Kategoriarkiv: Historia /History

Dessa är inlägg med någon form av bas i historisk research och undersökningar, antingen det gäller arbete med bilder eller studier av perioden i sig för sakens egen skull.

Byzantine Warriors, a return (4)


Vattenfärgsmålningarna av bysantinska stridsmän kom under sommaren in på hur en kejserlig prins i stridsmundering kunde te sig

Övningarna i snabbare målning, med motiv hämtade från mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, fortsatte med en liten sidoblick på hur någon av rikets högsta personer, som en medlem av den kejserliga familjen, skulle kunna te sig i krigsmundering (se tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). I mina berättelser finns, förutom kejsaren själv, två prinsar som tar aktiv del i stridshandlingar och anför män på fältet. Den yngre av dem, Ioannes Synadenos, kom att bli mitt första motiv. Såsom den andre i ordningen efter tronarvingen, brodern Mikaelos, är Ioannes riden av ett tydligt lillebrorskomplex, och jag tänker mig honom som i behov av att markera sin ställning i både åtbörder och utstyrsel gentemot omvärlden.

Förarbetet, som nu närmast blivit standard, fick utgöras av ett utkast i blyerts för själva grunddesignen och fastställandet av de olika (och konfirmerat tidstypiska) elementen, med en påföljande linjeskiss i sepiafärgat bläck som underlag för själva målningen.

Den era som skildras i bilden ska motsvaras av epoken ca 1280-1300 vår tid. Det var en tid då Bysans stod under påtagligt inflytande från utländska, särskilt västliga, påfund vad gäller militär kultur och utrustning. Här illustreras det med en kombination av typiska, för att inte säga något arkaiserande bysantinska rustningsdetaljer, med mer västligt influerade element. Således bär Ioannes, utöver ett traditionellt förgyllt fjällpansar över en kejserligt utsmyckad tunika, en coat-of-plates eller metallförstärkt harnesk överdragen och sammanhållen av läder och tyg. Det var en typ av rustning som blev vanlig i väst under andra hälften av 1200-talet och som Ioannes tveklöst skulle kommit i kontakt med.

Innan själva målningen gjorde jag åter ett färgtest i akvarell för valet av kulörer. Den drogs till en blå färgskala, eftersom färgen enligt källorna utmärkte en sebastokrator, en titel som under det kejserliga huset Palaiologos tid (1259-1453) framför allt gavs till framstående medlemmar av den kejserliga familjen.

Jag föll för den mer genomgående blåa och ljusare av utkasten som bas för färgerna: förutom att passa med Ioannes hävdelsebehov erbjöd den också utmaningen att få de olika nyanserna att skilja sig åt mellan de olika plaggen med liknande färg. Sålunda blev det dags för vattenfärgerna.

Ioannes Synadenos – vattenfärg

Själva målandet gick ganska smidigt och tog totalt ca. en arbetsdag, vilket måste anses som acceptabelt med tanke på detaljerna, vilka också i några fall förstärktes med polychromos färgpenna.

Scanningsfasen kom dock som befarat att erbjuda problem. Det faktum att målningen gjordes i tämligen ljusa och närliggande kulörer innebar mer efterarbete än önskat, eftersom scannern inte oväntat fick svårt att rätt fånga övergångarna mellan de semitransparenta nyanserna: valet stod mellan mer levande färger som då såg grovkorniga och rastrerade ut, eller en mjukare men matt, livlös färgskala. Det här åtgärdades delvis genom att som tidigare helt enkelt ta två inscanningar i lite olika läge och lägga ihop dem, med vissa justeringar av matthet och ljusstyrka.
Nåja – det var iaf givande som ännu en övning, och Ioannes ser rimligen ut som man kunde föreställa sig honom inför krigståg. Närmast på tur för konterfej stod hans äldre bror Mikaelos.

An Indian detour (1)


Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.

De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.

Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)

I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).

Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.

Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….

Ghulam till häst, 1200-tal – akvarell

Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.

Byzantine Warriors, a return (3)


Sommarens tusch+vattenfärgsövningar fortsatte med ännu en byzantinsk väring, denna gång beväpnad med dessas klassiska vapen tvåhandsyxan och i full krigsmundering.

Den tredje av mina övningar för att förbättra handlaget och framför allt farten på illustrerandet med vattenfärger på sepiabläckskiss fortsatte direkt från den föregående (se till vänster), med ännu en bild på en nordiskättad väring, i tjänst hos mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till den bysantinske kejsaren i Konstantinopel (se tidigare inlägg i serien, del 1 och del 2).

Den första bilden fokuserade på en krigare i dennes mer ”normala” funktioner dvs som vakt i palatset eller stadsmurarna, eskort genom staden eller andra av de uppgifter som väringagardisterna fullgjorde i fredstid. I den andra ville jag däremot illustrera hur jag tänker mig ultimates, mina väringar, när de drar ut i fält medföljande kejsaren, i full krigsmundering. Utkastet och den på denna baserade sepiaskissen kan ses nedan.

Ultimates liksom sina förlagor väringarna är enheter som slåss till fots likväl som till hästryggen – deras klassiska vapen, den stora yxan är t.ex. ett utpräglat fotstridsvapen. Denne gardist är rustad motsvarande den övre delen av skalan av bysantinsk rustning – förutom brynja såväl arm- som benskydd av stålskenor, och över bålen en klivanion eller lamellrustning. För den snabba påmålningen valde jag klassiska färger i en skala från röd över till purpur för att visa på anknytningen till kejsaren.

Ultimatos m yxa

Återigen blev resultatet en mix av fall framåt och vissa frustrerande tillkortakommanden – som kunde förväntas av en övning. En acceptabel representation av ringbrynja fortsätter att undfly mig, medan övriga metallskydd ser mer och mer ok ut. Brist på precision i penselföringen gör ännu ljusskiftningar och skuggor i kläder och andra detaljer väldigt rudimentära, men det tar sig sakta, såtillvida att färgerna blir mer konsekventa över hela bilden.

Byzantine Warriors, a return (2)


Serien av snabbmålningar av bysantinska krigare med sepiatusch och vattenfärg fortsätter med en bild inspirerad av väringagardet.

Sommarens övningar med linjeskisser i sepia fortsatte med ett par snabbmålningar inspirerade av det berömda gardet av väringar, först betecknande främst svenskättade vikingar, senare nordeuropeer av mer skild härkomst. En grupp av dessa tjänstgjorde som elitsoldater och livvakter åt den bysantinske kejsaren i Konstantinopel efter andra hälften av 900-talet och framåt, de s.k. varangoi eller väringagardet. Väringagardets framväxt var en historisk utveckling som närmast var oundviklig med tanke på Bysans geografiska läge och relationer med det nyligen etablerade Rus-riket i nuvarande västra Ryssland, Vitryssland och Ukraina, och har därför en direkt motsvarighet i mina berättelses värld Aratauma.

Där verkar ättlingar och nya rekryter från nordens länder i elitstyrkan Ultimates, vilka tidigare varit föremål för ett inlägg här på bloggen, apropå en bild jag ritade och färglade föreställande deras ledare, Valdemar alias Volodymir, också känd som Monomakhos, ”envigaren” (se inlägg här).

Till skillnad från den förra redovisade bilden av en angeliaphoros-krigare (se posten ”Byzantine warriors…(I)), gjorde jag här ett fullständigt utkast i lätt blyerts vilken sedan ritades om i sepiabläck, främst för att ha en klar idé om design och historisk korrekthet i klädedräkt och andra detaljer.

Vapnet väringen på bilden bär över axeln är en s.k. romphaia, ett slags mellanting svärdsliknande yxblad monterad på en stång av manshöjd. Vapnet är omnämnt i källorna och skall ha använts av gardesenheter i Bysans, men det finns en debatt om hur långt bladet respektive dess stång var både i sig och i relation till varandra.

När det så kom till målningen kan konstateras att den tillkom lite snabbare än i första bilden, dels för att färgskalan är enklare, men också av tilltagande vana.

Ultimatos med romphaia

Ringbrynjan utgör fortfarande ett problem: den tillkom nu mycket snabbare men är fortfarande väldigt enkelt gestaltad. Högdagrar, färgskiftningar liksom andra finare element är fortfarande väldigt rudimentära, vittnesbörd om min obefintliga penselföring. Inscanningen fortsätter också att kräva en del efterarbete för att återge färgerna rätt. Här blev det också tydligt att scanningen också gör färgövergångarna hårdare och grövre – det är något med den halvtransparanta färgen och balansen i kontrast som inte blir bra. En lätt oskarp mask och justering av färgbalansen behöver nu göras för varje gång, vilket lite förtar poängen med att måla snabbare, vilket ju är syftet.

Byzantine Warriors, a return (1)


En ny serie av bysantinska krigare i snabb teknik med sepiatusch och vattenfärg.

Nyligen gjorde jag en serie övningsbilder för att pröva kombinationen av uttunnad sepiabläck för en skiss som sedan målades över med vattenfärger. Det hela handlar om att någorlunda snabbt, från en så enkel skiss som möjligt, belagd med i uttunnat sepiabläck (som blir brun snarare än svart på papperet) övergå till att måla bilden med vattenfärger. Förhoppningsvis kan skissen så småningom utföras mer eller mindre direkt i sepiabläck med ett åtminstone tolerabelt slutresultat. Målet för allt det här är att minska framställningstiden för handmålade serier av illustrationer på gemensamma teman, i samma stil som min design av fantasy-dvärgkrigare (se post), vilka dock färglades digitalt.

De valda motiven är åter sentida (post-1150) krigare från det bysantinska (eller östomerska) riket, vilket motsvaras av mina berättelsers Aracanea. Således är bilderna en sorts historiska illustrationer, med vissa krav på detaljer och exakthet.

Först att bli färdig var ett motiv som redan avbildats i två tidigare poster (se post 1 och post 2), nämligen en Angeliaphoros, av de s.k. ”Ängla-budbärarna”, en utvald elit som användes som budbärare och agenter under tidigbysantinsk tid. Eftersom jag var bekant med designen kom den underliggande skissen med linjerna snabbast i det här fallet.

Sedan var det dags för målning med vattenfärger av mer täckande typ – alltid den svåra delen eftersom min penselföring lämnar mycket att önska. Med start i ljusa kulörer med mycket vatten lades lagren på varandra.

Anghelophoros i gardesrustning

Ringbrynjan var den stora utmaningen, och kom också att lämna mig mest påtagligt otillfredsställd: det känns som långt kvar innan min teknik verkligen kan skapa intrycket av metall. Jag valde också inte rätt penslar ursprungligen, utan gick på med för stora storlekar. Min bristande kontroll över vattnets dynamik visade sig också och gav upphov till partier där tonerna ser vattniga och utspädda ut. Det hela är en blandad kompott av delar och ett intryck som är OK och ger en ungefärlig idé, men inte så tja, coolt som man skulle velat eller realistiskt avbildat som jag skulle önska.

Jag fick också vika mig för behovet av viss digital behandling, eftersom inscanningen som vanligt var ett problem med färger som blev antingen för ljusa och grälla alternativ för fläckiga och nedsmutsade vilket krävde behandling för att återges såsom bilden ter sig på papperet. När man väl börjar är det dock svårt att sluta, och lite snäll uppstädning kring kanterna fick också sällskap med viss ljusbehandling i form av burn/dodge-verktyget. Lite av ett nederlag ärligt talat, men jaja, all övning ger färdighet och allt det där.

Fantasins Arkitektur – Myriadon


En vy över fantasimonumentet Myriadon i akvarell och bläck.

I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma kom turen till Myriadon, vilken tidigare omtalats och förekommit i bakgrunden på andra illustrationer (se t.ex. inlägget Myriadernas Marsch (I)). Myriadon är Aracaneas motsvarighet till de vägmärken som stod i huvudstaden såväl i Rom (Milliarum Aureum) som Östrom/Bysantinska riket och markerade att vägnätet i deras imperier sammanstrålade där. I det senare fallet bestod million i Konstantinopel av en slags kvadrupel triumfbåge, vars design kom att bilda en slags utgångspunkt för min egen. Men flera andra idéer kom att fogas till.

Jag bestämde mig tidigt för att jag ville inkorporera en obelisk till Myriadon – romarna, både i väst och öst, var begivna på att frakta de imponerande monoliterna till sina städer – Egypten var ju också en del av såväl det antika som det senare bysantinska romerska riket. Under researchen av bilder och fakta om dessa stiftades bekantskap med de ursprungliga planerna på hur Washington-monumentet i Washington DC var tänkt att te sig (se nedan). Den där designen låg för min inre näthinna när min egen Myriadon kom till.

I en utforskande planskiss och utkast för frontvyn för en av de fyra monumentala ingångsbågarna kom de olika inspirationskällorna till det sammansatta monument som min Myriadon utgör samman.

Obelisken i mitten utgör i sig ”mittenstenen” och reser sig hela 63 m upp med basen. Från den utgår fyra monumentala portbågar i väderstreckens riktning, förenade i en ring av kolonner i två plan. Hela strukturen sitter på en upphöjd bas och breda trappor leder upp till dess grundplan. Designen är relativt avskalad, men saknar förstås inte utsmyckning.

Förutom de reliefer och utkarvade detaljer som pryder såväl obelisken som kolonnerna och andra delar av monumentet, flankeras trapporna av lejonstatyer, krigsbyte från Artanien (motsvarande Iran). På övervåningens balustrad står stora ryttarstatyer av forntida kejsare i brons, blickande ut över imperiets fyra väderstreck.

Ok, så vi har en plan. Därefter kunde vi gå vidare till en målad vy som ger en idé om hur monumentet faktiskt ter sig för en betraktare. Den viktigaste faktorn för en sådan vy är att få till ett fungerande perspektiv, och där måste man kompromissa med hur mycket man kan visa av objektets åsyn på en gång och ändå få det att se någorlunda trovärdigt ut.

I de första arbetsutkasten lade jag således fast horisonthöjd och betraktelsevinkel, liksom fokuspunkterna från vilka byggnadens linjer skulle löpa. Samma linjer vägledde också utformning och dimensioner för bakgrunden och dess byggnader, med Augustabergets och Nya Rikets kyrka antydda som siluetter i fjärran.

När grunddragen väl bestämts och saker fått sina relativa platser, vinklar och dimensioner, lades en riktig skiss ner på det tjockare papper som sedan skulle målas. Mer av sådant som kringfigurer och arkitektoniska detaljer började också läggas in. Impulsen att börja plita ner för mycket småttigt kunde väl inte helt undvikas, men i stort var det här mest en vägledning för färgläggningen.

Sedan var det dags för målning, vilken skedde i ink & wash-utförande, dvs akvareller kompletterade av bläckpenna, i det här fallet både med reservoarpenna och doppad stålpenna. I slutfasen kom jag att experimentera lite med just bläcksorterna och gick från svart kinesiskt bläck till vattenlöslig sepia som tunnades ut lite olika för att lägga på detaljer såsom hieroglyferna på obelisken och annat.

Myriadon, vy – akvarell & bläck

Och så här blev det hela. Jag är inte missnöjd, även om det finns mycket att förbättra förstås. Förutom de lite krokigt darrhänta linjerna, vilket dock inte är lika kritiska för en sådan här bild, stör jag mig på att perspektivet trots allt blev lite skevt mellan den högra och vänstra sidan av bilden.

Vådan av att ha för många samtidiga och tekniskt olika projekt, som gör att man lite för sällan återvänder till en och samma teknik, visade sig åter. Jag får inte riktigt kläm på själen i det som ska utgöra en ink & wash-bild, det ser fortfarande ut som en färglagd bläckteckning där linjerna dominerar lite för mycket istället för det mer atmosfäriska intrycket som en färgbaserad bild skulle ge.

Men, som jag säger till mina elever, bör det fullkomliga inte förhindra det goda. Ett åtminstone vägledande intryck för hur jag tänker mig mina berättelser Myriadon kom ändå till världen, och ännu en steg framåt tagits i bygget av en plats som från att bara ha funnits i tanken och fantasin, nu kan beskådas och därmed blir klarare, mer konkret, och i någon mening, mer verklig.


Förlagan till obelisken i mitten av Myriadon kommer från den s.k. ”ofärdiga obelisken”, en antik koloss som ligger på sin ursprungliga brottsplats i Aswan, Egypten. Den höggs ut under den stora kvinnliga faraon Hatshepsut och skulle, om den rests, varit nästan 42 meter hög och den största obelisken i Egypten.

Skin tones – jorden runt med en hudnära övning


”En grek, en indier och en jurchen gick in på en bar….” Så skulle vid första påseende en historia börja som vilade på en serie övningar för att förbättra en klart underutvecklad förmåga att få till användbara småporträtt i akvarell.

Det är en av flera sidoövningar som jag börjat göra parallellt med att jag försöker mig på andra projekt, nyligen t.ex. ”Myriadernas Marsch II” (se länk) och andra (än så länge oredovisade) målningar, där porträtt i akvarell som delar av en större komposition är viktiga element.

Det hela består helt enkelt i att i ett svep göra flera parallella småporträtt enbart med vattenfärger, kanske 5×8 cm var, där eventuella underliggande skisser först suddats bort. Poängen är att konsekvent öva upp målningstekniken och få till identifierbara porträtt och också öva på olika sorts utseenden, så att ens personer ser unika och individuella ut.

Jag tog tillfället att slå flera flugor i en smäll, och bygga vidare på något som aldrig är fjärran från mitt sinne – arbetet på att ge utseende för fler av de hundratals figurer som passerar revy i mina berättelsers värld Aratauma. Således valde jag som tema ”Potentater och Krönta Huvuden”, dvs monarker och furstar för mina småporträtt, och för att också få övning att ta fram olika typer av hudfärger från olika regioner av världen, bestämde jag mig för att göra dem i grupper av tre, där ingen i gruppen fick komma från samma sfär som de andra.

Det hela började som jag brukar, med tecknade skisser i blyerts. Dessa bygger förstås på förlagor, men ganska löst, eftersom form och allmänna drag snarare än exakt porträttlikhet var syftet. Skisserna är därför medvetet enkla och med få detaljer, en hjälp för att visualisera karaktärerna.

Sedan suddades skisserna helt sonika helt ut med knådgummi. Det där är ett grepp som förut gett mig kalla kårar, men nu skulle tamigtusan ingenting hindra en…

Basileus Elias Synadenos, Sultan ”Zama Raja”, Qian-rikets regent Yelü Ayan

Eller, i alla fall inte alltför mycket. Den första gruppen blev som synes ändå väldigt ”tecknings-aktig”, med lite för skarpa mörka linjer och något för avmätta färger – både Zama Raja och Yelü Ayan ser lite mer grådaskiga ut än jag först lade märke till. Flera proportionsfel blev det också, med ögon som är olika stora… Det där är typiskt när man s.a.s. inte kan avhålla sig från att försöka teckna med penseln. Men det var ändå bättre än väntat såtillvida att de mäktiga männens personligheter trots allt svävar över dem, från Zama Rajas intensiva anblick till den kylige och ogenomtränglige Yelü Ayan.

För de nästa två trio-grupperna bestämde jag mig dels för att ta med huvudbonader och utstyrslar i större utsträckning, samt för att hålla skisserna ännu mer enkla och utkastbetonade för att ytterligare minimera deras inflytande efter utsuddning. Inga linjer, var det sagt. Förlagorna och den egna fantasin skulle få styra, med skuggor och färgtoner som bärande element.

För de två tillkommande grupperna valdes blandade utseenden inspirerade från dels: Västafrika respektive Etiopien; västra respektive södra Ryssland; centrala Indien samt Indonesien.

Mansa Qoray Touman, storfurste Ivan ”Kresny”, Rajaraja Amaresvara II av Seukhara

Den andra gruppen blev klart mer färgrik än den första, som önskat, och är tydligt en från början till slut målad uppsättning bilder. De har förstås andra brister än den första, som att frånvaron av linjer och öga för nyanser gjorde dem lite lösa i konturer, detaljer och vissa övergångar. Men det var förväntat, och för nästa grupp hade jag det i åtanke.

Negus Newaya Ianaus, furste Symeon ”Zheleskii”, Raja Jayarajasa av Sukadena

Den tredje gruppen liknar mest av allt det som jag strävar efter. Den är fortfarande färgstark, men har fått lite mer nyanser, mer detaljer och bättre närvaro av ljusa och mörka kontraster. Det finns mycket att förbättra förstås, till exempel bättre behandling av skillnader mellan kalla och varma nyanser, bättre återgivning av skillnader i material osv. Jag fick nästan bita mig i handen för att inte börja överarbeta och ”rätta till” de små bilderna ovan men lyckades hejda mig, åtminstone för tillfället. Nu när man fått blodad tand så är det bättre att fortsätta med fler serier på samma och liknande teman, och att gradvis förbättra sina färdigheter.

Jag fann det här vara en bra övning för området porträtt – bilderna är tillräckligt stora för att tillåta vissa detaljer, men så pass små att de tvingar en att fokusera på det övergripande, och fånga huvuddragen i vad som gör ett utseende unikt och säreget. Stora porträtt med känsla och många detaljer är ännu en bra bit bort, men det här ger ett nytt förtroende för att måla figurstudier och folk i scener där ansikte och ett specifikt och/eller identifierbart utseende utgör ett av flera element, och är ett klart fall framåt när det gäller att åstadkomma innehåll baserat på färg som grund, snarare än färglagda teckningar.


Något om förlagor till bilderna ovan. Urvalet skedde från ett stort antal färg -och svartvita foton, målningar och urkunder, av såväl kläder som personer jag hade som inspiration för olika detaljer. Starkast inflytande från: en staty av den grekiske filosofen Antisthenes; den indiske skådespelaren Ranveer Singh; en mongolisk operasångare vars namn jag trots eftersökningar inte kunde bli säker på; den nigerianske skådespelaren Hakeem Kae-Kazim; den polsk-ryske generalen Konstantin Rossokovsky; den italienske skådespelaren Marcello Mastroianni; den indisk-brittiske skådespelaren Millind Soman; den etiopiske artisten Henok Dinku, den sovjetiske diktatorn Josef Stalin, och den indonesiske skådespelaren Joe Taslim.

Jaws of War – I Krigets Käftar


En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…

Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.

Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.

Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet

Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.

Design för Djaq-Chigins odjursgap, gradvist öppnande

Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.

Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…

Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.

Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”

Se fler bilder från A’ratauma i:

Galleri för A’ratauma

Read the Room: Two Thrones – Two Kingdoms – Två tronsalar för två riken (del 1)


Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…

Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.

Draken skämsDen första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt.  Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.

Drottning Maral & Kung Kefas färglagda

Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där,  osv – och växte så spontant fram.

Utkast-positionsskiss Pelle i Riksmötets SalAnd so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.

Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.

Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.

Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.

Draken Pelle & Prinsessan Julia inför Riksmötet B&W resize

Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.

Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.

Draken Pelle & Prinsessan Julia inför Riksmötet färg resize

Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för  berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.

Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad

Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.

För dig, Alma.

————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Myriadernas Marsch (II)


Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.

I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.

Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.

Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.

Jasha Klebe, – ”Dictatorship Legalized” från ”Winter on Fire”

Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…

Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.

Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.

Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.

Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.

Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.

När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.

Myriadernas Marsch II – ”Obey”

Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.

Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.


Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan

Myriad från grekiskans μυριάςmyrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.

ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?


Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.

Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.

Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.

Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.

Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.

Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…

Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.

Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.

Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.

Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.

Suren, mongolian inspired princess in historical attire and equipment
Suren – tudjut princess, ink brush & steel pen

Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.


  • Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
  • Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:

Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)


Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.

Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.

Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)

Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.

Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.

Zoe m ljus – tusch/bläck

Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.

Myriadernas Marsch (I)


Den första i en serie bilder inspirerade av nutidshändelser, speciellt kriget i Ukraina, men också folkliga protester, historien och – Musik.

År 2015, efter att protester i Ukraina tvingade fram avgången för den dåvarande ryskstödde presidenten, och inledde vad som skulle vara en period av öppen fientlighet mellan Ryssland och Ukraina vars kulmen nu utspelas för en chockerad omvärld, kom en dokumentärfilm, ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv.

Bland allt i den som gjorde starkt intryck kom dess soundtrack, med originalmusik av Jasha Klebe att slå rot varaktigt i mig, och förenades med tankar jag haft sedan finanskrisen i Grekland 2009, och som ofta är i mitt fall, gav inspiration till scener för mina berättelser. Musiken var det som slutgiltigt framkallade de klaraste bilderna i mitt inre.

Ett lyssnarprov på ”March of the Millions” av Jasha Klebe, en inspirationskälla till bilderna nedan – hela stycket kan höras på Spotify.

När kriget nu, 2022 till sist kom till Ukraina, bestämde jag mig för att, dels i syfte att få utlopp för min frustration, dels för att i någon mån gripa den känsla av aktualitet och symbolism som kom över mig, skapa en storyboard-serie utifrån dessa visioner som jag jobbat med under åren.

Milljön för mina scener är Aracanea, min motsvarighet till Konstantinopel ca 1300 AD, vilken varit ett återkommande motiv för designarbete som tidigare förevisats här. Till exempel utformningen av ”Järnportarna (Sidera Pyles), vilka utgör den stora ingången till kejsarens palatsområde. Det är från högt upp på Järnportarna som scenen först betraktas: sedan, i ett omkastat perspektiv, hamnar de direkt i blickfånget.

En annan byggnad som behövde designas noga var Ekklessia Sotiros, Frälsarens katedral – denna den största kyrkan i världen utgör ett central blickfång i hela Aracanea. Arbetet med utformningen av denna var ett grannlaga jobb, men en nödvändig förutsättning de scener som berörs här, då kyrkan utgör en dominerande del av bakgrunden, inte bara fysiskt men också andligt i någon mening.

En sista kreativ detaljstudie saknades, nämligen på den s.k. Myriadon, min motsvarighet till verklighetens Million som stod i Konstantinopel och i sin tur var en direkt imitation av Milliarum Aureum i Rom, som markerade mittpunkten för det Romerska vägnätet. Myriadon gav mig också namnet för scenen, med en hänsyftning till stycket ”March of the Millions” namn.

Myriadon i mitt Aracanea är en komplex struktur, som i sig också innehåller fler hänsyftningar och ett iögonfallande element i form av världens högsta obelisk, som står mitt i korspunkten och kring vilken en ring av triumfbågar strålar ut. Den där hade bara kommit till utkaststadiet, men även om Myriadon ger namn åt den här scenen, skulle den från mitt tänkta perspektiv vara i bakgrunden och inte ses i nära detalj.

Den scen som allt det här utgör bakgrunden till utspelas under en religiös högtid, Ljusfesten, motsvarande de ortodoxa traditionerna kring kyndelsmäss ungefär, då de troende tar med ljus som välsignas i kyrkan för bruk under resten av kyrkoåret. Ljusfesten inträder här just då det råder stor oro i staden på grund av den svåra ekonomisk kris som ett nyligen timat misslyckat krig lett till. Till råga på allt står man inför hot om belägring, samtidigt som kejsaren stängt in sig och är oanträffbar.

I det läget har orosstiftare bland de mer folkliga delarna av munkväsendet, ledande bland dem en tidigare avbildad figur, munken Phileotes, börjat piska upp stämningen för att utöva tryck på kejsarens hov. Historiskt var det här en typ av situation då ansamlandet av människoskaror, oavsett skäl, oroade makthavarna, eftersom det kunde tända gnistan som ledde till oroligheter och kanske t.o.m. uppror.

Det är således med mycket blandade känslor som jag tänkte mig att Yakane, scenens protagonist, ser ut i skymningen från Järnportarna där han och hans män stationerats, och betraktar myllret på Basilikon-torget där nedanför. Vad skulle Yakane skåda där han satt uppflugen? Det som ska stå i fokus för den här scenen är människomassorna – vilka kan räknas i minst 100 000-tal – och deras ljus.

Mitt första snabba kladd-utkast syftade till att ordna tankarna. Förutom de redan beskrivna delarna kan noteras den lilla tempelbyggnaden nära portarna, vilken normalt används för utropandet av kejserliga edikt och nyheter. Den och torget är omgivna av ett myller av ljus.

Utifrån utkastets idé följde en snabb linje -och positionsskiss, för att få en mer bestämd känsla för perspektivet och fokuspunkterna i bilden. Det var från dessa, modifierade, som jag lade ut de underliggande linjerna på akvarellpapper för målningen som skulle komma.

Jag lade på den sena kvällshimlen i akvarell, men i övrigt ville jag prova att använda främst vattenfärg av typen tempera (gouache). Den stora utmaningen skulle bli att få till ljuspunkterna, något som först framstod som hopplöst svårt att få till exakt och dessutom täckande nog att se ut som ljus.

Men, under prövningen av olika sätt, damp en ny oprövad idé ner: tänk om man, istället för att försöka måla punkterna över underliggande färg, försiktigt stänkte ut maskeringsvätska över sidan, och därefter fritt och ledigt målade runt de ansamlingar av små runda stänk som bildades? Craaazy stuff, men det testades, och när maskeringsdropparna så avlägsnades framträdde ett mycket tillfredställande mönster av helvita punkter som förblivit omålade. Med ytterst tunn akvarell i gula nyanser gavs dessa så varmare karaktär, samtidigt som området mellan dem gjordes mörkare med dito gråbruna och andra toner för kontrastens skull.

Flera övermålningar följde. Efter viss tvekan tog jag också till tuschpennor och fyllde försiktigt i vissa linjer, vilket förvandlade illustrationen till en Ink & Wash-målning.

Efter tidigare lärdomar då akvarell och vattenfärgsmålningar tenderat att bli väldigt bleka vid scanning meckade jag en del med digitaliseringen av bilden, med olika inställningar för att kompensera för ljuseffekter och kontrast. Nedan ses olika resultat över hela skalan från blek och alltför ljus till alldeles för mörk och mättad. Den nedersta blev mest rättvisande i relation till den fysiska målningen.

Oaktat motivet är det där inte mer än en ganska grov illustration som både saknar mycket av realistisk finess eller en bra akvarellmålnings impressionistiska övergångar. Men som storyboard funkar det: intrycket var det viktiga – av ljusen i skymningen i skuggan av staden och dess monument, och känslan av mycket folk. Samtidigt som det ska vara något stillsamt, stämningsfullt över det med alla ljus… Det är inte lätt att måla sådana folkmassor, och jag tycker nog ändå att det här var ett lyckat experiment. Och den är också bara ett steg – fler bilder från scenen följer.


Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan

Myriad från grekiskans μυριάςmyrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.

En riddare och hans väpnare i bläck (1)


Första mer genomarbetade detaljstudien helt, (nåja 99%) gjord i reservoarpenna: en historisk inspirerad illustration av en riddare och hans väpnare.

Någon gång 2020 började jag använda reservoarpenna inte bara för att skriva med, utan också för att rita. Idén var då främst att pröva på tekniken ink & wash, där reservoarpenna rekommenderades som komplement till akvarellmålningar, speciellt för att skapa bilder av miljöer och arkitektur. Ett antal kladdar och tester, småskisser och annat tillkom, innan jag slog till på att göra en mer genomtänkt och researchad teckning med reservoarpenna som grundläggande instrument.

Syftet att tvinga sig att använda min för ändamålet införskaffade Lamy Safari All-star (bronze) för hela bilden ledde mig till att välja något bekant, men med element som jag inte testat förr med reservoarpenna.

Jag bestämde mig för ännu en bild av mina berättelsers karaktärer, nämligen riddaren Marc D’Arnevou från motsvarande södra Frankrike, tillsammans med sin väpnare Gerard. Marcs utseende är något inspirerad av den gamle kampsportsfilmstjärnan Jean-Claude Van Damme, och behovet av att få till porträttet skulle bli en bra utmaning. Därtill kom alla detaljer och krusiduller med Marcs rustning och utrustning – som ju förstås måste vara historiskt korrekt.

Det där med den historiska tillförlitligheten tog visst arbete att belägga så klart. Marc inträder i mina berättelser ca år 995 NA (Neas Aegis), motsvarande de sista åren på 1200-talet i vår tideräkning, och hänger med de kommande 40 åren. Det var en tid som såg stora förändringar i militär teknologi på rustningsområdet, och därför ofta kallas the transitionary period, då riddare som Marc gick från att mestadels skyddas av ringbrynja till rustningar av hela plåtdetaljer som kom att täcka hela kroppen mot mitten av 1300-talet. Marcs rustning och övriga detaljer här borde, bestämde jag mig för, vara från när han först dyker upp, men avancerade för epoken.

Marc bär t.ex. ett tidigt långsvärd, fortfarande något brett men med långt grepp, och en s.k. ballock dagger, utan tvivel erövrad i strid eller turnering från någon stridsman från nordligare breddgrader…

Efter att ha studerat förlagor från perioden gjordes en separat utkastskiss för honom och Gerard för att få till rätt pose och utrustningsdetaljer.

Utrustad med bra, 250 grams härdat extra slätt och blankt, papper och och kinesisk platinum black vattentåligt bläck, skreds det sedan till verket.

Jag skapade därefter hela bilden från början med bara några få mycket lösa blyertslinjer som förarbete och lade på allt direkt i bläck. Att kontrollera flödet från pennan var förstås den stora nervkittlaren, men med bara en eller två små fadäser har man nu iaf. fått till det så bläckplumpar och annat inte är ett jättebekymmer. Att rita raka linjer med darrhänt fattning är förstås och kommer alltid att bli ett hinder. Men c’est la vie.

En liten andel av detaljerna, framför allt i ansiktet, bättrades på med Sakura Pigma Micron 0.05 penna. Momentet att rita in ringbrynjornas ringar, vilken jag sparade till sist, blev som förväntat en riktigt trött rutinsession. Det finns en anledning till att tecknare och målare fuskar med det där – och det blir heller inte helt hundra med penna hur mycket man än försöker.

Marc & Gerard ca NA 995, fountain pen

Det blev ju… inte helt misslyckat iaf. Smart pryl, det där med reservoarpenna, och jag föredrar nog den mot stålpenna för en sådan här teckning, just nu iaf. Att rita något som ser mer verkligt ut än en normal serieteckning kräver att man har tungan rätt i mun när man tillämpar den crosshatch-teknik som ersätter graderade skuggor i en sådan här teckning. Där har man fortfarande en hel del att lära. En kanske uppenbar reflektion är att det som alltid smyger sig in vissa omedvetna fel i sådant som man annars tyckt sig ha koll på när man fokuserar på en viss detalj eller teknisk nyhet i bilderna. Arbetet med att behärska pennan och dess skiftande bläckflöde gjorde att proportionerna för Marc försköts lite och ser en aning…aviga ut. Förhoppningsvis går det rätta till med lätt efterbehandling i dator, för jag tänker nog färglägga den där digitalt vad det lider.

Fantasins Arkitektur (3)


Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.

En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.

Ekklesia Sotiros – Frälsarkatedralen modifierad efter ritning, bläck och akvarell

Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.

Fantasins Arkitektur (2)


Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.

Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.

För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.

Ekklesia Sotiros Grundplan

Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.

Ekklesia Sotiros skiss vyer

Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.

Därefter en tuschad sidovy för etablerandet av rätt siluett, sedd från väst.

Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.

För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.

Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.

Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.

Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.

Sammanfattande design Ekklessia Sotiros: grundplan och vyer

Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.

Fantasins Arkitektur (1)


Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.

Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.

Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.

Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.

Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.

Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.

Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.

Frälsarkyrkan akvarell

Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.

Frälsarkyrkan akvarell + tusch

Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.

Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.

Hur och hur det gick i nästa inlägg.

2 storyboards i akvarell & bläck


Gotland gav chansen att svinga akvarellen inte bara för blommor och friluftsmålning. När solen gick ner var det dags att sätta övningarna i tjänst för det Inre landskapet, och förhoppningsvis få en bättre glimt av de berättelser som utspelas där...

Det är ju många år sedan jag började göra en slags storyboards liknande de som används för att förbereda filmscener, för mina berättelser. Valet att mer koncentrerat öva på olika medier och tekniker för målning är också starkt motiverat av önskan att snabbare kunna få fram de där små målade illustrationerna (se tex detta tidigare inlägg), speciellt för omgivningar och miljöer. Det var på den linjen jag fortsatte, och för att inte fastna i den första utkast-fasen utgick jag från några gamla (10 år+) små A5-kladdar eller skisser till storyboards, ritade om dem med bläck i några fall, och koncentrerade mig på själva målandet och färgerna.

Till exempel scenen där en av berättelsens protagonister ser ut från Aracaneas murar, på almutamers, de män som ansamlas där ute. Jag ritade helt enkelt om den med stålbläckpenna (dopp), och sedan var det pensel på…

På det här tidiga stadiet handlar mycket fortfarande om att öva upp precisionen i de darrhänta fingrarna, liksom att få fram olika nyanser från en begränsad palett (här bara 12 färger). Ett par lager färg gav i alla fall lite liv åt en vy som när allt kommer kring bara kunnat föreställas, men inte setts.

Yakane ser ut från Aracaneas stadsmur på Almutamers

Nästa bild, ännu en scen där protagonisterna är i förgrunden med en vy som sträcker sig långt runt omkring och bakom dem, började på ett tidigare stadium än den ovan: här fanns bara ett idéukast.

Jag hade dock försett utkastet för ”Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget” med anvisningar redan då det begav sig.

Nu följde jag tankarna bakom anvisningarna för en löslig blyertskiss av vad som i grunden är en slags panoramisk vy utifrån en av Aracaneas fattigare områden: de av enkla och något förfallna hus överhopade sluttningarna upp mot och kring den väldiga Apostlarnas kyrka.

Här kom fokus att ligga på ljuset och stämningen vid och efter målning. Den här scenen ska visa, i den realistiska stil som är berättelsernas signum, dels på stadens skiftande sidor och de slumartade förhållandena kring apostlaberget med en vy ut över staden mot prefektens palats som skymtar i bakgrunden. Dels på att protagonisterna träder in här som främlingar, iakttagna av omgivningar som är misstänksamma i bästa fall. Jag ansträngde mig att måla så matt och flytande som möjligt, och fattade stålpennan m tusch med så lätt hand som det någonsin gick.

Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget

En intressant sak hände vid digitaliseringen. Tidigare har här påtalats svårigheterna vid inscanning av akvarell p.g.a. färgernas transparanta natur, som gör att standardinställningar inte funkar väl och man måste testa sig fram med olika ljusstyrka, färg- och kontrastinställningar osv. Så även nu, där scanning gav tämligen olika färgval, med en av varianterna i en tydligt avmättad och gulnad version. Istället för att förbanna eländet valde jag denna gång att gå vidare och trycka plattan i botten s.a.s. och förstärka de särdragen. Effekten blev intressant, och passande för den atmosfär som var syftet med bilden.

Mina försök att måla vått-i-vått föll här inte väl ut utan bildade droppar på himlen och lite varstans. Ljuseffekten var vidare alldeles för antydd, och borde vara djärvare, tydligare på papperet. Det finns m.a.o. mycket som fattas, men som övning är det…OK. Det ger iaf. en idé av vad som sker, och visar också på tydliga vägar framåt.

För Hua: krigare från Mittens Rike


För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.

Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.

Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.

Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.

Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.

Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.

Krigare från Hua: beridna och fotsoldater – tusch

Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.

Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.

Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.

En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).

Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.

När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.

För Hua: Kejserlig vakt, kejsarinna, fotsoldat och marinsoldat – tusch & digital färg.

Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).

Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.


Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)

Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash


Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.

Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.

Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.

Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.

I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.

En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.

Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.

Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.

Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.

All vår början bliver svår…bläck & akvarell


Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.

Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.

Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.

Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.

Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.

Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.

Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.

Corinna söder om Neakyrkan, akvarell på teckning

I nästa steg jobbade jag mig upp mer från grunden med endast en gammal idéskiss på ännu en gatuscen, denna gång med figurerna Yakane och Jack närmast i bild, som förarbete.

Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.

Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.

Yakane & Jack promenad i Extraion, bläckskiss m akvarell

För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.

Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.

Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.

Aracaneas yttre stadsdelar längs Gyllene Vägen, stålpenna & akvarell

Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.

Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:

  • Välj konsekvent tjockast möjliga papper
  • Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
  • Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
  • Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.

Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.

Landet Bortom – Sidherna (I)


Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.

I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.

Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.

Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.

Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.

Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.

Beltan, Ycifim, Iriasan & Silaìn – teckning

Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.

Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.

Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.

Beltan, Ycifim, Iriasan och Silaín – i färg

De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.

Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.


Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan

Landet Bortom – en introduktion


Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.

Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…

Det keltiska Europa – inspiration för Landet Bortom

Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.

90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.

Y Tìr – Landet Bortom

I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.

menhirer eller bautastenar i Landet Bortom

Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.

1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.

I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.

Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.

Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.

The Wicker Man rises

Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.

Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.

En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.

I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.


För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.

Dvärgar på krigsstigen 2


De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa

Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.

Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.

Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.

Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.

Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?

Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.

Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.

För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.

Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.

Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.

Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.

I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.

Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.

Dvärgar på krigsstigen 1


Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram

Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…

Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.

Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.

Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…

Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….

Skisser för etiopiska dvärgar

Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.

Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.

Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.

Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.

För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.

För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.

Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.

Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.

Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.

Kati gör sig redo


Ett utkast fick lite snabb akvarellbehandling och fick bli en slags illustration av hur Kati gör sig redo för att slåss.

Många av de hundratals små kladdar som fyller mina anteckningsblock kan kallas ”intrycksskisser” – snabba anteckningar av sådant jag ser för min inre blick och som kan föreställa folk i rörelse, landskap och miljöer, eller ögonblicksbilder av talande scener som säger något om mitt inre landskaps invånare.

En av de där intrycken som plitades ner var ovanligt såtillvida att det visar något som jag själv gjort många gånger: den föreställer Kati som binder sina händer med remmar för at göra sig redo för att slåss eller åtminstone för slagträning. Det som låg för min inre blick var innebörden i det hon gjorde i kombination med hennes sinnesstämning och hållning. Hon är fokuserad, både inne i sig själv, och koncentrerad på det hon gör. Hennes kroppsställning ska iaf. antyda en slags undertryckt spänning, som lugnet före stormen.

Nyligen bestämde jag mig för att ta en av de där kladdarna och testa hur väl en blyertsteckning på någorlunda vettigt papper kunde ta en snabb akvarellmålning. För det syftet gjorde jag en kväll en linjeteckning i crosshatch-stil av Kati lätt framåtlutad som i utkastet, Några gräsbevuxna slänter och kullar och molniga skyar fick bilda fond. Det gick snabbt – syftet var att lägga en grund för att testa dess interaktion med vattenfärgerna som jag skulle lägga på.

Det hör till saken att akvarell ovanpå blyerts normalt inte funkar speciellt bra. Akvarell kommer med stora vattenmängder vilket dels blöter upp och smetar ut blyertsen på papperet, s.k. ”blödning”, dels gör penseln och de pålagda färgerna grådaskiga. Tricket är att lära sig att göra det snabbt, utan att darra för mycket på handen, och med lite mer färg i blandningen än annars. Det skapar iofs sina egna problem, men man måste ju testa. Nedan kan man se resultatet efter en kväll av penselsvingande. 

Det var inte så illa ändå, åtminstone färgmässigt. Där skulle man ha kunnat säga – färdigt. Men något låg och gnagde. I avsikt att inte fastna i blyertsteckningsfasen så skyndade jag på det hela så att proportionerna inte blev riktigt rätt. Porträttet ser också inte helt ut som hon ska, vilket till slut störde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra en modifierad andra version. Förutom de korrigeringar som gjordes för att ta bort smuts och justera färger så att de ser bättre ut på dator (något som alltid behövs vid inscanning av de semitransparenta akvarellfärgerna) så målade jag om Katis ansikte. Den nya profilen klipptes in i bilden och lades tillrätta med lite snabba drag/smeta/clona-manövrar. Förutom att se mer lik ut sin förlaga, den sköna Rebecca Ferratti, så blev nu uttrycket mer likt min ursprungliga kladd. Något mindre bister, men ändå mer koncentrerad, och med huvudet i en mer återhållen, rak och mer realistisk pose.

Kati – tar på handremmar, blyerts & akvarell

Det blev lite mer extrajobb än jag tänkte för detta ursprungligen snabba infall. Men men. Jag är ändå försiktigt nöjd med resultatet av kombon linjeteckning och akvareller. Det är en hyfsat snabb teknik som passar för bildserier, och jag kommer att använda den för fler av de många, numera hundratals teckningar och storyboards som vidhänger mina fantasiberättelser.

 


P.S. En liten detalj som kan vara värd att notera är att bruket av handlindor för boxning, ja boxningen själv, inte är malplacerad. I vår värld försvann boxning efter antiken, för att inte återkomma i organiserad form förrän 1800-talet. Miljön Kati befinner sig i är en slags parallell keltiskt dominerad tidslinje, där en grupp av motsvarigheten till kelterna bär vidare arvet efter antiken samtidigt som resten av världen kastats tillbaka ca 14 0000 år. Se inspirationen till utvecklingen av boxningens föregångare fram till romarrikets tid:

Keltisk mytologi vs grekisk (?) gudakonung


En odödlig hjälte, stammande från antikens dagar, tar sig an en motståndare sprungen från forntidens keltiska människooffer. 

Modern Wicker Man

Det finns nutida entusiaster som återupplivat Wicker Man-traditionen, fast utan människooffer.

Sägnerna talar om att kelternas druider före romarnas invasioner av Gallien och de Brittiska öarna byggde en stor människofigur av grenar, senare känd som en wicker man, för att fyllas med krigsfångar eller andra olyckliga och sedan brännas som offer till deras gudar.

Den där legenden, om än med lite svajigt stöd i källor och fynd, gav inspirationen för en scen som återges i mina berättelser: den odödlige hjälten Ilataîn, som själv levt bortom tusen år och sett motsvarigheten till Rom brinna, står öga mot öga med Cynnal, en gigantisk människolik skapelse gjord av grenar vilken vaknar till liv efter tusenårig sömn för att fullborda sitt öde.

I ett ”tunnelbaneutkast” från några år sedan ser man hur jag föreställde mig varelsen – en stor bulkig skepnad, som tornar upp sig, försedd med horn på sitt huvud, och hjälten Ilataîn med spjutet upplyft, redo till kast.

I en blyertsskiss från 2018 satte jag en mer fix form till de olika delarna såsom de kom att klarna för mig, De båda står öga mot öga i den gamla gravkammare som Cynnal dväljts i sedan den skapades under det blodiga offrandet av 800 själar. 

Jättehjort

Grenvarelsen Cynnals horn omarbetades efter att ha jag läst om forntidens europeiska megafauna, speciellt jättehjorten (Megaloceros giganteus) som bebodde b.la. Irland för över 7000 år sedan – det gav en extra uråldrig touch, och passade bättre för proportionerna.

linothorax

rekonstruktion av en linnerustning, sådan som den bars av Alexander den stores falanger och ryttare

Av någon anledning frångick jag ett tag grundidén med Iltaîn med spjutet lyft. Det var inget bra. Förutom att det var en mer passande hjältepose för den bålde Ilataîn visade den ursprungliga figuren mer av dennes klädsel och rustning, som i sig bär på en historia: det är en linothorax, det karaktäristiska grekiska linneskyddet för bålen, och given honom under resor i mellanöstern med den store Dikerates, mina berättelsers motsvarighet till Alexander den Store. 

Det åtgärdades mede en egen liten teckning, som sedan tuschades. Ilataîn stod nu åter som han ska, med krigsmålning och sitt spjut, givet honom av gudarna, redo till kast. 

Från det gick jag sedan direkt över till det lätt petiga jobbet att tuscha Cynnal-skissen, varefter det hela monterades ihop till en sammanhängande bild.

Ilataîn och Cynnal – tuschad skiss

Det såg lovande ut, och kommen så här långt var det inte tvivel på att den där skulle gå vidare och få färg på sig. Färgläggning är förstås olycksbarnet i min bildhantering genom åren. Eller snarare, färg och ljussättning. Det är lustigt – så länge man skippar färg tenderar betraktaren att acceptera den tydlighet och starka linjer och kontraster som hör till en tuschteckning. Men så fort man stänker lite kulör så blir det klart att den där bilden innehåller en mängd komplikationer. Som: var tusan kommer ljuset ifrån, hur kan man representera att man alls kan se någonting utan att det ser fånigt ut? Och vad skulle ljuskällan göra med känslan i bilden? Osv. osv…

Men ur utmaning kommer framsteg. Om ljuset kom från en spricka i väggen bakom Cynnal, skulle dess ljusknippen bryta igenom och falla på både Cynnal, rummet och Ilataîn, brutet genom Cynnals flätverk. Det var en idiotiskt tidsödande idé, men en gång tänkt, kunde den inte otänkas… Några nerslag i det omständiga pulandet med ljusknippen och dussintals lager skuggor, ljusåterkastningar och andra effekter kan ses ovan.

The Wicker Man rises

Ilataîn och Cynnal i Siglentirs gravkammare

Och så blev det, iaf. så gott jag kan göra det. Den slutliga bilden blev dovare och mörkare än jag först tänkt, och det går säkerligen att förbättra. Men den fyller åtminstone sitt syfte: att visa på skepnaden hos Cynnal när denne vaknar ur sin tusenåriga sömn, och Ilataîn som står där redo att bekämpa den och dess blodtörstiga syfte, vilken om den uppfylldes skulle bringa undergång för deras hem, Landet Bortom.


Se mer om Wicker Man-traditionen i https://en.wikipedia.org/wiki/Wicker_man

 

En Silahtâr – ”Vapenbärare”


En illustration inspirerad av de krigiska och fruktade mamlukerna, korstågens och mongolernas besegrare, intar platsen i ännu en bakåtblick till de främsta föremålen för mina historiestudier sedan 25 år.

Mamlukriket och Ilkhanatet, ca år 1300 AD

Mamlūk (مملوك) Arab. ”egendom”, ”en som ägs” är ett generellt begrepp inom den historiska muslimska världen för en slav som tränades och utrustades för att bli en krigare. Slavväsendet inom Islam, som i betydande utsträckning skiljer sig från t.ex. antikens och det tidigmoderna slaveriet i västerlandet, medgav att slavar kunde ges betydande makt och beväpnas en masse för att bli instrument för sin herres vilja. Mer specifikt har det också kommit att beteckna de regementen av slavkrigare som tog makten över Egypten, Syrien och Arabiska halvön mellan 1250-1517 VT och bildade det s.k. Mamluk-sultanatet. Dessa besegrade under sin glansperiod alla fiender som de stötte på: de kastade slutligen ut korsfararna från Levanten (1291), slog tillbaka mongolerna ända från deras första möten med dem (Ain Jalut 1260) samt framgent, och satte skräck i såväl beduiner, armenier, turkmener, sudaneser och alla andra som hade oturen att tvingas dra i fält mot dem.

Med inspiration från mamlukerna skapade jag den första och grundläggande av de motsvarigheter till vår värld som sedermera växte ut till A’ratauma, ”Tvillingvärlden” där mina historiskt inspirerade berättelser utspelar sig. Jag kom s.s. att kalla ”mina” mamluker för silahtâr, ett persiskt uttryck som betyder ungefär ”vapen-bärare”. Och som för att illustrera det passande i namnet, gjorde jag en slags grundbild för hur en reglementsenligt utrustad silahtâr/mamluk skulle te sig under den period, motsvarande sekelskiftet 1300 VT, som är i fokus.

Ett av mamlukernas många särdrag (i kontrast mot hur såväl historiska som på historien baserade fantasyframställningar av medeltida arméer felaktigt brukar skildras) var att de från barnsben obönhörligt tränade slavkrigarna kontrollerades via återkommande mönstringar (a’rd) både i fråga om kompetens med vapen och att de hade korrekt, reglementsenlig beväpning och utrustning. I min grova skiss drog jag ur källorna för hur en silahtâr/mamluk skulle ställa upp inför fältexpeditioner. Mamlukerna utgjorde ett slags amalgam av beridna bågskyttar och tungt rustade chocktrupper. Deras beväpning innefattade såväl den tunga sammansatta bågen som svärd, sköld och stridshammare för närstrid mot tyngre rustade motståndare. Skissen ger en idé om hur alla dessa bars.

Lite färg sattes på den skissen för ökad klarhet och för att framhäva detaljer som förekomsten av s.k. tiraz-band på ringbrynjans ärm, vilken visade på ens regemente eller herre, såväl som märket på pilkogret, ett s.k. rank, ett system unikt för Mamlukriket som betecknade krigarens eller dennes ägares ämbete eller position. Två korsade svärd torde beteckna att denne krigare tjänar under Amir Silah, ”vapenherren”, en av de högsta befälhavarna i riket med ansvar för de kungliga arsenalerna.

Senare, i samband med arbete med andra bilder, satte jag mig före att göra den där färglagda kladden någorlunda ”klar”. Mönster och materialtexturer liksom utsmyckningar typiska för perioden målades in. Således tycktes den vara i det närmaste färdig, såtillvida att den uppfyllde sitt syfte att ge en någorlunda korrekt utgångsbild av hur en silahtâr/mamluk skulle te sig. Det var inte meningen att vara mer än så.

En av de krävande, och också bästa sakerna med att fortsätta lära i livet, är chansen att vinna i insikt, och förbättra det man gör – och har gjort. Vidare studier genom åren att gett för handen att mamlukerna var mer ambitiösa i utrustningen av sina krigare än vad som fordom antagits.

Tydligen var den ringbrynja (alternativt lamellskydd, vilket också var vanligt) som jag förvisso korrekt antagit var det grundläggande skyddet iaf. på 1300-talet inte nog: källorna pekar på att mamluk-krigaren skulle ha ytterligare skydd på bålen, troligen för att stå emot beskjutning från t.ex. mongoliska bågar. Finnandet av hundratals uppsättningar av harnesk i läder och metall i arsenaler från provinsen Damaskus från tiden ifråga, har belagt detta. Sålunda gjorde jag i efterhand några skisser och studier på hur dessa skydd, som var tämligen sofistikerade varianter på harnesk i limmat och hårdkokt läder, både med och utan kompletterande metallförstärkningar, kunde se ut.

Eftersom min grundbild således var blivit inaktuell för sitt syfte stod valet mellan att göra en ny, eller modifiera den befintliga. Lättjan gav fördel åt det senare, och när lusten att åter skapa återkom ritade och målade jag således om bilden och lade på ett harnesk av den typ som en korrekt, fullt utrustad silahtâr/mamluk skulle bära om han inte ville bli skjuten full med hål av sina motståndare. Eller få smaka piskan för att inte ha klarat mönstringen.

Stridsrustad kunglig Silahtar, mawali al-Sultan

Så ser i dagsläget grundutförandet av en silahtâr/mamluk ut för min syn. Det fanns ännu mer tungt beväpnade och rustade mamluker, men detta är vad som utgjorde standardkraven för de många, tusentals man stora elitregementen som mamlukernas sultaner och de högsta amirerna (befälhavarna och guvernörerna) satte upp. Det måste ha varit en skakande syn, att stå på fältet och se rader av tusentals av de där till tänderna beväpnade och välutrustade ryttarna, från barnsben tränade i krigets alla konster och drillade att agera som väl koordinerade enheter, närma sig. Deras träning och beväpning skedde också till en ofantlig kostnad: källorna visar tydligt att den ekonomiska nedgång som drabbade Egypten och mamlukerna som grupp i synnerhet efter Digerdöden 1348 var en av huvudorsakerna till att mamlukernas modell för uppsättandet av arméer på basis av en elit av topptränade och välutrustade krigarslavar inte kunde leva upp till sin glansdagars nivå, varken ifråga om antal eller kvalité.

För snart 9 år sedan planerade jag en serie bloggposter som skulle handla om mamlukerna med målet att skriva den definitiva introduktionen på svenska över detta märkliga och fascinerande fenomen. Saker kom dock i vägen, och materialet låg och ligger ännu kvar i utkast-mappen. Många skisser och teckningar har gjort sällskap till de många fyllda anteckningsböcker som kommit ur de tusentals sidor böcker och forskningsrapporter på ämnet som insupits och alltjämt intas sedan dess. Kanske tar jag tag i det igen – tiden får utvisa.

Se andra inlägg på inspirerade av mamlukerna och deras märkliga kultur under kategorin

Mamluk


För en introduktion om Mamlukerna, se webbsidor som t.ex.

Några böcker och artiklar på temat, av vilka några finns utlagda på Google books:

Ormen i Paradiset?


Från en kinesisk ryttarkrigare flyttar den nyuppväckta bloggen över till närmast hennes motsats: den mer typiskt kvinnliga, fala men kanske också mer passiva figuren hos en haremsdam. 

Det är också  en av bilderna som väntat längst. På 90 talet förekom en figur i ett då pågående rollspel: den sköna men bedagade och kanske inte så trevliga Isavi, en haremsdam på drift i motsvarande det muslimska södra Spanien. Såsom sker, gjorde jag en skiss på hur jag  jag tänkte mig henne rent generellt. Sedan stoppades den där i byrålådan där den låg och drog, för att några år därefter monteras och få lite färg på sig – och sedan stoppas undan igen. Denna nya träda varade ända till 2017, då jag i princip gjorde den klar med mönster och texturer – precis innan jag upphörde med all publikation.

Motivet för den här teckningen, haremsdamen Isavi, är något sällsynt i mina berättelser – något av en vamp, som använder sin skönhet som vapen men just inte har så mycket annat.

Den främsta källan till inspiration för hur Isavi kunde te sig kom från Michael Jacksons syster La Toya Jackson. 1989 och 1991 gjorde hon två uppmärksammade utvik i Playboy, i vilka hon poserade med, just det, en orm. Jag minns att speciellt den sistnämnda gjorde intryck, inte bara för att La Toya förstås var snygg och lättklädd. Men det fanns också något märkligt, tja forcerat i bildernas tryckande på hennes sex appeal som inte matchades av hennes uttryck, en tvetydighet som förblev hos mig. Det var det uttrycket, och en generell men helst inte exakt likhet, som låg för mina ögon när jag gjorde utkastet till teckningen.

Isavi tuschskiss

Till skillnad från hur mina hjältinnor oftast ter sig, in full action eller med ett tydligt utryck, halvligger Isavi i en loj ställning. Hon visar i någon mening upp sig, en bild av en slags tillgänglig lättja – som inte når hennes blick eller ansiktsuttryck. Hennes visage fick lite mer medelhavsaktiga drag men också något bedagat, ja likgiltigt över sig. Hennes liv har gjort henne distanserad och tom inombords. Ormen är här mer tänkt att leda tankarna till vad ormar ofta symboliserar, något kyligt och tvetungat, snarare än den sexuella konnotation som de också ofta ges.

Det var alltid meningen att den där teckningen skulle mynna ut den kombination av tuschteckning och någorlunda ”realistisk” eller i alla fall nyanserad färgläggning som blivit lite av min stil. Men just målningen, sorgebarnet i sammanhanget, drog som sagts ut i flera år.

Några nedslag av bildens utveckling när jag då och då tog fram för att peta lite i den genom åren speglar min ytterst sengångaraktiga progression i förmågan att måla och slutföra teckningar. Färgbasen lades upp i tre olika lager. Men jag kunde då inte riktigt få med att klänningen förvisso var tunn men inte genomskinlig som det först såg ut. Senare ägnade jag lite tid på att få fram passande mönster och dekorationer på klädnad, kuddar och ormen. Efter en ytterligare tid, då jag lärt mer om de olika lagrens möjligheter och användning av olika textureffekter började det se någotsånär ut som man skulle önska sig.

Den sista etappen, när jag nu bestämde mig för att faktiskt släppa den där, var att lägga till en enkel bakgrund, och jobba lite mer med ljus och skuggor. 

Isavi

Det blev en lång resa för stackars Isavi. Idag hade jag nog haft kol eller en mjuk grafikteckning som bas, snarare än tusch. Troligtvis skulle jag nog gett henne en något vaknare blick och allmänt mindre trött hållning: hennes rollfigur har flyttat in i mina berättelser och hon har fått en mer fyllig bakgrund och karaktär. Men såsom hon var då, är det en återspegling av hur jag tänkte mig henne, i alla vid en första anblick. 

I väntan på Mulan


Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.

Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när

I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017. 

Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.

Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.

Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar 

Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.