Kategoriarkiv: Beställningar /Commission work
Baccus the poodle
Ett beställningsporträtt på storpudeln Baccus, utförd i färg -och akvarellpennor.
Det var runt nyår som förfrågan kom in om att rita porträttet av en vovve åt en kär väns vän. Jaaavisst sa man, självklart. Vadå, man har ju gjort flera djurbilder med den för ändamålet inlärda tekniken färgpennor (artist pens) (för exempel se här och här). Jag fixar det, neemas problemas.
Det var då det. Sedan, i takt med att underlag för bilden började komma in, kom insikten. Baccus, vovven ifråga, var en pudel. Med krullig päls. Jag som tyckt att björnar och kaniner och border collies varit en pina. De har rakt hår på pälsen. Baccus päls består däremot av tusentals små lockar och hårbollar, alla skinande med sin individuella skugga och glans, Vad tusan hade man gett sig in på?
Men first things first. I första taget gällde det att bekanta sig med och hitta en passande pose för vår avkonterfejade lille filur. Jag skissade flera figurskisser och ansiktsbilder på Baccus för att få en känsla för kroppsformen och ansiktets avlånga siluett, som exemplen till vänster.
Nästa fas var att få en inblick i hur skuggorna kunde tänkas falla, och hur man skulle lägga in ljusriktningen på bilden. Även här stod ansiktet i fokus. En komplikation som framkom under arbetets gång är att Baccus, likt andra djur med sådan päls, faktiskt ändrar färg under årets lopp. På vintern är han väldigt grå, för att dra åt mycket varmare, gulbruna toner på sommartid. För färgvalet gjordes därför några idéskisser på helfigur med bakgrund, och en lätt färgpåstrykning för att få en känsla för färgskalan.
När designen således utkristalliserats var det bara att dra fram Faber-Castell polychromos-setet, och sätta igång.
En sådan här bild handlar väldigt mycket om att göra samma sak, och i sin helhet samma teckning, om och om igen med lager-på-lager från det ljusa till det mörkare. Det är en långsam, omständlig process, speciellt med ett sådant tänkt objekt som krullig päls med dess otaliga individuella skuggningar och högdagrar. Förr om åren, innan man började jobba med färg i teckningar, skulle man ha varit närapå klar ungefär i höjd med mittenbilden ovan. Nu tillkommer dock färgen och dess skiftningar. Jag fick rycka ut flera gånger och skaffa mer pennor – många fler gråa nyanser, och också en del specialmaterial.
Till slut närmade sig dagen för färdigställande – vilket inföll på en födelsedag, så inga förlängningar skulle vara möjliga. Jag hade vid det laget gjort bilden så gott jag kunde och lagt undan den – men veckan innan tog jag fram den igen och ångesten inföll sig – någonting fattades, det där kan definitivt förbättras. I viss panik lade jag på ytterligare lager, och förstärkte skuggorna, vässade skalpellen och karvade in mer ljusa hårstrån i färglagren och som pricken över i:et, lade på ett tunt lager äkta guldfärg på delar som är i direkt solbelysning, för att i någon mån återskapa den rätta glansen på pälsen i solljuset. Bakgrunden, utförs med en blandning av akvarellpennor och de vanliga färgpennorna, fick sig också en uppfräschning.
En gnagande känsla av att det fortfarande finns förbättringar att göra består dock hos mig. Baccus ansikte blev OK, men jag skulle nog lägga in ett, kanske flera djupare täckande mörka lager under eller över kroppen för att ge pälsen mer volym och ”hår-känsla”. Inscanningen visade sig, som befarat, vara ett problem – bilden är för stor för vanliga hushållscanners, och dessa fångar dessutom inte upp mycket av arbetet med glans och högdagrar väl. Nåväl – eftersom det är originalet som skulle överlämnas var det kanske inte så farligt, mest en förlust för mitt arkiv. Baccus var iaf en lärorik upplevelse, och jag ser fram mot att en dag få träffa honom. Jag hoppas att likheten i.a.f. blev tillfredställande, och att man ser att det där, det är han, en cool pudel med lätt melankolisk blick.
För Selma, som jag hoppas gillar den.
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
Havsörnens flykt del 3
Havsörnens Flykt del 3
Målningen var avklarad, men det grafiska återstod – och visade sig vara intressant och lärorikt också.
En del av uppdraget som föranledde akvarellmålningen med örnar över ett landskap hade som bärande del att skapa en uppsättning grafiska framställningar på samma bas, Tänkta att användas som en slags familjeemblem, innehållande beställarens familjenamn, skulle denna svartvita grafik kunna brukas för tryck och sättas på diverse objekt. Utmaningen men också det intressanta med den här delen av arbetet såsom jag lade upp det var släktskapet med den stora målningen samtidigt som det här i grunden är en annan visuell framställningsform än en målad bild. Men medan en teckning eller målning med syfte att vara stående i och för sig själv kan vara så dekorativ eller sammansatt som artisten förmår, måste en slags symbolisk logga eller emblem av den här typen, tänkt att företes i många storlekar och sammanhang, sätta kvaliteter som tydlighet, tryckbarhet och snabb identifikation i förgrunden.
En del av arbetet var redan gjort, i och med att jag under skissandet av de huvudsakliga objekten, örnarna och martallen, berett tuschvarianter på dessa. De kompletterades med att jag spårade och lyfte fram kustlinjen för målningen i datorn, samtidigt som en tuschvariant på skog och marker togs fram och monterades vart eftersom i lite olika konstellationer. Redan på det här stadiet framgick det att emblemet inte kunde ges en form analog till den stora målningens. Proportionerna för bildens motiv var helt fel i mindre skala, och framför allt landskapet förlorade sin karaktär samtidigt som örnarna ber ut sig på för stor plats. Motiven flyttades runt i diverse fyrkanter, rundlar och ovaler och i samråd med beställaren kom vi fram till den slutliga formen.
Ett fält på emblemet behövde lämnas tomt för att skriva in beställarens namn: i det här fallet utrymmet under den första örnen. Vid det här laget hade vi en del meck fram och tillbaka med typsnitt och fontstorlek. Men vid sidan av arbetade jag också på något litet extra, som inte ursprungligen ingått i uppdraget. En variant av den grafiska bilden färglades för att få fram en färggladare variant med en palett passande för tryck. Det blev faktiskt inte illa, och så vitt jag förstår blev min beställare glatt överraskad.
Så hade tre bilder blivit resultatet av arbetet på det här uppdraget. Det var mycket lärorikt på många sätt: en sak är att det har gett mig smak för de tekniker som jag under arbetets gång dykt in i, en annan att min övergripande arbetsprocess visade sig fruktbar för att generera resultat även fast slutprodukterna skilde sig en del från varandra ifråga om stil och avsikt. Ytterligare en är att det gett mersmak för att avbilda och designa djurbilder, och flera sådana verk ligger i pipen redan och är på väg att bli färdiga.
Havsörnens flykt del 2
Uppdraget med Örnar över ett skärgårdslandskap målas
Som tidigare påtalats i förra inlägget, hade, när det kom till att måla bilderna i det här uppdraget, jag bestämt mig för att välja teknik mer förutsättningslöst, baserat på vad som passade motivet istället för detaljer som om jag gjort det förut eller visste vad jag höll på med…
Tre tekniker stod fram som passande för örnmotivet. Den översta , som jag är mest bekant med, är helt enkelt en blyertsskiss övermålad med akvarell. Det gör bilden mer exakt ifråga om form och detaljer – men samtidigt skymtar pennlinjerna under igenom. Den andra var att måla hela bilden från grunden i akvareller, med polychromos, eller färgpigmentpennor som överlager för att lägga till detaljer. Det är en mycket mer riskabel teknik ifråga om de övergripande detaljerna och proportionerna, men ger också en mer ren målad bild där färgerna står fram obesudlade och starka.
Den tredje var att lägga grunden med akvarellpennor, och ovan dem lägga till mycket av färger och linjer polychromos. Det är en teknik som efter den inledande akvarellpennmålningen har en hög detaljgrad – men inte är riktigt lika färgstark, och grynigheten i polychromospennorna tillkommer som ett extra problem som måste åtgärdas i efterhand.
Jag bestämde mig för nummer två, oaktat att det är den som jag aldrig förut utgått från. Således lade jag alla skisser och förteckningar åt sidan – dess blev nu rena studier istället för att ligga under den målade bilden.
Med ren akvarell, kompletterad med en liten finish av polychromos-pennor för riktigt fina detaljer, målade jag först örnarna och sedan martallen. Sisitnämnda lade jag i hörnet på vad som sedan skulle bli landskapsdelen för den kompletta bilden – för kommen så här långt var det dags att börja jobba på bakgrunden.
Jag hade en ganska exakt idé om hur bakgrunden skulle te sig, men detaljerna i monteringen av hela bilden med dess olika komponenter var ändå ett viktigt steg för att anlända till rätt känsla och intryck för helheten. Via en serie kladdar, färgprover för landskapet och monteringsmallar målade jag fram en bakgrund som stämde med det sökta uttrycket. Med martallen som ett slags ankare i nedre högra hörnet målade jag med akvareller fram en skärgård som fond, med mina tuschteckningar av örnarna som en slags urklipp över för att t.ex. lägga horisontlinjen mm.
Som vanligt inträffade något oväntat – papperet för bakgrunden höll inte för de många lager vattentung färg jag lade på och skadades, med omfattande missfärgning som följd. Tack och lov kunde det hela räddas upp genom att jag scannade in landskapsmålningen och kunde reparera det hela i datorn. Det hade inte inte varit min avsikt att göra bruk av det för annat än ren montering, men så som det skedde var det trots allt tur att man iaf. har viss erfarenhet av bildbehandling. Resultatet kan skådas nedan.
Och så leddes min första mer storskaliga tavla i akvarell mot sitt slut. Det finns oändligt mycket mer att lära och förbättra, men definitivt ett stort fall framåt för mig.
Havsörnens flykt del 1
Ett rituppdrag med många aspekter ledde till ett antal mycket lärande upplevelser där jag bestämde mig för att prova på och fördjupa mig i nya tekniker rit- och målningstekniker.
Uppdraget var dels att måla en tavla föreställande två örnar över ett svenskt kustlandskap, dels att utifrån den framställning skapa två uppsättningar mer grafiska bilder som kunde brukas som emblem eller logotyper för min uppdragsgivare.
Det här uppdraget inskärpte åter vikten i ett grundläggande förberedelsearbete och kommunikation som jag också sökt ha som ledstjärna i tidigare mer arbetsintensiva verk. Att så otvetydigt som möjligt försöka fånga in hur slutprodukterna skulle te sig. Hur dessas ”känsla” i framställningen skulle frammanas. Tonvikten på det här stadiet ligger på övergripande design och disposition i bilden. Ett antal utkast och idéskisser löpte fram och tillbaka (se några exempel t.v.) och gradvis växte det hela fram och missförstånd kunde benas ut.
Redan på det här stadiet började jag skapa ett antal skisser i blyerts på huvudmotivet – örnarna. Redan deras fysiska form, med de stora vingarna som kan variera så mycket i form och vinkel, kan uttrycka många budskap och jag ville bekanta mig med dem i mitt sinne för att få fram rätt form. Det är ingen slump att örnar är klassiska motiv i ikonografi och heraldik. De är starka symboler som kan stå för kraft, frihet, majestät, elegans…
Det var till stor hjälp att beställaren var kunnig och bidrog med goda idéer och även förlagor ifråga om motiven. Det gav en välkommen motivation att öka ambitionsnivån utan att förlora sikte på det viktigaste: att försöka fånga vilken känsla och uttryck man vill att de ska inge.
Så småningom utkristalliserades de varianter som skulle ligga till grund för bilden. Vid det här laget hade idén om två tämligen olika skepnader fått fäste – min tanke var att variationen skulle förstärka bildens uttryck. Den första att få färdig form kan ses nedan, och byggde direkt på en fotograferad förlaga.
För den andra byggde jag fram en helt egen örnskepnad, inte byggd på någon enda förlaga, för att hitta en unik passande vinkel för vingarna och rörelsen hos den stora rovfågeln.
Ett intressant önskemål var att bilden skulle innehålla en framställning av en martall i kustlandskapet. Även här tog jag flera fotografier och skapade utifrån dem en skiss för att fånga idén jag sökte för ett träd med unik karaktär, växande på stenig ö ute på randen till havet.
Utifrån de här blyertsskisserna tecknade jag med bläckpenna upp varianter i klara linjer utan skuggning och detaljer. Dessa skulle sedan ligga till grund för arbetet med det stiliserade emblem/logotyp som skulle bli det parallella resultatet med designarbetet.
Så långt löpte saker ungefär som det kunde förväntas. Men under kommunikationen med beställaren och designarbetets gång hade jag kommit att bestämma mig för att frångå vad som skulle varit min normala arbetsprocess. Mer och mer kändes det, att för att göra motiven rättvisa och ta bilden till nästa nivå, så skulle jag låta motiven bestämma tekniken, istället för att böja motiven efter vad jag var bekväm med ifråga om målning. Det skulle öppna upp nya perspektiv.
Indomitus.blog 