Bloggarkiv

Satkärringen, Diktatorn och Muslimen….

Det låter som en Bellmanhistoria, eller hur? Sedan man i påskas varvat sjukhusbesök och assistentpass, och med den tid och ork som varit över velat träffa lite andra människor och kanske skriva lite på sin bok, har det varit lite dött på bloggen. Man kunde förstås ge sig på att högintressanta saker skulle ske under den tiden.

Vid sådana här tillfällen måste man konstatera att bloggande och annat internet-socialt stryker på foten – det är knappt man hinner läsa tidningar. En liten greatest-hits från de gångna två veckorna skulle till exepmpel innehålla…

Järnladyn Margaret Thatcher andades ut sin sista suck häromveckan och begravs när detta skrivs. Tidningarna har varit fyllda av hyllningar, och nyliberaler av alla schatteringar fick tillfälle att åter hissa flaggan för denna deras stora förkämpe. I deras annaler kommer kvinnan som krossade den brittiska fackföreningsrörelsens makt och inledde en era av privatisering och avreglering alltid att ha en framskjuten plats. Vi andra kan dock hålla oss för skratt.

Nyliberalismens radarpar: Thatcher & Reagan

Som feminist kan man inte annat än vara kluven för tanten. Hon var viljestark, envis och skicklig. Hon nådde toppen på sitt samhälle och visade med all tydlighet hur en stark kvinna kan reducera de mest arroganta och makthungriga män till fjantar. OK, mera sådant. Men det sved alltid att den som gjorde det där var ett sådant nyliberalt, chauvinistiskt och diktaturkramande cyniskt kräk. Man kan förstås försöka trösta sig med att det också hjälper till att lyfta fram poängen att även kvinnor kan vara hårdhudade svin, och har samma rätt till det som någon karlsnok. Man måste betänka att världen har varit fylld av cyniska maktmän sedan Uruks dagar, och ingen höjer på ögonbrynen över det. Men det räckerliksom inte riktigt ända fram. För spegelbilden är trots allt att om Thatcher varit en snubbe hade man avskytt henne helhjärtat.

Thatcher och Mandela – Inte längre terrorist, tydligen.

Oavsett var man står ifråga om ekonomisk politik borde redan hennes ohöljda stöd av diktatorer som Augusto Pinochet i Chile och Sydafrikas Apartheid (Nelson Mandela var under hela 80-talet benämnd ”terrorist” av Thatcher) rendera henne en mörk plats i varje historiebok – de regeringarna legitimerades och kunde rimligen hålla sig kvar vid makten längre just på grund av en sådan som Thatcher. SÅ kvinna eller inte, så är det med ett ”Faaar åt helvete kärring!”, som man får säja adjö till denna djupt osympatiska men icke desto mindre historiska figur.

Thatcher ”Käre vän”, slaktaren från Chile, Augusto Pinochet

Nordkorea har på sistone skramlat med sina kärnvapen och överrustade armé som sambadansare skakar rumpa på Karnevalen, och hela världen har synts hålla andan. Här på bloggen har tidigare skrivit en del om den Nordkoreanska bisarrokratin och dess märkliga yttringar på främst propagandaområdet (se t.ex här och här).

Det som gör Nordkorea exceptionellt är, förutom närvaron av kärnvapen (som trots allt inte är unikt på något sätt – instabila och/eller aggressiva andrarangsnationer som Israel och Pakistan har haft sådana i årtionden utan att någon gör på sig i byxorna för det), det faktum att landet är så pass stängt och isolerat, och dess statskick ett så knasigt amalgam av gammal paleokommunistisk diktatur och konfuciansk dynasti. Vi vet inte ens om det är den nominelle ledaren Kim-Jong Un som verkligen styr och ställer, kan bara gissa oss till vad som försiggår i huvudet på ledarsgarnityret där. Men det nuvarande skeendet är typiskt på många sätt för överaggressiva och grälsjuka smånationer genom tiderna. Jag påminner mig Peter Englunds ord om den gryende stormakten Sverige inför inträdet till trettioårskriget (1618-1648) i hans moderna klassiker ”Ofredsår”, när han påpekar att den som satsat på militär styrka förr eller senare går omkring med kliande nävar och likt en pugilist letar efter problem att lösa med våld eller hot – helt enkelt för att det är det enda de kan.

Nordkorea är isolerat, utfattigt, efterblivet och knappt fungerande som nation. Det enda de har är sina till tänderna rustade fångvaktare, läs armén, och dess ledning i Pyongyang. Det är uppenbart att det är rätt mycket som de skulle vilja önska från omvärlden, och vad är det enda de har att komma med? Jo, militära hot – före massförstörelsevapnens tid hade de säkerligen gått till attack, men nu vet de att de skulle utplånas från jordens yta om de verkligen försökte något. Hotet mot omvärlden är ägnat att skapa fruktan, men om inte Nordkoreas ledning bestämmer sig för kollektivt självmord bör man bemöta det med den beredskap och iskalla lugn och förakt som är det enda vapnet mot en grälsjuk mobbare. På det sättet är omvärldens fruktan mer av ett hot än Nordkoreanernas egna göranden och skrän.

Här i Sverige har Socialdemokraterna börjat blåsa upp sig för nästa val, och kompromissmaskinen mellan det stora partiets falanger har väl haft sina måttfullt komiska poänger, som köttbenet den nye (nåja) ledaren Stefan Lövén gav ungdomsförbundet apropå tiden för stöd till unga arbetslösa. Knappt hade ombuden kommit hem från partikongressen, nyjäsande och självgoda över att åter få dominera nyhetsflödet förrän debaclet med Omar Mustafa exploderade i ansiktet på dem.

Den nu riksbekante Omar, ordförande i Islamiska Förbundet, valdes otippat in i socialdemokraternas partystyrelse vid partistämman nyligen. Nästan omedelbart kom det dock fram att han presiderat över att antisemiterbjudits in och fått tala i Sverige, och att hans organisation tolererar en kvinnosyn som inte rikitg funkar med en modern syn på alla människors lika värde. Panik utbröt, och mindre än en vecka senare fick han avgå, under förnedrande former.

Det verkar ha blivit en konstant i svenskt inre liv just nu, fixeringen vid de således groteskt uppförstorat betydelsebärande muslimerna. Snubblandet, fördomarna och det allmänt valhänta och provinsiella sättet att förhålla sig till denna förvisso speciella men egentligen fullt hanterbara minoritet i landet Sverige imponerar inte, och vilka utom just sossarna kunde bjuda på ett sådant talande praktexempel på hur gamla reflexer, okunskap, naivitet och allmän dumskallighet kan mötas? Islamofoberna åsido, så borde någon ha vittjat Omar Mustafa från början och insett att hans organisation har ett problematiskt förhållande till inte bara vissa synpunkter på staten Israels existens, utan, vilket rimligen får anses viktigare, en modern syn på framför allt kön, sexualitet och sexuella preferenser. Vad det här mest är ett uttryck för är Socialdemokratins underliggande korporativism – Omar är en makthavare inom en allt viktigare intressegrupp med beröringspunkter med socialdemokratiska gräsrötter. Gott så. Men i dessa dagar av lätt research via google och sociala media borde sossarna förstått att välja någon med mindre kopplingar till en organisation som inte, trots alla bedyranden, har någon klar syn på vilka stater som borde få finnas eller jämställdhet mellan könen. Det lär inte saknas socialt progressiva, engagerade muslimer i socialdemokratins fångtsvatten. Men lik förbannat gick man och valde in Omar Mustafa, helt enkelt för att han företräder ett organiserat intresse, inte för att han skulle vara lämpligast, och det utan någon önskan att frösvara honom när besvärande fakta kom fram. Nu får de stå där med dumstruten, naturligtvis renons på en riktig insikt till hur det kunde bli så fel. Många muslimer lär bli irriterade, xenofoberna och islamofoberna får vatten på sin kvarn, och man framstå för alla som idioter som fortfarande inte lärt sig utse sina representatner på ett vettigt sätt.

Världen snurrar obönhörligt vidare. Som för att fortsätta belysa dumhetsfyrverkeriets paradgren i Svedala, har muslimer nu fått rätt att sända ut traditionell Fredagsbön över en sjö bredvid en köplada där ingen bor, bredvid en tunnelbanebro. Jaha? Men bli inte förvånad om att de halvkvädna och mer eller mindre specifikt islamfientliga gnällvisorna kommer att spinna ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen över detta, samtidigt som överfromma hjon på andra sidan förstås kommer att tolka polisens tillstånd för att ansöka om begafonbröl av kall till jihad mitt i storstadskvarter… Vänta och se bara. Är det något debatten om Islam, vad det nu än anses vara, bevisar, är att den siste dumskallen sannerligen inte är född.

———————————————–

Om Omar Mustafa

Om Margaret Thatcher

Om Nordkorea och Kim Jong-Un

Publicerat i Kartor /Maps, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: böneutrop /call to prayer, Järnladyn /the iron lady, Kim Jong Un, Margaret Thatcher, muslimer /moslems, Nordkorea /North Korea, Omar Mustafa, Socialdemokratiska Arbetarpartiet

Den vita röken steg, och det vart en…Fackpamp?

27 01

Publicerat av thefeatheredsnake

Socialdemokraterna har suttit en vecka i konklav, och deras val för efterträdare på Petri, ursäkta Sossetronen, blev Stefan Löfvén.

Och det vart morgon, den sjätte dagen och VU sade...

Kopplingarna till påveval var det inte bara jag som hade när socialdemokraternas Verkställande Utskott (VU) idag torsdag meddelande att de tänker föreslå Stefan Löfvén, för närvarande ordförande i fackförbundet Metall, som ny partiledare för Socialdemokraterna.

”Egentligen ville vi ha en demokratisk process”, sa Karin Jämtin, men det hanns liksom inte med… Partidistrikten beordrade dessutom en snabb tillsättning. så det var bara att foga sig… ack ack.

Nå, nu togs beslutet snabbt, och trots en knapp veckas spekulationer var det var lika väl bevarat som någonsin kardinalernas konklav i vatikanen… nästan. Och faktiskt, trots att Löfvén trots allt är en mäktig socialdemokrat och maktspelare, lite otippat.

Det kan vara värt att notera att trots de starka banden till LO har Socialdemokraterna aldrig förut valt en fackförbundsordförande direkt till partiledarposten. Det har flera skäl. Stefan Löfvén sitter inte i riksdagen och kommer att behöva en liten crash course i det politiska dribblandet där. Han har förstås suttit i VU sedan 2006, och är ingen i novis vid stora beslut och förhandlingar. Som Metallordförande har han varit sitt förbunds talesman i viktiga frågor: se t.ex. har han motsatt sig regeringens idé, som poppar upp då och då, att införa en obligatorisk a-kassa. Se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/obligatorisk-a-kassa-hot-mot-kollektivavtalen_4927495.svd och http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/home.nsf/LUUnique/CFD5CB763CED0A1CC1257751004B0A7F?OpenDocument. Det kan också noteras att Stefan Löfvén har motsatt sig speciella satsningar på kvinnolöner, något som påverkar LO-kollektivets hundratusentals kvinnor. Så snubben är ingen Teddybjörn.

Men hans erfarenhet är till största delen utanför den rent politiska sfären, och där är Stefan Löfvén något av en Dark Horse.

Frågan är dock också om det inte kan vara en fördel att Stefan Lövén verkat delvis utanför de vanliga partistriderna och intrigerna i det härjade sossehögkvarteret. Det återstår att se. Han bör rimligen vara lite mer granskad än sin föregångare, men man vet inte.

Stefan Löfvéns bakgrund som Metallbas är dock inte utan fördelar också, jämfört med en mer traditionell partiledarbana.

Metall har , närmast per definition som en av LOs mäktigaste förbund och med det privata näringslivet som motpart, en viktig roll att spela när LO-kollektivets löner sätts generellt. Metall är traditionellt varit bland de förbund som är mest lyhörda för sina exporterande och konkurrensutsatta motparters behov (numera är i och för sig mycket av det som varit offentlig sektor privatiserat i mer eller mindre mån), vilket avspeglas i att man t.ex. är för kärnkraft. Kopplingen till fackförbunden stärker bilden av (S) som ett arbetarparti, något som ju blivit en lite otippad stridsfråga i och med Moderaternas lansering av sig själva i samma anda. Stefan Löfvén verkar iaf ha jobbat på golvet i ett antal år innan han blev fackligt engagerad på heltid. (se hans CV i http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/resources.nsf/vRes/if_metall_1295526979206_stefanlofven20120125_pdf/$File/stefanlofven20120125.pdf).

Man kan fråga sig vad Stefan Löfvén lämnar efters sig på sitt föregående jobb som Metalls ordförande? Det är trots allt på de meriterna man kan bedöma honom. Jag tog en titt på statistik och artiklar (med lite förbehåll för att vissa kan vara lite daterade) och voila…

Metalls nuvarande och förra Löneavtal var på många sätt en framgång. De modesta löneökningarna på 3% över 14 månader trots allt mer än Industriförbundets nollbud. Och genom att man förde in bestämmelser om utländska bemanningsföretag i kollektivavtalet är 2011 börjar man nu skönja ett viktigt mål för facket, att i någon mån begränsa den underminering av kollektivavtalen som inhyrningen av utländsk arbetskraft kommit att innebära. Den framgången skedde genom en allmän koordination mellan LO-förbunden, och rimligen måste Metalls ledning med Löfvén i spetsen ha haft med det att göra. (se http://www.dagensarbete.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=avtalsradet_sa_ja_1323955010310 och http://web1.swegon.com/upload/ifmetall/Nytt%20avtal.html)

Metalls medlemsantal. De siffror som finns lätt tillgängliga visar på att medlemsantalet minskar för Metalls medlemmar, -2,4% mellan 2010 och 2011. Det här är tyvärr en allmän trend för fackanslutning, en som dock Metall i högsta grad är en del av. Metall har haft ett tufft år – de 10 största företagen drog ner på visstidsanställda bland metallarbetarna, SAAB gick i konken, osv (se http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/C144F68AB5EBAD5FC1257615003330AF/$file/Medlemsantal%20LO-f%C3%B6rbunden%202006-2010.pdf)

Metalls a-kassa har förlorat nästan 30 000 medlemmar sedan 2009. Även här är Metall en del av en mer allmän trend av minskad fackanslutning. Se http://www.iaf.se/Global/statistik/2011/Medlemsrapport_november.xlsx (länk på sidan http://www.iaf.se/Statistik/Medlemsutveckling/)

Arbetslösheten bland Metalls medlemmar var runt 12% år 2011, enligt siffror som redovisades på Metalls kongress. Det var iofs en minskning, Metall själva varnade för att arbetslösheten var på väg mot 20% år 2010, men det verkar ha sansat sig. 12%, om det stämmer, är ändå väldigt högt (Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4562613).

Så – det är en blandad kompott. Vad som möjligen borde oroa S-aktivister är att Löfvén, oavsett vilka framgångar man haft i löneförhandlingar, inte verkar kunna hejda den våg av avhoppare från både sitt förbunds medlemmar och a-kassan. Liksom att fackförbund generellt har svårt att rekrytera ungdomar. Det där är något som han på något sätt måste lyckats få fatt på när det gäller sitt nya jobb. Kan Löfvén och det team som är runt honom inte mobilisera potentiella s-väljare och stärka sitt sargades partis attraktionskraft på inte minst unga väljare kommer Socialdemokraterna få det oerhört svårt även i framtiden.

Man bör i sammanhanget observera att valet av Löfvén fortsätter på en tradition som sedan en tid råder i Socialdemokraterna att välja ”folkliga” kandidater – vad kan vara mer folkligt än en f.d. svetsare? Men det är i storstadsområdena och bland den allt större gruppen människor som har någon form av högre utbildning som socialdemokraterna tappat mest. De grupperna får nog lätt känslan att Socialdemokraterna har någon sorts beröringsskräck för folk med alltför många högskolepoäng. Och valet av Löfvén lär inte mildra den känslan.

Nå, vi får se hur det går. Det skall bli intressant att se honom uppe mot Reinfeldt och Borg, och se om han kan skaka dem lite.

Partistyrelsen gör sitt formella tillkännagivande av vem de väljer som ny partiledare på Fredag.

————————————-

Den troliga anledningen till att tankarna vis Socialdemokraternas väl den här gången gick till Katolska Kyrkans påveval inte bara hos mig utan bland vissa andra kommentatorer är att påvevalen med dess konklav av kardinaler är en av de mest slutna, icke-transparanta och icke-inklusiva formella valhandlingarna till en viktig befattning i världen. I praktiken stänger sig kardinalerna i Katolska Kyrkan in sig i Sixtinska Kapellets källare och röstar i total avskildhet. Misslyckade omröstningar markeras genom att man bränner blöt halm som ger mörk rök, medan man tar till torr vit rök den dagen man äntligen har en vald kandidat. Några öppna kandidater finns inte, och att vara förhandstippad favorit eller populär är snarast en black om foten för den som hoppas bli vald. Ingen insyn till skälen finns, inga programförklaringar eller avsikter får ges i förväg, och den vidare, miljardstora menighet som det berör, nämligen världens katoliker, har bara att acceptera utgången av denna märkliga beslutsprocess. För en introduktion av påvevalen se wikipediaartikeln http://en.wikipedia.org/wiki/Papal_conclave.

För lite info om Stefan Löfvén se hans CV http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/resources.nsf/vRes/if_metall_1295526979206_stefanlofven20120125_pdf/$File/stefanlofven20120125.pdf och http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_L%C3%B6fv%C3%A9n

Under dagen som det här inlägget jäste hanns det rapporteras om förslaget till Stefan Lövéns tillsättning i massor med medier, och han höll själv ett tal på torsdag eftermiddag. Se. bl.a.

Publicerat i Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden

1 kommentar

Etiketter: Fackligt Arbete, IF Metall, Partiledare, Partiledarval, Socialdemokratiska Arbetarpartiet, Stefan Löfvén

Dumskallarna(s) Konspiration: Adios Ljugholt och gonatt för (S) för ännu ett tag

22 01

Publicerat av thefeatheredsnake

”Hur kunde s utse en ljugande georgisk dragspelare med noll koll till partiledare..?” Frågade sig en god vän för några månader sedan, och frågan var onekligen berättigad.

I lördags tog sagan slut.

Ändå har det varit svårt att tro att mannen, och den ryggradslösa och inkompetenta klick i partiet som valde honom eller höll god min skulle vara fullt så destruktiva som det visat sig. Undertecknad skrev själv som svar på om Juholt skulle tvingas avgå under hösten 2011 att:

”S kan i dagsläget inte göra sig av med Juholt eftersom de inte har något alternativ. Så nej, jag varken väntar mig eller tror att lallaren försvinner med mindre än att mycket skarpare undebyggda anklagelser riktas mot honom. Men han är skadeskjuten, och mycket tidigt i sitt ledarskap. Jag förväntar mig att de interna stridigheter som bilades under hans val nu kommer att dyka upp igen, och om han misslyckas kapitalt i nästa val kommer yxorna fram igen.”

18:e Oktober 2011

Well, man hade visst fel. S var mer självdestruktiva än vad någon kunde ana. Det där är symptomatiskt för ett vanligt fel, att överskatta rationaliteten hos mäktiga insitututioner, och jag gör mig också skyldig till det.

(bild från bloggen http://blogg.omakastengods.se/)

Men detta förbleknar jämfört med den närmast bisarra lovsång av Nordkoreansk typ som levererades av vissa efter Juholts val i mars 2011: när man själv skämtade apropå entusiasmen över Juholt i S-leden så menade Åsa Linderborg (i http://www.aftonbladet.se/nyheter/skongressen/article12789232.ab) på fullt allvar att:

”När Juholt pratar lyssnar man

Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti. Man förstår att borgarpressen gör allt för att staga upp den socialdemokratiska partihögern, men frågan är vad Vänsterpartiet kan göra för att inte förblekna i jämförelse”

(Tack till Kimmen för påminnelsen… herrejösses)

(bild från bloggen http://bengtbernstrom.blogspot.com)

Är det något vi vet är det uppenbarligen att Åsa Linderborg inte är Fredrik Reinfeldt. Jämfört med det där framstod den parodi på s-entusiasmen som undertecknad levererade som helt följdriktig…

”Håkan är min idol och evige ledare! Hans mustasch är den öööh… Största på Jorden! Han slår enbart holes-in-one! Fåglar kvittrade och stjärnor log på hans födelses dag! När hans regim tar sin början skall en guldpläterad kolossalstaty, 90 m hög, sättas upp över slussen och snurra så att dess ansikte alltid står vänt mot solen och visar oss vägen till framtiden!’

"Juholt hota oss? OAHAHAHA!"

Nå, mannen var en bluff, och så också den entusiasm som piskades upp – när det kom till skott tog det bara tio månader för media, hans interna fiender i partiet och hans egen inkompetens för att avpolletera honom. Så mycket för att skrämma slag på Fredrik Reinfeldt. Om inte det är ett sista genidrag för att förvirra motståndarna, som Dagens Svenskbladet är inne på…? http://svenskbladet.se/politik/index.php?alias=juholt_backar_avgangsbesked.html

Ända sedan valet av Juholt har det dock funnits frågetecken kring hur det egentligen står till hos inte bara honom, utan vad som är viktigare, hos partiet självt. De dåliga farhågorna kom redan när han gaggade på om Lybien-insatsen, och som togs upp här på bloggen. Då stod vidden av sossarnas totala brist på en egen vision i en avgörande fråga för Sverige, och bristen på ryggrad att följa den, klar – toppat av en pajas som verkade byta fot lika ofta som han bytte strumpor. Jag håller normalt inte med Peter Wolodarski om mycket, men i fråga om Juholt drog han tydligen liknande slutsatser – se http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-det-borjade-i-libyen-och-slutade-i-folk-och-forsvar

(från https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/05/dumskallarnas-konspiration-om-att-skjuta-eller-inte-skjuta-med-gripen/)

Valet av Juholt och alla de turer som följt är ett tecken på det verkliga problemet som är socialdemokratins kris. Moraliskt, politiskt, idémässigt, personlighetsmässigt… S är körda just nu, de har de problem de förtjänar. Varför skulle man dras till ett parti som är en enorm, tung, mossig maktapparat samtidigt som man överallt är på reträtt, tappar mark och makt, tappat all lust, övertygelse, ryggrad och värderingar? Vad är det sossarna kan säga till den borgerlighet som under moderaterna kokat ihop en betryggande mix av nyliberalism och försiktig centrism egentligen? Det var socialdemokraterna som kommunaliserade den skola som nu är en segregationsmaskin och närmast kvantfysisk i sin godtycklighet ifråga om betyg och kunskapsnivå. Avregleringar, kommersialiseringen av allmänna åtaganden, undergrävandet av den svenska modellen, användandet av trygghetssystemen för att förvara eller hålla folk i passiva åtgärder – allt har skett med socialdemokraternas goda minne. Juholt var alltid en kompromiss, en dålig sådan, men född ur ett kraft- och principlöst parti, utan egen politik – som t.ex. påpekas av Arbetarbladet, http://arbetarbladet.se/ledare/1.4309031-tv-juholt-var-en-kompromisslosning-.

Juholts mumlande betraktas som en personlighetsbrist, och många kommer säkert likt Göran Greider att skylla på medierna (http://www.aftonbladet.se/kultur/article14248372.ab). Men debaclet Juholt är i en mening rättvisande för innehållet i socialdemokratisk politik: den är ett mumlande, ett upphöjande av passiviteten och business as usual som dygd. Det är brister som inget enskilt personbyte enbart kan åtgärda. Antingen måste det till en omfattande resning från gräsrotsnivån eller någon annan omfattande chock drabba partiet så att det förstår att omfattande förändringar måste ske jämfört med dagens arbetssätt.

Den enda personförändring som skulle kunna hjälpa dem just nu är om Margot Wallström av någon anledning drabbades av messiansk feber och återvände i eld och ära med en ärkeängels dubbla vingpar och brinnande svärd… Och ungefär lika troligt. Envar som gärna vill ta över S’ konkursbo i det här läget är antingen en plikttrogen masochist (men sådana behövs ibland!) eller för dum för att förstå uppgiften, det behöver man inte tidningarnas hjälp för att fatta.

Men deras genomgångar av problemet, om än enahanda, visar med all tydlighet vilket sjunkande skepp Håkan Juholt lämnar efter sig, efter 10 månader som dess kapten: se bl.a.DN http://www.dn.se/nyheter/politik/nio-s-namn–men-ingen-som-tycks-langta-efter-ledaruppdraget, SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarlost-s-i-krismote-utan-deadline_6787775.svd, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14250713.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2686885/nu-sager-alla-nej-till-partiledarjobbet.

—————————————-

Lästa pressröster om Juholts avgång för detta inlägg