Månadsarkiv: april 2010

Clear Line verkar sitta någorlunda?


Som jag skrivit om i tidigare inlägg försökte jag förra året att bli bättre på att rita med s.k. ”klar linje” (Clear Line), något jag kallade ”Cartoon”- eller serieteckningsteknik. Det är enkla, snabbt gjorda teckningar utan skuggning och utan rastrering. Klara, enkla linjer dominerar. Barn gillar sådana, de passar också för färgläggning med kritor, och de tar inte en evighet att få fram – också en bonus för små sötnosar med mycket spring i benen.

Nåväl, det hela verkar inte helt bortkastat, för några dagar sedan plitade jag snabbt ner en liten bild till den ljuvliga Alma, min systerdotter. Vi hade just sett ett barnprogram där det pratades om drakar som hoppade hopprep -Alma gillar drakar, och genast vaknade djävulen i mig:

”Vore det inte kul om…”

På ort och ställe drog jag fram min platta och kladdade ner följande bild av en västerländsk drake och en Lung, en kinesisk drake, med Alma som kritiker och ritandes egna alster.

Drakar med Hopprep till Alma

Projekt Storyboards: Legokaptenen


Härnäst i sviten av bilder på den bistre huvudpersonen Yakane får vi åter se honom som kapten för legosoldater, denna gång när han håller ett tal för sina trupper i deras läger på morgonen före anfallet. Runt sig har han reguljära soldater av bysantinsk typ, klädda i tidstrogna rustningar i bruk i Grekland på 1200-till 1300-talet. De här trupperna är de sista representanterna  för den stolta bysantinska professionella armén, vars öde det blev att rationaliseras ur existens under de första åren på 1300-talet, då de sista seriösa inhemska enheterna tynade bort genom att kejsaren Andronikos II (1282-1328) lade ut dem på entrepenad – i praktiken upplöste han Konstantinopels centralarmé genom att tvinga rikets provinsguvernörer och stormän att hysa dess regementen, då regeringen inte själv tyckte sig ha råd att betala dem. I framtiden skulle det östromerska rikets öde helt ligga i händerna på legosoldater, medan deras kejsare ägnade sig åt självmordsaktiga inbördes strider. Samtidigt slog klostrens och de privata landägarnas landinnehav och andel av rikets skatteuppbörd alla rekord. Det är i själva verket ett underverk att Konstantinopel kunde hålla ut ända till 1453.

Nåväl.

Bysantinskt Infanteri

Bysantinsk tung Scutatoi

Rekonstruktioner för trupperna kan ses ovan. De är typiska för senare delen av 1100-talet, men behöll sin karaktär till slutet av 1200-talet, Till vänster syns en typisk infanterist i typiska filtskydd, som skyddar mot slag och pilar.  Just denna har yxa och sköld, men liknande utrustning kunde användas av bågskyttar eller spjutbärare. Den tyngre är en scutatoi, en ”sköldbärare”, tungt infanteri med den typiska bysantinska lamellen, som så småningom gav vika för ringbrynja.

Det är krigare av den här typen som skyddar de krigsmaskiner som Yakane anför, och till vilka han riktar sig i nedanstående bild, utförd med kol och blyerts. Hans adjutant Jack, en västerländsk legosoldat som skall överräcka Yakanes bud till den belägrade staden, står och ser lite oroligt upp på sin befälhavare. Denne ser olycksbådande på Jack när han håller sitt tal, som är så floskulöst som han kan göra det – Yakane är inte mycket för bullshit. Yakane har både svärd, sköld och båge och pilar i koger av turkisk typ hängande från sitt midjebälte. Både Jack och Yakane är klädda i de nyare brynjorna för ryttare med de typiska grekiska läderbanden, i Yakanes fall med ett extra läderharnesk under, och befälhavarens mantel snett över kroppen.

Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine

Projekt Storyboards: Ljus och Mörker


I enlighet med det uttalade målet att variera stilen och tekniken på mina storyboards, eller annorlunda uttryckt, att leka fritt och experimentera lite hursomhelst (ehuru med myndig och allvarlig min)  kliade det en dag i min stortå på att leka med ljuset.

Motivet låg nära tillhands – en lång scen från när den stackars hjältinnan Kati står inför inkvisitionen, orättfärdigt anklagad för häxeri. Scenen beskriver hur Kati står i ett klosters receptorium, dvs matsal, vilken ofta användes som samlingssal. Runt omkring henne står munkar iklädda habitus, ordensmantlar med kåpor. Kati har dessförinnan svultits och misshandlats. Hennes antagonist, den kyrklige legaten Yvaine de Creres står bredvid henne.

”Rummet var fyllt av munkar i svarta och vita klädnader. De särade mumlande på sig när hon fördes in, och tillät henne att se ett bord som var uppställt vid ena kortsidan. Där satt, med skrivdon och pergament framför sig, fyra män: en munk, en högt uppsatt präst och ytterligare två vilka var klädda i världsliga kläder. En av  dem höll en gåspenna i handen, och Kati kunde höra dess svaga krasande när denne antecknade. Bredvid bordet stod Yvaine i sin svarta klädnad. Kati fördes fram till honom och åt sidan, och vändes bryskt så att hon kom att stå blickande ut över salen, vänd mot munkarna.”

Denna scen passar för att ljusätta av flera orsaker. Den utspelas i en stor sal, med en tydligt riktad  ljuskälla från fönstren på ena sidan. Processen äger rum på morgonen, så ljuset från morgonsolen i öster är starkt och onödiggör andra ljuskällor. Majoriteten av de inblandade är klädda i enkla och kontrasterande svarta och vita kläder. De närvarande står så att blicken har en klar riktning. Och omgivningarna, själva rummet och dess detaljer, är enkla och avskalade.

Först är frågan om munkarnas klädnad. Ett utmärkt exempel på olika habiter kan ses i bilden av Hans Memling i St: Johannes hospital i Brügge, från runt 1480. De kläderna har knappast förändrats speciellt mycket sedan eller före dess.

För inspiration till rummet tog jag refectoriet i klostret Sant Domenec i Xativa, Spanien, inte långt från Valencia som jag besökte för flera år sedan. Flera bilder från ett festspel där kan ses på nedanstående länk:

http://portaldexativa.es/silvestre-vilaplana-guanya-el-premi-de-narrativa-dotat-amb-10000-euros-m%C2%AA-carmen-arnau-el-de-poesia-i-el-xativi-antoni-martinez-el-dassaig-e-investigacio/24967/?nggpage=2

I teckningen lade jag tonvikten på perspektivet och att fånga hela scenen i en enda blick. Kati står i mitten, medfaren och med tecken på hård behandling och misshandel i ansiktet. Håret är tovigt och hon blickar med olust ut på munkarna. Bredvid henne står hennes anklagare, inkvisitorn Yvaine. Bakom demstår bordet med den enligt inkvisitionens regler obligatoriske skrivaren, liksom en representant för den lokale biskopen (i detta fall en ärkediakon i broderad klädnad) samt två andra vittnen, s.k. boni viri. Kläderna är tidstypiska från medelhavsområdet och stämmer med bilder från 1300-talet. På väggen bakom dem syns två väggbonader, där en har en bild på Manu Dei, Gudshanden, inkvisitionens emblem i min berättelse.

Kati inför inkvisitionen - GrundteckningSedan var det dags för ljussättningen. Jag använde mig av Photoshops lagerfunktion i kombination med effekten "spotlights". Bilden delades upp i fem lager som motsvarade nivåer av djup: en för munkarna närmast, en för nästa rad, en för Kati och Yvaine, en för bordet och sist bakgrunden. Med härledning från fönstrens placering lade jag in strålkastare med olika vidd och fokus från vardera av fönsteröppningarna. Riktningen fick jag markera med ett system av markeringar på motstående sidan, inte olika de tejpmärken som används inom filmen. Ljuskäglorna fick brytas mot varandra och deras sammanlagda ljus falla på var och en av lagren.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekterJag var rätt nöjd med resultatet och tyckte nästan att nu är jag färdig -det är trots allt en storyboard, ingen tavla. Ljusbehandlingen hade gett ett önskat resultat och förlänat bilden en känsla av rymd och djup. Men petigmeterdjävulen fick tag i mig, och jag började störa mig på att munkarnas klädnader inte var tillräckligt mörka i kåpdelen - hela bilden saknade i själva verket kontrast. Så jag återvände till ritbordet och lade på mer svärta på skuggor och mörka partier. Det hela blev... sådär. Svärtan blev bra men gjorde samtidigt att resten av bilden kändes för mjukt ritad. Allt som allt är jag inte säker på att det verkligen var en så stor förbättring. Resultatet kan beskådas nedan. Som experiment betraktat var det intressant, men nya friska tag kommer att behövas för att det verkligen skall bli bra. Det saknas tack och lov inte motiv för nya försök.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker

Lite Kul Nostalgia: USA på fallrepet 1989?


Städade ur några kartonger och snubblade över ett intressant tidningsomslag som påminde mig om de nutida undergångsprofetiorna om jänkeriet och kändes märkligt aktuellt… Det är en ganska juste bild också.

En påminnelse om 1989 Reagan hade ersatts av George Bush den äldre. Reagonomics hade seriöst raserat USAs då ännu produktionsbaserade ekonomi och var i full färd att blåsa upp fastighetsbubblan som briserade 1992. Gorby satt i det ännu existerande Sovjetunionen, då ”Ondskans Imperium”. Den stora ekonomiska stormakten på uppseglande var inte China utan Japan. Och medieklimatet var sådant så att en seriös artikel som pekar på strukturella brister i USAs ekonomi  med social slagsida kan publiceras, inte i KPML:rs husorgan, utan Stenbeckssfärens ekonomiska flaggskeppspublikation Veckans Affärer…

Jag kommer ihåg att jag då, som 15-åring tyckte att ”Det här kan vara bra att hålla i minnet, ifall man skulle råka höra det igen…”. Det veckans affärer-artikeln, som kom att påverka min syn på USA för framtiden, pekade på i en väldigt torr och ekonomistisk stil var att bristerna i USAs sjukförsäkringssystem och sociala skyddsnät skulle komma att skapa stora kostnader bakvägen – tex i form av skenande kostnader för sjukvård och social utslagning, med stora budgetunderskott som följd. Artikeln varnar också för skenande minus i handelsbalansen och en stor offentlig skuldsättning. Om man justerar alla siffror uppåt skulle det lika gärna kunna vara 2009, fascinerande… nästan lika mycket som att jänkarna kör på i samma stil och tuffar på trots 3 tunga kriser efter denna publikation…

Projekt Storyboards: Belägring i Skymningen


Den första storyboarden för berättelsens löpande handling visar, naturligt nog, den första scenen i handlingen. Huvudkaraktären i bok 1, ”Serseri”, är den dödlige krigaren Yakane. Denne verkar i berättelsens början som en legosoldatshärförare i en motsvarighet till bysantinska riket, och deltar i en ledande position i belägringen av staden Arbine. Yakane skildras som sittande på en häst på en höjd ovan staden bredvid en rad krigsmaskiner som bombarderar staden nedanför.

Yakane ovan Arbine

Yakane är klädd som en bysantinsk officer runt 1300-talets början. Han bär ringbrynja med de karaktäristiska bysantinska läderbanden som justerade den på överkroppen, och under den ett läderskydd vars kanter är försedda med utstickande läderfransar. Han bär svärd, sköld, och pilbåge av sammansatt modell, full stridsutrustning för en bysantinsk ryttare. Över bålen har han knutit en mantel snett så att den inte hindrar bågarmens rörelser. Hästen och dess sadel och remtyg är hämtade från avbildningar av samtida utförande på balkan och grekland.

Krigsmaskinerna bakom  honom består av katapulter och längst ut en långskjutande trebuchet av den typ som användes för att kasta tyngre projektiler. Allt förstås historiskt korrekt så långt jag kunnat belägga det.

Själva bilden är mest en skiss för att ge en idé om miljön med huvudpersonen i förgrunden, snabbt utförd med vanlig blyertspenna och sedan tuschad. För att ge stämning åt scenen la jag in att det är sent på dagen, och ritade moln och himmel nära solnedgången med kolkrita för de mjukare övergångarna på himlen. Här kan man åter se att arbetet med bilden kom att påverka texten – scenen ändrades till att vara sent på dagen, och under natten och nästa dags morgon sker de första dramatiska händelserna.

En typisk sak med att arbeta med både bild och text är hur uppmärksam det gör en på detaljer, vilket dock kan föra en in på sidospår. Historien är ändlöst försedd med fascinerande möjligheter till nergrottning, och här var det just belägringsteknik som blev lite av en tidstjuv. Jag hade från början bestämt mig för att Yakane och hans belägrande trupper besköt Arbine med den s.k. pyr hygron, den berömda ”grekiska elden”. Den bysantinska belägringskonsten stod på en hög nivå, och den ”grekiska elden” var dess mest berömda vapen. Den var en troligvis oljebaserad vätska som antändes och slungades mot fienden. Dess mest avgörande verkan var mot träkonstruktioner, speciellt fartyg, och den anses ha spelat en viktig roll när bysantinarna lyckades slå tillbaka de arabiska försöken att erövra Konstantinopel på 670-talet. Jag beskriver dess verkan i berättelsen:

”Det var en klibbig vätska som fattade eld när dess brinnande behållare krossades och med en stark ljusblixt spred ett dödsbringande eldregn och brinnande krukskärvor över hela träffområdet. Den antände allt den vidrörde och var ytterligt svårsläckt. Vatten bara spred elden ytterligare. De stackars satar som hade oturen att få det på sig förvandlades oftast snabbt till springande och skrikande facklor som spred branden ytterligare. Yakane kunde minnas skriken, larmet och paniken som omvärvt honom när han själv varit på den mottagande sidan av eldregnet, den otroliga hetta och doften av bränt kött som slog mot en från brandområdet.”

För en snabbintroduktion till detta medeltida terrorvapen se tex. http://en.wikipedia.org/wiki/Greek_fire

Det blev oemotståndligt att låta den grekiska elden med dess visuellt starka effekt förekomma mer i berättelsen, och den kommer att återkomma i senare storyboards…