Kategoriarkiv: Artefakter /Artifacts
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Zoe & Anna hatching exercise storyboard
I en snabb övning för tuschpennor provades att få fram miljöer och ljuseffekter för en speciell stämning, helt utfört i hatching-crosshatching-teknik.
I ännu en övning mellan varven togs bläckpennorna fram i syfte att förbättra tekniken, denna gång med tonvikten på miljö och helhetsintryck snarare än figurer eller handling. Idén var att se om man kunde s.a.s. ”fylla” bilden, skapa en tät och tämligen komplett miljö och dess stämning med bara linjernas hjälp.
För syftet valde jag utkastet till en scen i berättelserna med en vidhängande kladdanteckning, gjord för flera år sedan. I den har den här tidigare omtalade Zoe och hennes tjänarinna Anna blivit antastade och hotade av symmories, de maffialiknande gatugäng som befolkar gränderna i den myllrande staden Aracanea. För att inte bli sedd har den skakade Zoe tagit sin tillflykt till ett stall, där hon tröstas av Anna.
Bilden jag såg för mitt inre fångade ett ögonblick av utsatthet och förtvivlan, utan några stora åthävor eller inzoomning på personernas ansiktsuttryck eller andra sådana detaljer, utan genom kontrasten mellan figurerna och den omgivande miljön, accentuerad med ljusets hjälp.
Efter en snabb frihandsskiss för att lägga huvuddragen i perspektivet och placeringen av den sparsmakade rekvisitan gick det hela till direkt teckning i bläck. Mycket av grundlinjerna utfördes med reservoarpenna, men sedermera tog jag även till fineliners mellan 0,03 och 3 millimeter, och vad det led också bläckpensel och vitpenna.
Och så blev det hela. Det är ju en rätt enkel bild, om än omständlig att utföra med sina talrika linjer. Resultatet är som vanligt en blandad kompott. De distinkta linjestilarna för att visa på själva den materiella miljön, träet, stenen och höet, blev väl…OK, liksom de tillräckligt differentierade nyanserna eller valörerna hos det som ligger i skugga respektive mer upplyst. En viss ängslighet och brist på teknik ifråga om de mer extrema polerna av ljus och mörker framgår dock: de mörka partierna skulle nog blivt än mörkare, om man haft tekniken och kanske öga för det. Metoden jag valde för att visa på det inkommande ljuset från vänster är grov – lättare hatchning av bakgrunden längs ljusets väg i kombination med rätt yvigt påläggande av vitpenna. Vad gäller totalintrycket känns det som om omgivningen kunnat göras ännu något mer vertikal, i meningen smalare och högre – jag tänker mig att det nog skulle förstärkt känslan av figurernas litenhet och utsatthet.
Jaja, som övning var det i alla fall ännu ett steg för att bli närmare bekant med pennornas bruk, känslan för passande linjebredd och vikt, samt valet av riktning och täthet för streckandet. Och som ännu en slags storyboard för att illustrera en scen ur berättelserna är den iaf inte fel.
Andra skisser och bilder på Zoe finns under Kategorin ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Harem Lady Guard (2)
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Nur Besm-i Alam (insp. Mallika Sherawat)
En övning i bläckpenna för framtida porträtt-och figurteckning, föreställande Nur Besm-i Alam, en karaktär från en fantasyberättelse.
Mellan andra projekt har regelbundna övningar i vissa tekniker genomförts, i förhoppningen att de ska kunna tas till nästa nivå och på ett mer rättvisande sätt kunna avbilda scener och karaktärer som gror i ens inre. Bland de mest talrika har varit övningar i fineline tuschpennor, en teknik med vilken man förstås haft bekantskap. Utmaningen ligger i att bli bättre på den crosshatch-teknik som möjliggör att visa på skuggor och nyanser med linjers hjälp.
Det har länge varit ett visst underskott på karaktärer från motsvarigheten till den indiska världssfären i mitt ritande och målande. Jag bestämde mig därför att försöka mig på en karaktär inspirerad av en av mina musor, den sensuellt vackra skådespelarskan Mallika Sherawat,
Mallikas skönhet framstår för mig som passande för motiv som gudinnor, furstinnor och andra upphöjda personligheter. Sålunda blev hon snabbt förebilden för Nur Besm-i Alam, hjältinna och framtida härskarinna för Bejnar-sultanatet, delvis baserad på den historiska kvinnliga gestalten Raziya Sultan, vilken (1236-1240) lyckades bli härskare det historiska Delhi-sultanatet (1206-1526) som etablerade islams inbrytning i Indien och tidvis behärskade stora delar av subkontinenten.
Jag började som så ofta med en lätt, lätt, blyerstskiss som bas, med en sidoblick på Mallika, med fokus på ett försöka framställa det upphöjt lugna uttryck som jag föreställde mig. Besm-i Alam kommer att bejaka sitt blandade ursprung och klä sig i en slags hybrid av klassiskt hinduiska och mer persiskt inspirerade plagg, smycken mm, vilket återgavs så historiskt korrekt som man förmådde.
Mån om att inte fastna i blyertstecknandet gick jag snabbt över till bläckpennorna. Utrustad med Sakuras Pigma Micron-pennor av olika fin spets (0,05-0,5 mm) lade jag på både skuggning och detaljer direkt utifrån den lätta skissen. Just skuggningen, speciellt i ansiktet, är det som tilldrog sig mest uppmärksamhet, i syfte att skapa så mjuka övergångar som möjligt och behålla det porträttlika draget. Här blev det klart att jag i den impulsiva strävan att komma igång snabbt för femtioelfte gången gjort skissen på ett för litet papper (21×15 cm). Detaljer såväl som möjligheten till skiftningar blev förstås lidande. Men men.
En av fördelarna med vanliga bläckpennor är att det trots allt går ganska snabbt. Det enda jag gjorde efter den enda sittning bilden krävde var att rita några linjer med vitpenna (Sakura Bright White). Den blev ändå kiiinda’ OK den där, jag är försiktigt nöjd med att den trots allt fångade karaktärens uttryck och inte avvek för mycket från den sköna Mallikas anblick. Det som kräver mer övning är förstås linjearbetet på hud och dess mjuka buktningar och släta natur. Men ett slags fall framåt, och inte pladask med fejset ner i marken, får den nog ändå räknas som. Och det blir fler bilder av Besm-i Alam, det är ett som är säkert, med eller utan bläckpenna.
En sak som störde mig lite under bildens tillkomst var att jag delvis glömt bort basen för Nur Besm-i Alams namn. Nur är klart nog och går tillbaka på arabiskans ”ljus”, ett vanligt unisex-namn med gudomliga konnotationer i islam. Men språket som ”Besm-i Alam” vilar på verkar helt ha försvunnit ur hjärnan. Enligt nu decenniegamla anteckningar ska det betyda ”Världens (alam) Smycke”. Men på vad? Medeltidspersiska verkar nära till hands, kanske urdu – men sökningar på tjogtals sajter på nätet gav inte upplyftande besked. Jag kanske fått det om bakfoten. Jag hoppas inte det, för det är ett vackert och passande namn för min hjältinna.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Byzantine Warriors, a return (5)
Halvvägs tillbaka från grova datorproblem i december kommer den sista delen från sensommarens övningar i snabbare målande med vattenfärger (gouache) med bysantinsk inspiration.
Bilden föreställer Mikaleos Synadenos, arvsprins i Aracanea, mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, klädd i stridsmundering. Hans lillebror Ioannes Synadenos avbildades tidigare i del 4 i denna svit (se också tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). Mikaelos är en avgjort mer sympatisk figur, om än hukande i sin dominerande faders, kejsaren Elias II Synadenos skugga, och sedan födseln något av ett paradobjekt att förevisas för rikets undersåtar.
Mikaleos underliggande teckning var i en mening den som kom först, i meningen att den har haft flera års design bakom sig för att fånga det sökta intrycket. Ett antal böcker såväl som källmaterial från mitten av 1100-talet t.o.m. 1400-talet har fått ligga till grund, och ett antal kladdar gradvis mejslat fram vad jag sökt efter, både ifråga om val som framhävde Mikaelos personlighet och den tid han rör sig i.
För den underliggande skissen gick jag varsamt och gradvis fram från lätt blyerts till tuschteckning i sepiabläck m doppad metallpenna för att inte snubbla på någon av de många detaljerna. Idén var att avbilda tronarvingen Mikaelos i en rustning som både återger sin tids senaste framsteg, men som också är tydligt arkaiserande, i meningen att den behåller element som för en praktisk stridsman för länge sedan fallit ur bruk. För hans utseende studerade jag grekiska byster, speciellt en av Perikles.
Mikaelos mundering är som synes en blandning av delvis motstridiga impulser. Den innefattar utdaterade element som de långa pteruges av läder som går tillbaka till äldre numensk kejserlig tid. Likaså är hans utsirade kroppaskydd av härdat läder utåt utformat för att minna om de antika muskelharnesken: men skenet bedrar, för på insidan är det en slags coat-of-plates, försedd med överlappande metallband, av nyaste exklusivt snitt. Hjälmen, smidd i ett stycke, är likaså modern. Hans bär en kavallerists hela beväpning med lans, svärd och sammansatt båge och koger på sin person, och skölden av droppformat snitt i en sele på ryggen.
Själva målningen lät dock vänta på sig, och kom först sent under hösten efter att alla andra bilder i denna svit färglagts. Jag ville vänta med denna för att få upp rutinen och komma närmare att få min idé om denna viktiga karaktär att skina igenom.
Efter test av flera färgskalor valde jag den blå-gula, i kombination mot varmare bruna nyanser. Färgtuberna plockades fram, och de grundläggande färgerna lade på det bruna tuschet. Att lägga på den här sortens grundmålning går numera tacksamt rätt snabbt. Det var de senare lagren, med sina mörkare och högdagrade nyanser som skulle komma att bli utmaningen – som vanligt.
Efter grundmålningen kom alltså det mer tidsslukande arbetet med att dels lägga på skuggade och belysta nyanser utan att förstöra grunden, och de många detaljernas skiftningar. Jag försökte att göra det så mycket jag kunde utan att ta till andra hjälpmedel – till slut tog jag dock också lite Uni Posca vitpenna till hjälp för de starkaste ljusreflekterande metalldetaljerna.
Och så blev det hela någorlunda klart. Jag hade redan siktat på att göra inscanningen, alltid ett problem med min utrustning, till en feature istället för en bugg, och scannade in bilden både som dokument och som ett foto, och la helt enkelt ihop de två varianterna, den ena ljusare respektive mörkare än originalet, och lät dem mixas ihop för att ge maximalt uttryck för de färgskiftningar som är på det målade originalet. Jag är försiktigt nöjd – det är nog den klart bästa i serien, men kunde fortfarande haft en mer varierad och nyanserad färgskala. Jag måste överkomma min tvekan för att blanda in fler färger och skiftningar i t.ex. de skuggiga delarna. Men hursom – ett fall framåt, och det ser iaf. ut någorlunda som jag tänker mig den högborne Mikaelos Synadenos, blivande kejsare för det Arakanska Riket.
Byzantine Warriors, a return (4)
Vattenfärgsmålningarna av bysantinska stridsmän kom under sommaren in på hur en kejserlig prins i stridsmundering kunde te sig
Övningarna i snabbare målning, med motiv hämtade från mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, fortsatte med en liten sidoblick på hur någon av rikets högsta personer, som en medlem av den kejserliga familjen, skulle kunna te sig i krigsmundering (se tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). I mina berättelser finns, förutom kejsaren själv, två prinsar som tar aktiv del i stridshandlingar och anför män på fältet. Den yngre av dem, Ioannes Synadenos, kom att bli mitt första motiv. Såsom den andre i ordningen efter tronarvingen, brodern Mikaelos, är Ioannes riden av ett tydligt lillebrorskomplex, och jag tänker mig honom som i behov av att markera sin ställning i både åtbörder och utstyrsel gentemot omvärlden.
Förarbetet, som nu närmast blivit standard, fick utgöras av ett utkast i blyerts för själva grunddesignen och fastställandet av de olika (och konfirmerat tidstypiska) elementen, med en påföljande linjeskiss i sepiafärgat bläck som underlag för själva målningen.
Den era som skildras i bilden ska motsvaras av epoken ca 1280-1300 vår tid. Det var en tid då Bysans stod under påtagligt inflytande från utländska, särskilt västliga, påfund vad gäller militär kultur och utrustning. Här illustreras det med en kombination av typiska, för att inte säga något arkaiserande bysantinska rustningsdetaljer, med mer västligt influerade element. Således bär Ioannes, utöver ett traditionellt förgyllt fjällpansar över en kejserligt utsmyckad tunika, en coat-of-plates eller metallförstärkt harnesk överdragen och sammanhållen av läder och tyg. Det var en typ av rustning som blev vanlig i väst under andra hälften av 1200-talet och som Ioannes tveklöst skulle kommit i kontakt med.
Innan själva målningen gjorde jag åter ett färgtest i akvarell för valet av kulörer. Den drogs till en blå färgskala, eftersom färgen enligt källorna utmärkte en sebastokrator, en titel som under det kejserliga huset Palaiologos tid (1259-1453) framför allt gavs till framstående medlemmar av den kejserliga familjen.
Jag föll för den mer genomgående blåa och ljusare av utkasten som bas för färgerna: förutom att passa med Ioannes hävdelsebehov erbjöd den också utmaningen att få de olika nyanserna att skilja sig åt mellan de olika plaggen med liknande färg. Sålunda blev det dags för vattenfärgerna.
Själva målandet gick ganska smidigt och tog totalt ca. en arbetsdag, vilket måste anses som acceptabelt med tanke på detaljerna, vilka också i några fall förstärktes med polychromos färgpenna.
Scanningsfasen kom dock som befarat att erbjuda problem. Det faktum att målningen gjordes i tämligen ljusa och närliggande kulörer innebar mer efterarbete än önskat, eftersom scannern inte oväntat fick svårt att rätt fånga övergångarna mellan de semitransparenta nyanserna: valet stod mellan mer levande färger som då såg grovkorniga och rastrerade ut, eller en mjukare men matt, livlös färgskala. Det här åtgärdades delvis genom att som tidigare helt enkelt ta två inscanningar i lite olika läge och lägga ihop dem, med vissa justeringar av matthet och ljusstyrka.
Nåja – det var iaf givande som ännu en övning, och Ioannes ser rimligen ut som man kunde föreställa sig honom inför krigståg. Närmast på tur för konterfej stod hans äldre bror Mikaelos.
An Indian detour (1)
Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.
De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.
Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)
I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).
Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.
Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….
Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.
Byzantine Warriors, a return (3)
Sommarens tusch+vattenfärgsövningar fortsatte med ännu en byzantinsk väring, denna gång beväpnad med dessas klassiska vapen tvåhandsyxan och i full krigsmundering.
Den tredje av mina övningar för att förbättra handlaget och framför allt farten på illustrerandet med vattenfärger på sepiabläckskiss fortsatte direkt från den föregående (se till vänster), med ännu en bild på en nordiskättad väring, i tjänst hos mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till den bysantinske kejsaren i Konstantinopel (se tidigare inlägg i serien, del 1 och del 2).
Den första bilden fokuserade på en krigare i dennes mer ”normala” funktioner dvs som vakt i palatset eller stadsmurarna, eskort genom staden eller andra av de uppgifter som väringagardisterna fullgjorde i fredstid. I den andra ville jag däremot illustrera hur jag tänker mig ultimates, mina väringar, när de drar ut i fält medföljande kejsaren, i full krigsmundering. Utkastet och den på denna baserade sepiaskissen kan ses nedan.
Ultimates liksom sina förlagor väringarna är enheter som slåss till fots likväl som till hästryggen – deras klassiska vapen, den stora yxan är t.ex. ett utpräglat fotstridsvapen. Denne gardist är rustad motsvarande den övre delen av skalan av bysantinsk rustning – förutom brynja såväl arm- som benskydd av stålskenor, och över bålen en klivanion eller lamellrustning. För den snabba påmålningen valde jag klassiska färger i en skala från röd över till purpur för att visa på anknytningen till kejsaren.
Återigen blev resultatet en mix av fall framåt och vissa frustrerande tillkortakommanden – som kunde förväntas av en övning. En acceptabel representation av ringbrynja fortsätter att undfly mig, medan övriga metallskydd ser mer och mer ok ut. Brist på precision i penselföringen gör ännu ljusskiftningar och skuggor i kläder och andra detaljer väldigt rudimentära, men det tar sig sakta, såtillvida att färgerna blir mer konsekventa över hela bilden.
Byzantine Warriors, a return (2)
Serien av snabbmålningar av bysantinska krigare med sepiatusch och vattenfärg fortsätter med en bild inspirerad av väringagardet.
Sommarens övningar med linjeskisser i sepia fortsatte med ett par snabbmålningar inspirerade av det berömda gardet av väringar, först betecknande främst svenskättade vikingar, senare nordeuropeer av mer skild härkomst. En grupp av dessa tjänstgjorde som elitsoldater och livvakter åt den bysantinske kejsaren i Konstantinopel efter andra hälften av 900-talet och framåt, de s.k. varangoi eller väringagardet. Väringagardets framväxt var en historisk utveckling som närmast var oundviklig med tanke på Bysans geografiska läge och relationer med det nyligen etablerade Rus-riket i nuvarande västra Ryssland, Vitryssland och Ukraina, och har därför en direkt motsvarighet i mina berättelses värld Aratauma.
Där verkar ättlingar och nya rekryter från nordens länder i elitstyrkan Ultimates, vilka tidigare varit föremål för ett inlägg här på bloggen, apropå en bild jag ritade och färglade föreställande deras ledare, Valdemar alias Volodymir, också känd som Monomakhos, ”envigaren” (se inlägg här).
Till skillnad från den förra redovisade bilden av en angeliaphoros-krigare (se posten ”Byzantine warriors…(I)), gjorde jag här ett fullständigt utkast i lätt blyerts vilken sedan ritades om i sepiabläck, främst för att ha en klar idé om design och historisk korrekthet i klädedräkt och andra detaljer.
Vapnet väringen på bilden bär över axeln är en s.k. romphaia, ett slags mellanting svärdsliknande yxblad monterad på en stång av manshöjd. Vapnet är omnämnt i källorna och skall ha använts av gardesenheter i Bysans, men det finns en debatt om hur långt bladet respektive dess stång var både i sig och i relation till varandra.
När det så kom till målningen kan konstateras att den tillkom lite snabbare än i första bilden, dels för att färgskalan är enklare, men också av tilltagande vana.
Ringbrynjan utgör fortfarande ett problem: den tillkom nu mycket snabbare men är fortfarande väldigt enkelt gestaltad. Högdagrar, färgskiftningar liksom andra finare element är fortfarande väldigt rudimentära, vittnesbörd om min obefintliga penselföring. Inscanningen fortsätter också att kräva en del efterarbete för att återge färgerna rätt. Här blev det också tydligt att scanningen också gör färgövergångarna hårdare och grövre – det är något med den halvtransparanta färgen och balansen i kontrast som inte blir bra. En lätt oskarp mask och justering av färgbalansen behöver nu göras för varje gång, vilket lite förtar poängen med att måla snabbare, vilket ju är syftet.
Byzantine Warriors, a return (1)
En ny serie av bysantinska krigare i snabb teknik med sepiatusch och vattenfärg.
Nyligen gjorde jag en serie övningsbilder för att pröva kombinationen av uttunnad sepiabläck för en skiss som sedan målades över med vattenfärger. Det hela handlar om att någorlunda snabbt, från en så enkel skiss som möjligt, belagd med i uttunnat sepiabläck (som blir brun snarare än svart på papperet) övergå till att måla bilden med vattenfärger. Förhoppningsvis kan skissen så småningom utföras mer eller mindre direkt i sepiabläck med ett åtminstone tolerabelt slutresultat. Målet för allt det här är att minska framställningstiden för handmålade serier av illustrationer på gemensamma teman, i samma stil som min design av fantasy-dvärgkrigare (se post), vilka dock färglades digitalt.
De valda motiven är åter sentida (post-1150) krigare från det bysantinska (eller östomerska) riket, vilket motsvaras av mina berättelsers Aracanea. Således är bilderna en sorts historiska illustrationer, med vissa krav på detaljer och exakthet.
Först att bli färdig var ett motiv som redan avbildats i två tidigare poster (se post 1 och post 2), nämligen en Angeliaphoros, av de s.k. ”Ängla-budbärarna”, en utvald elit som användes som budbärare och agenter under tidigbysantinsk tid. Eftersom jag var bekant med designen kom den underliggande skissen med linjerna snabbast i det här fallet.
Sedan var det dags för målning med vattenfärger av mer täckande typ – alltid den svåra delen eftersom min penselföring lämnar mycket att önska. Med start i ljusa kulörer med mycket vatten lades lagren på varandra.
Ringbrynjan var den stora utmaningen, och kom också att lämna mig mest påtagligt otillfredsställd: det känns som långt kvar innan min teknik verkligen kan skapa intrycket av metall. Jag valde också inte rätt penslar ursprungligen, utan gick på med för stora storlekar. Min bristande kontroll över vattnets dynamik visade sig också och gav upphov till partier där tonerna ser vattniga och utspädda ut. Det hela är en blandad kompott av delar och ett intryck som är OK och ger en ungefärlig idé, men inte så tja, coolt som man skulle velat eller realistiskt avbildat som jag skulle önska.
Jag fick också vika mig för behovet av viss digital behandling, eftersom inscanningen som vanligt var ett problem med färger som blev antingen för ljusa och grälla alternativ för fläckiga och nedsmutsade vilket krävde behandling för att återges såsom bilden ter sig på papperet. När man väl börjar är det dock svårt att sluta, och lite snäll uppstädning kring kanterna fick också sällskap med viss ljusbehandling i form av burn/dodge-verktyget. Lite av ett nederlag ärligt talat, men jaja, all övning ger färdighet och allt det där.
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
Read the Room: Two Thrones – Two Kingdoms – Två tronsalar för två riken (del 1)
Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…
Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.
Den första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt. Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.
Drottning Maral & Kung Kefas färglagda
Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där, osv – och växte så spontant fram.
And so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.
Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.
Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.
Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.
Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.
Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.
Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.
Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad
Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Myriadernas Marsch (II)
Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.
I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.
Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.
Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.
Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…
Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.
Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.
Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.
Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.
Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.
När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.
Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.
Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
Återkomster: Prinsessan Julia rider ut igen (2014)
De senaste åren har tagit en ut på diverse irrfärder i olika tekniker för att skapa saker: från akvareller, färgpennor, bläckmålning, kolritande och mycket mer. Nyligen tittade jag närmare på hur det där började på allvar – under projektet med boken ”Hjärtespjutet” med prinsessan Julia, åren runt 2014 – i akt och mening att stärka mig för den fortsättning som jag nu börjat ta tag i.
Det var en tillfällighet som blev till ett löfte, och sedan ett projekt som tog år att fullfölja. Den stora Alma inspirerade och gav instruktion till en teckning som färglades i dator, och jag lovade henne en bok om prinsessan och draken på den. Och sedan bar det av… (Många, men långt från alla har publicerats här tidigare). Under åren som följde ville jag variera bilderna till boken mer och mer, och började testa på först vattenfärger, olika tuschteknik osv.
Den sista av bilderna som jag jobbade på, till bok nr 2 efter att den första tryckts, kom att utgöra ett paradexempel. Det var en enkel liten konceptillustration (A5) med mangapennor i gråskala på Julia när hon rider ut för att hitta sin vän, draken Pelle som fördrivits från kungariket.
Jag gillade den där teckningen, den hade rätt idé på något sätt. Vid det laget hade man ett litet akvarellset, och på ren impuls provade jag att göra en målad version. Konturerna fördes över på ett litet akvarellblock med kolpapper, och sedan fick penslarna dansa lite.
Det var ytterst enkelt och nybörjaraktigt förstås, ett tidigt försök att sätta färgerna i fokus, och väldigt lite av linjekontroll eller skarpa konturer. I en fortsatt undersökande stämning provade jag att se hur det hela skulle kunna tänkas se ut om jag kombinerade Mangateckningen med akvarellen.
I efterhand kan jag litet beklaga att jag inte tog till mig mer av de lärdomar som detta lilla test förmedlar om man tittar och tänker efter. Det tog ett antal försök och missar efter den att inse att man oftast måste förbereda en teckning för målning och välja tekniker och grad av tex gråskala och kontrast redan från början. Eller åtminstone ha en idé av vad man kan förvänta sig. Charmen hos akvareller och dess ljusa och fria färgskala tex, förtas något av att det läggs under en teckning med gråskala och skarpa kontraster.
Nåja. Det är måhända nostalgin som talar, men jag gillar ändå dem, alla tre. De fångade det jag ville visa, av Julia ensam över vida nejder, bestämd på väg att fullfölja sitt värv. Den bestämdheten behöver jag själv få del av när jag nu börjat fortsätta med hennes äventyr.
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
https://indomitus.blog/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
Myriadernas Marsch (I)
Den första i en serie bilder inspirerade av nutidshändelser, speciellt kriget i Ukraina, men också folkliga protester, historien och – Musik.
År 2015, efter att protester i Ukraina tvingade fram avgången för den dåvarande ryskstödde presidenten, och inledde vad som skulle vara en period av öppen fientlighet mellan Ryssland och Ukraina vars kulmen nu utspelas för en chockerad omvärld, kom en dokumentärfilm, ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv.
Bland allt i den som gjorde starkt intryck kom dess soundtrack, med originalmusik av Jasha Klebe att slå rot varaktigt i mig, och förenades med tankar jag haft sedan finanskrisen i Grekland 2009, och som ofta är i mitt fall, gav inspiration till scener för mina berättelser. Musiken var det som slutgiltigt framkallade de klaraste bilderna i mitt inre.
När kriget nu, 2022 till sist kom till Ukraina, bestämde jag mig för att, dels i syfte att få utlopp för min frustration, dels för att i någon mån gripa den känsla av aktualitet och symbolism som kom över mig, skapa en storyboard-serie utifrån dessa visioner som jag jobbat med under åren.
Milljön för mina scener är Aracanea, min motsvarighet till Konstantinopel ca 1300 AD, vilken varit ett återkommande motiv för designarbete som tidigare förevisats här. Till exempel utformningen av ”Järnportarna” (Sidera Pyles), vilka utgör den stora ingången till kejsarens palatsområde. Det är från högt upp på Järnportarna som scenen först betraktas: sedan, i ett omkastat perspektiv, hamnar de direkt i blickfånget.
En annan byggnad som behövde designas noga var Ekklessia Sotiros, Frälsarens katedral – denna den största kyrkan i världen utgör ett central blickfång i hela Aracanea. Arbetet med utformningen av denna var ett grannlaga jobb, men en nödvändig förutsättning de scener som berörs här, då kyrkan utgör en dominerande del av bakgrunden, inte bara fysiskt men också andligt i någon mening.
En sista kreativ detaljstudie saknades, nämligen på den s.k. Myriadon, min motsvarighet till verklighetens Million som stod i Konstantinopel och i sin tur var en direkt imitation av Milliarum Aureum i Rom, som markerade mittpunkten för det Romerska vägnätet. Myriadon gav mig också namnet för scenen, med en hänsyftning till stycket ”March of the Millions” namn.
Myriadon i mitt Aracanea är en komplex struktur, som i sig också innehåller fler hänsyftningar och ett iögonfallande element i form av världens högsta obelisk, som står mitt i korspunkten och kring vilken en ring av triumfbågar strålar ut. Den där hade bara kommit till utkaststadiet, men även om Myriadon ger namn åt den här scenen, skulle den från mitt tänkta perspektiv vara i bakgrunden och inte ses i nära detalj.
Den scen som allt det här utgör bakgrunden till utspelas under en religiös högtid, Ljusfesten, motsvarande de ortodoxa traditionerna kring kyndelsmäss ungefär, då de troende tar med ljus som välsignas i kyrkan för bruk under resten av kyrkoåret. Ljusfesten inträder här just då det råder stor oro i staden på grund av den svåra ekonomisk kris som ett nyligen timat misslyckat krig lett till. Till råga på allt står man inför hot om belägring, samtidigt som kejsaren stängt in sig och är oanträffbar.
I det läget har orosstiftare bland de mer folkliga delarna av munkväsendet, ledande bland dem en tidigare avbildad figur, munken Phileotes, börjat piska upp stämningen för att utöva tryck på kejsarens hov. Historiskt var det här en typ av situation då ansamlandet av människoskaror, oavsett skäl, oroade makthavarna, eftersom det kunde tända gnistan som ledde till oroligheter och kanske t.o.m. uppror.
Det är således med mycket blandade känslor som jag tänkte mig att Yakane, scenens protagonist, ser ut i skymningen från Järnportarna där han och hans män stationerats, och betraktar myllret på Basilikon-torget där nedanför. Vad skulle Yakane skåda där han satt uppflugen? Det som ska stå i fokus för den här scenen är människomassorna – vilka kan räknas i minst 100 000-tal – och deras ljus.
Mitt första snabba kladd-utkast syftade till att ordna tankarna. Förutom de redan beskrivna delarna kan noteras den lilla tempelbyggnaden nära portarna, vilken normalt används för utropandet av kejserliga edikt och nyheter. Den och torget är omgivna av ett myller av ljus.
Utifrån utkastets idé följde en snabb linje -och positionsskiss, för att få en mer bestämd känsla för perspektivet och fokuspunkterna i bilden. Det var från dessa, modifierade, som jag lade ut de underliggande linjerna på akvarellpapper för målningen som skulle komma.
Jag lade på den sena kvällshimlen i akvarell, men i övrigt ville jag prova att använda främst vattenfärg av typen tempera (gouache). Den stora utmaningen skulle bli att få till ljuspunkterna, något som först framstod som hopplöst svårt att få till exakt och dessutom täckande nog att se ut som ljus.
Men, under prövningen av olika sätt, damp en ny oprövad idé ner: tänk om man, istället för att försöka måla punkterna över underliggande färg, försiktigt stänkte ut maskeringsvätska över sidan, och därefter fritt och ledigt målade runt de ansamlingar av små runda stänk som bildades? Craaazy stuff, men det testades, och när maskeringsdropparna så avlägsnades framträdde ett mycket tillfredställande mönster av helvita punkter som förblivit omålade. Med ytterst tunn akvarell i gula nyanser gavs dessa så varmare karaktär, samtidigt som området mellan dem gjordes mörkare med dito gråbruna och andra toner för kontrastens skull.
Flera övermålningar följde. Efter viss tvekan tog jag också till tuschpennor och fyllde försiktigt i vissa linjer, vilket förvandlade illustrationen till en Ink & Wash-målning.
Efter tidigare lärdomar då akvarell och vattenfärgsmålningar tenderat att bli väldigt bleka vid scanning meckade jag en del med digitaliseringen av bilden, med olika inställningar för att kompensera för ljuseffekter och kontrast. Nedan ses olika resultat över hela skalan från blek och alltför ljus till alldeles för mörk och mättad. Den nedersta blev mest rättvisande i relation till den fysiska målningen.
Oaktat motivet är det där inte mer än en ganska grov illustration som både saknar mycket av realistisk finess eller en bra akvarellmålnings impressionistiska övergångar. Men som storyboard funkar det: intrycket var det viktiga – av ljusen i skymningen i skuggan av staden och dess monument, och känslan av mycket folk. Samtidigt som det ska vara något stillsamt, stämningsfullt över det med alla ljus… Det är inte lätt att måla sådana folkmassor, och jag tycker nog ändå att det här var ett lyckat experiment. Och den är också bara ett steg – fler bilder från scenen följer.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
En riddare och hans väpnare i bläck (1)
Första mer genomarbetade detaljstudien helt, (nåja 99%) gjord i reservoarpenna: en historisk inspirerad illustration av en riddare och hans väpnare.
Någon gång 2020 började jag använda reservoarpenna inte bara för att skriva med, utan också för att rita. Idén var då främst att pröva på tekniken ink & wash, där reservoarpenna rekommenderades som komplement till akvarellmålningar, speciellt för att skapa bilder av miljöer och arkitektur. Ett antal kladdar och tester, småskisser och annat tillkom, innan jag slog till på att göra en mer genomtänkt och researchad teckning med reservoarpenna som grundläggande instrument.
Syftet att tvinga sig att använda min för ändamålet införskaffade Lamy Safari All-star (bronze) för hela bilden ledde mig till att välja något bekant, men med element som jag inte testat förr med reservoarpenna.
Jag bestämde mig för ännu en bild av mina berättelsers karaktärer, nämligen riddaren Marc D’Arnevou från motsvarande södra Frankrike, tillsammans med sin väpnare Gerard. Marcs utseende är något inspirerad av den gamle kampsportsfilmstjärnan Jean-Claude Van Damme, och behovet av att få till porträttet skulle bli en bra utmaning. Därtill kom alla detaljer och krusiduller med Marcs rustning och utrustning – som ju förstås måste vara historiskt korrekt.
Det där med den historiska tillförlitligheten tog visst arbete att belägga så klart. Marc inträder i mina berättelser ca år 995 NA (Neas Aegis), motsvarande de sista åren på 1200-talet i vår tideräkning, och hänger med de kommande 40 åren. Det var en tid som såg stora förändringar i militär teknologi på rustningsområdet, och därför ofta kallas the transitionary period, då riddare som Marc gick från att mestadels skyddas av ringbrynja till rustningar av hela plåtdetaljer som kom att täcka hela kroppen mot mitten av 1300-talet. Marcs rustning och övriga detaljer här borde, bestämde jag mig för, vara från när han först dyker upp, men avancerade för epoken.
Marc bär t.ex. ett tidigt långsvärd, fortfarande något brett men med långt grepp, och en s.k. ballock dagger, utan tvivel erövrad i strid eller turnering från någon stridsman från nordligare breddgrader…
Efter att ha studerat förlagor från perioden gjordes en separat utkastskiss för honom och Gerard för att få till rätt pose och utrustningsdetaljer.
Utrustad med bra, 250 grams härdat extra slätt och blankt, papper och och kinesisk platinum black vattentåligt bläck, skreds det sedan till verket.
Jag skapade därefter hela bilden från början med bara några få mycket lösa blyertslinjer som förarbete och lade på allt direkt i bläck. Att kontrollera flödet från pennan var förstås den stora nervkittlaren, men med bara en eller två små fadäser har man nu iaf. fått till det så bläckplumpar och annat inte är ett jättebekymmer. Att rita raka linjer med darrhänt fattning är förstås och kommer alltid att bli ett hinder. Men c’est la vie.
En liten andel av detaljerna, framför allt i ansiktet, bättrades på med Sakura Pigma Micron 0.05 penna. Momentet att rita in ringbrynjornas ringar, vilken jag sparade till sist, blev som förväntat en riktigt trött rutinsession. Det finns en anledning till att tecknare och målare fuskar med det där – och det blir heller inte helt hundra med penna hur mycket man än försöker.
Det blev ju… inte helt misslyckat iaf. Smart pryl, det där med reservoarpenna, och jag föredrar nog den mot stålpenna för en sådan här teckning, just nu iaf. Att rita något som ser mer verkligt ut än en normal serieteckning kräver att man har tungan rätt i mun när man tillämpar den crosshatch-teknik som ersätter graderade skuggor i en sådan här teckning. Där har man fortfarande en hel del att lära. En kanske uppenbar reflektion är att det som alltid smyger sig in vissa omedvetna fel i sådant som man annars tyckt sig ha koll på när man fokuserar på en viss detalj eller teknisk nyhet i bilderna. Arbetet med att behärska pennan och dess skiftande bläckflöde gjorde att proportionerna för Marc försköts lite och ser en aning…aviga ut. Förhoppningsvis går det rätta till med lätt efterbehandling i dator, för jag tänker nog färglägga den där digitalt vad det lider.
Vikariens Irrfärder: Elevbilder från Coronans tid
Ett par dagar in i höstlovets ledighet från skolan hade man för första gången på länge lite tid att organisera och scanna in några av de elevbilder som tillkommit i år. Arbetet som lärare ger en ju chansen att vara kreativ, och de utgör också ett slags band till möten som ibland bara varade ett par dagar. Alla de här bilderna tillkom spontant och utan någon djupare planering, ofta med vad man råkade hålla i handen när andan föll på eller någon gullig elev bad om det: en whiteboard eller med samma färger som fanns till hands för eleverna fick ofta duga. Gemensamt för dem alla är att de ritades snabbt, i meningen på från några minuter till max en halvtimme: jag hänvisar ibland till dem som ”snabbisar” eller ”quickies” av just den anledningen.
Vissa gjordes dock med mina egna medtagna redskap, som jag försöker ha med mig för om tillfälle bjuds – ibland med tanken i bakhuvudet att kanske få lite övning i någon ny teknik eller redskap som man försöker förbättra. Vilket iofs gäller nästan alla material, men vissa mer än andra… Det adderar lite kul nerv och blir också en nyttig övning som ger något extra: ibland var elevbilderna första gången som man gjorde en färdig bild med någon ny penna eller pensel man inte prövat hemma än. Några typexempel var några snabbisar gjorda med då nya tuschpenslar -och pennor.
Ibland fick man tillfälle att blanda medier snabbt – jag började efter sommaren att ta med mig en liten 10-sockerbitars reseakvarell med utfällbar pensel med mig överallt, och det kom fram några gånger under höstterminen, kombinerat med elevers färgpennor.
Slutligen ett exempel på en lite mer genomtänkt bild, även om den också utfördes relativt snabbt. En elev bad mig rita en bild på sitt gosedjur. en rosa rund gris. Jag råkade ha med mig setet med 10 Faber-Castell Polychromos, och hon bad så fint så varför inte…
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.
Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.
Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.
Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.
En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
