En illustration inspirerad av de krigiska och fruktade mamlukerna, korstågens och mongolernas besegrare, intar platsen i ännu en bakåtblick till de främsta föremålen för mina historiestudier sedan 25 år.
Mamlukriket och Ilkhanatet, ca år 1300 AD
Mamlūk (مملوك) Arab. ”egendom”, ”en som ägs” är ett generellt begrepp inom den historiska muslimska världen för en slav som tränades och utrustades för att bli en krigare. Slavväsendet inom Islam, som i betydande utsträckning skiljer sig från t.ex. antikens och det tidigmoderna slaveriet i västerlandet, medgav att slavar kunde ges betydande makt och beväpnas en masse för att bli instrument för sin herres vilja. Mer specifikt har det också kommit att beteckna de regementen av slavkrigare som tog makten över Egypten, Syrien och Arabiska halvön mellan 1250-1517 VT och bildade det s.k. Mamluk-sultanatet. Dessa besegrade under sin glansperiod alla fiender som de stötte på: de kastade slutligen ut korsfararna från Levanten (1291), slog tillbaka mongolerna ända från deras första möten med dem (Ain Jalut 1260) samt framgent, och satte skräck i såväl beduiner, armenier, turkmener, sudaneser och alla andra som hade oturen att tvingas dra i fält mot dem.
Med inspiration från mamlukerna skapade jag den första och grundläggande av de motsvarigheter till vår värld som sedermera växte ut till A’ratauma, ”Tvillingvärlden” där mina historiskt inspirerade berättelser utspelar sig. Jag kom s.s. att kalla ”mina” mamluker för silahtâr, ett persiskt uttryck som betyder ungefär ”vapen-bärare”. Och som för att illustrera det passande i namnet, gjorde jag en slags grundbild för hur en reglementsenligt utrustad silahtâr/mamluk skulle te sig under den period, motsvarande sekelskiftet 1300 VT, som är i fokus.
Ett av mamlukernas många särdrag (i kontrast mot hur såväl historiska som på historien baserade fantasyframställningar av medeltida arméer felaktigt brukar skildras) var att de från barnsben obönhörligt tränade slavkrigarna kontrollerades via återkommande mönstringar (a’rd) både i fråga om kompetens med vapen och att de hade korrekt, reglementsenlig beväpning och utrustning. I min grova skiss drog jag ur källorna för hur en silahtâr/mamluk skulle ställa upp inför fältexpeditioner. Mamlukerna utgjorde ett slags amalgam av beridna bågskyttar och tungt rustade chocktrupper. Deras beväpning innefattade såväl den tunga sammansatta bågen som svärd, sköld och stridshammare för närstrid mot tyngre rustade motståndare. Skissen ger en idé om hur alla dessa bars.
Lite färg sattes på den skissen för ökad klarhet och för att framhäva detaljer som förekomsten av s.k. tiraz-band på ringbrynjans ärm, vilken visade på ens regemente eller herre, såväl som märket på pilkogret, ett s.k. rank, ett system unikt för Mamlukriket som betecknade krigarens eller dennes ägares ämbete eller position. Två korsade svärd torde beteckna att denne krigare tjänar under Amir Silah, ”vapenherren”, en av de högsta befälhavarna i riket med ansvar för de kungliga arsenalerna.
Senare, i samband med arbete med andra bilder, satte jag mig före att göra den där färglagda kladden någorlunda ”klar”. Mönster och materialtexturer liksom utsmyckningar typiska för perioden målades in. Således tycktes den vara i det närmaste färdig, såtillvida att den uppfyllde sitt syfte att ge en någorlunda korrekt utgångsbild av hur en silahtâr/mamluk skulle te sig. Det var inte meningen att vara mer än så.
En av de krävande, och också bästa sakerna med att fortsätta lära i livet, är chansen att vinna i insikt, och förbättra det man gör – och har gjort. Vidare studier genom åren att gett för handen att mamlukerna var mer ambitiösa i utrustningen av sina krigare än vad som fordom antagits.
Tydligen var den ringbrynja (alternativt lamellskydd, vilket också var vanligt) som jag förvisso korrekt antagit var det grundläggande skyddet iaf. på 1300-ta
let inte nog: källorna pekar på att mamluk-krigaren skulle ha ytterligare skydd på bålen, troligen för att stå emot beskjutning från t.ex. mongoliska bågar. Finnandet av hundratals uppsättningar av harnesk i läder och metall i arsenaler från provinsen Damaskus från tiden ifråga, har belagt detta. Sålunda gjorde jag i efterhand några skisser och studier på hur dessa skydd, som var tämligen sofistikerade varianter på harnesk i limmat och hårdkokt läder, både med och utan kompletterande metallförstärkningar, kunde se ut.
Eftersom min grundbild således var blivit inaktuell för sitt syfte stod valet mellan att göra en ny, eller modifiera den befintliga. Lättjan gav fördel åt det senare, och när lusten att åter skapa återkom ritade och målade jag således om bilden och lade på ett harnesk av den typ som en korrekt, fullt utrustad silahtâr/mamluk skulle bära om han inte ville bli skjuten full med hål av sina motståndare. Eller få smaka piskan för att inte ha klarat mönstringen.
Stridsrustad kunglig Silahtar, mawali al-Sultan
Så ser i dagsläget grundutförandet av en silahtâr/mamluk ut för min syn. Det fanns ännu mer tungt beväpnade och rustade mamluker, men detta är vad som utgjorde standardkraven för de många, tusentals man stora elitregementen som mamlukernas sultaner och de högsta amirerna (befälhavarna och guvernörerna) satte upp. Det måste ha varit en skakande syn, att stå på fältet och se rader av tusentals av de där till tänderna beväpnade och välutrustade ryttarna, från barnsben tränade i krigets alla konster och drillade att agera som väl koordinerade enheter, närma sig. Deras träning och beväpning skedde också till en ofantlig kostnad: källorna visar tydligt att den ekonomiska nedgång som drabbade Egypten och mamlukerna som grupp i synnerhet efter Digerdöden 1348 var en av huvudorsakerna till att mamlukernas modell för uppsättandet av arméer på basis av en elit av topptränade och välutrustade krigarslavar inte kunde leva upp till sin glansdagars nivå, varken ifråga om antal eller kvalité.
För snart 9 år sedan planerade jag en serie bloggposter som skulle handla om mamlukerna med målet att skriva den definitiva introduktionen på svenska över detta märkliga och fascinerande fenomen. Saker kom dock i vägen, och materialet låg och ligger ännu kvar i utkast-mappen. Många skisser och teckningar har gjort sällskap till de många fyllda anteckningsböcker som kommit ur de tusentals sidor böcker och forskningsrapporter på ämnet som insupits och alltjämt intas sedan dess. Kanske tar jag tag i det igen – tiden får utvisa.
Se andra inlägg på inspirerade av mamlukerna och deras märkliga kultur under kategorin
För en introduktion om Mamlukerna, se webbsidor som t.ex.
Några böcker och artiklar på temat, av vilka några finns utlagda på Google books:
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
Arbetet fortsätter med min slagfältsscen där hjältinnan Corinna och hennes Stridens Systrar drabbar samman med min berättelses fantasymongoler i det blodiga Slaget på Eldfälten.
Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia
När vi senast lämnade den här teckningen (se föregående inlägg) hade den överförts till sepiatoner. Dessa fungerar bättre för målning eftersom linjerna blir mer nedtonade: speciellt om man gjort ansatser till skuggning och mjuka toner flyter dessa in i övermålningen bättre. Det gäller speciellt om man målar med överlagringsteknik, vilket var det som låg närmast till hands för den här bilden.
Här visade sig snabbt en av nackdelarna med att ha grundbilden samlad på en och samma teckning där de olika skepnader överlappar varandra på flera plan. I praktiken kan de därmed inte säras på och målas oberoende av varandra, och i en så pass gyttrig och kaotisk scen med många skepnader blir gränsdragningarna mellan mängden färglagda ytor snabbt en oöverskådlig historia. Men det var bara att bita ihop. I fem ovanpåliggande lager hittades de rätta tonerna för de ingående figurerna.
Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger
Förutom gränsdragningsproblemet dras överlagringsteknik med att mängden lager man måste lägga på för att hitta rätt nyans tenderar att öka – iaf. som jag gör det. Efter ett tag känns det som om man målat samma bild ett dussin gånger, och träsmaken börjar sätta in. När man fått nog av den grundläggande färgstrukturen börjades det därför att ta in detaljer som inte varit där i den underliggande bilden, och som lades på den kombinerade färglagda teckningen i flera lager.
Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer
De detaljer som åsyftas framgår av ovanstående: det är sådant som brodyrer, textilmönster, ringbrynja, metallblänk, med mera. Mycket, som t.ex materialskiftningar i läderdetaljerna (utförd m.h.a. av ”moln”-verktyget) handlar om textur som sedan kommer fram när skuggningar läggs på – vilket också blev nästa steg.
På färgbasen lägger man då på de ljusskiftningar som ger den målade bilden liv och volym. Först ut är skuggor av olika slag: kärnskugga, kastad skugga, fördjupad svärta mm. samt reflekterat ljus, högdagrar, ljusskiftningar och belysning i över ett halvdussin lager. Skilda från den underliggande bilden ser dessa lager av ljus och mörker ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager
Härnäst var det dags att skifta fokus till miljön. Först marken under de stridande: Jag tog ett ”sand”-mönster och lekte med det, lade på skuggningar, teckningslager och intensitet för att få fram ett slags stenigt grus som gick att mångfaldiga. På det lades några tåliga grästuvor gjorda med GIMPS ”gräs”-penslar, skuggade och försedda med konturer.
Härnäst, och viktigare, var himlen. Det avbildade Slaget vid Eldfälten tar sitt namn från den blåsiga, grästäckta slätten och sluttningarna norr om staden Nasirah, som Corinna sätter eld på för att hindra sikt och rörelsefrihet för den talrikare fienden. Bakom de stridande skall alltså en mörk rök fylla himlen, och väldiga eldslågor slå upp. Med ”moln”verktygets hjälp skapades en struktur som sedan lades på och formades ovan en uppförstoring av en skogsbrand i… Australien tror jag det var, för att få den rätta oregelbundna tjockheten. Eldslågorna lyftes från en annan bild av en skogsbrand, ritades av och stoppades in framför molnen.
Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken
Eld är snyggt och effektfullt – men orsakar alltid en massa extraarbete eftersom det lyser och får omgivande färger att skifta. I det här fallet är elden på avstånd, så effekten måste vara nedtonad. Först fick man jobba med mjuka övergångar på de övergivande molnen. Men en så stor eld i en mörk omgivning skulle inverka även på figurerna i förgrunden – de närmast berörda konturerna syns som ljusa markeringar ovan. Det här påkallade också ett återvändande till figurernas färglager, belysning och skuggning för att återspegla effekten av eldskenets belysning.
Möjligheterna att lägga på mer och mer detaljer i en så pass mångskiftande bild är egentligen oändliga och många fler tillägg och justeringar kom till under arbetets gång, och infogades i bilden före färdigställande – t.ex. dammet som de galopperande hästar som bär Stridens Systrar rör upp. Till slut börjar man dock få nog – då såg bilden ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd
Det är lustigt hur en sådan här bild tar en med på en resa, och man vet inte riktigt var man hamnar. Den här blev inte alls som jag först trott: från de första lite vaga tankarna på Corinna mitt i striden med flygande lockar i någon slags serietidningsstil med suddiga konturer utvecklades den till en myllrande scen från ett medeltida fältslag i mellanöstern, väl underbyggd av research och realistiskt och autentiskt återgiven. Förhoppningsvis har inte all dynamik och rörelse i bilden försvunnit under lagren av detaljer.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”: de med figuren Yakane skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.
Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.
Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.
Under en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.
Innan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.
Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask
I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.
Corinna m turkiska höga nomadstövlar
Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.
Design Corinnas kaftan/vapenrock
Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.
Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.
Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.
Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck
Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.
Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.
Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia
Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”, de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
——————————————————-
¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.
Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.
I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.
Den första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.
Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.
Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.
Almutamers blyertskisser
Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.
Perpunt – stoppat läder för bål
Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.
Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.
Almutacen
När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.
För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.
Över en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.
Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.
Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.
Vid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.
Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.
Almutamers Collage
Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.
———————————
← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
Böcker om perioden rörande Almogavars:
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.
Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.
Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.
Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.
Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”
Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.
Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi
Mongolisk krigare
Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).
Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.
Qasr-amir grundmålning
Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.
Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…
Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.
Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad
Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.
Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.
Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.
Målningen av ”Alla Drabbningars Moder” verkade klar – på sätt och vis. Eller inte alls. Visst var alla ting och färger på plats, Men det gör ingen tavla. Ty för att skapelsen skall ingjutas med anda och karaktär, krävs det att Skaparen tar till det gamla knepet att sväva över djupen och viska… Varde Ljus.
(Se tidigare inlägg om projektet ”Alla Drabbningars Moder” med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5 och 6)
Ljus och skugga är fascinerande saker, och professionella målare kan ägna ett liv åt det. Min egen stapplande teknik har nått dithän att jag regelmässigt målar mina bilder i olika lager för olika grader av ljusstyrka, numera ofta kompletterat med förstärkning av skuggorna. Men det är inte så enkelt som att en belyst yta är ljusare och en i skugga mörkare. Ljuset ”smiter iväg”, studsar och ger upphov till sådant som indirekt belysning, flernivåskuggor, blänk-effekter osv. Och ibland är ljuset självt ett objekt, synligt på bilden samtidigt som det danar och förändrar det ting det berör.
Så var fallet med denna målning, och redan tidigt hade jag därför velat ägna mig exklusivt åt ljuset i bilden. Utan det hade det kunnat bli en platt och halvdan Genesis, och som omtalats i förra inlägget befann jag mig en hårsmån från deadline och det var just denna del som återstod. Men tack vare den respit som gavs direkt av mottagaren av målningen, kunde Skaparen under Juni månad mer avslappnat ägna sig åt detta viktiga som återstod, och ge det mer tid och noggrannhet än någonsin förr.
På ett sätt var det hela väldigt välbekant – jag jobbar inte med 3D-objekt eller är ens särskilt kunnig på bildbehandling, så allt måste också göras för hand, och målas punkt för punkt, både skuggor och ljusstrålar liksom blänk och glans på ytor som träffas. Allt är baserat på ögonmått och tja, egna kunskaper i den mån man kan tala om sådana. Nedan har jag samlat en del av de elementen för att illustrera vad jag menar.
Resultatet påminner om en slags ljus – och mörkertavla ovanför den riktiga tavlan, till stora delar osynlig för betraktaren som mestadels bara anar den. Den här ”ljustavlan” måste förstås integreras och kompletteras ihop med de underliggande elementen. Vissa ytor kräver att man arbetar extra med tonerna, liksom är uppmärksam på sådant som exponering, motljus osv i flera lager och direkt för tonerna. Samt förstås att många ytor har kanter och hål som förändrar hur ljuset framträder.
Källan till ljuset är något som är synligt i själva bilden – det är den skuggade solen som skymtar fram genom de tjocka molnlagren. Den lyser upp delar av skyn och skapar den starka kontrasten av ljus och skugga redan uppe på himlen.
Samtidigt som solljuset är synligt mot den mörkare delen av bakgrunden som knippen av strålar, förs den här ”stråleffekten” sedan vidare ner på objekten under. Det kan exemplifieras av Yakanes sandjak, krigsflaggan, vars många veck och oregelbundna form ger många tillfällen för ljuset att belysa, skugga och stråla igenom, samtidigt som själva den text som utgör dess design (varom mer i ett tidigare inlägg) framstår som ömsom blankare eller mörkare beroende på dess relation till ljuskällorna.
En annan effekt av ljuset kan ses på silâhtarerna – Kiralatets, Yakanes hemlands, krigare som kommer till hans undsättning i bakgrunden. För att trycka på deras blanka, polerade vapen och rustningar som gnistrar i solen tog jag till en linsöverstrålningseffekt, som skapar svagt färgade ljusexplosioner ovanpå det ditmålade blänket och återskenet från det myckna stålet badat av solens strålar.
Men snygga ljuspelare och bling åsido är den främsta sökta effekten av ljussättningen trots allt framhävandet av ytornas textur och volym. Det här blir som mest tydligt när man tittar på den del av tavlan som ägnades mest detaljarbete – frontfiguren Yakane. Linjerna på hans ansikte, hår och händer, designen för hans rustnings snirklande utsmyckning framträder mycket klarare med en noggrann ljussättning. Vissa effekter var oväntade även för mig. Yakane är delvis gråhårig, med många vita strån i sin ursprungligen nattsvarta man (som förstås målades dit, strå för strå…). När jag började måla på ljuset som strilade genom öppningar och hål i flaggan på det, så lystes det vita upp som av en halo-effekt… det var helt otippat.
En annan sak som förhoppningsvis framgår av kontrasterna mellan Yakanes skuggade och ljusa partier är att rätt ljus också ger en bättre känsla av volym, att saker rundar sig och vrider sig bort respektive mot betraktaren.
När man tar ett steg tillbaka på bildens större helhet så blir detta, parat med att man försöker vara konsekvent med var skuggor och mörka partier hamnar, ett sätt att öka känslan av djup i bilden. Belysningen stärker på så sätt intrycket av att olika delar av bilden befinner sig på olika plan. Detta framgår förhoppningsvis när man t.ex. studerar hur ljuset faller på de många figurerna runt Yakane, de olyckliga tudjuterna.
Med ljus och mörker så genomtröskade som jag mäktade med, kunde till slut punkten nås där man kunde säga – nu är den färdig?
Blir man någonsin det, färdig?
Nej förstås. Det finns alltid mer man kan göra. När jag idag ser bilden i uppförstoring vrider det sig i mig av de hundratals olika fel och slarvigheter som jag kunde åtgärda, om bara tiden och livet vore oändliga, och min kunskap och färdighet fullkomlig… Jag vet redan att jag kommer att få ett ”återfall” – sådana här lärorika projekt blir som ett bruk, ett rus som sitter kvar i ens kropp, och jag har redan en idé som gnager i mig som jag bara känner att jag måste testa… Men för den här gången, inte för min egen skull utan för den, för vilken denna målning kom till, var jag tvungen att sätta stopp.
För dig Björn.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående:
← (del 6) ”…Montering & Målning”
Mastodontmålningen ”Alla Drabbningars Moder” hade tecknats och förberetts klart. Med ca 2,5 veckor kvar till deadline var det så dags för den riktiga huvudmatchen, och det mest arbetsintensiva momentet: att måla central- och förgrundsfigurerna.
Hittills har förberedelsearbetet till denna målning, tillägnad min vän och Jubilar, tillika andlig fader till tavlans centralfigur Yakane, skildrats i tidigare inlägg (Del 1, 2, 3, 4 och 5). Dessa delar monterades först i sina respektive positioner. Ett problem med en målning som har ett långt ”djup”, dvs sträcker sig inåt/bakåt över stora avstånd och som har olika delar utspridda över olika avstånd, är att få till perspektivet. I det här fallet kom dock strävan efter realism till undsättning, och försåg mig med ett inslag som underlättade för övergången mellan bakgrund och förgrund: sjoken av damm som de i bakgrunden ankommande ryttarna piskar upp. Denna ”krigets dimma” blev det första som jag lite snabbt lade ut på den monterade bilden.
Alla Drabbningars Moder – Monterad före Målning
Efter att sålunda ha fogat ihop delarna till en enhet var det dags att börja med målandet i förgrunden. De grundläggande färgerna lades på förgrunds- och centralelementen i bilden: Yakane, tudjuterna och silâhtarerna. För Yakane var färgskalan redan någorlunda bestämd. Tudjuterna som anfaller honom beredde dock inget större huvudbry på den punkten. Deras färgskala domineras av filt- och lädermaterialen i deras utrustning. Bruna, gula och nedtonade rödfärger, med vissa inslag av matt blå och grå, lades ut som ett första lager.
Alla Drabbningars Moder – Grundmålningar
På detta baslager av färg lägger man in skuggor och ljusare kulörer på olika lager. En komplicerande faktor var förstås att olika delar av förgrundens tecknade linjer, vilka görs transparenta inför målningen, befinner sig på olika lager, delvis ovanpå varandra. Färglagren måste därför läggas på så att denna överlagring försvinner. Det är meckigt, och med så många element som går in och ut i varandra är missar oundvikliga – till exempel försvann nedersta delen av skaftet på Yakanes flagga bakom den figur som den skall tränga in i – vilket fick återskapas direkt på målningen.
Inför inläggningen av de olika tonaliteterna omvandlades lagret med ritade element till sepiatoner och jag reducerade brus och damm med sikte på att få de tecknade elementen att bättre smälta ihop med de överliggande färglagren. På denna stomme kunde så högdagrar och mörkare partier målas på alla synliga ytor, millimeter för millimeter, understödda av ett eget skugglager.
h Sepia-omvandling och brusreducering av ritade element gör bilden mjukare och varmare…De
En speciell detalj som reste sina egna komplikationer var nu som förr det sabla krigsbaneret. Att få den ringlande skriften på den att veckas och lägga sig rätt i relation till den av vinden piskade ytan som utgör flaggans ytlager var ett pysslande och suddande fram och tillbaka som kommer att hemsöka mig under lång tid…
Till slut hade vi dock kommit till ett slags grundläggande slut på själva målningsarbetet. Det var på det här stadiet som tavlan befann sig när deadline låg bara ett dygn bort. Vad som annars hade varit en viss tillfredsställelse förvandlades till ångestriden panik – men då, i en händelse som såg ut som en tanke, kom tavlans mottagare själv till min räddning. Ta det lugnt sade han, jag har dig hellre i levande tillstånd på jubileet än en framstressad tavla…
Det var ändå retsamt. För det som återstod var verkligen bara det allra sista, efterbearbetningen av bilden med sikte på olika former av ljuseffekter.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
← (del 5) ”…Teckningar av döingar & arrangemang”
(del 7) ”… Varde Ljus”→
Den centrala protagonisten var klar. Den överarbetade krigsflaggan var klar. Bakgrunden var… tja iaf inte helt oexisterande. Nu återstod att rita och ställa i ordning de sista elementen runt bildens centralfigur Yakane: de döda, döende och snart döda fienderna…
Som visats i det tidigare inlägget ”…En Hjälte för en hjälte” var den centrala skissen av Yakane en där han står mitt i striden, bokstavligen fokuspunkten för en skara motståndare, som framgår av den mängd pilar som sticker ut ur honom. Några så nära som inom synhåll, av döma av hur han hugger efter dem med sitt svärd. Ett antal bör redan ha fallit, och sålunda ligga kringströdda runt Yakane. Allt som allt är det ett antal figurer som måste ritas in.
Under de andra momenten hade dessa kringstående/liggande gradvis klarnat för min inre syn, och ett arbetsutkastet för sammansättningen och utfyllnaden av bildens återstående delar (se till höger) fanns redan befintligt, och det var mer eller mindre bara att börja teckna dem därefter.
En not: alla motståndarna har det gemensamt att de är tudjuter, dvs min värld A’rataumas motsvarighet till mongoler – och deras utrustning och kläder måste vara förenliga med det. Nu är det ett folk vars fysiska miljö och historia man studerat tämligen noggrant i en sådär 20 år, så det erbjöd i sig inga problem. De bär olika varianter på en tyngre, mer högkvalitativ utrustning, då de tillhör khanens elit – vissa från Storkhanens kesig, livvakt.
Först ut var de två stackare som har oturen att stå lite för nära vår protagonist. De vrider sig i smärta, båda på väg att falla. En av dem, bågskytten, bär en ganska avancerad form av läder- eller tygövertäckt brigantin över bål, axlar och lår, bestående av metallplattor vars nitar syns på ytan. Den andre bär en mer klassisk mongolisk rustning bestående av sammanitade bitar av härdat läder.
tudjuter fällda av Yakane
Härnäst kom ett inslag som ingav något mer huvudbry. Jag föreställde mig Yakane stående på en hög av liken efter några av de redan fällda fienderna. Denna blodiga detalj krävde en del meckande och skissande fram och tillbaka för att hitta rätt positioner och perspektiv. Den brokiga, övervägande rätt tungt rustade skaran kompletterades med en häst – de är ju ändå ryttare, och det verkade logiskt att någon dum jävel skulle ha försökt rida ända fram mot den dödsbringande Yakane, till olycka för det stackars riddjuret.
Döda tudjuter på hög
Nästa gäng gubbar till rakning var dels en grupp som bildar gränsen till bildens allra närmaste förgrund, som står framför Yakane på väg in i bilden, och så några utfyllnadsfigurer för att sluta cirkeln runt vår huvudperson. Längst fram står deras befäl, som med en uppbragt min kallar på fler krigare att komma till undsättning mot den omänsklige fienden. Deras kläder och utrustning fortsatte att dras från egna skisser och studier- med ett undantag. Bågskytten längs till vänster är en homage till Angus McBride, en förstklassig historisk illustratör, den främste för de perioder som är av intresse för mig och en förebild för mina studier. En illustration med sådan utrustning och rustning förekom i boken ”Osprey Men-at-Arms 222: The Age of Tamerlane”.
Tudjuter förgrund skisser
Sist kvar var kavalleriet… erh, mer kavalleri, men dessa på vår hjältes sida. Det är silâhtarerna som kommer, med svärd och banér i högsta hugg för att sluta upp kring sin fana. Jag tänkte mig det första ledet uppdykande ut ur de stora dammoln som kastades upp av den annalkande armén… Det där borde egentligen bli en fristående bild i sin egen rätt – jag har länge velat rita Silâhtarerna min världs motsvarighet till Mamluckerna, Islams hårdaste badasses, mongolernas besegrare, korstågens bortdrivare.som rider an. Resultatet av 30 års studier av deras vapen, kläder och stridssätt flödade på, och mamluckernas / silâhtarernas skepnader växte fram så pass rikligt att jag fick sätta stopp, eljest de annars skulle stjäla showen.
Så följde inscanning, och sammansättning. För att hålla isär de olika lagren och figurerna gav jag dem olika ton. Resultatet kan ses nedan.
Alla Drabbningars Moder – Sammanfogade tecknade lager
Nu var alla element äntligen redo, och förgrund, center och bakgrund skulle fogas samman och kompletteras med ljus, andra effekter och tillägg. Ungefär 2,5 veckor återstod till deadline, och så påbörjades den mest intensiva arbetsperioden med en bild hittills, med aldrig mindre än 7-8 timmars dagligt arbete med målningen och modifieringar av lagren.
————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
←”(4) … Ett Kladdigt Landskap”
”(6)…Montering, Målning & Slutförande”→
Det började redan sommaren 2012. Under ett besök på medeltidsveckan i Visby fick jag inspiration till utstyrslar för senare bruk där jag gick runt med systern och de kära systerbarnen Alma och Julian. Såsom av en händelse började jag också kladda lite på skisser av den raska prinsessan Julia, sagoalias för den förtjusande Alma.
Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt
Det genomgående temat för de nya skisserna var att Julia var i färd med att göra saker – en del av de där skisserna och bilderna har förevisats här, som den fotbollsspelande Julia, eller Julia som gör en ”blixt-healing” på en drake… De spretade åt alla möjliga håll dock, snabbt hopkomna infall som många var. En del var förstås rena anakronismer, och varför inte.
Prinsessan dribblar bort draken
Min hjärna tål dock brist på sammanhang, på en vidare kontext, tämligen dåligt. Så till slut kom en dag då jag lade ut alla bilder och skisser av Julia framför mig. Då blev det tydligt, att förutom de rena, avsiktliga anakronismerna som en prinsessa i fotbollskläder och annat, saknar teckningarna en samlande stil för miljön de utspelar sig i. Ser man på vad som redan ritats av min käcka hjältinna såg det hela ut som den typiskt ospecifika fantasy/sen-medeltid-miljö med dito rekvisita som är legio i allt från disneyfilmer till barnböcker.
Lite bättre än så kan man ju göra, tänkte jag. och bestämde mig för att styra upp något slags grundläggande tema för inte bara hennes klädnader utan hela stuket för den saga i vilken hon figurerar. Det fick inte avvika för mycket från vad som redan förelåg, men det bör vara grundat i en vidare period för allas kläder och parafernalia. Det fick gärna vara distinkt, och helst ge möjlighet till mer variation inom stilen.
Skisser Renässanskläder Medeltidsveckan
Här kom de små kladdar jag gjorde medan jag smög runt i medeltids-Visby till ytan igen. De roligaste dräkterna där var nämligen inte de medeltida, utan från en senare period. Man kanske kunde samla sig till en stil, som något avvek från den obestämda fantasy/medeltidsoppa som blivit norm, till förmån för…
Just det, Renässansen.
Renässansen har generellt sett varit en period man undviker inom fantasy, som oftast verkar göra halt just vid dess inträde (ett notabelt undantag är t.ex. figurspelet Warhammer, som leker med tidig renässans för åtminstone delar av sin spelvärld). Detta har säkert olika orsaker, men man kan misstänka att en av dem är att just det som gjorde den till en så enastående fruktbar period i mänsklighetens historia (som nya humanistiska, filosofiska och estetiska ideal, uppbrottet från en religiöst homogen kultur, eldvapen, upptäcktsresor, rörelsen mot en mer vetenskaplig approach med mera) och just utgör dess uppbrott från medeltiden framstår som… fantasi-dödande för många. För mycket framsteg och vidgade vyer liksom.
Well not this dude… påverkad som man är av historiska dramer, tv-serier (som ”Borgias” ovan) och historiska noveller, där perioden är mycket mer populär bestämde jag mig på att köra på i ett slags sent-1400/tidigt-1500-tals-stuk.
Grejen är att renässansen som period (här sent 1400-tal t.o.m. ca 1600, fast hur man än definierar själva begreppet är inte utan sina problem, som historiker väl vet) är mycket tacksam på så många sätt ur estetisk synpunkt. Framsteg inom textiltillverkningen, färgning och bruket av fler material bidrog till mycket vackert mönstrade och färgstarka klädnader för de som hade råd – vilka under renässansen blev en större grupp än under medeltiden. Renässansen såg en explosion för modet, med mycket som var galet snyggt… men ibland bara galet.
Kläderna under denna drygt 200-åriga period hade olika karaktäristiska siluetter och formspråk. Många av dessa var klart annorlunda än dagens, men under hela perioden kan man ändå se en gradvis utveckling som pekar hän mot vår tids plagg – moderna stövlar (som skrivits om tidigare här), byxor, vad som kom att bli den moderna skjortan… De såg annorlunda ut, men som specifika plagg fick de sin bestämning under den tiden, vilket gör illustrationer av någon som bär dem lättare att identifiera sig med.
Samtidigt måste man erkänna att skillnaden mellan kvinno- och manskläder, som några hundra år tidigare varit mycket mindre markerad (män såväl som kvinnor bar långa kjortlar och tunikor) accentuerats under hela medeltiden, och hade vid renässansen nått en framskriden nivå.
En del andra utvecklingar under 1400-talet trotsar närmast beskrivning. Kvinnors klänningar bär syn för sägen. Samtidigt som den centrala delen, bålen på klänningar, blev mer och mer kroppsnära (under tidsåldern kom den fullt utvecklade korsetten in via Italien), svällde kvinnokläderna ut med stora puffar, och fler lager och slitsar infördes för att visa på prakten i de många lagren. Det här var en utveckling som bara blev mer markerad under 1500-talet och formligen exploderade under den påföljande perioden, barockens 1600-tal.
Julia i renässansklänning 1
Renässansen såg genombrottet för realistiskt måleri, och stora mästare som Michelangelo, Botticelli, Raphael, Holbein, Gossaert och många andra avbildade sin tids färgprakt på ett sätt som saknade motstycke och gav oss ett vida bättre källmaterial än tidigare epoker.
Sistnämnda är lustigt, för det kom helt omedvetet att påverka de skisser som började flöda när beslutet att bygga på den här epoken väl tagits. Man kan tydligt se en utveckling mot större realism i framställningen av kläderna Julia bär, och det spillde också över på själva prinsessan, vars anblick jag tillät mig att variera lite, sökande efter ett vackert och ungdomligt, men gärna speciellt utseende. I det följande kan man se frukterna av några av mina första försök i den här vägen.
Förändringen kom att prägla också valet av teknik (om man nu kan tillämpa uttrycket på mitt kladdande…), som istället för att som tidigare enbart ha avbildat Julia i en tydlig serietidningsstil, med klara drag av clear-line, nu övergick till mjuk blyerts för att visa på skuggning och veck i de stora tygerna och alla deras rundlar och former.
Fantastiska klänningar i alla ära – men historien om Julia är inte mer en realistisk periodberättelse, än en endimensionell Disneyhistoria. Jag kunde ju inte låta stackaren sitta fast med enorma, förvisso mycket anslående men ändå för en liten actionhjältinna hemskt opraktiska klänningar. Det hade ju i själva verket varit en av orsakerna till att jag ville definiera en period för hennes garderob. Så med källornas hjälp, och en del moderna gestaltningar, har jag skapat en hel serie utstyrslar för Julia när hon gör annat än struttar runt i balklänning, från när hon smyger upp på natten för att läsa mer (hon har ett väldigt läshuvud) till när hon granskar ett spjut i mer jaktbetonade kläder.
Det här var bara början – i det följande skall redovisas en serie mer genomarbetade skisser och utkast av den oförvägna Julia, under olika skeenden av den berättelse som jag skapat för hennes alter ego, den i sig sagolika Alma.
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
———————————————–
För den som vill se kläder inspirerade av renässansens kostymprakt, kan följande filmer och TV-serier rekommenderas:
Ett urval kostymer från ”The Borgias”
”The Borgias” TV-serie om påven Alexander VI alias Rodrigo Borgia och hans familj och deras intriger i det tidiga 1500-talets Italien. Här har publicerats ett tidigare inlägg om serien.
”The Tudors” TV-serie om den engelske 1500-talskungens Henrik VIII:s regeringstid med fokus på hans berömda mängd giftermål.
”La Reine Margot” (Drottning Margot) – I lysande renässansprakt skildras den mordiska konflikten mellan katoliker och protestanter i 1500-talets Frankrike
”A Man for all Seasons” (1966) ger en förskönad men välspelad syn på processen mot Thomas More
”The Other Boleyn Girl” baserad på Philippa Gregorys roman om Mary Boleyn, syster till den berömda Anne Boleyn, Henrik VIIIs fösta hustru att mista huvudet och mor till Elizabeth I.
”Elizabeth” och ”Elizabeth The Golden Age” hjälteförklarar den engelska Renässansdrottningen försedd med en fantastisk garderob och t.o.m. rustning.
”Anonymous” leker med tanken att Shakespeare inte skrev sina dramer själv
”Shakespeare in Love” sevärd spekulation om den unge Shakespeares inspiration till främst Romeo och Julia
”Romeo och Julia” (1968) av Franco Zeffirelli med Olivia Hussey som den bästa Julia på film
”Othello” (1995) med en mörkt välspelad Lawrence Fishburne i titelrollen
”Köpmannen i Venedig” (2004) med en mycket bra Al Pacino som Shylock
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
En ottomansk odalisk
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.
Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.
Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.
Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.
Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande.
Hagia Eirene
Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.
Hagioi Pantes
Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.
I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.
De Heliga Apostlarna i Konstantinopel
Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.
Modell av St:Johannes-kyrkan i Efesus
Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.
Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…
…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…
Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka
Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar. Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.
”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…
Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.
**************************
Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
Med anledning av min födelsedag nyligen och lite reparationer av min ständigt krånglande utrustning förde jag över och städade upp lite filer från gamla datorer, inklusive lite bilder. Och fastnade i en nostalgisk betraktelse av två gamla diton…
En del diskussioner med den i forna seder och militaria väl insatte bloggkollegan Tannhauser (bå bloggen Hedniska Tankar) apropå ett inlägg om historiska tester och experiment (https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/01/12/tung-metall-skyddar-men-kanske-inte-sa-bra-i-strid-om-experimentell-arkeologi/) har fått mig att åter uppmärksamma det sätt på vilket våra intressen dalar och stiger åter i vågor genom åren. Betraktande mina gamla bilder såg jag en utveckling av korsflödet eller överlappningen av flera sådana intressen. För teckning, för fantasy, och för historia. Rättare sagt mellanösterns medeltida historia, ännu mer specifikt det här ofta omnämnda mamluck-rikets historia. De ritades med bara några års skillnad, men man kan se en progression där.
1991 hade jag börjat läsa om de märkliga slavkrigarna för en rollspelskampanjs räkning. Jag visste inte speciellt mycket om orientens materiella kultur eller utrustning, och de olika perioderna av militär teknologi. Det här är pinsamt tydligt i mina första utkast till teckningar. Jag ritade helt enkelt västerländska riddare från den senare medeltiden, från 1400-talet och framå. Och satte på dem lite exotisk parafernalia som spetsiga hjälmar.
Idag kunde det vara generande att se att mycket av inspirationen kom från så opassande källor som star-wars-filmerna, japanska samurajrustningar med mera. Men sådan ser inspirationen ut, man jobbar med vad man har. De där utkasten visar graden av min okunskap och mitt dåvarande mentala bagage mer än något annat.
Men det där var en ungdomlig och ivrig tid, och mellan läsande av BSOAS-artiklar av David Ayalon om mamluckerna fanns där en känsla att man inte gjorde de där killarna rättvisa. Att lära sig visualisera tidens klädedräkt och detaljer i den region man mer och mer insåg såg rätt annorlunda ut blev en slags följeslagare till att bara ta in information i bokform.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
1993 försökte jag göra en slags filmposterliknande bild, med element inspirerade av mamluckriket. Min ritteknik var då ännu mer grov och primitiv än nu, och dessutom ojämn. För de förra delarna, som hantverkaren, den stående krigaren-officeren i mitten och den skriftlärde eller domaren till höger samt förstås stadsbilden, är en slags ofullständig serieteckningsstil påtaglig. Där skymtar bristen på färdighet i att t.ex. rita kläder och fall för mer oformliga skepnader. För andra, som magdansösen och det beslöjade ansiktet i förgrunden hade jag foton som förlagor, och där finns också ett försök till mer känslig pennföring.
Idé filmposterliknande bild till Kiralatet
Vissa kompositionsidéer är dock bra – som staden i bakgrunden med floden som smälter samman med den beslöjade under. Idag skulle jag kunna använda en sådan idé men säkert ändra på hur de fogades samman. Bonden och hantverkaren, och den skriftlärde ulama, en muslimsk skriftlärd ”notabel”, som visar på andra samhällsklasser än mamluckerna själva borde också vara med. Men man kan notera att förutom magdansösen fattas kvinnor – dåligt i en bild som vill ge en känsla för ett helt samhälle.
Nattklubb, inte medeltid - den egyptiska dans-och filmstjärnan Samia Gamal
Och detaljerna kan förstås göra enormt mer korrekta med hänseende på historisk vederhäftighet. Magdansösen är i sig ett sådan exempel på klassisk modern orientalism. Inte för att magdans inte fanns i mellanöstern på den tiden, det är en urgammal konstform. Men en dåtida magdansös skulle inte ha haft vad som uppenbart är en slags BH på sig, och troligen inte bar mage eller så avslöjande kjol. Det där är en modern avart, mer för att beundra kvinnlig kurvatur är dansen i sig, och typisk för vår tid – den där kostymeringen uppstod i själva verket för en västerländsk magdanspublik på 1800-talet och framåt.
Födelsen
Något liknande gäller krigarna själva, där boven mer var en uppenbar fantasyskada, som den den svarta amiren i en för perioden icke-existerande rustning. Att han skulle se cool ut var det viktigaste för mig. Jag hade inte läst historia på universitetet än och fått den autenticitetsdille som jag nu kräver av mina bilder och illustrationer. Numera vet man också att även tidstrogen mundering kan se både cool och tja, tilltalande ut, som t.ex. i den nyare storyboarden ”Födelsen” (i ett annat inlägg).
Poängen är att användningen av de missledda inspirationerna trots allt kantar ett slags fall framåt – från något slags allmänna medeltidshårdingar framstår mamluckerna och deras rike som klart icke-västerländska: deras placering i mellanöstern är tydlig och klar. Intresset har vidgats från bara krigarna till samhället i stort, inklusive den större miljön. Och poängen var att det visar ett mentalt skifte – min hjärna började byta scen, och sökte efter sätt att i en mening sätta bo därute, bortom den vanliga fantasy-verkligheten i en sammanhållen miljö. Jag gillade alltid den där bilden, med åren mer för dess idé kanske, än dess bestående artistiska värde, som tyvärr är begränsad. Att det fanns många fel där tar inte bort att de ändå ledde framåt – och de blev trots allt gjorda, det här var före den tio år långa torka som skulle komma.
Kanske var man djärvare då – idag kan jag knappt dra ett streck utan att att läsa en specialiserad bok med urkunder för motivet. Det är ungdomens kaxighet som framträder. Och en dag som denna saknar man den, lite grann.
—————————————-
Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.
Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.
Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg
Det kan låta insnöat, men som konstintresserad kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.
Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten, fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.
Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.
Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.
Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel
Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.
Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. 
Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.
Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.
Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.
Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port
En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.
Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.
←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad”
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Ännu ett litet utdrag från mina studier av bysantinska kläder, parafernalia och möbler.
Motivet är åter Zoe, en kurtisan i Aracenea, mitt fantasy-Konstantinopel. Det specifika syftet var att öka insikten i hur den bysantinska miljön verkligen ter sig. Hur de långa klädnader som var typiska för bysans ser ut när man står upp och ner är vid det här laget någorlunda utrett, men hur är det med andra normala poser som i rörelse, eller när man sitter eller ligger ner? Hur faller de och formar sig när kroppen är böjd, vad skymtar fram under och hur framstår personen i de kläderna?
(Tidigare har bysantinska kläder presenterats i bl.a. inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/27/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-1-bysans-medeltida-klader-barbara-carrera/, bland andra) . 
Zoe är en bildad och intelligent kvinna, så jag tänker mig henne gärna sittande vid en 1300-tals skrivpulpet, funderande på viktiga ärenden. En inspiration är den bildade Anna Komnene, som skrev det betydande verket Alexiaden om hennes fader den berömde kejsaren Alexios i Komnenos regeringstid. En av böckerna om henne visar på omslaget hur en högättad dam kunde te sig. Det verkade vara ett bra ställe att börja på.
Jag skissade Zoes kropps konturer på en stol, och började också skissa på hur möblerna skulle se ut. Några snabba tittar på dåtida möbler gav mig inspirationen för att skapa mina egna varianter, och efter några snabba konceptskisser tonade några hyfsat trovärdiga möbler fram.
Med position och rekvisita bestämda var det bara att jobba sig fram med själva huvudsaken – hur de långa klädnaderna faller och virar sig runt kroppen. Zoe bör en palla, den kvinnliga motsvarigheten till en toga, och över den en mantion, en mantel som virades runt armarna, lite som en stor sjal. På fötterna bär hon mjuka bysantinska skor med en öppning i mitten. Jag fick faktiskt inspirationen från en modern sko som efterliknar den gamla formen (fast med en modern sula). Det mörka håret är ordnat med pärlbeströdda band som ramar in en stor rund frisyr.
Veck för veck, med lite tittar i speglar med lakan och annat skoj växte fallen och skuggorna fram. Det blev mycket suddande, och jag valde därför mellanmjuka blyertspennor för min teknik – 2B-4B, och ett smalt grafitstift.
Zoe sitter vid sin pulpet i palla, mantion & läderskor
Det är märkligt, men det går inte att undvika: genom påverkan från den kristna religiösa ikonografin, som ofta framställer helgon och heliga figurer i den sortens kläder, förlänas bäraren en sorts sakral karaktär. Zoe framstår som strängare, striktare, mer vertikal, mer tanke än kropp. Hennes yppighet försvinner, ja hela hennes materiella varelse sublimeras av klädernas linjer och fall, hur de veckar sig och luftigt lägger sig över konturer… Det är lite fascinerande i sig.
Till slut blev det iaf en OK teckning – den fyller i alla fall syftet att hjälpa till att visualisera en kvinna i dåtidens Bysans som funderar över tingens ordning i utstyrsel passande hennes ställning.
**********************************
Mer om Zoe och byzantinska saker bl.a.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/18/projekt-storyboards-zoe-trader-in/
——————————-
För en inblick i en bildad och fascinerande inblick i det medeltida Bysans kan man med fördel läsa själva Alexiaden, Anna Komnenas bidrag till världslitteraturen. Det utspelar sig under en extremt dramatisk tid för kejsardömet, när det verkar som om det bysantinska riket skulle gå under och erövras av fiender från alla håll, och Annas fader Alexios I Komenenos hade fullt upp med att hålla ihop sitt anrika Östromerska imperium. I öster fanns det mäktiga seldjukiska riket, som efter slaget vid Manzikert 1071 öppnade vägen för turkisk invandring i Anatolien (nuvarande Turkiet). I väst hotade de slemma normanderna, ledda av sådana osannolika figurer som äventyraren Robert Guiscard. Och 1096 kommer något som aldrig tidigare skådats, hopar av beväpnade trashankar från väst i tiotusenden, enligt uppgift för att ”befria” det Heliga Landet i Palestina, traskande rakt över det redan ansträngda Bysantinska Riket. det var det första korståget som slog till…
Det finns en bra introduktion till Alexiaden på svenska – ”Anna Komnenas Värld – Bysans på 1100-talet” kommenterad och utvald av Sture Linnér. Den finns på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789174860856/anna-komnenas-varld-bysans-pa-1100-talet-alexiaden-i-urval/). Om Anna Komnena finns också ”Anna of Byzantium” av Tracy Barrett varifrån illustrationen ovan kommer. Den är tillgänglig på bokus http://www.bokus.com/bok/9780756901301/anna-of-byzantium/ och adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0440415365). Lite mer om Anna Komnena på svenska finns i antalogin ”Kända Kvinnor” av Curt Sjöholm, tillgänglig bl.a. på Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188034836)
Ibland är enda sättet att gå framåt att tjonga huvudet med all kraft rakt in i väggen. Aracanea & Den Gyllene Porten har varit ett sådant projekt. Från att ha varit en enkel tanke blev det en besatthet av detaljer, mardrömmar om murbruk och perspektiv som får plockepinn att likna…tja ingenting.
Det verkade först som en rätt enkel sak – att försöka åskådliggöra den fenomenala och imponerande stadsmuren runt det respektingivande Konstantinopel, säte för det Bysantinska riket. Denna stad står modell för mitt eget Aracanea, min Fantasy-Konstantinopel.
Från en enkel början har det närmast vuxit exponentiellt, och inbegripit många element av ritande, design och målande. Perfektionismen tar tag i en, och man börjar få svårt att avsluta det man börjat. Men varje sak har sin tid, och det här har tagit upp aaaaalldelles för länge av min.
En av de saker som jag ville få med kom från källorna. Under belägringar eller under krigstillstånd satte man upp katapulter, ballistor och andra krigsmaskiner på de största tornen. Jag är väl bekant med deras konstruktion , så jag designade en krigsmaskin av typen trebuchet för stadsmuren. En sådan är baserad på motviktsprincipen, och har en stor låda med stenar på upp till ett ton i ändan av en svängbar kastarm. Det gav en bra kick för eventuella projektiler, som kunde slungas ut hundratals meter. Ovan ses mina små designskisser för en passande maskin.
Efter den grundläggande designen ritade jag en maskin i rätt perspektiv, satte in den i rätt position och klonade den. Jag satte och in lite fler soldater och flaggor på samma sätt. Det som återstod var vissa detaljer, och rätta till vissa misstag, som färgsättning, skuggor som saknades och så vidare. Många detaljer måste fixas till – nedan kan man se vissa av de många elementen i bilden.
Jag rättade till skuggorna och vissa kanter, lade till lite mer blänk på statyer och högdagrar, och mixtrade en del med färgerna. Jag var inte inte helt nöjd med färgen på mitt första försök att få det att se ut som en solnedgång. Jag valde en starkare orange ton utan så mycket avmattning. Det ger bilden en varm ton som svarar bättre mot beskrivningen i min berättelse.
Jag är inte hundraprocentigt nöjd. Perspektivet gentemot figurerna i förgrundan ser lite…skum ut när jag nu ser på bilden. Vattnet är inte bra. Men huvudintrycket är rätt. Det ser ut som vad jag var ute efter, den mäktiga ingången till en stor civilisations centrum. Jag kommer nog att leka mer med den i framtiden, men den nuvarande versionen får nog betraktas som i praktiken avslutad.
←Klicka för förra ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider”
Klicka för nästa, ”Närstudie på Aracaneas Gyllene Port”→
****************************
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
Läs mer om Konstantinopels försvarsverk, med en introduktion i Wikipedia: ”Constantinople” och ”Walls of Constantinople”, http://en.wikipedia.org/wiki/Constantinople och http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople
Min berättelses karaktärer Yakane och hans vapendragare Jack är i början av sina resor i det bysantinskt inspirerade Aracanea, där förstnämnde dragit ihop en styrka legosoldater av vinddrivna existenser från lite varstans runt det sammanfallande imperiet.
Jag bestämde mig en dag för att rita en liten skiss där jag samlade några av Yakanes underlydande soldater för att få en känsla för var de kunde tänkas komma ifrån. Det här avsnittet är en av de mer realistiska, och därför gick jag lite snabbt till källorna, vilket kan sammanfattas som…
En liten bakgrund till legoförband i Bysantinska Riket ca 800-1300
Bysantinsk tung Scutatoi
Bysantinska soldater
I verklighetens Konstantinopel och det bysantinska riket var legosoldater ordningen för dagen, och flera berömda regementen sattes upp, mest berömt det s.k. Väringagardet från 900-talet, ursprungligen bestående av väringar eller variager, dvs de ruser eller svear som börjat konsolidera territorier i öst runt orter som Nygård (Novgorod). Många till kom efter att ryktet spreds om att kejsaren nere i Miklagård (Konstantinopel) betalade en för dem god penning och gärna såg armstarka karlar från norr för att tjäna i sitt garde. Varangoi, väringarna, kom senare att omfatta alla sorters tillresta ”Nordmän”, en tämligen vid definition som kunde omfatta alla nordeuropéer. De tjänade kejsarna väl och fick ärebetygelser och ett rykte för lojalitet och ståndaktighet i strid, och blev så småningom ett av de centrala förbanden bland tagma, de stående direktavlönade i den centrala rörliga hären.
Mot 1000-talets senare del kom dock många fler sorts legosoldater av skiftande ursprung att mer och mer ta över som arméns starka förband, i takt med att riket skar ner på thema, de lokalt baserade avlönade arméenheterna. Dessa var mycket mer improviserade och lösliga förband, inte stående enheter, och kunde variera stort i effektivitet och sammansättning. Oftast var de etniskt homogena stridsgrupper av allierade och/eller underkuvade folk: turkar, stäppnomader från norr som kumaner och bulgarer, serber, kaukasier, armenier, normander från Sicilien liksom andra franker.
Den här processen skildras i min story. Dels finns det en motsvarighet till Varangoi i mitt Aracanea – de fruktade Ultimates (om varom mer skall skrivas senare). Yakane, som är en Mamluk tar dock det hela en bit längre genom att han kokar ihop ett legoförband med folk av alla möjliga folkslag. Endast duglighet och lydnad är måttstocken för den disciplinskadade Yakane.
Nedan ses hans adjutant Jack, en västerlänning från motsvarande Wales, en serb, en grek från Anatolien (motsvarande Turkiet) och en kaukasisk krigare från motsvarande Georgien/Abchasien när de står och ser kompetenta ut och stridsglada ut. Jag har gett dem övervägande bysantinsk utrustning, vars grundutförande är väl känd för mig och på vilka jag redan gjort vissa enklare skisser baserade på ett antal foton och bilder med tillräcklig autenticitet.
Tjoho, här kommer vi...
På lite traditionellt manér har jag satt dit prylar från olika länder för att visa på lite knasigt ursprung i blandningen av stilar. Jack har ett stort Claymore-svärd, hans knep för att verka mer skrämmande för sina motståndare. Milan från Raznien (=Serbien) med sin coola bandana och stoppade skydd spänner armborstet, Alexander har en klassisk tung fotsoldats sköld och rustning, och bakom står en Severier (typ Georgier) redo med bladen…För den sistnämnde tog jag lite härledning från en kul bild jag har på en kaukasisk dans…en knivig sådan.
Det blev ju en småkul konceptstudie i blyerts till slut, och en bra övning för framtida storyboards.
***************************
Några tidigare inlägg på temat avbildningar på bysantinska kläder och krigisk parafernalia, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/26/projekt-storyline-smoke-on-the%c2%a0water/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/18/projekt-storyboards-grekerna-retirerar/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
—————————————————-
För mer om Varangoi, väringagardet, se t.ex boken ”The Varangians of Byzantium – An Aspect of Byzantine Military History”av Benedict Benedikz. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521217453/the-varangians-of-byzantium/)
Dick Harrison skrev om Harald Hårdråda, vikingakungen som började sin karriär som officer i den bysantinske kejsarens väringagarde i SvDs historieblogg. http://blog.svd.se/kunglighistoria/2010/04/19/harald-hardrade-i-grekland/
Tidningen Populär Historia tar upp väringarnas stridskonst i artikeln http://www.popularhistoria.se/artiklar/vikingarnas-stridskonst/
Bloggen Historiens Vingslag tog också upp väringgardet såg jag, med lite mer kött på benen än här http://historiensvingslag.blogspot.com/2010/03/varingergardet.html
Se Osprey Publishings kortfattade sammanfattningar med utmärkta illustrationer av periodens krigsmunderingar och metoder. På deras egen hemsida ospreypublishing.com finns bland annat:
Titlarna finns även tillgängliga på Amazon: sehttp://www.amazon.com/Varangian-Guard-988-1453-Men-at-Arms/dp/1849081794/ref=pd_bxgy_b_img_c, http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-886-1118-Men-at-Arms-Heath/dp/0850453062 och http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-AD-1118-1461-Men-at-Arms/dp/1855323478/ref=pd_bxgy_b_img_c
Bilden med Aracaneas, mitt fantasy-Konstantinopels, murar och dess Gyllene Port har tuffat vidare. Efter att perspektiv, skala och de viktigaste strukturella mönstren och detaljerna kom på plats var det dags att måla vidare och lägga på färg på alla element i bilden.
Tack vare vare importerade penselfunktioner till Photoshop (adonihs respektive grass pencils) gick flera detaljer relativt smärtfritt att skapa, och tämligen likt att måla med riktiga penslar fast med möjlighet att sudda och korrigera. Mycket tacksamt.
En viss klurighet infann sig när jag skulle beräkna längden och vinkeln på alla skuggor. Det finns säkert färdiga actions eller applikationer som gör det där i senare versioner av Photoshop, men jag jobbar ju mer primitivt, så det krävde lite meck, eftersom det inte är helt okomplicerat att sidoskugga ett tvåpunktsperspektiv där det centrala objektet sträcker sig både över och under perspektivpunkt och horisontlinje. Men det hela fungerade till slut och gav en OK känsla. Lite synd var det att skuggan faller så mycket över den gyllene porten, men realism är vad det är.
Arbetet med skuggor gav målningens mer eller mindre ”rena” utseende, oaktat att många tillägg och korrigeringar förstås kan göras. Jag hade sedan tidigare tänkt mig en mer dämpad färgpalett, och nu var det bara att leka på. Flera utkast med olika former av renderingar och filtereffekter har därefter tillkommit.
Huvudspåret för mina eftermanipulationer var att få fram att scenen utspelar sig på kvällen. Jag använde ett fotofilter som används för att göra ljuset lite varmare, och renderade det hela med en omni-ljuseffekt för att få fram ett mer skiktat och riktat ljus och mjuka övergångar. Det här gav rätt färgkänsla. Ett varmt, men lite matt ljus ligger över himlen och färgar den kalla stenen. En överläggning med en effekt som påminner om en pensel med hårda borst gjorde att bilden ser lite mer målad ut, även om den fortfarande behåller vissa av grundteckningens detaljer och linjer.
Det är OK, men inte helt färdig än. Vattnet i vallgraven måste förbättras – jag är inte nöjd med min målning där. Portens relief och andra detaljer kan behöva förbättras, även om Porten också redan är ämne för en egen bild, där man ser figurerna och hantverket lite mer seriöst avbildade.
Enligt flera källor fanns det katapulter och ballistor uppe på murkrönen. Frågan är om man inte skall lägga till sådana. Dessutom måste murarna bemannas mer, de ser lite spöklikt ut däruppe. Några spjutspetsar osv som sticker upp ovan kreneleringen borde räcka. Och slutligen måste man nog skita ner hela bilden lite – det ser alldelles för rent och färgglatt ut. Och som vanligt kan man alltid justera och städa upp småmissar in absurdum – jag ser att munken i förgrunden liksom ena porten saknar skugga t.ex. Ooops. Tur att man har Photoshop.
←Klicka för föregående Inlägg om denna bild
Klicka för nästa inlägg om denna Bild→
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
En storyboard som växte, via arkitektur -och konceptdesign till en illustration av den Gyllene Porten i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Aracanea, ”Staden av Guld”, huvudstaden i aracanska riket, fordom ett mäktigt imperium, nu reducerat till ännu ett kungarike. Men än står huvudstaden som den största staden i den doministiska (motsvarande kristna) världen, full av rikedomar (4:e korståget har inte slagit till…än) och hjärtpunkten för den östliga kyrkan, säte för Basileus, den helige kejsaren.
Konstantinopel var, speciellt före 1204 då de västliga kristna högg det i ryggen, ett sannskyldigt underverk att skåda. Jag har haft en tjugoårig crush på staden som den var då varför hela första delen av min berättelse ägnas åt dess imaginära motsvarighet Aracanea – staden är närmast den verkliga huvudrollsinnehavarinnan. Redan när jag bestämde mig för att fästa min vision av ett imaginärt förflutet i ord och bilder bestämde jag mig för att ge staden Aracanea en särskild behandling. Tillsammans med sina yngre systrar Al-Kash (Kairo), Amirah/Agrabah (Bagdad), Lacunia (Venedig) med några till skulle staden få en speciell, genomarbetad behandling, med design, arkitekturkoncept och miljöbeskrivningar av extra noggrant slag.
Först ut är dock Aracanea. Grundkonceptet var enkelt nog. Några av huvudkaraktärerna närmar sig staden. Redan här skall man få en aning av dess makt och majestät. I verklighetens Konstantinopel reste sig de enorma Theodosiska murarna (http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople) tredubbla och motstod varje attack från landsidan före de ottomanska kanonernas 1453. Jag kladdade en enkel konceptskiss för bilden för något år sedan, med muren och en ortodox munk i förgrunden (se ovan).
För att skänka en extra lyster bestämde jag mig för att inträdet i staden skulle ske genom den berömda ”Gyllene Porten” genom vilka kejsare återvände från kampanjer. Men den gyllene porten står inte kvar som förut – ottomanerna byggde på den till ett ännu större komplex, det berömda Yedikule, citadellet med de sju tornen, men dessa revs när stadsmurar slutgiltigt spelade ut sin roll som försvarsanläggningar på 1800-talet. Endast delar av de stora fyrkantiga tornen av ljus sten står kvar, men den ingick i en jättestor struktur vars schematiska grunddrag kan betraktas i bilden till ovan. Notera den tredubbla portanläggningen med en stor monumentalportal i mitten.
Dörrrarna till baptisteriet i Florens
Den här porten kallades ”Den Gyllene Porten” eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad, och klädd eller kanske målad med guldfärg, ofta behängd med stora dekorativa gobelänger och tyger.
Relief av den palaiologiska dubbelörnen
Mina tankar gick dock till den bysantinskt inspirerade men också framåtsyftande och fantastiska ”Paradisporten” i baptisteriet (dopkapellet) till El Duomo i Florens, som jag haft förmånen att se och utforska på plats. Den är täckt av paneler med bronsreliefer som föreställer scener ur Jesus-historierna, gjorda i en underbar teknik med gradvis relief av Lorenzo Ghiberti (mellan 1401-1422). En annan grej som jag väldigt gärna ville trycka in var en väldig gyllene dubbelörn, symbolen för det Palaiologiska kejsarhuset som behärskade verklighetens bysantinska rike från 1259 till rikets erövring 1453. I min berättelse är den där dubbelörnen symbolen för hela kejsardömet.
Alla de här idéerna fördes ner till en väldigt översiktlig skiss koncentrerad på området runt porten, där jag lade fast några av de element som skulle vara med. Jag satte örnen på fyra elefanter, vilka också finns beskrivna i källorna. Här skulle de symbolisera de fyra väderstrecken, över vilken örnen sträcker sin överordnade och beskyddande makt, sin aegis.
Jag började tusha bilden lite lätt, med viss koncentration på porten, örnen och också munken som blev ganska bra, lite sådär lagom bitter och mörk och med ortodox-liknande parafernalia. Samtidigt blev det uppenbart att perspektiven i den där skissen var helt fel, och jag började pussla runt lite med elementen i Photoshop. Det var farligt nära att jag avslutat bilden där som en tushad skiss.
Men i takt med att jag skrev vidare på mina storys ville jag åter ta upp den där bilden – det skulle vara fint att bli klar med den lagom till att det första riktigt sammanhållna avsnittet blev klart. Jag återvände till ursprunget, att med bilden försöka ge en illustrationen av kejsardömets makt.
Genom att mecka runt lite i Photoshop kom idén tillbaka att ställa muren och försvarsverken i fokus – och genom att visa dem i en skalenlig perspektivskiss skulle redan proportionerna få fram min poäng. Men då måste man först förlänga muren och ändra perspektivet och…tusan det skulle bli körigt.
Men skam den som ger sig. Jag började i alla fall skissa lite på perspektivritningar av muren, och fann till slut en bra vinkel som kunde fungera genom att lägga ihop flera ritningar i ett litet pusselspel.
Tredje porten till Theodosius murar, Konstantinopel
Jag har foton och datorrenderingar av de flesta kvarstående delar av muren som tyvärr tilläts förfalla väldigt innan restaureringar kom igång på allvar på 80-talet. Konstantinopels murar var som sagts tredubbla, där en lägsta, enkel nivå närmast vallgraven, en högre mur bakom med torn som antingen var fyrkantiga eller runda. Redan där hade man en bastant anläggning nog för vilken som helst dåtida europeisk storstad.
Modell av en av tredje murens torn, Konstantinopel
Men den tredje, inre muren var det bästa – den var över fem (5) meter tjock och 12 meter hög, interfolierad med 96 torn av olika skepnad – fyrkantiga men också i form av pentagoner, hexagoner och oktagoner. De där tornen var ca 20 meter höga. De var byggda i sten med rader av tegel längs med hela sin sträckning, vilket gav ökad styrka mot jordbävningar. Allt var krenelerat – ytterligare en ”kul” detalj att ta hänsyn till, men det gjorde också muren intressantare och mer varierad.
Perspektivet var den stora utmaningen. Jag valde ett tvåpunktsperspektiv där man tittar på muren lite snett från sidan för att få fram effekten av att muren närmast tonar bort och försvinner i fjärran, och den mer detaljerade delen kunde också genom att stretcha och skeva min första skiss passas in den så att det såg vettigt ut: figurerna blev mindre och mindre, muren större och större, och intrycket av ett helt enkelt ofantligt bygge kom fram OK. Jag lade in tegelraderna också, vilket ökade komplexiteten.
Ett antal smådetaljer lades in, som kreneleringar och hörn och fler av Yakanes soldater efter sin befälhavare: Yakane själv trycktes från bildens periferi längre och längre in, och han fick också en litet mer rustad hast och andra tillägg.
Bysantinsk diptyk, Konstantinopel år 506
Ett större tillägg, på ren impuls, blev en väldig stenrelief på den inre ytan av det ena porttornen, med en väldigt enkel scen där kejsaren avbildas med hovmän bredvid sig. Idén kom från en typisk bysantinsk relief , och stilen från den tidiga (500-tal) bysantinska stilen där kejsaren var närmast en halvgud. De flesta sådana reliefer var små – men vore det inte kul om en bautarlief på var sida om porten såg ner på de ankommande och tog ner dem några pinnhål? Det skulle ha en väldigt ominös verkan.
Flera veckor såg bilden ut som en sannskyldig spaghetti med alla hjälplinjer som jag lade in i de dussintals olika lagren i Photoshop. Men saaaakta sakta sniglade det sig framåt.
Nästa steg var att lägga på ytlagren – stenläggningen på muren förutom tegelraden. Jag skapade en A4-stor mall av en handritad stenvägg från en verklig stenmur från perioden. Genom att vända den, spegla den osv kan man skapa en stor yta som draperas över bilden och dras ut med skevhets- och perspektivverktygen. Genom att lägga på lite skuggor och tvätta ytan med ”svamp”-rendering får man en yta som ser lite knagglig och ojämn ut och inte alltför regelbunden, och fungerar både på nära och större avstånd. Medan jag höll på med det där började jag mer och mer övertygas om att den där borde målas. Jag valde grundfärgerna och lade på medan jag ännu hade olika stadier av renderad stenläggning, och det såg ju…OK ut iaf.
Jag har sedermera fortsatt med infernot att lägga till alla detaljer. Den sista stora stöttestenen blir att lägga till effekterna av utomhusljus -och skuggor, och kanske välja någon annan form av rendering. Men det värsta är avklarat, och perspektivet och själva scenens utformning uppfyller förhoppningsvis min idé – intrycket av att stå på tröskeln till den väldiga, mäktiga och ointagliga Aracaneas portar.
Klicka för fortsättning ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider” →*
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
För introduktioner till Konstantinopels försvarsverk se
Det fanns en Ytterligare ring av fortifikationer till Konstantinopels försvar som är mycket mindre välkänd, den s.k. Anastasiska Muren. Den sträckte sig hela 56 km (!) och ringade en en bra bit av sydöstra Thracien, där den kröp fram över landskapet likt en västlig kinesisk mur. De där befästningarna togs ur bruk efter 600-talet, troligen för att de inte gick att försvara lika effektivt som stadens egna befästningsverk, och tilläts sedan förfalla utom på vissa sektorer. Nutida arkeologer har intresserat sig för Anastasius murar, inte minst för deras koppling till Konstantinopels bevattningssystem, och inlett en mer systematisk utforskning av dem. Se bl.a.
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
