Bloggarkiv
En helt (?) Ny Värld del 1 – Om Kartor i Fantasyvärldar
En serie på temat kartor, deras användning, utformning och design, för att avsluta i några egna alster. Först en kritisk utblick på kartor i litteraturen, närmare bestämt inom fantasy-genren.
Jag gillar kartor. En bra karta ger information som kan hjälpa en att orientera sig i en oklar situation eller reda ut motstridiga intryck, och kan väcka nyfikenhet på det som ligger utanför det som är känt för en redan. Kartor har också en relation till makt: dels genom att visa och välja mellan viktiga företeelser och bena ut gränser för inflytande; men de har också medvetet brukats som instrument för att hävda anspråk och mana till krig och konflikter. De kan samtidigt vara väldigt snygga – kartors estetiska värde skall inte underskattas, och många är sannskyldiga konstverk, lika mycket gjorda för att pryda palats och offentliga rum som för att upplysa.
Det finns alltså goda skäl för berättelser, och i förlängningen litteratur i allmänhet, att göra bruk av kartor. Kartor kan ge ökad konkretion till en litterär framställning, något som blir särskilt värdefullt om handlingen utspelar i en obekant verklighet, uppdiktad eller inte, med många geografiska markörer i texten. Då kan en karta förankra handlingen och karaktärerna i en sammansatt och sammanhängande miljö som därmed får fastare konturer, och som tillåter läsaren att vidga perspektiven och förstå de mer vida implikationerna av storskaliga skeenden som t.ex. krig eller konflikter i handlingen. Och så vidare.
Det är dock bara i vissa genrer som ovanstående argument fått brett genomslag. Ett exempel på en litteraturkategori med acceptans för kartor är ungdomslitteratur. Det ”pedagogiska” draget får där ostört matcha de unga läsarnas tänkta behov av att ”kolla upp” var saker är och därmed sätta dem i kontext, och antas ge en uppmuntran att läsa vidare.
Karta till JM Barries ”Landet Ingenstans”, miljön till berättelserna om Peter Pan (utvecklad mellan ca 1904-1928)
Barn- och ungdomsböcker har dessutom generellt tillåtits behålla en mer öppen attityd till att lyfta fram visuella inslag som komplement till en text – och en karta är ju en form av illustration. Detta framhävs också av att kartor i ungdomsböcker ofta är utsmyckade med diverse miniatyrbilder och andra dekorativa drag, samt inte sällan vackert och tydligt färglagda.
Karta för Landet Oz för Frank Baums ”Trollkarlen från Oz” (1900)
Robert Louis Stevensons egen karta till ”Skattkammarön” (1883)
En annan men ofta överlappande genre där kartor varit vanligt förekommande är historiska romaner, där den har gamla anor ända från 1800-talets framväxande marknad av äventyrslitteratur för såväl vuxna som barn och ungdomar. Förekomsten av kartor inom den historiska genren utgör ett erkännande av att dessa är ett hjälpmedel för att orientera sig i en miljö som antingen kan vara en uppdiktad del av berättelsen, alternativt behandlar många orter som är viktiga för var berättelsen utspelar sig eller var aktuella under dess period, men som idag kan kännas obekanta för moderna läsare, antingen för att de är främmande och ”exotiska”, alternativt fallit i glömska och obemärkthet.
Karta till ”Bergens Väktare” av Conn Iggulden (2008) från bokserien ”Erövraren”om Djingis Khan och mongolernas välde på 1200-talet
Exemplet ovan är för övrigt demonstrativt för att de här kartornas syfte är mer av en snäv referens jämfört med barnlitteraturens: ju mer vuxentillvända böckerna är, desto mer mer avskalade och instrumentella tenderar deras kartor att vara, med det utsmyckande dragen och färgerna mestadels frånvarande.
De två ovanstående exemplen ger en ingång till varför den genre där kartor kanske fått sitt allra största genomslag varit den framväxande fantasy-litteraturen, eller närmare bestämt i de subgenrer av fantasy som utspelar sig i helt uppdiktade miljöer. I än större grad än i historiska romaner utgör sådana världar miljöer annorlunda än de vi känner, där de orter eller geografiska enheter som vi annars kunde använda som hållpunkter ofta helt saknas. Många gånger intar just den uppdiktade världen en förgrundsplats i berättelsen – och för sådana mer utbyggda fantasivärldar är kartan närmast ett måste för att orientera sig bland vad som annars kan bli en ogenomtränglig massa av namn och platser.
Utifrån författarens perspektiv är kartornas huvudsakliga syfte alltså att orientera läsaren i den fiktiva verkligheten, och genom att bidra med en sålunda förklarad miljö hjälpa en följa författarens historia, avsikten med dennes berättelse. Men en bild sägs ju säga mer än tusen ord, och i den information som inryms i kartornas design och omfattning finns också andra mindre avsiktliga omständigheter som kartorna lägger i dagen. Det kan därför vara på sin plats att närmare skåda själva kartornas utformning, för att peka på vissa särdrag som förekommer hos många fantasykartor, enskilt eller ibland överlappande.
karta för Terry Brooks ”Shannara”-trilogi från 1977 och framåt
En av de vanligaste kännetecknen för fantasykartors estetik är deras avsteg från moderna topografiska konventioner och mer abstrakta framställningsformer till förmån för avbildande symboler för geografiska och topografiska företeelser, som grupper av små berg för att föreställa bergskedjor, grupper av träd för skog osv. Det här greppet har tydliga arkaiserande avsikter – det skall skänka betraktaren känslan av något ”ålderdomligt”. I själva verket såg förmoderna kartor inte ut så – det är ett nästan helt och hållet modernt grepp med rötter mer i barnboksillustrationer och dito kartor än befintliga medeltida eller antika kartor.
Det är inte alla fantasykartor som följer den här mallen – se exempelvis kartan till Robert Jordans ”The Wheel of Time”-böcker (På svenska ”Sagan om Drakens Återkomst”, 1990-2013), som är påtagligt ”topografisk” och modern i sitt utförande. En annan avstickare är kartorna till Robert E Howards ”Conan”-serie (se längre ned).
Många fantasykartor är tämligen begränsade i sin omfattning, främst för att handlingen i de gestaltade berättelserna likaledes är förlagd till en begränsad region, inte sällan bara ett enda ”land” eller rike. Det här är mest påtagligt för fantasyriken med barn & ungdomar som målgrupp, men är vanligt även för ”vuxenfantasy”. Ett exempel ur högen är Stephen Donaldsons ”Krönikorna om Thomas Covenant” från 1977 och framåt: i sin grundform utgör den ett typiskt exempel på en kompakt och ”lokal” ram för handlingen och den för läsaren presenterade världens beskaffenhet.
”Landet” i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant
Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia med omgivningar
Ett drag som ofta åtföljer mer geografiskt begränsade fantasylandskap på karta är en ”enkelriktad” geografi, vänd helt och hållet i en enda riktning. I sådana miljöer är fantasylandet ofta omgivet av amorfa, diffusa trakter avgränsade av någon bergskedja eller ödemark, inte sällan en stor öken i söder eller isbelagt trakt i norr. Inom dessa ramar för utbreder sig då det beskrivna landet eller länderna ut sig, inte sällan med en kuststräcka som återstående geografisk avgränsare. Att det här är förekommer inte bara hos småskaliga kartor framgår t.ex. av grunddragen till kartan som illustrerar C.S. Lewis Landet Narnia-värld (1949-1954) .
Även mer storskaliga fantasyvärldar framstår ofta som påtagligt kompakta och kontinentala i sin grunddesign, i meningen att den mängd stora och medelstora öar, bukter och vikar, innanhav och sund som sätter sin prägel på vår världs geografi inte sällan till stora delar är frånvarande. Man kan fråga sig om detta beror på kartritarens brist på intresse för geografi eller en begränsad utblick av andra orsaker. Men tendensen är tydlig: fantasyvärldars omfång och kustlandskap är ofta mycket mindre varierade än den verkliga världens geografi, och det här draget är förekommande över ett brett spektrum av fantasyvärldar, även sådana som direkt knyter an till vår verklighet. Kartan över Robert E Howard till böckerna om Conan Barbaren (från 1932 och framåt) kan tjäna som exempel: den bygger på skisser av författaren själv och avbildar den ”Hyboriska världen”, vars länder och riken alla förhåller sig direkt till motsvarigheter i den verkliga världen. En väldigt… hoptryckt och utslätad sådan.
Robert E Howards ”Hyboriska Värld”
(Notera att denna karta avviker från den ”avbildade” stilen – den består enbart av gränslinjer och text med rikena färglagda för att skilja dem åt: dess slagsida stark åt det politiska, med fokus på städer och stater.)
Den kompakta världsnormen verkar ha gett upphov till en motreaktion bland vissa författare, speciellt sådana som också bryter mot andra normer på fantasyns område. Ett exempel är Michael Moorcocks värld till böckerna om Elric av Melniboné nedan).
The Young Kingdoms – skådeplats Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné
Ett ännu mer påtagligt exempel bland tongivande fantasyverk utgörs av Ursula K LeGuins kartor till hennes ”Övärlden”-trilogi (från 1968 och framåt). Ursula K LeGuin skall själv ha ritat de första utkasten – och hon utformade sin Övärld som en dramatiskt annorlunda miljö, starkt avvikande från den kompakta och kontinentala normen. Hennes berättelser utspelas istället i en värld utformad som en arkipelag av många små öar.
Ursula K LeGuins Övärld
Det kan noteras att den här skillnaden i geografi motsvaras av en skillnad av mer allmänt slag: nämligen att LeGuin på flera punkter avviker från den rådande normen att basera sin fantasyvärlds kulturella och etniska miljö på europeiska förbilder – snarare tycks invånarna i hennes värld ha mer paralleller med en slags avancerade polynesier eller indonesier.
Ingen diskussion om fantasygenrens världsbyggen bottnar ordentligt utan att ta upp den monumentala betydelse som J.R.R. Tolkiens mäktiga verk haft, och detta gäller även kartor. Framväxandet av Arda, Tolkiens värld, skedde under en mycket lång tidsrymd från redan innan den första publicerade berättelsen ”The Hobbit” (”Bilbo, en Hobbits äventyr” på svenska) 1936 och var därefter stadd i ständig utveckling fram till dennes död 1971 – och bortom i själva verket, då mycket av hans ofullgångna material redigerades och sammanställdes av hans son fram till 1996.
Redan från början visade Tolkien att han insåg kartors möjligheter. Hans första bok, ”Bilbo – En Hobbits Äventyr” inte bara har kartor till berättelsen utan också i den: i klassisk skattsökarstil börjar det hela med att dvärgarna företer en karta som visar vägen till Ensamma Berget – och som läsaren också kan se, således bildande en bro mellan narrativet och läsarens egna intryck.
När Tolkien sedermera gick vidare och utökade sin fantasivärld anlitade han utbildade militära kartografer för att färdigställa småskaliga såväl som storskaliga kartor till sin ringtrilogi.
Ifråga om design kan man konstatera att många av de troper som redan tagits upp är närvarande i böckerna, som bruket av föreställande element för att markera sådant som berg, skogar med mera. Tolkiens värld är vidare en tämligen ”kompakt” värld: även fast kusterna inte saknar variation är frånvaron av viktiga öar och halvöar påfallande, och landmassan är samlad i en två stora och kompakta jättekontinenter, med undantag för det tämligen kortlivade Numenor under andra Åldern.
Något som borde framgå av exemplen hittills och som skiljer ut fantasykartor från mer realistiska dito är att de tenderar att blanda kategorier av element som skall förevisas på kartan. Miljömässiga företeelser som berg, skogar och öknar, samt hydrologiska sådana som floder och sjöar, blandas ofta friskt med mänskliga kulturella objekt som städer, fästningar och ruiner, politiska indelningar av riken och territorier, samt inte sällan etnografiska, som folkslag allt på samma ställe. Den här bristen på systematik bottnar främst i utrymmesbrist förstås – samt att kartan ju ska vila på vad som är relevant i berättelsen – att det då blir lite blandade kort gör ofta inte så mycket.
Man kan se en viss utveckling av många av de här troperna över tid. Ett exempel kan ses på kartan över David Eddings ”Belgariad”-värld från 1989 och framåt. Den faller in i kategorin av väldigt jord-lika världar kulturellt sett. Dess geografi består inte av en utan två kompakta kontinentrektanglar som står sida vid sida åtföljda av ett hav. Det här visar ändå på en viss utveckling rent geografiskt – trots den kompakta grundstrukturen finns det betydande öar och inbuktningar på båda kontinenterna. Designen är också baserad på topografi och undviker avbildande fantasytroper som små ritade världskedjor – något som verkar bli populärt på senare tid.
Användningen av fantasykartor fortsätter att utvecklas in i våra dagar. Dagens fantasynestor George R Martin har en mängd kartor till sin romansvit A Song of Ice and Fire. Utformningen av hans romanvärld, det västliga Westeros och Sommarhavet i sydöst där merdelen av handlingen utspelar sig, erbjuder en välkommen variation från de stora klonkiga kuber till länder och kontinenter som fantasykartor annars haft att avbilda. George R Martin har i själva verket gjort en sak av att lyfta fram inte bara geografins roll, utan andra materiella förhållanden som klimat, resvägar och farbarhet vilka spelar framträdande roller i hur handlingen i böckerna utvecklas. Och sällan har väl behovet av just kartor varit så stark som i dennes böcker med sina många parallella handlingstrådar åtskilda åt av stora avstånd.
Exemplet ovan utgörs av postern till A Song of Ice and Fire, och utgör en väldigt snygg variant av ”topografiskt” inriktad karta – själva böckerna är försedda med mer klassiska svartvita kartor med små träd och annan fantasybuskis.
En intressant utveckling på fantasykartans område utgör för övrigt av TV-serien baserad på böckerna. Där görs det en sak av kartan på ett för undertecknad väldigt tilltalande sätt genom introt till varje avsnitt. Det här utgör ett nytt sätt att greppa kartans syfte, ett som också lyfter fram de estetiska möjligheterna med en snygg karta som kompanjon till själva läsar- eller i det här fallet, tittarupplevelsen.
Redigerad kompilation av intron för avsnitt i säsong 1-4
Ovan har främst anledningarna till att alls ha med kartor och hur dessa då utformats berörts. Men det bör noteras att det också finns författare och läsare som menar att kartor i någon mening står i motsatsställning till läsupplevelsen i och med att bläddrandet i kartor avbryter flödet i -och tar en ur det pågående föreställandet av skeenden baserade på själva läsandet. Detta är en legitim invändning, men synes också begränsad till en tämligen snäv läsart, och bygger på en underskattning av läsarens förmåga att ”stanna kvar” i handlingen även fast man avbryter för att kolla in kartan. Man kan lika gärna vända på det och påtala att för den som vill och kanske har ett större behov av ett makroperspektiv – ett som författern för övrigt inbjuder till genom att alls ha geografiska markörer – så är frånvaron av en karta för att orientera sig svårt irriterande och att det tar en ur handlingen och gör det svårt att läsa vidare obehindrat.
En sak som kartorna kanske oavsiktligt bidrar till att klargöra är hur mycket fantasyförfattarna arbetar utifrån sin syn på vår egen verklighet och dess fysiska -och kulturgeografi – något som dock också lyfter fram vissa problematiska tendenser. En av de tydligaste är en partiskhet för västerlandet i fantasybyggena, en form av insmugglad orientalism om man så vill. Att den fantasy som får spridning i den övervägande västerländska målgruppen har ett västligt, eurocentriskt fokus är förstås inte förvånande, och till det kommer att många fantasyförfattare, även de som skissar upp en värld med viss detaljgrad för sina berättelser, vill begränsa sig, och inte öda tid på platser långt bortom där handlingen utspelar sig. Men det brukar tyvärr inte ända där. I en mycket stor mängd fantasyberättelser där en vidare värld förekommer utgör andra regioner snarast en slags kringströdd kuriosa som omger de (västliga) länder som verkligen spelar roll, mer för att skapa kontrast än inympade med egenvärde. Mer ofta än inte är västerns länder de enda som är välordnade, och också teknologiskt och socialt överlägsna – vilket brukar synas på kartorna vars namn blir mer godtyckliga, förskjuts i sina kategorier, förses med en vag eller mindre avancerad geografi osv. ju längre öst- och söderut man kommer.
Efter denna genomgång av kartritandets fundamenta inom fantasy tas i nästa inlägg serien greppet på relationen mellan kartor och rollspel.
——————————————————–
Om Kartor i Fantasy-genren gnerellt se Bookriot – On Maps in fantasy
Om kartors betydelse i litteratur se artikel i the New Yorker The New Yorker – The Allure of the Map
Om kartor i ungdomslitteratur , se Maps in Literature for youth
Den utmärkta bloggartikeln ”Here Be Cartographers: Reading the Fantasy Map” av Nicholas Tam riktar också ett kritiskt ljus på kartritande.
Se Wikipedia-artikel om mer om Den Hyboriska Världen i vilken berättelserna om Conan Barbaren utspelar sig – en viktig instans av de avvägningar när man skapar en litterär geografi starkt inspirerad av verkliga förhållanden men ändå…annorlunfa
En mängd artiklar på Wikipedia tar upp Tolkiens världsbygge – för geografin och även kartritande kan man med fördel börja på artikeln ”Middle-earth”
THE HOBBIT: En Oväntad Resa (?)
Eller kanske inte så oväntad…resan från att ”Shit, vi har en ny mäktig filmfranchise, hur skall vi krama mer pengar ur den?” till att man slet sönder den stackars ungdomsboken ”Bilbo, en Hobbits Äventyr” till tre mer än tvåtimmarslånga filmer är möjligen beklaglig, men knappast förvånande.
Bilbo skrevs som bekant av JRR Tolkien, ”Sagan om Ringens” skapare, och var den första berättelsen i vad som skulle utvecklas till hans unikt genomarbetade sagovärld Midgård. Den skrevs dock för läsning för och av barn från 10-årsåldern och uppåt, så historien är således inte alltför komplicerad. Bilbo är en Hobbit, dvs tillhörig ett folkslag av små människoliknande, fridsamma invånare i ett idylliskt och distinkt engelsk-aktigt landskap. Plötsligt en dag kommer trollkarlen Gandalf, en skum men inte helt obekant figur, och föreslår ett äventyr. Strax efter följer en posse av 13 dvärgar och våldgästar Bilbo. Varvid det framgår att äventyret ifråga är att ta tillbaka en skatt som stulits av en drake som ödelagt dvärgarnas rike Erebor. Snart nog befinner man sig på väg österut mot Ensamma Berget, en lång resa under vilken man stöter på alver, troll, vättar och andra onämnbara varelser innan det är dags för en konfrontation med draken. Under färden sätts ett antal politiska skeenden igång som mynnar ut i en stort upplagd konfrontation. Svek, mod och diverse hjältedåd samt magi och mystiska varelser kantar det rappa äventyrets väg. 
Den där berättelsen har alltså delats upp för att täcka hela 3 filmer. För att fylla ut den enkla storyn i boken har man också tagit med en del kringmaterial som Tolkien lämnade efter sig i de olika appendix och senare tillägg för vilka han var berömd. 
Först skall sägas att ”The Hobbit” är väldigt snygg. Scenbyggen, dräkter och konceptuell design bär samma anslag som LOTR. Filmningen, efterbearbetningen och de allerstädes närvarande specialeffekterna bildar en stark enhet, och ofta när det gäller att skapa ett visst utseende eller en vy, smälter de in i varandra otroligt snyggt och sömlöst – man tänker inte ens på att det är specialeffekter överallt i Erebor eller hos orcherna. För att inte nämna Gollum, Gollum, denna genialiska karaktär tillika vandrande effekt lyser upp varje ruta han är med i.
Att filmen är en estetisk pärla tar dock inte bort att svårigheten att fylla ut Bilbos kompakta och ganska raka story så att man kan motivera tre filmer är mycket påtagligt. Tyvärr framstår filmen som en slags pastisch på LOTR 1, inte minst på grund av den valda inledningen. Man traskar, man kommer till alverna där det pratas allvar, sedan drar man vidare, ner i underjorden och kommer sedan ut omskakade och råkar på en massa orcher som man får problem med. Känns bekant, eller hur?
Filmen dras med flera berättarmässiga problem. Ett är att dess inbyggda konflikter, som borde bestå av de motståndare och faror man stöter på under handlingen, fogas in i en mer episk skala som skall mynna ut i den världsomspännande kamp som utgör fonden i ”Sagan om Ringen”. Det funkar tyvärr inte helt väl. Den essentiella ondska som är Saurons funkar för den mytologiska skala som LOTR utspelar sig på med nazguler och Sauron som är en slags halvgud. Här är den dock bara närvarande antydningsvis, och när det mest är orcher som är fienden ställer man sig förr eller senare frågan varför de agerar som de gör, vilka motiv och syften de har osv, varvid svaret”för att de är Onda” känns mindre tillfredställande. Den bleke überorchen Azog, t.ex., liknades av en biobesökare med Darth Maul-i Episode 1″ av Star Wars-filmerna: dvs en potentiellt cool, men slutändan trist motståndare.
Sedan är det Peter Jackson. Dennes signum, att närmast tvångsmässig skruva actionscener flera extra varv dras här tyvärr så långt att det blir fånigt. Det tenderar till och med att skada berättelsen, som blir inkonsekvent. Se t.ex hur rädda dvärgsällskapet är för några få spejare i flmens första hälft; men sedan, när man är hos mitt i orchernas håla så slaktar man hundratals av dem medan man flyr. Samma sak med de enorma bergsjättarna – vad de än gör biter inget på hjältarna och det skapar en mättnad, en slags inflation i övermaxade actionscener och dödar mycket av den potentiella spänningen.
De scener som funkar bäst blir paradoxalt nog av ett lugnare slag, som när de allvarliga dvärgarna eller alverna talar om viktiga saker. Gestaltningen av dvärgarnas öde och varför de strävar efter att nå Erebor är inte alls dumt gjord – man sympatiserar med dem, utan att det blir för slibbigt. Gollum-scenen med gåtorna är filmens kanske största behållning – snygg, tät och nervig, med den skogstokie Gollum på en gång roande vansinnnig och avgjort farlig och otäck. 
Stundtals känns dock ”The Hobbit” ganska tungfotad. Det lätta handlag som är boken ”Bilbos” kännetecken är inte riktigt närvarande. Filmen känns ofta träig och försöken till humor för att lätta upp det hela känns sökta och ibland märkligt opassande. Det saknas en Pippin och Merry, eller ens en Gimli trots alla dvärgar, som kan tillföra en lite naturligt lättsam atmosfär. Att skoja till trollen funkar för den korta scen där de är med, men det räcker bara så långt. Resultatet blir en ”episk rulle med skämt av buskis-karaktär” som en fyndig betraktare uttryckte det.
Det har gjorts stor sak av att ”The Hobbit” visas i såväl 3D som i High Frame Rate, dvs med 48 bilder i sekunder för ökad skärpa. 3D-tekniken funkar bra och är snyggt genomförd, kanske inte i klass med ”Avatar”, men ändå. 3D är som av en händelse något överflödigt i stora miljöscener ur vinklar som gör att hjärnan ändå skapar känslan av djup. Det är orsaken till att gamla knep inom bion som ”forced perspective” fungerar. Det gör att 3D mest kommer till sin rätt på mellanlångt avstånd där man kan se att objekten står ut i relation till omgivningen. Det finns dock en fälla också här, den klassiska 3D-filmens fälla, att medvetet lägga in objekt som flyger mot betraktaren för att verkligen gnugga in att det minsann är 3D. Peter Jackson gör sig inte alltför ofta skyldig till det, men det händer. Irritationen över att tvingas bära de jävla glasögonen är också påtaglig – det där är en självförstörande grej för 3D, att eftersom man måste göra en sådan onaturlig sak så hakar man upp sig på det och sitter och letar efter ”3D’n” istället för att slappna av och ta det som en naturlig del av filmupplevelsen. 
Apropå den skarpa bilden har det sagts av många att den känns ”tv-mässig”. Undertecknad tror att det inte beror på tekniken i sig, utan på att den skarpa bilden gör att begränsningar hos ljussättningen blir tydligare. I ”The Hobbit” är detta tydligt nere i Baggershus, medan man inte alls tänker mycket på det i de stora utomhusscenerna. Men samtidigt skorrar det lite i kanten när man ser vissa saker på lite halvlångt sikt, som Radagasts kaninsläde ute i ödemarken, vars rörelser ser alltför tydligt CGI-aktiga ut i den skarpa bilden. 
PR-maskinen för ”The Hobbit” var ungefär lika subtil som Saurons horder, och filmen har enligt alla konstens regler hypats upp till nivåer där det alltid skulle bli svårt att förhålla sig objektiv till den, speciellt för en gammal tolkienfan. Förekomsten av de tidigare filmerna gör det ännu mer komplicerat – de tre LOTR-filmerna lyckades ju bra med att skapa en stämning som gjorde böckerna rättvisa och var vackert och berättarmässigt väl genomförda (Även om purister som undertecknad känner rasade iaf, och å andra sidan måååånga som inte läst böckerna förstod de där filmerna på ett mycket ytligt plan – men det är en annan diskussion). 
Det går nästan inte att ge en så pass snygg och minutiöst, och bitvis mycket sevärd, film underkänt- men den är verkligen inte lika bra som LOTR-filmerna, och en uppryckning behövs om inte nästa film skall kännas ännu mer som en upprepning och en transportsträcka av ens pengar till filmbolagen, utnyttjande ens nostalgi och skimret från de tre LOTR-filmerna.
Indomitus Betyg:
Medelbetyg för gott försök
————————————————————————-
Se info om filmen
- Filmens egen sajt – http://www.thehobbit.com/
- Den officiella filmbloggen http://www.thehobbitblog.com/
- The Hobbit Movie Blog http://the-hobbit-movie.com/
- Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/The_Hobbit_(film_series)
- IMDB http://www.imdb.com/title/tt0903624/
Läs boken ”The Hobbit”, eller ”Bilbo” på svenska, själv eller för barn. Det är en bra introduktion till Tolkiens sagovärld. Den finns överallt där böcker säljs.
- Om boken ”The Hobbit” se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Hobbit
Indomitus.blog 