Reflektioner om Den Norske Terroristen, med fokus på hans relation till Våld.

I efterdyningarna av de mordiska terrordåden i Norge har här skrivits en del om vissa aspekter av mordiska terrordådet i Norge: om nödvändigheten av en Stollig världs- och människoförståelse; och om hur sådan stollighet blir en farlig brygd när man kombinerar det med Extremism, betraktad som en praktik snarare än en ideologi.

Men en sak har legat och gnagt, och det är var just hur det Våld som en Anders Behring Breivik utövar kommer in. Det kan låta som det mest uppenbara och enkla att uttala sig om, och många medier gör det också. Men eftersom våld är en så mångskiftande företeelse är det i själva verket svårt att ringa in våldets roll i stolliga extremisters terrordåd. Kunskaper och research får en att fara åt alla möjliga håll – från psykologi till statsvetenskap, från religiösa studier till säkerhetspolitik. Det är ett mischmasch. Det återspeglas i rapporteringen som lite famlande tagit upp många trådar.

Mycket återstår förstås ännu att luska ut om Breivik, utredningen går vidare och sedan kommer rättsprocessen att uppdaga ytterligare detaljer. Frågan om Breivik var ensam eller hade medhjälpare är en sådan faktor som kan förändra bilden. Det kan inte hjälpas att en del nedan därför är av delvis spekulativ karaktär, och kanske visar sig förhastat. Oaktat det har jag känt ett behov av att samla ihop mina intryck av denna omvälvande händelse så här lite i efterdyningen av den massiva rapporteringen de första veckorna.

Breivik Terroristen – inte så apart som man vill tro

Första dagarna var det förstås, delvis på grund av den mer eller mindre omfattade överraskningen att den mordiske terroristen var en vit blondin, mycket spekulationer om gärningsmannens grupptillhörighet. Tidigare har här postats ett inslag från CNN, som är värt att kika på igen för att visa den tidiga diskussionen där det konsekvent talades om den extrema våldsamma vit-makt-miljön och ”grupper”.

http://www.youtube.com/watch?v=Tvpiz2n_qLc

Det är en naturlig reaktion, påspädd av 11 september 2001, att se sig om efter enkla samband till grupper och större strukturer. Lika naturligt är det att i avsmak och fasa ta avstånd från mördarens person och framställa honom som mycket apart och speciellt ond. Johan Croneman skrev en intressant krönika om det där: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei.

Han har definitivt en poäng, Croneman. Och efter några veckor kan man konstatera att det sensationalistiska anslaget har fått stor plats i vad som skrivits om Breivik, och draget att göra honom till ett slags förvirrat UFO stärkts.

I tidigare inlägg här på bloggen har det framförts att våld och politisk extremism underlättas av vad som kallats den ”extremistiska praktiken” – valet att handla på ett utagerande och aggressivt sätt, riktat mot snarare än för något, och framför allt utanför de demokratiska processerna och spelreglerna. Det sista är avgörande för just skillnaden mellan t.ex. våldsam terrorism och den osmakliga populism som kanske delar de grundläggande premisserna men inte praktiken.

Andra har haft liknande tankar, men kanske med en något annorlunda udd. Croneman ovan är ett exempel. Salam Karam kallar det dominerande draget i de våldsamma extremisternas världsbild, och ett som är kännetecknande för inte bara Anders Breivik  utan de som delar hans ideologi. Detta dominerande drag är ”Hatet mot Demokratin” vilken enligt Karam definierar extremister, och leder till att våld per definition blir en favoriserad taktik för dem (från SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hatet-mot-demokratin_6347282.svd):

”[…] de ser människan enbart som ett medel för att uppnå ett mål, ett ”högre gyllene” samhälle som bara eliten kan förstå. Därför kan människor offras i kampen att uppnå politiska mål. De hatar demokrati för att de tror att det är fullt legitimt att bruka sig av lögner, manipulering och våld för att uppnå sina mål. Därför är våld, snarare än argument, anti-demokraternas favoritmetod.”

Han har en poäng, och det är definitivt en grundsten för terrorism i demokratiska länder. Men det finns dock extremister som utför aktioner i liten eller obefintlig skala, utan att det kan kallas terrordåd, speciellt i mindre fria samhällsordningar. Och det finns trots allt många som inte fullt ut omfattar demokratiska principer, som en Sverigedemokrat eller Wahhabist, som inte kan likställas med en Breivikare. Hatet mot demokratin kan vidare inte utan vidare sägas vara den bärande impulsen i auktoritära länder, där hatet i första hand kan vara riktat mot de styrande, inte mot ett icke-existerande demokratiskt styrelseskick. ETAs terror, som kom igång under Francos fascistiska regim, är ett exempel på sistnämnda.

Leif GW Persson är inne på det konkreta spåret när han skriver om hur sådana som Breivik kan stoppas – hans är ett väldigt polisiärt sätt att se på saken, men intressant, i det att även om man medger att Breivik är stollig eller rentav tokig, så kan man med ett systematiskt arbetssätt komme en bra bit på väg mot att hejda sådana som han han – våldsverkare som Breivik uppvisar trots allt vissa mönster som går att känna igen, menar Leif GW i http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2514605/leif-gw-persson-sa-stoppar-vi-kryp-som-anders-behring-breivik

Lisa Bjurwald författade 2010 rapporten ”Extremhögern i Europa” (http://fores.se/assets/201/fores_pp_extremh%C3%B6gern_i_europa.pdf) som brett visar på den parallella utvecklingen av främlingsfientliga, antimuslimska och antisemistiska idéer i Europa. Hon pekade på att element i extremhögern tenderade att kopiera den autonoma vänsterns nätverksstruktur. Sådana ”fria nationalister” utgör små, lokala grupper eller individer vilka kan agera självständigt utan direkta kopplingar till t.ex. högerextrema rörelsers ungdomsförbund, och utgör ett reellt hot mot sina motståndare, till vilka inte bara hör invandrare eller muslimer utan också poliser, journalister, antifascistiska aktivister och andra meningsmotståndare (s.10). Breivik utgör ett exempel på en sådan självgående extremist, som via nätet kan ta kontakt med andra men själv sätter sina planer i verket utan behov av en större organisation.

Samma slutsats drar professorn i Statsvetenskap vid Politihögskolan i Oslo, tillika experten på rasistiskt våld och terrorism Tore Björgo, vars rapport ”Right-Wing and Racist Terrorism” (http://academic.udayton.edu/race/06hrights/waronterrorism/racial03.htm) pekar ut den nya taktiska doktrinen från amerikanska högerextremister, som han sammanfattar sålunda:

”You know who the enemy is, you know what you are against, so get out and start
attacking. Act alone or in very small groups, without any central organisational
structure that the authorities could uncover.”

Se nedanstående klipp från amerikansk public-service-TV (PBS) som drar ut olika aspekter olika trådar kring extremism och högerextremism i relationen till Breiviks dåd, och vad som är karaktäristiskt för de mer extrema våldsyttringarna.

http://www.youtube.com/watch?v=yorwcn3jJuk

Intressant nog visar Säkerhetspolisen sig ha en beteendevetenskapligt vittfamnande ingång till relationen Våld-extremism. Den svenska säkerhetspolisen har publicerat ett antal texter om extremism som faller under deras vakthållning, varav flera är förvånansvärt tankvärd och nyttig läsning. I ”Våldsam politisk Extremism” (s. 40ff) kan man läsa om deras definition av vad en våldsam politisk extremist är.

”Extremistmiljöerna benämns som extrema eftersom de inte accepterar den grundläggande politiska normen i Sverige, att politiska mål skall förverkligas genom en demokratisk process som bygger på allas lika rätt att föra fram sina åsikter, att alla accepterar resultatet av fria val och att det därför är oacceptabelt att begå brott för att protestera mot eller på annat sätt påverka den demokratiska processen.”

(http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.5bf42a901201f330faf80002541/valdsampolitiskextremism.pdf)

I skriften ”Våldsbejakande Islamistisk Extremism i Sverige” (2010) tar SÄPO upp forskningsläget om hur människor radikaliseras (s. 33ff) med en medvetet vid syn på hur radikaliseringsprocesser ser ut generellt. Rapporten ringar in vissa grundläggande faktorer som gör att folk går från att vara extremister eller ha en apart världsbild generellt till att bli fullfjädrade terrorister. De konstaterar att:

”[…] den huvudsakliga orsaken till att unga söker sig till extremism i olika former ofta handlar om sociala och känslomässiga orsaker, snarare än det ideologiska innehållet.”(s.34)

”Det som förenar vit-maktrörelser, autonoma nätverk, våldsbejakande islamistiska grupper, ungdomsgäng, fotbollshuliganer och i viss mån religiösa sekter är att de alla kan erbjuda någon form av bekräftelse, skydd, tillhörighet och adrenalinkickar”(s.35)

SÄPO hänvisat till att i studier

”[…] konstateras dock att radikaliseringsprocesserna för personer som dömts för terroristbrott långt ifrån alltid var en naturlig och linjär förflyttning från att ha radikala åsikter till att bli våldsbejakande. Vad som utmärkte de som blev våldsbejakande var istället att deras radikaliseringsprocess karakteriserades av grupptryck, våldskultur och en hederskod inom gruppen där våld var en väg till högre status.” (s.36)

(se http://www.sakerhetspolisen.se/publicerat/rapporteramnesvis/valdsbejakandeislamistiskextremism/valdsbejakandeislamistiskextremismisverige.4.34ffc68f1235b740c0680005424.html)

SÄPO tar på flera ställen upp tråden att

”Ideologin spelar en betydande roll i radikalisering, men är för de flesta personer som radikaliseras inte den avgörande faktorn.”

”grundförutsättningarna för att en person ska radikaliseras är dock att det finns världsbejakande ideologier i personens omgivning eller som man kommer i kontakt med via internet.” (s.38-39)

Vad som avses är att vilken ideologin i sig är, antingen det är militant veganism, nazism eller islamism, inte är vad som spelar mest roll för om extremisten blir våldsam. Det avgörande är att ideologin böjts att bli just våldsbejakande, tillsammans med de faktorer av gruppbildning, karismatiska ledare och andra sociala faktorer som kommer att betyda mest för den enskilde individen.

Jag tror att SÄPO gör en rimlig avvägning och är tillräckligt vida i sin utblick samtidigt som de är behåller en viss stringens i sina definitioner.  Använder man deras utgångspunkter är Breivik måhända speciell på vissa sätt, och definitivt anmärkningsvärd i att han verkligen utförde sina massiva dåd i så stor skala – de flesta planerade terroristplotter materialiseras ju aldrig. Men han är inte så apart att han är en isolerad företeelse, en aktör sui generis. I själva verket faller han in i ett mönster som är tillräckligt generellt för att man skall kunna dra paralleller med många andra: det finns  en hel subgrupp av terroristtyper (”grubblaren”) som passar väl in på vad vi vet om Breiviks profil.

Det kan också vara värt att hålla i bakhuvudet att politiskt våld befinner sig på en gråskala som kan överlappa eller gränsa till rena krigshandlingar eller beväpnad kamp. Sådan kamp kan ibland ha sitt berättigande i extrema lägen: De sydafrikanska befrielseorganisationen ANCs militära gren Umkontho We Ziswe praktiserade t.ex. i flera år attacker mot medlemmar av den sydafrikanska apartheidapparaten och dess kollaboratörer, för vilket de benämndes terrorister av USA. Gerillarörelser som reser sig mot ”fel” fiender eller regimer blir i själva verket regelmässigt benämnda ”terrorister”. Trots att andra begrepp som ”assymetrisk krigföring” uppfunnits för att komma bort från det där förblir det ibland en stridsfråga vilka som skall benämnas ”terrorister”, vilket framgår när man talar om väpnade grupper i mellanöstern som t.ex. Libanons Hizbollah, som har en väldigt specifik fiende (Israel) som de för krig men också genomför terrordåd mot.

Det är ett stående inslag att extremister liknar sig själva vid just sådana motståndsrörelser eller krigförande parter som utför liknande dåd – det ingår i deras militaristiska världsbild och är stapelvara, från de röda terroristerna i Rote Armee Fraktion, Al-Qaida, Vitt Ariskt Motstånd, ETA eller vad man nu vill. Det gör också Breivik, som ser sig själv som del av en större ”motståndskamp” mot ”förrädarna” i staten.

I kraft av sin syn på våld, sin ideologi, sin envetna fokus på fiender och svartvita världsbild, är Breivik således inte otypisk för en extremistisk terrorist. Det är tillvägagångssättet, och det faktum att han rodde iland med sitt dåd, som gör honom speciell. Hur han kunde göra det, och vad som drev honom den sista biten till att verkligen genomföra massmord på ungdomar i en sådan ohygglig skala, är något som det spekulerats mycket om. Förklaringar som mental sjukdom,  drogmissbruk, övergrepp, och sociala faktorer är bara några som dragits fram i media, och som skall ägnas en lite närmare titt i det följande.

Föregående inlägg om Terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

Nästa Inlägg om Terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

————————————————–

SÄPOs hemsida om Politisk Extremism http://www.sakerhetspolisen.se/forfattningsskydd/politiskextremism.4.3b063add1101207dd46800055430.html

Statistik om terroristattacker i Europa 2010, från många olika rörelser som separatister, högerextremister, islamister med flera

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/te-sat2011.pd