaurs Ruled the Earth” från 1970 visar vad det är frågan om. Männen bär höftskynken i Tarzan-stil eller större – men vad är det den dessutom knasigt blonda ”urkvinnan” har på sig, om inte en bikini? En axelbandlös också till råga på allt.
Att det här har mer gemensamt med Fred Flinta än med verkliga plagg från förhistorisk tid gjorde förstås inget för att minska dess dragningskraft för regissörer och bolag som ville passa på att exponera hud. I den mest kända av alla de där tämligen förglömliga filmerna,”1 million years BC” (”Giganternas Kamp”), tog man också hjälp av den sista av de stora sexsymbolerna, Raquel Welch, vilken följaktligen kom att göra sitt knasiga plagg ikoniskt.
Ingen kunde förstås ha burit pälsverken som Raquel, även om historien kring hennes deltagande inte oväntat hade en mindre trevlig sida. I filmen blir Raquel attackerad av urtidsfåglar, kidnappad, slåss mot andra ”urtidskvinnor” – allt nästan utan att säga ett ord, och hon tiggde och bad regissören & producenterna att få lite fler repliker. Dessa skall bara ha sett upp och ner på henne i hennes pälsverksbitar och med en handrörelse avfärdat henne.
Ett foto från inspelningen illustrerar också på ett tragikomiskt sätt varför pälsverksbikinin är en så urbota dum idé, hur vacker bäraren än är. En huttrande Raquel som försöker skydda sig mot regnet på inspelningens parkeringsplats säger mer än tusen ord om plaggets totala frånvaro av skydd mot elementen.
En Speedo för en antik hjälte
Det måste påpekas att den anakronistiska baddräktstrenden inte enbart omfattat kvinnor. Filmgenren Peplum vars storhetstid också var under tidigt 1960-tal (ibland omnämnd som ”Svärd-och-Sandaler”-filmer”) dvs lågbudgetäventyr i antiken, hade t.ex. närmast som obligatorium att visa upp speciellt de manliga hjältarna iförda ytterst snäva baddräktsliknande plagg. Som t.ex. i filmen ”Mars, God of War” (iofs kan man kanske ha velat visa på en s.k. subligaculum – men sådana brukades inte av vanliga romerska medborgare, utan främst av atleter och andra som inte bar vanliga vardagskläder).
Som synes kom det anakronistiska baddräktsbärandet oundvikligen att få starkt sexistiska konnotationer. Det här leder dock till vissa komplikationer när män porträtteras i dem. Som tidigare konstaterats (se Den Malplacerade Baddräkten del 1) har exponeringen av män i för små badbyxor vissa känsliga… bibetydelser, eftersom det kan leda tankarna till mäns kroppar som rena objekt – dvs som kvinnliga sådana, och det är sällan önskvärt, utom möjligen när man vill visa på en avvikande eller kanske dekadent manlighet.
Det här blir närmast övertydligt i den av bisarra historiska fel bemängda filmen ”300”. Föregivet utspelande sig i Grekland på 300-talet F.Kr, är den en orgie i välgymmade manskroppar. Men för att liksom tona ner de ”manliga” spartanernas små ländkläder trycker man på ondskan i den perverterade perserkungen Xerses skepnad genom att dra på Rodrigo Santoro en pungkrossande 24 karats… nånting.
Will the real Xerses stand up?
Vi vet hur persiska storkonungar såg ut och klädde sig – och det var inte som vilsekomna medlemmar i ”Army of Lovers”på väg till den lokala bögklubben. Xerxes absurda tanga och S&M-parafernalia är till för att framställa honom som på en gång fjolligt kvinnlig, och samtidigt hotfullt bögig – en pervers orientalisk despot på väg att våldta det straighta Europa.
Det här med baddräkter irrande i fel del av historien är som synes möjligen en uppbygglig historia ur tonårigt masturbatorisk synvinkel men tyvärr inte mycket annars…
Just fantasibiten är dock vad vi skall titta närmare på, när några andra genrer ur populärkulturen där baddräkter kommit på avvägar hamnar under luppen – nämligen Fantasy och Science Fiction.
***************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Tidigare del (5:2) ”…på drift i Superhjältevärlden”
Nästa del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”→
———————————————————–
En kavalkad av anakronistiska speedos kan betraktas i den knasiga sajten http://peplums.blogspot.ca/, helt tillägnade de s.k. Peplum-filmerna(vi skulle kanske säga toga-filmer), företrädesvis italienska filmer som utspelade sig i antikens Europa och där lättklädda heroiska gudasöner och gladiatorer springer runt i lite lågbudgetaktig ”historisk” miljö, slåss mot monster eller onda ränksmidare och frotterar sig med fala damer.
Alla Drabbningars Moder del 8 – The Movie?
Målningen ”Alla Drabbningars Moder” hade till slut försetts med en ”klar”-stämpel. Men som en baksmälla hängde en tanke kvar i huvudet – tänk om man skulle använda den där bilden för att illustrera hela skeendet i avsnittet i berättelsen… typ som en filmposter?
Som redovisats återkommande under arbetets gång i tidigare inlägg (Se de enskilda delarna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7) så bär ”Alla Drabbningars Moder” som bild på en mängd innebörder och skall dels säga något om protagonisten Yakane och hans kvaliteter, om det specifika skeendet som äger rum, samt om den värld och den tid som dessa utspelar sig i. På det sättet är den således en klart illustrerande bild som ingår som en del i ett större sammanhang.
Kati bakifrån i ”Scarface-”poster
Jag har alltid haft en fäbless för affischer och posterkonst. Som en bildgenre illustrerar just filmpostern en intressant utmaning: att locka till och också i någon mån säga något om ett helt filmverk med en enda bild. Här har tidigare skrivits om filmposters och affischer i allmänhet i olika sammanhang, inklusive tillkomsten av egna bilder (se t.ex. min ”Scarface”-homage).
En starkt bidragande orsak till att funderingar i de här banorna låg än mer nära till hands var en poster jag fick syn på under arbetet med min bild – för den historiska turkiska filmen”Fetih 1453” (”The Conquest”) om erövringen av Konstantinopel. Dess allmänna period och plats har starka kopplingar till min berättelse, men det som slog mig var hur kusligt lika affischens huvudelement – från flaggan, den sårade hjälten, det starka bakgrundsljuset – var min egen målnings. Det visar bara att man aldrig är så originell som man vill tro, även om jag tycker att min bild, om än taffligare bildbehandlad, har mer schvung i sig…
Hursomhelst, med allt det här i bakhuvudet var det närmast oundvikligt att den gamla tankeormen låg och slingrade sig kvar i bakhuvudet, även efter att själva bilden ansetts ”färdig”:
Vore det inte kul om…
Jag lade således på namnet på målningen som om det vore det en filmtitel, och jobbade mig lite snabbt fram till en slags metallfinish på bokstäverna i en passande kontrastrik färgskala så att de stod ut. Tillägget ”Yakane” i utstickande rött lades på för att markera vem centerfiguren är – anledningen är att flera andra bilder från själva slaget, med andra protagonister, är under utveckling. Ovanför bilden drog jag på med ett tvåradigt citat från Yakane själv – det där är hans mantra om vad befälhavarens plikt är, och jag tyckte det passade i sammanhanget…
Som vanligt innebar vad jag trodde skulle bli en snabb knorr en massa extraarbete – jag fick tänja ut och lägga på en delvis annorlunda skuggning på grundbilden för att skriften dels skulle synas ordentligt, dels inte täcka bildens innehåll för mycket. Jaja… längst ner hängde jag på lite info om upphovsmän och produktion så att det liknade de ”credits” av den typ som alltid åtföljer en filmaffisch.
Den…
Det var en kul liten utvikning, och det blev, åtminstone under mina förutsättningar, en småcool variant. Jag är dock nyfiken på vad en riktig Posterkreatör skulle säga – troligen att bilden är för plottrig, och att färgskalan alldeles för vildvuxen. Moderna filmposters tenderar mot en enhetlig färgskala där några få kulörer ger postern dess stämning, möjligen uppbruten av några få kontrasterande element: jag tror till och processen kallas för just ”posterisering”. Min font är heller inte så kul kanske, man skulle antagligen skapa en egen, mer ”grov” i brons eller någon annan snygg metall…
…eller den?
Jag skall i alla fall fråga Björn, till vilken bilden skapades, om han inte skulle vilja ha postern eller en bearbetning av den.
En sak med den där är att man blåsa upp den rätt stort. Grundbilden skapades ursprungligen i formatet A3 ( 420×297 mm) med grafikkvalité 600 dpi, sedermera utökad på bredd och höjd, så möjligheterna till uppförstoring är goda. Dubbelt så stor skulle bli 84x 60 cm. tre gånger så stor, 126 x 90. Fyra gånger så stor 172 x 120…
Den går alltså att trycka i filmposterformat, om man tycker det vore kul…
************************************
För att fullfölja filmtemat kan omtalas att för mig förelåg en speciell musik som en slags soundtrack till målningen. Undertecknad har en speciell svaghet för s.k. Original SoundTrack (OST), dvs originalmusik skriven för filmer, framförd av orkester, och lyssnade förstås ymnigt på sådan under arbetet med bilden. Ett stycke stod fram speciellt för mig i det här fallet: den heroiskt hektiska actionmusiken från Hans Zimmers score till filmen ”Rush”, specifikt stycket ”Lost But Won”. Den passar målningen på mer än ett sätt: Yakane syns just efter att ha gjort sin nästan självmordsaktiga rusning in bland tudjuternas led, där han befinner sig omgiven, men kämpande in i det sista… Och dessutom, med risk för en spoiler, säger titeln något om hur själva slaget går…
Musiken finns också tillgänglig på Spotify: Hans Zimmer – Lost but Won.
Hans Zimmer är en mycket anlitad filmmusikmakare, med en fäbless för maffiga och storvulna kompositioner (även om han skrivit mer suggestiva stycken, till exempel de prisbelönta soundtracken till Inception och Den Tunna Röda Linjen).
———————————————————
Se hela arbetet med målningen ”Alla Drabbningars Moder” under länken
Alla Drabbningars Moder
FROST – En Snödrottning i Disney-tappning
Till slut kom man iväg på ”Frost”, den senaste i raden av Disneys filmatiseringar baserade på sagoklassiker, med eminent sällskap av Alma & Julian och deras mor, min fina Syster.
I kungariket Arendal lever två prinsess-systrar, Elsa & Anna. Elsa är född med en slags köldskapande krafter, men när de båda är små sker en olycka som nästan tar livet av lillasyster Anna. Därefter är Elsa inlåst i sin kammare under hela sin uppväxt, med allt större svårigheter att behärska sin kraft. Barnens föräldrar dör, och Elsa skall ärva kungariket – tyvärr urartar ett bråk mellan systrarna till att Elsa tappar kontrollen. Hon flyr från Arendal, men skadan är skedd – en bitande vinter lägger sig över kungariket. Till slut bestämmer sig syster Anna för att söka upp henne för att förmå henne att dra tillbaka den vinter som hotar att göra slut på alla…
Det är teamet bakom ”Trassel” som låtit sig inspireras av HC Andersens ”Snödrottningen”– och det var tur att de var uttryckliga med det, som min syster sade, för relationen till den utpekade förlagan är nästan obefintlig rent historiemässigt. Man har tagit tillvara på några allmänna motiv – kylan som hot, att det rör sig om syskon, osv. men persongalleriet är omkastat, och många av historiens poänger har gjorts mer allmängiltiga och mänskliga, inte minst med humorns hjälp. Att berättelsen förhåller sig så pass fritt från sin inspirationskälla blir i slutändan en bra sak – purister må dra något gammalt över sig, och HC Andersens av kristen propaganda svårt anstuckna originalstory kan man gärna bespara dagens yngre generationer.
”Frost” lyckas också undvika några av de vanligaste moderniseringsfelen som annars brukar plåga Disney-filmatiseringar, snabba actionscener, obligatorisk humor -och musical-inslag till trots. Till exempel duckar den inte för att hemska saker sker i livet – att föräldrarna dör i handlingen, vilket man med några få undantag (”e.g. ”Lejonkungen”) brukar stöka undan före filmens början, är t.ex. ett bra steg, även om barn kan finna det lite jobbigt en kort stund. De båda systrarnas ensamma uppväxt när de inte längre får träffas och mamma och pappa är borta är också sorgligt om än på ett slags sött sätt – och man kan misstänka att många barn känner igen sig i det.
Det har påpekats att musical-filmens enda brohuvud i väst idag utgörs av just Disney-filmer, som får bilda ett slags reservat där vi ogenerat kan stå ut med att folk brister ut i sång som får illustrera känslolägen och den allmänna stämningen. Ofta känns dock sådana nummer tämligen nödbedda och får inte sällan täcka över dålig gestaltning eller bilda en nödtorftig brygga mellan olika avsnitt. Men när det blir bra kan det lyfta och inympa en särskild sorts magi i en scen. ”Trassel” t.ex., hade åtminstone en (1) sådan (”I see the light” / ”nu när jag ser dig” och en, kanske två till).
”Frost” gör en inte besviken på den här punkten, och även om alla sånger inte är lika minnesvärda fyller nästan alla sin plats, med ett par nummer som står ut och som man finner sig trallandes på eller hänvisande till även efter att ridån gått ner. Se ett exempel från den engelska versionen: sången ”Let it Go” när Elsa blir till snödrottningen. Elsas röst görs av operasopranen Idina Menzel, vilket faktiskt var ett krav för att rätt framföra sången som tydligen spänner över ett brett röstomfång.
Som man kan begära funkar sångerna också bra på svenska – se t.ex. snögubben Olofs sång, som nästan blir roligare på svenska. Olof är för övrigt en av filmens behållningar, en utpräglat komisk karaktär som kan härja fritt utan att det blir påklistrat.
En orsak till att filmen faktiskt känns mer riktig på svenska än på engelska är miljön för sagan, som tydligt är inspirerad av Norge och Sverige i en slags fantasy-tappning – lite roligt för oss i Norden som annars inte direkt alltid känner oss hemma i Disneys sagovärldar.
En sak som är mycket välkommen är att drivkraften och/eller det dramatiska i berättelsen inte utgörs av romantik – trots att sådan förstås har en plats i filmen. Men den tillåts inte vara avgörande, olikt i så många av Disneys filmer, som ofta på ett tvångsmässigt sätt trycker in romansaspekten som en deus ex machina på slutet även när den utrymmesmässigt inte varit central i filmen – se Snövit, Törnrosa, Askungen mfl. ”Frost” avviker från det där, och tillåter sig till och med en twist på sagoprinsessa-möter-sagoprins-grejen som skulle varit svår att tänka sig för några decennier sedan.
Karaktärer i ”Frost”
Den relation som står i fokus och driver storyn i ”Frost” är den mellan de två systrarna – och det gäller inte en slags tävlan, utan om att de tycker om varandra, fast med förhinder. Prinsessorna Elsa och Anna är väldigt olika karaktärer, intressanta på så sätt att de illustrerar olika aspekter av att vara frustrerad, isolerad eller reducerad av sin historia och sina egenheter. Framför allt den yngre Annas försök att sträcka ut och försöka få kontakt med sin storasyster utgör en välkommen variation på drivkraft för en huvudkaraktär i ”Frost” och utan att avslöja för mycket, är det så rätt att det offer som Anna gör på slutet är för systern, inte för nån snubbe.
Man vågar nästan hoppas att det kan vara en intressant trend i Disneys filmer: breddandet av olika former av relationer. I ”Trassel”och än mer i ”Modig” fick en dotters och en mors relationer ta mycket plats (även om det visar sig vara en ond kidnapperska i förstnämnda fallet) – en klar skillnad mot de klassiska filmerna, där hjältinnans och hjältens föräldrar alltid är döda eller frånvarande. Eller för att parafrasera vad jag och syster min sa till varandra: ”Förut var den enda kontakten mellan mor o dotter såhär: hjältinnans mamma dog, och EXAKT ett år senare gifter farsan (som man aldrig ser röken av) om sig med en ragata”
”Frost” saknar förstås inte saker att haka upp sig på, för den som vill. Undertecknad fann till exempel snabbspolningen till det oförklarligt okomplicerat glada slutet, mer än lovligt påklistrad med tanke på filmens övriga mer nyanserade framställning … OK, så syrran offrar sig för Elsa Snödrottningen men… se’n då? Hur sistnämnda sedan hux flux kan kontrollera sin kraft utan problem något av ett mysterium… Men superlyckligt slut är ju närmast obligatoriskt, vad kan man vänta sig.
Så vad kan man säga? Inom ramen för vad som är rimligt måste man medge – bra gjort Disney. ”Frost” är en lyckad filmsaga.
Indomitus Betyg
Tummen upp
*********************************************
NPR, USAs public-service radio har en artikel om arbetet med översättningen av sången ”Let i Go” som blivit en hit inte bara i USA utan också många andra språk http://www.npr.org/2014/02/24/282081061/let-it-go-a-global-hit-in-any-language?utm_medium=facebook&utm_source=npr&utm_campaign=nprnews&utm_content=02%2F25%2F2014
Filmens hemsida är http://movies.disney.com/frozen
World War Z – Zombievärldskriget kommer
”World War Z” 1 timme 56 minuter Regi Max Forster Med bl.a. Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz
Den zombieattack som setts fram emot är äntligen här, med passande namn: Zombie-världskriget,
Som påtalades i en ” är det tänkt ulitmata i Zombie-apokalyptik som nu står för dörren, med jorden överflyglad av horder av zombies på varenda kontinent. Det är i och för sig inget nytt – på senare tid har i de flesta zombiefantasier från Stephen Kings ”Signal” ( tidigare recenserad här) via ”28 dagar efter”, ”I am Legend” eller TVs ”The Living Dead” det låtits förstå att de tomt stirrande köttätarzombierna gått hårt åt hela mänskligheten även bortanför den närmaste handlingen i berättelsen. Men detta har alltid varit randanmärkningar. I ”World War Z”, baserad på Max Brooks bok med samma namn står det faktum att hela mänskligheten står på utrotningens rand i förgrunden.
Brad Pitt gör den motvillige hjälten, FNs krigsbrottsutredare som sadlat om till familjefader. Likt alla andra fastnad med hustru och döttrar mitt i paniken på USAs östkust återvänder han till sitt jobb, och från FNs flyktingflotta tar han sig globetrottande till SydKorea, därefter Jerusalem och lutligen det lantliga Wales i jakt efter en ledtråd till vad det är man har att göra med.
Det är svårt att tänka sig en mer o-zombielik hjälte än Brad Pitt, men denne har tack och lov mognat som skådis sedan sin tid som bihang till sina magrutor. I ”World War Z” gör han sin ytterst mänsklige hjälte väl, mankänner med honom och hans närvaro håller ihop filmen.
Det behövs, för tyvärr är ”World War Z” osammanhängande bitvis, och knakar i fogarna rent berättarmässigt. Övergången från den första paniken och förvirringen, via sökandet efter ett motmedel och speciellt den avslutande tredje delen (som vilket undertecknad senare fått veta är helt omgjord efter att filmen egentligen ansågs färdig) anslår en ton som skiljer den från övriga filmen – och inte på ett speciellt bra sätt. Där filmen dittills haft en viss rytm mellan att skildra ett på-marken-perspektiv och ett mer övergripande sådant med mäktiga masscener, blir slutet mer av en katt-och-råtta lek i mörka korridorer av den där sorten som slasher-filmer kryllar av.
Dude – borsta tänderna
Zombierna är såpass välkända för alla att de knappast skrämmer någon i sig. Zombierna i ”World War Z” är av den mer biologistiska formen, dvs de bär på och utlöses av en sorts smitta, vilket för en film med vitt perspektiv som det här tar in element av Pandemifilm (se begreppet i t.ex recensionen av filmen ”Contagion”). Hjältens uppdrag är sålunda att försöka finna ursprungspunkten, samt en bot eller motmedel till den farsot vars slutprodukt är de bitande, dräglande zombierna. Att zombierna har ett föregivet naturligt ursprung reducerar i en mening deras mystiska väsen och gör dem kanske lite mindre främmande.
Filmen kompenserar dock detta genom att krama en hel del skrämsel ur just hur snabbt paniken utbryter i folkmassor -det är massans skräck som är det farligaste, den blinda paniken som förvandlar den tuggande, för all del farliga enskilda zombien till en skräckinjagande våg av tänder och fasa. Fast kanske lite väl vågig. ”World War Z” har s.k. snabba zombies, dvs zombies vars rörelseförmåga är obehindrad, och de är svårdödade men inte alls omöjliga att eliminera – en och en. I det här hänseendet bär dock specialeffekterna iväg med filmen när zombierna bokstavligen blir som en våg – då går det alldeles för snabbt, det räcker liksom inte att det är 100 000 zombies som kommer, de måste plötsligt röra sig snabbare än ett framrusande tåg. Det är helt onödigt.