Monthly Archives: mars 2012

En vårstädning av dumskallekonspirationer 3: Ultraimbecilla judisk-ortodoxa slår till med eget bildförbud


Del 3 av gisslandet av dumskallarnas konspiration tar sikte på ett slags bildförbud man inte hör lika mycket om som andra: ultra-ortodoxa judars märkliga kvinnoskräck som får dem att retuschera bort USAs utrikesminister i äkta sovjetisk anda…

Konsekvenserna av de ultraortodoxa judarnas sköna kvinnosyn i en modern värld blev häromåret bokstavligen illustrerad när de likt forna tiders stalinister retuscherade bort två av Vita Husets högsta makthavare från ett kort som togs i samband med Usama ben Ladins skjutning. De som den hassidiska tidningen Der Tzitung tog bort från kortet där maktmänniskorna sitter och bokstavligen spanar in tt statligt sanktionerat mord som presidenten och hans rådgivare befallt, var Utrikesminister Hillary Clinton och antiterrorchefen Audrey Tomason. Det hela faller förstås tillbaka på de ortodoxas konsekvent genomförda kvinnohat som förbjuder dem att visa bilder av kvinnor.

För att beordra mord på folk i främmande stater, ta sig in och ta dem och alla som kommer i vägen av daga och sedan slänga liken i havet, nä det är OK, bara man inte råkar se…vadå? En skymt av kvinnlig damstrumpa bland makthavarna som skulle distrahera från den solenna stunden? Eller få intrycket att kvinnor minnsann också kan delta i statliga mord? Eller vad?

Man undrar vad de kippabärande korkskruvsdårarna skulle ha sagt om Hillary vunnit presidentvalet? Skulle de fått lägga ner all bildrapportering från USA?

Denna variant på bildförbud drar inte på sig lika mycket löje som säg Muhammed-karikatyrer, men är exakt samma andas barn, och lika skrattretande korkad.

Den stammar också från en djupt kvinnofientlig ideologi, Denna blogg har föga sympati för individen Hillary Clinton, en cynisk maktspelare och manifestation av dynastiska ambitioner av ett tämligen osmakligt slag. Men det här är ett konkret bevis på de här lallarnas människosyn, en som, vilket redovisats här, inte aktar för att skrämma, antasta och förneda unga flickor som inte bär heltäckande täckelser. Återigen visas det hur reaktionära misogyner av alla kulörer i alla fall alltid har ett gemensamt, och hur i det här fallet judiska, hysteriker och sexuelneurotiker, inte aktar sig från de mest småsinta och tarvliga handlingar när de spelar ut sina låga drifter och vilja att underkuva och trycka ner hälften av människosläktet.

Se mer om den här lilla incidenten i

En intro till sovjetunionens berömda retuschering av foton kan ses i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_images_in_the_Soviet_Union

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/23/dumskallarnas-konspiration-om-ultraortodoxa-overgrepp-mot-barn/

Fler bilder Prinsessan Julia & Draken Pelle


Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….

Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…

Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.

Draken lagar prinsessans borg

Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…

Prinsessan dribblar bort draken

TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll

Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).

En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…

En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…

Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…

***************************************

Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

En vårstädning av dumskallekonspirationer 2: hellre en död flicka än en räddad utan slöja enligt Saudiarabiens ”Moral”-polis


Del 2 av en vårdagjämningsserie om Dumskallarnas Oupphörliga konspiration. Idag lämnar vi kommersialism och stendum idoldyrkan som kostar människoliv och rör oss åter mot det glada (?) Arabien där det är viktigare med slöja än att stå i lågor för att räddas av brandkåren

En speciell föraktansvärd samling idioter och intoleranta skitskallar utgörs av saudiarabiens mutaween (”volontärer”) eller religiösa ordningsstyrkor. Folk som använder uttrycket ”moralpolis” bör begrunda att det här är en riktig moralpolis, vars uppgift det är att genomdriva saudiarabiens absurda sedlighetslagar med käppar i hand och om så krävs på allmän plats misshandla t.ex de kvinnor som vill lätta på slöjan.

Lägg märke till att de här snubbarna verkar i ett land där miljontals främmande gästarbetare, ofta kvinnor, är fullständigt rättslösa och regelmässigt sexuellt antastas inom hemmets fyra väggar (se t.ex. http://www.butterfliesandwheels.org/2009/the-plight-of-migrant-workers-in-saudi-arabia/). Det är heeelt OK för skäggmupparna. Men om en kvinna ute på gatan försöker sig på att köra bil, eller lätta lite på slöjan i en av världens varmaste länder, kommer de här gynnarna och slår ner dem. Eller värre.

OK klassen, så här skall ni slå på ett fromt sätt…

Just hur totalt avskyvärt människofientliga de här lallarna är framgick för några år sedan (2002) i en incident i Mecka när de vid en brand i en skola lät ett antal unga flickor brinna till döds, hellre än att låta brandmän rädda dem. Eftersom flickorna inte var helttäckt och propert klädda därinne, och därför inte fick komma i kontakt med brandMÄN (det finns förstås inte kvinnnliga brandmän i Saudiarabien). Se http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/1874471.stm och http://thecandideye.wordpress.com/2010/04/21/saudi-police-let-15-school-girls-burnt-alive/.

Efter Mecka-branden fick mutaween minskade befogenheter, såvitt är känt (http://www.albawaba.com/blog_roundup/two-teachers-die-students-saved-another-saudi-girls-school-fire-401980). Men grundbulten med den religiösa diskrimineringen fortsätter, och förra året dog 2 lärare i en annan brand i en flickskola, eftersom byggnaden var klart mycket sämre än vad som annars är reglerna för en skolbyggnad, och det spekuleras i att många utgångar var låsta och i flera fall förkedjade, vilket är vanligt i byggnader där kvinnor samlas (http://observers.france24.com/content/20111121-saudi-arabia-girls-jump-window-deadly-blaze-consumes-school-jeddah). De unga studentskorna blev tvungna att kasta sig ut genom fönstren i scener som måste påmint om vår egen Göteborgsbrand i Hisingen – men här förvärrades situationen av religiösa bruk. Vidskeplighet och dumhet som dödar.

Mutaween är en gåva från himlen för alla som till nöds skulle vilja vända sin intolerans eller religiösa bias åt det motsatta, islamofoba hållet. Således är dumskallarna i sanning en skada för alla muslimer världen över, som svärtas ner av deras blotta existens, och för de som har oturen att leva i saudiarabien är deras närvaro en ständig förolämpning och en tyranniets förkroppsligande. Det skulle vara farsartat, om de inte spred skräck och död också.

Denna blogg har tillgång till kunskap om dessa förhållanden direkt från folk som verkat och arbetat i Saudiarabien, också som gästarbetare som nämts ovan. I vårt nuvarande samhällsklimat är det lätt att racka ner på muslimska dumskallar, och bara så någon inte fattar det, här hejas på den saudiska kvinna som för några år fick nog och bankade en mutaween gul och blå, lika mycket som på de svenska kvinnor som, om de skulle drabbas av sexistiska manliga poliser (och ojojooj, det saknas inte sådana), tar batongen och kör upp i röven på dem.

Och det är med i en feministisk övertygelse, intresse för den muslimska kultursfären och en sympati för inte minst kvinnorna i Islams hus, som dessa och många andra föraktansvärda och repressiva bruk kritiseras – inte för att göda xenofober och hatare från vår egen kultursfär – dessa skulle utan ögonblicks tvekan genomdriva analoga kvinnofientliga åtgärder hos oss, på det kan man vara säker.

UPPDATERING, tack vare underrättelser från alla monoteistiska stollars bane, den blotande bloggen Hedniska Tankar http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/28/allt-detta-och-fru-palin-dartil-en-vardag-att-varda-och-for-ovrigt-ar-det-ju-ungefar-samma-monoteister-har-som-dar som refererar till nyhetssajten Emirates 24/7 har Saudiarabien ökat trycket mot trollkonster och psykiska krafter, allt lett av Ministeriet för fromhet och bekämpande av Synd, Mutaweens hussar, som därmed hittat ny sysselsättning för sina bistra skäggtomtar nu när bränning av skolflickor visade sig vara en PR-miss… se http://www.emirates247.com/crime/region/saudi-steps-up-war-on-sorcery-2012-03-27-1.450545

(Lästips: den läsvärda bloggen Blue Abaya från en finsk skribent boende i Saudiarabien berättar med humor om livet i kungadömet, med t.ex ett inlägg om muttawas eskapader – se http://www.blueabaya.com/2011/08/muttawa-holidays.html)

************************************

Tidigare inlägg som berör överlappande ämne

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/06/sverige-saudiarabien-sant/

En barn-(o)tillåten Drake m Prinsessa?


Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…

Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”

Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…

Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.

Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….

*************************************

Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/

samt samlat i galleriet under

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

En vårstädning av dumskallekonspirationer 1: Steve Jobs-dyrkare och lurade Apple-fantaster


Vårdagjämningen har kommit med sin märkliga 23-timmarsdag, och en vårstädning är av nöden. Här togs en titt på några uppföljningar till redan gjorda inlägg som alla på ett eller annat sätt hör hemma under rubriken ”Dumskallarnas Konspiration”

Först ut något som aktualiserades häromdagen och tagits upp här tidigare.

En av mina sekulära favoriter i dumskallekonspiration och som på ett förmånligt sätt upprepar sig själv med vissa regelbundna mellanrum rör hypen och den genomlurade dyrkan som får annars rationella människor att köa mitt i natten för att köpa ännu en pryttel från Apple, ännu en gång demonstrerad den 23:e mars då, vad var det, senaste Ipad kom ut (?) Här har förut påtalats en del om det ganska framträdande stolliga draget som byggts upp runt Apple, dess produkter och nu genom sin egen tjockskallighet framlidne grundare Steve Jobs.

”Med mod och skicklighet räddade vår hjälte företaget och frälste världen med konsumentelektronik”

SvD Kultur 24:e Mars 2012

SvD Kultur hade i lördagens nummer den 24:e mars en genomgång – ”Appleiana eller Appleevangeliet” – av just den gapande skillnad som möter de fantaster som klamrar sig fast vid sina Apple-prylar, bilden av företaget och dess grundare, och den syn som möter de som granskat framför att företagets förgrundsfigur och Apples affärssed närmare. Och den talrika litteratur som fötts i följd av denna motstridiga bild.

Sam Sundberg gör i http://www.svd.se/kultur/appleevangeliet_6948757.svd en passande hänvisning till Joseph CampbellsThe Monomyth”, som sammanfattar huvuddragen i traditionella hjältemyter, och som verkar ligga som mall för framställningen av Steve Jobs för hans dyrkare. Vilket förklarar de märkliga dödshot och annat som drabbar de som vågar sig på att ifrågasätta mannens karaktär, granskar den företagskultur som blivit allt mer sluten och exploaterande, i direkt motsättning till mediebilden av ett slags lekfullt och människovänligt företag  eller påpeka att Apples tillverkningsprocesser sker under bitvis slavarbetsliknande och dödsbringande förhållanden.

Det är väl det där sista som är mest avslöjande. Fjärran från att likt andra konsumenter kräva att deras favvismärke skall börja bete sig lite mänskligt och hänsynstagande, speciellt med tanke på hur absurt mycket pengar de tjänar, så har apple lyckats skapa en kult kring sig av konsumistiskt dyrkande köpare som försvarar företaget mot varje attack.

Det kunde synas att det är mycket med just religiösa dumheter en masse som tas upp här och visst, religiösa samfund har ett slags försprång på gruppbaserat korkskalleri av den sort som får en att undra om man skall skratta eller gråta. Men ingalunda exklusivitet. Det här är en slags sekulärt men kvasireligiöst beteende, noga underblåst av marknadsföring och ett konsumistiskt samhälle, som lyckats rätt bra med att skapa kultliknande förhållanden. Härnäst skall vi återbesöka några riktiga religionister och hur de också kan få sina prioriteter helt rubbade av, i deras fall, religiös dogm.

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/14/mer-om-steve-jobs-apropa-dennis-ritchie/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/02/ett-ord-sager-mer-an-1000-bilder-om-neofili/

Storyboards- sneek peek på Corinna som högsta konkubin


En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.

En ottomansk odalisk

Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.

Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.

Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.

Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram. 

Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.

Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd

 ”Corinna

Dumskallarnas konspiration – kusligt lika, de motstående Mördarna


”En Fransk breivikare”. Så kunde man tänka spontant om nyheten om dödskjutningarna i Frankrike den senaste tiden, och det verkar också vara fallet – i alla fall finns det många kusliga likheter

Det är i alla fall det intryck som verkar mest överensstämmande med de detaljer som hittills kommit fram. Om man, istället för att stirra sig blind på puerila distinktioner som mördarens hårfärg eller vilken -ism stollens rouletthjul verkar ha stannat på, och istället bryr sig om hur de tänker, hur hjärnan verkar vara ordnad på de här mordiska, hatiska förövarna av mord i stor skala som draperas med politiska eller föregivet ideologiska motiv.

I skrivande stund har den franska polisen omringat vad de tror vara gärningsmannen till åtminstone sju mord, som barrikaderat sig i ett hyreshus i Toulouse i södra Frankrike. Den utpekade mannen, en viss Muhammed Merah, har varit under bevakning, men lyckades ändå dagarna dessförinnan sått skräck i staden genom att skjuta först en grupp soldater, och sedan tre elever och en lärare vid en judisk skola. Morden genomfördes på nära håll med handeldvapen i avrättningsstil, och mördaren lyckades därefter ta sig från gärningsplatsen med motorcykel.

http://www.youtube.com/watch?v=N-PSLr3Qx2o

Tidningar och medier har varit snabba med att dra parallellen mellan Anders Behring Breivik och Mördaren i Toulouse. I det här fallet kommer det nog visa sig stämma, även om man kan ha en invändning mot djupet i vissas analys. Här har tidigare skrivits en del om Breivik (se länkar nedan), och någon upprepning är inte av nöden, förutom att påpeka att vad som sagts om Stollens världsbild , extremism och våldsimpulser liksom förekomsten av ett hatets språk som legitimerar och och göder varandra med största sannolikhet är direkt tillämpbart även på de aktuella dåden. Men förutom det finns det vissa mer specifika drag hos själva dåden som, med förbehåll för vad som kommit fram, gör de här snubbarna till nära nog spegelbilder av varandra – det är i alla fall intrycket hittills om man ser till flera faktorer runt morden, och innefattar bland annat:

Handgripligheten -Toulousemördaren är liksom Breivik benägen och kapabel att själv, med vapen i hand, gå ut och kallt och beräknat skjuta sina motståndare och handfast döda dem med vapen i hand. Till skillnad från en renodlad bombman eller en shaheed (”martyr”, som islamiska självmordsbombare kallar sig) som har en delvis annan självbild – där spelar sådant som den ögonblickliga skalan, dådets själv ”plötslighet” och i självmordsmördarens fall martyrmotivet in och ger en delvis annan självbild. Toulousemördaren är liksom Breivik en pistolero, en revolverman på heligt uppdrag. Det skulle vara förvånande om inte de två delar samma ”hjälte”- och ”krigar”-motiv i sin självförståelse. I sina förvridna hjärnor ser de sig som stolta krigare som med svärd i hand rensar ut ondskan i världen.

Förrädarmotivet – Notera att de dödade soldaterna är av fransk-arabiskt ursprung. Liksom Breivik i relation till socialdemokraterna i Norge verkar den här mördaren ha en speciell tagg i sidan till just potentiella ”förrädare” mot sin sak. Man kan spekulera, och det är ännu så länge allt det är, i att mördaren anser att soldaterna av härkomst från en föregivet ”muslimsk” bakgrund borde vara med honom, mot den franska staten och den sionistiska konspirationen eller vilket annat spöke som nu utgör hans fiende.

 

Hatet som inte skyr att göra barn till måltavlor – Det här är ett speciellt gränsöverskridande drag. Det är en sak att slå till hämningslöst och hänsynslöst mot en folkmassa där man vet att det finns barn, eller iskallt, som en Timothy McVeigh i Oklahoma veta att barn kommer att stryka med vid attacken mot ett mål. Men den här sortens mördare ser barn som ett legitimt mål i sig, och skyr inte att gå fram till unga människor i blomman av livets begynnelse för att mörda dem, på nära håll, för att stryka under en poäng. Överskridandet av detta tabu, som även råbarkade terrorister och mördare oftast behåller, ger Breivik och Toulouse-mördaren drag som liknar en seriemördare: ett förfrämlingande och total brist på empati parat med en helt instrumentell människosyn, där även mycket unga människor kan betraktas och behandlas som pjäser och objekt som man kan utradera utan vidare. 

Viljan att framträda i media och definiera bilden av sig själv och sina motiv – Liksom Breivik filmade sig själv, skrev sina plagierade manifest och efter infångandet patetiskt försökt komma till tals och modifiera och ”förklara” bilden av sig själv och sina dåd, verkar Toulouse-mördaren ha filmat sina dåd, är benägen att tala med media och ger varje sken av att vilja förklara och själv definiera bilden av sig själv. Den här sortens vilja till självrättfärdigande är av klassiskt snitt och förekommer i varje terrorkommuniké sedan anarkisterna uppfann det politiska terroristbegreppet på 1800-talet. Men i en alltmer medialiserad samtid finns det också ett alltmer påträngande narcissistiskt drag i de där egna presentationerna av jaget, vilket också ger grund för en distinktion. Till skillnad från säg en Hamas-bombare där det som framhävs är kampen och ideologin, och mördaren underkastar sig och går upp i en större sak, tycks de här mördarna, även när de som i Toulouse-fallet verkar vilja orientera sig mot en större gruppering, inte klara av att släppa taget om sin egen person och sina egna bevekelsegrunder. De vill stå i rampljuset själva, i eget namn.

http://www.youtube.com/watch?v=uv3pyBhInYs

Önskan att göra sig till talesman eller frontfigur för en större grupps ”kamp” på ett uppenbart kontraproduktivt sätt – Breivik ville slå ett slag för Norge och den vita västerländska civilisationen som han såg den, och såg sig som en frontfigur i en kamp där han, om än i huvudrollen, hade en ”tyst massa” bakom sig. Likadant verkar det vara med Toulouse-mördaren med hänsyftning till en inbillad kamp med en ”rättrogen” syn på Islam och dess kommunitet. Men som i Breiviks fall, som mer än någon annan händelse skulle kunnat,skadade och misstänkliggjorde de xenofober och rasister som kunde dela hans bevekelsegrunder av rasism, islamofobi och vänsterhat, måste Toulousemördarens dåd leda till att skada just den kommunitet som han säger sig föra baneret för. Muslimer världen över har all anledning att förbanna, och den palestinska myndigheten t.ex. har varit oerhört klara med, vilken skada en sådan extremistisk mördare som Toulouse-mördaren åsamkar deras sak, och sökt ta avstånd från honom.

Här kan man dock kanske se en viktig, möjligen avgörande skillnad. Åtminstone av vad franska myndigheter släppt ut hittills kans det i Toulouse-fallet verkligen finnas en koppling till en större grupp, även om Den Vedervärdige i Toulouse verkar ha agerat tämligen självvåldigt och inte direkt som en lydig soldat. Det där får visa sig.

http://www.youtube.com/watch?v=RJOnk3YuuB0

DNs rapportering dagen innan gärningsmannen greps och man visste det var, illustrerar poängen rätt väl om än antytt (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nazistiska-ex-soldater-misstanks). Man misstänkte alltså ett tag en nazistisk f.d. fallskärmssoldat för morden – en fransk Breivik modell A1. Nu var det en jihadist istället. Denna blogg förutspår att högerextrema bloggar och mindre nogräknade tyckare kommer att dissa mediakonspirationen som trodde på ”en Breivik”, och missa poängen helt och hållet. Det var en Breivik.

Så nära ligger extremerna varann.

Skillnaden i namn och hårfärg är irrelevant för offren, och ser man till dådens natur och mördarens psyke så vitt vi kan bedöma den, är de samma andas barn. Liksom de tafatta försöken hos de som innerst inne har någon form av förståelse för de bakomliggande motiven andas samma unkna människohatande luft, antingen de svingar koranen, bibeln eller mein kampf.

Den franska polisen bör få tummen ur – vid skrivande tillfälle hade mannen fortfarande inte ge upp – och skjut för tusan inte snubben i huvudet som frestelsen, den förståeliga frestelsen, måste vara. Denna blogg hoppas att svinet gjorde de här dåden skall ruttna och äta bajs i fängelse resten av sitt liv precis som norska själsfrände, och att hans likasinnade diskrediteras grundligt som de vidriga kräk de är.

********************************************

Inlägg om Anders Behring Breivik och Terrorismens Psykologi

mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination

mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen

mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet

mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man

mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald

mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn

————————————————————–

Senaste nytt om jakten på Toulouse-mördaren

Jake the Dragonslayer del 1


Slutdatum är äntligen här för andra bilden i serien – ”pojken och Draken” för två killar, där en drake får smisk på stjärten i…Skottland?

I linje med traditionen om 56700846 sorger och bedrövelser har härdsmältor, program som inte passar, fan, hans moster och den ode demonen Dexter försökt hindra den andra av bilderna i min ”Pojken och Draken”-serie att bli färdig. Men som jag heroiskt (eller nåja…mer trött och frustrerad) vrålade ut en natt efter att juice och dator möttes nyligen…

”I  N  G  E   T skall hindra mig”

Joel den Unge och Draken i envig

Den här bilden startade liksom storebrors Joels ”Joel den Unge och Draken” som ett ospecifierat utkast som sedan anpassades för sin mottagare, och de första konceptskisserna har legat och skräpat i år. Det hela började enkelt nog på en skumpande buss i Bromma, med en av de  simplaste och faktiskt kassaste idé-kladdarna på senare år. Men idén, idén är det viktigaste. Och som en slags ful ankunge kom den här att mogna som ett, öh, iaf prisvärt och inte alltför uselt vin… (?). 

Nyckeln till att göra den här bilden annorlunda var draken. Och det var därför jag dök ner i mina gamla skisser, som just var olika varianter på hur man kan variera draktemat. Den här draken är väldigt olik Joel den Unges antagonist. Där denne stod inför att spetsa en orientalisk Lung-drake, en smidig, slingrande och väsande luftvarelse. Jake the Dragonslayers drake är en tung, massiv, rytande jordbunden skapelse. Den här draken skulle vara grov, ful, mer skräckinjagande än sin mer slingriga kusin. Familjens råbuse, på något sätt. För en första studie jobbade med jag med en vinkel lätt bakifrån som understryker drakens tyngd. Inspiration för detaljer kom från dels stegosaurus, dels ett krokodilhuvud. Framför den skulle den unge hjälten framstå som liten, men förstås oförskräckt. Jag jobbade lite på en slags positioner, och började lägga på lite tuschning på draken innan jag lade den åt sidan för ett tag.

Råskiss och koncept för Pojken och den stora dinosauriedraken

Det som tog mig en massa tid att värka fram var dock miljön- den skulle bestämma sådant som klädnader också, och bidrar hursomhelst mycket till känslan och färgskalan för bilden. Efter en del funderingar slog det mig att jag har en figur i min berättelse som kallas tja, just Jake, och som kommer från Skottland… Skottland är ju snyggt, landskapsmässigt, med hedar och berg, och så… men jag fruktade att kilt-grejen kanske inte skulle falla min unge mottagare på läppen… En kik i galleriet med ”Braveheart” och ”Rob Roy” och annat manligt och öh, hårigt, övertygade mig till slut om att Skottland ändå skulle vara bra, och vara tillräckligt olikt den orientaliska miljön hos Joel den Unge för att duga.

Under tiden hade jag fått direktiv om att den unge ville svinga en…yxa. Yxa? Inte typ svärd eller…neeej Yxa. Det var dock en originell idé, en yxa har på sätt och vis en brutalare framtoning och är inte lika heroisk som den vanliga medeltida parafernalia man ser. Som hos Joel tittade jag på lite bilder på den unge Jake och åldrade honom ett antal år, jag försökte föreställa mig honom i sina senare tonår, Det var inte lätt. Jake är yngre än sin bror, och var inte alls lika lätt att åldra. Dessutom har han, om det tillåts, ett speciellt, lite pillermariskt uttryck, en käck och skojfrisk glimt… jag tror att han antar utmaningar med en slags jävlaranamma, men utan att förlora känslan för det roliga, det måste hjälpa honom att vara bra på idrott… Jag ville försöka få det till att han var road av striden, att han närmast med ett skratt tog sig an den stora draken.

Efter att jag iaf stod ut med ett utkast ritade jag på med kilt och sash, de skotska högländernas traditionella klädnader. Jag bestämde mig utifrån ett eget skotsk klädesplagg jag inhandlade på plats för att mönstret skulle bli den skotska kungliga vaktstyrkan the Blackwatchs tartan eller traditionella skotskrutiga färger när det sedan blev dags för färgläggning.

Aaalright. Sedan började jag väldigt löst skissa på landskapet, men inget ville fästa ordentligt, tills…

tuschteckning landskap till pojken och draken

Jag har i ett tidigare inlägg här berättar om hur en japansk tuschpensel kom in i mitt liv, och inspirerad av Jakes tåga så ritade jag direkt på några streck upp en första tuschteckning av ett lanskap som jag snabbt bestämde mig skulle bli fond för Jake Drakdödarens dans med den fula draken…

Det skapade förstås problem också, för dess stil och teckningsteknik är helt skild från de tidigare gjorda teckningarna: dessa var skissade och sedan tuschade med pennor, medan bakgrunden är målad med pensel. Och skillnaden syns. Jaja, vi får se om målningen kan förlika de där tänkte jag.

Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning

Monteringen blev dock ett helt oförutsägbart problem, eftersom bilden växt och orsakade problem för min skraltiga utrustning, som envisades med att radera allt jag gjorde genom att hänga sig…  Den värsta chocken kom dock när jag började färglägga och datorn först förstörde filen första gången vid överföring från GIMP till Photoshop, för att sedan krascha och dö juicedöden… Den som hade anlag för högt blodtryck hade funnit befrielsen i döden, men ack, sådan tur har inte jag, och eftersom det ändå lyckligtvis gick att rädda filinnehållet i datorn så fortsätter sysifosarbetet, vars sista färglagda stadium kommer i nästa inlägg på ämnet.

Lite Follow-up på KONY 2012, Internationell Rättvisa och en God Nyhet


Som av en händelse i bakvattnet om KONY 2012-kampanjen, kom häromdagen en viktig dom mot krigsherren Thomas Lubanga, den första att tröskas genom den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC.

Jag tog i ett helt annat inlägg nyligen (om Fattigdom i Afrika) upp andra instanser av krigshandlingar som hade långtgående negativa effekter, i det falllt ifråga om fattigdom. Men det råkar också överlappa rätt väl med några av de värsta övergreppen mot barn och bruket av barnsoldater i världen. Förutom Liberias Charles Taylor togs det enorma kriget i Demokratiska Republiken Kongo, omväxlande kallat det Andra Kongolesiska Kriget eller Det Stora Afrikanska Kriget (1998-2003), upp.  Nio stater deltog på olika sidor. Minst fem och en halv  miljoner dog.

Thomas Lubanga var verksam i det där kriget, och hans trupper blev ökända för sin brutala framfart, med våldtäkter, plundringar och omfattande bruk av barnsoldater. Thomas Lubanga tillhör enligt Röda Korset en slags ”vidrigheter-mot-barns Topp 3”, tillsammans med Liberias Charles Taylor och just Joseph Kony.

Freden i Luanda 2003 som satte stopp för det Andra Kongo-kriget kom också att leda till att Lubanga så småningom förlorade sitt stöd, kunde gripas och slutligen skickas inför Den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC för att bli dess första riktiga fall med brott mot mänskligheten som åtalspunkt.  

Se åklagarsidans sakframställan mot Thomas Lubanga inför ICC

Det här är en händelse som ser ut som en tanke, apropå den kampanj som nu sveper internet och kräver att USA intervenerar i Uganda militärt för att gripa Joseph Kony, barnmördaren och krigsherren. För notera vad som hände Thomas Lubanga och varför han står inför rätta. Liksom Charles Taylor som står på tur att ställas inför skranket och som också legat i topp ifråga om bruket av barnsoldater, verkade de här i konflikter som helt spårade ur och under åratal brutit ner sina lokalsamhällen, samhällen som nu är i desperat behov av återuppbyggnad.

Just hur skevt det då blir, att som KONY-2012-kampanjen fokusera på en man, ett enkelt mål och skippa förbi alla komplikationer tas upp i en intervju med Mankali Musavali i The Real News

Inslaget pekar på ett antal faktorer denna blogg påpekade i inlägget runt KONY2012. Ugandas regering är en repressiv, auktoritär regim med egna krigsbrott på sitt samvete. Regionens folk behöver stöd för återuppbyggnad och uppbyggnad av samhället, samt skydd för sina rättigheter från staten. Men den tar också upp det helt avgörande faktum att plundringen av naturresurser som låg under Kongo-kriget och som även är verksam i andra krigshärdar (järn och diamanter i fallet Liberia och Sierra Leone), fortsätter. Att i det läget helt fokusera på Kony, när diktatorer fortsätter att plåga regionen, och folk behöver hjälp för att bygga upp samhället, och kräva vad som i praktiken är en ökad militarisering och stöd för en brutal och odemokratisk regim, är mer än lovligt naivt.

Joseph Kony, kampanj eller inte behöver du träffa dina polare...

Och om det behöver understrykas: att man kritiserar enögdheten som KONY 2012-kampanjen är ett uttryck för, betyder inte att man inte vill att skithögen fångas eller bara vill lägga armarna i kors.

Kritik av densamma bör vidare vara underbyggd på fakta. Ett inlägg som gjorde mig besviken var t.ex. i Fria Tidningen (http://www.fria.nu/artikel/92363) som mer än antyder att Kony-kampanjen är en slags konspiration för att ge USA carte blanche att… vadå, invadera Uganda? Har vederbörande minsta bevis för ett sådant direkt samröre? Har han någonsin hört talas om begreppet ”nyttig idiot”, vilket verkar mycket mer troligt här? Det här är ett exempel på konspiratoriskt tänkande som gör sig skyldigt till samma slags ensidiga behandling av fakta som denna blogg kritiserar hos KONY 2012.

...Thomas Lubanga hos ICC...

Det finns mycket som omvärlden kan göra för att minska utrymmet för krigsherrar och de förtryckande regimer som plågar området. En av de sakerna är att inte handla med de naturresurser som tenderar att plundras från varje sida. En annan är att ge stöd åt demokratisering i området och att främja utveckling istället för att kränga vapen dit.

...och Charles Taylor i Haag

Gör man sådant blir det omedelbart mycket enklare att få fast skithögarna som opererar där likt en slags moderna kondottiärer, och som i fallet med Thomas Lubanga eller Charles Taylor i Liberia, sätta dem inför rätta, där de förtjänar att vara. Notera att inga av de två snubbarna har fångats in av något slags kommandosoldater eller västliga ninjor som dragit in i djungeln Rambo-style, det som KONY-2012-kampanjen verkar tycka är det enda som kan stoppa Kony.

I nästa inlägg skall jag, som egentligen var tänkt att ske här, göra en översiktlig genomgång av problemet med Barnsoldater och följder därav.

←se oxå tidigare inlägget ”KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar

 

Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

———————————————–

Rapporteringen om Thomas Lubanga och domen mot denne se:

Rapportering om Joseph Kony och KONY-2012-kampanjen –

Lite om Charles Taylor

Några bra blogginlägg på ämnet förtjänar också att lyftas fram:

Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte


Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.

Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.

Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal

Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.

Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.

I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös.  . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform.  

Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.

Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter  och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.

Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.

Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.

De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som  hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…

Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.

*************************

Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och  Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati

http://www.youtube.com/watch?v=6xCCAs8iglY&feature=related

Mer om Häxeri och religiöst grundad tortyr av barn


Här har tidigare redovisats denna bloggs åsikt i frågor som rör övergrepp som sker i hägnet av en tro på häxeri exorcism och annan sådan vidskepelse.

(Se tidigare inläggen ”Om tro på häxeri, böner och andeutdrivning som dödar” del 1 respektive del 2.)

Ett inlägg av bloggkollegan Tannhauser, http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/12/haxrattegangen-i-boras-fortsatter-med-manga-egendomliga-expertvittnen/tar upp det faktum att det varit märkligt få som vågar påpeka det uppenbara, att en form av häxtro i samband med kristan dogmer är det som underligger den senaste tidens beryktade övergrepp.

Financial Times skriver om häxritualrelaterade mord i UK - klicka bild för att komma till artikel

Denna blogg kan inte se annat än att det är mediernas svårigheter med att ta tag i sådana ämnen som potentiellt skulle vara kontroversiella eller ”splittrande” som kickar in här. Kanske tycker media att de kristna ändå är en grupp på dekis i samhället och vill inte sparka på en som ligger… men det borde inte avleda ett fullständigt redovisande av fakta och de implikationer som personers bisarra världsåskådning oundvikligen för med sig.

Gör tankeexperimentet bara att de övergrepp som talas om skulle skett under hägnet av en satanistisk eller asatroende världsbild. Då hade tidningarna hoppat högt jämfota och rubriker som SATANISTER TORTERAR FLICKOR eller ASATROENDE OFFRAR BARN eller något annat lika stört tapetserat löpsedlarna och fingrarna skulle peka på hur dessa fruk-tans-värda och okristliga missdådare förfar…

Dock vill jag peka på en lite tendentiös glidning, som min värderade bloggkollega tyvärr också inlåter sig till i sitt rättmätiga fördömande av dessa absurda och klandervärda handlingar och de som inte vågar ta bladet från munnen och kalla det för vad det är i det här fallet – exempel på religiöst motiverad idioti och barntortyr.

Ibland påpekas det lite svepande att tron på häxor och fördömande av sådanas praktik, med förföljelse och olika former av exorcism är något universellt – se t.ex. http://societies-religion-culture.factoidz.com/witches-and-their-craft-a-crosscultural-perspective/ och http://www.comparativereligion.com/evil.html.

Men när man talar om exorcism, kan man mena ett ganska brett spektrum av  företeelser. Notera att wikipedias definition (i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism) går tillbaka på Oxford-ordboken, ett rättesnöre för korrekt engelska om det någonsin fanns någon, och denoterar

the religious practice of evicting demons or other spiritual entities from a person or place which they are believed to have possessed.[1]

Exorcism är alltså andefördrivning från besatta personer och platser. Och håller man sig till den definitionen kan man säga att ja, jo, då är nog tron på häxeri, andebesatthet och den åtföljande exorcismen ett universellt fenomen, så vitt denna blogg kan utröna .

Här skall inte tas upp exempel från varje upptänklig tro och världsåskådning, utan vi skall hålla oss till det vi känner något så när väl.

I västerlandet kan man tyvärr se att rätt drastiska fall av andefördrivning och straffande av de som anvädner sig av andar inte är något som kristna funnit på. I katolska kyrkans fall kan man till och med argumentera för att en impuls bakom de mer drakoniska straffen mot häxeri var just den äldre romerska, hedniska lagen.

Den som liksom undertecknad är bekant med Ius Duodecim Tabularum (de tolv tavlornas lag) som utgjorde den gamla basen för romersk rätt innan det som senare blev den praetoriska rättskipningen kan följande lagrum i tavla VIII 1a och 1b, (exempel på engelska finns i t.ex. http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp) på att häxeri och förbannelsen straffades med DÖDEN (genom bränning eller korsfästelse, androm till varnagel) vara illustrativ. Notera att staten var en religiös institution med egna gudar och vars handlingar hade en religiös innebörd. Det är i den kontexten sådant som triumftåg, kejsarkult, gladiatorspel och mycket annat måste förstås – liksom att den romerske kejsaren var pontifex maximus, Roms överstepräst (En titel som nu övertagits av – gissavem? Jo Påven).

Romarnas häxfördrivnignar och brännande skall alltså förstås som en form av exorcism. Och då är vi nästan 500 år före kristendomen: tavlorna sammanställdes på 450-talet före vår tideräkning. Vi vet också att de germanska barbarer som invaderade Romarriket från 400-talet och framåt delade romarnas syn på häxeri och trolldom.

Redan de gamla grekerna... häxan Circe från Odysséen

På basis av endast ovanstående exempel blir det genast mycket svårt att tro, att t.ex. de asatroende inte också fördrev andar och/eller avrättade häxor från gång till gång. Kan man bevisa det? nej på grund av bristen på skrivna källor (och denna brist är tyvärr svår för våra dåtida mer, ska vi säga, råbarkade breddgrader). Men det verkar logiskt att man skulle betrakta viss form av häxeri som skadlig och straffvärd – om man tror att den alls är möjlig, så måste den ju följaktligen behandlas som andra handlingar, vilka kan vara skadliga och eller välbringande allt efter deras art och omständigheter. Grundbulten var antagligen samma som i den romerska lagen som tar sikte på trolleri som skadar andra: som orsakar skada i form av injuria (intrång i andras rättigheter, inklusive ekonomiska) eller infamia (förtal ellerhedersförlust), täckande vad vi idag skulle benämna ekonomisk skada och en form av ideell skada. Men notera att straffet efter fördrivning ändå var döden.

Det finns således ingen anledning att måla hedendomen i rosenrött vad gäller häxfördrivning. Lika lite osm någon anann ideologi.

(En liten avvikelse här: notera att i t.ex Hinduismen förekommer omnämnandet av häxor, i sällan i positiva ordalag, både Rig-veda och Bhagavad-gita. Undertecknad plågar sig ibland med den senare, en blodigare traktat än några andra, och kan notera att guden Krishna utför en exorcism och samtidigt dödar häxan Putana i en av de uppbyggliga små historierna – se http://krsnabook.com/ch6.html)

Hinduister gör det -exorcism från Bali...

Hedningar avrättade häxor och fördrev onda andar sedan urminnes tid. Judendomen hade det som en stånde del av sin mythos när deras gud Elohim var en av många, och de kristna tog över det, så det var inte tillfällighet att man inkorporerade en fortsatt tro på häx- och andefördrivning. Vem som än tyckte det var det klandervärt, och man måste se upp så att en essentialsitisk eller partisk syn på dessa saker förmörkar en syn. Förfäderna avrättade folk, höll sig med slavar och betraktade kvinnor som egendom också. Däri hade de fel, och man måste kunna säga det.

...liksom muslimer. Klicka på bild för att komma till artikel med video.

Det ändrar ingenting i rättsfallet ifråga. Anledningen till att det alls dyker upp i domstol nu, med ibland tämligen tveksamma ”expertvittnen” som Tannhauser tar upp, är antagligen en något märklig tanke om att man därmed kan utröna uppsåt. Om föräldrarna och pastorn osv trodde att vad de gjorde inte var skadligt, om de trodde att de försökta ”hjälpa”, kan möjligen straffet bli annorlunda eftersom det blir en annan brottsrubricering om argumentet godtages – mer mot vållande än uppsåtlighetsdelikt. Den argumentationen haltar, eftersom de anklagades oaktsamhet och snabbhet i att tillgripa drastiska medel för att driva ut de häxor de trodde på visar att de var likgiltiga för det lidande som orsakades den verkliga, existerande lilla människa som var där framför dem. Deras tro är inte rimlig, inte ett försvar för sådana handlingar. Oavsett i hur många tusen år man trott på sådant strunt. Vi lever varken i en hednisk eller teokratiskt kristen stat – vår är en sekulär rättsordning, som skall ta hänsyn till påvisbara fakta. Det är det som är frågan här, inte vilka olika sorters villfarelser som är av äldst datum eller var de kommer ifrån. Kom ihåg att om man misshandlade barnet för att främja dess ”Moraliska fostran” eller något annat skitsnack av den typen skulle omdömet bli detsamma.

1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).

Föräldrabalken (1949:381), 6 kap, 1 §

Och för att återvända till mitt stöd för Tannhausers tes att tidningarna fegar – kolumner och debattsidor borde fyllas av tyckare som tryckte på det här, och pekar på att ingen tro, INGEN RELIGIÖS ELLER IDEOLOGISK ÖVERTYGELSE ÄR URSKULDANDE FÖR TORTYR AV BARN.

———————————

Se http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Witch-hunt

Se uppsats som tar upp synen på häxor ur just ett straffrättsligt perspektiv i västerlandet http://www.aquinas.edu/history/pdf/dearing_eberle_paper.pdf

Ett informativt blogginlägg om kopplingen mellan tron på demonisk besatthet och vad vi idag vet är olika psykologiska diagnoser och tillstånd som finns hos http://samuelvargthunberg.se/2012/03/11/exorcism-i-en-kort-historik/

Se introduktion till de Tolv Tavlornas Lag i http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_the_Twelve_Tables.  För en historisk genomgång av förhållandet till häxor i västerlandet inklusive De tolv tavlornas lag se http://www.1902encyclopedia.com/W/WIT/witchcraft.html. Hela lagsamlingen finns översatt inom ramen för the Avalon project, bedrivet av Yale-universitetet http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp

Några reflektioner för de introverta bland oss


Ett tal på TED och en olycka med min dator ger upphov till en betraktelse över något som många behandlar som vore det ett problem: att vara en introvert, en inåtvänd person.

Jag är inte en utgående person, inte spontant, av naturen. Med många andra, i själva verket en god andel av befolkningen, är jag i ro, och känner stimulans, när jag själv får ta in intryck, skapa och ordna mina tankar i enskildhet.  

Susan Cain – the power of introverts, en push för de introverta

http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html

Det här handlar inte om att vara asocial eller rädd för att träda inför grupper. Sådant är för sociala fobiker, alternativt folk med dåligt självförtroende som är rädda för andras reaktioner. Jag har t.ex. inte problem med att tala inför grupp, något som gör många människor nervösa. Eller rättare sagt, inte med handlingen i sig. Men det finns en olust där ändå, under ytan, i form av ett visst mått av måhända överkritisk syn på min egen prestation. Som när jag tecknar, vilket är ett annat sätt att presentera något och föra det inre i ljuset, är jag sällan, ja aldrig riktigt nöjd. Det skulle alltid kunna bli bättre. Jag grunnar i evighet på vad jag kunde ha sagt, vänder och vrider på det. Det här är ett förhållningssätt till upplevelser som är reflekterande och kräver en hög grad av inre processande och värderande. En tendens till överkompensation är typiskt för den introverte, som upplever saker och ting starkare, reflekterar över intrycken mycket.

Tänkande, den introvertes forte. Auguste Rodin - Tänkaren

Att vara introvert är inte att vara en människofientlig ensamvarg. Likt alla människor söker man och behöver interaktion med andra. Det goda samtalet, förmedlandet av kunskap, diskussionen – det här är lika njutbart och nödvändigt för oss, om inte mer. Men det är väl avgränsat. Till skillnad från en extrovert person som trivs mitt i vimlet och vill vara där typ, jämt, inträder en form av utmattning hos oss. Det tar mer att tvingas framträda för andra dag efter dag efter dag och ständigt behöva agera i en social kontext. Sociala medier kan vara en underbar sak för många av oss, och ge möjligheten den introverte söker, att ta den input möten ger och själv grunna på saken. Men sedan återkomma. Även om det kan dröja (sociala medier kan förstås också verka som ett evigt cocktailparty för den som så vill…)

Det finns som alltid en gråskala, och varianter. Jag är mer introvert än de flesta, men framstår tydligen samtidigt ofta som en snackpåse och väldigt säker i tilltalet, ja dryg och nonchalant om man får tro många, när jag är ute i världen. Men det där är korta utbrott, avvikelser från regeln.  Det ändrar inte den grundläggande tendensen. Jag blir svårt stressad och olycklig om jag inte får fundera och göra mina prylar mest varje dag. Dagar kan gå utan att jag känner större behov av att frottera mig med mängder av människor. Men kontakten med sina närmaste, och även större möten då och då, där man får chansen att göra sig nya bekantskaper, blir förstås viktigare då. Saknad efter andra, och även rädslan för att verkligen vara ensam, övergiven, finns förstås där också – bara på en lite mer utdragen tidsskala.

Introverta vill pussas och kramas också - Auguste Rodin, Kyssen

Det finns en kulturell dimension i hur det introverta manifesteras också. Jag kom att tänka på ett uttalande från Daniel Espinoza, regissören till bioaktuella ”Safe House” om när han första gången insåg hur stor och meckig en amerikansk filminspelning var.

”Den här naturkatastrofen, som är vår inspelning […] Jag tar mig inte in där, det där ser typ, för tok för jobbigt ut”

(hela intervjun finns i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4991397&play=3804154&playtype=Sändning)

USA är den mest snackiga, mest försäljaraktiga varianten av västerländskt samhälle, och  även hos oss mycket sociala människor kan få höra, och känner sig också själva som, väldigt tysta, beskedliga och inbundna där.  I jämförelse är det antagligen ett större problem att ha introverta böjelser i en sådan kontext, något som nu börjat uppmärksammas. Susan Cain i videoklippen här är ett exempel – hon står för tusan på en scen och snackar järnet – hur introvert kan man vara då? Men i deras kontext är hon väldigt lågmäld, och behöver mycket tid mellan snackpassen. Jag kan oxå göra jämförelsen med flera länder i latinamerika där kulturen också är mer utåtriktad, mer baserad på snabba kontakter, på många möten och mycket kallprat.

Sverige har ofta ansetts vara ett jantelagsland där alla kniper käft. Det är en grov förenkling, och introverta vet det väl. Att de sociala formerna är mindre extravaganta och mer subtila här, ändrar inte faktum. I själva verket sätter vår konsesuskultur stora krav på anpasslighet, förmågan att socialisera med färra uttalade tecken och signaler. Den introverte riskerar följaktligen att bli mer isolerad här.

Det finns implikationer för många mänskliga fält, inte bara det privata, i att hitta en balans för det där. Inom undervisningen t.ex. blir gruppuppgifter som inte sällan är rätt vagt formulerade allt vanligare – det passar den introverte tämligen illa. Det finns också sedan länge en oro för att trycket att vara konform, och anpassa sig till mängden, kväver kreativiteten. (se t.ex. http://www.psychologytoday.com/blog/quiet-the-power-introverts/201105/creativity-introverts).

Möten och konferenser i arbetet är också en arena där den extroverta personligheten naturligt dominerar – men åstadkommer de verkligen så mycket, de där mötena? Ofta vilar framgången mer på ryggen av det arbete som de mer tillbakadragna utfört i kulisserna och som andra, mer bredkäftade typer, alltför villigt tar åt sig äran för. Det synes mig att kombinationen är det mest fruktbara. Möten behövs för att ge inspiration och nya impulser, nya perspektiv. Har man detta fokus får man ut det bästa av båda världar. Men om social interaktion mest kommer att handla om status, om att försvara positioner och visa upp sig själv, går man miste om den reflektion och det det mer djuplodande insikter som är en mer introvert läggning eller arbetes signum.

En längre presentation av Susan Cain http://www.youtube.com/watch?v=AzlCIS072_Y

I dagens samhälle går riktningen åt andra hållet: ”sälj-dig-själv” och var sprallig -och-utåt-kulturen vinner mer och mer mark. Det här passar tyvärr inte många av oss så där jättebra, men också misstänker jag, inte samhället i stort. Ett samhälle där det är ett socialt tvång att smila upp sig och vara gruppinriktad, där alla drömmer om att vara celeber, ses som sympatisk och vara festens stjärna upplever jag och många med mig som lika tryckande och auktoritärt som en där inbundna och tysta grubblare sitter och trycker för sig. En blandning är som vanligt att föredra, och kanske en större förståelse och acceptans för att folk är olika och att alla typer har något att bidra med.

En introvert hjälte för min berättelse - Yakane reflekterar i sin kammares mörker i Aracanea

———————————————-

Se introduktion i wikipedia om introvert-extrovert, en grundläggande kategori i psykologin http://en.wikipedia.org/wiki/Extraversion_and_introversion

Frågan om hur de här personlighetedragen är biologiskt förankrade diskuteras för närvarande inom forskningen, se artikeln http://www.scienceagogo.com/news/19990228212951data_trunc_sys.shtml

Susan Cains bok har landat och gett bränsle till en diskussion som pågår som bäst i USA, där fokus ofta ligger på om introverta vs extrovert läggning är mer, tja effektiv. Nyttoaspekten går som en röd tråd där, tyvärr måste man säg. Se t.ex.

Kopplingen mellan kreativitet och en introvert läggning är en omstridd fråga. Forskningen är inte entydig, och kan otlkas på flera sätt. Som vanligt inom psykologin finns flera läger – en kritik av Susan Cains starka tryckande på att introverta är mer kreativa kommer från Keith Sawyer, en anhängare av gruppprocser – se hans blogginlägg http://keithsawyer.wordpress.com/2012/01/16/does-solitude-enhance-creativity-a-critique-of-susan-cains-attack-on-collaboration/. Se också blogginlägg som pekar på andra resultat som pekar i annan riktning, som  http://www.bakadesuyo.com/are-extraverts-smarter-than-introverts

KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar


Häromdagen gjordes jag av en vän medveten om en kampanj som snabbt fått mycket stort genomslag på nätet, framför allt via Facebook och Youtube – KONY 2012, som kräver det välmotiverade infångandet av den vidrige mördaren, krigsherren och barnförgriparen Joseph Kony.

Den här kampanjen har en tid på nacken, men har framför allt fått vind i seglen av sitt nya strategiska vägval att satsa hårt på sociala medier, speciellt just Facebook och Youtube. De har producerat en film anpassad för Youtube-tittande, och den har berört många och gett den önskade effekten att sprida kampanjen, den har ”gått viral” på nätet.

http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc

Den här kampanjen har i alla fall lyckats med en sak – den har fått uppmärksamhet och entusiasmerat många, främst i västvärlden. Det är på tiden på många sätt. Joseph Kony är ett avgrundsdrägg av det värsta slag. Hans övergrepp och systematiska utnyttjande av barn är så omfattande och hänsynslösa att det värker i en bara av att tänka på det. Kidnappningar, stympningar, slavarbete, sexuellt slaveri och det systematiska tvångsrekryterandet av barnsoldater som tvingas begå illdåd och övergrepp är bara en del.

Det är således lätt att utropa Yeah till de idealistiska och välmenande snubbarna i filmen. Heja (?) Kony 2012-kampanjen! Låt oss nita Joseph Kony, ett svin av gigantiska proportioner. Man vill att det skall vara så enkelt. Buu för skurken. Upp med barnen och deras snälla vita hjälpare i US of A. Och Facebook.

Men.

Verkligheten handlar inte om vad vi vill skall vara. That’s crazy-talk. Verkligheten är vad den är.

Snabbheten i den här kampanjens framfart har intressant nog faktiskt delvis matchats av en kritik av framför allt Youtube-filmen som lanserats runt om i världen. Åsikterna varierar, men det förs i alla fall en diskussion. Ett axplock:

Ett citat från Expressenartikeln kändes väldigt ”Dock är den en ögonöppnare för alla som inte vet vart Afrika ligger” ja, jo jag måste säga att jag tänkte detsamma.

För de som sedan länge känner till Joseph Kony och har sett mycket, mycket värre exempel på hans brott är det en märklig känsla att trots allt känna ett visst, inte motstånd kanske, men kanske oroande föraning från ett antal glidningar i filmen vilka kan göra en lite… skall vi säga illa till mods, om man är intresserad av just verkligheten.

Som det här med att Ugandiska regeringsföreträdare står upp och ner och säger att vi skall bistå i kampen mot Kony och tjifaderittan lambo. Ja, det är väl bra men… Joseph Kony är inte i Uganda sedan åratal tillbaka. Det är välkänt för envar som inte bara läser Expressens kändisbevakning. Skall Ugandas militär invadera andra länder i jakten efter Kony?

Sedan är det här med Uganda självt… Landet styrs sedan 25 år av Yoweri Museveni, en ganska typisk afrikansk f.d. frihetsledare som klamrat sig fast, fast smartare och mer anpasslig än de flesta, vars armé anklagas för omfattande systematiska våldtäkter i sin kamp mot olika former av uppror i Uganda. Den som läser t.ex. människorättsgruppen Human Rights Watch’s nyheter kommer att snabbt upptäcka att Joseph Kony, hur osmaklig han än är, inte på långt när är det enda problemet med Mänskliga Rättigheter i Uganda, eller ens det mest pressande i dagsläget (se http://www.hrw.org/news-all/127).

Är det the good guys här? Denna blogg tillåter sig att tvivla mer än en smula.

Ännu lite värre blir det när man betraktar vad som är de motiverande idéerna bakom Konys framfart. Joseph Kony och hans ”Herrens Befrielsearmé” använder sig av en form av kristen fundamentalism som motiv och ledstjärna för sina härjningar. Men han är inte på något sätt ensam i att använda religionen som cover.

Uganda är tyvärr ett land rivet av religiös idioti, och dess regering har mer än sin skäppa full av liknande övertramp. De är bara inte lika lätta att sätta på en banner. Uganda är en världens mest homofobiska länder, och ett lagförslag ligger sedan 2009 redo att antas, som skulle göra homosexualitet belagt med dödsstraff. Homosexuella jagas, trakasseras, dödas och är allmänt rent rättslösa. Räkna lite på det där. Det innebär, på en befolkning på mer än 30 miljoner invånare, att något i stil med 1-1,5 miljoner människor lever i ständigt skräck för lokalsamhällets och regeringens uttryckliga förföljelse. Potentiellt ännu värre är att regeringen i Uganda mer och mer kommit att skifta fokus i sin hittills tämligen effektiva bekämpning av HIV/AIDS mot… avhållsamhet, under trycket från sina kristna idiotböjelser och amerikanska biståndsgivare. Avhållsamhet, alltså en klapp på huvudet om att inte knulla, istället för de åtgärder som fungerat fram till nu: kondomer, bromsmediciner och en vettig sexualundervisning. Det bör noteras att när, inte om utan när, HIV/AIDS tar fart igen, kommer de ökade dödstalen på bara ett år att överträffa Joseph Konys samtliga offer fram till nu.

Detta är alltså halten hos de snubbar som enligt kampanjen skall förmås att prioritera barns väl och ve mot en krigsherre som flytt fältet. Det är svårare att se förstås, svårare att tjomma om på Fejjan, och dessutom riskabelt. Det kräver att man står upp mot de rika och mäktiga kristna organisationer som stödjer såväl homofobin som den sanslösa kyskhetskult som drivit och kommer att driva miljoner i döden. KONY 2012-kampanjen skippar förbi allt det där, vilket är delvis förståeligt. Men problematiskt. För om kampanjens syfte verkligen är att lindra lidande för barnen i Uganda är de ovanräknade problemen åtminstone värda att kontemplera. Annars är syftet förfelat, och mer ägnat åt annat.

Denna blogg stödjer varje ansträngning att fånga in Joseph Kony, inklusive Kony2012-kampanjen. Men något okritiskt stöd är det inte. Man kan hoppas att han snubblar på en patrull Centralafrikanska gränsvakter eller lämnas in av sina egna anhängare eller närmast vadsomhelst som gör att KONY2012-kampanjen inte alltför mycket kan ta åt sig äran för hans infångande. För deras attityd till fakta, till komplicerade världshändelser, till skuld, till effektivt brukande av sina resurser och mycket annat är oroväckande, och snarare än del av problemet bakom att inget hittills gjorts än lösningen på det.

I linje med denna bloggs uttalade policy att aldrig bara gnälla och göra något konstruktivt kommer i det följande ett inlägg om barnsoldater att postas här, baserat på en föredragning som hölls av Röda Korset förra året.

Klicka för Nästa del  om KONY-kampanjen och anknutna ämnen

  Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

—————————————–

PS. Glömde jag säga att en av de som aktivt stödjer den Ugandiska regeringens fokus på kristelig renhet för att bekämpa HIV/AIDS är Katolska Kyrkan? Som medvetet sprider lögner om kondomanvändning i en region där dessa är skillnaden mellan liv och död för miljoner? Yessirebob! Samma Katolska Kyrka som för övrigt förgripit sig på betydligt fler barn än Joseph Kony. När får vi se en Facebookkampanj som säger att Joseph Ratzinger skall släpas inför Haag? (det finns minst en sådan, men den verkar ha kopplingar till Satanistkyrkan…)

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika


Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I AFRIKA (Exkl. Nordafrika)

Afrika Söder om Sahara

Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.

Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.

från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51

Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.

Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.

Krigets Förbannelse

Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo

Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.

Liberia – Krigsherrar & korrupt exploatering omintetgör rikedomar

Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/

Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.

Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006

Krig och Svält som blir endemisk – Etiopien

På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.

Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.

Nigeria – Rikedom som ingen ser av

Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.

Sydafrika Reser sig från Apartheid – men till vad?

Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.

Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre)  som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu

Efterord

Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.

Land and Poverty in Africa

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien

 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Sverige + Saudiarabien = sant?


2005, under socialdemokratiskt styre, ingick Sverige ett samarbetsavtal med Saudiarabien om militär export och militärt samarbete. Efter förnyade och fördjupade avtal visar det sig nu att det gått vidare till att vi skall bygga och utveckla vapensystem åt våra diktaturpartners.

Låt mig se – enligt ”projekt SIMOM” är Sverige alltså igång med att bygga en missilfabrik specifikt åt Saudierna, enligt Sveriges Radios avslöjande av vad som inte kan kallas annat än en skandal.

Men inte bara tog man alltså beslutet att samarbeta nära och mysigt med saudierna – FOI har i princip hemlighållit för rikdagen, Sveriges lagstiftande folkförsamling, att projektet ens finns. Man vet ju att det ser lite dåligt ut, och frågan om hur kan vi låta bli att låtsas om det här ledde till bildade SSTI, ett privat bulvanbolag för att riksdagen inte skulle få veta – och inte ha något ansvar.

Vet någon vad missiler gjort i säg, Homs i Syrien på sistone? Hm? För att direkt avfärda en vanlig invändning, om att det ”inte är meningen att de skall användas mot civila”. För en liten påminnelse – så sent som förra året utförde saudisk militär en blodig kväsning av Bahrains demokratiförkämpar som verkade kunna få sin regering på fall. Se

Det är de mysiga snubbarna som vi aktivt inte bara stöder, utan vi hjälper att bli effektiva demokratikväsare. Det är det här som är grejen med att ha händerna i samma skål som blodiga diktaturer – förr eller senare stänker det på en och man blir blodbesudlad liksom de, vad än iskalla cyniker och hycklare som våra parlamentariker, byråkrater inom FOI, eller någon annan säger.

Just de föregivet folkvaldas reaktioner är för övrigt en uppvisning i att snacka bort problemet. Carl Bildt tycker förstås att det här är helt okontroversiellt, vadå, det som görs ryms inom avtal och blablablaaaa – ingen överraskning där, från någon som bevisats inte ha några som helst moraliska parametrar för sitt handlande. Men han är ju knappast ensam. Sossarna tvager sina händer och säger att de hade ingen aaaaning om att deras avtal skulle kunna leda till att man senare i 2007 respektive 2010 började göra saudier självförsörjande med missiler. Jaha? Jag hörde inte att de skrek i högan sky 2007. Det gäller alla politrucker, även från miljöpartiet, folkpartiet och vänstern idag. Varje gång man haft möjlighet att faktiskt göra något har man tigit eller valt att blunda och inte ställa frågor.

Vapenaffärer sekretessbeläggs i stor utsträckning, det är praxis. Riksdagsledamöterna får bara kraftigt sållad information om de avtal som ingås. Detta upplägg,  som i praktiken innebär att endast sittande regering har insyn i vapenaffärer visar på något som borde oroa oss. De som borde informera dem om något skumt eller oegentligt är försvarsministern, samt de partiföreträdare som sitter direkt i regeringen. Någon som är förvånad att de inte gör det? Men notera att detta är en ordning som riksdagen accepterat med några få undantag (se http://www.dn.se/ekonomi/politiker-vill-slippa-munkavle-for-vapenaffarer). Man har accepterat att bli en tryckknapp för regeringar som därmed kan fatta beslut på dunkla grunder och informera sina ledamöter som de finner gott. Eller låta bli. Så gråt inga krokodiltårar för riksdagen. Genom sin passivitet har de accepterat att behandlas som vi vanliga medborgare ute i terrängen är vana vid att betraktas – som fån.

Två kungar softar

NU när saken uppdagas är de jättearga, i alla fall vissa av dem, och trycker på att det hemlighölls och tjofaderittan lambo. Sant. Men det var ju uppenbarligen inte speciellt svårt. Det är inte svårt att vilseleda någon som inte vill veta, eller ställa till med rabalder i otid. Hade man velat veta hade man t.ex kunnat begära varenda papper på bordet när saudierna sist var här och shoppade vapen – vilket var så sent som i november förra året

Det här var alltså mindre än ett halvår efter att saudiska trupper torkat blodet från stövlarna i Bahrain. Men inget får komma i vägen för crony capitalism.

Hello Sweden! En glatt vinkande Prins Salman Ibn al-Saud, Saudiarabiens försvarsminister

Det är den stackars vilseförda allmänheten som naivt för uttrycka ”Vi är inte ett dugg bättre än någon annan är – det är tragiskt” som en intervjuad medborgare på gatan sade. Ordet tragiskt är det avgörande. Och orsaken till att FOI och regeringar i tyst samtycke med slappa representanter inte skyltar med sina skumraskaffärer med oljeshejker. Allmänheten har nämligen rätt. Nu, som i fallet med de egypter som vi utvisade till tortyr och fänglsande, dras Sveriges namn i smutsen. Hela vårt land framstår som, och via de här fullständigt omoraliska gynnarna blir, ännu en sniken krämarnation utan minsta ambition eller rätt att kritisera några kränkningar eller illdåd. Vad skall man säga till diktaturer härnäst? Säg, Syrien? ”Nä ni får inte massakrera civila, men vi tar oss rätten att beväpna, utveckla och träna våra kompisar att göra det.” Strongt.

Saudiska säkerhetsstyrkor

Sverige har alltmer fått ryktet om att vara en pålitlig, högteknologisk, säljsugen krämare som inte ställer några utrikespolitiska villkor.

No es la primera vez” (det är inte första gången) som min mor sade när hon fick höra och hon har ju rätt – se den lilla sammanställningen i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5001202. Det är vad våra politikers omsorg om Sveriges position och rykte i världen lett till. Cyniker är vad de är, de förnedrar vårt lands medborgare, andan i vår exportlagstiftning. Och de vet det, det är därför man försökt hålla det så hemligt som möjligt. Som skrivits här om fallet med stadion-korruptionen i Solna – den som blundar så hårt, så medvetet – vet.

Saudisk moralpolis - Våra grabbar, som gärna beväpnar, tydligen

Nu har bomben briserat. Vissa kommer cyniskt söka utnyttja skandalen för att angripa sina politiska motståndare. Andra kommer tvaga sina händer, eller storögt vägra ta in vad deras passivitet kan leda till. Det är en dyster dag. Men det är bra att saker och ting kommer fram. Om skadeverkningarna av den här sortens skandaler blir tillräckligt besvärande kan det kanske kanske leda till att man är lite mindre ivrig att gå ner på knä och förnedra sig inför penningdoftande köpare i framtiden. Man kan ju hoppas.

——————————————————————————

Den här frågan, om att se sig själv i spegeln och vidkännas sin egen roll i förtrycket i de diktaturer som folken i mellanöstern med all önskvärd tydlighet visat att de vill göra sig av med, har tidigare vidrörts i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/12/off-you-go/.

Några till röster om den svensk-saudiska vapenaffären

En liten firre till Alma


Alma fick en Ryggsäck som ser väldigt rolig ut – den är formad som en stor blå fisk. ”Den där borde man ju rita” trillade ur mig, och den söta slog till som en kobra och önskade tillägg som en sjöhäst…

Själva teckningen utfördes snabbt med tuschpenna. Den blev rätt rolig, den där fisken ser ju kul ut. Sjöhästen blev också OK. Ännu en övning i lite barnanpassat ritande, och jag lade till lite havsbotten för sakens skull…

Hallå på dig där, pållen...

Men när den väl var färdig och presenterad, grunnade jag på om man inte borde färglägga den – den passar uppenbart för det.

Oook, varför inte, på med målarbyxorna… Eller kanske inte. Det slog mig, precis som i fallet med teckningen på Rödluvan, älvan och vargen som visats här tidigare, att det här kunde vara ett tillfälle att lära sig att bättre svinga programmet GIMPs möjligheter. Som mer av en självlärd photoshop-fumlare känns fortfarande GIMPS funktioner lite alien.

Vad som tilldrog sig min uppmärksamhet framför allt var hur man gör mönster och olika former av skuggade eller ljussatta partier och sedan böjer dem i programmet. I Photoshop finns den mycket tacksamma ”warp”-funktionen som dock saknas i GIMP. Istället fick jag använda mig av det mycket grövre perspektivverktyget till stora delar, och det var mycket krångligare, även om det säkert beror på att man är ovan och inte riktigt vet vad man gör…

Alma ville ha en röd och gyllene sjöhäst med glitter, nå jag lever för att tjäna dig, min ljuva…

Det som dock visade sig bli ett irritationsmoment var att få till ”vatten”-känsla till bilden, och det drog som vanligt ut på tiden. I slutändan är det tveksamt om det blev så bra, jag lade på lite vita effekter, ljusstrålar som strilar ner, en bruten vattenyta… men nä, det är fortfarande något som saknas. Men själva bilden är inte så illa ändå, och någon gång måste man ju sätta punkt…(sade överjaget med barsk röst).

Som alltid, puss till Alma, till vilken allt pris hör, och jag hoppas den faller henne i smaken.

Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 2


Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.

(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)

Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.

Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra.  osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.

Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar

Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"

I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.

Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.

Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"

Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.

Franska kättarbål Languedoc ca 1400

Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga  i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.

Tempelriddarna bränns på bål 1315

Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.

Jeanne d'Arc bränns på bål 1431

Jan Hus bränns på bål 1415

Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag  (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.

Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz

The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz

Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:

  • Lagar om brott och straff kom generellt att brutaliseras. En klar inspiration från Gamla Testamentets ordning bröt in, och i princip antog Sverige en protestantisk version av mosaisk lag under 1600-talet.
  • Hårdheten i straffutmätningen kom att få en ideologisk grundbult i att man såg så negativt på jordelivet jämfört med paradiset och den gudomliga ordningen. Staten likställdes med ett försök att upprätthålla en gudomlig ordning. Att rubba på denna, antingen i dess världsliga eller andliga kostym, borde följaktligen bestraffas mycket hårt.
  • Ett nytt skyddsintresse inträdde, brott kom att hänföras ha skett mot Guds ordning, som förut varit pragmatiska. Nya handlingar brottsbelades i denna process, t.ex. självmord.
  • Sedlighets –och religionsbrott drogs in i den enade civila lagen, vars sekulära karaktär därmed undergrävdes till förmån för teokratiska element.

Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.

Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.

Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).

Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar

Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp. 

Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682

Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.

Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning. 

Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.

Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1


Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid  Stockholms Universitet under åren 2000-2005

Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:

Christian Häthén har skrivit  flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straffhttp://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1

Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/

Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046

R.I.MooresThe Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv

Jan GuillousHäxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.

För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet

%d bloggare gillar detta: