Månadsarkiv: juli 2012

Det är en fågel, det är ett plan…nej det är en supergiraff?


Inspirerad och dirigerad av den påhittige Jakob med hjälp av storebror Joel ser en ny Superhjälte dagens ljus: Kapten Faffa! Kramgod, rund och superstark flyger vår flygande giraff in för att hejda de elaka…

Några supertrevliga dagar i Juli studsade i runt på studsmattan i sällskap med kramgiraffen Faffa, och medan denna flög runt som en vante mellan oss tre studsiga grabbar kom Jakob på att Faffa nästan verkade flyga runt som en…en…superhjälte! Jaaaa… tänk om Faffa var en superhjälte, och flög runt och klädde dummisar och räddade folk och…och…

”Lysande!” sade jag och Joel ”men vad ska den öh…heta?”

Superfaffa? hahaha nej

Stålfaffa! hihihi neeej, han är ju MJUK!

Faffaman? Ne-hee! KAPTEN FAFFA!

Å han skall ha röda byxor o blå mantel o ha ett märke som det står, öh ”KF” på! Och vara mästare på Faffarate! (en spännande kampform som bygger på studsar och kast tydligen)

Jääättebra tyckte jag, och vore det inte kul om… man ritade den?

Så på natten efter togs pennorna fram, Faffa lades på bordet och vips så hade vi en flygande kramisgiraff…

Sedermera lade jag på lite toning med mangapennor, och sedan lades ett första lager färg på…

Det där är en mycket enkel färgläggning, i praktiken utan skuggning utom det underliggande svartivta lagrets, och utan effekter. Jakob och Joelmåste förstås tycka till om färgschemat, innan man går vidare. Sedan kan Kapten Faffas fantastiska äventyr ta sin början i full färg!

Kapten Faffa supergiraff med och för Joel & Jakob färglagd publSe avslutningen av arbetet med Kapten Faffa – ”Supergiraffen flyger Igen!”→

The Dark Knight Rises – Tredje gången gillt?


Efter den enormt framgångsrika och kritikerrosade ”The Dark Knight” var det så dags för den tredje och (förhoppningsvis) sista delen i Christopher Nolans tolkning av Batman-myten, ”The Dark Knight Rises”, och frågan på allas läppar var – skulle det bli en trött uppföljare eller en värdig avslutning för den hittills bästa ”nytändningen” av en superhjältemyt?

The Dark Knight Rises” regi Christopher Nolan, med Cristian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Anne Hathaway, Gary Oldman, Tom Hardy, Marion Cotillard med flera.

Efter att ha gett ny mening till Batman-figuren i ”The Dark Knight”, och de svåra och mörka händelserna i filmens slut då Bruce Waynes gamla flamma dog tillsammans med den desförinnan fallne idealistiske åklagaren Arthur Dent, har mångmiljonären lagt kostymen på hyllan och lever nu undangömt i sitt palats, riden av mardrömmar men viss i vetskapen om att hans dekadenta stad Gotham trots allt gjort en slags uppryckning. Allt det får förstås ett slut, för en ny skurk kommer för att terrorisera stadeni form av den muskulöst maskprydde och lätt Darth Vader-påminnande Bane.

Det imponerande gänget som fyllt rollerna innan, med den mörke och plågade Christian Bale som Bruce Wayne, tillsammans med kvalitetsaktörer som Michael Caine, Fary Oldman och Morgan Freeman, gör som vanligt ett proffsigt och seriöst jobb.

Här får de sällskap av Anne Hathaway i rollen som Catwoman, ett val som trots att man har diverse prinsessor och ingenuen i ”The Devil wears Prada” dansande för ögonen, fungerar oväntat väl. Anne lyckas göra sin kickande mästertjuv stilfull och lite gäckande och samtidigt moraliskt ambivalent. Och ser inte oäven ut i tight dräkt, som Nolan tack och lov avstår från att gubbsjukt panorera in dess knarrande läder i tid och otid, olikt fallet med stackars Halle Berry i hennes Catwoman-inkarnation.

Bane, filmen skurk, spelas av en muskelstinn Tom Hardy. Denne den mest fysiske av motståndarna hittills är dock förstås inte utan en master plan för att bokstavligen förinta hela Gotham City. Det är påfallande att skurkarna i Nolans ”Batman”-filmer riktar sig mot hela samhället – efter 11/9 2001 krävs storskalig ondska för att motivera att man drar på sig slängkappor och muskelharnesk, vanliga mördare och brottslingar räcker liksom inte.

En observant åskådare påpekade att dock vanliga människor är nästan helt frånvarande från denna film – medan i  ”vanliga” träddemänniskor fram ”The Dark Knight” , i form av korrumperade poliser, eller bara som tilltänkta offer, så utspelas ”The Dark Knight Rises” helt och hållet på toppnivån – det är Batman, hans motståndare och sidekicks, vilka här inkluderar polisen. Resten av mänskligheten är bara en grå massa. Det ger en viss sur eftersmak eftersom skurken Bane, förvisso falskt, döljer sina avsikter bakom ett moln av revolutionär retorik. The Dark Knight Rises har på det sättet en mycket mer elitistisk bismak, där människorna reduceras till får och spelpjäser för vad som sker ovan dem, utan någon roll, utan några försonande kvalitéer.

Efter bara några få scener med Bane blir dock frånvaron av Heath Ledger, som ju stal showen som Jokern, mycket påtagligt. Eftersom  Batman-karaktären själv ju gradvis avklätts sin mystik i takt med att han blir mer och mer bekant för oss, blir behovet av en intressant motpart desto större. Tyvärr växer Bane trots sitt väsande aldrig riktigt ut till att bli den skräckinjagande och kaotiska urkraft som Jokern var och som fyllde ”The Dark Knight” med en ny sorts mystik och spänning. Att man tillgriper en fusionsreaktor som apokalyptisk ”tickande bomb” blir också något av ett missgrepp – till skilnad från fallet med Jokern som faktiskt sprängde alla stans sjukhus och verkligen ingav fruktan vet vi att inte ens Nolan skulle låta hela Gotham City och alla miljoner gå upp i rök. Det är synd.

Rent teknisk är ”The Dark Knight Rises” mycket välgjord – de storskaliga scenerna, den sci-fi-aktiga teknologin, fotografi och allt som är filmens yttre gestalt är snyggt och välavvägt. Nya pryttlar introduceras i vanlig ordning, bl.a. en flygande ”Bat” – men olikt fallet med diverse ”3D”-filmer lägger man inte in fåniga effekter bara för att det går. Stridsscenerna ärvälgjorda, akrobatiken med eller utan teknisk hjälp hisnande. Ändå är det som om en lätt förlust av skärpan infinner sig, en brist på nerv i de återkommande ”Batman-slår-ner-ett-dussin-snubbar”-scenerna, där oavsett om det är han eller Catwoman motståndarna faller som käglor efter ett slag.

Christopher Nolan, till vilket mycket av hyllningen för den oväntat höga kvalitén på den nya ”Batman”-cykeln gått, gjorde det delvis svårt för sig genom att lyckas så fullständigt i ”The Dark Knight”. Trots att ”The Dark Knight Rises” är mer spektakulär är den i en jämförelse också plattare. Förutom vad som redan nämnts lider den också av en alltför svart-vit konflikt. I ”Batman Begins” var hotet inte så mycket kriminalitet och korruption som den övernitiska reningsiver med vilken Skuggornas Brödraskap ville statuera ett exempel. Den iskalle psykopaten i Heath Ledgers Joker-gestalt skärpte till det hela och förde in en dimension som sällan ses i superhjältefilm, mitt i alla spektakulär action – om det sociala kapitalet, om korruptionens väsen och svårigheten att konsekvent bestämma vem som är ”ond” eller ”god”. Det var en pessimistisk betraktelse som ändå ingav hopp.

Några posters för ”The Dark Knight Rises” i urval

”The Dark Knight Rises” förmår tyvärr inte leva upp till det. Filmen har flera bra scener, den är suggestiv, bitvis fängslande, nästan alltid välgjord. Men den sträcker sig efter för mycket, och lider som en följd av det av en obalans med en ganska långdragen starsträcka och dess andra halva där det känns som att mycket stressas fram, med några berättarmässiga klavertramp som följd. Trots att den slår länge och väl på sin stora trumma och sina föresatser lever den inte riktigt upp till sin fulla potential. Den är dock ett gott försök, och behöver alls inte skämmas för sig, trots att den tyvärr inte når upp till epitetet ”en intelligent superhjältefilm” som man kommit att förvänta sig.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Med tack till Daniel och Patrik för en intressant diskussion efter förhandsvisningen

————————————————-

Se om ”The Dark Knight Rises” i IMDB och Filmens website http://www.thedarkknightrises.com/#

”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner


En roman om en medeltida Ordensriddare som far på korståg, en väntande kärlek med förvecklingar hemma, trassliga privata förhållanden och ond bråd död och olycka i det Heliga Landet… Neeej det är inte Arn de Gothia, utan Francisco de Montcada, Katalansk riddare på 1200-talet, i Michael Alexander Eisner

”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman

Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags  anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.

Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.

En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja  så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet  mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.

Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.

Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.

Indomitus Betyg 

Medelbetyg för gott försök

Denna och Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus samlingssida för Bokrecensioner:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

Guilt by Association eller Samma Andas Barn? Högerpopulister och Anders Behring Breivik


Årsdagen av terroristen Anders Behring Breiviks massmord är här. En betraktelse över några lösa trådar i bevakningen av denne, vad som hänt sedan dess och hur debatten kommit att förändras – om den har det.

Är det verkligen ett år sedan? På ett sätt känns det som igår. Fast på ett annat som en evighet sedan – framför allt den senaste tidens täta rapportering av rättegången mot massmördaren gör att en viss utmattning infinner sig, inte för själva händelsens skull utan för den mediala bevakningen.

Nyligen rapporterades kring Framskrittspartiets återuppsving i norska opinionsundersökningar. En artikel av Gellert Tamas, ”Den Ensamme Galningen är också en Terrorist” tog också upp  kopplingen mellan olika idiologiskt drivna ”ensamma” terrorister och samhällsklimatet. Frågor som tagits upp här tidigare, men som lämnade kvar några mer eller mindre lösa funderingar och den berättigade frågan om beröringspunkterna mellan en terrorist som Breivik och de som delar hans idéer och samtidigt agerar som representanter för mycket vidare grupper än stolliga extremister, ja som har gjort det till sin sak att föra ”nationens” intressen i det offentliga samtalet.

(Sista inlägget i serien om Breivik den gågnen var https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/, i vilken motvilja och hat som samhällsfenomen togs upp, med exempel från bland annat ex-Jugoslavien.)

Hatets retorik bereder väg för Terroristen

En av de första saker som bereder vägen för våld är ett hotfullt språk. Lasermannen John Ausonius är ett tydligt exempel på detta – han har själv medgivit att han såg Ny Demokratis utfall mot invandrare och romer som legitimerande för de åsikter han omfattade och som han senare kom att omsätta i mordisk handling. Likadant är det med Breivik. Det är märkligt att detta behöver påpekas och ändå stöter på motstånd. Vi har inga problem att se problemet med  ett politiskt parti som f.d. Herri Batasuna (ETAs politiska gren), vilken uskuldar och har ett delansvar för det våldsamma ETAs dåd. Likadant var det i Nordirland (där Sinn Fein dock lyckats reformera sig bort från våldsromantiken), och så är det ännu i t.ex Palestina, där man på goda grunder misstror de som hejar på terrordåd mot civila israeler.

I en mer fredlig situation är dock ansvaret liknande, bara mer subtilt. För att ta ett iögonfallande exempel: i USA hade man efter Arizonaskjutningen en diskussion om detta med våldsamt språk och symbolism. Bland annat togs  Sarah Palins idiotiska måltavlekarta upp som ett exempel på ett bildspråk som stadsfäster en syn på politiska motståndare som präglas av våld (från http://twitter.com/#!/sarahpalinusa/status/10935548053)

Commonsense Conservatives & lovers of America: ”Don’t Retreat, Instead – RELOAD!” Pls see my Facebook page.”

Frågan är inte Sarah Palin aktivt hetsar till att skjuta motståndare -det gjord ehon inte. Utan att den där måltavlebilden är illustrativt för ett oeftergivligt krav hos motviljans språk – den lever på måltavlor. Något att frukta. Något att hata.  

Samtida västerländska ideologier som rider på okunskap och skräck har, efter att antikommunism fallit av vägen och öppen antisemitism blivit icke salongsfähigt, bestämt sig för Islam som det stora hatobjektet. Nu finns det mycket att invända mot alla religioner, speciellt sådana som blir redskap för en politisk agenda. Högerkristendom, hindunationalism, shintonationalister (i Japan), ultraortodox judendom, muslimsk fundamentalism… de är alla ideologier som kan och skall sättas åt, om man bryr sig om ett pluralistisk, demokratisk och inkluderande samhälle. Men tyvär finns det inte dem som tvekar att ta steget från befogad kritik till att medvetet så skräck i befolkningar, och som bygger upp en antagonism som tar sikte på hela grupper av människor.

Sådan retorik göder motviljans ensamma terrorister. I dagens uppkopplade och medialt utspelande värld finns den överallt: från den hatpropaganda som nätet tyvärr kryllar av, men också i gradvis mer uttunnad form ända in i folkförsamlingarnas kamrar. På toppnivån är det hatiska språkbruket ofta mindre uttalat, med olika koder och omskrivningar, men ändå inte speciellt subtilt. Motvilja och antipati som massfenomen är sällan det, och kan ändå rätt lätt packas upp.  

Hotfulla bilder och uttryck i Norden

Även här i Norden har dock språkbruket och bildspråket förråats, främst genom att frammana hotbilder. Moderna medier ger gott om möjlighet att göra det på ett sätt som trycker på mer eller mindre medvetna tolkningsmönster. Se t.ex. SverigeDemokraternas valfilm (http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=XkRRdth8AHc) nedan.

Notera den hotfulla tonen, den mörka musik- och ljussättningen och dramaturgin i filmen – ett klassiskt exempel på skräckpropaganda. Den är förstås fullständigt löjeväckande i sin huvudtes. Det finns inga samhällsföreteelser som inte kunde ställas mot varandra med en sådan absurd, konstlad motsättning. Varför inte JAS-plan mot dagisplatser? Det skulle varit exakt lika sant. Ingen som inte redan vill se världen i sådana ”vi-och-de”-termer kommer att övertygas av en sådan film. Filmens egentliga budskap är inte att övertyga – det är stryka folks redan befintliga fördomar medhårs och att man till att handla i enlighet med sina fördomar, att rösta och ge makt till vissa individer som kommer att realisera konsekvensen av antipatin mot en grupp människor.

Xenofoba och motviljebaserade rörelser  bjuder på talrika exempel på hur man kan hårdra en företeelse så att den framstår som hotfull. Ett talande exempel  är acceptansen och framförandet av ett uttryck som xenofoba ofta undslipper sig: att Europa, eller enskilda länder, håller på att ”Islamiseras”. Den figurens popularitet är av ganska nytt datum, men har trängt djupt ner i den invandringsfientliga och vulgärnationalistiska diskursen i västeuropa, och brukas öppet av Sverigedemokraterna i Sverige, Framskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti med flera.

I efterdyningarna av terrordådet i Norge, speciellt efter att det uppdagats att mördaren hade en klar agenda med manifest och allt, så aktualiserades den diskussionen i olika medier.

Grundbultarna bakom idén om att Europa håller på att ”islamiseras” är två (2). 

Det här är alltså den hotbild som döljer sig bakom Sverigedemokraters tal om ”islamisering” av Sverige.Ett av många exempel är Björn Söder, SDs partisekreterare, som fruktar en islamistisk revolution i Sverige. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-sverige-kan-bli-som-iran_5344291.svd). SD hade tänkt hålla en konferens i riksdagen om islamisering, men bokade av det hela efter att Breivik tog det hela lite väl långt, kantänka. Men givetvis utan att erkänna någon som helst koppling mellan deras problemformulering och Breiviks dåd.

Dansk Folkeparti mumlar förstås också om Islamisering i tid och otid – se t.ex. när en danskminister deltar i Ramadan-middag (http://www.vl.no/verden/article93276.zrm).

Tag betäckning, det är bara 3 år kvar!

Ute i Europa är islamiseringsidén levande och framträdande, och har t.o.m försetts med ett eget dystopiskt framtidsscenario, det s.k ”Eurabia” där delar eller hela Europa ”tas över” av ”muslimer” och kommer att bilda del av ett internationellt ”Kalifat” där man offrar barn till Mecka…eller vad de stackars islamofoberna haschat ihop.

Det samtidigt lustiga och otäcka med den där haschmardrömmen är att den fyller den extremt användbara syftet av att vara något att projektera på vad man än är emot, i alla fall från högerhåll. Att en sådan som Breivik, öppet xenofoba outfits som Vlaams Belang i Flandern använder sig av den är kanske inte så konstigt, men se hur t.ex. en katolsk konservativ sajt (http://federation-pro-europa-christiana.org/wordpress/?p=2170) – vars egentliga käpphäst är ogudaktigheten och det faktum att europeer idkar barnbegränsning och individuell rätt till sin kropp via t.ex preventivmedel och abort – får islamspöket att funka som en hotbild också för sina syften.

Om att distansera sig och förneka samtidigt

”The lady doth protest too much, methinks.”

William Shakespeare (Hamlet), Akt 3, scen 2, rad 254

Som vi kan se bereder en terrorist som Breivik de xenofoba populistpartierna ett problem. De vill gärna behålla sina idéer som bygger på hot och rädsla, men inte förknippas till en massmördare. De slår harmset ifrån sig kopplingen till Breivik som en konspiration av medierna och andra partier. Men samtidigt har de dock försiktigt tassat tillbaka på ett sätt som visar att de mycket väl förstår relationen mellan deras eget tal och deras ideologis svans av extremister.

Notera att man därmed paradoxalt nog kan använda sig av Breivik för att hålla fast, snarare än ta klart avstånd från, hans idéer. Resonemanget går ut som följer. Eftersom Breivik är så pass extrem, kan man lätt mena att man inte alls är som han, man förespråkar inte massmord och så vidare. Man har ingenting med en sådan som Breivik att göra. Ingenting alls. Det förhållande att man liksom Brevik oroar sig över ett islamiskt övertagande av nordiska länder är en ren tillfällighet, liksom motståndet mot diverse folkgrupper på basis av deras etnicitet. En ren tillfällighet.

Den här formen av avståndstagande med ett ”men” efter är ett universellt fenomen och vida spritt – även högeranstuckna på ställen som inte rimligen hade med Norden eller Norge att göra kände uppenbarligen ett behov av att tvaga sina händer efter att Breivik kastat en skugga på hörn i deras föreställningsvärld som inte tål för mycket belysning.

Ett exempel är den föraktansvärde Bill O’Reilly som satte det främsta krutet i bevakningen av Breivikdådet inte på dådet i sig, utan på sin märkliga balansakt att dels dela Breiviks islamhat och att framföra sin egen konspirationsteori om att liberala media ”hatar kristna”. Se

http://www.youtube.com/watch?v=Z3_DEp–J8c&feature=related

Mitt favoritcitat från Bill O’Reillys karaktäristiskt babbliga nonsensinslag, närmast genialiskt i sin totala falskhet och felaktighet:

No-one believing in Jesus, commits mass murder

Bill har tydligen missat de senaste tvåtusen årens litania av oöverträffad mordiskhet i just det kristna västerlandet…

Från den australienska konservativa sajten australianconservative hörs samma indignerade protest, och man hänvisar till en essä i Quadrant Magazine som avvisar hela förekomsten av högerextrem terrorism: http://www.quadrant.org.au/blogs/qed/2011/08/the-myth-of-right-wing-terrorism.

Om att generalisera skuld – för andra, men inte för oss

En av de tendenser som väcker förakt för företrädare från t.ex SD eller Framskrittspartiet är deras dubbla standard ifråga om motviljans språkbruk. Trots sin image av att ”ta bladet från munnen” och säga saker som de etablerade partierna inte ”vågar” ta upp, slingrar de sig minst lika snabbfotat när det, som efter Breiviks dåd, dök upp frågor om deras egen bakgrund och idéer. Det de utan vidare utsätter andra för, är de inte beredda att utsättas för själva. Som framgått av ovan är de tydligen väldigt känsliga för att utsättas för sammankopplingne med Breivik – vilket är ironiskt för rörelser som gjort svepande generaliseringar till sin livsluft.

Just norska Framskrittspartiet ger en uppvisning av ovannämnda förhållande. Efter att de tvingades erkänna att, Jo, de hade nog använt sig av Breivikfiguren”en smygande islamisering av Norge”, deklarerade Siv Jensen  och Knut Hanselman, kommunalråd för Framskrittspartiet, att de tänkte tona ner sin retorik. Men samtidigt höll de bestämt fast vid synpunkterna bakom (”Det är alltigenom en uttrycksfråga” somKnut Hanselman sade). Siv Jensen distansierade sig alltså från Breiviks retorik, men på den direkta frågan om hur hon nu upplever det att utsättas för exakt samma behandling som brukar drabba alla muslimer när det sker terrordåd från den kanten slingrar hon sig som en OS-gymnast. 

– Når dere har kommet med utfall mot muslimer og islamister, så har mange moderate muslimer følt at dere også angriper dem. Kan du forstå at de føler seg stigmatisert på samme måte som noen nå har forsøkt å stigmatisere Frp på grunn av én muslimhaters terroraksjon?

– Nå ber dere meg å gå inn i de spørsmålene som jeg har avstått fra å gå inn i, sier hun, og lover å ta debatten når tiden er moden.

– Jeg kommer ikke til å dukke unna ubehagelige debatter

Från intervju i Aftonposten 2 Aug 2011

Det har gått ett år, men Siv Jensen har inte sagt ett pip i frågan. Fremskrittspartiet har dock lagt lock på sina islamofoba  tendenser, hjälpta på sistone av att en ny måltavla för xenofoba tirader dykt upp i skepnaden av… romer. De skall visst ”deporteras” ur Norge en masse.

Och då är ändå Fremskrittspartiet den minst rabiata av xenofobins topppartier i Norden, med en vidare bas av genuint protestparti än både Sverigedemokraternas och Dansk Folkeparti, något som t.ex expo genomlyser i artikeln http://expo.se/2011/viktigt-att-peka-pa-skiljelinjerna_4207.html.

Lena Sundström pekade på den ynklighet som vidlåder att gnälla på andras generaliseringar när de är lika ens egna – och dessutom på att klagan är direkt felaktig. Se artikeln ”Så skapas en Fiende”:

”Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.

Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla bis­kopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få.”

Minnet är ofta kort, men mindre än ett år har gått från att det  underjordiska danska nätverket ORG uppdagades, ett knippe högerextremistiska terrorceller som kartlade ”landsförrädare” i syfte att motverka invandring, och med kopplingar till såväl Danskt Folkeparti som våldamma högerextrema grupper. (Se http://politiken.dk/indland/ECE1357122/den-danske-hoejrefloej-er-infiltreret-af-hemmeligt-netvaerk/ rapporterat av Expo http://expo.se/2011/hemligt-danskt-natverk-avslojat_4222.html).

Så kan också trapporna se ut som tripp-trapp-trull leder från oansvarigt skitsnack om folkgrupper via hemliga sammanslutningar till massmord på motståndare.

Kan radikala rörelser avsvära sig våld?

En av de viktigaste läxorna av de senaste årens extremsitiska våld borde vara, oavsett vad vissa psykologer desperat försöker göra gällande, att våld inte nödvändigtvis är en funktion av psykopati eller andra abnorma tillstånd. Psykopatens våld är svår att förutse eller helt skydda sig mot – men den överväldigande majoriteten extremt våld i samhället sker av ”vanliga ”, mentalt tillräkneliga människor, och det inkluderar politiskt våld. Samtidigt är våldsutövning, även i stor skala, inte i sig tillräckligt för att göra en terrorist. Gellert Tamas har också en svårrubbad argumentation för att det även i skymningslandet av personlighetsstörda stollar finns ett ideologiskt element, och sociala faktorer som spelar in.

Notera att båda lägren, höger som vänsterextrema, har sina mordiska stollar. Just nu har den krypobruna högern, men som påpekats tidigare finns det liknande tendenser som slumrar på den andra sidan. Man kan också påminna sig t.ex. mordet på Pim Fortuyn i Holland. Oavsett vad man tyckte om sistnämndes xenofoba retorik är det ett föraktansvärt terrordåd att ta livet av en folkvald politiker, och mördarenVolkert van der Graaf inte bättre än en Mihajlovic, en annan politiskt anstucken stollemördare.

Det är en svårt masochistisk sak, men som undertecknad regelbundet gör, att besöka hatsajter. Men bra för självförtroendet, för när man ser hur rädda, ynkliga och paranoida de människorna är kan man inte annat än tycka synd om deras små egon, som kräver sådana hatuppblåsta konstruktioner för att stå ut med det frukt-ans-värda moderna pluralistiska samhället. Som Karl-Ove Knausgård väl påpekar i en betraktelse i DN idag.

Våld är ett element för sig i utövandet av terrorism, skild från men överlappadne ideologi,  extremism och stollighet. Den gror, precis som kriminellt våld i miljöer där våld tolereras eller inte beivras tillräckligt, ges status eller rättfärdigande av någon betydande del av befolkningen eller i en subkultur som i sin tur omges av andra som delar dess värderingar.

Sådant politiskt våld beivras enligt alla erfarenheter bäst av de som är nära de som begår det. Det enda sättet politiska partier kan visa att de tar utbrott av politiskt våld på allvar är således att de tar otvetydigt avstånd från allt våld från sina sympatisörer, även de mer perifera, och inte kommer med halvkvädna ursäkter eller tillåter att representanter, speciellt sådana i ledande eller ansvarsställning, svänger sig med våldsurskuldande snack, eller ägnar mer tid åt att beklaga sig för att de får ögonen på sig, istället för att faktiskt göra något. Tyvärr är vårt eget xenofoba parti inte vuxet denna roll. Motviljan mot och det tunt förklädda föraktet mot ”de andra” sitter för djupt i dem, för att på allvar och otvetydigt släcka det hatets mummel som göder extremismerna  i deras periferi.

Det är i det sammanhanget värt att påminna om att vissa aktörer faktiskt haft verklig självinsikt och tagit ansvar för sin del av debatten i Breivik-fallet. Se t.ex. norska Hoyres ungdomsförbund som rätt långt från vad Utøya handlat om rannsakade sina mer grova antivänstertirader (http://arbetarbladet.se/nyheter/utrikes/1.3796505-slut-med-slagordet-hellre-dod-an-rod). På samma sätt som IRAs nerläggande av vapnen trots många hack och extremutbrott lett till en stabilisering av situationen på Nordirland och en fredlig republikanism, så bör också de som t.ex. är kritiska till Sveriges invandringspolitik axla sitt ansvar för att deras budskap inte färgas av rasistiska övertoner, eller inlindat motstånd mot en viss grupp människor.

Auktoritärt & xenofobt – JOBBIK vid makten i Ungern

Och vad det omgivande samhället har att göra är att inte tolerera aggressivt och människoföraktande bullshit. Oavsett ideologi eller partitillhörighet,och oavsett om man får inkryggernas favoritvapen, epitetet ”politiskt korrekt” på sig,  måste de som manar till våld, men också de som bygger sin argumentation på fruktan vars grunder inte kan ledas i bevis, ansättas med vassa frågor, med ständiga påminnelser om konsekvenserna av vad de håller på med.

 ***********************************

Tidigare inlägg om Anders Behring Breivik, Oslodåden och Politiskt Våld

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/12/mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

————————————————-

Några artiklar och källor

En liten återblick på några bilders tillblivelse – Hallå Firren, Ormen Vera med mera.


Så här i sommarstiltjen som lagt sig även på denna blogg kan man ibland gå igenom sina papper och uppslag, lite slött kika på foton och annat som inte kommit och kanske frestas att…ge det en chans?

Ja, varför inte? Man är ju en sucker för nostalgi som alla andra, och min metod är i princip just det – ett ständigt ältande av det gamla, med övertygelsen att det säkerligen kan göras bättre. Som en av de som dök upp i upprensningen, ett i och för sig uselt foto taget med en gammal mobil, på den fiskfromade Ryggsäck som låg som förlaga till teckningen på ”Firren och Sjöhästen”-teckningen som jag gjorde åt Alma (behandlad i inlägget ”En liten Firre till Alma”).

Fisk från ryggsäck, med sjöhäst, färglagd

En annan liten bild som föll vid sidan av var mina provskisser för att få fram en söt Orm för den bedårande Alma, en händelse vilken beskrevs i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/06/en-liten-fredagsbild-ormen-vera-med-och-av-alma/

Ett intermezzo förstås, men det är intressant att se hur urvalet och ansatserna såg ut med tanke på att Alma själv fick välja vilken jag skulle gå vidare på. Min lilla dam hade skarpa åsikter om vilken av ormarna som var kille eller tjej också… De lite ”Knasigare” varianterna uppe i övre högra hörnet var killar och kunde kanske passa för ormen Olle. Men Veras anblick skulle vara från de mera eleganta och mjukt strömlinjeformade men ändå storögda försöken.

Så det så!

En genusintresserad person som undertecknad kunde spinna mycket på det där, men då, och även för ögonblicket, ville jag låta det vara… Rent estetisk hade Alma förstås rätt, och valde också från de varianter som tillåter det vidaste uttrycket och både är söta men också har möjlighet att göras lite läskiga. Och Vera, som är ”stor som basilisken i Harry Potter!” som den gode Jakob, en klok ung man påpekade när han fick se henne, kan inte bara vara Enbart söt och Gullig, som nedanstående lilla ”Behind-the-scenes”-snutt antyder…

Det slog mig förresten att Ormen Vera skulle bli ”Vera the Viper” på engelska. Apropå ingenting.

Nåväl, Sagan om Gudaormen Vera slingrar sig vidare…

Till sist en bild, inte av egen fatabur, som blev över från ett inlägg om Kristen fundementalistisk bildframställning (Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosurier) där Dinosaurerna vävs in i bibelberättelserna. Det är en parodi förstås, men en rätt rolig sådan, och definitivt båderoligare och mer trovärdig än bibelstoryn i sig, speciellt tolkad som s.k. young-earth creationists, det vill säga Kreationister som tror att jorden bara är under 10 000 år och som måste passa in allt vi vet och kan påvisa inom ramen för det…

Yahwe kunde förstås ordna med en haubits till Noa…varför inte? 🙂

En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 2


En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…

Apropå att forskare på Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering kom jag att fundera lite på det här med bruket av fotoredigeringstekniker i offentligheten. Men det finsn förstås också numera ett växande privat bruk av fotoredigering. Redan här kan vi se att program som Photoshop verkar i en demokratiserande riktning.

I förra inlägget togs dels olika former av politiskt och religiöst men framför altl kommersiellt bruk av ”photosoppande” upp, och de risker och baksidor för synen på en realistisk människosyn och även synen på skönhet som ligger på lur.

Det är dock värt att notera, för de purister som menar att all efterbehandling av bilder är anatema, att en sådan syn på saken kan tappa kontakten med vad som är syftet med bilder. Om vi bortser från sådan förvrängning som sker av direkt kommersiella eller ideologiska motiv så kvarstår faktum att många vill att bilder tagna med kamera skall spegla hur det avbildade faktist ser ut vid ett givet tillfälle.

Men en kamera är inte ett öga, utan en apparat som arbetar med helt andra mekanismer och dessutom saknar de filter som vi själva har i form av hjärnfunktioner som styr fokus och uppmärksamhet. Ett foto, det vet alla som t.ex.tagit bilder i dåligt ljus,  kan i själva verket ge en väldigt dålig representation av hur något ser ut, om måttet på att ”se ut” är vad det mänskliga ögat skulle uppfatta. I de här fallen kan man hävda att viss efterbearbetning i själva verket kan vara ett sätt att överkomma begränsningarna i mekanismen och visa mer ”verklighetstroget” hur någon verkligen ser ut.

Ett privat exempel kan illustrera detta. En välkänd effekt av fotoblixt i mörker är de sk ”rödögonen” – blixtens ljus gör att vi ser rätt in, genom ögat och ser de blodådror som ligger bakom ögat som en rödfärgning av iris. Helt vanliga kameror har länge haft olika funktioner som försöker komma till tals med denna effekt, som får envar fotograferat objekt att se ut som en vampyr. Men det är inte allt. Ett foto taget i skumt ljus, med fotoblixt, gör som regel de stackars avbildade mycket blekare än de skulle framstå för våra ögon i samma situation. Här kan efterbearbetning av färgerna med Photoshop tjäna för att återställa de färger som vi skulle se om vi stått i samma rum vid tillfället då fotot togs. Jämför exemplet ovan och nedan, på två fina sötnosar som fotobehandlades lite för att inte se ut som de rödögda lik som kameran ville få det till. 

Skisser busdraken före av ”tvättning” av koldamm

 Jag låter numera alltid tecknade bilder genomgå viss rendering eller bearbetning, av just ovanstående skäl. Blyerts, till exempel, är ett svårt kladdigt medium som ger upphov till ett damm som samlas på papperet och fortsätter att smetas ut långt efter att bilden är färdig. Våra ögon kan, när vi betraktar pappersteckningen, delvis filtrera bort det där och se det som egentligen är ljusgrått som ”vitt” eller ”rent”. Men när man ser det mot en upplyst dataskärm i digital omgivning ser det enbart smutsigt ut (se ett ganska godartat exempel ovan). Det där är ett annat exempel på hur en teknisk form att fånga en bild i sig, genom sina begränsningar, skapar ett behov av ett korrektiv.
 

Steg för Steg färgläggning Joel & Draken

Photoshop har dock vidare inplikationer än så. Förutom det enkla sträckande och ljusbearbetningen av enstaka bilder frestar den också med möjligheten att skapa sammansatta bilder som inte finns i enad, fysisk form, och foga ihop dem till en enhet. Men frågan är om man kan referera till det som bildmanipulation – snarare är det ett konstgrepp, eller en egen framställningsform inom bildskapandet. Min tavla till den fina Felicia ovan var en tidig sådan, sammansatt av dussintals olika objekt och teckningar som sedan färgmålades ”för hand” i Photoshop med hjälp av dess penselfunktioner.

Steg-för-steg färglager för Jake the Dragonslayer

Numera gör jag rutinmässigt ymnigt bruk av Photoshop som målnings- och sammansättningsverktyg. Serien av bilder på temat ”drake + pojke” med de coola killarna Joel ”den Unge” och Jakob ”Jake the Dragonslayer” är några senare exempel, som också visar på en speciella teknik som används – här kan man verkligen tala om en egen framställningsform för bildalster, med sina egna unika villkor.

Naturligtvis finns en gråzon även där. Photoshop kan användas för att ”rätta till” även sådana bilder i efterhand, och även här kan frågor ställas om autenticitet . Ett eget exempel är en tuschteckning, där jag efter att bilden färdigställts och monterats upptäckte en miss. Det handlade om vindriktningen, och vartåt gräset borde vaja. Notera att den i ursprungsbilden verkar blåsa åt motsatt håll som Yakanes kappa – det går ju inte.

Vind blåser mantel & gräs åt fel håll

Den bilden var redan från början ett collage av flera teckningar (se inlägget Yakane & en Claymore ), så att gå tillbaka och vända på gräset kändes inte som att sträcka sig speciellt långt.

Här kom åter syftet med bilden, att illustrera en viss händelse stiliserat men ändå trovärdigt, att stå över min egen privata bestämning av att den i en mening var ”färdig”. Och om man vill rätta till något som snett gräs, vad skulle hindra att man rätar till en sned näsa? Lustigt nog är det få som funderar i termer av ”fusk” i de lägena – antagligen för att ritade bilder inte har samma nimbus av att representera en slags ”genuin” verklighet som fotografier.

Det finns inga enkla svar. Som så mycket annat är photoshoppande eller efterbearbetning av bilder något som är neutralt i sig, och gör sig bäst i en sansad och medveten skala. Avarterna avslöjas enklast genom att vederbörande oftast inte vill stå för vad de gör eller mumlar bak grumliga skäl. Då bör man dra öronen åt sig, precis som alltid är fallet när ny teknik missbrukas eller vulgariseras. Den ungdoms- och smalhetshets som pågår överallt, alltmer uppstagat i det tysta med Photoshops hjälp är ett exempel på det senare – om man öppet gick ut och sade att ”vi är inte intresserade av våra fotoobjekt annat än som föremål för att få dem att se ut som anorektiska plastlik” skulle man inte få ta många bilder. Så man mörkar.

Men så länge det finns ett verkligt omdöme bakom, och syftet med vad som eftersöks utsägs klart, är  det meningslöst och också ofruktbart att oja sig kategoriskt över vad som trots allt är ett språng framåt för möjligheterna att skapa nya och intressanta visioner. Photoshop är här för att stanna, och i var mans händer. Använt med måtta och hederligt är den ett fruktbart redskap.

←Se föregående inlägg ”[…] lite tankar om Photoshop 1

Turkarna kommer…eller är det Atraker?


Så här i sommarstiljen, några teckningar med vissa historiska förankringar hos de tidigaste turkiska krigarna och erövrarna för  mitt fantasyprojekt, precis från den tid då dessas motsvarigheter de osmanska turkarna stod i begrepp att ta sig över till Europa…

I min berättelses första del har huvudpersonerna en del intressanta och givande mellanhavanden med ett gäng atrakiska legosoldater. Atraker är en lätt omskrivning för turkar, vilka dyker upp i den stora Imperiestaden Aracanea, precis som deras motsvarigheter började röra sig runt det historiska Konstantinopel…

Osman I

En av de atrakiska ledarna som dyker upp är en ung men kompetent ledare, Altan Agha. Min Altan är rätt hårt baserat på Osman, Osmanska Rikets upphovsman, men inte bara som han troligen faktiskt var, dvs. en driven, smart och hänsynslös krigsherre med organisatoriska talanger och förmåga till förutseende. Utan också som den traditionella och korrekta osmanska historieskrivningen velat retuschera honom, dvs en övertygad muslimsk renlevnadsman och träbock. Osmanskt intresserade turkar får ursäkta, men delvis var poängen att visa just att en sådan Osman som framträder ur den oficiella historieskrivningen skulle varit en rätt trist typ. Knappast den slipade och djärve ledare som hans meritlista visar på.

Altan har också en mer privat involvering i min berättelse, genom en koppling till den  kvinnliga protagonisten Corinna som kort lär känna honom, innan hon stöter ihop med den hårdföre Yakane.

Altan Agha och Shayk Ibrahim

Meningen med min lilla portättstudie är alltså att visa på en yngre Osman-variant, med värdigt bister min och lite magsur framtoning, lite klassiska turkiska drag, och sin närmaste rådgivare som delvis är skuld till hans träiga manér, den opportunistke Shayk Ibrahim (min pendang på Shejk Edebali, också en historisk figur). Kläder och parafernalia är tidstypiskt korrekta för perioden runt 1300 och miljön i Mindre Asien varifrån de kommer.

Desto skojfriskare och mer benägen att svinga en bägare är Altans överordnade, den mer jovialiske Uzun Agha, även här en karaktär inspirerad av verkliga händelser. Det är något som greker numera gärna ”glömmer”, men att turkarna kunde göra sig gällande på den Europeiska sidan av sundet beror till största delen på att bysantinarna bjöd in dem. Som när emiren av Smyrna Umur Bey (1309-1348) försåg en part i det byzantinska inbördeskriget med militär hjälp, något som redan tidigare turkiska härskare gjort, och som även Emir Orkhan, den andre osmanske härskaren gjorde.

osmanska Rikets expansion till 1683

Det var efter sistnämndas styre som Osmanerna kom att bli förankrade på bysantinskt territorium. Och resten var historia: Osmanska riket kom att bli en enorm supermakt, ett imperium som sträckte sig från Marocko till Iran, från norra Etiopien till Polens gräns. Först 1918, med Osmanska rikets fall och proklamerandet av den Moderna turkiska nationalstaten, kom den till ända.

Osmanska härskare och Sultaner ca 1300 till 1918

Det här extremt viktiga ögonblicket i historien kommer antagligen att gå en annan väg i min delvis kontrafaktiska berättelse. Dels för att bysantinska rikets motsvarighet Aracanea inte är lika försvagat, och faktiskt kommer protagonisterna, främst legokaptenen Yakane, att hjälpa till så att en stark och kompetent Kejsare hamnar på tronen i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea. Utrymmet för Altan är alltså mycket mindre än det kaos som Osman kunde dra nytta av.

Men som vanligt, nu när jag fäst de här figurerna i bild och bringat dem till världens ljus har min sympati för dem växt, och det vore väl tusan om inte Shayk Ibrahim kunde få en tegelsten i skallen så att Altan kunde släppa loss lite, och vem vet vad som kan hända…

——————————————-

Intresserade kan få lite intro om Osmanska rikets bröjan i Wikipedia-artiklar, t.ex.

För mer intresserade kan rekommenderas

  • The Ottoman Empire” av Halil Inalçik, London 2001 – finns på Amazon
  • Das Osmanische Reich -Grundlinien Seiner Geschichte” av Josef Matuz, Darmstadt 1990, finns på Amazon.de
  • Lords of the Golden Horn” av Noel Barber, London 1973, finns på Amazon
  • Byzantium, the Decline and Fall” av John Julius Norwich, Harmonsworth 1996, finns på Amazon och Adlibris

En liten fredagsbild – Ormen Vera med och av Alma


Alma, min gryning, är en dam av oändliga påhitt. Och när vi lekte en dag för några veckor sedan kom hon på en lång och vindlande historia om den mäktiga ormen Vera, skogens skräck, men också väldigt snäll när hon vill…

Det var en vindlande historia som min underbara musa spann, en som också säkerligen skulle bli barnförbjuden dessutom. Det börjar med Ormen Olle som först var den elaka figuren som lever i skogen, ringlar runt och glufsar i sig (kram-)djuren. Men som fallet ju ofta är, tyckte Alma att skurken var roligare än de mesiga snällisarna, och Ormen Olle adlades till Huvudperso… eh orm, och en orgie av att äta allt under solen och skapa allmän IIIIH!-panik i den tänkta skogen utbröt under Almas handfasta ledning…

Men Olle är ju trots allt en kille, och lite ensidig uppenbarligen, så när Olle vid tillfälle hade ätit upp en campande tjej blev han dåsig, och fick svårt att äta maten, och där han låg och mådde illa hände något märklig… Olle öh, gav tillbaka maten så att säga, men vad som kom var inte vad han ätit, utan en glimrande, storögd…Ormtjej!

Woooho!

Ormen Vera kom förstås som sig bör att överträffa föräldern och blev en JÄTTEstor och JÄTTEstark magisk gudaorm som kunde prata med alla djur och människor, äta en truck om hon så ville, och allmänt härskade drottninglikt över sin skog. Men hon var en god och snäll dotter också. När Ormen Olle blev skröplig på ålderns höst stackarn, och en väldig storm med iskallt vatten kom över honom, låg han illa till. Men Vera, hon kunde motstå stormen, ringlade ut med ett paraply runt svansen, hämtade sin pappa och tog honom till grottan där hon kramade honom och höll honom varm.

Så kan det gå till, när ett lysande barns inspiration ges fria tyglar. Länge leve ormen Vera, som visar sin upphovsflickas halt. En stolt morbror återgav hennes anblick, under Almas överinseende, i tuschpensel och BIC-penna.

PS. Alma har en fantasi av mytologiska mått, för Veras tillblivelse påminner starkt om  gudinnan Athenas födelse, som ju föddes direkt ur Zeus panna efter att denne, eh, ätit upp Metis, hennes mamma. Ingenting är som sagt mer barnförbjudet än barns fantasier i vårt märkliga samhälle.

Uppdatering: En återblick på Ormen Vera och hennes tillblivelse som tecknad figur finns i inlägget

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/20/en-liten-aterblick-pa-ormen-vera-av-och-med-alma/

************************************

Mer teckningar som tillkommit för och utifrån Almas lek finns i tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/for-vanner-familj-for-friends-family/alma/

En bild säger mer än tusen ord… om Kommunistisk Propagandakonst i Nordkorea


Om Nordkorea, denna stolliga statsbildning med världens enda sittande kommunistiska dynasti (inne på tredje generationen med tillsättningen av Kim Jong-Un) kan mycket sägas – och det retar alltid fnissviljan att återkomma till deras märkliga syn på estetiska spörsmål och hur man förhåller sig till omvärlden.

Även ur estetisk synpunkt är Nordkorea en mycket märklig blandning av relik, politisk totalitär hysteri, kulissbygge och allmänt galna infall. Här har tidigare berörts det verklighetsfrämmande, närmast religiösa kvalitén hos många av deras propagandaposters framställningar av ett Nordkoreanskt Astridlingrenland, liksom av Pyongyangs märkliga kår av påtagligt presentabla kvinnliga trafikpoliser.

De där postrarna utgör en fortsättning på vad som varit en hel genre – den handmålade affischen, inom den speciella subgenren det Handmålade Politiska Propagandabladet. Propagandaposterns grundidé, att i en bild fånga en enkel konflikt och illustrera okomplicerade slogans togs först i bruk i massiv skala under första världskriget, men har förstås brukats i många samhällen och situationer av främst mobiliserande slag därefter. Folkomröstningar, politiska kampanjer, inte minst demokratiska länders valrörelser,  och förstås – krig. Under andra världskriget var de närvarande på alla sidor.

Några svenska politiska propagandaaffischer

Men i ideologiskt drivna totalitära stater som Sovjetunionen, där många av de bärande stilgreppen utvecklades (men förstås även i Kina, Hitlertyskland och andra sådana regimer) kom propagandapostern förutom rollen av mobiliseringsinstrument också snabbt att bli en slags modern motsvarighet till medeltida kyrkomålningar. De gav således till känna den officiella dogmen på ett samtidigt dekorativt och lättfattligt sätt, samtidigt som de bidrog till att stadsfästa statens närvaro i det offentliga rummet. Staten är för övrigt ofta liktydig med de högsta ledarna, vilkas personkult manifesteras och proklameras genom deras gudalika närvaro på postrarna.

Affischen som målat verk, kommersiell eller politisk, var i nedgång nästan överallt i världen, även t.ex. i den västerländska filmindustrin som alltmer började gå över till fotomontage, när den delvis kom tillbaka under vänsterradikalismens 70-tal. En anledning var maoismens särdrag av att ständigt behöva ”kampanjer” och nya revolutionära mål att mobilisera med eller mot som blev övertydlig i samband med kulturrevolutionen (se några stilexempel nedan). Då  fick en ”marknad” för stiliserad och klart igenkännbar  politisk ikonografi åter ett uppsving.

Efter 70-talet har ingen modern stat konsekvent använt sig av den handmålade  postern som publikt konstverk och kommunikationsmedel – utom det slutna och i tiden frusna Nordkorea.

Totalitära stater har ett behov av att anknyta till en ytligt partikulär kultur som gör att landet framstår som ”unikt” och bortom jämförelse med andra länder. I Nordkorea har det där drivits in absurdum – hela basen för Kim il-Sungs förljugna ”Juche”-ideologi  är ju den schizofrena  idén att ett land, tillråga ett som inte är speciellt stort eller tätt befolkat, kan vara helt självförsörjande och samtidigt militärt, ekonomiskt, socialt och politiskt helt oavhängigt. Medan verkligheten varit att landet skulle befinna sig i stenåldern om inte antingen Kina och/eller Sovjetunionen stagat upp det från sin tillblivelse. Det är sålunda ironiskt men helt följdriktigt att det enda som är originellt med landets officiella visuella kultur är graden av bombasm och samtidigt slaviskt upprepande av teman som tröskats i över ett sekel.

I Nordkorea har den politiska postermålningens speciella genredrag utvecklats till sin yttersta, för att inte  säga bortom det parodiskas, gräns. Exemplen representerar en märklig blandning av knasiga hatutfall mot landets fiender, sockersöta eller heroiserande bilder av landet och dess ledare och allmän kamp- och framstegsikonografi, med tidvis absurda inslag .

I en bok som kom ut häromåret, North Korean Posters: The David Heather Collection by David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) görs en unikt fyllig katalogisering av dessa märkliga verk. David Heather har samlat på sig den största samlingen av Nordkoreanska propagandaposters någonsin någonstans, och personligfierar i sig det faktum att kommunistiska propagandaposters numera betraktas som kuriosa och samlarobjekt.

Ännu knasigare framstår således det faktum att de där affischerna fortfarande hänger överallt i Pyongyang. Tänk en evig valrörelses mängd av affischer som lusar ner hela staden, med den skillnaden att man aldrig får välja någonting.

Någonsin. Samma familj sitter vid makten och upprepar samma smörja, samma bilder och haschfantasier i 60 år, medan befolkningen i vad som kunde varit ett i alla fall drägligt land lever på eller under svältgränsen.

De bärande stilgreppen är desamma, fast formmässigt smalare, som de som utvecklades under Sovjetunionens första decennier. Dels finns den berömda ”socialrealismen”, bilder av formellt ”realistiska” personer och objekt avbildade i ett smickrande varmt softat ljus, misstänkt välnärda och lyckligt leende över att bo i det socialistiska paradiset.

Där finns målningar som går i en mer linjestark stil, oftast med en reducerad färgpalett (ofta rött, svart och vitt) med drag som vi idag skulle förknippa med serieteckningsstil. Däremot ser man inte mycket av de mer abstrakta, modernistiska varianterna som återfanns i åtminstone det tidiga Sovjetunionen, som parallellt med sitt tyranni och terror hade en verklig relation till modernisering och framstegstro. Nordkorea är i en jämförelse ännu mer kitschigt och bundet av hårdare socialrealistiska konventioner.

Undantaget är främst hataffischen, som tillåts avvika från strikt ”realism” och softat ljus för en mer polemisk stil. Även om stilen förstås också är direkt plagierad, notera t.ex den kroknäste (judiske?) plutokraten längst ner till höger- han skulle kunna vara direkt tagen från ”der Stürmer”.

Överlappande med olika stilar finns vissa stående motiv som också är karaktäristiska. Den mest dominerande är förstås den sjukliga ledarkulten. I Nordkorea får denna en ytterligare krydda av att den förment kommunistiske ledaren tillhör en dynasti av klassiskt konfucianskt snitt. Kim Il Sungs ande svävar bokstavligt över den stat där hans söner och sonsöner leder i hans namn fortfarande: ”den Store Ledaren” är ju president i evighet, och hans efterträdare endast överbefälhavare eller partisekreterare och slika, mindre titlar.  

Ledaren som vinkar till folket. Ledaren som ger produktionenheten, antingen det är kollektivjordbruket, gruvan eller kontoret, fantastiskt visa råd. Ledaren som leker med barn. Ledaren som pekar mot framtiden.  Ledaren som supehjälte till häst uppe i bergen (??). Men det är klart, enligt en tidigare poster föddes ju den enbart hole-in-one-slagande, operaskrivande och övermänskligt stilige Kim Jong-il praktiskt taget på hästryggen. Att han var en lönnfet och hjärtsjuk  liten fluktare som inte vågade flyga hörde liksom inte till saken.

Det kampretoriska inslaget med folk i gevär och bistra miner, eller följ-ledaren-temat där massor sluter upp bakom ledaren och/eller hans heliga bok är förstås en annan självskriven och ofta upprepad trop.

Det finns mycket att göra sig lustig över, mitt i det tragiska öde som varje dag vederfars nordkoreanerna, inklusive den kitschiga konst de måste stå ut med.

En är att det nordkoreanska bildspråket också har sin parallell i deras politiska språk, som är tryfferat med bombasmer och konstiga, överspända invektiv. Se sajten DK-News, en databas tillägnad nordkoreansk propaganda, som har den roliga ”Nordkoreanska diplomatiska förolämpningar-generatorn” för ett smakprov på hur det kan låta…

(http://www.nk-news.net/extras/insult_generator.php )

Det går ännu i denna dag uppenbarligen ut order på att visualisera de märkliga hatiska utfallen. I år skrev till exempel http://www.economist.com/blogs/banyan/2012/04/north-korean-propaganda och http://www.nknews.org/2012/04/8-leemyungbak_cartoons/om de nordkoreanska nidbilder som porträtterar sydkoreas president Lee Myung-bak, som regerignen i norr hjärtligt avskyr eftersom han inte är för eftergifter till Pyongyang, som en råtta.

Nordkoreas märkliga bildkonst är ingalunda ett passerat stadium, snarare förstärktes det bisarra draget under Kim-Jong-ils, den andre nordkoreanske kejsarens, tid. . Nu väntar vi bara på vilka spännande fantasmagorier som skall plitas ner om den nytillträdde Kim Jong-Un, den tredje i raden.

**************************************

Här har tidigare filmposterns utveckling diskuterats, i ett inlägg om posterns utveckling

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/09/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-1/

samt ett om en modern postervariant, signerad Rebecca

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/14/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-serendipitet-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-2/

Ett annat inlägg på temat visuell propaganda med ideologiska motiv, apropå kreationistiska bildframställningar

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

___________________________________

North Korean Posters: The David Heather Collection av David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) finns på adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3791339672, bokus http://www.bokus.com/bok/9783791339672/north-korean-posters/ och Amazon http://www.amazon.com/North-Korean-Posters-Heather-Collection/dp/3791339672

Artiklar & Blogg:

Efter FotbollsEM Polen-Ukraina 2012, del 3 – Lite Rasputitsa Någon?


Idag Söndag, när den sista matchen spelas i detta FotbollsEM, som trots allt blev njutbart trots en lite tidig sorti för Svedala, kan man fundera på vad som blir kvar efter ett sådant Mästerskap.

Det är en klassisk fråga, inte minst på grund av de enorma kostnader som är förbundna med anordnandet. För att se till att miljontals besökare kan ta del av spelen. Ett väl genomfört OS, FotbollsVM eller EM blir en magnet för framtida turism men också anordnandet av sådant som stora konferencer. Landet får rykte om sig om att kunna ta emot folk. Det här har hela tiden hängt som en väldigt speciell förutsättning över just detta EM, eftersom Polen och Ukraina skiljer sig så mycket från varandra ifråga om sin utbyggnad av sin infrastruktur.

Värdstäder med reservorter

I ett första inlägg om EM beskrevs hur de här två länderna både har varit enade men också glidit isär genom historien gavs en bakgrund till att Ukraina, som del av ex-sovjetunionen sett sin politik och ekonomi svårt förvanskad och sina framsteg delvis förhindrade av det politiska kaos och den korruption som kommit att vidlåda landet efter murens fall. Polen å sin sida började sin reformering innan murens fall och är också ett land starkare integrerat med väst, EU-medlem och geografiskt nära de stora pengarna i Tyskland. Deras förberedelseagenda är också en genomgripande katalog ämnad att lyfta hela landet (som framgår av regeringens katalog på åtgärder. Se också http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fotbolls-em-ska-sakra-polens-ekonomi_7246343.svd)

Redan det gällde de mest uppenbara och på sitt sätt enklaste förberedelseobjekten, arenorna, kunde man skönja den här skillnaden (se föregående inlägg). Byggandet och upprustningen av dessa verkar på det hela taget ha lyckats, men medan den verkar ha haft goda effekter på Polens ekonomi, med ökat byggande som är mer strategiskt genomfört, har effekterna på Ukraina varit mer tveksamma.

Автомобільні дороги – Autostrady

Eller tja, vägar. Eller snarare kanske infrastruktur rent generellt. De mestadels obelagda vägarna i Sovjetunionen före kriget (alltså förutom Ryssland även nuvarande Ukraina och Vitryssland m.fl) var så legendariskt dåliga att det fanns ett namn i folkmun, rasputitsa ”den leriga säsongen” på de närmast ofarbara förhållandena under hösten innan frosten satte in. Det är ett erkänt faktum att uselheten på de ukrainska och vitryska vägarna bidrog starkt till nazitysklands svårigheter på östfronten.

 

Nu är det kanske inte riktigt lika illa. Men vägar och ifrastruktur släpar likafullt efter: för medan kommunistiska diktaturer var överlägsna på spotta ur sig stridsvagnar och kanonmat så var de långt under de nazistiska dito på att fixa vettiga motorvägar. Och Ukraina speciellt har på sina 20 år av självständighet tidigare knappast ansträngt sig för att göra de enorma satsningar som skulle behövas. Se kartan över större vägar i det stora landet. 2011 var inga av de vägarna av Europavägsstandard.

Ukrainas förberedelser har varit punktbetonade – Ukraina är ett stort land, men framför allt finns där varken ekonomiskt eller politiskt samma förutsättningar att genomföra sammanhållna projekt som i Polen. Flygplatser har rustats upp, ringvägarna runt flera stora städer fått välbehövlig upprustning. Men så sent som 2012 saknade Ukraina fortfarande en enda modern motorväg till Europa.

Vägarbeten och förbättringar av Polens vägnät

Av vad som framgått av olika fora på nätet, även kommentarer från främst lokala polacker, var infrastrukturen ett stort orosmoln även i Polen. De polska vägarna har också varit illa underhållna i relation till den stora tillväxten av fordon efter murens fall.

Trots att en del vägar inte blev riktigt färdiga och kom att dras med problem under mästerskapen måste man ändå konstatera att det är en mäktig insats som gjorts för att uppdatera landets vägnät, ett som kommer att komma polackerna till godo långt efter att festen dragit vidare. Landet har fått bättre tvärförbindelser, Warsawa speciellt har gjorts mycket mer åtkomligt och står fram som ett riktigt transportnav nu. Och trots att man inte hann med precis allt, kommer man när det blir färdigt att för första gången ha fullständiga moderna vägförbindelser i både axeln norr-söder och väst-öst (se karta). Mycket har f.ö. möjliggjorts tack vare EUs stödfonder.

Hotell och Besöksindustri

De hundratusentals turister och sportfans som väntades besöka Polen och Ukraina behöde förstås någonstans att bo. Det här var också ett huvudbry för de arrangerande länderna. Statsitik nedan från STR-hotellnäringens statistikleverantörer, visar att värdstäderna låg klart i underkant ifråga om tillgängliga hotellbäddar jämfört med flertalet tidigare värdstäder.

En fråga som fröstås alltid aktualiseras när många kommer på en gång är att priset för tillgängliga bäddar stiger raketartat. I Ukraina, där gapet mellan den inhemska befolkningens inkomster och turisterna är som högst, och där en allmän roffarmentalitet kan härja mer fritt på grund av all korruption, infann sig en oro för att ockerpriserna skulle nå sådna nivåer att även turisterna skulle dra öronen åt sig.  UEFA självt har riktat kritik mot Ukrainas frånvaro av regleringar och kontroller på området.

I Ukraina har dessutom farhågor rests om vad man skall göra av nya hotellanläggningar i framtiden, med tanke på att landets egna inhemska turism rör sig på en kostnadsnivå långt under priset för de västtillvända hotell som byggts. Här ser man hur ett korrupt samhälel saknar förmågan till långsiktighet – det skulle varit bättre att bygga prisvärda hotell som kunde locka framför allt turism och besökare från de mindre penningstinna men mer näraliggande grannländerna.

I Polen är åter detta mindre av ett problem, och med den nya infrastruktur som förhoppningsvis skall öka resandet till och genom landet finns förhoppningar om att den nya utökade kapaciteten skall bidra, snarare än bli en kostnad, för ökad ekonomisk aktivitet. Längs med de många nya lederna runt t.ex Warsawa har det i samband med EM strösslats med nya hotell av mellan-till-hög kvalitet en bit (upp till 5 km) från stadskärnan. Det är uppenbart att man i Polen räknar med att även i framtiden finna gäster för dessa.

Besöksindustrins baksida, som en ökad prostitution, är ett problem som uppmärksammats i främst Ukraina. Prostitutionen grasserar i Ukraina som utvecklats till ett sexturismens Mecka i Europa, och ingen inbillade sig att det där skulle annat än öka under EM. Det deprimerande i sammanhanget är att en genomkorrupt poliskår och politiker som inte bryr sig ett dyft knappast lär göra något åt saken även i framtiden.

Politik?

När det gäller diskussionen om politiska effekter så går även här diskussionerna vitt isär. För Polen, ett mer normalt, modernt land innebär de lyckade mästerskapen mer ett kvitto på redan gjorda framsteg och samtidigt ett verkligt tillfälle ätt ytterligare lyfta sig. Redan före avspark kunde man konstatera att i Polen hade den stora byggnadsaktiviteten och investeringar fått positiva ekonomiska effekter, och förhoppningar om framtida positiv utveckling såg mycket mindre ut som glädjekalkyler än i det andra värdlandet. Landets ledning har levererat, och förtroendet för dess exekutiva kompetens har därför ökat, både inhemskt och bland utländska betraktare.

Annorlunda är det i Ukraina. Det är symptomatiskt att det före EM talades en del om framför allt Ukrainas brist på rättssäkerhet och korrupta inkompetens, speciellt med hänseende på de politiska skandaler som f.d premiärministern Julia Timoshenkos fängslande och rättegån, som många i väst motsätter sig. (se bl.a. http://debatt.svt.se/2012/06/20/uefa-borde-ha-satt-press-pa-ukraina-infor-fotbolls-em/, http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet samt flera artiklar från den akademiska journalen ”Baltic Worlds” från Södertörns Högskola som satte speciell lupp på Polen & Ukraina med anledning av EM.)

När nu EM drar mot sitt slut kan man dock konstatera att Ukraina delvis lyckats ”göra en Kina”, dvs kritiken har lagt sig eller mildrats i takt med att alla koncentrerat sig på tävlingarna, och fokus lagts på hur turistvänligt Ukraina är. EM lär varken göra till eller från för de mänskliga rättigheterna eller politiska framsteg i Ukraina – om något kommer det rent organisatoriskt lyckade genomförandet snarare att staga upp den typ av regeringar som nu sitter, och som underpresterat svårt för Ukraina invånare hittills.

Polen har som framgått ovan gått in i EM med en mycket mer ambitiös agenda vad gäller landet som helhet. Det är talande att Polens vida mer demokratiskt mogna institutioner, oaktat alla problem, på ett helt annat sätt förmår ta tillvara de möjligheter som arrangerandet som ett evenemang som EM innebär. Polen kommer ur EM mer rustat att integrera landet och med större tillväxtpotential. Man kommer att tänka på OS i Barcelona 1992, som på motsvarande sätt användes som hävstång för framför allt Barcelona och Katalonien för att inleda ett nytt kapitel i regionens utveckling.

←Se tidigare inlägget om FotbollsEM ”…Inte på en Grusplan Nära Dig

—————————————————

 

Se den akademiska Tidsskriften ”Baltic Worlds” från Södertörns Högskola, där experter på Polen & Ukraina genomlyser olika aspekter av samhället i och runt FotbollsEM. Huvudsidan är http://balticworlds.com/whats-up/, med fler artiklar som

Artiklar

Övrigt

%d bloggare gillar detta: