Massmördarn Breivik fick den dom som alla, inklusive han själv, ville ha. Norrmännen och alla som tvingats följa hans hånleende sittning under 13 månaders process kan säga: Nu slipper vi se honom.
Good riddens, som man säger
Fast jag vet inte. Möjligen kan mördaren faktisk få något att gnälla på som torkar bort flinet. Det har framgått att mannen hade tänkt sig att sitta av sin tid i fängelse med bloggning och fri tillgång till dator, som om livstids fängelse för 77 mord vore en vilsam retreat… Men frågan är om inte polisen som låtit honom ha dator etc. tar ifrån honom den nu, (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245103)
Breivik kan nu inte sättas tillsammans med andra fångar. Det vore i praktiken samma sak som en dödsdom. Så frågan är öppen, eftersom han medgavs tillgång till dator (inklusive med internetaccess) som en form av kompensation för det (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/). Det finns inget straff ”livstid i isoleringscell”, varken i Sverige eller Norge. Och det är gott. Det är inte en fråga att bara vifta bort.
Jag anser nog att Breivik bör få ha en dator. UTAN mer internetuppkoppling än andra maxisäkerhetsfångar. Låt honom skriva ut sina inkrökta tankar i sin ensamhet, låt honom begrunda ödsligheten i det straff som han så hett åstundade för sig själv som ett bevis på att han inte är galen. Lika hett, som jihadister önskar sig martyrskap. Då lär han inte le så mycket.
Hans isolering är självvald. Han har själv gjort en mytologisk sak av att han är den ensamme stridaren. Dessutom är frågan högst påkallad om inte en Breivik som tillåts kommunicera med eftervärlden en masse via nätet kan utgöra en fara för rikets säkerhet. Om inte hela världens. Om någon förtjänat ett epitet som mänsklighetens fiende är Breivik långt fram i kön. Och han har demonstrerat bortom allt tvivel att han vill ha uppmärksamhet för sig och sina tankar, och söker finna och också odla liksasinnade. Det bör han inte få.
Även med Breivik borta är följderna av hans handlingar förstås tyvärr än mer uppenbart förödande. Hundratals, ja tusentals människor är direkt påverkade av hans massmord. En hel nation är traumatiserad. Alternativt kommer att försöka förneka, och inget lära. Rättsväsende och ordningsmakt har en hel del på sin tallrik att begrunda för år framöver.
Men hej då Breivik. Denna blogg är ändock glad att slippa behöva ägna mer tid åt dig som person.
Om jag har en förhoppning, är det att ensamheten skall bli som ett gift i dina ådror, sakta droppande ner och frätande på ditt medvetande intill den dag, då du skall inse vad du gjort. Den dagen kommer du icke vilja leva mer. Då kan du få gå, och lämna detta liv som du gjort outhärdligt för så många människor. Inte förr.
Inte förr
***********************************
Under taggen ”Anders Behring Breivik” nedan finns ett tiotal tidigare inlägg i Breivik-fallet, eller se också
https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/anders-behring-breivik/
—————————————————–
Mediakällor:
Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.
Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.
Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger. 
En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.
Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.
Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.
Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.
Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.
Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.
Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.
Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”
—————————————————-
Några Pressröster
I månader har en märklig exposé över hur auktoritära tendenser i Ryssland går hand i hand med en korrupt kyrkas totalitära reflexer utspelats – det s.k. Pussy Riot-fallet, där ett band kvinnliga punkare som framförde ett Putinkritiskt nummer i frälsarkatedralen i Moskva i månader hållits häktade utan åtal och riskerar fleråriga fängelsestraff för vad som närmast är att betrakta som ett studentikost spex.
En kort rekapitulation. Den kvinnliga punkgruppen Pussy Riot framförde i Rysslands största kyrka Frälsarkatedralen(som revs under Stalin-tiden, ironiskt nog) en sång där de protesterade mot den nyomvalde ryske presidenten Vladimir Putins maktinnehav (Texten var tydligen något i stil med ”Ave Maria, fräls oss från Putin”). De unga kvinnorna arresterades prompt och hårdhänt, fängslades och begärdes häktade. Ännu månader senare har de inte anklagats för något, även om det hela tiden sagts att de kommer att anklagas för ”huliganism” och ”uppvigling av religiöst hat” (se bl.a Moscow Times och Sveriges Radio här och här). De riskerar upp till sju (7!) års fängelse.
Exemplet Ryssland bör stämma till eftertanke. Ett Ryssland där det demokratiska utanverket är papperstunt, och den ortodoxa kyrkan har fortsatt sin tradition att villigt knäböja inför makten och göra dess sak till sin. I Putins era har kyrkan slutit upp mer än någonsin förr, och dricker entusiastiskt statens repressiva och auktoritära mjöd. Pussy Riot illustrerar detta väl. Den ryska kanales RTs rapportering har den senaste turen, och nedan kan ses ett tidigare inslag.
Och då skall man minnas att RT är en statligt nätverk för att förmedla nyheter ”ur ett ryskt perspektiv”. Men även där framgår tydligt vilken absurd människojakt som pågår och den repressiva attityd som kyrkan stödjer – vilket också blir uppenbart i rapporteringen från den ”massbön” mot pussy riots tilltag som orkestrerades efter att gruppen begärdes häktade.
Lika lite som andra sekter tål den ortodoxa ryska kyrkan några avvikande uppfattningar. På något annat sätt kan man inte tolka rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kyrill, som svar och åthutning av vissa kyrkliga företrädare som uttryckte att reaktionen på Pussy Riots tilltag varit överdrivet och att åtalet borde läggas ner, efter att de citerats av ryska medier.
”Vi har ingen framtid om heliga platser vanhelgas. om denna vanhelgelse ses av vissa om en dygd, som ett uttryck för politisk protest […] vissa personer börjar dyka upp som försöker rättfärdiga denna vanhelgelse, att förminska det, och mitt hjärta brister efterseom det bland dem finns de som kallar sig ortodoxa kristna”
min översättning, från ryska sajten Ria Novosti
Lägg märke till hur denne mycket tydligt gör en glidning där att vara en ”ortodox kristen” likställs med att begära att staten skall fara fram hårt mot några punkare som ju uppenbart utförde just en politisk protest. Här kan man snacka om kluven tunga.
Pussy riot har god anledning att påpeka, vilket de gör, att den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki är korrupt, och inte bara i relation till regeringen. En kyrka som manar till bot och bättring och straff för vanhelgelse och glatt organiserar protester mot Pussy Riots tilltag har inga problem med att deras hierarker samlar på exklusiva klockor och lyxbilar medan alla undrar vem som står för betalningen…och det är inte den enda rapporteringen av vitt spridda mutor och märkliga kopplingar (se bl.a. Daily Telegraph rapportera). De stalinistiska reflexerna lever starkt inom den här kyrkans institutioner, och det är inte förvånande att deras svar var att excellera i den ryska favoritsporten att retuschera foton av maktskäl, vilket påkoms just med hänseende på den ryske patriarkens misstänkt dyra accessoarer (se mera Daily Telegraph och ABCNews ).
Varifrån har den ryske patriarken råd att hålla sig med dyra klockor, bilar och annat som om han vore någon sorts direktör? Hans lön räcker inte på långa vägar till sådant. Men i den genomkorrupta och icke-transparenta ryska maktmiljön verkar kyrkan ha funnit sin plats tillsammans med organiserade kriminella, underrättelseväsende och stenrika regimtrogna oligarkers och deras skumraskaffärer. Och även en kyrklig mafioso förtjänar förstås en guldklocka. De är sig lika, maktlystna trosskallar och auktoritära lallare världen över.
Det funde synas att utlevande kvinnliga protester i post-sovjetunionen blivit en slags egen genre. Bloggkollegan Tannhauser och hans Hedniska Tankar har tidigare tagit upp det märkliga ukrainska fenomenet FEMEN (se här och här)och deras variant på sexuellt laddade protester till behandling – inklusive den absurt överdrivna brutalitet med vilken polisen bemöter deras protester.
Det är något med det ryska och ukrainska samhället här, en misogyni som de här kvinnorna sätter luppen på, som i sin tur ger upphov till besvär när repressionen sedan skall bemöta dem. Det kan verka märkligt och motsägelsefullt, ja lite fnipprigt från vår horisont. Men i den ryska/ukrainska miljö där bristen på demokratiska uttrycksmedel mot genomgripande problem (som frånvaron av verklig politisk representation samt en grasserande trafficking och prostitution) är mycket mer skriande blir deras aktioner mer ett desperat och för myndigheterna genant nödrop än det skulle varit här, där kvinnor som sjöng mot Fredrik Reinfeldt i Uppsala Domkyrka eller visade brösten för att protestera mot prostitutionen snarast skulle bemötas med roade ögonkast.
Fallet har fått internationell uppmärksamhet, och blivit ännu en fläck och en belastning för det auktoritära systemet där. Att datum för när åtal alls skall meddelas flyttas fram verkar tyda på att myndigheterna vill föhala saken. Hemsidan Free pussy riot, http://freepussyriot.org/ ägnas helt åt att bevaka pussy riot-fallet. Med tanke på hur rättvisan agerat i deras fall hittills får man tyvärr säga att den verkar behövas…
***********************************
Se mer ska-man-skratta-eller-gråta-bidrag från runtom i världen i tråden ”Dumskallarnas Konspiration”
—————————————————
Medier:
Övrigt:
I fredags fick det omtalade ”Mangamålet” sin upplösning genom att Högsta Domstolen meddelade dom. HD rev upp tingsrättens och hovrättens domar. Mangaöversättaren Simon Lundström friades. Men domen lämnar många frågetecken som rests kring barnpornografi och yttrandefrihet, och reser även några nya.
Här på bloggen har tidigare, när HD valde att ta upp målet, gjorts en exposé över många av de frågor som mangamålet reser. Nedan hänvisas i stor utsträckning direkt till HDs dom, vilken finns att läsa i fulltext här.
Det faktum att Simon Lundström inte döms till ansvar, vilket hänförs till att nästan alla bilderna inte faller inom ramen för vad som utgör barnpornografi, riskerar att skymma att HD långt ifrån att löst problemet med att fantasiteckningar jämställs med säg, en video av en våldtäkt på barn.
För nästan alla, alla utom en, av de i målet presenterade bilderna, slår man fast att där
”rör det sig om fantasifigurer och det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn”
Men för EN av bilderna slår man fast att den
”En av teckningarna (g24.jpg) skiljer sig från de övriga genom att barnet på bilden har drag som framstår som verkliga. Även i övrigt måste teckningen anses verklighetstrogen.”
Sålunda undviker HD att dra en rak linje i sanden ifråga om att rena fantasiteckningar som framställningsform kan utgöra barnpornografi i lagens hänseende. Istället tar de fasta på distinktionen om teckningarna är verklighetstrogna. Detta efter att ha slagit fast att
” Visserligen har det i svensk rätt inte gjorts någon skillnad mellan verklighetstrogna teckningar och sådana som föreställer fantasifigurer. När det gäller verklighetstrogna teckningar gör sig emellertid skyddsintresset gällande på ett tydligare sätt. Sådana får utan tvivel anses omfattade av straffbestämmelsen.
Någon som lägger märke till krumbukten? Notera att Hovrättens resonemang strikt följde det första spåret när de fällde:
Domstolen uttalar att det straffbara området utsträckts till att gälla även tecknade bilder, eftersom sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell. Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller ej saknar vidare betydelse för straffbarheten, liksom kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp.
Ur Hovrätten dom, från Dagens Juridik 20110128
Villkoren för vad som är mer eller mindre verklighetstroget, och vad definitionen av sådan ”tecknad barnporr” således utgörs av om det blir den styrande distinktionen är fullständigt oredovisad.
Inte Verklighetstrogen bild enligt HD – men notera att Tingsrätten fällde till ansvar för den bilden också
Genom sin volte-face har HD bara ”höjt ribban” för när en fantasiteckning skall jämställas med ett verkligt våldtaget barn. De har höjt den från i hovrätten som fann 39 av teckningarna vara barnporr, som i sin tur var högre satt än tingsrätten som ville fälla till ansvar för alla de i målet anförda 51 teckningarna. Från att det i underinstanserna verkade räcka med att det kunde antas vara barn som åsyftades i teckningarna, eller att dessa hade vissa vedertagna barnsliga drag, har HD i praktiken bara sagt – ”nänä – det måste vara verklighetslika teckningar av barn”.
Det är sålede ändå en djupt problematisk gränsdragning som HD lägger till grund för ansvar. En som har uppenbara risker för inkonsekventa eller godtyckliga bedömningar. Den som studerar de andra teckningarna i målet (de finns här) kan omedelbart hitta flera som är väl så realistiska som den som anses vara barnpronografi. Det verkar som om Högsta Domstolen reagerat på att bilden är mer ”realistisk” för att den skildrar en komplett samlagsposition. Men det är ju inte en fråga om realism, utan om val av motiv. Det säger inget om den rent faktiska kopplingen, ifråga om återgivande av proportioner, skuggning, färgval, ytskikt, anatomi, iakttagbart känsloläge, individualitet och annat som här till vad man annars tänker på när man avbildar verkliga personer, och som är det som lagstiftningen erbjuder HD att ta fasta på, se nedan.
10 a § […]
Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.
Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.
Brottbalken 16 kapitlet 10§ – från Lagen.nu (min kursivering)
HD vet att de går en slak lina när de ändå väljer att tycka att en teckning utan verkligt motiv föreställer en person, och på frågan om varför har det framkommit av intervjuer med Göran Lambertz att man vill beakta det faktum att man, speciellt med modern teknik, lätt kan ta foton och omarbeta dem till teckningar. Men som påpekats i det tidigare inlägget här är detta ett blindspår. Det är en fiktiv barriär man bygger på godtycke och lösan sand. Vad en tycker är realistiskt kan någon annan tycka är groteskt. Det skulle HD veta om de någonsin skapat visuell konst. Om målet är att hindra riktiga foton eller video att spridas i ”teckningsomvandlad” form kan man inte haka upp sig på det – det kan byggas filter som förvränger foton in absurdum, det är en rent teknisk sak.
Digusting men – verklighetstrogen? Really? Är barnfiguren en Alien eller lider av vattenskalle?
Slutet är tragiskt. HD vill sitta på två stolar samtidigt, både fälla och tycka att om en mangateckning uppfyller dess framtrollade ospecifierade krav skall den kunna vara straffbar. De nyttjar det faktum att Simon Lundström är japansk seriekännare för att få honom av kroken.
Mot den bakgrunden måste hans innehav av en enda teckning, som i och för sig är sådan att innehav av den annars vore straffbart, anses försvarligt.
Det är således domens uttalade bedömning att ansvar för den olagligförklarade bilden i annat fall än för den i detta mål berörde, och hans rimliga befattning med bilden utifrån sitt yrkesuppdrag som mangaöversättare, mycket väl hade kunnat utkrävas.
Det är synd, för HD för fram mycket mer robusta resonemang i andra delar av sin dom. Deras bedömning av yttrandefriheten och att skyddet för denna alltid måste beaktas, sammanfattad i punkterna 13-24 i domen är god , och det framstår som smått oförklarligt att den gick tings- och Hovrätten förbi.
Här på bloggen fördes något naivt fram vår kära regeringsform som ett dokument som kanske kunde vägleda jurister någon gång, som nedanstående små sentenser…
1 §Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
- 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, […]
Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter
Regeringformen 2:a kapitlet 1 §, 20 § och 21§ från Lagen.nu (mina kursiveringar)
Det är därför glädjande att HD är föredömligt klara när de trycker på den proportionalitet som innebär att bedömningen av vad som skall anses vara straffbart, och hur det skall beivras, måste ta hänsyn till att en alltför bred definition av vad som skall utgöra barnpornografi kan innebära oacceptabla inksränkningar av grundläggande rättigheter.
”Det är i detta fall klart att en fällande dom skulle utgöra en inskränkning i den tilltalades informationsfrihet.”
De ser också faran i att man därmed likställer teckningar med sexuellt innehåll som kan antas avbilda barn eller är suggestiva i sådan riktning med foton eller videoupptagning av verkligt inträffade övergrepp, och stänger dörren för de som vill hävda att varje form av sexualiserad fantasiframställning av barn utgör en sådan kränkning att andra hänsyn måste skjutas åt sidan.
När det gäller de aktuella bilderna framstår det som givet att det inte rör sig om något verkligt övergrepp. Att det över huvud taget förekommer pornografiska teckningar med motiv som kan föra tankarna till barn är knappast en sådan kränkning av barn i allmänhet att det motiverar den förhållandevis långtgående inskränkning i yttrandefriheten och informationsfriheten som det skulle innebära om orealistiska sådana teckningar utan undantag kriminaliserades.
Det grundläggande syftet med den lagstiftning som mangamålet vilar på är att motverka sexuella övergrepp på barn och den spridning av dess fördärvade frukt, den dokumentation i form av foton och filmer som utgör hårdvaluta i pedofilkretsar. Det är inte att stadsfästa en kulturell beröringsskräck visavi sexualitet och underåriga människor. Om varje form av syftning på ungdom, eller lånande av barnsliga attribut, som ”vädjar till sexualdriften” (HDs uttryck, se domen) även när den är tillkommen i en fiktiv och tecknad gestaltning skall anses vara barnpornografi skulle det i princip innebära en återgång till en oerhörd och i grunden totalitär form av censur, ett överspänt bannlysande av varje form av utforskning av kontaktytan mellan barndom och sexualitet, även kritisk sådan som vill skildra just övergrepp på barn eller ungdomar som det traumatiserande brott det är.
Gängvåldtäkt på ung flicka i mangaserien ”ensamvargen och valpen”
Och frågan varför just visuella konstuttryck som mangateckningar skulle beläggas med ett sådant ögonbindel skulle med rätta omedelbart kunna väckas. Notera serieverket Kozure Okami ovan, ett erkänt konstverk och stilbildare för serietecknare som vill skildra en hård, i det här fallet historisk, verklighet. Den väjer inte för mord och våldtäkter på både barn och vuxna, och varför skulle den? Sådant var vardag i 1600-talets Japan. Skulle rent litterära skildringar ligga näst i tur? Eller bara illustrerade klassiker? Det mest extrema resonemenaget, vilket förs fram av t.ex ECPAT men syns även i hovrättens dom, har inget som helst begränsning i den riktningen.
Det är ovanligt att principiella frågor av betydelse för fri- och rättigheter ges så stor plats i svenska domstolar. Man kan konstatera att de behöver övning, det är ett som är klart. Domstolar är inte platser för kompromisser för att tillfredställa alla. En domstol äger rätten att tolka lagen. Det hade, om domstolen hade haft modet, mycket väl kunnat finnas plats för att tolka lagen som att teckningar, som inte baseras på en avbildning av verkligt existerande personer utan är komna inifrån bärarens fantasi, inte kan bedömas avbilda verkliga personer. Och eftersom barnpornografilagen uttryckligen tar sikte på personer, skulle dess tillämpning inte täcka sådant. Men Högsta domstolen vågade det inte, och begår därmed tyvärr i grunden samma fel som underinstanserna.
De ville behålla en liten lilltå av rätt att förbjuda även fatasiteckningar på grund av vad de föreställer. Inte på grund av deras anknytning till verkligheten, till verklig skada av riktiga personer. Genom att inte fokusera på kopplingen till verkliga övergrepp, och lämna kvar ett litet rum för sig själva för att fälla teckningar baserad på deras estetiska kvalitéer, behåller de just det hålrum som förr eller senare kommer att komma tillbaka och bita dem, och hela lagstiftningen, i ändan. Genom att distraheras av bildernas form istället för deras faktiska koppling till ett övergrepp fortsätter HD att upprätthålla en princip som om den dras till sin konsekvens är illegitim, lätt att komma runt och dessutom i verklig mening moraliskt förkastlig.
Ingen fantasiteckning i hela världen, oavsett hur välgjord den är, är ens en tusendel så stötande som även det grynigaste, otydligaste eller mest bildbehandlade foto på ett övergrepp som faktiskt har skett i den verkliga världen är.
Denna blogg hatar pedofiler och föraktar diggare av barnporr med en hetta som HDs domare aldrig kommer att komma i närheten av. Men, som en liten påminnelse från Alan Isaacman, advokat som försvarade porrkungen och skithögen Larry Flynt illustrerar (nedan spelad av Edward Norton), visar sig frihetens halt när vi står ut med sådant vi inte gillar, inte apropå det som vi alla är överens om. Den linje som barnpornografilagen utgör är försvarlig, men bara om den verkligen tar sikte på den oerhörda skada som åsamkas människor, personer. Inte om den utsträcks till att förbjuda nedtecknade fantasier, om än vidriga och obscena.
**********************************
Första inlägget om Mangamålet:
————————————————–
Högsta Domstolens domslut i Mål B 990-11 (Mangamålet) i fulltext finns på högsta domstolens webbsajt – se http://www.hogstadomstolen.se/Domstolar/hogstadomstolen/Avgoranden/2012/2012-06-15%20B%20990-11%20Dom.pdf
Länk till bilderna i mangamålet (varav många är pixelerade), finns i http://blogg.tianmi.info/wp-content/uploads/2012/06/mangabilderna.pdf
Wikipedia. En genomgång av målet finns på wikipedia – se http://sv.wikipedia.org/wiki/Mangam%C3%A5let, liksom en kort introduktion till lagstiftningen i nordiska länder http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnpornografi. En kort sammanställning om bredden hos manga kan man få i http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_manga
Se om lagstiftningen i Lagen.nu
Se en Rapport av Europarådet om inskränkningen av rätten till artistiska uttrycksätt samt tillgången till kultur utifrån Europeiska Människorättsdomstolens praxis – http://www.echr.coe.int/NR/rdonlyres/F8123ACC-5A5A-4802-86BE-8CDA93FE58DF/0/RAPPORT_RECHERCHE_Droits_culturels_EN.pdf
Ett litet fredagsinlägg där barnfenomenet Hello Kitty passerar revy i lite snabbt nerklottrade former som gjorts för söta barn de senaste åren, blandat med en kanske inte så känd varumärkesstrid …
Hello Kitty förtjänar verkligen epitetet ”fenomen”. Sedan sin tillkomst 1974 från det japanska bolaget Sanrio har speciellt de senaste två decennierna exploderat i mängden av produkter och tryck som spritts över hela världen. Hello Kitty, den söta runda kattungen utan mun, torde idag vara den mest karaktäristiska och igenkännbara tecknade figuren vid sidan av de mest välkända Disneyfigurerna. Om inte mer, på allt fler håll i världen.
Man kunde, som undertecknad, notera att Hello Kitty är en typiskt japansk idé, den förkroppsligar det japanska estetiska idealet Kawaii, som trycker på enkelhet och bedårande söthet som värde. Men det finns en liten twist på det där. Hello Kitty har som brukligt är försetts med en mängd kompisar i samma minimalism-söta stil. En av dem är kaninen Cathy. Cathy passar väl med Kitty, men twisten är att hon ser misstänkt lik ut en annan tecknad kanin… en mycket äldre sådan.
Redan 1955 skapade den holländske illustratören Dick Bruna den mimimalistiska kaninen Miffy som nästan på pricken ser ut som Cathy. Figuren Miffy är inte lika välkänd världen över, men trots allt väl inerbetad och igenkänd i vissa europeiska marknader, främst Holland och Beneluxländerna. Och faktiskt också i Japan. Med tanke på Hello Kitty-figurernas världsvida kommersiella framfart var det förstås bara en tidsfråga innan de två skulle braka samman i domstol.
I juni 2010 lades dock stridsyxan ned. Trots att Sanrio inte medgav något fel eller gav upp sin upphovsrätt till Cathy-figuren som en originalskapelse, kan man från det faktum att de åtog sig att inte vidare skapa produkter med Cathy gissa sig till hur domstolen var på väg att döma.
Allt det här är en lite kuriosa som undertecknad råkade snubbla över när jag gjorde ville snegla på en bild av Hello Kitty, och kan på ett småputtrigt sätt visa på hur det lilla ansluter till det stora. De senaste åren har jag nämligen ritat talrika figurer på uppenbart Hello Kitty-tema tillsammans av sötnosen Alma. Det är närmast obligatiskt med framför allt små tjejer i sin omgivning… Jag måste säga att Hello Kitty-figuren är väldigt bra på det sättet, den erbjuder möjlighet att rita tillsammans med barnen och kan varieras och bli snabbt bedömd och förhoppningsvis gillad av även väldigt små barn…
Nu är det faktiskt inte så automatiskt lätt att skapa Kittysar som man kan tro – den är ju verkligen mycket noggrant minimal i sin utformning. Eller snarare – vem som helst kan göra dt, men man måste få till stuket. Trötta föräldrar kan med fördel få lite övning av att snabbt kladda till Kittysar med vaxkritor under mysiga pysselkvällar. Undertecknads darrhänta stapplingar kan kanske inspirera…
Det är t.ex. Kittysar med jultema, som Lucia-Kitty…
Eller tomtenisse-Kitty.
En knasig idé som vi fnissade lite kring var om Kitty vore en… dinosaurie.
Till sist, en variant som är baserad på min egen originalfigur prinsessan Julia, som är huvudpersonen i en egen berättelse som skapas åt Alma. Vore det inte kul om… Hur skulle Julia se ut om hon var en Kitty?
Frågan är hur Julias parhäst busdraken Pelle skulle se ut om han också var en Kitty? Det lär vi säkert få reda på någon dag… Det kommer säkert att komma några fler Kitty-inspirerade figurer, och när Julian kommer igång lär han också vilja skoja till det. Trots att Kitty-fenomenets krassa kommersialism kan irritera en lite måste man konstatera att den är väl anpassad till barn och faktiskt väldigt…kawaii.
Dagens moralkaka känns för övrigt given.
FÖRÄLDRAR: RITA MED ERA BARN.
*********************************
Prinsessan Julia, som inspirerade till Prinsess-kittyn, kan ses i originalform i galleriet
——————————————–
Lite källor
Ytterligare lite kuriosa – Sanrio skyddar sin egen upphovsrätt så klart och framför allt ensamrätten till den enorma prylflora som är Hello Kitty-figurens främsta existensberättigande, som framgår t.ex,ur ett tingsrättsmål från 2004 – se mål T-11965-03 – http://oami.europa.eu/pdf/natcourt/HelloKitty-sv.pdf
Igår inkom den förre justiciekanslern Göran Lambetz med en god nyhet, nämligen resultatet av den fleråriga process med dito utredning för att skärpa lagstiftningen kring frågan om tvångsäktenskap.
Den här utredningen tillsattes och fick sina direktiv i maj 2010, och har legat som en blöt filt över försök att föra upp dessa frågor i Sveriges riksdag sedan dess. Men nu är det som sagts klart.
Enligt utredningens förslag ska någon som tvingar en annan person att gifta sig dömas för äktenskapstvång till upp till fyra års fängelse. En subsidiär, mindre allvarlig brottsrubricering införs också på sedvanlig Brottsbalksmanér, nämligen barnäktenskapsbrott, där den som förmår ett barn att gifta sig ska kunna dömas till böter eller fängelse i högst två år. Sistnämnda kompletteras genom att man föreslår att dispensen för att gifta sig med en person under 18 år tas bort. Därmed täpps en annan lucka som underlättat för att förmå unga människor att ingå äktenskap mot sin vilja. Inte längre skall väldigt unga personer, tekniskt ännu barn, kunna gifta sig.
Det slår mig att det är en märklig inställning från Lambertz och också Sabuni i t.ex SvD att de inte tror att lagen kommer att användas. Och oroväckande, för om lagen därför kommer att göras så tandlös att den i praktiken inte kan tillämpas har man inget vunnit. Det kommer inte att saknas fall då lagen i alla fall borde kunna tillämpas.
Jag tror att Lambertz och Sabuni underskattar,den utsträckning i vilken föräldrar och släktingar, främst men inte uteslutande i traditionella eller religiösa miljöer, agerar utifrån en idé om att de äger och helt och hållet förfogar över sina barn. För den som resonerar längs de linjerna är en lag mot tvångsäktenskap något att försöka komma runt, inte att hindras av. Det här är något som går långt utöver de fall som man omedelbart får för ögonen, nämligen att folk från klan- och hedersbaserade kulturer i Sverige agerar som i sina hemländer och arrangerar äktenskap. Sekter och isolerade sammanslutningar i alla länder, inklusive Sverige, vilka oavsett trosinriktning inte speciellt aktar individens fria vilja, har alltid utövat tryck och tvång ifråga om äktenskap.
Det finns många människor som tror att tvångsäktenskap redan är otillåtet i Sverige. Och på sätt och vis är det sant, men det är ett indirekt förbud, där lagar om olaga tvång och annan lagstiftning med mycket bredare anslag är vad som i så fall tillämpas. Det gör dock också att man jobbar med mycket vidare definitioner som uppenbart har lett till gråzoneroch ett otillräckligt skydd för den här väldigt speciella formen av brottsligt tvång, som framgår av rapporterteringen kring arbetet som lett fram till dagens lagförslag (Se http://www.regeringen.se/sb/d/14437/a/160604).
Som av en händelse ombads jag förra året att komma med ett klargörande av den rådande lagstiftningen på tvångsäktenskapsområdet, speciellt rörande barn. De viktigaste delarna av det PM som jag sammanställde kan ses nedan, och sammanfattar alltså rättsläget idag, innan det nya lagförslaget blir verklighet. Men den hjälper också för att få syn på de fallgropar som den nya lagstiftningen måste försöka övervinna om den skall få någon effekt.
Den grundläggande frågan om minderåriga,vdvs personer under 18 år, alls skall få gifta sig, regleras i Äktenskapsbalken. Där har funnits bestämmelser som medgivit dispens (se ÄktB 2 kap. Äktenskapshinder).
1 § Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet som anges i 15 kap. 1 §. Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl
Lambertz utredning förelsår att man sätter stopp för det där. Men frågan om hur man slutgiltigt skall kunna medge vissa fall där t.ex. de somgifter sig står alldeles inför att fylla 18 och speciellt svåra omständigheter råder, t.ex. havandeskap är för handen, lär bli föremål för debatt ända in i målsnöret.
Själva formfrågan om Vigseln (ÄktB 4e Kapitlet) kan ha betydelse för det fall ett arrangerat eller framtvingat äktenskap kommer att ta sig former som inte erkänns av svensk lagstiftning. 4e kapitlet 2§ stadgar sådant som att de två vigda skall vara närvarande, samt vilket har betydelse här, att de uttryckligen skall ge till känna att de samtycker till äktenskapet. I andra fall kan vigseln anses ogiltig. Den som förrättar vigseln skall vara behörig enligt ÄktB 4:e kapitlet, 3§.
Som tidigare sagts är ingående av tvångsäktenskap förbjudet i Sverige på ett indirekt sätt, såtillvida att själva äktenskapshandlingen inte är särreglerad, utan anses passa in i beskrivningen av andra handlingar som är otillåtna enligt svensk lagstiftning. En uppräkning av dess brottsliga handlingar finns i Brottsbalkens 4:e kapitel, om Brott mot Frihet och Frid, och innefattar:
Mäniskohandel – för de fall någon lurar/tvingar någon utomlands eller kdinappar flickor från utlandet till Sverige för att ingå äktenskap mot sin vilja där offret riskerar att utnyttjas i äktenskapet eller på annat sätt exploateras
1 a § Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.
Olaga frihetsberövande, om barn eller annan hålls fängslad eller isolerad i avsikt att förmå denne att gifta sig
2 § Den som i annat fall än som sägs i 1 eller 1 a § för bort eller spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten, döms för olaga frihetsberövande till fängelse, lägst ett och högst tio år.
Olaga tvång samt Olaga Hot, i de fall någon hotar/misshandlar en person för att få henne till att ingå äktenskap mot sin vilja och äktenskapet kommer till stånd.
4 § Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande, dömes ock för olaga tvång, såframt tvånget är otillbörligt. […]
5 § Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.
I systemtiska, utdragna fall, till exempel där någon misshandlats under lång tid, kan rubriceringen bli det svårare brottet Grov Fridskränkning enligt Brb 4 kap 4a§.
Även andra än de som utfört brotten direkt kan bli föremål för åtal om de deltagit i planering eller anstiftan av de brottsliga handlingarna. D.v.s. inte bara gärningsmannen kan straffas, även andra kan straffas för brott om de medverkat eller deltagit på olika sätt. Det här är speciellt viktigt ifråga om tvångsäktenskap, som ofta har ett starkt drag av kollektivt brott. Antingen det är familjen, i vissa fall den utökade familjen, eller en religiös sekt eller annat kollektiv, finns ofta ett starkt tryck från en vidare grupp människor som vill att äktenskapet ifråga skall komma till stånd.
De vanliga reglerna i brottsbalkens 23 kap. (Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott) gäller om inget annat anges. Men det kan vara klokt att ha en speciell skrivning om att dessa bestämmelser, som ju vidgar kretsen av ansvariga, är tillämpliga. Vilka handlingar som täcks in bör helst framgå tydligt av den föreslagna lagens förarbeten.
Om ett äktenskap trots allt har ingåtts med tvång, i Sverige eller utomlands och om äktenskapet har blivit giltigt i Sverige så har man rätt till omedelbar äktenskapsskillnad ( se ÄktB 5 kap. Äktenskapsskillnad)
5 § En make har rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om det görs sannolikt att maken har tvingats att ingå äktenskapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder utan behörig myndighets tillstånd.
Huvudregeln för beivran av brott i Sverige är att det finns en koppling till svenska förhållanden: se Brottsbalken 2 kap. Om tillämplighet av svensk lag.
1 § För brott som begåtts här i riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsamma gäller, om det är ovisst var brott förövats men skäl finnes antaga att det är begånget inom riket.
2 §För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol, om brottet begåtts
- 1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,
- 2. av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare och finns här, eller
- 3. av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.
Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen
Notera att 2§ ovan slår fast det som kallas dubbel straffbarhet, som är huvudregel (det finns dock brott, som t.ex. a gäller inte människohandel eller försök till detta, då det inte gäller). Dvs en brottslig handling som sker utomlands kan väckas till åtal i Sverige om det är brottsligt på båda platserna.
Fråga är om erkännande av andra länders lagstiftning är dock en kitslig ifråga om barnäktenskap, där andra rättsordningar mycket väl kan tillåta sådana. Att utländska äktenskap erkänns i Sverige är ett villkor för att svenska äktenskap i sin tur skall erkännas utomlands. Men det öppnar samtidigt portarna för att tvångsgiften kan utföras utomlands och sedan importeras in till Sverige. Redan dagens lagstiftning tar fasta på det där, se Lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 1 kap. Om äktenskapets ingående:
8 a §Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige
- 1. om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige eller
- 2. om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång.
Frågan är dock om ett uttryckligt förbud mot barnäktenskap skulle gör att giftermål som ingåtts före 18 års ålder anses ogiltiga i Sverige även om det vid den tidpunkten inte fanns någon anknytning till Sverige. Det kan också noteras att i fallet med utländska äktenskap, finns som synes redan ett uttryckligt förbud mot tvång, som saknas för de äktenskap som ingås i laga ordning i Sverige.
I den nuvarande lagstiftningen faller en viktig roll på länsstyrelserna, assisterade av socialnämnden i den kommun där en eller båda äktenskapets parter är skrivna, för att övervaka att äktenskap ingås i enlighet med svenska lagar och begränsningar.
Enligt t.e.x ÄktB 15 kap 1§ är det Länsstyrelsen som meddelar beslut i frågan om äktenskapshinder. Socialnämnden i den kommun där den underårige är bosatt skall yttra sig och inkomma med de upplysningar som är av betydelse för frågan. Detta kan röra sådant som t.ex om barnet varit utsatt för brott, om det finns medicinskt underlag av betydelse o.s.v.
I frågan om äktenskapsskillnad på grund av tvång som faller kan allmän åklagare väcka talan. Socialnämnden skall liksom i fallen med äktenskapshinder inkomma med ett yttrande och underlag om den som ingått äktenskapet är underårig enligt svensk lag (se ÄktB 5 kap, 5§, 3 st.)
Socialstyrelsen har i sina allmänna råd (SOSFS 2006:12) om handläggning och dokumentation av ärenden som rör barn och unga slagit fast att ingripanden bör ske även det är oklart om brott begåtts, varvid det finns möjlighet att konsultera polis och åklagare. Socialstyrelsens uppfattning är att misstanke om brott mot barn enligt 3, 4 och 6 kap brottbalken bör, om det är till barnets bästa, skyndsamt polisanmälas. Om det inte polisanmäls skall det noga dokumenteras varför.
Även andra verksamheter, som hälsovård, skolkuratorer och annat, har ibland en anmälningsskyldighet till socialnämnden. Det som gäller i allmänhet vid misstanke om att barn far illa, gäller ”självklart” även i dessa frågor. Men frågan är om inte man bör passa på att slå fast denna ”självklarhet” i lagstiftningen och/eller dess förarbeten. Bara ifall att. Flata eller handfallna myndigheter är inget nytt, som framgått med all tydlighet ifrågan om t.ex. misshandel av barn.
Summa sumarum kan man säga att det finns gott om hål att fylla i den befintliga lagstiftningen, främst ifråga om klarhet och att staka ut en tydlig anvisning för vad som är förbjudet, hur det förhåller sig till t.ex. utländska förhållanden och om hur myndigheter bör ingripa. . Anslaget i den offentliga utredning som finns nu verkar lovande, men skingrar långt ifrån alla dimmor och kommer hursomhelst att bli föremål för ändringar och modiferingar. Det färdiga lagförslaget såsom det ställs inför riksdagen. med dess förarbeten, kommer således att bli intressant läsning.
———————————————————
Lagförslaget rapporterades och kommenterades på många soffor och spalter igår, se bl.a.
Övrig kringläsning
Expressens ledarredaktion har frågat sig vad svenska tecknare och illustratörer sysslar med som inte höjer sina röster. Det undrar jag med,speciellt efter Björn Sällström vid Rikspolisstyrelsens barnpornografigrupps inlägg i SvDs ”Brännpunkt”. Rubriken är talande: ”Låt oss bekämpa verklig barnporr”.
Jag tar min utgångspunkt i Björns Sällströms debattinlägg, eftersom jag tror att han är något på spåret. Nämligen en avgörande och praktisk distinktion.
Verklig, fotograferad barnpornografi är en dokumentation av ett verkligt övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg att innehavet av ”vanlig” pornografi inte är olaglig i Sverige. Orsaken till att barnpornografi, inte bara spridning utan redan innehav, med rätta kriminaliserats är att även ett foto eller video av dylikt slag har en länk till ett verkligt övergrepp. Men det nuvarande målet luckrar upp denna koppling. En teckning av ett barn, oavsett hur ungt, som penetreras eller avbildas på andra motbjudande sätt, behöver nämligen inte vara en avbildning av ett övergrepp. Den behöver inte ha koppling till en verklig händelse. Det kan vara en ren fantasiprodukt, som via tecknarens penna funnit sin väg ut i den fysiska verkligheten.
Mangamålet bortser dock från detta att ett motiv kan vara av ren fantasikaraktär och kriminaliserar i förlängningen fantasier av ett visst slag. Man kan omedelbart fråga sig (som t.ex här) varför just tecknade bilder föreställande helt påhittade motiv då skulle kriminaliseras – varför, i så fall, inte porrnoveller med barn som protaganister? Snuskiga visor? dikter? Nabokovs Lolita?
Jämförelsen är relevant, för vad den svenska lagstiftningen inte tar in är att manga har en roll och bredd som mycket mer liknar litteraturens än västerländska serietidningar traditonellt haft. Först nu, på senare år, har serier i väst på bredare fron kommit att behandla de många teman som manga tar upp. Så i samma utsträckning som västerländsk skönlitteratur innehåller barn som utför sexuella handlingar, har manga det också. Skillnaden är bara att i mangas fall utgörs mediet av en blandning av text och bild, och inte bara text. Men de är båda fantasiprodukter.
En brasklapp, som vissa debattörer använt sig av, är att den tekniska utvecklingen numera tillåter att man genom program kan ge serieteckningsliknande eller dataanimerad form åt foton eller video av verkliga övergrepp. Det kan låta bestickande, men är en rökridå. Var och en som någonsin modifierat ett foto i photoshop vet att det alltid finns ett original någonstans i bakgrunden. Det är den som utgör kopplingen till ett verkligt övergrepp av en verklig person. Det är det som är den legitima (och helt rättfärdiga) grunden för kriminalisering, och det kan göras även ifråga om spridning och ägande, inte bara produktion. Precis som lagstiftningen syftar till.
10 a § Den som
- 1. skildrar barn i pornografisk bild,
- 2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,
- 3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,
- 4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller
- 5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till
döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år
[…]
Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.
Brottbalken 16 kapitlet 10§ – från Lagen.nu (min kursivering)
Vad rättskipningen, med eller utan lagstiftarnas hjälp borde rikta in sig på är att bygga ett rättsläge där all befattning med verkliga övergrepp, inklusive manipulation och spridning av densamma, beivras så långt som möjligt. Istället för att som nu, kriminalisera ett motiv för en hel dimension av skapande. Inga visuella framställingar av barn i sexuella situationer skulle alltså få ske. Notera att man då har likställt verkliga barn och själva tanken på barnliknande varelser. Något som polisen som har att beivra brott mot förstnämnda verkar ana sig till. Och motsätter sig.
Utan att tänka sig för försvagar domstolen upp gränsen mellan verklighet och tanke, mellan en idé, som aldrig kan vara kriminell i ett fritt samhälle, och praktik, vad man gör mot andra. Det påminner mig för övrigt starkt om vad religiösa fundamentalister gör när de vill kriminalisera ”hädelse”, dvs sätta munkavle på de som inte aktar just deras mumbojumboriter och vidskepelser. I båda fallen finns inget offer. Ingen påvisbar skada.
Att sistnämnda är ett problem i konstruktionen bakom målet framgår av att några av de organisationer som yttrat sig i förhören kastat fram idén att framställningen av rena fantasibilder av barn i sexuella situationer är så skadliga för samhällsklimatet att de borde förbjudas och likställas med dokumentation av verkliga övergrepp. Det här är utskott av den gamla tanken att vissa saker är ”förråande” att se. Och det finns ett slags spår av argument i det. Ett som är värt att överväga, men som samhället också måste avvisa, efter att ha övervägt det. Därför att det utgör en godtycklig censur.
Ett godtycke som framgår omedelbart om man ställer sig frågan (vilket görs bla. här ) : Mord är otillåtet och klandervärt. Får man alltså inte rita ett mord?
Sett i det ljuset framstår tolkningen av lagstiftningen som gjorts i målet hittills som ett slappt och fantasiöst svep som tydligt inskränker den konstnärliga friheten att alls ge form åt vad man föreställer sig. Istället för att jaga de verkliga övergrepp av verkliga personer mot verkliga personer, som borde ges mycket högre prioritet än idag, tror man att man avancerar barns rättigheter genom att helt sonika förbjuda en konstnärlig uttrycksform. Och missar den grundläggande distinktionen att det ena är en ren fantasiprodukt, och det andra är något verkligt. Man låter ändamålet helga medlen.
Här kan vi verkligen snacka om att kasta ut barnet med badvattnet. Man undrar hur det står till med kunskapen om vad en skapande process och skillnaden mellan konst och verklighet hos domstolarna som fällt utslaget.
Domstolen uttalar att det straffbara området utsträckts till att gälla även tecknade bilder, eftersom sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell. Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller ej saknar vidare betydelse för straffbarheten, liksom kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp.
Ur Hovrätten dom, från Dagens Juridik 20110128
Man kan vidare misstänka att utslaget i mangamålet är uttryck för en önskan att använda den befintliga lagstiftningen för att kriminalisera något som förutom att vara potentiellt överlappande med riktig barnpornografi är…tja, osmakligt.
Osmakligt? Så in i Helvete! Men är detta BARNPORNOGRAFI?
Man mer än anar, man ser tydligt konturerna av en vilja att förbjuda att någon ens tänker på barn i sexuella sammanhang, att ”lagstifta en viss smak” över hela resonemanget. Men det är inte pedofilers tankar som utgör grunden för kriminaliserinen av pedofili, både i praktik och i spridningen av dess dokumenterade följder. Utan att det utgör bevis för ett inträffat övergrepp i verkligheten. Mot ett verkligt barn. Medan den som ur hjärnan tecknar barn i sexuella situationer, bara har tänkt, och fäst sin fantasi i en form som andra kan dela. Folk kan gilla det eller inte, men det är kommet från skaparens inre. Inget samröre med verkligheten behöver finnas där. Det man kränker är ett tabu, en idé om barns plats i samhället. Ett som man kan instämma i och dela, som undertecknad gör. Men att kränka en idé kan, hur vällovlig denna än är, aldrig likställas med befintliga människors lidande och övergrepp som är verkliga händelser i tid och rum. Tycker man det är man på ett mycket farligt plan.
Utan att tänka sig för försvagar i själva verket tankegången bakom mangamålet grundvalen för just det förbud som man lutar sig mot. Genom att lösgöra kopplingen till ett verkligt övergrepp förvandlar man definitionen av barnpornografi till en fråga om tycke och smak.
Och det finns vidare implikationer. I själva verket utgör den slappa, icke-verklighetsgrundade attityden till vad som borde vara kriminellt i sig en mycket större fara för samhället än någon osmaklig mangateckning.
Detta är ett tydligt fall av där ett skyddsintresse, behovet att värna barns kroppsliga integritet, tillåts att så ta över att man i vägen för detta raserar den frihet att uttrycka sig som möjliggjort att barns intressen kommit i förgrunden. Om domen står sig, kommer yttrandet av tankar att begränsas. Det är inget annat än tankecensur. Vilket strider mot de värden, de mänskliga rättigheter, som underligger omsorgen om just barns rättigheter, vilka inte uppstått i ett vakuum utan utgör en del i den amalgam där omsorgen om verkliga människors integritet är en, och rätten att tänka, och skapa, är en annan. Kom ihåg att i en överdrivet pryd och censurerande miljö kommer de verkliga övergreppen, den pedofili som lagstiftningen är tänkt att bekämpa, att sopas under mattan. Det här är en insikt som skiner igenom i vår egen grundlag, som varnar för att inskränka yttrandefriheten utöver vad som är absolut nödvändigt och som slår fast att den är en grundval för ett demokratiskt samhälle. Se nedan.
2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
Opinionsfriheter
- 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
[…]
Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter
- 1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1–5),
[…]
Regeringformen 2:a kapitlet 1 §, 20 § och 21§ från Lagen.nu (mina kursiveringar)
Historien är oerhört tydlig på den punkten. Genom århundradena har som de som vill censurera litteratur och konst som skildrar drogmissbruk, sexuella övergrepp, krig och mord, kritik mot regeringen, eller partiet, eller Gud, begagnat sig av denna uppluckring mellan verkligheten och fantasin för att förbjuda, med lagens hjälp, uttryck för rena tankar och åsikter som inte skadar någon faktiskt person, men som anses klandervärda. Det är en oacceptabel handlingslinje, ovärdigt ett fritt samhälle som verkligen värnar om de som är svaga och behöver vårt skydd. När botten gått ur och vi börjar kriminalisera tankar som inte har någon koppling till verkliga förhållanden finns ingen logisk och konsekvent gränslinje längre. Ett skyddsintresse blir lika gott som något annat. Extremister, auktoritärt anstuckna, moralister, ljuskygga rörelser kommer att finna sig väl tillrätta.
På tur för kriminalisering?
Med all förlov till ECPAT, rädda barnen och allt vad de heter vars arbete nu på ett mycket olyckligt sett får en totalitär udd.
Den som likställer imaginära barnvarelser och verkliga barn, med svepskälet att redan rena fantasiprodukter utgör en skada mot samhället som är så stor att yttrandet av en sådan tanke måste ringas in utan hänseende på om den är kopplad till verkligheten på något sätt, har avslöjat något om sig själv (som de sannerligen inte kommer att erkänna) som är värt att peka ut. Nämligen att det inte är barns väl och ve som ytterst är syftet och ändamålet bakom deras intagna position. Utan en idé om barndomen och det passande uttryckssätten kring denna idé. Deras sanna värderingar innehåller en ekande tomhet, har lösgjort sig från omsorgen om verkliga människor av kött och blod. De har avslöjat att de inte tror sig förmögna att bekämpa pedofilanstuckna idéer (vilka är väl värda att bekämpa) med sina egna idéer. Nej. Genom att jämställa verkliga barn och fantasier har de fjärmat sig från, inte vinnt sig omsorg om, det som de säger sig vilja skydda.
***************************************
Uppdatering: Se inlägg som följde på Högsta Domstolens dom 20120615
”Friande Dom i Mangamålet: men många frågetecken återstår”→
(Klicka bild eller tryck på länken ovan)
****************************************
Att gränser för framställningen av visuella uttryck finns i ett samhälle är något som jag stödjer. Men sådana gränser måste vara konsekventa, och konsistenta. Och i de fall de krockar med andra intressen måste man ha mycket starka skäl, som går utöver tyckande och farhågor, för att fästa en sådan inskränkning i lag. Som tecknare, även en amatörmässig sådan, är de här spörsmålen mer än bara teori. Tankegångarna bakom mangamålet skulle med ytterst liten glidning kunna brukas för att kriminalisera ett otal av mina teckningar. Här har t.ex. publicerats teckningar som skildrar våld på kvinnor (bl.a. ett styckmord) vilka kunde ges en sexualiserad innebörd av en sjuk hjärna. Det är inte bildens huvudsyfte , men jag är inte blind för att bilden kan ses så. Bör jag nu oroa mig för att fler av mina teckningar, många av vilka inte publicerats än (vissa föreställer för övrigt övergrepp på barn, som är något som förekommer i min pågående berättelse) kan krimininaliseras?
Styckmord Parricida färglagd & modifierad
Här har tidigare kritiserats den censur som multinationella företag som t.ex. Facebook lånar sig till när de låter de som vill censurera konstverk som Zorns dalkullor sätta tonen på nätet. Se inlägget
Nytt från dumskallarnas konspiration – Facebooks censurbyrå och Zorn
————————————————–
Se om lagstiftningen i Lagen.nu
Se en Rapport av Europarådet om inskränkningen av rätten till artistiska uttrycksätt samt tillgången till kultur utifrån Europeiska Människorättsdomstolens praxis – http://www.echr.coe.int/NR/rdonlyres/F8123ACC-5A5A-4802-86BE-8CDA93FE58DF/0/RAPPORT_RECHERCHE_Droits_culturels_EN.pdf
En kort introduktion till lagstiftningen i nordiska länder med länkar vidare kan fås i http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnpornografi
En kort sammanställning om bredden hos manga kan man få i http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_manga
Tingsrätten i Borås friade i sitt utslag idag föräldrar och alla andra inblandade i ett mål som gällde övergrepp begångna mot en flicka som anklagades för att vara ”besatt”. Föräldrarna anklagades för att under ”andeutdrivning” ha utsatt flickan för en mängd psykiska och fysiska övergrepp.
Inte ett ärans märke idag
Eller, som första rubriken i utkastet löd – WTF? Jaja, jurister skall inte svära, jadajadajada. men det här var ett magplask av en sort som kan förstöra nattsömnen. Min bloggkollega Tannhauser hann före som vanligt, men här skall petas lite i de principer som står på spel…
För här är det ett antal goddag yxskaft som samverkar till att göra utslaget av Borås Tingsrätts dom B212-12 till en parodi på rättvisa. Framför allt det intryck som nu förmedlas av att rättsväsendet i praktiken är värdelöst för de som mest behöver det. Man funderar kring domstolars förmåga att alls uppfatta brottslinga gärningar, i de fall det finns minsta komplikation. Som t.ex…
Såsom rättsystemet är utformat har varje straffbar handling sina rekvisit, eller villkor för att sägas ha uppfyllts, och för var och ett av brotten måste rekvisiten ha uppfyllts på både den objektiva sidan (framför allt måste man konstatera att det skett en skada) och de subjektiva rekvisiten, som handlar om avsikt (eller uppsåt) alternativt allvarlig oaktsamhet. Det är gott så – det utgör grundbultar i ett rättssamhälle.
Men baksidan är att bevisvärderingen av ett brott som är utsträckt i tiden och sammansatt av många mindre övergrepp som kanske inte alla kan styrkas, eller var för sig inte skulle vara brottsliga, ofta haltar. Man tenderar att se varje handling isolerat, var för sig, på ett sätt som är främmande för systematiskt våld i t.ex. en nära relation. Det här är inte bara något som drabbar barn utan också vuxna som misshandlas av närstående.
De här bristerna har uppmärksammats och man har försökt komma till rätta med en del av dem. Hela poängen med införandet av brott som till exempel Grov Fridskränkning eller den nya lagen om Olaga Förföljelse är att öppna upp för att man se på en hel sammanhängande serie av övergrepp och brott mot personenes kroppsliga och psykiska integritet som en sammanlagd handling, en där straffvärdet skall vara högre än för de enskilda ingående brotten eller handlingarna.
Det finns i alla fall en medvetenhet om de här sakerna när det gäller vuxna, som framgår till exempel av den första domen för stalkning (olaga förföljelse) nyligen (http://www.bt.se/nyheter/boras/tva-ars-fangelse-for-brott-mot-den-nya-stalkinglagen(3076465).gm). Men den här nyfunna medvetenheten åker ut med huvudet före så snart det gäller de som mest skulle behöva det, nämligen…barn.
Svenska domstolar uppvisar ibland en oroväckande tendens att tillmäta barns berättelser föga eller ingen trovärdighet, att inte förhöra barnen på för dem anpassat sätt, att ha samma invändningar mot barns berättelser som man skulle ha om en fullt vuxen, självmedveten och oberoende människa. Samt att helt lägga undan det faktum att barn faktiskt är beroende av sina föräldrar, både för sin överlevnad som emotionellt (bloggaren Shedlight har skrivit väl om hur domstolar resonerar, se bl.a. http://shedlight.bloggplatsen.se/2012/01/30/7214137-hur-resonerar-tingsratten-uppdaterad-med-dom-1-feb/)
Att barnet skurits på, att det utsatts för elstötar osv. osv. som hon vittnat om, det anser tingsrätten vara Trovärdigt. Men, hon har inte berättat för någon annan. Förrän nu skall det kanske tilläggas. Och det hade hon ju mycket för. Att hennes berättelse vittnar om ett antal handlingar som ingår som en del av en serie av övergrepp, det väljer tingsrätten helt att bortse ifrån.
Tingsrätten resonerar tvärtom, helt i linje med hur en reaktionär, auktoritär, religiös och dessutom till på köpet vidskeplig vårdnadshavere skulle önska i sin våtaste drömmar. Kulmen är citatet nedan, från domen.
Tingsrätten vill även avslutningsvis i detta fastslå att det inte torde vara straffbart att
uppträda på ett kränkande eller otrevligt sätt gentemot ett barn i familjen
Dotterns berättelse anses alltså inte ha något självständigt värde alls, trots att hon redogör för smärtan, för den rädsla och ångest hon känt, och ett antal av de skador hon har på sin kropp syns och trots att föräldrarna faktiskt erkänner att de fryst ut och utsatt barnet för återkommande sessioner av vad som måste räknas som övergrepp och kränkningar av tortyr, mot barnets vilja.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Inledande Bestämmelser Föräldrabalken 6 kap 1 § (från Lagen.nu)
Undertecknad har själv undersökt och skrivit om tillkomsten av Föräldrabalkens paragraf om att barn inte får utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp (FB 6:1). Men tyvärr är den paragrafen en klassisk s.k. Lex Imperfecta, en lag som inte har något sanktionsinstrument bundet till sig. Det hänvisas inte till paragrafen speciellt i brottsbalken. Eller någon annanstans heller för den delen. Idén var att dess andemening skulle genomsyra bedömningen av om ett straffbart övergrepp skett – tidigare kunde framför allt barnaga ursäktas med att det inte utgjorde någon ”riktig” misshandel.
Men notera att detsamma borde gälla för psykisk misshandel. Olaga Hot, Olaga tvång med mera är brott som svarar väl mot kränkningar av en persons psykiska integritet och är aktuella i det här fallet. Men tingsrätten står helt främmande för detta. Föräldrar får kränka sina barn, slår man fast. Så det så.
Och för att ursäkta även vad som kunde beläggas, har tingsrätten funnit på råd med tillgripande av argumentet att det skett… av religiösa skäl.
Elefanten i rummet för det här rättsfallet är religionens betydelse för att bedöma uppsåt. Vad är ett rimligt handlande, vilken rätt att plåga barn har man som förälder. Och här brister tingsrättens resonemang i sådan utsträckning att man måste ställa sig frågan om det inte är ett medvetet vägval för religionen och mot barns rättigheter. Vad man gör är att ge sig ut på vandring för att hitta ett urskuldande till varje pris. Man konstaterar å ena sidan bisarra bruk som andeutdrivning inte alls är märkliga eller borde stämma till eftertanke. Från domen:
Det kan också erinras om att utövandet av olika former av andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt varken inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.
När man således banaliserat och likställt olika former av utövande av religiös bruk kan man således utan för mycket huvudbry slå fast följande, som förenar den religiösa entusiasmen med den auktoritära synen på barn. Från domen:
När det gäller minderåriga torde dessa i allmänhet följa sina föräldrars val av religion eller religionsutövning utan att detta kan anses som ett straffbart utövande av makt eller tvång gentemot den minderårige.
Men vänta – barnets ”deltagande” i ”religionsutövningen”, ifråga består i att hon blev utpekad som häxa, skymfad, trakasserad och därefter psykiskt och fysiskt torterad av de människor som hon är mest beroende av, de som har en plikt att skydda henne och se till hennes välfärd. I denna vidriga praktik deltog också ett antal utomstående som gav det hela sin sanktion, just på religiös grund. Detta, som gör brottet till ett övergrepp i massiv skala och den utsattas position desto svårare, använder sig tingsrätten av som en ursäktande omständighet.
Det är svårt att komma ifrån misstanken att just inblandningen av ett religiöst element i motivfrågan har varit så brännbar, så kontroversiell och över tingsrättens förmåga att ta ställning till, att man helt enkelt velat skjuta hela saken ifrån sig, och inte utkräva ansvar. För det är väl inte så att tingsrättens ledamöter stödjer systematiskt tortyr av barn, om det sker i religionens namn? Eller? Fikonlövet att det inte funnits stödbeviset funkar sällsynt illa, eftersom de inblandade föräldrarna tillstår att de trott att barnet varit besatt och vidgår en hel del av gärningarna.
Som skrivits ovan är det här principiellt mycket viktiga frågor, och att de förekommer tillsammans i ett och samma mål har lyft fram dem. De är ingalunda unika i att vara sålunda sammantvinnade – inte bara i Borås utan lite varstans har ett andra fall lyfts upp, med samma härskna religiösa bakgrund (som också bloggats om på bla. Hedniska Tankar).
Detta är en sorglig dag för Sverige.
En av nämndemännen har haft en avvikande syn, så det är inte en enad rätt som fått hjärnsmälta. Jag hoppas att detta kan verka uppmuntrande för åklagaren som, av hans första kommentarer att döma, var smått chockerad över tingsrättens resonemang. Åklagaren Daniel Larson delar inte tingsrättens märkliga a priori-syn på att psykisk misshandel inte är straffbar inom familjen och resonerar om bevisvärdering, och de många märkliga uttalanden om religionsfrihet som tingsrätten gör m.m. på ett sätt som borde kunna vara fruktbart vid en process i högre instans.
Nu är det bara att bryta ihop och komma igen, ha is i magen och bestämma sig för att slipa argumenten och överklaga. Härmed riktas en apell till åklagare Daniel Larson. I detta fall överlappar den kränktas , rättsväsendets, ja hela rikets intressen. Överklaga Daniel Larson, och vet att många kommer att bifalla en sådan åtgärd, om inte annat så för att få veta. En tingsrättsdom har ingen som helst prejudicerande verkan. Vi behöver få klarhet i detta. Står sig verkligen tingsrättens skeva resonemang? Om ja, så vet vi det om du överklagar, och kan göra något åt det. Om inte, låt det som denna mörka dag blev orätt, ställas rätt igen.
********************************
Här har tidigare skrivits om Borås-exorcismen och dess bakgrund i grumliga religiösa föreställningar, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/13/mer-om-religiost-grundad-tortyr-av-barn/
—————————————
Lite internetkällor
Nyligen har här skrivits en del om barnsoldater och krigsförbrytare som Joseph Kony och Thomas Lubanga som söks eller gripits för att ha utnyttjat barn som kanonmat, bland mycket annat. Men vad är egentligen en barnsoldat? Och hur ser problemet med barnsoldater ut i ett mer övergripande perspektiv?
Barnsoldater är ett ämne som berör många, inte minst undertecknad som framför allt kommit att studera det i ett historiskt perspektiv. Problemet har aktualiserats på sistone – Herrens befrielsearmé har uppmärksammats av KONY-2012-kampanjen och dessförinnan var det en het fråga i Libyen, vars förre ledare Khaddaffi men också Libyska befrielsearmén som stred mot honom, tvångsrekryterade barn. Det hela kom att påverka även Sverige direkt, då frågan uppstod om svenskt stridsflyg på plats i Libyen borde beskjuta angrepp på civila som utfördes av barnsoldater (vilket också behandlades i inlägg här).
Förra året gavs möjlighet att närvara vid en briefing hos Röda Korset om situationen som den ser ut idag, given av Fredrik Bring från som själv studerat barnsoldater på plats där saken är mest akut, i flera afrikanska konflikthärdar. Hans presentation var mycket bra som en allmän redovisning av komplikationerna hos den hemska hantering och situation som barnsoldater utgör.
Med Fredriks benägna tillstånd skall här en sammanfattning av de viktigaste punkterna från hans briefing publiceras, som en introduktion för den som till äventyrs vill orientera sig i ämnet.
Som är brukligt på denna blogg har dock det mer utfyllda dokumentet svällt och svällt, och den kommer därför att presenteras dels i sin helhet utanför den löpande, dels som en följetong i tre (3) delar. Nedan följer första delen.
Det kan tyckas trivialt och något för paragrafryttare, men den första svårigheten när det gäller barnsoldater gäller just definitionen. 2007 samlades, på initiativ av hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset, ett antal företrädare för regeringar och hamrade fram vad som kallas Paris-principerna, som ger riktlinjer för arbetet med barn i krigshärdar och väpnade konflikter. 76 regeringar skrev under, och dessa bildar nu ramverket som bör styra vad som menas med barnsoldater.
Med barnsoldat åsyftas:
Ovanstående definition är bredare än den traditionella folkrättsdefinitionen av en soldat – vilket är medvetet, för att ge fler, även icke-stridande barn, rätt till rehabilitering. Det exakta antalet barnsoldater är okänt, men uppgick till hundratusentals vid tiden för Paris-riktlinjernas fastställande.
Idag är barnsoldater mest förekommande i u-länder, och företrädesvis några av de fattigaste staterna på jorden. Det är inte så länge sedan som även europeiska länder enrollerade barnsoldater, vilket då skedde i ännu oöverträffad skala. Ett exempel är Nazityskland, som tog ut medlemmar av Hitlerjugend som barnsoldater under andra världskriget – och de var långt från ensamma om det. Även idag medger t.ex i Storbritannien bestämmelserna ifråga om hemvärn att man tar ut barn under 18 år för krigstjänstgöring.
Med det sagt är det dock ett faktum att i dagsläget är Afrika, den kontinent som också numera härbärgerar många av världens ännu olösta militära konflikter, den kontinent där flera av de svåraste fallen av förekomster av barnsoldater sker. När internationella juridiska organ nu börjat släpa olika former av krigsförbrytare inför rätta är det främst från Afrika dessa kommer. Se t.ex.
Thomas Lubanga
Tomas Lubanga, f.d. krigsherre i Demokratiska publiken Kongo står inför rätta i Haag, liksom
Man bör hålla i minnet att barnsoldater ingalunda består av enbart pojkar. Dessa dominerar främst inom stridande roller. Men en mycket stor del av den sammanlagda mängden barn som tjänstgör hos väpnade styrkor i en understödjande roll är flickor – inte sällan som sexslavar till trupperna (inklusive de stridande barnen).
Den underliggande regleringen av barnsoldater har framför allt sin grund i två av folkrättens centrala dokument.
The Parties to the conflict shall take all feasible measures in order that children who have not attained the age of fifteen years do not take a direct part in hostilities and, in particular, they shall refrain from recruiting them into their armed forces.
Article 77.2 of the Additional Protocol I to the Geneva Conventions of 12 August 1949
Genevekonventionerna från 1949, som med sina tilläggsprotokoll är det centrala instrumentet för folkrättsligt uppförande i krig, stadgar i princip att medlemsstaterna skall göra sitt yttersta för att undvika och hindra värvningen av barnsoldater i en stridande roll under en rådande väpnad konflikt. Huvudstadgandet ovan har fyllt ut i tilläggsprotokollen
Den andra hörnstenen är FN:s Barnkonvention (Convention on the Rights on the Child) tar upp barns rättigheter i stort. Barnkonventionen är mycket allmänt hållen, men har försetts med flera tilläggsprotokoll som tar upp de specifika problem som vidlåder barn som deltar i krigshandlingar. Barnkonventionen tar också sikte på 15-årsgränsen men den gäller där alltid, även efter striders upphörande.
Det här kan synas digert, men Tilläggsprotokollen och Barnkonventionen lämnar ändå vissa luckor och utestående frågor. T.ex.
Hizbollahs "paramilitära" barnkadrer
Förbudet för tvångsrekrytering eller allmän mönstring som går vid 18 år skapar en gråzon om vad som gäller för frivilliga? Vilket öppnar den mycket mer kvistiga frågan om vad frivillighet är mellan 15 och 18 år.
Andra folkrättsliga instrument fyller i definitionerna enligt ovan till en del. Den Internationella Arbetsorganisationen ILOs Stadgar förbjuder t.ex. rekryteringen av barnsoldater såsom varande en av de värsta formerna av barnarbete (ILO-konvention 182, Artikel 3a) – ILO-stadgans förbud för rekrytering utgår också från en 15-årsgräns.
Afrikanska stadgan om barns rätt har också bestämmelser om inga barn får delta i strid, anpassad för afrikanska förhållanden. Men där är frågan fortfarande vad ett barn är.
Sedan i bildandet av den Internationella Brottsmålsdomstolen finns en internationell mekanism för att åtala brott mot de ovanstående stadgorna, nämligen Romstadgan för bildandet av Den Internationella Brottsmålsdomstolen.
Nästa del tar upp en sammanfattning av hur och varför man använder sig av barnsoldater i konflikter, och speciella psykologiska och sociala faktorer som omger bruket av just barn som soldater.
—————————————————-
Fredrik Bring, upphovsmannen till den presentation som denna sammanfattning bygger på, och har de vidare kunskaperna i ämnet, har generöst erbjudit att nås på e-postadressen fredrik_bring@hotmail.com för envar som är intresserade av detta ämne och har vidare frågor.
Här har tidigare redovisats denna bloggs åsikt i frågor som rör övergrepp som sker i hägnet av en tro på häxeri exorcism och annan sådan vidskepelse.
(Se tidigare inläggen ”Om tro på häxeri, böner och andeutdrivning som dödar” del 1 respektive del 2.)
Ett inlägg av bloggkollegan Tannhauser, http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/12/haxrattegangen-i-boras-fortsatter-med-manga-egendomliga-expertvittnen/tar upp det faktum att det varit märkligt få som vågar påpeka det uppenbara, att en form av häxtro i samband med kristan dogmer är det som underligger den senaste tidens beryktade övergrepp.
Financial Times skriver om häxritualrelaterade mord i UK - klicka bild för att komma till artikel
Denna blogg kan inte se annat än att det är mediernas svårigheter med att ta tag i sådana ämnen som potentiellt skulle vara kontroversiella eller ”splittrande” som kickar in här. Kanske tycker media att de kristna ändå är en grupp på dekis i samhället och vill inte sparka på en som ligger… men det borde inte avleda ett fullständigt redovisande av fakta och de implikationer som personers bisarra världsåskådning oundvikligen för med sig.
Gör tankeexperimentet bara att de övergrepp som talas om skulle skett under hägnet av en satanistisk eller asatroende världsbild. Då hade tidningarna hoppat högt jämfota och rubriker som SATANISTER TORTERAR FLICKOR eller ASATROENDE OFFRAR BARN eller något annat lika stört tapetserat löpsedlarna och fingrarna skulle peka på hur dessa fruk-tans-värda och okristliga missdådare förfar…
Dock vill jag peka på en lite tendentiös glidning, som min värderade bloggkollega tyvärr också inlåter sig till i sitt rättmätiga fördömande av dessa absurda och klandervärda handlingar och de som inte vågar ta bladet från munnen och kalla det för vad det är i det här fallet – exempel på religiöst motiverad idioti och barntortyr.
Ibland påpekas det lite svepande att tron på häxor och fördömande av sådanas praktik, med förföljelse och olika former av exorcism är något universellt – se t.ex. http://societies-religion-culture.factoidz.com/witches-and-their-craft-a-crosscultural-perspective/ och http://www.comparativereligion.com/evil.html.
Men när man talar om exorcism, kan man mena ett ganska brett spektrum av företeelser. Notera att wikipedias definition (i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism) går tillbaka på Oxford-ordboken, ett rättesnöre för korrekt engelska om det någonsin fanns någon, och denoterar
”the religious practice of evicting demons or other spiritual entities from a person or place which they are believed to have possessed.[1]”
Exorcism är alltså andefördrivning från besatta personer och platser. Och håller man sig till den definitionen kan man säga att ja, jo, då är nog tron på häxeri, andebesatthet och den åtföljande exorcismen ett universellt fenomen, så vitt denna blogg kan utröna .
Här skall inte tas upp exempel från varje upptänklig tro och världsåskådning, utan vi skall hålla oss till det vi känner något så när väl.
I västerlandet kan man tyvärr se att rätt drastiska fall av andefördrivning och straffande av de som anvädner sig av andar inte är något som kristna funnit på. I katolska kyrkans fall kan man till och med argumentera för att en impuls bakom de mer drakoniska straffen mot häxeri var just den äldre romerska, hedniska lagen.
Den som liksom undertecknad är bekant med Ius Duodecim Tabularum (de tolv tavlornas lag) som utgjorde den gamla basen för romersk rätt innan det som senare blev den praetoriska rättskipningen kan följande lagrum i tavla VIII 1a och 1b, (exempel på engelska finns i t.ex. http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp) på att häxeri och förbannelsen straffades med DÖDEN (genom bränning eller korsfästelse, androm till varnagel) vara illustrativ. Notera att staten var en religiös institution med egna gudar och vars handlingar hade en religiös innebörd. Det är i den kontexten sådant som triumftåg, kejsarkult, gladiatorspel och mycket annat måste förstås – liksom att den romerske kejsaren var pontifex maximus, Roms överstepräst (En titel som nu övertagits av – gissavem? Jo Påven).
Romarnas häxfördrivnignar och brännande skall alltså förstås som en form av exorcism. Och då är vi nästan 500 år före kristendomen: tavlorna sammanställdes på 450-talet före vår tideräkning. Vi vet också att de germanska barbarer som invaderade Romarriket från 400-talet och framåt delade romarnas syn på häxeri och trolldom.
Redan de gamla grekerna... häxan Circe från Odysséen
På basis av endast ovanstående exempel blir det genast mycket svårt att tro, att t.ex. de asatroende inte också fördrev andar och/eller avrättade häxor från gång till gång. Kan man bevisa det? nej på grund av bristen på skrivna källor (och denna brist är tyvärr svår för våra dåtida mer, ska vi säga, råbarkade breddgrader). Men det verkar logiskt att man skulle betrakta viss form av häxeri som skadlig och straffvärd – om man tror att den alls är möjlig, så måste den ju följaktligen behandlas som andra handlingar, vilka kan vara skadliga och eller välbringande allt efter deras art och omständigheter. Grundbulten var antagligen samma som i den romerska lagen som tar sikte på trolleri som skadar andra: som orsakar skada i form av injuria (intrång i andras rättigheter, inklusive ekonomiska) eller infamia (förtal ellerhedersförlust), täckande vad vi idag skulle benämna ekonomisk skada och en form av ideell skada. Men notera att straffet efter fördrivning ändå var döden.
Det finns således ingen anledning att måla hedendomen i rosenrött vad gäller häxfördrivning. Lika lite osm någon anann ideologi.
(En liten avvikelse här: notera att i t.ex Hinduismen förekommer omnämnandet av häxor, i sällan i positiva ordalag, både Rig-veda och Bhagavad-gita. Undertecknad plågar sig ibland med den senare, en blodigare traktat än några andra, och kan notera att guden Krishna utför en exorcism och samtidigt dödar häxan Putana i en av de uppbyggliga små historierna – se http://krsnabook.com/ch6.html)
Hinduister gör det -exorcism från Bali...
Hedningar avrättade häxor och fördrev onda andar sedan urminnes tid. Judendomen hade det som en stånde del av sin mythos när deras gud Elohim var en av många, och de kristna tog över det, så det var inte tillfällighet att man inkorporerade en fortsatt tro på häx- och andefördrivning. Vem som än tyckte det var det klandervärt, och man måste se upp så att en essentialsitisk eller partisk syn på dessa saker förmörkar en syn. Förfäderna avrättade folk, höll sig med slavar och betraktade kvinnor som egendom också. Däri hade de fel, och man måste kunna säga det.
...liksom muslimer. Klicka på bild för att komma till artikel med video.
Det ändrar ingenting i rättsfallet ifråga. Anledningen till att det alls dyker upp i domstol nu, med ibland tämligen tveksamma ”expertvittnen” som Tannhauser tar upp, är antagligen en något märklig tanke om att man därmed kan utröna uppsåt. Om föräldrarna och pastorn osv trodde att vad de gjorde inte var skadligt, om de trodde att de försökta ”hjälpa”, kan möjligen straffet bli annorlunda eftersom det blir en annan brottsrubricering om argumentet godtages – mer mot vållande än uppsåtlighetsdelikt. Den argumentationen haltar, eftersom de anklagades oaktsamhet och snabbhet i att tillgripa drastiska medel för att driva ut de häxor de trodde på visar att de var likgiltiga för det lidande som orsakades den verkliga, existerande lilla människa som var där framför dem. Deras tro är inte rimlig, inte ett försvar för sådana handlingar. Oavsett i hur många tusen år man trott på sådant strunt. Vi lever varken i en hednisk eller teokratiskt kristen stat – vår är en sekulär rättsordning, som skall ta hänsyn till påvisbara fakta. Det är det som är frågan här, inte vilka olika sorters villfarelser som är av äldst datum eller var de kommer ifrån. Kom ihåg att om man misshandlade barnet för att främja dess ”Moraliska fostran” eller något annat skitsnack av den typen skulle omdömet bli detsamma.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Föräldrabalken (1949:381), 6 kap, 1 §
Och för att återvända till mitt stöd för Tannhausers tes att tidningarna fegar – kolumner och debattsidor borde fyllas av tyckare som tryckte på det här, och pekar på att ingen tro, INGEN RELIGIÖS ELLER IDEOLOGISK ÖVERTYGELSE ÄR URSKULDANDE FÖR TORTYR AV BARN.
———————————
Se http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Witch-hunt
Se uppsats som tar upp synen på häxor ur just ett straffrättsligt perspektiv i västerlandet http://www.aquinas.edu/history/pdf/dearing_eberle_paper.pdf
Ett informativt blogginlägg om kopplingen mellan tron på demonisk besatthet och vad vi idag vet är olika psykologiska diagnoser och tillstånd som finns hos http://samuelvargthunberg.se/2012/03/11/exorcism-i-en-kort-historik/
Se introduktion till de Tolv Tavlornas Lag i http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_the_Twelve_Tables. För en historisk genomgång av förhållandet till häxor i västerlandet inklusive De tolv tavlornas lag se http://www.1902encyclopedia.com/W/WIT/witchcraft.html. Hela lagsamlingen finns översatt inom ramen för the Avalon project, bedrivet av Yale-universitetet http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp
Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.
Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.
När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.
Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.
beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…
Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…
Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.
I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.
En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.
Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.
Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.
Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.
Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.
Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.
Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart
Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.
Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.
Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.
Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.
Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.
Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.
Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.
Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.
Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).
I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.
Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.
Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).
PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.
← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
——————————————————–
Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:
Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/
Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/
http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.
http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.
En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas
Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).
Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…
Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.
1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är
- 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
- 2. datorprogram,
- 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
- 4. filmverk,
- 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
- 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
- 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.
Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se
22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).
Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.
Godkänd pressbild för "About A boy", medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.
I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.
Färdig poster för "Bilbo" från oktober 2011 - en film som inte har premiär förrän 12e december 2012
(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)
Parodi på Batman -klicka för länk
Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.
Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.
Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.
Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.
De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.
Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut
Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?
Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.
Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena
Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar
Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.
Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.
Storhotellet vid planerade arenastaden
Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:
”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”
”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”
”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”
Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.
Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.
—————————————————-
Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.
Häromdagen kom nyheten, först förmedlad via Wall Street Journal, att Google skall lansera en egen tjänst för strömmande musik – tjänsten släpps först i USA som Google Music Beta.
Google Music Beta
Det hela ser i alla fall inledningsvis inte ut att bli någon tjänst för att ge kunderna möjlighet att köpa eller via reklamfinansiering lyssna på stora kataloger av upplagd musik – kärnan är än så länge mer ett sätt för brukarna att lägga upp sina egna låtar och lyssna på dem strömmande. En Android-app ger den numera livsviktiga mobiliteten för användarna, men en invite, en inbjudan av Spotify-typ krävs för att få börja använda Google Music. Någon farlig konkurrent till t.ex Spotify är det dock inte – i alla fall inte i början. Mer Googles försök att en gång för alla få användarna att lyssna på musik från molnet snarare än från egna lokala lagringsmedia.
Googles tjänst har omgetts av spekulationer om konflikter med musikindustrin, som tydligen ville ha en absurd mängd pengar i form av licensavgifter för att tillåta lyssning och försäljning av musik i den nya tjänsten, för mycket även för det ofta storspenderande Google. Men bara den rena massan av potentiella användare i världens största söktjänst kommer förstås att dra till sig innehåll, och kan Google skapa en fungerande plattform kommer nytt, kommersiellt innehåll förr eller senare att komma, verkar beräkningen vara. Så Google tuffar på, med en i alla fall inledningsvis inte avgiftsbelagd, men begränsad tjänst. Användarna kommer också att kunna dela filer med varandra. Där finns en potential för Google Music att redan från början rycka inkomster från innehållsägarna.
Spännande fortsättning kommer troligtvis att komma – om inte annat skall det bli kul att se hur RIAAs dinosaurier tas med Google…
————————————
Se mer om den nya tjänsten:
20 04
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Allt var bra i Indomitus kungariken, solen sken och musiken flödade, tills en skorrande ton ekade genom kosmos – ”Efter den första maj är det slut på gratisluncherna gubbe lilla!” Ingenting riskerar att störa en användare till vansinne såsom försämringar av dennes bekanta applikationer. Speciellt om de är till det sämre. Som i fallet med […]
Carl von Clausewitz "Om Kriget"
Richard Overy - War: a history in 100 battles
Robin Dunbar - Samvaro, skvaller och språkets uppkomst
hehehe, menar du typ den här https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5c/Aska_in_Hagebyh%C3%
Den första bilden erinrar ju lite om "Guldgubbarna" från Sveriges och Danmarks tidiga folkvandringst
Tack Karak! Har en backlog som är rätt betydande med bilder att publicera och skriva om, kommer mer
Vackert konstverk! Mycket genomarbetat och professionellt utfört.
Utmärkt arbete, som alltid! Och som alltid högst inspirerande. Underbar målning på alla vis.
I enjoyedd reading your post
Ja, det är intressant att Anna Komnena et ales känner ett behov att påpeka att pelekyphoroi, dvs "Yx
"Pellikoforoi Varangoi" alltså de yxbeväpnade väringarna, men helt säkert använde de mångahanda vape
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 