Category Archives: Mänskliga Rättigheter /Human Rights

Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…


Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.

Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).

nsa shield natinal security agency symbol

Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.

Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).

Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.

”Det… går inte.”

”Vadårå?” Undrade jag.

Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.

”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.

”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”

Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser.  Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.

jindùn gongchéng - The Golden Shield

jindùn gongchéng – The Golden Shield

Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.

Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.

Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.

Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.

På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.

jindùn gongchéng The Golden Shield den gyllene skölden banned by chinsese censorshipFuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.

Anders Zorn, flickan på loftet - censurerad på Facebook

Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook

Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.

Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.

**********************************************

Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd

Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld

Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina

Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

—————————————————————

Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:

 

Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?


Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!

Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!

eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!

Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:

Folkets Dagblad Peoples daily HQ

Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.

Obscent Skrytbygge Folkets Dagblad Kina penisformat hus

Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”

Peoples daily Folkets dagblad skyskrapa 7772685112_1c008554f7_bDet som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.

Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.

För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.

Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.

SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.

Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?

Vadå, nä jag ser inget utstickande här...

Vadå, nä jag ser inget utstickande här…

Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.

———————————————————

Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan

Om Folkets DagbladRénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily

Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).

Om Fattigdom del 6 – Fattigdom i Latinamerika


Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I LATINAMERIKA

(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)

Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.

Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.

Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999

Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.

Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.

Tre Latinamerikanska Fallstudier av Klassklyftor och Fattigdom

Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.

Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.

Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer  än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.  

Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.

Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua  (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.

Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen  är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.

För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.

Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.

Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.

De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt  i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.

←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern 

 

———————————————————–

Allmänna källor i Urval

Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää


Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.

Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?

ELLER bygger  vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.

I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i  kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.

Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.

Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.

befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1

Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).

De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)

Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.

PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk  form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.

Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”

——————————————————–

Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.

Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:

Övriga Källor:

Bye Bye Behring – inget bloggande för dig


Massmördarn Breivik fick den dom som alla, inklusive han själv, ville ha. Norrmännen och alla som tvingats följa hans hånleende sittning under 13 månaders process kan säga: Nu slipper vi se honom.

Good riddens, som man säger

Fast jag vet inte. Möjligen kan mördaren faktisk få något att gnälla på som torkar bort flinet. Det har framgått att mannen hade tänkt sig att sitta av sin tid i fängelse med bloggning och fri tillgång till dator, som om livstids fängelse för 77 mord vore en vilsam retreat… Men frågan är om inte polisen som låtit honom ha dator etc. tar ifrån honom den nu, (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245103)

Breivik kan nu inte sättas tillsammans med andra fångar. Det vore i praktiken samma sak som en dödsdom. Så frågan är öppen, eftersom han medgavs tillgång till dator (inklusive med internetaccess) som en form av kompensation för det (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/). Det finns inget straff ”livstid i isoleringscell”, varken i Sverige eller Norge. Och det är gott. Det är inte en fråga att bara vifta bort.

Jag anser nog att Breivik bör få ha en dator. UTAN mer internetuppkoppling än andra maxisäkerhetsfångar. Låt honom skriva ut sina inkrökta tankar i sin ensamhet, låt honom begrunda ödsligheten i det straff som han så hett åstundade för sig själv som ett bevis på att han inte är galen. Lika hett, som jihadister önskar sig martyrskap. Då lär han inte le så mycket.

Hans isolering är självvald. Han har själv gjort en mytologisk sak av att han är den ensamme stridaren. Dessutom är frågan högst påkallad om inte en Breivik som tillåts kommunicera med eftervärlden en masse via nätet kan utgöra en fara för rikets säkerhet. Om inte hela världens. Om någon förtjänat ett epitet som mänsklighetens fiende är Breivik långt fram i kön. Och han har demonstrerat bortom allt tvivel att han vill ha uppmärksamhet för sig och sina tankar, och söker finna och också odla liksasinnade. Det bör han inte få.

Även med Breivik borta är följderna av hans handlingar förstås tyvärr än mer uppenbart förödande. Hundratals, ja tusentals människor är direkt påverkade av hans massmord. En hel nation är traumatiserad. Alternativt kommer att försöka förneka, och inget lära. Rättsväsende och ordningsmakt har en hel del på sin tallrik att begrunda för år framöver.

Men hej då Breivik. Denna blogg är ändock glad att slippa behöva ägna mer tid åt dig som person.

Om jag har en förhoppning, är det att ensamheten skall bli som ett gift i dina ådror, sakta droppande ner och frätande på ditt medvetande intill den dag, då du skall inse vad du gjort. Den dagen kommer du icke vilja leva mer. Då kan du få gå, och lämna detta liv som du gjort outhärdligt för så många människor. Inte förr.

Inte förr

***********************************

Under taggen ”Anders Behring Breivik” nedan finns ett tiotal tidigare inlägg i Breivik-fallet, eller se också

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/anders-behring-breivik/ 

—————————————————–

Mediakällor:

Dumskallarnas Konspiration – Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy Riot-farsen


Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.

Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se  ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.

Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger.

En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.

Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.

Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.

Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.

Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.

Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.

Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.

Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare

—————————————————-

Några Pressröster

Dumskallarnas Konspiration – Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare


I månader har en märklig exposé över hur auktoritära tendenser i Ryssland går hand i hand med en korrupt kyrkas totalitära reflexer utspelats – det s.k. Pussy Riot-fallet, där ett band kvinnliga punkare som framförde ett Putinkritiskt nummer i frälsarkatedralen i Moskva i månader hållits häktade utan åtal och riskerar fleråriga fängelsestraff för vad som närmast är att betrakta som ett studentikost spex.

En kort rekapitulation. Den kvinnliga punkgruppen Pussy Riot framförde i Rysslands största kyrka Frälsarkatedralen(som revs under Stalin-tiden, ironiskt nog) en sång där de protesterade mot den nyomvalde ryske presidenten Vladimir Putins maktinnehav (Texten var tydligen något i stil med ”Ave Maria, fräls oss från Putin”). De unga kvinnorna arresterades prompt och hårdhänt, fängslades och begärdes häktade. Ännu månader senare har de inte anklagats för något, även om det hela tiden sagts att de kommer att anklagas för ”huliganism” och ”uppvigling av religiöst hat” (se bl.a Moscow Times och Sveriges Radio här och här). De riskerar upp till sju (7!) års fängelse.

Exemplet Ryssland bör stämma till eftertanke. Ett Ryssland där det demokratiska utanverket är papperstunt, och den ortodoxa kyrkan har fortsatt sin tradition att villigt knäböja inför makten och göra dess sak till sin. I Putins era har kyrkan slutit upp mer än någonsin förr, och dricker entusiastiskt statens repressiva och auktoritära mjöd. Pussy Riot illustrerar detta väl. Den ryska kanales RTs rapportering har den senaste turen, och nedan kan ses ett tidigare inslag. 

Och då skall man minnas att RT är en statligt nätverk för att förmedla nyheter ”ur ett ryskt perspektiv”. Men även där framgår tydligt vilken absurd människojakt som pågår och den repressiva attityd som kyrkan stödjer – vilket också blir uppenbart i rapporteringen från den ”massbön” mot pussy riots tilltag som orkestrerades efter att gruppen begärdes häktade.

Lika lite som andra sekter tål den ortodoxa ryska kyrkan några avvikande uppfattningar. På något annat sätt kan man inte tolka rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kyrill, som svar och åthutning av vissa kyrkliga företrädare som uttryckte att reaktionen på Pussy Riots tilltag varit överdrivet och att åtalet borde läggas ner, efter att de citerats av ryska medier.

”Vi har ingen framtid om heliga platser vanhelgas. om denna vanhelgelse ses av vissa om en dygd, som ett uttryck för politisk protest […] vissa personer börjar dyka upp som försöker rättfärdiga denna vanhelgelse, att förminska det, och mitt hjärta brister efterseom det bland dem finns de som kallar sig ortodoxa kristna”

 min översättning, från ryska sajten Ria Novosti

Lägg märke till hur denne mycket tydligt gör en glidning där att vara en ”ortodox kristen” likställs med att begära att staten skall fara fram hårt mot några punkare som ju uppenbart utförde just en politisk protest. Här kan man snacka om kluven tunga.

Pussy riot har god anledning att påpeka, vilket de gör, att den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki är korrupt, och inte bara i relation till regeringen. En kyrka som manar till bot och bättring och straff för vanhelgelse och glatt organiserar protester mot Pussy Riots tilltag har inga problem med att deras hierarker samlar på exklusiva klockor och lyxbilar medan alla undrar vem som står för betalningen…och det är inte den enda rapporteringen av vitt spridda mutor och märkliga kopplingar (se bl.a.  Daily Telegraph rapportera). De stalinistiska reflexerna lever starkt inom den här kyrkans institutioner, och det är inte förvånande att deras svar var att excellera i den ryska favoritsporten att retuschera foton av maktskäl, vilket påkoms just med hänseende på den ryske patriarkens misstänkt dyra accessoarer (se mera Daily Telegraph och ABCNews ).

Varifrån har den ryske patriarken råd att hålla sig med dyra klockor, bilar och annat som om han vore någon sorts direktör? Hans lön räcker inte på långa vägar till sådant. Men i den genomkorrupta och icke-transparenta ryska maktmiljön verkar kyrkan ha funnit sin plats tillsammans med organiserade kriminella, underrättelseväsende och stenrika regimtrogna oligarkers och deras skumraskaffärer. Och även en kyrklig mafioso förtjänar förstås en guldklocka. De är sig lika, maktlystna trosskallar och auktoritära lallare världen över.

Det funde synas att utlevande kvinnliga protester i post-sovjetunionen blivit en slags egen genre. Bloggkollegan Tannhauser och hans Hedniska Tankar har tidigare tagit upp det märkliga ukrainska fenomenet FEMEN (se här och här)och deras variant på sexuellt laddade protester till behandling – inklusive den absurt överdrivna brutalitet med vilken polisen bemöter deras protester.

Det är något med det ryska och ukrainska samhället här, en misogyni som de här kvinnorna sätter luppen på, som i sin tur ger upphov till besvär när repressionen sedan skall bemöta dem. Det kan verka märkligt och motsägelsefullt, ja lite fnipprigt från vår horisont. Men i den ryska/ukrainska miljö där bristen på demokratiska uttrycksmedel mot genomgripande problem (som frånvaron av verklig politisk representation samt en grasserande trafficking och prostitution) är mycket mer skriande blir deras aktioner mer ett desperat och för myndigheterna genant nödrop än det skulle varit här, där kvinnor som sjöng mot Fredrik Reinfeldt i Uppsala Domkyrka eller visade brösten för att protestera mot prostitutionen snarast skulle bemötas med roade ögonkast.

Fallet har fått internationell uppmärksamhet, och blivit ännu en fläck och en belastning för det auktoritära systemet där. Att datum för när åtal alls skall meddelas flyttas fram verkar tyda på att myndigheterna vill föhala saken. Hemsidan Free pussy riothttp://freepussyriot.org/ ägnas helt åt att bevaka pussy riot-fallet. Med tanke på hur rättvisan agerat i deras fall hittills får man tyvärr säga att den verkar behövas…

***********************************

 Se mer ska-man-skratta-eller-gråta-bidrag från runtom i världen i tråden ”Dumskallarnas Konspiration”

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/om-dumskallarnas-konspiration/

—————————————————

Medier:

Övrigt:

Friande Dom i Mangamålet – Men många frågetecken kvarstår


I fredags fick det omtalade ”Mangamålet” sin upplösning genom att Högsta Domstolen meddelade dom. HD rev upp tingsrättens och hovrättens domar. Mangaöversättaren Simon Lundström friades. Men domen lämnar många frågetecken som rests kring barnpornografi och yttrandefrihet, och reser även några nya.

Här på bloggen har tidigare, när HD valde att ta upp målet, gjorts en exposé över många av de frågor som mangamålet reser. Nedan hänvisas i stor utsträckning direkt till HDs dom, vilken finns att läsa i fulltext här.

Det faktum att Simon Lundström inte döms till ansvar, vilket hänförs till att nästan alla bilderna inte faller inom ramen för vad som utgör barnpornografi, riskerar att skymma att HD långt ifrån att löst problemet med att fantasiteckningar jämställs med säg, en video av en våldtäkt på barn.

För nästan alla, alla utom en, av de i målet presenterade bilderna, slår man fast att där

”rör det sig om fantasifigurer och det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn”

 Men för EN av bilderna slår man fast att den 

”En av teckningarna (g24.jpg) skiljer sig från de övriga genom att barnet på bilden har drag som framstår som verkliga. Även i övrigt måste teckningen anses verklighetstrogen.”

Sålunda undviker HD att dra en rak linje i sanden ifråga om att rena fantasiteckningar som framställningsform kan utgöra barnpornografi i lagens hänseende. Istället tar de fasta på distinktionen om teckningarna är verklighetstrogna. Detta efter att ha slagit fast att

” Visserligen har det i svensk rätt inte gjorts någon skillnad mellan verklighetstrogna teckningar och sådana som föreställer fantasifigurer. När det gäller verklighetstrogna teckningar gör sig emellertid skyddsintresset gällande på ett tydligare sätt. Sådana får utan tvivel anses omfattade av straffbestämmelsen.

 Någon som lägger märke till krumbukten? Notera att Hovrättens resonemang strikt följde det första spåret när de fällde:

Domstolen uttalar att det straffbara området utsträckts till att gälla även tecknade bilder, eftersom sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell. Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller ej saknar vidare betydelse för straffbarheten, liksom kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp.

Ur Hovrätten dom, från Dagens Juridik 20110128

Villkoren för vad som är mer eller mindre verklighetstroget, och vad definitionen av sådan ”tecknad barnporr” således utgörs av om det blir den styrande distinktionen är fullständigt oredovisad.

Inte Verklighetstrogen bild enligt HD – men notera att Tingsrätten fällde till ansvar för den bilden också

Genom sin volte-face har HD bara ”höjt ribban” för när en fantasiteckning skall jämställas med ett verkligt våldtaget barn. De har höjt den från i hovrätten som fann 39 av teckningarna vara barnporr, som i sin tur var högre satt än tingsrätten som ville fälla till ansvar för alla de i målet anförda 51 teckningarna. Från att det i underinstanserna verkade räcka med att det kunde antas vara barn som åsyftades i teckningarna, eller att dessa hade vissa vedertagna barnsliga drag, har HD i praktiken bara sagt – ”nänä – det måste vara verklighetslika teckningar av barn”.

Det är sålede ändå en djupt problematisk gränsdragning som HD lägger till grund för ansvar. En som har uppenbara risker för inkonsekventa eller godtyckliga bedömningar. Den som studerar de andra teckningarna i målet (de finns här) kan omedelbart hitta flera som är väl så realistiska som den som anses vara barnpronografi. Det verkar som om Högsta Domstolen reagerat på att bilden är mer ”realistisk” för att den skildrar en komplett samlagsposition. Men det är ju inte en fråga om realism, utan om val av motiv. Det säger inget om den rent faktiska kopplingen, ifråga om återgivande av proportioner, skuggning, färgval, ytskikt, anatomi, iakttagbart känsloläge, individualitet och annat som här till vad man annars tänker på när man avbildar verkliga personer, och som är det som lagstiftningen erbjuder HD att ta fasta på, se nedan.

10 a § […]

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.

Brottbalken 16 kapitlet 10§ – från Lagen.nu (min kursivering)

HD vet att de går en slak lina när de ändå väljer att tycka att en teckning utan verkligt motiv föreställer en person, och på frågan om varför har det framkommit av intervjuer med Göran Lambertz att man vill beakta det faktum att man, speciellt med modern teknik, lätt kan ta foton och omarbeta dem till teckningar. Men som påpekats i det tidigare inlägget här är detta ett blindspår. Det är en fiktiv barriär man bygger på godtycke och lösan sand. Vad en tycker är realistiskt kan någon annan tycka är groteskt. Det skulle HD veta om de någonsin skapat visuell konst. Om målet är att hindra riktiga foton eller video att spridas i ”teckningsomvandlad” form kan man inte haka upp sig på det – det kan  byggas filter som förvränger foton in absurdum, det är en rent teknisk sak.

Digusting men – verklighetstrogen? Really? Är barnfiguren en Alien eller lider av vattenskalle?

Slutet är tragiskt. HD vill sitta på två stolar samtidigt, både fälla och tycka att om en mangateckning uppfyller dess framtrollade ospecifierade krav skall den kunna vara straffbar. De nyttjar det faktum att Simon Lundström är japansk seriekännare för att få honom av kroken.

Mot den bakgrunden måste hans innehav av en enda teckning, som i och för sig är sådan att innehav av den annars vore straffbart, anses försvarligt.

Det är således domens uttalade bedömning att ansvar för den olagligförklarade bilden i annat fall än för den i detta mål berörde, och hans rimliga befattning med bilden utifrån sitt yrkesuppdrag som mangaöversättare, mycket väl hade kunnat utkrävas.

Det är synd, för HD för fram mycket mer robusta resonemang i andra delar av sin dom. Deras bedömning av yttrandefriheten och att skyddet för denna alltid måste beaktas, sammanfattad i punkterna  13-24 i domen är god , och det framstår som smått oförklarligt att den gick tings- och Hovrätten förbi. 

Här på bloggen fördes något naivt fram vår kära regeringsform som ett dokument som kanske kunde vägleda jurister någon gång, som nedanstående små sentenser…

1 §Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad

  • 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, […]
Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 2124 §§, begränsas genom lag:  […]

21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Lag (2010:1408).

Regeringformen 2:a kapitlet 1 §, 20 § och 21§ från Lagen.nu (mina kursiveringar)

Det är därför glädjande att HD är föredömligt klara när de trycker på den proportionalitet som innebär att bedömningen av vad som skall anses vara straffbart, och hur det skall beivras, måste ta hänsyn till att en alltför bred definition av vad som skall utgöra barnpornografi kan innebära oacceptabla inksränkningar av grundläggande rättigheter.

”Det är i detta fall klart att en fällande dom skulle utgöra en inskränkning i den tilltalades informationsfrihet.”

De ser också faran i att man därmed likställer teckningar med sexuellt innehåll som kan antas avbilda barn eller är suggestiva i sådan riktning med foton eller videoupptagning av verkligt inträffade övergrepp, och stänger dörren för de som vill hävda att varje form av sexualiserad fantasiframställning av barn utgör en sådan kränkning att andra hänsyn måste skjutas åt sidan.

När det gäller de aktuella bilderna framstår det som givet att det inte rör sig om något verkligt övergrepp. Att det över huvud taget förekommer pornografiska teckningar med motiv som kan föra tankarna till barn är knappast en sådan kränkning av barn i allmänhet att det motiverar den förhållandevis långtgående inskränkning i yttrandefriheten och informationsfriheten som det skulle innebära om orealistiska sådana teckningar utan undantag kriminaliserades.

Det grundläggande syftet med den lagstiftning som mangamålet vilar på är att motverka sexuella övergrepp på barn och den spridning av dess fördärvade frukt, den dokumentation i form av foton och filmer som utgör hårdvaluta i pedofilkretsar. Det är inte att stadsfästa en kulturell beröringsskräck visavi sexualitet och underåriga människor. Om varje form av syftning på ungdom, eller lånande av barnsliga attribut, som ”vädjar till sexualdriften” (HDs uttryck, se domen) även när den är tillkommen i en fiktiv och tecknad gestaltning skall anses vara barnpornografi skulle det i princip innebära en återgång till en oerhörd och i grunden totalitär form av censur, ett överspänt bannlysande av varje form av utforskning av kontaktytan mellan barndom och sexualitet, även kritisk sådan som vill skildra just övergrepp på barn eller ungdomar som det traumatiserande brott det är.

Gängvåldtäkt på ung flicka i mangaserien ”ensamvargen och valpen”

Och frågan varför just visuella konstuttryck som mangateckningar skulle beläggas med ett sådant ögonbindel skulle med rätta omedelbart kunna väckas. Notera serieverket Kozure Okami ovan, ett erkänt konstverk och stilbildare för serietecknare som vill skildra en hård, i det här fallet historisk, verklighet. Den väjer inte för mord och våldtäkter på både barn och vuxna, och varför skulle den? Sådant var vardag i 1600-talets Japan. Skulle rent litterära skildringar ligga näst i tur? Eller bara illustrerade klassiker? Det mest extrema resonemenaget, vilket förs fram av t.ex ECPAT men syns även i hovrättens dom, har inget som helst begränsning i den riktningen.

Det är ovanligt att principiella frågor av betydelse för fri- och rättigheter ges så stor plats i svenska domstolar. Man kan konstatera att de behöver övning, det är ett som är klart. Domstolar är inte platser för kompromisser för att tillfredställa alla. En domstol äger rätten att tolka lagen. Det hade, om domstolen hade haft modet, mycket väl kunnat finnas plats för att tolka lagen som att teckningar, som inte baseras på en avbildning av verkligt existerande personer utan är komna inifrån bärarens fantasi, inte kan bedömas avbilda verkliga personer. Och eftersom barnpornografilagen uttryckligen tar sikte på personer, skulle dess tillämpning inte täcka sådant. Men Högsta domstolen vågade det inte, och begår därmed tyvärr i grunden samma fel som underinstanserna.

De ville behålla en liten lilltå av rätt att förbjuda även fatasiteckningar på grund av vad de föreställer. Inte på grund av deras anknytning till verkligheten, till verklig skada av riktiga personer. Genom att inte fokusera på kopplingen till verkliga övergrepp, och lämna kvar ett litet rum för sig själva för att fälla teckningar baserad på deras estetiska kvalitéer, behåller de just det hålrum som förr eller senare kommer att komma tillbaka och bita dem, och hela lagstiftningen, i ändan. Genom att distraheras av bildernas form istället för deras faktiska koppling till ett övergrepp fortsätter HD att upprätthålla en princip som om den dras till sin konsekvens är illegitim, lätt att komma runt och dessutom i verklig mening moraliskt förkastlig.

Ingen fantasiteckning i hela världen, oavsett hur välgjord den är, är ens en tusendel så stötande som även det grynigaste, otydligaste eller mest bildbehandlade foto på ett övergrepp som faktiskt har skett i den verkliga världen är.

Denna blogg hatar pedofiler och föraktar diggare av barnporr med en hetta som HDs domare aldrig kommer att komma i närheten av. Men, som en  liten påminnelse från Alan Isaacman, advokat som försvarade porrkungen och skithögen Larry Flynt illustrerar (nedan spelad av Edward Norton), visar sig frihetens halt när vi står ut med sådant vi inte gillar, inte apropå det som vi alla är överens om. Den linje som barnpornografilagen utgör är försvarlig, men bara om den verkligen tar sikte på den oerhörda skada som åsamkas människor, personer. Inte om den utsträcks till att förbjuda nedtecknade fantasier, om än vidriga och obscena.

**********************************

 Första inlägget om Mangamålet:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/05/18/mangamalet-om-en-farlig-uppluckring-mellan-fantasi-och-verklighet/

————————————————–

Högsta Domstolens domslut i Mål B 990-11 (Mangamålet) i fulltext finns på högsta domstolens webbsajt – se http://www.hogstadomstolen.se/Domstolar/hogstadomstolen/Avgoranden/2012/2012-06-15%20B%20990-11%20Dom.pdf

 Länk till bilderna i mangamålet (varav många är pixelerade), finns i http://blogg.tianmi.info/wp-content/uploads/2012/06/mangabilderna.pdf

Nyhetsmedier och Debattsidor:

Bloggar:

Övrigt:

Wikipedia. En genomgång av målet finns på wikipedia – se http://sv.wikipedia.org/wiki/Mangam%C3%A5let, liksom en kort introduktion till lagstiftningen i nordiska länder http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnpornografi. En kort sammanställning om bredden hos manga kan man få i http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_manga

Se om lagstiftningen i Lagen.nu

Se en Rapport av Europarådet om inskränkningen av rätten till artistiska uttrycksätt samt tillgången till kultur utifrån Europeiska Människorättsdomstolens praxis – http://www.echr.coe.int/NR/rdonlyres/F8123ACC-5A5A-4802-86BE-8CDA93FE58DF/0/RAPPORT_RECHERCHE_Droits_culturels_EN.pdf

Om Fattigdom del 5 – Fattigdom i Mellanöstern


Del 5 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I MELLANÖSTERN & NORDAFRIKA

Mellanöstern är en speciell region med hänseende på fattigdom och av stort intresse, inte minst med tanke på att i debatten görs ofta en koppling mellan terrorism och fattigdom, samtidigt som många av Mellanösterns länder också sitter på stora fyndigheter av världens främsta strategiska resurs – olja. Till sin utsträckning är detta en enorm region med stora interna skillnader ifråga om ekonomiska och befolkningsmässiga förutsättningar. Från de oljerika gulfstaterna över typiska medelinkomstländer till utfattiga och svårt eftersatta stater som t.ex Jemen. Där finns länder med någorlunda homogen befolkning som säg, Tunisien, samt religiösa och etniska mosaiker som Libanon eller Irak. Få är de länder som inte har någon form av minoritetskonflikt inbyggd i sig – antingen det gäller kopter i Egypten, berber i Algeriet, Marocko och Libyen, kurder i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, araber i Israel och så vidare. Detta är ett arv från kolonialismen dagar och har bidragit till att öka fattigdomen som nästan utan undantag är värre bland minoritetsbefolkningarna.

Det faktum att samtliga länder har en muslimsk majoritetsbefolkning borde, och har tidigare i historien, inte inneburit en avgörande faktor i ländernas välståndsutveckling. Och även idag visar exemplet Turkiet, där islamiskt inspirerade regeringar nu suttit vid makten i ett årtionde samtidigt som landet blomstrar ekonomiskt, att välstånd och Islam ingalunda står i direkt motsättning, Men på andra håll har tyvärr islamiska institutioner kommit att förstelnas ideologiskt och lägger hämsko på sådant som utbildning, kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig och bidra till staternas välstånd, möjligheten och sätten att uttrycka politiska krav med mera, och därmed blivit en faktor i frågan om fattigdom i de länderna.

Matförsörjning i Mellanöstern

Det finns dock fler faktorer som motiverar att mellanöstern tas upp för sig i fattigdomshänseende. Till att börja med har alla stora jämlikhetsklyftor – det är djupt ojämlika samhällen med en liten och ineffektiv medelklass eller kvalificerad arbetarklass. De lider nästan samtliga av en akut brist på demokrati, rättsäkerhet, starka civila institutioner samt något som liknar folkligt deltagande i avgörande frågor om staternas styre. Nyligen har många av dessa länder skakats av stora folkliga resningar, ”Den Arabiska Vår”, som i alla fall lovar att något rubba regionens dominerande styresform- diktaturer eller auktoritära regimer med lite eller inget folkligt deltagande. Men än så länge har de strukturer som starkt bidrar till att låsa fast stora befolkningsgrupper i fattigdom visat sig svårrubbade.

almmänna val och politiska friheter mellanöstern

Två stater där omfattande protester skett och där också religionen spelar en viktig roll är de viktiga länderna Egypten och teokratin Iran. Deras många likheter men också olikheter hjälper till att kasta ljus över fattigdomsproblemet i mellanöstern.

Fattigdom i demokratibristens efterföljd 1: Det sekulära Egypten  

I Egypten, liksom även Tunisien, har det gamla styret kastats över ända- eller har det? Ledarfiguren är borta – men frågan är om inte kontinuiteten är mycket större än vad man kunde förledas att tro under de segerrusiga dagarna. Framför allt har få åtgärder vidtagits för att minska de strukturella problem som vidlåder de ekonomierna. Fallet Egypten är bestickande. Egyptens befolkning på över 83 miljoner lever på 5 % av landets yta. På grund av konservativa värderingar, allmän inkompetens och sviktande insatser på det sociala området är födslotalen höga, och befolkningen växer år efter år över vad landets ekonomi förmår bära. Medianåldern är endast 24 år, hela 33% av befolkningen är under 15 år. Arbetslösheten är över 10 % i officiella siffror och troligen högre än så.

BNP per Capita är 6200 USD omräknat till köpkraft (Sverige 39 000 USD)  men värst är de stora inkomstklyftorna: den rikaste 10% av befolkningen konsumerar nära 30% av landets produktion och inkomster, medan den lägsta 10% får nöja sig med 3 %.  Statistiken för på exakt vilken nivå de många fattiga lever i spretar. Minst 22% av befolkningen under nationella fattigdomsgränser, medan världsbanken räknar med att närmare 40%  av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen.

De fattiga har svårt att uppnå utbildningsnivå tillräcklig för att kunna enrollera sig i vettiga skolor i ett Egypten där utbildningen är starkt segregerad längs klassgränser. Den egyptiska landsbygden, speciellt i Övre (södra) Egypten, är svårt eftersatt ifråga om sociala tjänster, och dess befolkning, bland vilka fattigdom bitit sig fast över generationerna av brist på möjligheter, har sökt sig till de enorma nergångna förstäderna som växt upp kring Kairo eller Alexandria där de utgör en mångmiljonhövdad, undersysselsatt människoreserv som tar vilka jobb som helst. Speciellt Kairos närmast bisarra trängsel och armod, förvärrad av den bristfälliga sociala servicen och korruption, har blivit ett kännetecken under den långa Mubarak-eran. Några exempel är t.ex.  Zabbaleen, en folkgrupp om minst 70 000 personer som fungerar som Kairos skräpplockare, och det berömda faktum att över 1,5 miljoner människor lever i stadens gamla kyrkogård al-Khalifa…

Fattigdomen är i Egypten som annrostädes i Mellanöstern mycket ett ungdomsfenomen – De unga har mycket få möjligheter även i storstäderna och 90% av de arbetslösa i Egypten är under 30 år. Den typiske fattige i Egypten är en ung man eller kvinna med bristfälliga läs-och skrivkunskaper, på landsbygden eller nyinflyttad till en storstad  som äter en extremt ensidig, proteinfattig men sockerrik diet, och arbetslös eller hankande sig fram på ströjobb.

Ungdomsarbetlöshet Mellanöstern

Det här utgör en viktig bakgrund till de protester som nyligen störtade den auktoritäre Hosni Mubaraks styre, men också till det Muslimska Brödraskapets starka närvaro i de fattiga stadsdelarna. Många i väst förundras och förfasar sig att det Muslimska Brödraskapet, som ända från början satsat hårt på social verksamhet, kan ha så mycket stöd i Egypten. Men under de ovan nämnda förhållandena är det knappast konstigt, då de utgör i praktiken en ersättning för statens roll och delar ut mat, stipendier och hälsovård bland de fattiga.

Fattigdom i demokratibristens efterföljd 2: Prästväldets Iran

I Iran, också ett land med en växande ung befolkning vars framtidsutsikter inte är ljusa  har hittills protester och försök att öppna upp teokratin misslyckats.  I kontrast till Egypten framstår Iran (och också Syrien) som exempel på ett mycket mer brutalt repressivt styre. Detta kan inte annat än också påverka försöken att komma till rätta med  fattigdomsproblemen, som liknar Egyptens på många sätt.

Iran är intressant ur fattigdomssynpunkt delvis på grund av sin säregna samhällsmodell, med en teokratisk stat som formellt har just lindrandet av nöd och jämlikhet som viktiga mål. Den iranska regeringen berömmer sig ofta för att ha gjort stora framsteg ifråga om utbildning och hälsovård. Men bortsett från subsidier för att klara livhanken och grundläggande samhällstjänster är möjligheten till seriös högre utbildning, att starta affärsverksamhet samt att satsa på nya tjänster och näringar kraftigt snedfördelad och hämmad dels av censur och korruption, dels av att landet delvis står isolerad från sin omgivande region. Just bristen på ekonomisk frihet är något som Iran inte är ensamt om i regionen, men även i den dystra samlingen är man ett särskilt dåligt fall.

Iran är trots sina föresatser, och trots att en utbyggnad av infrastruktur och sociala hjälpinsatser skett de senaste decennierna, ett djupt ojämlikt land med omfattande fattigdomsproblem, särskilt när man betänker dess oljetillgångar. Iran har några av mellanösterns största oljereserver. Men det är symptomatiskt för det korrupta och ineffektiva styret där att stora delar av befolkningen ser alltför litet av de pengarna i form av konstruktiva förändringar av sin situation. Detta samtidigt som landets religiöst anstuckna regering tycker sig ha råd att satsa på ett kärnenergiprogram snarare än att t.ex. bygga ut den svårt haltande infrastrukturen och hälsovården i landet.

Regeringen publicerar få och ibland motstridiga siffror om fattigdom, och data om fattigdomen i Iran saknas t.ex.  hos världsbanken, men av landets egna statistik kan man skönja att ca 10 miljoner (%) lever under världsbankens fattigdomsgränser, och totalt 30 miljoner (%) under den egna relativa fattigdomsgränsen. Det är mer än hälften av en befolkning på 75 miljoner. Gränsvärdena för relativ fattigdom är mycket högre i huvudstaden Teheran jämfört med landsbygden (ca 8000 USD per familj och år och ca 5000 USD för stad och landsbygd respektive). Trots att situationen i städerna är bättre än i landsbygden utgör de högre levnadsomkostnaderna ett problem, liksom arbetslöshet och svårighet att starta företag. I de växande städerna lever således en stor del av befolkningen genom att hanka sig fram på ströjobb, av släktingars hjälp och med en ytterst osäker situation. Både gatubarn, tiggare och prostitution syns på Teherans gator. Det beräknas att mellan 45-55% av stadsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Fattigdomen får politiska implikationer när man betänker att den nuvarande konservativa regeringen åtminstone i sin retorik trycker på fler subventioner till just de fattiga. Fattigdomens återkomst är uppenbarligen djupt generande för den islamiska regeringen, men Irans isolering från viktiga marknader och brist på utländska investeringar parat med en repressiv inrikespolitik utgör stora hinder för mer omfattande program för tillväxt som kan nå de många fattiga.

Saudiarabien – Oljerikedom som slätar över fattigdomen

Oljelandet framför alla andra, Saudiarabien, kan stå som typexempel för gulfstaterna på arabiska halvön.

De oljerika gulfstaterna omtalas ofta som rika länder som skämmer bort sin befolkning med sådant som fri hälsovård och skolgång. Kungariket frammannar bilden av Mercedesförsedda shejker med horder av tjänarstaber som mest hänger och kokar te åt sina stormrika herrar.  Och sant är att landet sitter på en oerhörd rikedom i kraft av sina oljetillgångar. Men även så drabbas även Saudiarabien av problemet med en råvarubaserad ekonomi, vars intäkter lätt kan förskingras.  Landet ägs i praktiken av en enda familj och dess klienter, och dessa ser varje rapportering av missförhållanden, med rätta, som ett hot mot sin bisarra medeltida envåldsmakt.

Reportage från National Public Radio

http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth

Saudiarabien rapporterar således inte gärna officiella siffror om fattigdom till världsbanken eller andra internationella organ. Men kännare med insyn i landet, samt regeringens egna siffror på hjälp till nödställda pekar på att över 670 000 familjer lever i fattigdom – det skulle motsvara ca 3 miljoner människor, av en total infödd befolkning på 18 miljoner, så det är inget litet eller marginellt problem.

Då har man inte ens tagit med de miljoner gästarbetarna som i praktiken utför allt jobb i landet med i beräkningen. Samtliga gulfstater har importerat miljontals gästarbetare från runtom i världen, att utföra grova eller obehagliga kroppsarbeten samt som tjänstefolk. Rapporter visar att vissa av dessa lever under usla förhållanden. Men regeringen verkar ytterst obenägen att erkänna att problemet finns, och under den hårda censuren är det svårt att få gehör för förändringar borde ske.  Alla gästarbetare är inte fattiga i meningen att de lever i armod, men förutom ett toppskikt av kvalificerade yrkesmän från främst Västländerna är deras inkomster blygsamma med landets mått och deras liv svårt beskurna. I praktiken är de rätts- och egendomslösa och totalt beroende och undertryckta av sina herrar vilka ofta inte tvekar att exploatera dem hänsynslöst och i fallet med t.ex kvinnliga anställda heller inte skyggar från sexuella eller andra former av personliga övergrepp. Likt forna tiders slavar, som de till stor del ersatt.

Ett annat faktum som försvårar fattigdom i Mellanöstern är att området är instabilt, med många till tänderna beväpnade stater och etniska och religiösa konflikter som pyr under ytan. Inget illustrerar detta bättre än Israel/Palestina-konflikten.

Israel & Palestinierna – flyktingar, krig och fattigdom

Den omtalade konflikten mellan palestinierna och staten Israel har fattigdom som en viktig komponent. Den 45-åriga ockupationen med dess katastrofala effekter på de arabiska invånarnas förmåga till ekonomisk utveckling har skapat några av de mest förslummade platserna på jorden. Nästan 50% av befolkningen i Västbanken, och nästan 80% i Gaza lever i mycket svår fattigdom. De allra sista åren har den palestinska ekonomin sett en modest uppryckning – men avsaknaden av en slutlig uppgörelse mellan staten Israel och den palestinska myndigheten sätter svåra hinder för den ekonomiska utveckling som behövs för att minska fattigdomen på sikt. Till dess kan den palestinska myndigheten inte importera fritt, inte utöva kontroll över egna resurser eller sin skattebas, eller få tillgång till internationella marknader. Beroendet av utländskt bistånd är starkt – ca en tredjedel av den palestinska budgeten härrör från utländskt bistånd, och hälften av nödhjälpen till den palestinska befolkningen betalas av biståndet.

Ur fattigdomssynpunkt är det palestinska problemet inte bara begränsat till de palestinska territorierna. Efter 1948 då de första palestinska flyktingarna flydde och än mer efter kriget 1967 har miljoner flyktingar etablerats i stora flyktingläger, både intern i Västbanken och Gaza och i de omgivande grannländerna. De flyktingarna har varken tillåtits att återvända eller integreras i de länder där de befinner sig. De palestinska flyktinglägren är veritabla fattigdomsfällor med begränsad tillgång till avlopp, el och hälsovård och utan omfattande hjälp från det internationella samfundet skulle stora delar av befolkningen svälta.

Israel, som är det land som mest avviker från de ovriga ifråga om dels religion och institutioner samt grad av demokrati, i alla fall för sin judiska befolkning, har tyvärr mer och mer kommit att närma sig de övriga, och dess eget fattigdomsproblem har ökat på senare år.  Även inom staten Israel från före 1967 års gränser ökar klassklyftorna markant och en nyfattigdom har uppstått, delvis pådriven av den pervertering av ekonomin och allokeringen av resurser till den jättelika militära apparat som detta lilla land tycker sig behöva hålla sig med, samt de kostnader och snedprioriteringar som vidlåder bosättningarna och att en hel sektor av samhället, de ultra-ortodoxa, kräver subsidier och statliga interventioner för att upprätthålla ett samfundsliv som är skandalöst icke-produktivt för samhället i övrigt.

Trots att Israel är ett OECD-land med en blomstrande högteknologisk industrisektor lever en fjärdedel, ca 25% av befolkningen, i fattigdom. Talet är mycket högre bland ortodoxa judar, ryska invandrare och förstås – israeliska palestinier. Värt att omnämna i sammanhanget är att Israel omsätter ca en femtedel av sin BNP på rena försvarsutgifter, mer om man tar in industrier som har både militära och civila verksamhetsområden.

Algeriet – Terrorism, Korruption & Fattigdom trots oljereserver

Exemplet Algeriet slutligen, visar på att trots att ett land har oljerikedomar  kan korruption, interna konflikter och auktoritärt styre göra att stora delar befolkningen ändå kvarblir i armod. Speciellt på landsbygden, där arbetslösheten är omfattande, grasserar nöd och brist på modern infrastruktur. Det blodiga kriget mellan regeringstrupper och islamiska väpnade grupper som GIA på 1990-talet gjorde situationen än mer akut och slog mot transporter, utbildning och hälsovård på landsbygden. Efter att en normalisering inlett på 2000-talet har situationen något förbättrats, men i dagsläget är ännu 22,6% av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Precis som i Egypten är arbetslösheten vitt spridd bland de unga, och ca 70% av befolkningen under 25 år arbetslös, och den totala arbetslösheten ca 16%. Dessa måste leva på ströjobb, och när de bildar familj är risken stor för att barnen föds in i fattigdom och behov av sociala insatser. Precis som i Tunisien och Egypten har detta lett till omfattande protester mot regeringens politik.

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Latinamerika.

Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 4 av Serien: Fattigdomen i Afrika

 *****************************************

Se också Indomitus publicerade (i tidningen Utblick) artiklar om Egypten och Det Muslimska Brödraskapet, som visar på hur repression, religion och fattigdom samverkar i detta centrala och avgörande land i mellanöstern. Artiklarna skrevs alledeles i början av den Arabiska Våren men har ännu bäring på siutiationen där.

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/09/protesterna-i-egypten-och-muslimska-brodraskapet-indomitus-i-utblick-nr-1-2011/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/13/om-den-arabiska-varen-fokus-det-muslimska-brodraskapet-1/ 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Om lagförslaget mot tvångsgifte – En liten genomgång av dagens lagstiftning


Igår inkom den förre justiciekanslern Göran Lambetz med en god nyhet, nämligen resultatet av den fleråriga process med dito utredning för att skärpa lagstiftningen kring frågan om tvångsäktenskap.

Den här utredningen tillsattes och fick sina direktiv i maj 2010, och har legat som en blöt filt över försök att föra upp dessa frågor i Sveriges riksdag sedan dess. Men nu är det som sagts klart.

Enligt utredningens förslag ska någon som tvingar en annan person att gifta sig dömas för äktenskapstvång till upp till fyra års fängelse. En subsidiär, mindre allvarlig brottsrubricering införs också på sedvanlig Brottsbalksmanér, nämligen barnäktenskapsbrott, där den som förmår ett barn att gifta sig ska kunna dömas till böter eller fängelse i högst två år. Sistnämnda kompletteras genom att man föreslår att dispensen för att gifta sig med en person under 18 år tas bort. Därmed täpps en annan lucka som underlättat för att förmå unga människor att ingå äktenskap mot sin vilja. Inte längre skall väldigt unga personer, tekniskt ännu barn, kunna gifta sig.

Det slår mig att det är en märklig inställning från Lambertz och också Sabuni i t.ex SvD att de inte tror att lagen kommer att användas. Och oroväckande, för om lagen därför kommer att göras så tandlös att den i praktiken inte kan tillämpas har man inget vunnit. Det kommer inte att saknas fall då lagen i  alla fall borde kunna tillämpas.

Jag tror att Lambertz och Sabuni underskattar,den utsträckning i vilken föräldrar och släktingar, främst men inte uteslutande i traditionella eller religiösa miljöer, agerar utifrån en idé om att de äger och helt och hållet förfogar över sina barn. För den som resonerar längs de linjerna är en lag mot tvångsäktenskap något att försöka komma runt, inte att hindras av. Det här är något som går långt utöver de fall som man omedelbart får för ögonen, nämligen att folk från klan- och hedersbaserade kulturer i Sverige agerar som i sina hemländer och arrangerar äktenskap. Sekter och isolerade sammanslutningar i alla länder, inklusive Sverige, vilka oavsett trosinriktning inte speciellt aktar individens fria vilja, har alltid utövat tryck och tvång ifråga om äktenskap.

Det finns många människor som tror att tvångsäktenskap redan är otillåtet i Sverige. Och på sätt och vis är det sant, men det är ett indirekt förbud, där lagar om olaga tvång och annan lagstiftning med mycket bredare anslag är vad som i så fall tillämpas. Det gör dock också att man jobbar med mycket vidare definitioner som uppenbart har lett till gråzoneroch ett otillräckligt skydd för den här väldigt speciella formen av brottsligt tvång, som framgår av rapporterteringen kring arbetet som lett fram till dagens lagförslag (Se http://www.regeringen.se/sb/d/14437/a/160604).

Som av en händelse ombads jag förra året att komma med ett klargörande av den rådande lagstiftningen på tvångsäktenskapsområdet, speciellt rörande barn. De viktigaste delarna av det PM som jag sammanställde kan ses nedan, och sammanfattar alltså rättsläget idag, innan det nya lagförslaget blir verklighet.  Men den hjälper också för att få syn på de fallgropar som den nya lagstiftningen måste försöka övervinna om den skall få någon effekt.

Tvång eller ålder som Äktenskapshinder eller skäl för upplösande av äktenskap

Den grundläggande frågan om minderåriga,vdvs personer under 18 år,  alls skall få gifta sig, regleras i Äktenskapsbalken. Där har funnits bestämmelser som medgivit dispens (se ÄktB 2 kap. Äktenskapshinder).

1 § Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet som anges i 15 kap. 1 §. Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl

Lambertz utredning förelsår att man sätter stopp för det där. Men frågan om hur man slutgiltigt skall kunna medge vissa fall där t.ex. de somgifter sig står alldeles inför att fylla 18 och speciellt svåra omständigheter råder, t.ex. havandeskap är för handen, lär bli föremål för debatt ända in i målsnöret.

Själva formfrågan om Vigseln (ÄktB 4e Kapitlet) kan ha betydelse för det fall ett arrangerat eller framtvingat äktenskap kommer att ta sig former som inte erkänns av svensk lagstiftning. 4e kapitlet 2§ stadgar sådant som att de två vigda skall vara närvarande, samt vilket har betydelse här, att de uttryckligen skall ge till känna att de samtycker till äktenskapet. I andra fall kan vigseln anses ogiltig. Den som förrättar vigseln skall vara behörig enligt ÄktB 4:e kapitlet, 3§.

Som tidigare sagts är ingående av tvångsäktenskap förbjudet i Sverige på ett indirekt sätt, såtillvida att själva äktenskapshandlingen inte är särreglerad, utan anses passa in i beskrivningen av andra handlingar som är otillåtna enligt svensk lagstiftning. En uppräkning av dess brottsliga handlingar finns i Brottsbalkens 4:e kapitel, om Brott mot Frihet och Frid, och innefattar:

Mäniskohandel – för de fall någon lurar/tvingar någon utomlands eller kdinappar flickor från utlandet till Sverige för att ingå äktenskap mot sin vilja där offret riskerar att utnyttjas i äktenskapet eller på annat sätt exploateras

1 a § Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

Olaga frihetsberövande, om barn eller annan hålls fängslad eller isolerad i avsikt att förmå denne att gifta sig

2 § Den som i annat fall än som sägs i 1 eller 1 a § för bort eller spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten, döms för olaga frihetsberövande till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Olaga tvång samt Olaga Hot, i de fall någon hotar/misshandlar en person för att få henne till att ingå äktenskap mot sin vilja och äktenskapet kommer till stånd.

4 § Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande, dömes ock för olaga tvång, såframt tvånget är otillbörligt. […]

5 § Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

I systemtiska, utdragna fall, till exempel där någon misshandlats under lång tid, kan rubriceringen bli det svårare brottet Grov Fridskränkning enligt Brb 4 kap 4a§.

Även andra än de som utfört brotten direkt kan bli föremål för åtal om de deltagit i planering eller anstiftan av de brottsliga handlingarna. D.v.s. inte bara gärningsmannen kan straffas, även andra kan straffas för brott om de medverkat eller deltagit på olika sätt. Det här är speciellt viktigt ifråga om tvångsäktenskap, som ofta har ett starkt drag av kollektivt brott. Antingen det är familjen, i vissa fall den utökade familjen, eller en religiös sekt eller annat kollektiv, finns ofta ett starkt tryck från en vidare grupp människor som vill att äktenskapet ifråga skall komma till stånd.

De vanliga reglerna i brottsbalkens 23 kap. (Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott) gäller om inget annat anges. Men det kan vara klokt att ha en speciell skrivning om att dessa bestämmelser, som ju vidgar kretsen av ansvariga, är tillämpliga. Vilka handlingar som täcks in bör helst framgå tydligt av den föreslagna lagens förarbeten.

Om ett äktenskap trots allt har ingåtts med tvång, i Sverige eller utomlands och om äktenskapet har blivit giltigt i Sverige så har man rätt till omedelbar äktenskapsskillnad ( se ÄktB 5 kap. Äktenskapsskillnad)

5 § En make har rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om det görs sannolikt att maken har tvingats att ingå äktenskapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder utan behörig myndighets tillstånd.

Konflikter mellan Svensk och Utländsk Lag

Huvudregeln för beivran av brott i Sverige är att det finns en koppling till svenska förhållanden: se Brottsbalken 2 kap. Om tillämplighet av svensk lag.

1 § För brott som begåtts här i riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsamma gäller, om det är ovisst var brott förövats men skäl finnes antaga att det är begånget inom riket.

2 §För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol, om brottet begåtts

  • 1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,
  • 2. av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare och finns här, eller
  • 3. av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

 Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen

Notera att 2§ ovan slår fast det som kallas dubbel straffbarhet, som är huvudregel (det finns dock brott, som t.ex. a gäller inte människohandel eller försök till detta, då det inte gäller). Dvs en brottslig handling som sker utomlands  kan väckas till åtal i Sverige om det är brottsligt på båda  platserna. 

Fråga är om erkännande av andra länders lagstiftning är dock en kitslig ifråga om barnäktenskap, där andra rättsordningar mycket väl kan tillåta sådana. Att utländska äktenskap erkänns i Sverige  är ett  villkor för att svenska äktenskap i sin tur skall erkännas utomlands. Men det öppnar samtidigt portarna för att tvångsgiften kan utföras utomlands och sedan importeras in till Sverige. Redan dagens lagstiftning tar fasta på det där, se  Lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 1 kap. Om äktenskapets ingående:

8 a §Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige

  • 1. om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige eller
  • 2. om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång.

Frågan är dock om ett uttryckligt förbud mot barnäktenskap skulle gör att giftermål som ingåtts före 18 års ålder anses ogiltiga i Sverige även om det vid den tidpunkten inte fanns någon anknytning till Sverige. Det kan också noteras att i fallet med utländska äktenskap, finns som synes redan ett uttryckligt förbud mot tvång, som saknas för de äktenskap som ingås i laga ordning i Sverige.

Om Myndigheters Ingripande

I den nuvarande lagstiftningen faller en viktig roll på länsstyrelserna, assisterade av socialnämnden i den kommun där en eller båda äktenskapets parter är skrivna, för att övervaka att äktenskap ingås i enlighet med svenska lagar och begränsningar. 

Enligt t.e.x ÄktB 15 kap 1§ är det Länsstyrelsen som meddelar beslut i frågan om äktenskapshinder. Socialnämnden i den kommun där den underårige är bosatt skall yttra sig och inkomma med de upplysningar som är av betydelse för frågan. Detta kan röra sådant som t.ex om barnet varit utsatt för brott, om det finns medicinskt underlag av betydelse o.s.v.

I frågan om äktenskapsskillnad på grund av tvång som faller kan allmän åklagare väcka talan. Socialnämnden skall liksom i fallen med äktenskapshinder inkomma med ett yttrande och underlag om den som ingått äktenskapet är underårig enligt svensk lag (se ÄktB 5 kap, 5§, 3 st.)

Socialstyrelsen har i sina  allmänna råd (SOSFS 2006:12) om handläggning och dokumentation av ärenden som rör barn och unga slagit fast att ingripanden bör ske även det är oklart om brott begåtts, varvid det finns möjlighet att konsultera polis och åklagare. Socialstyrelsens uppfattning är att misstanke om brott mot barn enligt 3, 4 och 6 kap brottbalken bör, om det är till barnets bästa, skyndsamt polisanmälas. Om det inte polisanmäls skall det noga dokumenteras varför.

Även andra verksamheter, som hälsovård, skolkuratorer och annat,  har ibland en anmälningsskyldighet till socialnämnden. Det som gäller i allmänhet vid misstanke om att barn far illa, gäller ”självklart” även i dessa frågor. Men frågan är om inte man bör passa på att slå fast denna ”självklarhet” i lagstiftningen och/eller dess förarbeten. Bara ifall att. Flata eller handfallna myndigheter är inget nytt, som framgått med all tydlighet ifrågan om t.ex. misshandel av barn.

Summa sumarum kan man säga att det finns gott om hål att fylla i den befintliga lagstiftningen, främst ifråga om klarhet och att staka ut en tydlig anvisning för vad som är förbjudet, hur det förhåller sig till t.ex. utländska förhållanden och om hur myndigheter bör ingripa. . Anslaget i den offentliga utredning som finns nu verkar lovande, men skingrar långt ifrån alla dimmor och kommer hursomhelst att bli föremål för ändringar och modiferingar. Det färdiga lagförslaget såsom det ställs inför riksdagen. med dess förarbeten, kommer således att bli intressant läsning.

———————————————————

Lagförslaget rapporterades och kommenterades på många soffor och spalter igår, se bl.a.

Övrig kringläsning

Mangamålet – om en farlig uppluckring mellan fantasi och verklighet


Expressens ledarredaktion har frågat sig vad svenska tecknare och illustratörer sysslar med som inte höjer sina röster. Det undrar jag med,speciellt efter Björn Sällström vid Rikspolisstyrelsens barnpornografigrupps inlägg i SvDs ”Brännpunkt”. Rubriken är talande:Låt oss bekämpa verklig barnporr”.

Jag tar min utgångspunkt i Björns Sällströms debattinlägg, eftersom jag tror att han är något på spåret. Nämligen en avgörande och praktisk distinktion.

Verklig, fotograferad barnpornografi är en dokumentation av ett verkligt övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg att innehavet av ”vanlig” pornografi inte är olaglig i Sverige. Orsaken till att barnpornografi, inte bara spridning utan redan innehav, med rätta kriminaliserats är att även ett foto eller video av dylikt slag har en länk till ett verkligt övergrepp. Men det nuvarande målet luckrar upp denna koppling. En teckning av ett barn, oavsett hur ungt, som penetreras eller avbildas på andra motbjudande sätt, behöver nämligen inte vara en avbildning av ett övergrepp. Den behöver inte ha koppling till en verklig händelse. Det kan vara en ren fantasiprodukt, som via tecknarens penna funnit sin väg ut i den fysiska verkligheten.

Mangamålet bortser dock från detta att ett motiv kan vara av ren fantasikaraktär och kriminaliserar i förlängningen fantasier av ett visst slag. Man kan omedelbart fråga sig (som t.ex här) varför just tecknade bilder föreställande helt påhittade motiv då skulle kriminaliseras – varför, i så fall, inte porrnoveller med barn som protaganister? Snuskiga visor? dikter? Nabokovs Lolita?

Jämförelsen är relevant, för vad den svenska lagstiftningen inte tar in är att manga har en roll och bredd som mycket mer liknar litteraturens än västerländska serietidningar traditonellt haft. Först nu, på senare år, har serier i väst på bredare fron kommit att behandla de många teman som manga tar upp. Så i samma utsträckning som västerländsk skönlitteratur innehåller barn som utför sexuella handlingar, har manga det också. Skillnaden är bara att i mangas fall utgörs mediet av en blandning av text och bild, och inte bara text. Men de är båda fantasiprodukter.

En brasklapp, som vissa debattörer använt sig av, är att den tekniska utvecklingen numera tillåter att man genom program kan ge serieteckningsliknande eller dataanimerad form åt foton eller video av verkliga övergrepp. Det kan låta bestickande, men är en rökridå. Var och en som någonsin modifierat ett foto i photoshop vet att det alltid finns ett original någonstans i bakgrunden. Det är den som utgör kopplingen till ett verkligt övergrepp av en verklig person.  Det är det som är den legitima (och helt rättfärdiga) grunden för kriminalisering, och det kan göras även ifråga om spridning och ägande, inte bara produktion. Precis som lagstiftningen syftar till.

10 a § Den som

  • 1. skildrar barn i pornografisk bild,
  • 2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,
  • 3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,
  • 4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller
  • 5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till

  döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år

[…]

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.

Brottbalken 16 kapitlet 10§ – från Lagen.nu (min kursivering)

Vad rättskipningen, med eller utan lagstiftarnas hjälp borde rikta in sig på är att bygga ett rättsläge där all befattning med verkliga övergrepp, inklusive manipulation och spridning av densamma, beivras så långt som möjligt. Istället för  att som nu, kriminalisera ett motiv för en hel dimension av skapande. Inga visuella framställingar av barn i sexuella situationer skulle alltså få ske. Notera att man då har likställt verkliga barn och själva tanken på barnliknande varelser. Något som polisen som har att beivra brott mot förstnämnda verkar ana sig till. Och motsätter sig.

Utan att tänka  sig  för försvagar domstolen upp gränsen mellan verklighet  och tanke, mellan en idé, som aldrig kan vara kriminell i  ett fritt samhälle, och praktik, vad man gör mot andra. Det påminner mig för övrigt starkt om vad religiösa fundamentalister gör när de vill kriminalisera ”hädelse”, dvs sätta munkavle på de som inte aktar just deras mumbojumboriter och vidskepelser. I båda fallen finns inget offer. Ingen påvisbar skada.

Att sistnämnda är ett problem i konstruktionen bakom målet framgår av att några av de organisationer som yttrat sig i förhören kastat fram idén att framställningen av rena fantasibilder av barn i sexuella situationer är så skadliga för samhällsklimatet att de borde förbjudas och likställas med dokumentation av verkliga övergrepp. Det här är utskott av den gamla tanken att vissa saker är ”förråande” att se. Och det finns ett slags spår av argument i det. Ett som är värt att överväga, men som samhället också måste avvisa, efter att ha övervägt det. Därför att det utgör en godtycklig censur.

Ett godtycke som framgår omedelbart om man ställer sig frågan (vilket görs bla. här ) : Mord är otillåtet och klandervärt. Får man alltså inte rita ett mord?

Sett i det ljuset framstår tolkningen av lagstiftningen som gjorts i målet hittills som ett slappt och fantasiöst svep som tydligt inskränker den konstnärliga friheten att alls ge form åt vad man föreställer sig. Istället för att jaga de verkliga övergrepp av verkliga personer mot verkliga personer, som borde ges mycket högre prioritet än idag, tror man att man avancerar barns rättigheter genom att helt sonika förbjuda en konstnärlig uttrycksform. Och missar den grundläggande distinktionen att det ena är en ren fantasiprodukt, och det andra är något verkligt. Man låter ändamålet helga medlen.

Här kan vi verkligen snacka om att kasta ut barnet med badvattnet. Man undrar hur det står till med kunskapen om vad en skapande process och skillnaden mellan konst och verklighet hos domstolarna som fällt utslaget.

Domstolen uttalar att det straffbara området utsträckts till att gälla även tecknade bilder, eftersom sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell. Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller ej saknar vidare betydelse för straffbarheten, liksom kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp.

Ur Hovrätten dom, från Dagens Juridik 20110128

Man kan vidare misstänka att utslaget i mangamålet är uttryck för en önskan att använda den befintliga lagstiftningen för att kriminalisera något som förutom att vara potentiellt överlappande med riktig barnpornografi är…tja, osmakligt.

Osmakligt? Så in i Helvete! Men är detta BARNPORNOGRAFI?

Man mer än anar, man ser tydligt konturerna av en vilja att förbjuda att någon ens tänker på barn i sexuella sammanhang, att ”lagstifta en viss smak” över hela resonemanget. Men det är inte pedofilers tankar som utgör grunden för kriminaliserinen av pedofili, både i praktik och i spridningen av dess dokumenterade följder. Utan att det utgör bevis för ett inträffat övergrepp i verkligheten. Mot ett verkligt barn. Medan den som ur hjärnan tecknar barn i sexuella situationer, bara har tänkt, och fäst sin fantasi i en form som andra kan dela. Folk kan gilla det eller inte, men det är kommet från skaparens inre. Inget samröre med verkligheten behöver finnas där. Det man kränker är ett tabu, en idé om barns plats i samhället. Ett som man kan instämma i och dela, som undertecknad gör. Men att kränka en idé kan, hur vällovlig denna än är, aldrig likställas med befintliga människors lidande och övergrepp som är verkliga händelser i tid och rum. Tycker man det är man på ett mycket farligt plan.

Utan att tänka sig för försvagar i själva verket tankegången bakom mangamålet grundvalen för just det förbud som man lutar sig mot. Genom att lösgöra kopplingen till ett verkligt övergrepp förvandlar man definitionen av barnpornografi till en fråga om tycke och smak.

Och det finns vidare implikationer. I själva verket utgör den slappa, icke-verklighetsgrundade attityden till vad som borde vara kriminellt i sig en mycket större fara för samhället än någon osmaklig mangateckning.

Detta är ett tydligt fall av där ett skyddsintresse, behovet att värna barns kroppsliga integritet, tillåts att så ta över att man i vägen för detta raserar den frihet att uttrycka sig som möjliggjort att barns intressen kommit i förgrunden. Om domen står sig, kommer yttrandet av tankar att begränsas. Det är inget annat än tankecensur. Vilket strider mot de värden, de mänskliga rättigheter, som underligger omsorgen om just barns rättigheter, vilka inte uppstått i ett vakuum utan utgör en del i den amalgam där omsorgen om verkliga människors integritet är en, och rätten att tänka, och skapa,  är en annan. Kom ihåg att i en överdrivet pryd och censurerande miljö kommer de verkliga övergreppen, den pedofili som lagstiftningen är tänkt att bekämpa, att sopas under mattan. Det här är en insikt som skiner igenom i vår egen grundlag, som varnar för att inskränka yttrandefriheten utöver vad som är absolut nödvändigt och som slår fast att den är en grundval för ett demokratiskt samhälle. Se nedan.

2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
Opinionsfriheter

1 §Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad

  • 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,

[…]

Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 2124 §§, begränsas genom lag:

  • 1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 15),

[…]

21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Lag (2010:1408).

Regeringformen 2:a kapitlet 1 §, 20 § och 21§ från Lagen.nu (mina kursiveringar)

Historien är oerhört tydlig på den punkten. Genom århundradena har som de som vill censurera litteratur och konst som skildrar drogmissbruk, sexuella övergrepp, krig och mord, kritik mot regeringen, eller partiet, eller Gud, begagnat sig av denna uppluckring mellan verkligheten och fantasin för att förbjuda, med lagens hjälp, uttryck för rena tankar och åsikter som inte skadar någon faktiskt person, men som anses klandervärda. Det är en oacceptabel handlingslinje, ovärdigt ett fritt samhälle som verkligen värnar om de som är svaga och behöver vårt skydd. När botten gått ur och vi börjar kriminalisera tankar som inte har någon koppling till verkliga förhållanden  finns ingen logisk och konsekvent gränslinje längre. Ett skyddsintresse blir lika gott som något annat. Extremister, auktoritärt anstuckna, moralister, ljuskygga rörelser kommer att finna sig väl tillrätta.

På tur för kriminalisering?

Med all förlov till ECPAT, rädda barnen och allt vad de heter vars arbete nu på ett mycket olyckligt sett får en totalitär udd.

Den som likställer imaginära barnvarelser och verkliga barn, med svepskälet att redan rena fantasiprodukter utgör en skada mot samhället som är så stor att yttrandet av en sådan tanke måste ringas in utan hänseende på om den är kopplad till verkligheten på något sätt, har avslöjat  något om sig själv (som de sannerligen inte kommer att erkänna) som är värt att peka ut. Nämligen att det inte är barns väl och ve som ytterst är syftet och ändamålet bakom deras intagna position. Utan en idé om barndomen och det passande uttryckssätten kring denna idé. Deras sanna värderingar innehåller en ekande tomhet, har lösgjort sig från omsorgen om verkliga människor av kött och blod. De har avslöjat att de inte tror sig förmögna att bekämpa pedofilanstuckna idéer (vilka är väl värda att bekämpa) med  sina egna idéer. Nej. Genom att jämställa verkliga barn och fantasier har de fjärmat sig från, inte vinnt sig omsorg om, det som de säger sig vilja skydda.

***************************************

Uppdatering: Se inlägg som följde på Högsta Domstolens dom 20120615

Friande Dom i Mangamålet: men många frågetecken återstår”→

(Klicka bild eller tryck på länken ovan)

****************************************

Att  gränser för framställningen av visuella uttryck finns i ett samhälle är något som jag stödjer. Men sådana gränser måste vara konsekventa, och konsistenta. Och i de fall de krockar med andra intressen måste man ha mycket starka skäl, som går utöver tyckande och farhågor, för att fästa en sådan inskränkning i lag. Som tecknare, även en amatörmässig sådan, är de här spörsmålen mer än bara teori. Tankegångarna bakom mangamålet skulle med ytterst liten glidning kunna brukas för att kriminalisera ett otal av mina teckningar. Här har t.ex. publicerats teckningar som skildrar våld på kvinnor (bl.a. ett styckmord) vilka kunde ges en sexualiserad innebörd av en sjuk hjärna. Det är inte bildens huvudsyfte , men jag är inte blind för att bilden kan ses så. Bör jag nu oroa mig för att fler av mina teckningar, många av vilka inte publicerats än (vissa föreställer för övrigt övergrepp på barn, som är något som förekommer i min pågående berättelse) kan krimininaliseras?

Styckmord Parricida färglagd & modifierad

 Här har tidigare kritiserats den censur som multinationella företag som t.ex. Facebook lånar sig till när de låter de som vill censurera konstverk som Zorns dalkullor sätta tonen på nätet. Se inlägget

Nytt från dumskallarnas konspiration – Facebooks censurbyrå och Zorn

————————————————–

Nyhetsmedier och Debattsidor:

Bloggar:

Övrigt:

Se om lagstiftningen i Lagen.nu

Se en Rapport av Europarådet om inskränkningen av rätten till artistiska uttrycksätt samt tillgången till kultur utifrån Europeiska Människorättsdomstolens praxis – http://www.echr.coe.int/NR/rdonlyres/F8123ACC-5A5A-4802-86BE-8CDA93FE58DF/0/RAPPORT_RECHERCHE_Droits_culturels_EN.pdf

En kort introduktion till lagstiftningen i nordiska länder med länkar vidare kan fås i http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnpornografi

En kort sammanställning om bredden hos manga kan man få i http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_manga

Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan


Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.

Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill

  • tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
  • tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
  • Verka för  prästvigning av kvinnor
  • förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man

Scary stuff, eller hur?

Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i

Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.

I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.

I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.

Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)

Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.

Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.

Farliga Radikaler på marsch

Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).

Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism.  Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).

Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson

DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.

Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.

I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:

”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”

Albert Camus, La Peste (1947)

************************************

Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

———————————————————

Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:

Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i  

För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se

Fiasko i Andeutdrivningsmålet


Tingsrätten i Borås friade i sitt utslag idag föräldrar och alla andra inblandade i ett mål som gällde övergrepp begångna mot en flicka som anklagades för att vara ”besatt”. Föräldrarna anklagades för att under ”andeutdrivning” ha utsatt flickan för en mängd psykiska och fysiska övergrepp.

Inte ett ärans märke idag

Eller, som första rubriken i utkastet löd – WTF? Jaja, jurister skall inte svära, jadajadajada. men det här var ett magplask av en sort som kan förstöra nattsömnen. Min bloggkollega Tannhauser hann före som vanligt, men här skall petas lite i de principer som står på spel…

För här är det ett antal goddag yxskaft som samverkar till att göra utslaget av Borås Tingsrätts dom B212-12 till en parodi på rättvisa. Framför allt det intryck som nu förmedlas av att rättsväsendet i praktiken är värdelöst för de som mest behöver det. Man funderar kring domstolars förmåga att alls uppfatta brottslinga gärningar, i de fall det finns minsta komplikation. Som t.ex…

Många bäckar små… brott som består av många återkommande övergrepp

Såsom rättsystemet är utformat har varje straffbar handling sina rekvisit, eller villkor för att sägas ha uppfyllts, och för var och ett av brotten måste rekvisiten ha uppfyllts på både den objektiva sidan (framför allt måste man konstatera att det skett en skada) och de subjektiva rekvisiten, som handlar om avsikt (eller uppsåt)  alternativt allvarlig oaktsamhet. Det är gott så – det utgör grundbultar i ett rättssamhälle.

Men baksidan är att bevisvärderingen av ett brott som är utsträckt i tiden och sammansatt av många mindre övergrepp som kanske inte alla kan styrkas, eller var för sig inte skulle vara brottsliga, ofta haltar. Man tenderar att se varje handling isolerat, var för sig, på ett sätt som är främmande för systematiskt våld i t.ex. en nära relation. Det här är inte bara något som drabbar barn utan också vuxna som misshandlas av närstående. 

De här bristerna har uppmärksammats och man har försökt komma till rätta med en del av dem. Hela poängen med införandet av brott som till exempel Grov Fridskränkning eller den nya lagen om Olaga Förföljelse är att öppna upp för att man se på en hel sammanhängande serie av övergrepp och brott mot personenes kroppsliga och psykiska integritet som en sammanlagd handling, en där straffvärdet skall vara högre än för de enskilda ingående brotten eller handlingarna.

Det finns i alla fall en medvetenhet om de här sakerna när det gäller vuxna, som framgår till exempel av den första domen för stalkning (olaga förföljelse) nyligen (http://www.bt.se/nyheter/boras/tva-ars-fangelse-for-brott-mot-den-nya-stalkinglagen(3076465).gm). Men den här nyfunna medvetenheten åker ut med huvudet före så snart det gäller de som mest skulle behöva det, nämligen…barn.

Barnperspektiv, vad är det?

Svenska domstolar uppvisar ibland en oroväckande tendens att tillmäta barns berättelser föga eller ingen trovärdighet, att inte förhöra barnen på för dem anpassat sätt, att ha samma invändningar mot barns berättelser som man skulle ha om en fullt vuxen, självmedveten och oberoende människa. Samt att helt lägga undan det faktum att barn faktiskt är beroende av sina föräldrar, både för sin överlevnad som emotionellt (bloggaren Shedlight har skrivit väl om hur domstolar resonerar, se bl.a. http://shedlight.bloggplatsen.se/2012/01/30/7214137-hur-resonerar-tingsratten-uppdaterad-med-dom-1-feb/)

Att barnet skurits på, att det utsatts för elstötar osv. osv. som hon vittnat om, det anser tingsrätten vara Trovärdigt. Men, hon har inte berättat för någon annan. Förrän nu skall det kanske tilläggas. Och det hade hon ju mycket för. Att hennes berättelse vittnar om ett antal handlingar som ingår som en del av en serie av övergrepp, det väljer tingsrätten helt att bortse ifrån.

Tingsrätten resonerar tvärtom, helt i linje med hur en reaktionär, auktoritär, religiös och dessutom till på köpet vidskeplig vårdnadshavere skulle önska i sin våtaste drömmar. Kulmen är citatet nedan, från domen.

Tingsrätten vill även avslutningsvis i detta fastslå att det inte torde vara straffbart att

uppträda på ett kränkande eller otrevligt sätt gentemot ett barn i familjen

Dotterns berättelse anses alltså inte ha något självständigt värde alls, trots att hon redogör för smärtan, för den rädsla och ångest hon känt, och ett antal av de skador hon har på sin kropp syns och trots att föräldrarna faktiskt erkänner att de fryst ut och utsatt barnet för återkommande sessioner av vad som måste räknas som övergrepp och kränkningar av tortyr, mot barnets vilja.

1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).

Inledande Bestämmelser Föräldrabalken 6 kap 1 § (från Lagen.nu)

Undertecknad har själv undersökt och skrivit om tillkomsten av Föräldrabalkens paragraf om att barn inte får utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp (FB 6:1). Men tyvärr är den paragrafen en klassisk s.k. Lex Imperfecta, en lag som inte har något sanktionsinstrument bundet till sig. Det hänvisas inte till paragrafen speciellt i brottsbalken. Eller någon annanstans heller för den delen. Idén var att dess andemening skulle genomsyra bedömningen av om ett straffbart övergrepp skett – tidigare kunde framför allt barnaga ursäktas med att det inte utgjorde någon ”riktig” misshandel.

Men notera att detsamma borde gälla för psykisk misshandel. Olaga Hot, Olaga tvång med mera är brott som svarar väl mot kränkningar av en persons psykiska integritet och är aktuella i det här fallet. Men tingsrätten står helt främmande för detta. Föräldrar får kränka sina barn, slår man fast. Så det så.

Och för att ursäkta även vad som kunde beläggas, har tingsrätten funnit på råd med tillgripande av argumentet att det skett… av religiösa skäl.

Religiös Övertygelse Ursäktande?

Elefanten i rummet för det här rättsfallet är religionens betydelse för att bedöma uppsåt. Vad är ett rimligt handlande, vilken rätt att plåga barn har man som förälder. Och här brister tingsrättens resonemang i sådan utsträckning att man måste ställa sig frågan om det inte är ett medvetet vägval för religionen och mot barns rättigheter. Vad man gör är att ge sig ut på vandring för att hitta ett urskuldande till varje pris. Man konstaterar å ena sidan bisarra bruk som andeutdrivning inte alls är märkliga eller borde stämma till eftertanke. Från domen:

Det kan också erinras om att utövandet av olika former av andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt varken inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.

När man således banaliserat och likställt olika former av utövande av religiös bruk kan man således utan för mycket huvudbry slå fast följande, som förenar den religiösa entusiasmen med den auktoritära synen på barn. Från domen:

När det gäller minderåriga torde dessa i allmänhet följa sina föräldrars val av religion eller religionsutövning utan att detta kan anses som ett straffbart utövande av makt eller tvång gentemot den minderårige.

Men vänta – barnets ”deltagande” i ”religionsutövningen”,  ifråga består i att hon blev utpekad som häxa, skymfad, trakasserad och därefter psykiskt och fysiskt torterad av de människor som hon är mest beroende av, de som har en plikt att skydda henne och se till hennes välfärd. I denna vidriga praktik deltog också ett antal utomstående som gav det hela sin sanktion, just på religiös grund. Detta, som gör brottet till ett övergrepp i massiv skala och den utsattas position desto svårare, använder sig tingsrätten av som en ursäktande omständighet.

Det är svårt att komma ifrån misstanken att just inblandningen av ett religiöst element i motivfrågan har varit så brännbar, så kontroversiell och över tingsrättens förmåga att ta ställning till, att man helt enkelt velat skjuta hela saken ifrån sig, och inte utkräva ansvar. För det är väl inte så att tingsrättens ledamöter stödjer systematiskt tortyr av barn, om det sker i religionens namn? Eller? Fikonlövet att det inte funnits stödbeviset funkar sällsynt illa, eftersom de inblandade föräldrarna tillstår att de trott att barnet varit besatt och vidgår en hel del av gärningarna.

Som skrivits ovan är det här principiellt mycket viktiga frågor, och att de förekommer tillsammans i ett och samma mål har lyft fram dem. De är ingalunda unika i att vara sålunda sammantvinnade – inte bara i Borås utan lite varstans har ett andra fall lyfts upp, med samma härskna religiösa bakgrund (som också bloggats om på bla. Hedniska Tankar).

Detta är en sorglig dag för Sverige.

En av nämndemännen har haft en avvikande syn, så det är inte en enad rätt som fått hjärnsmälta. Jag hoppas att detta kan verka uppmuntrande för åklagaren som, av hans första kommentarer att döma, var smått chockerad över tingsrättens resonemang. Åklagaren Daniel Larson delar inte tingsrättens märkliga a priori-syn på att psykisk misshandel inte är straffbar inom familjen och resonerar om bevisvärdering, och de många märkliga uttalanden om religionsfrihet som tingsrätten gör m.m. på ett sätt som borde kunna vara fruktbart vid en process i högre instans.

Nu är det bara att bryta ihop och komma igen, ha is i magen och bestämma sig för att slipa argumenten och överklaga. Härmed riktas en apell till åklagare Daniel Larson. I detta fall överlappar den kränktas , rättsväsendets, ja hela rikets intressen. Överklaga Daniel Larson, och vet att många kommer att bifalla en sådan åtgärd, om inte annat så för att få veta. En tingsrättsdom har ingen som helst prejudicerande verkan. Vi behöver få klarhet i detta. Står sig verkligen tingsrättens skeva resonemang? Om ja, så vet vi det om du överklagar, och kan göra något åt det. Om inte, låt det som denna mörka dag blev orätt, ställas rätt igen.

********************************

Här har tidigare skrivits om Borås-exorcismen och dess bakgrund i grumliga religiösa föreställningar, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/29/dumskallarnas-konspiration-om-tron-pa-haxor-boner-och-andutdrivning-som-dodar-del-1/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/04/dumskallarnas-konspiration-om-tron-pa-haxor-boner-och-andutdrivning-som-dodar-del-2/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/13/mer-om-religiost-grundad-tortyr-av-barn/

—————————————

Lite internetkällor

Anteckningar från en briefing om Barnsoldater från Röda Korset


Nyligen har här skrivits en del om barnsoldater och krigsförbrytare som Joseph Kony och Thomas Lubanga som söks eller gripits för att ha utnyttjat barn som kanonmat, bland mycket annat. Men vad är egentligen en barnsoldat? Och hur ser problemet med barnsoldater ut i ett mer övergripande perspektiv?

Barnsoldater är ett ämne som berör många, inte minst undertecknad som framför allt kommit att studera det i ett historiskt perspektiv. Problemet har aktualiserats på sistone  – Herrens befrielsearmé har uppmärksammats av KONY-2012-kampanjen och dessförinnan var det en het fråga i Libyen, vars förre ledare Khaddaffi men också Libyska befrielsearmén som stred mot honom, tvångsrekryterade barn. Det hela kom att påverka även Sverige direkt, då frågan uppstod om svenskt stridsflyg på plats i Libyen borde beskjuta angrepp på civila som utfördes av barnsoldater (vilket också behandlades i inlägg här).

Förra året gavs möjlighet att närvara vid en briefing hos Röda Korset om situationen som den ser ut idag, given av Fredrik Bring från som själv studerat barnsoldater på plats där saken är mest akut, i flera afrikanska konflikthärdar. Hans presentation var mycket bra som en allmän redovisning av komplikationerna hos den hemska hantering och situation som barnsoldater utgör.

Med Fredriks benägna tillstånd skall här en sammanfattning av de viktigaste punkterna från hans briefing publiceras, som en introduktion för den som till äventyrs vill orientera sig i ämnet.

Som är brukligt på denna blogg har dock det mer utfyllda dokumentet svällt och svällt, och den kommer därför att presenteras dels i sin helhet utanför den löpande, dels som en följetong i tre (3) delar. Nedan följer första delen.

Barnsoldater – offer eller förövare

Fritt från presentation av Fredrik Bring (Röda Korset)

Vad är en Barnsoldat?

Det kan tyckas trivialt och något för paragrafryttare, men den första svårigheten när det gäller barnsoldater gäller just definitionen. 2007 samlades, på initiativ av hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset, ett antal företrädare för regeringar och hamrade fram vad som kallas Paris-principerna, som ger riktlinjer för arbetet med barn i krigshärdar och väpnade konflikter. 76 regeringar skrev under, och dessa bildar nu ramverket som bör styra vad som menas med barnsoldater.

Med barnsoldat åsyftas:

  1. en person under 18 år som
  2. verkar i en beväpnad grupp antingen i
  • En stridande funktion eller
  • En icke-stridande men understödjande roll, som inom den väpnade gruppens logistik & försörjning eller som t.ex. sexslav

Ovanstående definition är bredare än den traditionella folkrättsdefinitionen av en soldat – vilket är medvetet, för att ge fler, även icke-stridande barn, rätt till rehabilitering. Det exakta antalet barnsoldater är okänt, men uppgick till  hundratusentals vid tiden för Paris-riktlinjernas fastställande.

Idag är barnsoldater mest förekommande i u-länder, och företrädesvis några av de fattigaste staterna på jorden. Det är inte så länge sedan som även europeiska länder enrollerade barnsoldater, vilket då skedde i ännu oöverträffad skala. Ett exempel är Nazityskland, som tog ut medlemmar av Hitlerjugend som barnsoldater under andra världskriget – och de var långt från ensamma om det. Även idag medger t.ex i Storbritannien bestämmelserna ifråga om hemvärn att man tar ut barn under 18 år för krigstjänstgöring.

Med det sagt är det dock ett faktum att i dagsläget är Afrika, den kontinent som också numera härbärgerar många av världens ännu olösta militära konflikter, den kontinent där  flera av de svåraste fallen av förekomster av barnsoldater sker. När internationella juridiska organ nu börjat släpa olika former av krigsförbrytare inför rätta är det främst från Afrika dessa kommer. Se t.ex.

  • Thomas Lubanga

    Tomas Lubanga, f.d. krigsherre i Demokratiska publiken Kongo står inför rätta i Haag, liksom

  • Charles Taylor vars barnsoldatarmé härjade i Sierra Leone & Liberia
  • Joseph Kony som verket i främst Uganda med sitt Herrens Befrielsearmé är ännu på fri fot, men står högst upp på listan över efterlysta krigsförbrytare med koppling till barnsoldater.

Man bör hålla i minnet att barnsoldater ingalunda består av enbart pojkar. Dessa dominerar främst inom stridande roller. Men en mycket stor del av den sammanlagda mängden barn som tjänstgör hos väpnade styrkor i en understödjande roll är flickor – inte sällan som sexslavar till trupperna (inklusive de stridande barnen).

Barnsoldater och Internationell Lag

Den underliggande regleringen av barnsoldater har framför allt sin grund i två av folkrättens centrala  dokument.

The Parties to the conflict shall take all feasible measures in order that children who have not attained the age of fifteen years do not take a direct part in hostilities and, in particular, they shall refrain from recruiting them into their armed forces.

Article 77.2 of the Additional Protocol I to the Geneva Conventions of 12 August 1949

Genevekonventionerna från 1949, som med sina tilläggsprotokoll är det centrala instrumentet för folkrättsligt uppförande i krig, stadgar i princip att medlemsstaterna skall göra sitt yttersta för att undvika och hindra värvningen av  barnsoldater i en stridande roll under en rådande väpnad konflikt. Huvudstadgandet ovan har fyllt ut i tilläggsprotokollen

  •  I tillägg till Tilläggsprotokoll 1 i Genevekonventionen får soldater inte vara under 15 år i mellanstatliga krig
  • Tilläggsprotokoll 2 till Genevekonventionen stadgar att barn under 15 år inte skall delta i inomstatliga krig

Den andra  hörnstenen är FN:s Barnkonvention (Convention on the Rights on the Child) tar upp barns rättigheter i stort. Barnkonventionen är mycket allmänt hållen, men har försetts med flera tilläggsprotokoll som tar upp de specifika problem som vidlåder barn som deltar i krigshandlingar. Barnkonventionen tar också sikte på 15-årsgränsen men den gäller där alltid, även efter striders upphörande.

Det här kan synas digert, men Tilläggsprotokollen och Barnkonventionen lämnar ändå vissa luckor och utestående frågor. T.ex.

  • Hizbollahs "paramilitära" barnkadrer

    Förbudet för tvångsrekrytering eller allmän mönstring som går vid 18 år skapar en gråzon om vad som gäller för frivilliga? Vilket öppnar den mycket mer kvistiga frågan om vad frivillighet är mellan 15 och 18 år.

  • En annan fråga, som fått allt större ökad aktualitet, är vad som gäller oppositionella väpnade grupper, som inte har folkrättsliga förpliktelser på samma sätt som en stat? Allmän mönstring är ju inte alls tillgänglig för dem. Även här är exemplet Libyen nyligen intressant, eftersom rebellstyrkorna där helt klart hade barn under 18 i sina förband.

Andra folkrättsliga instrument fyller i definitionerna enligt ovan till en del. Den Internationella Arbetsorganisationen ILOs Stadgar förbjuder t.ex. rekryteringen av barnsoldater såsom varande en av de värsta formerna av barnarbete (ILO-konvention 182, Artikel 3a) – ILO-stadgans förbud för rekrytering utgår också från en 15-årsgräns.
Afrikanska stadgan om barns rätt har också bestämmelser om inga barn får delta i strid, anpassad för afrikanska förhållanden. Men där är frågan fortfarande vad ett barn är.

Sedan i bildandet av den Internationella Brottsmålsdomstolen finns en internationell mekanism för att åtala brott mot de ovanstående stadgorna, nämligen Romstadgan för bildandet av Den Internationella Brottsmålsdomstolen.

Nästa del tar upp en sammanfattning av hur och varför man använder sig av barnsoldater i konflikter, och speciella psykologiska och sociala faktorer som omger bruket av just barn som soldater.

—————————————————-

Fredrik Bring, upphovsmannen till den presentation som denna sammanfattning bygger på, och har de vidare kunskaperna i ämnet,  har generöst erbjudit att nås på e-postadressen fredrik_bring@hotmail.com för envar som är intresserade av detta ämne och har vidare frågor.

Övrika Källor:

Lite Follow-up på KONY 2012, Internationell Rättvisa och en God Nyhet


Som av en händelse i bakvattnet om KONY 2012-kampanjen, kom häromdagen en viktig dom mot krigsherren Thomas Lubanga, den första att tröskas genom den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC.

Jag tog i ett helt annat inlägg nyligen (om Fattigdom i Afrika) upp andra instanser av krigshandlingar som hade långtgående negativa effekter, i det falllt ifråga om fattigdom. Men det råkar också överlappa rätt väl med några av de värsta övergreppen mot barn och bruket av barnsoldater i världen. Förutom Liberias Charles Taylor togs det enorma kriget i Demokratiska Republiken Kongo, omväxlande kallat det Andra Kongolesiska Kriget eller Det Stora Afrikanska Kriget (1998-2003), upp.  Nio stater deltog på olika sidor. Minst fem och en halv  miljoner dog.

Thomas Lubanga var verksam i det där kriget, och hans trupper blev ökända för sin brutala framfart, med våldtäkter, plundringar och omfattande bruk av barnsoldater. Thomas Lubanga tillhör enligt Röda Korset en slags ”vidrigheter-mot-barns Topp 3”, tillsammans med Liberias Charles Taylor och just Joseph Kony.

Freden i Luanda 2003 som satte stopp för det Andra Kongo-kriget kom också att leda till att Lubanga så småningom förlorade sitt stöd, kunde gripas och slutligen skickas inför Den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC för att bli dess första riktiga fall med brott mot mänskligheten som åtalspunkt.  

Se åklagarsidans sakframställan mot Thomas Lubanga inför ICC

Det här är en händelse som ser ut som en tanke, apropå den kampanj som nu sveper internet och kräver att USA intervenerar i Uganda militärt för att gripa Joseph Kony, barnmördaren och krigsherren. För notera vad som hände Thomas Lubanga och varför han står inför rätta. Liksom Charles Taylor som står på tur att ställas inför skranket och som också legat i topp ifråga om bruket av barnsoldater, verkade de här i konflikter som helt spårade ur och under åratal brutit ner sina lokalsamhällen, samhällen som nu är i desperat behov av återuppbyggnad.

Just hur skevt det då blir, att som KONY-2012-kampanjen fokusera på en man, ett enkelt mål och skippa förbi alla komplikationer tas upp i en intervju med Mankali Musavali i The Real News

Inslaget pekar på ett antal faktorer denna blogg påpekade i inlägget runt KONY2012. Ugandas regering är en repressiv, auktoritär regim med egna krigsbrott på sitt samvete. Regionens folk behöver stöd för återuppbyggnad och uppbyggnad av samhället, samt skydd för sina rättigheter från staten. Men den tar också upp det helt avgörande faktum att plundringen av naturresurser som låg under Kongo-kriget och som även är verksam i andra krigshärdar (järn och diamanter i fallet Liberia och Sierra Leone), fortsätter. Att i det läget helt fokusera på Kony, när diktatorer fortsätter att plåga regionen, och folk behöver hjälp för att bygga upp samhället, och kräva vad som i praktiken är en ökad militarisering och stöd för en brutal och odemokratisk regim, är mer än lovligt naivt.

Joseph Kony, kampanj eller inte behöver du träffa dina polare...

Och om det behöver understrykas: att man kritiserar enögdheten som KONY 2012-kampanjen är ett uttryck för, betyder inte att man inte vill att skithögen fångas eller bara vill lägga armarna i kors.

Kritik av densamma bör vidare vara underbyggd på fakta. Ett inlägg som gjorde mig besviken var t.ex. i Fria Tidningen (http://www.fria.nu/artikel/92363) som mer än antyder att Kony-kampanjen är en slags konspiration för att ge USA carte blanche att… vadå, invadera Uganda? Har vederbörande minsta bevis för ett sådant direkt samröre? Har han någonsin hört talas om begreppet ”nyttig idiot”, vilket verkar mycket mer troligt här? Det här är ett exempel på konspiratoriskt tänkande som gör sig skyldigt till samma slags ensidiga behandling av fakta som denna blogg kritiserar hos KONY 2012.

...Thomas Lubanga hos ICC...

Det finns mycket som omvärlden kan göra för att minska utrymmet för krigsherrar och de förtryckande regimer som plågar området. En av de sakerna är att inte handla med de naturresurser som tenderar att plundras från varje sida. En annan är att ge stöd åt demokratisering i området och att främja utveckling istället för att kränga vapen dit.

...och Charles Taylor i Haag

Gör man sådant blir det omedelbart mycket enklare att få fast skithögarna som opererar där likt en slags moderna kondottiärer, och som i fallet med Thomas Lubanga eller Charles Taylor i Liberia, sätta dem inför rätta, där de förtjänar att vara. Notera att inga av de två snubbarna har fångats in av något slags kommandosoldater eller västliga ninjor som dragit in i djungeln Rambo-style, det som KONY-2012-kampanjen verkar tycka är det enda som kan stoppa Kony.

I nästa inlägg skall jag, som egentligen var tänkt att ske här, göra en översiktlig genomgång av problemet med Barnsoldater och följder därav.

←se oxå tidigare inlägget ”KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar

 

Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

———————————————–

Rapporteringen om Thomas Lubanga och domen mot denne se:

Rapportering om Joseph Kony och KONY-2012-kampanjen –

Lite om Charles Taylor

Några bra blogginlägg på ämnet förtjänar också att lyftas fram:

KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar


Häromdagen gjordes jag av en vän medveten om en kampanj som snabbt fått mycket stort genomslag på nätet, framför allt via Facebook och Youtube – KONY 2012, som kräver det välmotiverade infångandet av den vidrige mördaren, krigsherren och barnförgriparen Joseph Kony.

Den här kampanjen har en tid på nacken, men har framför allt fått vind i seglen av sitt nya strategiska vägval att satsa hårt på sociala medier, speciellt just Facebook och Youtube. De har producerat en film anpassad för Youtube-tittande, och den har berört många och gett den önskade effekten att sprida kampanjen, den har ”gått viral” på nätet.

http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc

Den här kampanjen har i alla fall lyckats med en sak – den har fått uppmärksamhet och entusiasmerat många, främst i västvärlden. Det är på tiden på många sätt. Joseph Kony är ett avgrundsdrägg av det värsta slag. Hans övergrepp och systematiska utnyttjande av barn är så omfattande och hänsynslösa att det värker i en bara av att tänka på det. Kidnappningar, stympningar, slavarbete, sexuellt slaveri och det systematiska tvångsrekryterandet av barnsoldater som tvingas begå illdåd och övergrepp är bara en del.

Det är således lätt att utropa Yeah till de idealistiska och välmenande snubbarna i filmen. Heja (?) Kony 2012-kampanjen! Låt oss nita Joseph Kony, ett svin av gigantiska proportioner. Man vill att det skall vara så enkelt. Buu för skurken. Upp med barnen och deras snälla vita hjälpare i US of A. Och Facebook.

Men.

Verkligheten handlar inte om vad vi vill skall vara. That’s crazy-talk. Verkligheten är vad den är.

Snabbheten i den här kampanjens framfart har intressant nog faktiskt delvis matchats av en kritik av framför allt Youtube-filmen som lanserats runt om i världen. Åsikterna varierar, men det förs i alla fall en diskussion. Ett axplock:

Ett citat från Expressenartikeln kändes väldigt ”Dock är den en ögonöppnare för alla som inte vet vart Afrika ligger” ja, jo jag måste säga att jag tänkte detsamma.

För de som sedan länge känner till Joseph Kony och har sett mycket, mycket värre exempel på hans brott är det en märklig känsla att trots allt känna ett visst, inte motstånd kanske, men kanske oroande föraning från ett antal glidningar i filmen vilka kan göra en lite… skall vi säga illa till mods, om man är intresserad av just verkligheten.

Som det här med att Ugandiska regeringsföreträdare står upp och ner och säger att vi skall bistå i kampen mot Kony och tjifaderittan lambo. Ja, det är väl bra men… Joseph Kony är inte i Uganda sedan åratal tillbaka. Det är välkänt för envar som inte bara läser Expressens kändisbevakning. Skall Ugandas militär invadera andra länder i jakten efter Kony?

Sedan är det här med Uganda självt… Landet styrs sedan 25 år av Yoweri Museveni, en ganska typisk afrikansk f.d. frihetsledare som klamrat sig fast, fast smartare och mer anpasslig än de flesta, vars armé anklagas för omfattande systematiska våldtäkter i sin kamp mot olika former av uppror i Uganda. Den som läser t.ex. människorättsgruppen Human Rights Watch’s nyheter kommer att snabbt upptäcka att Joseph Kony, hur osmaklig han än är, inte på långt när är det enda problemet med Mänskliga Rättigheter i Uganda, eller ens det mest pressande i dagsläget (se http://www.hrw.org/news-all/127).

Är det the good guys här? Denna blogg tillåter sig att tvivla mer än en smula.

Ännu lite värre blir det när man betraktar vad som är de motiverande idéerna bakom Konys framfart. Joseph Kony och hans ”Herrens Befrielsearmé” använder sig av en form av kristen fundamentalism som motiv och ledstjärna för sina härjningar. Men han är inte på något sätt ensam i att använda religionen som cover.

Uganda är tyvärr ett land rivet av religiös idioti, och dess regering har mer än sin skäppa full av liknande övertramp. De är bara inte lika lätta att sätta på en banner. Uganda är en världens mest homofobiska länder, och ett lagförslag ligger sedan 2009 redo att antas, som skulle göra homosexualitet belagt med dödsstraff. Homosexuella jagas, trakasseras, dödas och är allmänt rent rättslösa. Räkna lite på det där. Det innebär, på en befolkning på mer än 30 miljoner invånare, att något i stil med 1-1,5 miljoner människor lever i ständigt skräck för lokalsamhällets och regeringens uttryckliga förföljelse. Potentiellt ännu värre är att regeringen i Uganda mer och mer kommit att skifta fokus i sin hittills tämligen effektiva bekämpning av HIV/AIDS mot… avhållsamhet, under trycket från sina kristna idiotböjelser och amerikanska biståndsgivare. Avhållsamhet, alltså en klapp på huvudet om att inte knulla, istället för de åtgärder som fungerat fram till nu: kondomer, bromsmediciner och en vettig sexualundervisning. Det bör noteras att när, inte om utan när, HIV/AIDS tar fart igen, kommer de ökade dödstalen på bara ett år att överträffa Joseph Konys samtliga offer fram till nu.

Detta är alltså halten hos de snubbar som enligt kampanjen skall förmås att prioritera barns väl och ve mot en krigsherre som flytt fältet. Det är svårare att se förstås, svårare att tjomma om på Fejjan, och dessutom riskabelt. Det kräver att man står upp mot de rika och mäktiga kristna organisationer som stödjer såväl homofobin som den sanslösa kyskhetskult som drivit och kommer att driva miljoner i döden. KONY 2012-kampanjen skippar förbi allt det där, vilket är delvis förståeligt. Men problematiskt. För om kampanjens syfte verkligen är att lindra lidande för barnen i Uganda är de ovanräknade problemen åtminstone värda att kontemplera. Annars är syftet förfelat, och mer ägnat åt annat.

Denna blogg stödjer varje ansträngning att fånga in Joseph Kony, inklusive Kony2012-kampanjen. Men något okritiskt stöd är det inte. Man kan hoppas att han snubblar på en patrull Centralafrikanska gränsvakter eller lämnas in av sina egna anhängare eller närmast vadsomhelst som gör att KONY2012-kampanjen inte alltför mycket kan ta åt sig äran för hans infångande. För deras attityd till fakta, till komplicerade världshändelser, till skuld, till effektivt brukande av sina resurser och mycket annat är oroväckande, och snarare än del av problemet bakom att inget hittills gjorts än lösningen på det.

I linje med denna bloggs uttalade policy att aldrig bara gnälla och göra något konstruktivt kommer i det följande ett inlägg om barnsoldater att postas här, baserat på en föredragning som hölls av Röda Korset förra året.

Klicka för Nästa del  om KONY-kampanjen och anknutna ämnen

  Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

—————————————–

PS. Glömde jag säga att en av de som aktivt stödjer den Ugandiska regeringens fokus på kristelig renhet för att bekämpa HIV/AIDS är Katolska Kyrkan? Som medvetet sprider lögner om kondomanvändning i en region där dessa är skillnaden mellan liv och död för miljoner? Yessirebob! Samma Katolska Kyrka som för övrigt förgripit sig på betydligt fler barn än Joseph Kony. När får vi se en Facebookkampanj som säger att Joseph Ratzinger skall släpas inför Haag? (det finns minst en sådan, men den verkar ha kopplingar till Satanistkyrkan…)

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika


Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I AFRIKA (Exkl. Nordafrika)

Afrika Söder om Sahara

Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.

Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.

från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51

Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.

Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.

Krigets Förbannelse

Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo

Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.

Liberia – Krigsherrar & korrupt exploatering omintetgör rikedomar

Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/

Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.

Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006

Krig och Svält som blir endemisk – Etiopien

På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.

Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.

Nigeria – Rikedom som ingen ser av

Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.

Sydafrika Reser sig från Apartheid – men till vad?

Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.

Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre)  som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu

Efterord

Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.

Land and Poverty in Africa

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien

 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Sverige + Saudiarabien = sant?


2005, under socialdemokratiskt styre, ingick Sverige ett samarbetsavtal med Saudiarabien om militär export och militärt samarbete. Efter förnyade och fördjupade avtal visar det sig nu att det gått vidare till att vi skall bygga och utveckla vapensystem åt våra diktaturpartners.

Låt mig se – enligt ”projekt SIMOM” är Sverige alltså igång med att bygga en missilfabrik specifikt åt Saudierna, enligt Sveriges Radios avslöjande av vad som inte kan kallas annat än en skandal.

Men inte bara tog man alltså beslutet att samarbeta nära och mysigt med saudierna – FOI har i princip hemlighållit för rikdagen, Sveriges lagstiftande folkförsamling, att projektet ens finns. Man vet ju att det ser lite dåligt ut, och frågan om hur kan vi låta bli att låtsas om det här ledde till bildade SSTI, ett privat bulvanbolag för att riksdagen inte skulle få veta – och inte ha något ansvar.

Vet någon vad missiler gjort i säg, Homs i Syrien på sistone? Hm? För att direkt avfärda en vanlig invändning, om att det ”inte är meningen att de skall användas mot civila”. För en liten påminnelse – så sent som förra året utförde saudisk militär en blodig kväsning av Bahrains demokratiförkämpar som verkade kunna få sin regering på fall. Se

Det är de mysiga snubbarna som vi aktivt inte bara stöder, utan vi hjälper att bli effektiva demokratikväsare. Det är det här som är grejen med att ha händerna i samma skål som blodiga diktaturer – förr eller senare stänker det på en och man blir blodbesudlad liksom de, vad än iskalla cyniker och hycklare som våra parlamentariker, byråkrater inom FOI, eller någon annan säger.

Just de föregivet folkvaldas reaktioner är för övrigt en uppvisning i att snacka bort problemet. Carl Bildt tycker förstås att det här är helt okontroversiellt, vadå, det som görs ryms inom avtal och blablablaaaa – ingen överraskning där, från någon som bevisats inte ha några som helst moraliska parametrar för sitt handlande. Men han är ju knappast ensam. Sossarna tvager sina händer och säger att de hade ingen aaaaning om att deras avtal skulle kunna leda till att man senare i 2007 respektive 2010 började göra saudier självförsörjande med missiler. Jaha? Jag hörde inte att de skrek i högan sky 2007. Det gäller alla politrucker, även från miljöpartiet, folkpartiet och vänstern idag. Varje gång man haft möjlighet att faktiskt göra något har man tigit eller valt att blunda och inte ställa frågor.

Vapenaffärer sekretessbeläggs i stor utsträckning, det är praxis. Riksdagsledamöterna får bara kraftigt sållad information om de avtal som ingås. Detta upplägg,  som i praktiken innebär att endast sittande regering har insyn i vapenaffärer visar på något som borde oroa oss. De som borde informera dem om något skumt eller oegentligt är försvarsministern, samt de partiföreträdare som sitter direkt i regeringen. Någon som är förvånad att de inte gör det? Men notera att detta är en ordning som riksdagen accepterat med några få undantag (se http://www.dn.se/ekonomi/politiker-vill-slippa-munkavle-for-vapenaffarer). Man har accepterat att bli en tryckknapp för regeringar som därmed kan fatta beslut på dunkla grunder och informera sina ledamöter som de finner gott. Eller låta bli. Så gråt inga krokodiltårar för riksdagen. Genom sin passivitet har de accepterat att behandlas som vi vanliga medborgare ute i terrängen är vana vid att betraktas – som fån.

Två kungar softar

NU när saken uppdagas är de jättearga, i alla fall vissa av dem, och trycker på att det hemlighölls och tjofaderittan lambo. Sant. Men det var ju uppenbarligen inte speciellt svårt. Det är inte svårt att vilseleda någon som inte vill veta, eller ställa till med rabalder i otid. Hade man velat veta hade man t.ex kunnat begära varenda papper på bordet när saudierna sist var här och shoppade vapen – vilket var så sent som i november förra året

Det här var alltså mindre än ett halvår efter att saudiska trupper torkat blodet från stövlarna i Bahrain. Men inget får komma i vägen för crony capitalism.

Hello Sweden! En glatt vinkande Prins Salman Ibn al-Saud, Saudiarabiens försvarsminister

Det är den stackars vilseförda allmänheten som naivt för uttrycka ”Vi är inte ett dugg bättre än någon annan är – det är tragiskt” som en intervjuad medborgare på gatan sade. Ordet tragiskt är det avgörande. Och orsaken till att FOI och regeringar i tyst samtycke med slappa representanter inte skyltar med sina skumraskaffärer med oljeshejker. Allmänheten har nämligen rätt. Nu, som i fallet med de egypter som vi utvisade till tortyr och fänglsande, dras Sveriges namn i smutsen. Hela vårt land framstår som, och via de här fullständigt omoraliska gynnarna blir, ännu en sniken krämarnation utan minsta ambition eller rätt att kritisera några kränkningar eller illdåd. Vad skall man säga till diktaturer härnäst? Säg, Syrien? ”Nä ni får inte massakrera civila, men vi tar oss rätten att beväpna, utveckla och träna våra kompisar att göra det.” Strongt.

Saudiska säkerhetsstyrkor

Sverige har alltmer fått ryktet om att vara en pålitlig, högteknologisk, säljsugen krämare som inte ställer några utrikespolitiska villkor.

No es la primera vez” (det är inte första gången) som min mor sade när hon fick höra och hon har ju rätt – se den lilla sammanställningen i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5001202. Det är vad våra politikers omsorg om Sveriges position och rykte i världen lett till. Cyniker är vad de är, de förnedrar vårt lands medborgare, andan i vår exportlagstiftning. Och de vet det, det är därför man försökt hålla det så hemligt som möjligt. Som skrivits här om fallet med stadion-korruptionen i Solna – den som blundar så hårt, så medvetet – vet.

Saudisk moralpolis - Våra grabbar, som gärna beväpnar, tydligen

Nu har bomben briserat. Vissa kommer cyniskt söka utnyttja skandalen för att angripa sina politiska motståndare. Andra kommer tvaga sina händer, eller storögt vägra ta in vad deras passivitet kan leda till. Det är en dyster dag. Men det är bra att saker och ting kommer fram. Om skadeverkningarna av den här sortens skandaler blir tillräckligt besvärande kan det kanske kanske leda till att man är lite mindre ivrig att gå ner på knä och förnedra sig inför penningdoftande köpare i framtiden. Man kan ju hoppas.

——————————————————————————

Den här frågan, om att se sig själv i spegeln och vidkännas sin egen roll i förtrycket i de diktaturer som folken i mellanöstern med all önskvärd tydlighet visat att de vill göra sig av med, har tidigare vidrörts i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/12/off-you-go/.

Några till röster om den svensk-saudiska vapenaffären

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien


Del 3 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I ASIEN (exkl. Japan & Mellanöstern)

Asien är en paradox ur fattigdomssynpunkt. Ur ett perspektiv är det den just nu mest intressanta och hoppingivande världsdelen ifråga om fattigdom. Hundratals miljoner människor i Kina, Indien och Sydöstasien har lyfts ut ur fattigdom av de snabbt växande ekonomierna i de länderna. Eftersom befolkningarna i länder som Kina och Indien (1,3 respektiuve 1,1 miljarder invånare) är så stora innebär det en stor mängd människor i absoluta tal, men proportionellt sett har vissa s.k. ”tigerekonomier” såsom Malaysia åstadkommit ännu mer ifråga om andel av befolkningen.

Men samtidigt är Asien fortfarande hem för den största koncentrationen fattiga i världen. Över 900 miljoner människor lever ännu under den svåra fattigdomsgränsen på 1,25 USD om dagen, 600 miljoner av dessa i syd- och sydostasien. Hur detta kan hänga ihop skall här översiktligt presenteras.

Enter the Dragon – Kina

Störst går ut först. Den ”kommunistiska” diktaturen Kina, världens folkrikaste land (>1,3 miljarder invånare), brukar självt lyfta fram de stora framsteg som gjorts för att minska fattigdomen. Fortfarande på 70-talet var över 30 % av befolkningen på landsbygden officiellt klassade som fattiga 2.8% lever under fattigdomsstrecket enligt världsbankens uppskattning. Officiellt lever 21,5 miljoner under den officiella siffran för ”absolut” fattigdom, som motsvarar inkomster på mindre än 90 USD om året, och ytterligare 35.5 miljoner under siffran för ”låga inkomster” på 125 USD om året. (2007).  En väldig minskning har således skett. Icke desto mindre uppskattas det dock fortfarande att något i stil med över en tredjedel av befolkningen, eller mer än 450 miljoner människor, lever under världsbankens 2 USD/dagen-gräns.

Vad Kina framför allt lyckats med är att lyfta den relativa nivån som dess hundratals miljoner fattiga lever i. Utbyggnad av elektricitet och rinnande vatten och infrastruktur generellt har varit viktiga faktorer, tillsammans med upprättandet av skolor och flera antianalfabetismkampanjer som förbättrat livet och höjt standarden generellt för framför allt bönderna. Det har framförts att det auktoritära styrets styrka har varit förmågan till storskaliga projekt. Inte sällan har dock dessa skett på ett tämligen brutalt sätt, som i det stora dammprojekten ”3 Raviner” som bidrog till att elektrifiera mellersta Kina men krävde att 1,4 miljoner människor fick tvångsflyttas.

http://www.youtube.com/watch?v=B7U0qaKRnbE

Totalt sett räknar dock Kina med att minst 100 miljoner människor på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Kina har också en stor grupp av s.k. ”flytande” befolkning, och det uppskattas att så många som 100 miljoner människor flyttar runt mellan temporära eller svarta jobb. Kinas industrialisering, den snabbaste i världshistorien, har gjort den till ”världens verkstad” – men lönerna och arbetsförhållandena är ofta mycket hårda och knappa. I ett land utan fri press eller fackföreningar är missbruk ofta svåra att stävja, och en mångmiljonhövdad skara människor har bytt vad som var en existens som utfattiga bönder till löneslaveri i storstädernas industriområden istället. Ett lyft, på vissa sätt, men Kina förblir ett land med svårigheter när det gäller fattigdom, även med den absoluta, totala fattigdomen på väg att minskas rejält.

http://www.youtube.com/watch?v=iEvOFlpAye8&feature=related

Kina sitter också i den komplicerade sitsen att trots att absolut fattigdom kvarstår att bekämpa så har den realiva fattigdomen och inkomsklyftorna skjutit fart, inte minst i de öar av välstånd som generar mycket av den tillväxt som dragit upp Kinas ekonomi. Det här är en känslig fråga för de styrande, som också bidrar till att fördunkla statistiken för mängden fattiga i landet. Men Siffror från 2000-talet visar på trenden – både på landsmygden och framför allt i städerna stiger inkomstklyftorna kraftigt.

Malaysia – En Tigerekonomi

Malaysia får stå som exempel på en av de ”tigerekonomier” som bland mycket annat lyckats med att reducera fattigdomen betydligt under se senaste decennierna. 1950 var 50% av landets befolkning fattiga. 2010 hade siffran för de hushåll som klarade sig på mindre än 250 USD om månaden (den Malaysiska fattigdomsnivån,  väl över världsbankens 2 USD-om-dagen-nivå) pressats ner till 3,8 %. Malaysia är på god väg att ingå i gruppen rika länder – men börjar också få sådanas problem med en fattigdom som inte längre bara kan avskrivas med att folk inte svälter ihjäl, utan har lite högre aspirationer. Debatten inom landet konstaterar t.ex. att även en familj med över 625 USD om månaden, alltså över 10 ggr världsbankens fattigdomsnivå, numera har svårt att möta de aktuella kraven på näringsriktig mat, el, kläder, bränsle, transporter, hyra, utbildning och rekreation. Malaysia illustrerar ett dilemma som möter länder som lyckats ta sig bortom fattignivån och är på väg in i de rika ekonomiernas krets – de ökade förväntningar från medborgarna som samma utveckling ger upphov till, och som, just när man trodde sig ha utrotat fattigdomen, gör att problemet aktualiseras igen, fast på en ny nivå.

Den andra faktorn som gör Asien anmärkningsvärd ifråga om fattigdom är dock de enorma klyftor som råder där. Hundratals miljoner fortlever på existensminimum under miserabla förhållanden alltmedan nya städer växer fram och skyskrapor reser sig i ländernas finansiella centra. Vissa länder, såsom Kina, har fortfarande en stor fattig befolkning men har lyckats lyfta nivån även för fattiga över den mest usla nivån, och samtidigt gjort det möjligt för många i städerna att få en mycket högre levnadsstandard. Samtidigt har stora klassklyftor uppstått. Och i regioner som t.ex Sydöstasien och stora delar av Indien biter sig trots vissa framsteg sig en mycket svår fattigdom kvar.

Framåt, men inte tillsammans.

Detta blir övertydligt i just Indien. Samtidigt som landet bli en allt viktigare ekonomisk aktör på världsscenen, och numera kan ståta med en medelklass som kan konsumera på i-landsnivå på över 50 miljoner, lever över 450 miljoner, företrädesvis på landsbygden, i närmast medeltida förhållanden utan rinnande dricksvatten, en vitt spridd analfabetism (speciellt bland kvinnor), grasserande sjukdomar och ett kastväsende och omodernt jordbruk som håller dem kvar där. Detta är också sant, om än inte lika extremt, i medelinkomstländer som Thailand – där finns många fattiga, men andelen som klarar sig någorlunda i de snabbväxande delarna av landet är större än i de två stora jättarna.

27,5% av Indiens över 1,1 miljard invånare lever under fattigdomsstrecket enligt världsbanken. Indien är ett extremt exempel på ojämlikhet inom ett och samma land, och trots att ekonomin tagit stora kliv framåt och flera högteknologiska sektorer kunnat utvecklas där, är det andra sidan av myntet att en form av livegenskap bitit sig fast i landets väldiga lantliga regioner. Jordbrukare som på pappret är arrendatorer blir under krisår så skuldsatta och under de lokala landägarnas våld att de i princip är förslavade och bundna till marken de jobbar på. Lantbruksbefolkningen är generellt sett oerhört utsatt, speciellt de som inte lever i direkt anslutning till de snabbt växande och dynamiska stora städerna. Läskunnigheten i sådana områden är mycket låg, och kastsystemet ligger som en våt filt över utvecklingen i många avskilda trakter, speciellt de s.k. ”stamområden” där folken framlever i närmast medeltida armod – analfabetiskt jordlösa utan tillgång till infrastruktur och kommunikationer.

http://www.youtube.com/watch?v=wGP6OwoRl3o

Barn som tigger på gatorna är en stereotyp bild av fattigdomen i Indien, och ett symptom för den armod som följt med in i städerna där jättelika slumområden vuxit upp utan avlopp, rinnande vatten för hushållen och allmänt usla sanitära förhållanden. 

Just tillgången till vatten och avlopp är ett enormt problem i landet, och en källa till ständiga sjukdomsutbrott och höjd barnadödlighet. Endast 31% av Indiens befolkning har tillgång till riktiga toaletter.

http://www.youtube.com/watch?v=orIFs72HGmM&feature=related

Det finns länder i Asien, främst Japan och Sydkorea men också t.ex. Singapore, som tillhör de rikaste i världen. Deras fattigdomsproblem är samma som Europas länder eller USAs – en marginaliserad del av befolkningen saknar tillgång till sina länders moderna möjligheter, utan att de för den skulle lever i ständigt hot att svälta ihjäl. Fattigdomsgränsen i Japan är t.ex. 22 000 USD (154 000 SEK) per familj på 4 om året, en dröm om en dröm för de flesta Indier. Samtliga har dessa länder också någon form av system för att tackla den värsta fattigdomen. Men liksom hos oss saknas förstås inte Bostadslösa eller familjer som knappt hankar sig fram och saknar möjlighet att köpa nya kläder.

Asien har också några märkliga statsbildningar som tillhör de mest förtryckande i världen, och där fattigdomen som av en händelse är enormt hög. Burma och Nordkorea är två bisarra länder om vilka inte mycket är känt utom just att stora delar av befolkningen lever i yttersta armod. Ingenstans är linjen mellan fattigdom och välstånd kanske så stark ifråga om stater som mellan Nord- och Sydkorea, som utgör ett fantastiskt åskådningsexempel på hur politiska system kan påverka utsträckningen och arten av fattigdom.

Korea – Fattigdom och Välstånd på två sidor om linjen

Sydkorea började sin existens som den fattigare av de två koreanska staterna. Industrierna fanns i norr, och södern var länge ett mer agrart, semifeodalt och av diktatur rivet land. Men efter landets demokratisering från slutet av 1970-talet och framåt steg välståndets snabbt. Sydkorea har den intressanta distinktionen att ha uppnått varje u-lands dröm och är nu ett välutvecklat land, en OECD-ekonomi, med storindustrier som Hyundai, Samsung och Daewoo. BNP per kapita för dess strax under 50 miljoner invånare är ca 24 000 USD per år.

Vad är väl en natt i Seoul...

Där finns förstås fattigdom, men det är ett välfärdslands fattigdom. Ca 15% av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen, som ligger på runt 12 000 USD per år, eller 84 000 SEK per familj och år. Sydkorea har dock starka fackföreningar och ett utbyggt nät av kyrkor och välgörenhetsinrättningar – att vara fattig är ingen picknick, men liksom i Sverige eller Storbrittanien finns stöd att få, och vägar ut.

http://www.youtube.com/watch?v=_LAuuh4M-dc&feature=related

Ingen utgång utom en livsfarlig flykt eller döden är möjlig i Nordkorea, världens mest slutna och repressiva land, och händelsevis också ett utfattigt konkursbo. BNP per kapita är inte ens en tiondel av Syds: 1700 USD per kapita och år.

mot storstadens puls i Nordkorea?

Efter en början som den mer industrialiserade av de två tog det den bisarra kommunistdiktaturen mindre än en generation att köra landet fullständigt i diket, och med Sovjetunionens sönderfall föll botten helt ur Nordkoreas ekonomi. Skillnaden mot det moderna Sydkorea är synlig med blotta ögat från rymden – se satellitfotot över skillnaden i elektrifieringsgrad.

Miljoner har svultit ihjäl i Nordkorea sedan 1990-talet, när ett helt sönderslaget sovjetstylat kollektivt jordbruk utan tillgång till gödningsmedel eller moderna maskiner skall försöka föda en befolkning på miljoner samtidigt som mycket av vad som faktiskt produceras tas av staten för att föda en liten elit, samt för den absurt överdimensionerade armén. Undernäringen är allmän, och vore det inte för utländskt bistånd, mest faktiskt från ärkefienden Sydkorea, skulle miljoner till dö av svält. 

http://www.youtube.com/watch?v=Yu0YdK3I45I

Nästa del i denna serie skall ta upp Fattigdomen i Afrika

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 2 av Serien: Fattigdomen i Rika Länder

Del 4 i Serien: Fattigdomen i Afrika→

———————————————————–

Artiklar och Källor

Uppsatser & Papers

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder


Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I RIKA LÄNDER

Fattigdom i rika länder  är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).

En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder  är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.

Europa

17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag  – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket.  Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.

Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025

I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.

I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.

http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c

Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.

I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.

Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes

Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Xr7mEVaSqyU

USA

Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.

http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related

USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.

Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.

http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs

Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.

Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.

http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related

Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.

Japan & Australien

Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.

http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk

FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom

 Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →

———————————————————–

Europa

USA

Japan

Australien

Om Fattigdom del 1 – Absolut eller Relativ


Närhelst pengar diskuteras, följer ett begrepp med även om det inte nämns. Alltid närvarande som ett hot även mitt bland de mest slösande materiella och resurser eller en bister verklighet för hela nationer och befolkningar: frånvaron av pengar och den välfärd och de materiella tillgångar som är nödvändiga för ett värdigt liv. Rikedomens mörka skugga,

Fattigdom

Vi lever i ett rikt land, en av de säkraste i världen med hänsyn till risken att hamna i armod. För många är fattigdom något de inte tänker på eller känns väldigt fjärran. Deras bild av fattiga kommer från svältande människor i Afrika, möjligen uteliggaren man skymtat i storstaden eller på TV. Men fattigdomen är en bister, livshotande realitet för miljarder människor i världen. Och även i de mest genomplanerade moderna samhällen finns stora grupper som står utestängda från de löften som konsumtion och samhällsplanering ställer ut för medborgarna, på grund av brist på inkomster.

Fattigdom är dock ett delvis problematiskt begrepp. Bortsett från de uppenbara fallen där folk inte ens har tak över huvudet finns djupa ideologiska stridsfrågor inbakade i hur man väljer att definiera och tackla fattigdom. Många åtgärder och politiskt fattade strategier för att minska fattigdom är också omstridda, liksom de moraliska implikationerna av hur allvarligt man tar på fattigdom, både internationellt och inom ett land.

Fattigdom kommer ofta att uttryckas i form av andra problem som svält, hälsa, rätt till utbildning och så vidare. Men är fattigdomen ett resultat av dåliga levnadsförutsättningar eller roten till dem? Fattigdom kan ibland vara ett övergående fenomen, en fas som folk går igenom men kan lyfta sig ut, men fattigdom kan också vara permanent hos vissa grupper. Vilken av dessa faktorer man väljer att lyfta fram vid behandlingen av fattigdom kan ge vitt skilda strategier för att komma åt problemet. Det kan gälla både inom ett land, i form av t.ex. i frågan om socialbidrag, och internationellt, när man diskuterar bistånd eller handel. Regeringar i vissa länder gör stora ansträngningar för att minska fattigdomen, medan andra mest ägnar sig åt en läpparnas bekännelse, eller är förhindrade att göra något på grund av resursbrist eller beroende av utländskt bistånd.

Relativ eller Absolut Fattigdom

En fråga som är viktig, inte minst när man tillägnar sig fattigdomsstatistik, är om man skall tillämpa ett absolut eller relativt fattigdomsbegrepp.  Absolut fattigdom innebär att man sätter en gräns i form av en fast penningsumma och uppskattar hur många som lever på eller under den gränsen, som t.ex. Världsbankens gränsdragningar på 1,25 USD och 2 USD (i konsumentprisindexerade dollar uttryckta i lokal valuta) för extrem respektive ”moderat” fattigdom respektive. Många myndigheter, som Svenska SIDA, använder sig av måttstockar som utgår från de gränserna.

 

Relativ fattigdom utgår från definitioner av ländernas fattigdom relaterad till landets genomsnittliga eller median inkomstnivå och handlar väldigt mycket om skillnader i inkomst och graden av social grundtrygghet. För rika länder innebär det att människor med tak över huvudet och tillgång till vissa begränsade inkomster måste betraktas som fattiga, eftersom prisnivå och tänkta utgifter utgår från medelinkomsterna, förväntningarna är högre och behoven delvis annorlunda än i fattiga länder.

Det finns flera måttstockar, som GINI-koefficienten  eller FNs Human Development Index, (som baseras på läskunnighet, barndödlighet och långtidsarbetslöshet + andelen med mindre än halva medianinkomsten) för inkomstskillnader. GINI-koefficienten har många styrkor, men också nackdelar – den visar på hur inkomstfördelningen i samhällen är utan hänseende på landets inkomstnivåer, funkar på små och stora länder osv. Men den har också nackdelar – nyanser på vilken nivå man startar förloras osv. Men som ett komplement till absoluta tal och räkning av ren BNP per kapita som inte tar någon hänsyn till kostnadsnivåer är de svåra att avvara för en fullödig syn på fattigdomen, speciellt i ett mer utvecklat land.

Den här perspektivskillnaden har bäring t.ex. på debatten i Sverige, där den borgerliga regeringen är anhängare av absoluta fattigdomsdefinitioner, medan vänsteroppositionen hellre åberopar indikatorer på inkomstklyftor, fattigdom. Det finns tyvärr tecken på att inkomstklyftorna i Sverige, som historiskt haft mycket stark ställning ifråga om inkomstfördelning och låg nivå fattigdom, nu ökar påtagligt.

En liten visualisering av vad klyftorna i världen innebär

http://www.youtube.com/watch?v=r6eTr4ldDYg&feature=related

I följande delar av denna lilla sammanställning skall först fattigdomen i olika regioner i världen diskuteras, avslutat av en diskussion om olika perspektiv och faktorer i studiet av fattigdom, som kön, klass, bistånd osv.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Se del 2 av serien: ”Fattigdom i Rika Länder”→

 

—————————————-

Globalt & Statistik

Ett litet samtal apropå Carema, naivitet och att blunda för problem – hårt


”När jag läste om det blev jag chockad!”

Det här var en kommentar från en person som har läst om missförhållandena i vården på sistone, någon som själv jobbar just inom åldringsvården.

”Chockad, verkligen?”

”Ja jag hade ingen aaaaaning att man kunde göra så här…” Apropå Carema, riskkapital och missvård.

Jag måste säga att hennes aningslöshet förvånade mig. ”Det borde du inte vara”, sade jag.

Det hör till saken att den här personen verkar i en mycket bra kommun, där den allmänna vården fungerar väl. En borgerlig kommun skall tilläggas, men en där av olika anledningar man inte sett det som ett överordnat mål att avhända sig alla verksamheter som möter medborgarna utan behållit ansvaret för det allmännas drift. Och kvalité. En välmående oas i ett hav som numera präglas av en mycket hårdare och krassare verklighet. Den lite naiva och godtrogna inställning som hon hade var på sätt och vis en bra sak. Det säger något om vilka förväntningar som hederliga människor har, och vad de utgår ifrån borde vara normen.

Problemet är att trots att det på papperet fortfarande finns en gemensam och allmän välfärd i vårt land, har det på sista årtiondena medvetet skapats enorma öppningar, stora som slagskepp, för de hänsynslösa och giriga att utnyttja systemet.

”Bli inte chockad”, sa jag således. ”Bli arg.”

Bli arg över att någon ens kan komma på tanken att låta riskkapitalbolag äga ochs därmed styra över institutioner som skall vårda människor, se efter deras välmående, ta hand om deras hälsa, livskvalité och värdighet.

En god vän som för några år sedan hamnade i den fruktansvärda sitsen att försöka driva långsiktig verksamhet men som hade att svara mot ett riskkapitalbolag  lärde mig under långa frustrerade nätter av samtal, med otaliga exempel, hur de där bolagen fungerade. Alla de intressanta bokföringsmanövrarna, fixeringen vid rapporter och kvantitativa mått, och den otroliga kortsiktigheten i allt som kom från ovan.Och han verkade i en privat verksamhet utan minsta beröring med människors hälsa, värdighet eller rättigheter.

Ändå agerar framför allt makthavare som att man aaaaaldrig kunde förutse att det som hänt i Carema kunde ske. Det är märkligt. För även det tämligen icke-Norskessflamman-aktiga Svenska Dagbladet  skrev i somras: http://www.svd.se/naringsliv/vardbolag-vagrar-bidra-till-valfard_6337990.svd

Som sagt – det får en att fundera. Och inte över minutia i det tröttande drev som kommer att släppa det här för nästa ”stora grej”. Men mer på sådant som principer, och den skall vi säga mer filosofiska poänger.

Och som långtida läsare av den utmärkta ”The Economist” drog jag mig till minnes följande uppräkning av riskkapitalbolagens dilemma och problem, som borde gjort varje beslutsfattare ytterst försiktig – se http://www.economist.com/node/1893232. Vi vet vad riskkapitalister vill, och The Economist säger det också öppet. Det är vad de alltid velat. Att göra vinster genom att äga verksamheter – en kort stund. Inte att driva dem långsiktigt. Inte att ta mänskliga hänsyn. Oavsett vilken nytta de kan tänkas göra i det finansiella systemet är detta något som är konstant.

The Economist är för avregleringar och privatiseringar, de vill alltid ha en marknad när det går. Denna hållning kan man ha invändningar mot, och det är en djupt ideologiskt grundad idé om samhället bakom. Men oavsett vad man anser om det kan man inte säga att de mörkar riskerna och de möjliga nackdelarna med sin modell. Det här är något som The Economist, återigen THE ECONOMIST, nyliberalismens flaggskepp i världen, nämnt upprepade gånger. De verkar mer medvetna med risker hos vinstdrivna verksamheter än deras kusiner från Landet, läs vad som går som svensk borgerlighet numera.

”If doctors are made subject to the strictures and scrutiny of the market, they cannot also be expected to behave like public servants.

But if consultants […] are to see themselves as tradesmen, they will feel entitled to sell their services to the highest bidder.”

http://www.economist.com/node/82317

I den nutida debatten om den amerikanska sjukvården, som inte ens den varmaste marknadsanhängare vill dra fram som ett föredöme, återkommer den här sortens invändingar hela tiden – se http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2011/06/health-reform

Kontrastera detta med de mumlande politrucker som genomfört sådana reformer hos oss, som undantagslöst försöker gagga bort riskerna. Med den förutsägbara effekten att man sitter med skägget i brevlådan ett par år efteråt, med vanvård, tåg som inte går, skolbarn som i strid med skolans allmänna mål inte får likvärdig utbildning, apotek som svämmar över av piller ingen behöver men saknar riktiga läkemedel. Från kommunaliseringen av skolan till tillåtandet av friskolor, till avregleringen av äldreomvårdnaden, till tillåtandet av privata aktörer i för allmänna transporter – det är alltid samma sak. Redan har t.ex apotekets verksamhet börjat perverteras av det privata vinstintresset. Gissa vilka som köpt upp apotek till höger och vänster?

Genom åren har argumentet ibland svingats  att varför skall man inte få tjäna pengar på själva vården, man får ju tjäna pengar på sjukvårdsutrustning, eller mediciner?

Varför inte? Det beror på hur man betraktar sådana tjänster, allså tjänsten-i-sig, med allt vad det innebär och vem som har ansvaret för dess utförande: som en vara eller en Mänsklig Rättighet.

För den som accepterar att människor har vissa mänskliga rättigheter, och att rättan att få vård, eller utbildning, finns en avgörande skillnad att göra kommers på de materiella ting som underhåller den rättighetsbaserad tjänsten, och tjänsten-i-sig. Ett ting, är just det – en vara man köper. De är utbytbara. De är förhållandevis icke komplexa. Inte ens supporten av det mest avancerade stödsystem kan jämföras med vårdnaden av en människa, som kräver sådant som empati. Sympati. Närhet. Eller för att tala med FN-stadgan om de mänskliga rättigheternas och vår egen Socialtjänstlags ord, Mänsklig Värdighet.

”Socialtjänstens omsorg om äldre, ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.” 

Socialtjänstlagen 5 kap. 4 §

Principen att man skall få högsta utdelning och VINST från en verksamhet står i bjärt kontrast till vad en Mänsklig Rättighet innebär. En mänsklig rättighet skjuter ut från och häftar vid individen i dess kvalité som människa. Inte som konsument. Den är oupplösligt förenad vid principen om människors lika värde och behov. Den skall komma den till del som behöver den, i den omfattning den har behovet. Inte i den omfattning som den enskildes plånbok medger. Annars är det inte en rättighet, utan en vara som konsumeras.

En sådan allmän, universell rätt tillhör inte en person. Den tillhör alla medborgare, som skall var och en bidra till den. Och som äger den. Bibringandet av sådana allmänna och rättighetsbaserade tjänster måste därför innehålla kraftiga spärrar mot att plundras eller få sina medel, som demokratiskt manglats fram, avledda för ändamålet att ge vissa få enskilda vinster och privat förmögenhet. Att istället för att ge vård eller utbildning eller vad det än är för rättighetsbaserad tjänst som man utför för gemensamma pengar, ta ut dryga vinster och bonusar och  undvika att skatta för dem, blir i det ljuset inget annat än förskingring av allmänna medel.

Article 22.

Everyone, as a member of society, has the right to social security and is entitled to realization, through national effort and international co-operation and in accordance with the organization and resources of each State, of the economic, social and cultural rights indispensable for his dignity and the free development of his personality

United Nations Universal Declaration of Human Rights

Den som vill att utförandet av sjuk- och åldringsvård, utbildning, säkerhet och andra sådana fundamentala rättigheter inte skall bindas av återhållande regleringar har således avslöjat sin människosyn. En som präglas av förtingligande. Att man anser att en ”service” av en åldrad människa eller ett barn skall komma att betraktas som samma som att serva ett kylskåp. Oavsett om den förstår det eller inte.

I själva verket skall man finna att de vägrar att inse det. Av förståeliga skäl, för befolkningen, iaf den absoluta majoritet som inte skulle ha råd att köpa det dyraste kylskåpet, ursäkta vården, skulle kunna tänkas invända. Samt alla som inser att incitamenten i ett system som präglas av upphandling och vinstintressen måste, notera av naturnödvändighet kan inte undvika att leda till missgrepp och prioriteringar som diametralt strider mot en rättighetsbaserad syn på vissa av samhällets verksamheter (se t.ex. http://csripraktiken.se/2011/11/21/per-grankvist-sattet-att-upphandla-skapar-nya-vardskandaler/).

Det är anledningen varför t.ex. Finland, som sägs ha världens bästa skola, inte tillåter de endast 23 privata skolorna i landet att Gå Med Vinst.

Exemplet Finland visar att det här är inte en höger- vänsterfråga. Socialdemokraterna hos oss har varit lika skyldiga som de borgerliga partierna i denna fråga. För dem har driften att slippa direkt ansvar för sådant som kan leda till kritik varit en lika perverterande drivkraft som nyliberal ideologi för högern. Båda har noga duckat för de vidare principerna.

Även som liberal måste man fråga sig, och inse, att det finns en konflikt här. Antingen är tillskyndandet av marknadslösningar till varje pris ett överordnat mål. Eller så sätter idén om att vissa samhällsfunktioner på en viss nivå är mänskliga rättigheter, en fundamental liberal princip, vissa gränser för vad, hur och om man skall få tjäna pengar på dem. Den här konflikten definierar om vi skall ha en välfärd i en demokratisk stat värd namnet, eller om detta skall abdikeras till förmån för Gordon Gekko och hans likar.

http://www.youtube.com/watch?v=e9mWAxHpeew

—————————————————–

Intressanta Blogginlägg i urval

Några pressröster i urval om Carema, privatiseringar och riskkapitals ägande

Finns det något hemskare än en naken kvinna för de fundamentalistiska dumskallarnas konspiration?


Den eviga strömmen av religiöst inspirerad idioti erbjuder en närmast oändlig dumhetens park av exemplar att skratta åt och förundras över. Som det här med den egyptiska nakenbloggaren. 

Under dessa dagar då Tahrir-torget i Egypten åter kokar av folkets rättmätiga vrede mot det tredskande militärstyret, och Egypten försöker komma vidare i sin utveckling så finner den stockkonservativa och reaktionära opinionen tid för att istället ägna sig åt att ondgöra sig över en ung kvinna som postar bilder på sig själv utan kläder på sin blogg.

Hennes deklarerade avsikt (t.ex i intervju i CNN) är att peka på den svåra sexualfobi som vidlåder det egyptiska samhället, ett djupt konservativt land, och som går på tvären med de frihetens aspirationer som fått många kvinnor att sluta upp och protestera mot landets auktoritära regim.

”Put on trial the artists’ models who posed nude for art schools until the early 70s, hide the art books and destroy the nude statues of antiquity, then undress and stand before a mirror and burn your bodies that you despise to forever rid yourselves of your sexual hangups before you direct your humiliation and chauvinism and dare
to try to deny me my freedom of expression”
Aliaa Magda Elmahdy

Det har sagts många gånger – reaktionärer, även om de till synes säger sig vara diametralt motsatta varandra, är nästan alltid rörande ense i många viktiga frågor. Som om människans, speciellt kvinnors, rätt till sin egen kropp (som de förnekar), som om yttrandefrihet (som de i grunden motsätter sig eller vill inskränka), som om kvinnors plats i samhället (som de alltid vill förminska). Antingen det sker i USAs bibelbälte, i Indien med dess hinduiska fanatiker eller i stora delar av den svårt sextraumatiserade muslimska världen är det hugget som stucket.

Det är ett beklagligt faktum att dessa idéströmningar dominerar i ett Egypten där kvinnor regelmässigt trakasseras, där tafsande är något universellt, där skräcken för beröring med kvinnor enbart matchas av den allmänt spridda puerila attityden att åsynen av en kvinnokropp är något ”orent” och förbjudet. Och där de islamistiskt anstuckna skäggbärarna utan vidare kan fördöma och hota någon som vill väcka debatt om detta, och få medhåll av breda lager, även föregivet ”liberala” grupper i samhället, rädda för att framstå som ”otuktiga”.

De spelar reaktionärerna i händerna, liksom alla som vill ta chansen att lufta sin ynkliga rädsla för muslimer generellt.

Man kan naturligtvis ha vitt skilda åsikter om det kloka i en viss manifestation på nätet, om publiceringars värde eller om det påkallade i att använda sin sexualitet som slagträ i debatter. Precis som i fallet med de Danska Muhammed-karikatyrerna kan man anlägga olika former av estetiska eller andra synpunkter på ett verk eller framställning (denna blogg vidhåller arrogant nog att Muhammedkarikatyrerna, liksom Lars Vilks rondellhundar, var USEL konst. Men usel ritteknik, obefintlig komposition och oinspirerad framställning är inte förbjuden. Eller kan någonsin tolereras leda till dödshot).

Om en kvinna eller man vill visa sin kropp kan man alltså anlägga vitt skilda perspektiv på det, och öppet yttra det. Den som är rädd för tjejbaciller eller längtar tillbaka till viktorianismen förfasar sig, vilket är deras rätt, medan andra, som nedan t.ex, stödjer det på ett vädligt…öppet sätt.

http://www.youtube.com/watch?v=UcrFK-m-frU

Men oavsett vad man tycker är inte legitimt eller en åsikt värd att respektera i ett samhälle med yttrandefrihet att skrika på förbud, eller hota vederbörande, eller urskulda eller ställa sig på samma sida som de som gör det,som nu sker, skamligt nog understött av en bred opinion i Egypten. Någon borde tala om för dem vad yttrandefrihet innebär, och att det går att stänga av eller gå någon annanstans på nätet. Ingen tvingar en stackars neurotisk egyptier eller muslim att spana in Aliaa. Reaktionen på hennes bilder visar med all tydlighet att egyptierna har en del att uppdatera sig om, om de vill aspirera på att vara ett fritt samhälle.

Och om detta låter kulturimperialistiskt så må det vara hänt.Denna blogg är inte kulturkonservativ. Eller neutral i frågor om kvinnors rättigheter eller yttrandefrihet. Den här kontroversen är en rätt fånig sidoshow till de vida viktigare händelserna i den Egyptiska politiken och denna blogg skall inte dväljas vid det. Utom att notera ännu ett bevis på att religiöst påverkad sexualmoral aldrig missar ett tillfälle att visa sina förtryckande och hysteriska reflexer.

———————————–

Massalama till Jemens Ali Abdullah Saleh, och Egyptens revolution fortsätter


Idag kom nyheten om att Ali Abdullah Saleh, Jemens auktoritäre ledare, slutligen kliver ner och därmed markerar en ny fas i den av de revolutioner i Arabvärlden som pågått längst och varit en av de våldsammare. Samtidigt har konfrontationerna i Egypten åter tagit fart, där det militärledda styret visat sig vara ovilliga att överge sina auktoritära tendenser.

”Må du leva i intressanta tider” sägs vara en kinesisk förbannelse. De gamla taoistiska trollkarlarna måste skrocka i sina gravar när vi nu går mot vintern 2011, ett år för rekordböckerna, då hundratals miljoner människor gått ut på gatorna för att protestera mot auktoritära eller helt odemokratiska regimer i en arabvärld som nyss synts så stagnerad och totalt utan folkligt inflytande.

Utvecklingen har varit helt annorlunda i olika länder. Från fredliga segrar för folkligt engagemang i Egypten och Tunisien, över inre stridigheter i Bahrain, där upproret blodigt slogs ner, och snarlika förhållanden i Syrien, till rena inbördeskrig i Lybien, och Jemen. Efter Lybiens inbördeskrig och Khadaffis störtande har nu fokus återvänd till Jemen och Egypten.

Jemens f.d. starke man, Ali Abdullah Saleh har bitit sig fast hårdare än de flesta – i januari skadades han svårt och för att räddas fördes han till Saudiarabien. Det förvånade kanske många att han därefter hade mage att återvända. Han är en kall maktspelare, det måste man ge honom – syftet var troligen att försökra sig om bättre villkor vid sin avgång, som nu verkar ske på mer ordnat sätt än genom en lynchmobb som i Khadaffis fall, eller inför rätta som Mubarak. För inte tror han väl att han kan komma tillbaka NU?

Ända sedan militären i Egypten tog över och kastade ut sin forne herre har frågan hängt över det så löftesrika upproret: Vill den egyptiska militären verkligen ha reformer?

Den här frågan debatteras i den utmärkta serien ”The Doha Debates” där båda sidor manglas av den tuffe Tim Sebastian

http://www.youtube.com/watch?v=MIuH_Lo0ECo

Det är dock och har alltid varit en malplacerad fråga. Mubarak et consortes var toppen på vad som hela tiden varit en militärdiktatur, och att tro att de där skojarna från en dag till en annan skulle vilja montera ner hela det system som de byggt upp sedan femtio år kan kanske passa i ett haschrus, men det är inte seriöst. Redan faktum att de ”nya” makthavarna (som fältmarsalk Tantawi, militärrådets ledare) var samma gamla torterare, brutala och odemokratiska gynnare som förr visade det från början. Det var Mubarak som föll, inte regimen. Regimen gick med på att dess ledare avsattes (det fanns sedan flera år ett missnöje i armén med bl.a. Mubaraks avsikt att tillsätta sin son Gamal som ny president) av de oväntade folkliga protesterna. Men de skulle aldrig själva varken vilja eller kunna reformera sitt land på något avgörande, nydandande sätt.

Den riktiga frågan är alltså om folket genom ihållande tryck kan behålla dynamiken i sin revolution, och tvinga militären att fortsätta dansa. Egyptierna har visat sitt värde genom att just inte slappna av. Skräcken och fruktan har verkligen släppt, och de gamla sätten att slå ner och terrorisera uppifrån fungerar inte mer. Den egyptiska militären har också allt klarare med sitt beteende visat att dess auktoritära reflexer består. Nu diskuteras öppet om militären, efter att ha skjutit, slagit och torterat protesterande i bästa Mubarak-stil, använder tårgas spetsad med nervgas i sina alltmer desperata försök att skingra demonstranterna.

Det kan låta som en av de konspirationsteorier för vilken den egyptiska jordmånen är extremt fruktbar. Men rapporterna verkar visa att det faktiskt kan ligga något i det där. Och man bör minnas att det inte vore unikt, inte på något sätt. Den ryska militären använde nervgas när de stormade gisslantagarna som tog över Dubrovteatern i Moskva i oktober 2002, och dödade  i sammanhanget över 100 av den olyckliga gisslan (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_theater_hostage_crisis och http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_hostage_crisis_chemical_agent).

Egyptens militär kommer att tvingas backa. Inget annat än regelrätt krig mot den egna befolkningen, och antagligen inte ens det, om Syrien och Libyen är något att gå efter, kan kuva den som inte längre räds att räta på ryggen och kräva sina rättigheter som medborgare. Frågan blir om det som följer kan böjas och perverteras, och vilken roll, vilket ansvar de nya aktörer som träder in på scenen är beredda att ta.

Det här aktualiserar en fråga som denna artikel i the Economist (om salafisters roll i den arabiska våren) reste redan för flera månader sedan: nämligen det skrämselspöke som många drar fram, att murkna religiösa religiösa krafter kommer att ta över. Inte sällan av xenofober, som visar upp sina låga instinkter i att de gärna skulle sett att mellanösterns folk förblev förslavade för sin egen lättskrämda sinnesros skull.

 

 

Se det Muslimska Brödraskapet, som det skrivits om här om  på denna blogg – prognosen att dess mycket försiktiga ådra skulle forsätta ha övertaget har visat sig bessannas och brödraskapet har förblivit mycket försiktiga och inte öppet utmanat den sittande militärregeringen. För försiktiga för sitt eget bästa, för initiativet har istället gripits av dels sekulära krafter å ena sidan och mer hårdhudade salafister å den andra. Frågan om protesternas civila och icke-religiösa karaktär och drivkraft har blivit starkt illustrerad av vilka det är som fortsatt att hävda demokrati och en snabb övergång till ett civilt och demokratiskt styre, något som fortsatt att ställa brödraskapet i skuggan.

Förutom Egypten har Syrien också sakta rört sig framåt, fastän under mycket mer våldsamma omständigheter. Men Assad-regimens oerhört brutala repression och massakrer mot de som protesterat mot dess korruption och diktatoriska later har till slut gjort att även de normalt sett oerhört tröga och tysta staterna i Arabförbundet tagit bladet från munnen och fördömt diktatorn, ja till och stängt av Syrien från förbundets arbete. Detta är desto mer anmärkningsvärt som många av förbundets medlemmar ännu är diktaturer. Men protesterna, och utsikten till blodiga inbördes strider likt de i Libyen har haft en effekt även på dessa motvilliga despoter. Det här visar på en sak, som Eleanor Roosevelt en gång sade om FNs Universella Deklaration för Mänskliga Rättigheter, hon liknade dess effekt vid ett ”märkligt rykte som gick runt staden” (the curious grapevine), dvs något som sakta sakta gröpte ur despotismens och tyranniets sten, som spred sig som ett mummel som förr eller senare inte gick att ignorera.

FNs kommitte för mänskliga rättigheter har nu följt och fördömt Syrien. Redan är sanktioner och annat på plats, och ser ut att skärpas. Syriens regim är alltmer isolerad, men dess enormt blodiga och obstinata fastklamrande vid makten får en tyvärr att misstänka att mycket lidande återstår för dess stackars prövade befolkning.

*********************************

Mer inlägg om Den Arabiska Våren – se tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/den-arabiska-varen-the-arab-spring/

———————————

Aktuellt Om Jemen

Aktuellt Om Egypten

Aktuellt om Syrien

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn


För inte så länge sedan rapporterades om några Ultraortodoxa judar som försöke sig på att slå något slags vidrighets- och feghetsrekord.

Scenen är följande. I en ortodox stadsdel med en skola i Jerusalem  bor numera en majoritet ultra-ortodoxa judar. De ortodoxa judarnas barn, i åldern 6 till 12, går till skolan med sina föräldrar varje dag i konservativa men någorlunda moderna och bekväma kläder. Nej vänta, jag tar tillbaka det. De går i apvarma kläder i ett land där temperaturer går regelmässigt uppåt 40 grader celcius. Stora långa tröjor. Långa kjolar. Alla småtjejerna har påfallande långt hår (vaaarmt!). Men de ser inte ut som UFOn.

Men när de närmar sig skolan möts de varje dag av en mobb av svartklädda skäggskallar i svarta hattar, hellånga rockar och korkskruvar kring tinningarna. De här vuxna främmande männen skriker

”SLYNA!”

”HORA!”

”LUDER!”

till de små flickorna som går där. Men det är inte allt.

Plötsligt kommer något farande, och träffar en liten tjej i ansiktet. Det är mjukt, äckligt och luktar…bajs.

Det är för att det är bajs. Svartrockarna bombarderar 10-åriga flickor med bl.a. extrementer för att de går till skolan. Utan hellånga klänningar och svart huckle. Det här är numera standard på flera ställen runt flickskolor i Israel.

Klicka bild för BBCs länk till filmklippet

Välkommen till Jerusalems förorter anno 2011.

Det här är sjukt på så många nivåer att det är svårt att börja någonstans.

De där skolbarnen är barn till Ortodoxa Judar. Svårt religiösa och sedessamma personer på gränsen till det neurotiska i sig. Men inte tillräckligt för korkskruvsbrigaden, som säger att flickorna är ”lättfärdigt” klädda. Ursäkta? Flickorna ser ut som tanter. Och so what? De är barn. Vilken sorts pervers syn på barns sexualitet och blygsel skall man ha för att ens haka upp sig på tioåringa barns helt normala klädsel? Och även om de vore äldre – vad är det för kvinnosyn som de här kräken tillåts försöka trycka på andra människor i samhället?

Hur sjuka är de här männen att sitta där och skrämma och förnedra små barn för en sådan sak? Jag menar, var är rättfärdigheten i det?

Och den djupare frågan, som min moster ställde direkt. Hur kan myndigheterna alls tillåta att de där snubbarna får stå där och skrika? Utan att skingra dem? Varför förbjuds inte deras ”protest” rakt av?

Svaret är förstås att de ultraortodoxa har tillåtits bli så många och starka att de nu betraktas som en maktgruppering i staten Israel. Deras partier har en vågmästarställning i parlamentet knesset, och de är högröstade. Israels egen kluvenhet ifråga om sin religiösa och etniska grundval har spelat dem i händerna. Så finns till exempel inte sekulär skillsmässa i staten Israel – du måste gå till en rabbi för att skilja dig (se http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=125673859). De olika religiösa grupperingarna har således fått en roll i staten Så de har fått behålla sin maktställning och växa.

Se Dateline på BBC från 2008 om Ultra-Ortodoxa i Israel, Del 1 & 2 respektive

Det  är viktigt att påminna om de här svartrockarna som pratar så vitt och brett om Herrens Heliga Land och har ”modet” att antasta barn inte bidrar en centimeter till försvaret och uppbyggnaden av det samhälle som omger dem och håller dem vid liv. Ultraortodoxa gör inte den för israeliska Män och Kvinnor obligatoriska militärtjänsen på två till tre år. De betalar i många fall inte ens skatt. Deras boende är ofta skattefinansierat. Många arbetar inte och lever till stor del på bidrag. De är parasiter på staten Israel, vars barn de tar sig rätten att kasta exkrementer på.

Om hur lite det behövs för att de tokortodoxa skall kalla andra judar för perverterade eller gå till angrepp mot dem, se Nedanstående exempel, som nota bene riktar sig enbart mot staten Israel och andra Judar. Vad de här tokdårarna gör mot palestinier eller andra goyim när de tror de kan komma undan med det skall vi inte ens tala om.

Upprinningen till debatten om flickskolan

Om de ultraortodoxas intåg och hävdande av sin lag i Jerusalem

Om ultraortodoxa judars kampanjer för att driva bort andra troende från städer – i det här fallet s.k. messianska judar (Judar som tror att Jesus faktiskt var Messias, men i övrigt behåller en judisk identitet)

Till inlägget i bloggen Skepchick (finns också på svenska, Skepchick.se) som först informerade mig om flickskolsincidenten (http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-men/) fanns en intressant men oroväckand följdinlägg. Den handlade om en stadsdel i New York, USA, där de ultraortodoxa tagit det på sig att segregera män och kvinnor enligt samma mall som i Jerusalem. Kvinnor och män skall inte mötas på trottoarerna. De får inte sitta tillsammans på bussen. Så börjas det. Se artikeln i http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-misogyny-redux/.

De här incidenterna pekar på vad som händer när man tillåter religionen att spela en roll för statens institutioner och policy även i ett demokratiskt samhälle. Snabbt befinner man sig i ett sluttande plan, där diverse intoleranter och sekterister infiltrerar staten och håller den gisslan, medan de mer högröstade och våldsamma kan flytta fram sina positioner på omgivningens bekostnad, och i tvärt motsättning till alla demokratiska och värden och idéer om mänskliga rättigheter och jämlikhet.

***********************************

UPPDATERING

Dagen efter det här inlägget sände P1:s ”Människor och Tro” ett utmärkt program betitlat ”Ortodoxa Judar har för stor makt” som tog upp många av de teman som drogs upp i inlägget ovan. Lyssning rekommenderas – klicka bilden eller direktlänken under

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

———————————————–

Svenska medier har skrivit om de Ultraortodoxas allt starkare närvaro i framför allt Jerusalem och sammanstötningar med andra grupper i det israeliska samhället, men inte speciellt mycket, och inte alls i den omfattning problemet förtjänar. Se 

Bloggaren Leffe 45 har också skrivit om flickskolsincidenten http://leffe45.wordpress.com/2011/10/11/ortodoxa-judar-utan-hjarna/

Bloggen ”Hedniska Tankar” tog apropå en tråd från en artikel av Nathan Shachar i DN, upp att Ultraortodoxa judar kallar andra, icke-extremistiska judar för hellenister och epikuréer. Det säger en del om deras syn på upplysning och humanism som det västerländska samhället vilar på. Se http://tannhauser3.wordpress.com/tag/jerusalem/ och http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar-grekernas-arvedel–och-var-egen

Mer initierat om utvecklingen med de ultraortodoxa kan läsas i t.ex bloggen Judaistik – http://www.judaistik.se/blog1.php/vems-jerusalem

Go’natt Khadaffi


Enligt nyhetssändningar idag är Moammar Khadaffi (sorry, jag gillar den stavningen mer) nu död, under ännu något oklara omständigheter. Khadaffis hemstad Sirte, dets sista fästet för hans trogna, har fallit. Eran Khadaffi är nu definitivt över i Libyen. Gott så.

Vad man kan beklaga, är att samma gäller den här gången som för t.ex. Usama ben Ladins skjutning- diktatorn avrättades/mördades och kan inte ställas inför rätta, vilket är synd. Det har här påtalats i samband med Usamas död att den rätta platsen för brottslingar är en domstolsbänk (https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/02/en-dumskalle-mindre-off-usama-goes-till-fordomelse-och-evardelig-eld/).

Och det hade varit gott att se den forne diktatorn sitta nför Internationella Brottsmålsdomstolen ICC, reducerad till en kriminell av den låga typ han är. Oavsett vilken teater av trots de sätter upp i de lägena är jag övertygad om att inget plågar dem mer än att slitas ner från de piedestal som de byggt upp åt sig själva Att bli behandlade som brottslingar och tvingas svara på frågor, berövade frihet och privilegier som de vant sig vid. Att tvingas leva i den osäkerhet och oro som de skapade åt andra, under långa ensamma nätter av tandagnisslan.

Och det är också gott för oss att se dem så. Inte bara för den förnedring det innebär för dem. Utan också för att åtminstone en rättsäker och någorlunda rimlig process drar mycket fram i ljuset, som inte bara diktatorn eller terroristen har skäl att oroa sig för, och få oss att titta närmare på maktmänniskor närmare oss. På de som i demokratiska samhällen avger en läpparnas bekännelse till principer, som de gärna förbiser i samkvämet med andra mer grovhuggna potentater. Vi får tillfället att ställa oss frågan, om det är sådana personer som borde styra även våra stater.

en nere, en återstår - Putin och Khadaffi

En bekant ojade sig för att det var dubbelmoral att glädjas åt att Khadaffi nu är död och peka finger åt honom när så många andra tyranner och föraktansvärda män med makt tillåts sitta kvar och framleva sina dagar i lyx och inflytande. Jag kan delvis hålla med. Men det ena utesluter inte det andra. Khadaffi själv borde ställts inför rätta, liksom mången annan despot, flera av vilka vi i den rika världen gärna samarbetar med när det passar oss. En kort, inte på något sätt uttömmande lista publicerades här i samband med den Arabiska Vårens början, som jag gärna drar fram igen.

”förutom Khadaffi, också Kim Jong Il, Robert Mugabe, Bröderna Castro, och Alexander Lukashenko […] kung Abdullah ibn abdul Aziz av Saudiarabien och hela hans föraktansvärda klan, Bashar al-Assad med anhang i Syrien , Ali Khamenei & Mahmud Ahmadinejad och deras prästskallar i Iran, Hu Jintao & Wen Jiabao och deras genomkorrupta parti i Kina, och ett dussin till, ynkliga tyranner och förrädare mot människosläktet alla.”

Från Inlägget ”Vem blir Näste man till Rakning?” från februari 2011

Många problem, det har sagts förut, återstår på vägen. Att bara störta en diktator är inte nog, inte ens fria val till nya styresmän är mer än bara ett steg framåt. Att reformera en korrupt statsapparat, underställa väpnade styrkor en sant civil ledning, reformera rättsväsen och utbildning som degenererats av årtionden av envälde, säkerställa att ett kreativt och aktivt civilsamhälle kan växa fram – allt detta är svåra utmaningar som måste tacklas innan man verkligen kan säga att en stat tagit steget och blivit ett fritt land. Exemplet Spanien efter Francos död visar att en sådan process tar årtionden. Lång är diktatorns skugga, och medlöparna kan inte alltid helt rensans ut.

I fornstora dagar – hans skräddare får ägna sig åt annat

Och därefter följer, som den insiktsfulla svensk-tunisiska Janette Hentati i OBS i P1 kommenterade, den dagliga, vardagliga krocken mellan intressen, att leva med ett samhälle som är fritt och pluralistiskt och där konflikter, meningsskillnader kan hanteras på ett fruktbart sätt. Den utmaning som även vi, som anser oss fria, ställs inför, och ibland misslyckas med. Jag drar mig alltid till minnes Ahmed Agiza och Muhammed al-Zeri, som vi lät belägga med huva och blöjor för att föras bort för år av tortyr i sådana här stunder. Även demokratier och rättsstater kan trampa fel, mitt i vårt välstånd och lite arroganta självförhärligande.

Nu stundar i alla fall äntligen slutet på Libyernas kamp mot sin forne diktator. Snart går Tuniserna till sitt första val, för den konstituerande församlingen, efter att de påbörjade de i sanning historiska skeenden som ännu rullar vidare. I Jemen fortsätter kampen mot den auktoritära regimen, likaså i Syrien. Denna blogg önskar alla de modiga och förtjänstfulla människor som nu äntligen fått nog av årtionden av förtryck lycka till.  Må de lyckas att knoga fram ett välmående Lybien, och ett värdigt och löftesrikt samhälle framträda ur den skymning som nu äntligen kan börja ljusna.

******************************

Tidigare inlägg om Libyen här

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/24/khadaffi-fran-arabvarldens-ledare-till-historisk-relik/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/27/vem-blir-naste-man-till-rakning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/20/raddade-av-gong-gongen-att-avvarja-en-irakisk-1991-deja-vu-i-libyen/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/05/dumskallarnas-konspiration-om-att-skjuta-eller-inte-skjuta-med-gripen/

 —————————————–

Rapporterat om Muammar Khadaffis död

Tummen ner för Bamse som migrationsverkets gatbjörn


För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…

Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).

Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:

Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.

Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.

Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.

”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”

”mmm”

”Vet ni vad migrationsverket är för något?”

”Jo”

(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).

”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”

Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.

Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.

Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare  ett slags…ett slags…lur.

(”Lur?” från luras, antar jag)

Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).

Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.

2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.

Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om  en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:

”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”

Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):

——————————————————-

Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut.  – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se  http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse

Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1

Värd att hålla ögonen på…Evgeniy Morozov


En oblyg push för en aktuell författare och tänkare: Evgeny Morozov.

I samband med att jag nyligen skrivit om Internetfenomen som Facebook, Kinas censur och annat, både här i bloggen och i tidningen Utblick måste jag säga att jag fann det nyttigt att ha tagit del av Evegeny Morozovs tankar.

Evgeniy, som är bördig från vitryssland, är en slags kärring mot strömmen vad gäller nätets möjlighter att påverka stora politiska eller ekonomiska skeenden. Hans poäng är egentligen inte ett dugg konstig – att eliterna och förtryckarna runtom i världen också kan bruka nätet, nya tjänster och informationsteknologi rent allmänt, och att opposition inte kan hoppas på att nätets nya resurser i sig skall kunna göra stort för att vräka ner diktaturer. Evgeniy är verkligen ingen teknofob, tvärtom – han var tidigt ute med att identifiera t.ex.  sociala mediers viktiga potential. Men som tänkande människa kan han inte undvika att hamna i motsättning till de slags ansvarslösa glädjeprofeter (”utopister” kallar han dem) som ofta drivna av egna agendor vill låta påskina att framsteg i teknik och tjänster per definition är någon slags frihetsalstrande fenomen. Som idén, som förfäktats av t.ex. Google för att nödtorftigt dölja deras girighet, att internet även i ett land som Kina automatiskt är en ”befriande” kraft, vilket skulle legitimera deras närvaro där under den kinesiska statens kontroller. De som följt vissa rapporter från mellanöstern och hört uttrycket ”Facebook-revolutionen” och ”Twitter-revolutionen” för att skildra skeendena kan också där ha haft svårt att kväsa kräkreflexen, och finna Evgenys tankar vara en motvikt. Evgeniy står definitivt på de opositionellas sida, men har en mer mörk bild av vilka som till slut kommer att få mest nytta av nätet, och man bör läsa hans bok som den delvis varnande skrift det är – dvs med urskillning. Men det han pekar på behöver sägas, och hållas i bakhuvudet när de egennyttiga tekno- eller tjänstelangarna kraxar, eller ännu en begränsning i bruket av medier eller information införs.

Men men – låt honom själv redogöra för sig, som i denna roliga animation i samarbete med RSA

Det finns ett antal andra Evgeniy-klipp på Youtube för de som är intresserade att tänka om Internets genomslag med mer än en hjärncell i taget (för att ha dem och några till samlade finns också en kort spellista för Youtube för Evgeny Morozov – http://www.youtube.com/view_play_list?p=473587382A5E7457).

Evgeniy Morozov om ”The dictators dilemma” 2.44 min

Evgeniy Morozov om hur internet kan stärka diktaturer – Jevgeny Morozov 11 min

Evgeniy Morozov om Wikileaks framtid

Diverse

———————————————–

Jag rekommenderar förstås att läsa Evgeniys bok ”The Internet Delusion”, som för övrigt publicerades innan de folkresningar som skett i främst arabvärlden. Man behöver inte hålla med allt som står i den (jag gör det inte). Men det är talande att den gett upphov till en intressant debatt och kommententerats på otaliga tidningssidor och bloggar världen över, för många för att listas. Här skall enbart vårt eget Svedala tas upp:  se DNs recension av boken i  http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/evgeny-morozov-the-net-delusion-how-not-to-liberate-the-world, Svd (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kritik-mot-overtro-pa-internet_5923649.svd), och Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article12585547.ab).

Boken finns allmänt tillgänglig på t.ex Amazon  (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/), men även Bokus (http://www.bokus.com/bok/9781846143533/net-delusion/) och Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1586488740).

Evgeniy har en mycket kortfattad webbsida http://www.evgenymorozov.com/

The RSA är ett intressant forum för att föra ut idéer, och deras animerade presentationer i samarbete med betydande nutidstänkare som Evgeniy, eller Steven Pinker med flera har blivit mycket populära på inte minst Youtube. RSAs egen hemsida är http://www.thersa.org/

Om censur på Internet – Kinas ”Gyllene Sköld”


En liten inblick i en växande del av nätet där övervakningen och censuren tagits längre än någon annanstans – den åtkomst och de Internetresurser som är tillgänliga från Folkrepubliken Kina.

Den här artikeln uppkom som en sidostudie vid tillkomsten av flera artiklar om Internets roll för publikation i Utblick, och finns i kortare version i http://www.utblick.org/.

Kina byggde på 1990-talet upp ett jättelikt sammanhängande system av filter och spärrar för bruket av Internet. Detta projekt, kallat jīndùn gōngchéng (金盾工程) ”Projekt Den Gyllene Skölden”, har resulterat i den mest effektiva regimen för censur och kontroll över innehållet och åtkomsten av Internetmaterial i hela världen. Den omfattar alla hemsidor stationerade inom Kina, på kinesiska domäner och servrar runtom i världen, och även den trafik som färdas längs med kinesiska ISPs, in i Kina. Enda sättet att undvika skölden är att ha en direkt satellitlänk.

jindùn gongchéng – The Golden Shield

”Den Gyllene Skölden”, ibland också refererad till på engelska som ”The Great Firewall of China” är mer sofistikerad än bara en vanlig brandvägg, och baseras dels på sökbegrepp, dels bannlysta sajter och portaler, bruket av kinesiska skrivtecken osv. Den drabbar olika internettjänster olika. Högst effek