Bloggarkiv
Hjältinnor, böcker och en Födelsedagshälsning till Felicia
Med anledning av den fina Felicias 12-årsdag visar vi en av illustrationerna i boken ”Hjärtespjutet”, där födelsedagsbarnets alter ego, den klipska Amanda kliver in…
Ursprunget till här bilden har förevisats tidigare på bloggen, som ett exempel på några tidiga försök att använda akvarellerna för färgläggning. Det är Amanda, prinsessan Julias kompis i min berättelse ”Hjärtespjutet” som efter mycket kluddande fick bli mitt första mer seriösa motiv, vilket var passande på sitt sätt eftersom Amandas inspirationskälla, den Fina Felicia, så ofta tidigare varit musa för vad jag försöker skapa.
Amanda akvarelltest
Redan då jag målade akvarellen fanns en idé i bakhuvudet om att Amanda som en figur som introducerar det här med att ta reda på och undersöka saker för den inte alltid så tålmodiga prinsessan Julia.
Amanda teckning+akvarell
Amanda målades sålunda med en bok i famnen, men inte för att bara läsa den själv, utan mer håller fram den, så att Julia också kan läsa.
Medan jag förenade målningen med dess föregående skiss slog det mig, att jag tidigare gjort ett utkast med Julia som passade ihop och som tillsammans med Amanda skulle kunna göra dem till de centrala figurerna i en större bild.
Sagt och gjort – med ritfilm fördes Julia-skissen över och färglades med akvarell, sedan monterades och sist slogs den ihop med Amanda-målningen för en parbild av två vetgiriga tjejer…
Sedan var det dags för bakgrunden – och den var ju nästan given. Var brukar man befinna sig när man står med en hel hög böcker o skriftrullar i famnen? Jo… i ett Bibliotek. Entré för Stora Läsesalen, Nordanrikets bibliotek där man kan hitta allt mellan himmel o jord…
Biblioteket Stora Läsesalen
Med linjal & penna för perspektiv, akvarellpensel för färgerna o massor med tålamod petades en målad bild fram med en i alla fall rudimentär känsla för djup, och en mångfald av böcker.
Därefter var det dags att förena den med de två hjältinnorna.
Sålunda var bildens alla element till sist förenade. Återstod att skapa rätt stämning. Med ljus och skuggor försökte jag mejsla fram en känsla för bildens djup, storleken på rummet och den lite halvskumma, inte helt upplysta miljön.
Ett grannlaga jobb, men jag är nöjd med resultatet. I ett stort rum full med böcker står de alltså, de två unga sökarna efter vad-det-nu-är som slagit till mot kungadömet och den äldre Amanda visar prinsessan Julia på något i skenet från den stora ljusstaken bakom dem. Meckigt värre att göra, men den lyckas med föresatsen att presentera Julias vän Amanda och hennes förtjänster, och sätta de två i en intressant och för handlingen viktig miljö, Stora Läsesalen.
Som alltid, med förhoppning att det är värdigt mina unga inspirationsdamer.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Slutet på början: Omslag till Almas Bok ”Hjärtespjutet”
Sista veckan i Augusti, precis i tid för den underbaras födelsedag, blev den äntligen klar för ett tryckt testexemplar. Den första boken tillägnad Alma, ”Hjärtespjutet” är färdig efter års meckande och ritande. Sist ut före avslut var, passande nog, omslaget.
Dagen D närmade sig med stormfart, kulmen på flera månader (föregått av års skissande och mer sporadiskt illustrerande) där varje natt ägnats åt färdigställandet av bokens text och illustrationer, när det till sist var dags att bestämma sig för bokens omslagsbild.
Det kan i sammanhanget vara värt att påtala att min syn på bokomslag, ja omslag för medier av alla de slag, även på skivor (ni vet, sådana som man brukade spela, på apparater), sneglar på film – och teateraffischens estetik. Jag ville således med omslagsillustrationen ge en slags komprimerad, visuell ide av bokens tema och handling, helst med en eller flera av de bärande karaktärerna.
Det här hade förstås ägnats en del tanke redan, och flera kandidater hade övervägts och förkastats. Den idé som jag alltmer kommit att fastna för var att framhäva det magiska (?) Hjärtespjutets centrala roll i första delen – spjutet som talar till Julia, och utmanar henne, men också hjälper henne att överkomma svårigheter, och också står fram som en symbol för hennes påtagna roll som den som skrider till handling.
Den här idén hade konkretiserats längs två utkastidéer. Den första vilade på två närbilder på bokens viktigaste protagonister, Prinsessan Julia och Draken Pelle, med spjutet mellan dem (se ovan).
Skiss Prinsessan & Hjärtespjutet halvvägs
Den andra utgick från en scen i boken, där Julia kliver fram till spjutet som verkar tala till, kalla på henne (ett senare moment i den scenen har förevisats i inlägget ”Hjärtespjutet talar till Prinsessan”). I den står spjutet i sitt städ bakgrunden och Julia ses bakifrån i fågelperspektiv på ett sätt som ska förmedla en riktning, ett viktigt skeende eller val med spjutet i fokus.
Så småningom kom jag fram till att de här två inte uteslöt varandra, utan snarare stärkte sig sinsemellan. Sålunda skissade jag upp bilden med scenen som grund, med sikte på att infoga ansiktena på Julia och Pelle, spjutets blad och dess text, som en slags överlagd ”spökbild” hängande över bakgrunden som framgår av skissen under processens gång (se ovan till höger).
Den färdiga teckningen, utförd i mjuk grafit på A3, blev som synes nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Jag lät medvetet bli att rita in spjutspetsen mellan de två ansiktena, helt enkelt för att den redan ritats och fått en passande form för en tidigare bild på Julia (se till vänster), ursprungligen övervägd som ett möjligt bokomslag men sedermera vald som den sista stora illustrationen i boken. För det syftet passade dock närbilden av spjutspetsen inte in – men den kom istället väl till pass för omslaget. Den lyftes således helt sonika över med sin text på gaeliska skrivet med grekiska bokstäver och alla sina färger och lades in mellan Julia och Pelle i en passande skala.
Den monterade bilden blev som framgår till höger.
Sålunda färdig i sina beståndsdelar var det dags för målning. Med tanke på den stundande deadline och tillgången till min scanner begränsades möjligheterna mellan olika former av målning i dator.
Här kom valet av metod att bli en ny stöttesten. Skulle jag välja min traditionella ”flera-lager-under-teckning”-teknik (se t.ex. Joel den Unge & Lung-draken)? Den kan bli snygg, men har en inbyggd tendens att producera starka färger under starka konturlinjer som drar bilderna åt det serietidnings-aktiga hållet. Alternativt kunde man jobba med samma metod som den ovan nämnda ”Hjärtespjutet talar till Julia” eller bilden ”En Prinsessa Rustad för Strid”, där många överlagda transparenta lager skapar mer gradvisa övergångar mellan färg och monokrom grundbild, med mjukare nyanser. Resultatet blir mer fotolikt, men kräver mer arbete för att inte bli blekt och lite livlöst.
Precis som vid tidigare vägval beslöt jag mig för att inte välja, utan tillämpa vad jag lärt mig av båda metoderna, med slagsida åt överläggningsmetoden. Ovan en grundmålning av olika gråa toner lades således överliggande färger. Utan att ha tänkt igenom det lade jag först på kulörer som utgick från de normalt belysta färgerna för figurerna (se till vänster). Men det slog mig att det inte var riktigt… rätt.
Kanske påverkad av det stämningsfokuserade draget hos vissa filmaffischer valde jag att lägga starkare pregnans för mitt sökta intryck av bilden redan vid färgläggningens tidiga fas. Den färgskala jag således valde att tillämpa, speciellt för de överliggande ansiktena i bakgrunden, var mörk, åt det nattligt blåtonade med konnotationer av mystik och kanske kuslighet (se nedan).
Med den grunden kom den avslutande fasens vägval, som framför allt centrerade kring behandlingen och påläggandet av skuggor och ljuseffekter, naturligt. I huvudsak handlade det om att öka fokus på det väsentliga i bilden och stryka under den sökta stämningen. Skuggor lades in i bildens utkant och krypande in mot mitten, samtidigt som flera lager av glödande ljus utgående från spjutet kastades ut och målades in som reflexer och belysta områden i bildens centrum. Det gav bilden ett dominerande ljus vars kalla, lätt fluorescerande sken ytterligare skall öka känslan av mystik, och antyda något utomvärldsligt, kanske magiskt eller heligt… något sådant.
Detta att ha en klar riktning och tydlig ambition för hur den färdiga bilden skulle komma att te sig gav utrymme för fler och fler element och detaljer, som också fortsatte även efter det första ivägsända testtrycket. Således lades sådant på som en kastad skugga bakom Julias skepnad, och en slags ådring som jag tagit fram för fjällen och ger draken ett mer reptilaktigt utseende.
Det sista elementet i bilden var att lägga på titel och författarnamn. Jag valde bort alltför tillkrånglade eller extravaganta fonter till förmån för det tydliga och läsbara, påbättrad med lite kringarbete runt kanter och en lätt struktur. Det färdiga (nåja, än så länge iaf) resultatet kan ses nedan.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Jag var nöjd med bilden: den fångar in det mesta som jag strävade efter, relaterar som önskat med bokens innehåll och är inte anskrämligt ful eller skränig, förhoppningsvis. Det var en passande avslutning, och tålde att presenteras för sin musa och mottagare, den oförlikneliga Alma.
Nedan kan processens delar ses i sammanfattning.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Det började med en Prinsessa, och ett Spjut
En liten tillbakablick på en tidigare publicerad bild av Prinsessan Julia inför färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet”.
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet Slutversion utan spjutblad
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet färg
I tidigare inläggen ”Renässansprinsessan och Hjärtespjutet” samt ”För den som är Värdig… får färg” redovisades arbetet med den här bilden av ett avgörande ögonblick sent i handlingen. Prinsessan är upprörd för att en orättvisa begåtts och ingen vill lyssna på henne. Hon tar upp det magiska spjutet, som verkar tala till henne och utmana henne att bestämma sig för att göra något.
Solstrålning Julia & Hjärtespjut
Som jag nämnde i sista inlägget var jag missnöjd med hur effekten av ljuset som faller in från de högra fönstren bakom tronstolarna (se ovan). Under året som gått har jag fått många tillfällen att öva på olika tekniker för ljusbehandling, och det kan . Min första lösning var att lägga på ett lager av ljusstrålar ritade i GIMP (se till höger). Det är en primitiv och tidsödande teknik, men den fungerar. Hela rummet ser ut att lysa i strålarnas sken.
Med hjälp av ljusinställningarna (”Hårt Ljus” i det här fallet) och ett noggrant fogande och suddande av ljusknippena med de underliggande lagren, samt påläggande av olika kontrasterande överläggningslager på de icke upplysta områdena kom det sökta intrycket fram. Julias konturer verkar nästan glöda i skenet från ljuset bakom henne, och kontrasten mellan hennes blekare och klänningens kallare kulörer värmda av ljusspelet passar det högtidliga ögonblicket. Det mer eller mindre färdiga resultatet syns nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Bilden ovan kunde betraktas som en färdig version av den ursprungliga idén, som ursprungligen kommit till som en kandidat till omslag för boken, vilket är varför närbilden av spjutets blad med dess glödande text lades in. Arbetet med sistnämnda utvecklade sig dock alltmer till ett slags ”bild-i-bilden” som fjärmade sig från den övriga kompositionen. Så småningom valdes bilden bort som omslag och blev till en av handlingens illustrationer, och då passade den infällda spjutspetsen inte in lika väl. Arbetet med dess yta, text och detaljer var dock inte förgäves – jag lyfte ut dem till det nya omslaget (se ett kommande inlägg). Den färdiga illustrationen, utan spjutbladet, kan ses högst upp i inlägget.
Jag har ett speciellt gillande för den här bilden – riktigt arbete och seriös design gick åt till den, grundteckningen blev fin och den har kommit att beskriva en bana som nästan står fram som en illustration av hela arbetet med Almas bok. Från en enkel grundidé, till en mer genomarbetad skiss, ifyllnad som gradvis blev mer avancerad men hejdades ett tag av kompetensbrist för att så småningom överkomma och slutligen bli modifierad och stå fram färdig – så har hela det här projektet artat sig.
Julia och Hjärtespjutet steg för steg.
För din skull, Alma.
*********************************************
← Se tidigare om denna bild i inlägget
”‘För den som är värdig, oförfärad och obetvingad…’ får färg”
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Hjärtespjutet talar till prinsessan
Om en illustration som skall skildra ett avgörande ögonblick och måste överkomma förhinder i form av en sin skapares brist på kompetens…
”Är du den?” är de ord som det magiska spjutet säger när den först talar till prinsessan Julia, hjältinnan i berättelsen ”Hjärtespjutet”. Det är tidig gryning i det sovande slottet, och prinsessan har bestämt sig för att smyga ut och leta efter vad-det-nu-är som stulit kungarikets guld när hon hör en mystisk röst från tronsalen. Där står Hjärtespjutet nedstucket i sitt städ framför regenternas tronstolar, och när Julia går närmare och sträcker ut sin hand börjar bokstäverna på dess blad att glöda och rösten ljuder igen…
Miljön för detta viktiga ögonblick matchar dess betydelse – den höga tronsalen, med det svarta städet och tronstolarna som står rakt under de stora fönstren där gryningsljuset skiner in. Tidigt föreställde jag mig det hela sett ur ett lätt grodperspektiv, dvs strax underifrån, så att både det upphöjda tronområdet, rummets rymd och de stora fönstren kom med. Dessa element ramade in Julias kåpklädda figur när hon sträcker ut handen mot det magiska spjutet.
Hjärtespjutet Talar – mjuk blyertsteckning
Den första kladden blev så pass lyckad att den direkt kunde byggas ut till en teckning i mjuk blyerts. Det centrala, prinsessan själv och spjutet, kom lätt och naturligt, men sedan var det den valda vinkeln och bakgrunden med de stora fönstren med dess många spröjsar… Perspektiv är ett oumbärligt redskap för att levandegöra en sådan här scen, men själva meckandet med linjal och de många linjerna är något av det absolut mest trista som finns.
Istället för att göra teckningen genomskinlig och måla under den som blivit min vana, beslöt jag att åter arbeta med överlagring, en teknik främst brukad för att färglägga svartvita foton, tidigare prövad första gången i en annan bild med Julia (se ”En prinsessa rustad för strid”). Vid överlagring bildar de överlagda färgerna en slags transparant färghinna som följer den underliggande variationen av nyanser hos t.ex. gråskalan i ett svartvitt foto – man behöver därmed inte skapa om alla skiftningar i färgnyans igen från noll.
Schema för Överlagringsmålningens lager
Ovan kan man se en illustration av processen. Med utgångspunkt från den understa kvadranten till höger och löpande motsols framträder det bleka första överlagda målade lagret gradvis allt starkare och förstärks när först ett andra lager, med delvis andra nyanser som smälter ihop, läggs till. I övre kvadranten till vänster målades ett lager som främst syftade till att förstärka de skuggade partierna, och i den sista kvadranten längst ner till vänster det sista överlagda lagret, med ljusa färger för att markera de områden som ljus faller direkt på eller genom.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad
Resultatet av denna första målning kan ses till vänster. Notera att den överlagda färgen saknar eget färgdjup, utan har samma mättnad som bilden den överligger – dvs den är blek där bilden är blek, och syns inte alls på tomma ytor. Just det här motverkas dock delvis av att man lägger flera färgade transparenta lager ovanpå varandra. Även så, ger överlagring en karaktäristisk look med mjuka, lite eteriska kulörer. Som saken var, passade det för den belysning som jag tänkte mig för bilden.
Belysningen ja – det var det som blev problemet. Här har tidigare visats hur bildarbetet försökt sätta mer fokus på olika former av ljuseffekter (se t.ex. Alla Drabbningars Moder 7).
Hjärtespjutet Talar – bild av ljussättning
Det var dock något helt nytt för mig att från scratch skapa solljus som kommer in genom stora fönster in i ett förvisso rymligt, men ändå stängt, rum. Idén var också att ljuset skulle skapa en slags lyster kring själva prinsessans skepnad – och till råga på allt så lyser spjutet med sitt egna, inre ljus. Ovanpå det skall det helst framgå att det är gryningsljus, inte bara solljus allmänt, som kommer in ovanifrån. Under många eder och mixtrande med obefintlig koll på tekniken byggde jag upp en serie lager med olika former av ljusvalörer och strålar som sken in och ner, återkastas och skiner på lika material kors och tvärs (se ögonblicksbild ovan).
Det hela blev dock lite för mycket, och trots flera uppehåll måste man erkänna att det inte riktigt lyckades mig att få fram allt jag ville.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad & ljussatt
Visst, färgerna blev fina, och mycket av stämningen i scenen är där, men den där bilden har fortfarande mer potential, så mycket är klart. Men frustrerande nog kan jag i dagsläget inte göra mer med de färdigheter jag har.
Förhoppningsvis kommer nya insikter och idéer och bättre redskap göra det möjligt att bringa den till större klarhet, så att ljusspelet och allt den innehåller kan komma till sin rätt. Tills dess får det betraktas som en halvträff. Men ”I’ll be back” som terminatorn sade – för Almas och hennes boks skull,
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Projekt Storyboards – Akvedukten i Aracanea
Storyboardprojekten forskrider, den här gången är det en tuschteckning föreställande ett landskap med en akvedukt, i en scen som utspelas i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Det är månbelyst natt på Apostlaberget i Aracanea. Yakane och Jack har varit ute och kidnappat ner en populär och stridbar predikant. Alldenstund denne har ett talrikt och ganska högröstat följe jagas Y & J över stock och sten och blir inringade vid den Stora Akvedukten. Där får Yakane en gaaalen idé…
Romersk akvedukt, Segovia, Spanien
Akvedukter är som vi vet en struktur som leder vatten i en täckt gång, över eller under jorden, från en högre liggande vattenkälla till sin destination.
De mest berömda (och talrika) varianten av förmoderna akvedukter är den romerska varianten av överjordsakvdedukt vars stora valv, korsande dalar och sträckande sig över sänkor på väg till sina mål finns utspridda över det romerska riket och höll deras stora städer och inte minst Rom med en vattenförsörjning som inte skulle se sin like igen förrän på 1700-talet. Stora, mäktiga och allmänt imponerande, speciellt med tanke på att de flesta byggdes för sisådär 1800 år sedan, är de ett tacksamt motiv för avbildning.
Valens Akvedukt, Istanbul
De flesta överjordsakvedukter gick genom landsbygden på väg till en stad. Väl innanför staden, eller ibland en bit före, leddes vattnet oftast ner i underjordisk akvedukt för sluttransport till fontäner och badhus. Men i dagens Istanbul, f.d. det kejserliga Konstantinopel, byggde man tvärtom en akvedukt, Valens akvedukt, som skar ovan jord rakt genom staden, korsande dess kulliga yttre delar för att ge färskvatten till det kejserliga palatsområde som låg längst ute på stadens halvö (se nedan i en rekonstruktion av stadens 10:e distrikt – som den såg ut för 1000 år sedan).
Valens akvedukt ger förstås en ursäkt för att ha en i mitt Aracanea (det är inte den enda, jag har förstås prackat på mit fantasy-Kairo Al-Kash en akvedukt också.) Impulsen att ha med den i en actionscen var förstås lika barnslig, och kom för mig när jag besökte ett sådant där sommarland med vattenfyllda gångar…
Vore det inte kul om… man kunde åka på en akvedukt som… som…en jättelik vattenrutschbana?
Idéer är till för att kladdas ner. En mycket mycket snabb blyertskludd gav den allmänna scenen. Men den antydde också något som kunde bli framtida problem – akveduktens utformning och vinkeln in i horisonten skulle behöva lite eftertanke, förutom det uppenbara mecket med att rita en miljon stenar…
Den blev därför jäsande några månader. Men som sommaren kröp fram kliade den alltmer, och en dag skred jag till verket beväpnad med hård skisspenna och BIC tuschpennor tjocklek från 0,05 till 0,5 mm.
Först gjorde jag förgrunden och stödlinjerna för akvedukten lades ut och in i horisonten. Som vanligt är perspektivet lätt att få tag på i teorin, men när man sedan skall sätta lite sten och volym på den uppstår problem. Så jag scannade in den ofärdiga skissen ifall akvedukten skulle bli extremt kass.
Sedan började jag fylla i själva akvedukten med tuschpenna. Man har ju fått en del övning på att rita stenar, genom dels konceptdesign och t.ex. Yakane & Jack vid Apostlakyrkan. I bakgrunden ritade jag in ytterst enkla konturer av hus, träd och gator på stadens kullar. På himlen några moln och en måne för att ursäkta att allt inte ligger i totalt beckmörker.
Som anat blev det till att mecka och korrigera flera av de sneda och vinda bärande pelarna … För att lyfta fram fullmånens sken lades en liten photoshop-effekt i form av inre och yttre lyster (inner & outer glow) och med ljuseffekter en olikfärgad, tonad himmel på.
Den tonade himlen fick dock bieffekten att resten av bilden såg platt och enhetligt belyst ut. Suck. Jaja, med lite ytterligare efterarbete, genom att göra förgrunden mörkare, kunde man få en önskad effekt genom att väldigt enkelt gå in på veck och utstående partier respektive skuggor med bränn/lys -verktyget, och skapa högdagrar och skuggade partier. Jag passade också på att lägga in ljuseffekter på facklor som visar på förföljarna som väntar vid foten av kullen, skymtande mellan trädgrenarna.
Nå. Det hela visade sig bli aningen mindre taffligt än man kunde frukta. Man blir förstås aldrig färdig när man jobbar så fragmenterat som undertecknad, t.ex. slog det mig att jag glömde stjärnor på himlen. Men det förstås, det kan varit molnigt högre upp… jaja det är inga konstverk det här, bara små kladdar för att visualisera en berättelse.
Mer av storyboards och koncept för en fantasyberättelse kan ses i fliken
Egna Bilder – Storyboards
Projekt Storyboards – Zoe och Yakane småpratar i Sängen…
Med uppkastningar under fötterna i en knöktrång nattbuss på väg hem efter en sen natt kan behovet av att avleda tankarna plötsligt anfalla extra hårt…då försvinner jag in i mitt inre landskap, mitt A’ratauma, och kikar in på vad dess invånare har för sig egentligen.
Inte sällan får man syn eller reda på något matnyttigt, och då är det tur att man har ritblocket med sig. Skakande fram längs vägen och med några sympatiskt beskänkta damer kring mig kladdade jag till skisser för en ganska nedtonad men intim scen. En omväxling till det storvulna eller actionbetonade som annars tenderar att dominera fantasybilder
I sagostaden Aracanea ligger den store Yakane och hans dam Zoe sida vid sida på sängen. De pratar, och jag tänkte mig att den bildade och läskunniga Zoe kanske legat och läst ur några skriftrullar därförinnan. De allra första kladdarna i bussen satte ungefär vad jag tänkte mig ifråga om de tvås relation till varandra. Snabbt gick jag över till att grundlägga själva perspektivet – betraktat från ett snett läge uppifrån är liggande människor inte helt lätta att rita.
Nattbussskisser på Zoe & Yakane i säng
Inte dumt tänkte jag, och bestämde mig för att utveckla de där till en vettig teckning när jag kom hem. Jag gillade stämningen, en stilla samkväm, ett slags fångat ögonblick av avslappning. Nu visade sig som vanligt att det hela blev lite mer komplicerat. Jag hade lyckats sätta själva det grundläggande perspektivet i den blåa skissen ovan, men det fanns många detaljer som inte nödvändigtvis satt klockrent. Det är en svår vinkel att försöka avbilda, och även i den mer seriösa teckningen (helt i mjuk blyertspenna, 2b-8b) sitter väl inte alla kroppsdelar och detaljer helt perfekt. Eller så är jag bara nojjig. Jag ville inte överarbeta det hela, viktigast var att totalintrycket blev rättvisande för vad jag sett för mitt inre öga.
Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän
Som en liten detalj skrev jag in på den rulle som Zoe håller i handen ”Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän” på grekiska. Det är en parafras ur Ovidius Ars Amandi (konsten att älska) och står som en slags ledmotiv till Zoes och Yakanes relation. Den passar här, som inramning till en stilla konversation, som kanske övergår i något mer, mellan två människor som om än mycket olika, har glädje av och trivs i varandras sällskap.
Indomitus.blog 