Category Archives: Enklare teckningar /Clear-line Drawings

Ett Drakalfabet för Alma 2


Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.

Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.

De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.

När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.

Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.

Drakalfabetet färglagd behandlad resize

Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att  något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.

Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.

Drakalfabetet Anfanger m Ram resize

Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…

Som alltid, för dig

Alma m Drakalfabetet +ram

————————————————-

Drakalfabetet i färg

←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma

Om att kladda sig fram med akvareller…


Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.

Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.

Äppelträd o stuga akvarellpenntestDe första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.

Akvarelltest hästSålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.

Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,

Metande pojke akvarellpenntest

äggmålande alv akvarelltestFramemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite  ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?

Albin & phorusrhacos akvarelltestFör Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.

Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.

Barflicka Akvarellpennor + post-tusch testDet gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.

De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.

Augustus akvarellpenntestDen onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.

MonomakhosÄnnu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.

Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.

För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.

Amanda monterad akvarell

Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.

**********************************************

Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

————————————————————–

  • Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
  • Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus

Mera vattenfärger – Julia skäller på Draken


Som redovisades i ett tidigare inlägg har de små sötnosarna Alma och Julian gett mig mersmak för att använda vattenfärgspuckar för att färglägga bilder till berättelsen om Julia och Draken, en saga tillägnad den fina Alma. Efter ett första försök var det i höstas dags för att försöka sig på att måla den fjälliga draken. 

Föremålet för bilden är en diskussion som följer på att Julia har hittat draken som stulit kungarikets guld. Efter att ha satt honom på plats och också gjort så att han kan prata, bannar hon honom för att han tagit rikets guld och befaller honom å det skarpaste att lämna tillbaka det.

Julia grälar på draken om rikets guldMetoden jag följde var samma som i den tidigare redovisade Julia tar på sig rustning. Först gjorde jag ett enkelt utkast med tuschpenna, och med kalkerpapper förde jag ner dess konturer på akvarellpapper. Sedan greppades penseln och en snabb färgläggning av utkastet tog vid.

Barnvattenfärger 6 puckar + penselPoängen med just att försöka sig på draken med de extremt grova och tämligen klumpiga puckarna var att pröva just hur pass flyhänt man kunde bli. Draken har ju sin fjällighet och även i övrigt hade motivet fler detaljer som krävde lite mera handlag än det förra, första försöket.

Som saken utvecklade sig blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Någon hjärnkirurg blir man aldrig, men något mindre tecken på ens fingerdarr är närvarande i bilden med dess fjäll osv. än vad jag i förstone skulle ha trott.

Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg

Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg

Julia Grälar på Draken om Guldet

Julia Grälar på Draken om Guldet

Efter det lade jag ihop det målade bladet med det tecknade utkastet för en samlad bild, med tydligt tecknade kanter men präglad av det penselmålade elementet.

Härnäst var det dags för en lätt bildbehandling, med påläggandet av lite skuggor och högdagrar. Speciellt sistnämnda på Drakens fjäll och prinsessans harnesk gör väldigt mycket med enkla medel för att få bilden att se bättre ut.

Julia grälar på Draken - behandlad

Julia grälar på Draken – behandlad

Voilá – en drake som stukat tar emot lite räfst och rättarting från en prinsessa som ser distinkt respektingivande ut.

Jag håller på att utveckla ett riktigt gillande för de där: de är mycket roligare att måla än bara i dator, de blir hyfsat bra och själva den organiska looken är behaglig på något sätt. Så det kommer nog att bli

———————————————

Julia rustar sig behandlad

←Föregående inlägg om vattenfärger: ”Mera kladd med vattenfärger – för Julia & Draken

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken


En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?

Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.

Barnvattenfärger 6 puckar + penselDe teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.

Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.

Julia rustar sig vattenfärg

Julia rustar sig vattenfärg

Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…

Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.

Julia tar på rustning

Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!

Julia rustar sig sammanslagna

Julia rustar sig sammanslagna

Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.

Julia rustar sig behandlad

Julia rustar sig behandlad

De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.

Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

En pojke rider på dinosaurie 3… för Julian


Den skuttande dinosaurien rider igen. Eller… ja. Julians dinosaurie förses med en bakgrund för att bli en bild man kan rama in…

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

Prins Albin rider på Dinosaurien

I föregående inlägg har de tidigare stadierna av bildens centrala motiv, prinsen på sin glada dinosaurie, visats från tuschteckning till färglagda figurer. Det var dags att löpa linan ut och föra det hela vägen i mål, och infoga bilden på prins Albin och hans snälla dinosaurie i en tecknad bakgrund och färglägga den.

Prins Albin rider sin Dinosaurie - färglagd

Prins Albin rider sin Dinosaurie – färglagd

Först var det frågan om hur en sådan bakgrund skulle se ut. Ofta brukar man bara rita en slags djungel, ganska ofta med något vulkanutbrott vid horisonten. Och visst, det måste vara ganska grönt och frodigt i bakgrunden, om inte annat så för att man skulle kunna ge bilden lite färglyster.

Till slut tog jag lite mentala bilder av sådana där klippstoder som man ser på vilda västern-filmer och tecknade in dem bland några buskar mot ett kulligt landskap. Med GIMPs hjälp satte jag in Albin och dinosaurien i teckningen. Nedan kan man se figurerna insatta i bakgrundsmiljön som den såg ut med endast konturer och skuggor.

Prins Albin & Dina Dinosaurien m bakgrund ofärgad

Sen var det dags för färg. Målningen blev lite dominerad av grönt och brunt tycker jag så här i efterhand. Man borde egentligen lägga till blommor eller något liknande, ärligt talat. Frågan är om man inte får krupp senare och lägger till dem. Det är fördelen med att jobba med färg i datorn (eller nackdelen om man vill bli slutgiltigt färdig med något).

Jag tror jag skall fråga Julian – och jag kan gissa vad han säger… (”Blommor! Jaaaa! Och en Get!”)

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg monterad

På strövtåg bland klippor och grönt…

Prins Albin rider sin Dinosaurie - färglagd

←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 2…”

 

En pojke rider på dinosaurie 2… för Julian


Så många saker förloras i tiden… drygt ett år sedan var det Storasyster Alma, den Gudomliga Mön, föreslog en figur till den saga som jag gör åt henne, en lillebror till prinsessan Julia. Albin skulle han heta, och när Almas egen lillebror tillfrågades ville han rida på en Dinosaurie…

I ett tidigare inlägg berättades det om förhistorien till Julians första bild,  en glad dinosaurie och dito gosse på hans rygg… (se nedan). Den tecknades snabbt och oväntat smidigt och utan missöden med den japanska tuschpenseln, och si, blev inte så illa alls…

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

Prins Albin rider på Dinosaurien

Den där bilden skulle alltid bli färglagd, något annat var det inte frågan om. Själva valet av dinosauriens färg löstes raskt av Julian på hans alldeles egna sätt. Julian gillar Grönt och blått (se t.ex. ormarna i bilden ”Geten, hästen och ormarna”).

Den skulle vara… Grön. OCH Blå. Grönblå. Eller Blågrön.

Ooook… Grönblå var det…

Med min reservhäst för målning, det fria bildbehandlingsprogrammet GIMP, började jag lägga grundfärgerna och jobba med skiftningarna. Så småningom uppkom idén att låta bilden gå hela varvet runt så att säga – idén till dinosaurien hade ju fått från en T-shirt, och tanken kom att göra ett t-shirttryck av Pojken på Dinosaurien. Mot slutet av året var det bestämt – tillsammans med en annan dinosaurieteckning skulle det bli två t-shirts (GRÖNA förstås) och en tavla med bakgrund också vad det led…

Nu sitter bilden nedan på en egen T-shirt (tack vare de juste grabbarna på T-shirt Bar). Om Julian låter mig fota den ska vi visa den här, tillsammans med den färdiga tavlan med bakgrund.

Till finaste killen – Julian! Jag hoppas du gillade den!

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg

Hoppla!

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie…”

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg monteradFör efterföljande inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 3…”→

 

Om att rita med barn… Kitty med Kolteckning, av och med Alma


Kort om barns och den ljuva Almas skaparglädje, och hur man med lust griper sig an något nytt och oprövat…

Här har tidigare redovisats att årets utmaning konstnärligt är att bli mer bekant med kolteckning. Problemet som skuggat mig hittills, förutom den fördömda tidsbristen och allt annat som man måste pyssla med, har varit att spontant ta upp kolbitarna och finna ett passande enkelt motiv för mina fumliga nybörjarhänder.

Hello Kitty chef kockMen se, åter kom hon till min hjälp, Alma den ljuva, hon som ger livet glans och mening. En kväll med lek och pyssel efter dans slog det liksom oss båda… ”kan du inte rita den här kittysen med de nya pennorna?” Alma ritar och målar förstås mycket själv, och hon berättade att hon minsann testat sådana där kolbitar på dagis, hon. Den som sett inlägget Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn vet att Alma inte nöjer sig med att titta på de små kawaai-fröna som de är, hon vill ha egna unika kittysar och själv skapa…

Jag kunde inte valt en bättre följeslagare för att bli lite kladdig och bara låta saker bli till. Det blev extra mysigt, nu när jag köpt på mig en massa utrustning, som mjuk suddmassa, smetstift och massor med olika kol av olika hårdhet och kvalité…

Och så, med tanke på att vi bara hade ett vanligt blankt papper, gjorde jag den först grå, och sedan ritades de grova konturerna av kittysen, en kock-kitty med dito mössa och ugnsvantar, in. Sedan var det bara att ta fram den mjuka sudd-degen och börja skapa de ljusare partierna…

Alma tog snabbt över. Jag visade hur man kan forma degen så att den blir väldigt spetsig så att man kan sudda med precision, och sedan på ett infall drog vi från de tjocka kantlinjerna in en gråskala med smetstiften… Alma fyllde i med hjärtan runtomkring och smetade och suddade av hjärtans lust. Hon var klok runtom också, och glömde inte att det vore bra med servett och trasor för man ”blir ju såååå kladdig” ”Ja usch, VAD ska mamma säga?” ”Hihihi”.

Och resultatet? Det blev ju jättefint. Det är en ära, en heder att få sätta ”Pablo & Alma 2013” på den. Efteråt, eftersom fixeringssprejen var kvar hos mig, fixerade vi koldammet med mammas hårsprej. Som en kul knorr.

Kolteckning Hello Kitty Pablo & Alma 20130213 resize

Må den följas av många fler. Kan det finnas ett bättre bruk av ens tid, det som aldrig mer kommer åter, än med dig, min gryning?

En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2


 Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas

Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.

Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…

Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad

För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den. 

Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.

PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om  manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).

Klicka bild för att se det tidigare inlägget:

←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)

För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :

Galleri för Prinsessan och Busdraken

Sommarhund, eller att längta till annat väder…


Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.

Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.

”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.

Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”

”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.

Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)

Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…

Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)

Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…

Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.

Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…

Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.

En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia


NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.

Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.

”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”

”OK då” sade hon med en menande blick

Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…

Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder  över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna.  Ett svärd dök upp från ingenstans…

Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…

Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.

Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas  i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.

Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.

Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.

En liten återblick på några bilders tillblivelse – Hallå Firren, Ormen Vera med mera.


Så här i sommarstiltjen som lagt sig även på denna blogg kan man ibland gå igenom sina papper och uppslag, lite slött kika på foton och annat som inte kommit och kanske frestas att…ge det en chans?

Ja, varför inte? Man är ju en sucker för nostalgi som alla andra, och min metod är i princip just det – ett ständigt ältande av det gamla, med övertygelsen att det säkerligen kan göras bättre. Som en av de som dök upp i upprensningen, ett i och för sig uselt foto taget med en gammal mobil, på den fiskfromade Ryggsäck som låg som förlaga till teckningen på ”Firren och Sjöhästen”-teckningen som jag gjorde åt Alma (behandlad i inlägget ”En liten Firre till Alma”).

Fisk från ryggsäck, med sjöhäst, färglagd

En annan liten bild som föll vid sidan av var mina provskisser för att få fram en söt Orm för den bedårande Alma, en händelse vilken beskrevs i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/06/en-liten-fredagsbild-ormen-vera-med-och-av-alma/

Ett intermezzo förstås, men det är intressant att se hur urvalet och ansatserna såg ut med tanke på att Alma själv fick välja vilken jag skulle gå vidare på. Min lilla dam hade skarpa åsikter om vilken av ormarna som var kille eller tjej också… De lite ”Knasigare” varianterna uppe i övre högra hörnet var killar och kunde kanske passa för ormen Olle. Men Veras anblick skulle vara från de mera eleganta och mjukt strömlinjeformade men ändå storögda försöken.

Så det så!

En genusintresserad person som undertecknad kunde spinna mycket på det där, men då, och även för ögonblicket, ville jag låta det vara… Rent estetisk hade Alma förstås rätt, och valde också från de varianter som tillåter det vidaste uttrycket och både är söta men också har möjlighet att göras lite läskiga. Och Vera, som är ”stor som basilisken i Harry Potter!” som den gode Jakob, en klok ung man påpekade när han fick se henne, kan inte bara vara Enbart söt och Gullig, som nedanstående lilla ”Behind-the-scenes”-snutt antyder…

Det slog mig förresten att Ormen Vera skulle bli ”Vera the Viper” på engelska. Apropå ingenting.

Nåväl, Sagan om Gudaormen Vera slingrar sig vidare…

Till sist en bild, inte av egen fatabur, som blev över från ett inlägg om Kristen fundementalistisk bildframställning (Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosurier) där Dinosaurerna vävs in i bibelberättelserna. Det är en parodi förstås, men en rätt rolig sådan, och definitivt båderoligare och mer trovärdig än bibelstoryn i sig, speciellt tolkad som s.k. young-earth creationists, det vill säga Kreationister som tror att jorden bara är under 10 000 år och som måste passa in allt vi vet och kan påvisa inom ramen för det…

Yahwe kunde förstås ordna med en haubits till Noa…varför inte? 🙂

En liten fredagsbild – Ormen Vera med och av Alma


Alma, min gryning, är en dam av oändliga påhitt. Och när vi lekte en dag för några veckor sedan kom hon på en lång och vindlande historia om den mäktiga ormen Vera, skogens skräck, men också väldigt snäll när hon vill…

Det var en vindlande historia som min underbara musa spann, en som också säkerligen skulle bli barnförbjuden dessutom. Det börjar med Ormen Olle som först var den elaka figuren som lever i skogen, ringlar runt och glufsar i sig (kram-)djuren. Men som fallet ju ofta är, tyckte Alma att skurken var roligare än de mesiga snällisarna, och Ormen Olle adlades till Huvudperso… eh orm, och en orgie av att äta allt under solen och skapa allmän IIIIH!-panik i den tänkta skogen utbröt under Almas handfasta ledning…

Men Olle är ju trots allt en kille, och lite ensidig uppenbarligen, så när Olle vid tillfälle hade ätit upp en campande tjej blev han dåsig, och fick svårt att äta maten, och där han låg och mådde illa hände något märklig… Olle öh, gav tillbaka maten så att säga, men vad som kom var inte vad han ätit, utan en glimrande, storögd…Ormtjej!

Woooho!

Ormen Vera kom förstås som sig bör att överträffa föräldern och blev en JÄTTEstor och JÄTTEstark magisk gudaorm som kunde prata med alla djur och människor, äta en truck om hon så ville, och allmänt härskade drottninglikt över sin skog. Men hon var en god och snäll dotter också. När Ormen Olle blev skröplig på ålderns höst stackarn, och en väldig storm med iskallt vatten kom över honom, låg han illa till. Men Vera, hon kunde motstå stormen, ringlade ut med ett paraply runt svansen, hämtade sin pappa och tog honom till grottan där hon kramade honom och höll honom varm.

Så kan det gå till, när ett lysande barns inspiration ges fria tyglar. Länge leve ormen Vera, som visar sin upphovsflickas halt. En stolt morbror återgav hennes anblick, under Almas överinseende, i tuschpensel och BIC-penna.

PS. Alma har en fantasi av mytologiska mått, för Veras tillblivelse påminner starkt om  gudinnan Athenas födelse, som ju föddes direkt ur Zeus panna efter att denne, eh, ätit upp Metis, hennes mamma. Ingenting är som sagt mer barnförbjudet än barns fantasier i vårt märkliga samhälle.

Uppdatering: En återblick på Ormen Vera och hennes tillblivelse som tecknad figur finns i inlägget

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/20/en-liten-aterblick-pa-ormen-vera-av-och-med-alma/

************************************

Mer teckningar som tillkommit för och utifrån Almas lek finns i tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/for-vanner-familj-for-friends-family/alma/

Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn…


Ett litet fredagsinlägg där barnfenomenet Hello Kitty passerar revy i lite snabbt nerklottrade former som gjorts för söta barn de senaste åren, blandat med en kanske inte så känd varumärkesstrid …

Hello Kitty förtjänar verkligen epitetet ”fenomen”. Sedan sin tillkomst 1974 från det japanska bolaget Sanrio har speciellt de senaste två decennierna exploderat i mängden av produkter och tryck som spritts över hela världen. Hello Kitty, den söta runda kattungen utan mun, torde idag vara den mest karaktäristiska och igenkännbara tecknade figuren vid sidan av de mest välkända Disneyfigurerna. Om inte mer, på allt fler håll i världen.

Man kunde, som undertecknad, notera att Hello Kitty är en typiskt japansk idé, den förkroppsligar det japanska estetiska idealet Kawaii, som trycker på enkelhet och bedårande söthet som värde. Men det finns en liten twist på det där. Hello Kitty har som brukligt är försetts med en mängd kompisar i samma minimalism-söta stil. En av dem är kaninen Cathy. Cathy passar väl med Kitty, men twisten är att hon ser misstänkt lik ut en annan tecknad kanin… en mycket äldre sådan.

Redan 1955 skapade den holländske illustratören Dick Bruna den mimimalistiska kaninen Miffy som nästan på pricken ser ut som Cathy. Figuren Miffy är inte lika välkänd världen över, men trots allt väl inerbetad och igenkänd i vissa europeiska marknader, främst Holland och Beneluxländerna. Och faktiskt också i Japan. Med tanke på Hello Kitty-figurernas världsvida kommersiella framfart var det förstås bara en tidsfråga innan de två skulle braka samman i domstol.

I juni 2010 lades dock stridsyxan ned. Trots att Sanrio inte medgav något fel eller gav upp sin upphovsrätt till Cathy-figuren som en originalskapelse, kan man från det faktum att de åtog sig att inte vidare skapa produkter med Cathy gissa sig till hur domstolen var på väg att döma.

Allt det här är en lite kuriosa som undertecknad råkade snubbla över när jag gjorde ville snegla på en bild av Hello Kitty, och kan på ett småputtrigt sätt visa på hur det lilla ansluter till det stora. De senaste åren har jag nämligen ritat talrika figurer på uppenbart Hello Kitty-tema tillsammans av sötnosen Alma. Det är närmast obligatiskt med framför allt små tjejer i sin omgivning… Jag måste säga att Hello Kitty-figuren är väldigt bra på det sättet, den erbjuder möjlighet att rita tillsammans med barnen och kan varieras och bli snabbt bedömd och förhoppningsvis gillad av även väldigt små barn…

Nu är det faktiskt inte så automatiskt lätt att skapa Kittysar som man kan tro – den är ju verkligen mycket noggrant minimal i sin utformning. Eller snarare – vem som helst kan göra dt, men man måste få till stuket. Trötta föräldrar kan med fördel få lite övning av att snabbt kladda till Kittysar med vaxkritor under mysiga pysselkvällar. Undertecknads darrhänta stapplingar kan kanske inspirera…

Det är t.ex. Kittysar med jultema, som Lucia-Kitty…

Eller tomtenisse-Kitty.

En knasig idé som vi fnissade lite kring var om Kitty vore en… dinosaurie.

Till sist, en variant som är baserad på min egen originalfigur prinsessan Julia, som är huvudpersonen i en egen berättelse som skapas åt Alma. Vore det inte kul om… Hur skulle Julia se ut om hon var en Kitty?

Frågan är hur Julias parhäst busdraken Pelle skulle se ut om han också var en Kitty? Det lär vi säkert få reda på någon dag… Det kommer säkert att komma några fler Kitty-inspirerade figurer, och när Julian kommer igång lär han också vilja skoja till det. Trots att Kitty-fenomenets krassa kommersialism kan irritera en lite måste man konstatera att den är väl anpassad till barn och faktiskt väldigt…kawaii.

Dagens moralkaka känns för övrigt given.

FÖRÄLDRAR: RITA MED ERA BARN.

*********************************

Prinsessan Julia, som inspirerade till Prinsess-kittyn, kan ses i originalform i galleriet

 https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

——————————————–

Lite källor

Ytterligare lite kuriosa – Sanrio skyddar sin egen upphovsrätt så klart och framför allt ensamrätten till den enorma prylflora som är Hello Kitty-figurens främsta existensberättigande, som framgår t.ex,ur ett tingsrättsmål från 2004 – se mål T-11965-03 – http://oami.europa.eu/pdf/natcourt/HelloKitty-sv.pdf

En pojke rider på dinosaurie… för Julian


Den enastående Alma har dedikerats många teckningar, men hennes fina bror Julian skall inte vara sämre han. Och med en sådan fin  syster får man ju mycket hjälp. Alma insisterade på att prinsessan Julia i bildsviten ”Prinsessan o Draken” skulle ha en lillebror, prins ALBIN.

Albin. Klockrent.

Inspirerad av en T-shirt med en dinosaurie som Julian har, lyftes således bläckpenseln och såsom vägledd av min musas gudalika kraft kom snabbt en teckning i serieteckningsstil som jag blev… faktiskt nöjd med.

Dina dinosaurien träffar Albin på när han och syster Julia kommer till en öde ö, och rask och skojig som han är vill han förstås rida på henne…

Jag hoppas du tycker om den Julian. Den där passar att förglägga, undrar vilken färg dinosauren får då?

Prinsessan Julia och Lillprins Albin! Sålunda skall de två ut på spännande tecknade äventyr, så länge morbror har liv och hjärta och kan lyfta en penna.

Prins Albin & Dina Dinosaurien färgFör följande inlägg om denna bild se ”En Pojke rider på Dinosaurie 2…”→

Fler bilder Prinsessan Julia & Draken Pelle


Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….

Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…

Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.

Draken lagar prinsessans borg

Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…

Prinsessan dribblar bort draken

TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll

Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).

En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…

En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…

Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…

***************************************

Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

En liten firre till Alma


Alma fick en Ryggsäck som ser väldigt rolig ut – den är formad som en stor blå fisk. ”Den där borde man ju rita” trillade ur mig, och den söta slog till som en kobra och önskade tillägg som en sjöhäst…

Själva teckningen utfördes snabbt med tuschpenna. Den blev rätt rolig, den där fisken ser ju kul ut. Sjöhästen blev också OK. Ännu en övning i lite barnanpassat ritande, och jag lade till lite havsbotten för sakens skull…

Hallå på dig där, pållen...

Men när den väl var färdig och presenterad, grunnade jag på om man inte borde färglägga den – den passar uppenbart för det.

Oook, varför inte, på med målarbyxorna… Eller kanske inte. Det slog mig, precis som i fallet med teckningen på Rödluvan, älvan och vargen som visats här tidigare, att det här kunde vara ett tillfälle att lära sig att bättre svinga programmet GIMPs möjligheter. Som mer av en självlärd photoshop-fumlare känns fortfarande GIMPS funktioner lite alien.

Vad som tilldrog sig min uppmärksamhet framför allt var hur man gör mönster och olika former av skuggade eller ljussatta partier och sedan böjer dem i programmet. I Photoshop finns den mycket tacksamma ”warp”-funktionen som dock saknas i GIMP. Istället fick jag använda mig av det mycket grövre perspektivverktyget till stora delar, och det var mycket krångligare, även om det säkert beror på att man är ovan och inte riktigt vet vad man gör…

Alma ville ha en röd och gyllene sjöhäst med glitter, nå jag lever för att tjäna dig, min ljuva…

Det som dock visade sig bli ett irritationsmoment var att få till ”vatten”-känsla till bilden, och det drog som vanligt ut på tiden. I slutändan är det tveksamt om det blev så bra, jag lade på lite vita effekter, ljusstrålar som strilar ner, en bruten vattenyta… men nä, det är fortfarande något som saknas. Men själva bilden är inte så illa ändå, och någon gång måste man ju sätta punkt…(sade överjaget med barsk röst).

Som alltid, puss till Alma, till vilken allt pris hör, och jag hoppas den faller henne i smaken.

En ansiktsstudie i seriestil till Prinsessan och Draken…


Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.

Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).

Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.

"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"

Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.

Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).

Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.

Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil

När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.

En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer. 

Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.

Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.

—————————————- 

För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken

Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:

Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/

Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/

Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/

——————————————–

Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.

Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning


Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.

Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.

När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.

En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller  nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.

2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch

Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.

Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.

Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.

Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.

Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.

Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?

Tja, all vår början bliver svår.

I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.

Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.

Troll, tuschpensel och penna

Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.

Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.

Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.

Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.

Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.

PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.

En liten Julteckning – Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 2


Ingen nedrans frossbrytning och kokande feberpanna skall få hejda fortsättningen av historien om Almas variant på Rödluvan. Sedermera ritad med en älva och en varg i bakgrunden – numera också med lite färg påstänkt, i denna tid då det är passande med röda kläder.

OK – så teckningen i klara linjer blev klar för ett tag sedan. Nu var det dags att kasta lite färg på den där, alltmedan jag påminde mig slutet på Almas variant på Rödluvan.

—————————————

fter att Älvan låtit rödluvan ta med sig några av de förbjudna äpplena för att ta till dennas sjuka mormor, smet den tjuvlyssnande vargen iväg i förväg. Snabb som han var kom han före rödluvan till Mormors hus.

Knack knack!

”Veeem där?” sade Mormor som lagt sig för att vila

Här fann Alma att vidare dialog mellan vargen och mormor var alldeles onödig, och körde en ren rak action där vargen bara störtade in och ”GROOOOFF!” – åt upp stackars mormor helt sonika. Sedan lade han sig för att smälta maten i Mormors säng, och snarkade så väggarna skakade.

Efter ett tag kom Rödluvan fram. Hon knackade på dörren så vargen vaknade.

”Hallå Mormor? Är allt bra?”

Mums, efterrätt, tänkte vargen. Men han var fortfarande lite mätt, så han drog på sig mormors nattmössa och lade sig under täcket efter att ha släckt alla ljus. Rödluvan kommer in, och frågar varför det är så mörkt.

”Å, det är för att jag är så sjuk att jag har ont i ögonen…” sade vargen. ”Kom närmare lilla vän”

”Oj vad mörk din röst låter mormor!”

”HRRRMMMHRAHARKELHARKEL Ja, är för att jag är så sjuk att jag blivit alldeles hes!”

”Jag har plockat äpplen till dig, så att du kan göra äppelpaj! Jag kan hjälpa dig…” sade rödluvan som gått närmare i mörkret. ”Oj vilka stora tänder du har mormor!”

”Det är för att jag skall kunna äta upp dig!” sade vargen och kvickt som ett skott öppnade han sitt stora gap och svalde rödluvan i ett nafs!

Här tyckte Alma att det var lite antiklimax på historien och verkade vilja backa bandet… Tills morbror undrade lite försynt… ”Men älvan då?”

”Ja! Just det! Sedan kommer älvan flygande för att äta paj… hon har sitt magiska spö med sig!”

Och när hon fick syn på vargen som lagt sig för att sova igen blev hon jätte-jätte-arg.

”Hörrudu! Vad har du gjort med rödluvan och mormor?” frågade älvan strängt (Jag tror i alla fall det var strängt, för Alma skrattade bara). Vargen försökte smita och älvan började jaga runt honom i stugan med en väldig fart! KRASCH, BOOOM SMASH! Alma visade livligt med handdockorna hur vargen fick väldigt med smörj av älvan, som sköt på honom med sitt spö och sedan hängde upp vargen i ett traäd tills han berättade vad han gjort.

”Nä-ä! Dumma dig!” Älvan använde trollspöet och trollade så att vargen blev alldeles grön och illamående, och i ett huj kom först rödluvan och sedan mormor upp!

Älvan berättade vad som hade hänt och blev presenterad för den stackars vimmelkantiga mormorn. Men efter ett litet tag kändes det bättre, och tillsammans började de laga den bästa äppelpaj som man någons hört maken om i den Stora Skogen. Älvan låt sig väl smaka, och tillsammans hade de en jätterolig picknick ute i skogen.

”Är det slut nu?” Frågade jag.

”Ja!” blev svaret först men sedan kom Alma på sig ”Men först flyger älvan ikapp vargen…” (som smitit under tiden), varpå följde lite mer Krasch-boom-pang. ”Och sedan trollar älvan vargen till fängelse!”

Hahaha! Jättebra, ja, jo i fängelse med vargen bara…

Så. Slutet gott, allting gott. Och någorlunda färdig tycker jag nog att den teckningen blev. Få se om man gör en till, kanske när älvan jagar vargen…

Till dess: Gott Slut till alla sagobitna! Och mest av allt till Alma.

← Föregående del ”Almas Rödluva och Morbrors Streckgubbar del 1”

 

——————————————

Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood

Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 1


En ringa hyllning till den gudomliga musan Alma, som med hjälp av en fin dockteater från sin Mormor tog rödluvans story och gjorde en actionfylld fantasyextravaganza med äppelpaj på slutet.

Dockteatern har en liten scen som man bygger ihop, och 6 stycken figurer som man kan trä på små händer eller två vuxenfingrar. Bland dem finns en varg, en rödluva, en älva, en prinsessa, en prins och en drake. Idag valde Alma rödluvan, och lade på vargen förstås, och prinsessan fick vara mormor. Jag trodde att nu blir det klassisk rödluvan här, för den kunde ju Alma förstås, hon var ju mer än tre-och-ett halvt, gunås. Men sedan skulle absolut en Älva vara med…

”En dag var rödluvan ute och gick, och hon kom till den förbjudna skogen, och då kom en älva (?), och hon flög ner och SMACK BOOM, PJONG PJONG!!”

”Ehhh, vad hände? Förbjuden skog?” sade jag och bad henne förklara för mig.

”Jo, morbror, du förstår att…”

et var en gång… en förtrollad skog. Mitt i skogen fanns det ett förbjudet träd, där älvorna bestämde och folk inte fick göra hursomhelst. I skogen fanns det också en varg, och folk var rädda för att gå dit.

Men Rödluvan, hon gick ändå genom skogen. För hennes mormor, som var gammal och sjuk, bodde alldeles vid utkanten av den. Rödluvan ville hälsa på henne för att göra henne glad. Mormor bakade också väldigt goda kakor och godsaker som Rödluvan fick.

Design och Studier för Rödluvan, Älvan och den Sygga Vargen

En dag gick Rödluvan i skogen och letade äpplen. Hon tänkte ta dem till Mormor, så att hon kunde laga en äppelkaka. Mormors äppelkaka var det godaste som fanns tyckte Rödluvan. Men alla äpplena var slut på de vanliga platserna. Rödluvan gick djupare och djupare in i skogen… Tills hon stötte på ett JÄTTEFINT äppelträd, med de bästaste äpplen som någonsin setts.

Rödluvan plockade äpplena, men då fick hon se en underbar ljus skepnad som flög genom luften, och svävade och dansade runt trädtopparna… (Alma demonstrerade det med en mycket speciell älvaboogie…). Och älvan, hon såg minsann att en klumpedump till människa plockade deras förbjudna frukt. (Och här var Alma mer…ähm, våldsamt lagd och ville först att Älvan skulle skjuta Rödluvan med sin stav och hänga henne upponer i trädet… till jag enkelt undrande frågade om inte det skulle göra Älvan till en ganska Elak typ)

Så älvan dök ner och viftade med trollstaven och sa – ”Du FÅR inte plocka våra äpplen, dumma dig! Nu du, skall jag förvandla dig till en…en…

(en vadå, undrade den mysande morbrorn. En…kamel? neeej. En elefant? Neeeej! En Krokodil? Neeeej du fattar ju inte morbor! OK… en groda då? Jaaa!”)

…En stor ful groda med prickar!”

”Nej snälla, det vill jag inte”, sade Rödluvan, som var rädd, för hon visste att älvan kunde trolla och göra vadsomhelst nästan. ”Säg EN orsak till att du inte ska ha smörj för att du tar våra äpplen”. ”Men jag tar dem ju inte till mig. De är till min mormor, som är sjuk och ensam i en stuga i skogen”. (Rödluvan var väldigt snäll, sade jag. Och Modig. Men Alma visade sin finurliga sida också.) ”Min mormor gör äppelpaj åt oss med äpplena. Du kan också få. Den är jätte-jättegod! Den bästa som finns!”

Skisser på Vargen

Älvan gillade äppelpaj.

Och hon såg på Rödluvan att hon talade sanning. Så älvan lät Rödluvan plocka älvaäpplena, på villkor att hon också fick smaka äppelpajen när mormor gjort den. Rödluvan tackade jättemycket och gav Älvan en beskrivning  av vägen till Mormor.

Men de två var inte ensamma i skogen. För lurande i buskarna hade Vargen som alla var rädda för suttit och lyssnat på deras samtal. Nu smög han snabbt iväg, i riktning mot mormors hus…

Fortsättning följde.

Jag var väldigt imponerad av Almas story. Den var mycket bättre än originalet, sade jag. Vet du, den borde jag rita. ”Jaaaa!”

Dåså Alma, sagt och gjort.

Jag gjorde några blyertskisser och försökte ta fram en bra Rödluva, och sedan på ivrig uppmaning älvan. De tuschades och överfördes till dator via inscannad ritfilm. De olika elementen med bakgrund, rödluva och älva, först med och sedan utan stora fjärilsvingar kom så gradvis på plats. Jag skissade också på vargen som tjuvlyssnade i bakgrunden, och började foga ihop bitarna.  Det fogningsarbetet gjorde jag i GIMP, det fria alternativet till Photoshop, och jag passade min vana trogen att försöka lära mig något medan jag ändå höll på. Bilden med Rödluvan och Älvan (fast utan vargen)visar ungefär hur den färdiga bilden skulle se ut.

Jag tänkte först bara göra svartvita teckningar för att Alma själv skulle måla dem. Men allteftersom arbetet fortgick frågade jag Alma om jag inte fick göra en version med färg också, så hon kunde se hur jag tänkte mig det hela, ungefär.

Det fick jag. I nästa del avslöjas hur hela sagan avslutades och hur den färdiga målade bilden till Alma, till vilken all pris och lov hör, blev.

Se nästa del av ”Almas Rödluva och morbrors streckgubbar del 2″→

——————————————

Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood

Mera Prinsessan och Draken


Några fler skisser och bilder till Almas ”Prinsessan & Draken”-berättelse, som tuffar på…

Efter att Draken kommer till kungariket och blir prinsessans kompis återstår dock att få lite folkvett i honom…

Som att draken inte kan gå runt och äta första bästa djur som han stöter på – han måste handla sin mat. Men som den lite präktga Julia inser, så är en drake en drake, även när den drar runt med en kundvagn…

Nej Draken! Du kan inte BARA äta kött!

När draken skall lära sig att umgås med folk är storleken alltid ett problem. När prinsessan spelar bort honom i fotboll så tjongar han till slut till bollen lite hårt, och prinsessan får en luftfärd…

TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll

Draken tänker inte på att han är väldigt stor och att människorna är ömtåliga – längre fram blir det tydligt varför.

Den här sortens incidenter kommer att få en avgörande följd för berättelsen, när folk blir rädda för en stor drake som går mitt i bland dem. Än så länge vågar ingen människa riktigt säga till draken, men det kommer… 

Prinsessans häst Smörblomma blir dock arg, och kallar draken för en Fjällig Klumpeduns…

Senare i boken blir dock allt bra och Draken får en puss…

De här bilderna skall alla färgläggas så småningom, för Almas boks skull.

För de inscannade bilderna i denna berättelse till dags dato, se sammanställning i galleriet

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Prinsessan & Draken – Drake med Hårtofs?


Några bilder för min serie Prinsessan och Busdraken.

Sedan flera veckor får jag inte igång min moderdator med tillhörande scanner. Det är otroligt irriterande, och vid det här laget har jag säkert 20 bilder som inte kan bli färdiga eller ens scannas in för närvarande.

Bland dem är flera bilder i serien ”Prinsessan och Bus-draken”, som jag ritar för den strålande Alma. Två av de där finns redan inscannade, om än inte speciellt upputsade ännu.

Först en skiss på Draken när han ser lite skamsen ut – den där skulle ingå i en större bild när han står inför Kungen och Drottningen och ska lämna tillbaka guldet han knyckt…

"Jag ville bara ha lite fint i min grotta som alla andra drakar..."

Efter det där får Draken hjälpa till att fixa saker och arbeta på slottet för att göra rätt för sig. Prinsessan tar sig an att visa draken runt och hur saker skall göras ”rätt”. Till slut gör draken, som vid det laget fått höra ”gör som jag” eller ”som jag säger” av den lite präktiga och förnumstiga Prinsessan en liten protest, fast med glimten i ögat…

Prinsessan har ju alltid en hårtofs. Skulle det inte vara kul om…?

"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"

Den där håller på att färgläggas, bara jag kan få igång min moderdator…

För en inledning till historien som bilderna spinner runt se

Prinsessan och den Stygga Draken

Se föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken”

Galleri för Prinsessan och Busdraken

 

Ett Drakalfabet för Alma


En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar

Exempel på historisk Anfang

Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.

I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…

Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.

(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)

Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.

Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!

———————————————————-

Drakalfabetet Anfanger m Ram

Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→

Vikariens irrfärder: bilder pressas fram 4 – Änglar


Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse

På sätt och vis var det Angelina som började trenden med sin namn-teckning (se vikariens irrfärder del 1 – En Ängeltjej).
Men sedan visade det sig att det fanns en Gabriel i klassen, och jag började förstås svamla om ärkeänglar och annat som fick folk att lystra till, speciellt eftersom jag min vana trogen ritade på whiteboarden medan jag gaggade om namn och deras betydelser….

När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning  hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.

Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).

Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).

Ooook.

För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.

Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.

Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.

Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…

Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.

Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.

←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3

 Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→

Vikariens irrfärder: bilder börjar pressas fram 3 – Prinsessor, flickor och massor med djur…


Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…

Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.

Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.

Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.

Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…

Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.

Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.

Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…

←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2

Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→

Mera Krigartjejer…från Afrika


Sviten av tjejer som inte går av för hackor, ett påfund av den påhittiga Felicia F, fortsätter – till Afrika.

Turen genom historia och länder med unga tuffingar har denna gång kommit till mänsklighetens urhem, från vänster till höger:

Som tidigare är tekniken tuschpenna och pensel över grova positionsskisser, i en serieinspirerad stil som jag tycker börjar bli bättre och landa i en slags kompromiss mellan clear-line och äventyrsseriestil.

Tuffingar från Dahomey, Zulufolket och Afar i Etiopien

Tidigare inlägg i den här bildserien (klicka bilderna)

Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina och Japan

Krigarkvinnor från Norden, Grekland och Egypten→

————————————-

Dahomeys kvinnliga krigare var en av de mest intressansta instanserna av ett organiserat kvinnligt militärkast i historien. Kungarna av Dahomey tog på 1600-talet ut kvinnor för att få sina arméer att se större ut – men kvinnorna, kanske inte olikt de första svarta regementena för Nordstatsarméerna, bevisade sin duglighet och var så djärva att man beslöt att organisera dem speciellt och utökade dem. I ett system som liknande värnplikt fick familjer sända en av sina döttrar för militärtjänst, och de gav den bästa träningen, tidens bästa utrustning, däribland eldvapen, och blev en stående slags musketörstyrka och elitgarde på som mest ca 6000 kvinnor. För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Dahomey_Amazons

Indomitus Betygsskala

Dumskallarnas konspiration – Spotify & Andra musiktjänster på Nätet

Vad är det för ord? Och vad säger det om dumskallarnas konspiration?

Prinsessan och den Stygga Draken

%d bloggare gillar detta: