Bloggarkiv
Baccus the poodle
Ett beställningsporträtt på storpudeln Baccus, utförd i färg -och akvarellpennor.
Det var runt nyår som förfrågan kom in om att rita porträttet av en vovve åt en kär väns vän. Jaaavisst sa man, självklart. Vadå, man har ju gjort flera djurbilder med den för ändamålet inlärda tekniken färgpennor (artist pens) (för exempel se här och här). Jag fixar det, neemas problemas.
Det var då det. Sedan, i takt med att underlag för bilden började komma in, kom insikten. Baccus, vovven ifråga, var en pudel. Med krullig päls. Jag som tyckt att björnar och kaniner och border collies varit en pina. De har rakt hår på pälsen. Baccus päls består däremot av tusentals små lockar och hårbollar, alla skinande med sin individuella skugga och glans, Vad tusan hade man gett sig in på?
Men first things first. I första taget gällde det att bekanta sig med och hitta en passande pose för vår avkonterfejade lille filur. Jag skissade flera figurskisser och ansiktsbilder på Baccus för att få en känsla för kroppsformen och ansiktets avlånga siluett, som exemplen till vänster.
Nästa fas var att få en inblick i hur skuggorna kunde tänkas falla, och hur man skulle lägga in ljusriktningen på bilden. Även här stod ansiktet i fokus. En komplikation som framkom under arbetets gång är att Baccus, likt andra djur med sådan päls, faktiskt ändrar färg under årets lopp. På vintern är han väldigt grå, för att dra åt mycket varmare, gulbruna toner på sommartid. För färgvalet gjordes därför några idéskisser på helfigur med bakgrund, och en lätt färgpåstrykning för att få en känsla för färgskalan.
När designen således utkristalliserats var det bara att dra fram Faber-Castell polychromos-setet, och sätta igång.
En sådan här bild handlar väldigt mycket om att göra samma sak, och i sin helhet samma teckning, om och om igen med lager-på-lager från det ljusa till det mörkare. Det är en långsam, omständlig process, speciellt med ett sådant tänkt objekt som krullig päls med dess otaliga individuella skuggningar och högdagrar. Förr om åren, innan man började jobba med färg i teckningar, skulle man ha varit närapå klar ungefär i höjd med mittenbilden ovan. Nu tillkommer dock färgen och dess skiftningar. Jag fick rycka ut flera gånger och skaffa mer pennor – många fler gråa nyanser, och också en del specialmaterial.
Till slut närmade sig dagen för färdigställande – vilket inföll på en födelsedag, så inga förlängningar skulle vara möjliga. Jag hade vid det laget gjort bilden så gott jag kunde och lagt undan den – men veckan innan tog jag fram den igen och ångesten inföll sig – någonting fattades, det där kan definitivt förbättras. I viss panik lade jag på ytterligare lager, och förstärkte skuggorna, vässade skalpellen och karvade in mer ljusa hårstrån i färglagren och som pricken över i:et, lade på ett tunt lager äkta guldfärg på delar som är i direkt solbelysning, för att i någon mån återskapa den rätta glansen på pälsen i solljuset. Bakgrunden, utförs med en blandning av akvarellpennor och de vanliga färgpennorna, fick sig också en uppfräschning.
En gnagande känsla av att det fortfarande finns förbättringar att göra består dock hos mig. Baccus ansikte blev OK, men jag skulle nog lägga in ett, kanske flera djupare täckande mörka lager under eller över kroppen för att ge pälsen mer volym och ”hår-känsla”. Inscanningen visade sig, som befarat, vara ett problem – bilden är för stor för vanliga hushållscanners, och dessa fångar dessutom inte upp mycket av arbetet med glans och högdagrar väl. Nåväl – eftersom det är originalet som skulle överlämnas var det kanske inte så farligt, mest en förlust för mitt arkiv. Baccus var iaf en lärorik upplevelse, och jag ser fram mot att en dag få träffa honom. Jag hoppas att likheten i.a.f. blev tillfredställande, och att man ser att det där, det är han, en cool pudel med lätt melankolisk blick.
För Selma, som jag hoppas gillar den.
Vägen till ett porträtt 2021
Ett årsbokslut av 2021s försök att teckna porträtt med färgpennor
När jag bestämde jag mig för att försöka vidga arsenalen av tekniker för teckning & målning var färgpennor en av de utvalda för att dessa har fördelar för vissa motiv, nämligen hår och päls. Sagt och gjort, kom mina första äventyr i färgpennornas rike att handla om diverse djurporträtt och bilder (se tidigare inlägg). Men under 2021 bestämde jag mig för att gå vidare, och prova på att använda färgpennor för mänskliga porträtt. Efter en lite slumpmässig början med diverse kladdar och skisser samt användning av mixade metoder, kom jag att återvända till testporträtt med vissa gemensamma drag, tre av vilka visar på utvecklingen under året.
Urvalet motiveras dels för att de gjordes i samma storlek, A5, och på liknande papperskvalité. Deras fotoförlagor var vidare i liknande fotokvalitet och efterbehandling ifråga om färg och ljussättning. En lite avvikande anledning, men viktigt för mig, är att alla tre har varit och fortfarande är tänkta förlagor för anblicken av karaktärer i mina berättelser.
Första försöket kom som sagt spontant, som ett led i premiären för mina ansatser att rita hudtoner. Övningen bestod i att rita bollar med olika hudtoner, från blek till mer solbränd brun hudton, användande sig av samma 5 grundfärger (gul, orange, röd, svart och lite vinröd). I varje boll försöker man göra gradvisa övergångar av ljus (belyst) till mörk (skuggad) nyans. Efter att ha pysslat med det ett tag ville jag dock i typisk stil testa att tillämpa det, och jag gjorde en skiss för att applicera övningen på vad jag var ute efter.
Min valda modell, den sköna italienskättade Gianna Amore, har ett iögonfallande och voluminöst hårsvall, ett element som jag ville ha med för att öva på specifikt. Skissen var snabb, inte särskilt välgjord och gör absolut inte Gianna rättvisa. Jag ursäktade mig med att fokus låg på färghanteringen, och porträttlikhet och proportioner fick stå i bakgrunden.
Såsom kunde förväntas var värdet av detta första försök snarast att identifiera misstag än obefintliga kvalitéer. Tydligast ifråga om missar var nog att jag ritade in färgen på en för tydlig och teckningsaktig skiss, vars svarta grafit lyser igenom färgerna. Färgmixen var vidare totalt obalanserad – ömsom för gul eller orange. Det rastermönster som pennor alltid lägger sig på papperet med är så iögonfallande att det närmast påminner om en gammal TV-bild än något handgjort. Och så vidare och så vidare. Det var lite modfällande, ärligt talat. Men det är bara att bryta ihop och komma igen.
Nedslag nummer två tillkom senare på våren. Även här var håret ett viktigt element, med skillnaden att modellen Laura Richmond var rödhårig, en hårfärg vars ljuskiftningar och toner jag ville utforska för en parallellt pågående bild (se inlägget ”Landet Bortom – Sidherna 1”). Med lärdomen från första gången i bakhuvudet gjordes nu en mycket mer mjuk och sparsmakad skiss.
Jag arbetade även här med en begränsad skala av grundfärger: 6-7 pennor i bandet från gul, orange, rött, brunt – samt svart.
Resultatet var ett klart fall framåt, inte bara resultatmässigt, utan ifråga om att än tydligare identifiera utmaningar för framtiden. Delar av hårsvallet, där ljuset faller på det, blev t.ex. inte hemskt. Samtidigt blev det tydligt att ett problem som jag noterat i mina djurstudier kvarstod och snarast stod ut än mer: mitt val av pennor, darrhänthet och brist på teknik resulterade i en bristande förmåga att få de olika färgerna att smetas ut (och blandas) mjukt. Rastermönstret från pennorna förblev klart urskiljbart: inte ens lätt förtunning kunde få bort det, och jag märkte att försök att blanda samman färgerna med mer lager och utsmetningsstift snart började skada papperet.
Mitt slutgiltiga nedslag är från slutet av 2021. Här ökades den interna utmaningen genom valet av den ljuva Cristy Thom som förlaga, dels för hennes drömlika skönhets skull, del för skiftet i färgskala. Cristy är av blandad sydostasiatisk härkomst och har en mer varierad hudton. Min ovana trogen gick jag lite överbord med skissen, och fick sudda en hel del.
Denna gång utgick jag från en bredare färgskala på runt ett dussin olika pennor, vilka också redan från början bestod av mer specifika färgtoner, som ljus och mörk ockra, amra, tonade nyanser av gult, rött, brunt och grått – samt svart och vitt.
Förmågan att hantera ljus och högdagrar är och förblir ett problem för mig, men här är ljuset och dess effekt på valörerna, trots primitivt, på det hela taget inte katastrofalt återgivet, varken på hy eller hår. Man kan dock konstatera att trots att färgblandningen blivit bättre under året har jag fortfarande en högst begränsad förmåga att minska rastermönstret från pennorna, liksom att konsekvent få tonerna att övergå i varandra. Jag misstänker att det delvis rör sig om min okunskap om den bästa ordningen och styrkan för att lägga på de olika lagren. Resultatet är som synes tämligen slumpmässigt – vissa delar ser klart bättre ut än andra. Mitt ständiga problem med för hårt tryck och för många omtagningar kvarstod också, här speciellt tydligt längs haklinjen, som blev helt uppruggad.
En besläktad men delvis ny blunder kom också i dagen när jag tillämpade förtunning av färgerna. Det skedde antingen lite för klumpigt eller sent i hanteringen – eller båda. Hur som helst kom koldamm och smuts att blandas med förtunningsvätskan och bildade en grådaskighet och fläckar som fördunklade och drog ner porträttet.
Ett intressant nygammalt problem återkom också, nämligen svårigheter att få till inscanningen. Flera försök gav gång på gång antingen för ljus eller för grådaskig och/eller för grynig bild. Till slut tvingades jag använda inställningar med en lätt oskarp mask och utöva lite efterarbete på Cristy’s porträtt för att hitta en acceptabel digital visningsbild.
Den här lilla tematiska retrospektiven illustrerar famlandet framåt för att hitta en acceptabel nivå för ett bestämt mål – de är nedslag i vad som bara är förberedelser för större, fullvärdiga porträtt som jag efter den träning som bilderna åskådliggör börjat tackla, och som kommer att vara en av huvudlinjerna för projekt under det nya året 2022.
- Faber-Castell polychromos, de färgpennor som använts för teckningarna ovan, har fördelen att vara väldigt formfasta och behöver inte vässas så ofta utan behåller sin spets. De har också god färgäkthet, och sitter väldigt bra på papperet. Deras hårdhet gör dock att de inte mixas så lätt, och att rastermönstret som blir av penna på pappersyta blir svårare att få bort, ens med förtunning. En olycklig följd, iaf för en nybörjare som undertecknad, är att papperet tar skada tidigare i hanteringen.
- Papperet jag använde för det första porträttförsöket var Dekorima Aquarelle 240g, och för de övriga Daler-Rowney Smooth Heavyweight 220g.
- Som förtunning använde jag dels Metalimo Fine Art förtunning, samt Winsor & Newton Balsamterpertin.
- Modellerna för fotoförlagorna till porträtten hämtades från klassiska Playboy magazine.
- Gianna Amore fotograferades för utgåvan i augusti 1989.
- Laura Richmond var modell september 1988.
- Cristy Thom avporträtterades för februarinumret 1991
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.
En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.
Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…
Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Fairy the Horse
Sent omsider – hur arbetet med Lindas lilla Pålle hittade ner till min andra djurbild (dittills) utförd med polychromos-färgpennor.
Sedan flera år har jag funderat på att teckna/måla en bild av min fina kusin Lindas häst Fairy. Som en del av försöket att lära sig använda färgpennor bestämde jag mig efter den relativa framgången med Almas sötiskanin Pixie (se föregående inlägg här) för att skrida till verket.
Efter att ha markerat konturer i lätt blyerts gjordes själva skissen i Walnut Brown. Till skillnad från skisser i vanlig blyerts eller andra svartvita grafitmedia, handlar det när man ska jobba med färgpennor om att det är ja, själva färgerna som ska ge detaljerna.
För någon som regelmässigt tenderar att dra iväg och börja fylla i fler och fler detaljer och skuggning blev det här en övning i att vara extremt återhållsam.
I nästa steg gjorde jag precis som i min första bild ett avsteg från färgpennorna och lade på ett lager med akvarellfärg för att etablera den underliggande basfärgen. I det här fallet ljus orange för de mörkare partierna och ljus gul för övriga.
Med den här tekniken får man snabbt ett mer heltäckande lager som både ger nyans och bildar kontrast mot de mörkare nyanserna i pälsen som man lägger ovanpå.
Efter att ha lagt på täckmassa runt Fairys konturer lades även bakgrundens akvarellbas på. I den här bilden ska bakgrunden bara vara just…bakgrund, och medvetet mindre noggrant och realistiskt utförd.
Efter att ha avlägsnat täckmassan var det dags att börja teckna på riktigt, med start i de mörkare partierna.
Här har de första lagren av mörka och ljusa nyanser tecknats in. Med tillgång till bara 10 basfärger användes förutom Walnut Brown i princip bara svart, vitt, Cadmium Yellow, Light Ochra och Burnt Ochra.
En sak framgick tydligt vid det här laget – papperet skulle bli ett problem. Det var helt enkelt för tunt för de tekniker jag använde (bara 100 gram/kvm), och veckade sig betänkligt av akvarellfärgerna. Det började också snabbt gå sönder i de områden där jag behövt lägga på flest lager färg.
Arbetet fortlöpte dock, med lager på lager på lager… lite utsmetning med blenderpenna och sedan ett lager till… De mattare och också mer upplysta områdena började så småningom framträda.
Jag provade också med att lägga på förtunningsmedel för att ytterligare mjuka upp färgövergångarna. Lite detaljer till bakgrunden började också läggas in, för att göra kontrasten med Fairy mjukare.
Så fortlöpte det hela. I princip kunde man hållit på hur länge som helst, om inte papperet satt tämligen definitivt stopp eftersom det inte kunde absorbera mer färg längre. Och efter det sista momentet, där jag använde skalpellen med darriga fingrar för att framhäva vissa riktigt ljusa linjer, höll teckningen bokstavligen på att falla sönder på ett antal ställen. Jag fick reparera det hela genom att smälta ner lite pappersmassa och lägga på som ett slags klister på de ställen som var mest drabbade.
Så blev det hela till slut – min andra teckning med färgpennor.
För dig, Linda.
Havsörnens flykt del 2
Uppdraget med Örnar över ett skärgårdslandskap målas
Som tidigare påtalats i förra inlägget, hade, när det kom till att måla bilderna i det här uppdraget, jag bestämt mig för att välja teknik mer förutsättningslöst, baserat på vad som passade motivet istället för detaljer som om jag gjort det förut eller visste vad jag höll på med…
Tre tekniker stod fram som passande för örnmotivet. Den översta , som jag är mest bekant med, är helt enkelt en blyertsskiss övermålad med akvarell. Det gör bilden mer exakt ifråga om form och detaljer – men samtidigt skymtar pennlinjerna under igenom. Den andra var att måla hela bilden från grunden i akvareller, med polychromos, eller färgpigmentpennor som överlager för att lägga till detaljer. Det är en mycket mer riskabel teknik ifråga om de övergripande detaljerna och proportionerna, men ger också en mer ren målad bild där färgerna står fram obesudlade och starka.
Den tredje var att lägga grunden med akvarellpennor, och ovan dem lägga till mycket av färger och linjer polychromos. Det är en teknik som efter den inledande akvarellpennmålningen har en hög detaljgrad – men inte är riktigt lika färgstark, och grynigheten i polychromospennorna tillkommer som ett extra problem som måste åtgärdas i efterhand.
Jag bestämde mig för nummer två, oaktat att det är den som jag aldrig förut utgått från. Således lade jag alla skisser och förteckningar åt sidan – dess blev nu rena studier istället för att ligga under den målade bilden.
Med ren akvarell, kompletterad med en liten finish av polychromos-pennor för riktigt fina detaljer, målade jag först örnarna och sedan martallen. Sisitnämnda lade jag i hörnet på vad som sedan skulle bli landskapsdelen för den kompletta bilden – för kommen så här långt var det dags att börja jobba på bakgrunden.
Jag hade en ganska exakt idé om hur bakgrunden skulle te sig, men detaljerna i monteringen av hela bilden med dess olika komponenter var ändå ett viktigt steg för att anlända till rätt känsla och intryck för helheten. Via en serie kladdar, färgprover för landskapet och monteringsmallar målade jag fram en bakgrund som stämde med det sökta uttrycket. Med martallen som ett slags ankare i nedre högra hörnet målade jag med akvareller fram en skärgård som fond, med mina tuschteckningar av örnarna som en slags urklipp över för att t.ex. lägga horisontlinjen mm.
Som vanligt inträffade något oväntat – papperet för bakgrunden höll inte för de många lager vattentung färg jag lade på och skadades, med omfattande missfärgning som följd. Tack och lov kunde det hela räddas upp genom att jag scannade in landskapsmålningen och kunde reparera det hela i datorn. Det hade inte inte varit min avsikt att göra bruk av det för annat än ren montering, men så som det skedde var det trots allt tur att man iaf. har viss erfarenhet av bildbehandling. Resultatet kan skådas nedan.
Och så leddes min första mer storskaliga tavla i akvarell mot sitt slut. Det finns oändligt mycket mer att lära och förbättra, men definitivt ett stort fall framåt för mig.
Pixie – för Alma
I augusti gjordes den första teckningen/målningen med färgpennor till slut, av den söta Pixie för att fira Alma på hennes födelsedag,
Den här målningen tillkom ursprungligen då den stackars Pixie avled 2018. Då var tanken att göra en slags akvarellmålning på en blyertskiss. Skissen tillkom, och jag började reka efter hur man bäst skulle kunna måla på den utan att grafiten smetades ut för mycket.
Men sedan blev det som ofta förr, stopp. Jag visste inget säkert och bra sätt att inte förstöra bilden om jag började måla direkt på den, och jag började dessutom tvivla på valet av teknik, speciellt för att få fram intrycket av den mjuka och fina pälsen. Andra saker kom i förgrunden, och skissen blev liggande.
Under sommaren 2020, då jag jobbade på några beställningsverk, bestämde jag mig: inför Almas födelsedag i Augusti skulle Pixiebilden bli den första riktiga teckningen med det för mig nya mediet Polychromos-pennor, dvs blyertslikande pennor med färgpigment. De skulle enligt sakkunniga, vara mycket bra för just min stöttesten – pälsen. Blyertskissen lades åt sidan och jag började om från början.
För Alma är endast det bästa nog. Nya pennor, det bästa papper mina pengar kunde köpa, och all kunskap som jag kunde tillgodogöra mig. Tack och lov för Youtube – när man är helt grön är det tacksamt med alla tips man kan få. Från Kirsty Partridge, en konstnär som jag började följa för ändamålet, kom idén att lägga en lätt undermålning i akvarell för att underlätta färg -och tonskiftningar innan man började med de små små penndragningarna. Sakta, lager för lager, växte pälsen fram. Jag prövade att mjuka upp papper och färg med lösningsmedel, ännu en av Kirsty’s tips, och det funkade trots darrhänthet som skulle genera en parkinsonpatient. Nya lager, nya lager. Fixativ, och ännu fler lager. Skalpell, för att lägga på enstaka ljusa hårstrån genom att skrapa bort några mikrometer färg på ytan. En lätt akvarellmålad bakgrund – och så var det färdigdags.
För Dig Alma
Indomitus.blog 