Bloggarkiv
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
”Corinna’s First Kill” – In Color
En kladd som växte till en full bild av första gången Corinna dödar får lite färg på sig.
Det var mer än 12 år sedan tuschteckningen ”Corinnas First Kill” kom till (se inlägg Här). Från en kladd utvecklades den helt spontant till en mer fyllig bild. Trots sina brister var jag nöjd med hur den teckningen just oplanerat växt ut, från de centrala elementen med karaktärerna i fokus till en hel scen med miljö och bakgrund som återgav det ögonblick som skulle visas.
Det var det då för mig helt nya redskapet tuschpensel som drog iväg med mig, och det som först bara skulle bli en övning i att lära sig hålla i penseln utan att motivet såg ut som en zebra blev otippat en tja, riktig teckning, med bara minimal hjälp av vanlig tuschpenna.
För syftet att fortsätta öva på målning och färgläggning med vattenfärger, företrädesvis akvareller och lite tjockare tempera, har en del av de där gamla teckningarna tagits fram igen. ”Corinnas First Kill” hade också flera saker som talade för sig, såtillvida att den utförts med helt vattenfast bläck. Nackdelen var dock att den ju tillkommit oplanerat – vilket på den tiden alltid betydde på vanligt 80-gramspapper, som alltså egentligen inte tål att målas på.
Well, det fick väl bli en del av utmaningen. Med penslar i hand och tand för tungan skreds det till verket med Winsor&Newtons sockerbitar.
Det hela togs snabbt, på en sittning – och resultatet blev väl därefter. Färgerna satt rätt, man börjar få åtminstone någon form av precision där. De är dock lite, tja, platta, bilden har en påtaglig avsaknad av ljuseffekter förutom de mest rudimentära skuggor och högdagrar. Det är fortsatt något som man har svårt för i akvarell: eller, vem försöker man lura – man är kass på det i alla medier. Det hade varit på plats att få till skiftningarna av ljuset mellan trädkronorna, och jag gjorde några tentativa försök men papperet höll redan på att lösas upp redan som det var, så man kan skylla lite på det. Inscanningen var ett meckande som vanligt.
Allt som allt ångrar jag dock inte färgläggningen – det tillför något till bilden, och gör den iaf. något mer levande. Det där är ett viktigt ögonblick, när Corinna för första gången tar en människas liv, och till råga på allt ser sin motståndare rakt i ansiktet medan livet flyr ur honom. Ett hemskt minne, som alltid skulle förbli hos henne, även när hon sedan utvecklas till att bli en fruktad stridare och avslutare av många, många fler liv.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för fantasyvärlden Aratauma i tråden
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Träningsteckning (11:3) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 i målad miljö
Så till slut blev den klar (?), teckningen av två stridande och fäktande hjältinnor, och försågs med en miljö och omgivningar målade för att passa deras uppgörelse.
Som nämndes i förra inlägget hade detta alster i raden av träningsteckningar nått dithän att det var dags att förse den med en passande omgivning för envigen mellan de två kombattanterna, mina hjältinnor Kati och Corinna. Denna scen utspelas i ett skogslandskap, där raviner och floder klyver den kulliga och bitvis klippiga terrängen. Den grundläggande kladden för bilden gav en översiktlig idé av miljöns huvuddrag – en stenbro över en klyfta med en forsande flod i botten.
Det framgick snabbt att omgivningarna måste göras mycket större i relation till de två stridande figurerna för att ge en rättvisande bild av miljön.
Jag bestämde mig också tidigt för att bakgrunden borde utföras i delvis annan teknik än figurerna av de två stridande. Som framgått i tidigare inlägg gjordes dessa som en tuschad teckning för att därefter målas med akvareller. Men för ett målat landskap ville jag låta akvarellfärgernas lite slumpartade och varierade ytskikt mer prägla bildens karaktär, fast utan att konturer och linjer helt försvann.
För att åstadkomma det bestämde jag mig för en annorlunda tågordning. Som bas (1) lades ett mer utförligt grundlager än vad som är brukligt, för att därefter (2) målas i akvareller, och till sist (3) fyllas på med tecknade element och linjer.
Först (1) lades huvuddragen i miljön fast med tydliga skuggor och linjer. För det valdes akvarellpennor. Dessa har två fördelar: dels passar pennelementet för att skissa fram miljön; men än viktigare, så rinner inte deras färg åter när de väl torkat in, och kan därför läggas som bas för att sedan målas över utan att ”blöda” in i de senare pålagda färgerna.
Sedan var det dags för huvudnumret: akvarellmålningen (2), vars svårregerliga och rinnande färger passar bra för miljöer där man mer är ute efter ett intryck än detaljerad återgivning.
Kati & Corinna bakgrund akvarell
På mitt stadium av fumlande är alla bilder en slags övningar och inlärningsepisoder, men det är bara att bejaka det och gärna prova olika varianter av tekniker. Sålunda blötte jag först papperet längs forsen under bron, vilket gav den blötare och rinnigare effekt som passar för att likna åsynen av vatten (s.k. wet-on-wet-teknik). Det hela blev OK på det hela taget, det rätta intrycket finns iaf. där.
Målningen scannades in och bearbetades därefter i GIMP: färgbalansen försköts åt det mörkare hållet, och vissa skuggor och toner förstärktes för att renodla motivets sökta effekt. Det gav en fungerande akvarellmålning för det sista steget, vilket var att förse målningen med tuschlinjer så att den kom närmare teckningen av mina två stridande, och därefter foga samman de två elementen.
Kati & Corinna fäktas på stenbron akvarell & tusch
Genom att tuscha miljöns huvudlinjer i efterhand försköts som synes bakgrundens prägel av renodlad målning närmare anblicken av en färglagd teckning, men förhoppningsvis utan att känslan av akvarellfärgernas ljusa och varierade skiftningar helt förlorats. Sammansmältningen av de två innefattade ytterligare meckande med färgskalor, och läggande på av sådant som de stridandes skuggor på marken och andra sådana detaljer (se utsnittet till vänster).
Den färdiga, hopfogade bilden blev således en hybrid av teckning och akvarellmålning med en del digitalt pålagda inslag. Ett riktigt mishmash av tekniker, som helt säkert kan förbättras med tiden, för det saknas förstås inte saker att kritisera och irritera sig på. Känslan av djup i bilden blev inte alls tillräckligt markerad – jag hade sett framför mig ett fall på kanske 20-40 meter ner i klyftan, som till synes är mycket grundare. Eller är det skalan som är fel? Akvarellmålningens ljusa lätthet förtar också något av bildens dramatik, även om det skall föreställa mitt på dagen så är det som om färgskalan saknar…tyngd. Eller nåt.
Men jag är… försiktigt nöjd, även på det här stadiet. Bilden ger ändå en skymt av en intressant och dramatisk scen, och har ett värde för mig genom att bara finnas där: den förblev inte bara en tanke, påkommen efter blick på fotot av två fäktare, utan tog ändå steget över, till platsen där mina hjältinnor lever och strider, och blev en del av det. Av Bortom.
PS. I en attack av pyssleri meckade jag för första gången lite med GIF-animering för att se om man inte kunde få en effekt snarlik utzoomning av bilden – resultatet blev riktigt anskrämligt, men ändå lite kul (se ovan). Det måste finnas mycket bättre sätt att göra det där – men det får bli en senare historia…
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
⇐ Se tidigare inlägg för denna bild, ”Träningsteckning (11:3) – Bättre fly...”
Träningsteckning (11:2) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 får färg
En tecknings väg på väg till en enkel men mer skildrande målning fortsätter, och två kvinnliga kombattanter får lite färg på sig.
I förra inlägget skildrades hur den senaste i raden av träningsteckningar inspirerade av stridsövningar, i det här fallet fäktning, tog sin början från ett foto av två tävlande fångade mitt i fäktningens karaktäristiska snabba utfall. På den baserades en teckning som visade på mina två hjältinnor Kati och Corinna sedda från en liknande vinkel och i snarlik pose.
Den teckningen fick snabbt karaktären av en slags storyboard till en scen i mina berättelser, där vad som börjat som en slags övning eller tävling mellan de två håller på att utvecklas mer till en envig där Kati, nederst på bilden, just har träffat Corinna med ett hårt slag över ansiktet.
I det första stadiet blev teckningen någorlunda klar i och med att den tuschades (se till höger).
Men redan här var den satt på vägen att bli en del i en större helhet, där bakgrund och färgläggning skulle ingå. Vägvalet för denna större illustration föll till slut på en kombination av tusch och akvarellfärg, och parallellt med att jag började skissa och måla bakgrunden som de två figurerna skulle ingå i, förberedde jag en målad variant av de två stridande själva.
Kati & Corinna uppifrån akvarell
Genom att trycka in konturerna med en smal trästav genom ett mellanskikt av karbonpapper överfördes teckningens baslinjer till akvarellpapper. Sedan var det bara att svabba på. Min målningsteknik är nästan obefintlig och akvarell passar egentligen inte speciellt bra som teknik för att måla personer – akvarellens särart skulle dock framför allt komma till sin rätt för den omgivande bakgrunden. Efter att ha friskat upp erfarenheterna från några tidigare kladdar och försök fick jag i alla fall fram en färgskala som åtminstone inte förtörnade blicken för mycket och dög som färgläggning för detta delavsnitt.
Akvarellen scannades sedan in och genom bildbehandlingens magi kunde den kombineras med den tidigare tuschteckningen som en bild där de två elementen låg som skilda lager – se nedan.
Kati & Corinna uppifrån akvarell & tusch
Som vanligt noterade jag hur akvarellens bleka färger i någon mening ”kom bort” och blev ännu mer urlakade och mindre distinkta när de scannades in och kontrasterades med de skarpa linjerna i en teckning. Som tur är erbjuder bildbehandlingsprogrammen möjlighet att i någon mån åtgärda det där. Men det skulle bli en senare fråga, för först måste omgivningen och miljön till den större bild som den hjälpligt färglagda teckningen skulle ingå i som del, skapas. I nästa inlägg kommer det och färdigställandet av vad som börjat som en enkel teckning av fäktande att skildras.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (11:1) – Bättre Fly än illa Fäkta 2
Inspirerad av sportfäktningens värld kom en teckning som satte en fäktningsstrids snabba stötar och utfall i en naturskön och dramatisk miljö.
Den här gången var det ett foto av två kvinnliga fäktare fångade mitt i samtidiga utfall, sedda från en vinkel snett uppifrån, som satte fart på fantasin. Den passade in i den kontinuitet som skildras i min serie av träningsteckningar som tidigare visats här, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna ömsom tränar ihop och drabbar samman. Tankarna gick till en scen där de två utkämpar vad som börjar som en slags träningsmatch, men som snart urartar i en envig till det bittra slutet.
Jag kladdade fram en variant av mina två stridare satta i en översiktlig vy av den miljö där envigen utspelade sig, en klippa som bildar en slags stenbro över en klyfta med en forsande flod på botten.
Det stod snart klart att bilden bestod av två delar som delvis föll isär: dels de två stridande, dels landskapet och miljön. Hur de två senare skulle förenas var en fråga som än så länge fick läggas på is. Jag beslöt mig för att börja med de två sköna fäktarna.
Först skissade jag fram figurerna i hård blyerts, med fokus på kroppsställning och rätt återgivande av perspektiv och betraktelsevinkeln. Detaljer som klädveck, skuggning och annat lades på med vanlig HB-blyertspenna, i en linjerad, typiskt ”tecknad” stil. Kati och Corinna slåss med käppar och har inga kroppsskydd, och den smäll som Corinna därmed får av Kati med käppen måste framgå av hennes uttryck.
Redan då hade jag börjat luta åt att tuscha den där som en delvis egen, färdig teckning som kunde stå enskilt, och först därefter foga in den i den större, sammansatta bilden med bakgrund som en enhet. Blyertsteckningens linjer belades med artliner-penna i radierna 0,005-0,5 mm, och resultatet blev som nedan.
Som den står fram har teckningen förhoppningsvis inte helt tappat inspirationskällans rörelse. Valet av tusch för de två huvudpersonerna tvingade dock fram ett ställningstagande för fortsättningen – det måste rimligen innebära att även bakgrunden måste tuschas – vilket faktiskt inte var vad jag hade tänkt. Hur bilden till sist gjordes klar och fogades samman med sin bakgrund framgår i nästa inlägg.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (9) – En smocka hänger i luften
Serien av teckningar på temat stridsträning fortsätter med två nya storyboards med Kati & Corinna, två av protagonisterna i min berättelse, som urartat i ett avgörande ögonblick när Kati reser sig mot den misshandel som hon fått utstå och släpper loss sin kraft och vrede på sin mer erfarna sparringpartner.
Det kan vara värt att rekapitulera den här scenen som den utvecklats steg för steg: Kati och Corinna tränas i stridskonsterna av den bistre Yakane, och får sparras med full kraft trots att Corinna är mer erfaren och kunnig. Som en följd får Kati om och om igen stryk. En dag går saker överstyr och Kati ligger blödande på marken. Corinna tvekar, hon vill inte fortsätta, medan Kati reser sig upp med en mordisk glimt i ögonen.
Sedan tidigare hade jag som brukligt är gjort visualiseringskladdar på vad som händer sedan: att Kati kastar sig fram, slår ut med sin käpp och överrumplar Corinna som sänkt sin gard. Som en övning i att skildra figurer i realistisk rörelse och mina pågående studier i olika vinklar och dynamiska kroppsställningar bestämde jag mig för att göra några snabba blyertsteckningar i helfigur på det där.
Det första momentet framgår av den vidhängande kladden. Trots att hon tas med överraskning hinner Corinna parera hugget. Kati kommer dock framåt med fart, med vänstern knuten för att slå till…
Kladden har som ofta är fallet en konventionell horisontell vinkel. Vid överföringen till teckning sänktes perspektivet något, för att accentuera rörelseriktningen som går från just ett lägre läge uppåt och inåt i bilden. Som synes jobbade jag med varianter för Katis näve för att hitta en mer realistisk och spontan vinkel, mer nedsänkt som inför en rallarsving, och delvis utåt i bilden mot betraktaren.
Kati Utfall mot Corinna
Teckningen fångar förhoppningsvis överrumplingsmomentet i dels Corinnas ansiktsuttryck, men än mer i hennes kroppsställning, där hon mer tydligt ryggar tillbaka och parerar reflexmässigt i en avig, inte välbalanserad hållning – i kontrast till Katis bestämda, framåtskridande uppenbarelse.
Framåtrörelsens syfte framgår av nästa kladd, där Kati tar ytterligare ett steg framåt mot den statiska Corinna och kommer innanför hennes gard för att slå till. Som framgår tänkte jag mig först Corinna hållande sin käpp i en dubbelhandsfattning, och Kati slående rakt fram med vänstern.
I helkroppsteckningen kom ställningen åter att finjusteras. Med sin svärdsarm pressar Kati ner Corinnas käpp, samtidigt som hon kliver in för sitt slag. För själva slaget skiftade jag vad som först såg ut som en jabb till en slags vänsterkrok, ett slag med högre kraft och potential att knocka motståndaren, och också mer konsekvent med Katis utgångsposition. Det framgår förhoppningsvis också att benen viker sig under Corinna från hennes (alltför) raka och jämfota benställning.
Kati Vänsterkrok mot Corinna
Det är intressant att notera att när man vill fånga sådan snabb och dynamisk action i helkroppsformat så förloras något av kraften i den dominerande rörelseriktningen: figurerna ser mer frusna ut än om man zoomade in till halvfigur. Om det här vore teckningar ämnade för en serietidning skulle jag därför troligen beskära dem ovanför knäna. Som det är nu är helkroppsvyn en del av poängen, men jag tycker ändå att något av kraft och rörelse framgår, speciellt när man sätter bilderna intill varandra.
De här bilderna är representativa för mitt vardagstecknande numera, sådant som jag fäster på papper var och varannan dag. Som sådana är de också starkt präglade av min egen träning och intresse för framför allt boxning. Så befruktar olika sidor av livet varandra: jag hade antagligen inte kunnat t.ex. fästa mig vid detaljerna i mina kombattanters fotarbete om det inte var något som jag själv övade och praktiserade.
De där kommer att färgläggas, det är ett som är säkert. Före dess skall dock upplösningen av denna fight och viktiga vändning i historien om Katis och Corinnas träning och tillväxt att läggas fram.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
————————————————————
Corinna, den Sköna Krigaren del 4 – Helfigursstudie
Fyra år i efterskott kommer fortsättningen på en stående bildserie: studier av en av mina fantasifigurers, den vackra Corinnas figur. En dykning ner i de glömda arkiven får upp en sammanställning av helkroppsstudier av den sköna.
För föregående delar av Utseendestudier för Corinna, se inläggen i kategorin ”Studier i Anatomi & Utseende: Corinna”.
Corinna är en f.d. haremsslavinna som rymmer och sedan träffar och slår följe med några av de andra av min berättelses huvudpersoner. Som sådan utgör hon en anslående syn: lång, mörk och vacker men med drag som visar på ett västligt inslag i hennes släktskap – något som inte alls skulle varit unikt bland de utvalda sköna som bildade en elit i verklighetens Mamlukrike, underlaget för Kiralatatet, hennes och figuren Yakanes hemland.
Egentligen skulle de här studierna ha kommit lååångt tidigare, före den föregående delen i denna serie, ”Corinna, den sköna krigaren del 3: Kropp i Vila & Sittande”. Men som saker blev tog entusiasmen över och teckningarna på Corinna i olika sittande och liggande kroppsställningar fick bearbetning först (se ovan), före vad som borde ha fallit sig mest naturligt: att visa på hur hennes kropp och figur ter sig stående rakt upp.
Arbetet med att avbilda den stående Corinna står på två pelare: dels den genom åren växande serie kladdar på Corinna i alla möjliga ställningar, inklusive stående och gående (se exemplet), som fått bilda underlag för diverse teckningar, dels av fotomaterial av passande kvinnofigurer som inspirerat.
Samantha Dorman
I huvudsak vilar Corinnas utseende såsom omtalats framför allt på den sköna f.d. modellen Samantha Dormans utseende, och det är från foton av henne som detaljer som ansiktsdrag och proportioner hämtats. Just frånvaron av neutrala, rakt stående bildförlagor var dock en av skälen till att egna teckningar av Corinnas figur framstått som nödvändiga.
På basis av underlaget bestämdes att Corinna skulle avbildas i naturligt stående position, sedd från 5 olika vinklar: bakifrån, snett bakifrån, i profil, snett framifrån och rakt framifrån. För att så mycket som möjligt behålla enhetlighet i proportionerna genom de olika vinklarna valde jag att först rita ut färdiga konturskisser i sin helhet för var och en av de ingående figurerna.
Corinnas figur linjeskisser
De här fasta linjeskisserna utgjorde sedan stommen för framställandet av kroppsformen. Redan på det här stadiet skulle de viktigaste och mest iögonfallande dragen framgå. Corinna är således slank, men samtidigt yppig med en omisskännligt kvinnlig figur: smal midja, vackra, markerade höfter och en formskön byst. Det skall också finnas styrka där: hennes axlar, armar och lår är välutvecklade med muskler som trimmats av kroppsövningar som ritt, bågskytte och dans. Hennes proportioner är en lång kvinnas – hon är runt 1,80 i min berättelse – med en relation på 1:8 mellan huvud och kroppslängden i sin helhet.
Med konturer och kroppsform väl på plats var det därefter dags att fylla i de inre detaljerna med mjuk blyerts, i hårdheterna 4B-9B.
Corinnas figur mjuk blyerts
Stompfer
Som komplettering tillämpade jag stompfer, dvs. pappersrör som smetar ut linjerna vilket ger en mjukare övergång och också skapar mer sammanhållna ytor av de blyertslinjer som bygger upp bilden. Den kan dock också göra bilden kladdig och ytor med mycket kol på mörkare – så man måste se upp. Ovan kan man se effekten på baksidesfiguren längst till vänster i relation till de övriga.
När utsmetningen av figurerna var klar scannade jag åter in bilden efter att ha belagt den med fixativ. Med hjälp av bildbehandlingsprogrammet GIMP rättade jag därefter till vissa småbrister som tyvärr förstärks av själva inscanningsmomentet – koldamm utanpå konturerna rensades, liksom vissa fläckar och annan smuts som hamnat på bilden under dess tillkomst. Vissa linjer drogs också ut och gjordes mer renodlade. Den någorlunda färdiga teckningen av Corinna ur olika vinklar kan ses nedan.
Corinnas figur – blyerts, stompfer & korrigerad
Teckningen blev OK men inte mer: blyertsövergångarna är inte riktigt är så gradvisa och exakta som jag skulle vilja och ger inte en tillräckligt känsla av Corinnas kropps rundhet och mjukhet. Vissa anatomiska detaljer, som fötterna, är inte hundraprocentiga heller. Det märks att jag haft ett uppehåll och inte övat så mycket som jag borde. Samtidigt var det på tiden att den blev färdig, och som en referens till Corinnas vackra figur får den ändå anses tjänlig.
*************************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Projekt Storyboards: Ett annat Perspektiv, i flera hänseenden
En bild av vantrogenhet och avsmak över de egna handlingarna kastar ett annat ljus över en scen där min hjältinna Kati reser sig från nedslagning, här sedd med fokus på förövarna.
Tidigare har inledningen till detta viktiga skeende redovisats i flera inlägg, fram till att Kati reser sig efter att ha blivit slagen blodig under sin träning. De bilderna visade främst på Katis stridsvilja och järnhårda beslutsamhet. Men det skeendet är mer mångtydigt än så, inte minst eftersom Corinna och Yakane, de två andra inblandade, bär på motstridiga känslor och reaktioner inför det som händer. Jag ville illustrera också detta för att åskådliggöra det komplicerade och mångtydiga i den scenen.
Om man liknar sin inre bildström vid en film, vilket alltid ligger nära till hands för mig, kan man betrakta det här som del i en serie ögonblicksbilder eller storyboards. Inledningsvis (1) fångades intrycket av träningen och ögonblicket när Corinna slår ner Kati i en överblicksbild snett ovanifrån.
Därefter (2) byttes perspektivet för att betrakta den liggande och blödande Kati som ser upp mot sin motståndare, nedslagen men inte besegrad. Fokus är på hennes ansiktsuttryck och kroppsställning.
Slutligen (3) reser sig Kati upp hela vägen, och står där, utmanande med sin käpp i båda händer och redo för fortsättning, okuvad och stridslysten trots oddsen och sina skador.
Så långt gott och väl. Men det fattas något där, en central del av skeendet: nämligen hur Yakane och än mer Corinna, som är de som utdelar slagen, agerar och reagerar under tiden. Båda är svårt kluvna till det de gör, och speciellt Corinna skulle återspegla det och inte kunna dölja det i slutändan.
I en film skulle man vända kameravinkeln mot henne mellan bild (2) och (3) för att visa på detta: och med det i baktanken kladdade jag fram ett utkast på hur Corina tvekar, stannar upp i en slags förundran medan hon ser ner på den nedslagna Kati just som denna är på väg upp.
Corinna & Yakane ser ner på Kati utkast
I en närmast bokstavlig variant av kameravändning tänkte jag mig åsynen av den tvekande Corinna i grodperspektiv, sett nerifrån. Utkastet hade i förstone med Yakane längre bak i en tämligen neutral pose och stumt ansiktsuttryck. Inför att jag bestämde mig för en mer bearbetad skiss ville jag med hjälp av Yakanes ställning tydligare illustrera den konflikt som Corinna ställs inför: hon vill stanna upp, visa medlidande med den skadade Kati där hon ligger. Yakane sköts därför fram i bilden, pekande ner och tydligt befallande henne att fortsätta och avväpna den liggande Kati. Jag valde den varianten.
Corinna & Yakane ser ner, ifylld början
Av anledningar som kommer att framgå i ett framtida inlägg valde jag att göra den här teckningen inte med blyerts, utan med rent ritkol (Charcoal), som jag testat ett par gånger (se tidigare inlägg). Sådana kolkritor ger en djupare svärta och omedelbar tillgång till fler gråskalor, men är också mycket skitigare och dammar av mer.
Några förändringar av bilden skedde under teckningens gång. I det första utkastet hade Corinna släppt sin käpp, men istället stannade jag för att hon ännu höll fast den, löst vilande på fingertopparna – tanken var att det skulle se ut som om handen inte riktigt ville lyda längre. Yakanes klädsel ändrades också till mer löst sittande plagg som gör hans figur större och mer oformlig, som en kontrast med Corinnas mer avskalade och jämförelsevis mer förmänskligade figur.
Den stora utmaningen med att använda ritkol skulle dock komma med ansiktena. Speciellt Corinnas ansiktsuttryck är det centrala och bärande inslaget i bilden, och jag gruvade mig för att alls kunna få fram något vettigt med mitt valda, kladdiga medium. Här kom dock övningarna i att avbilda Corinnas vackra ansikte (redovisade i tidigare inlägg) till nytta. Efter litet velande blev teckningen mer eller mindre klar som den syns nedan.
Corinna & Yakane ser ner på Kati m bakgrund
Jag var inte helt nöjd, men det var i alla fall ingen katastrof. Uttrycket som jag försökte få fram är sammansatt och kan tolkas på flera sätt. Där finns en slags vantro (över att Kati inte ger sig), parad med en ett drag av bestörtning över vad hon själv gjort, och kanske avsmak inför sina egna handlingar när hon ser vilket vilka följder det får för Kati, som hon ju känner och har umgåtts med. Yakanes kluvenhet visar sig inte på samma sätt i hans bistra och fårade ansikte – men kroppsställningen är medvetet vriden och delvis bortvänd, ett tecken på att även han liksom vill lägga ett avstånd till det som sker, vända sig bort, samtidigt som hans pekande är en klar aggressiv, ja våldsam gest.
Som en sista touch kladdade jag på några mörka mol, uppdykande som från ingenstans, bakom de två.
Det kunde blivit värre. Kanske väljer jag att sätta färg på den där – jag funderade lite över färgskalan under dess slutfas. Som ett annat perspektiv på ett skeende som setts lite enkelriktat tidigare fyllde den dock sitt syfte. För vad som sker när Kati väl rest sig vänder på rollerna på ett sätt som behövde ett slags förebådande eller tidigare antydning.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
All vår början… nya år, nya utmaningar
2012 kom och gick och jorden gick som bekant inte under. Således är det bara att sadla krafter till nya utmaningar. Ett nytt år betyder numera att jag sätter mig för att utforska något helt nytt och okänt längst skapandets värld, och för 2013 blir nykomlingen det allra äldsta och primitivaste ritverktyget: Ritkol.
Det här kan väl beskrivas som en slags tradition. Tidigare var det nya penselpennor för Mangabruk. Förra året var det svårare tuschpensel och marker, vars skarpa linjer och djupa, kontrastrika svärta var något jag ville kunna lägga till mina medel.
First Kill – Corinna spetsar rövare i skog, tusch & marker
Utan att på något sätt vilja påstå sig behärska någon av ovanstående måste det säga att de kommit att ingå som en mer etablerad del av den tillgängliga arsenalen, och numera plockas fram utan större åthävor.
Men ett nytt år och en ny födelsedag tarvar nya utmaningar.
I år går sökandet efter nya vägar åt andra hållet jämfört med i fjol, om än med vissa gemensamma drag. Det är fortfarande sökandet efter bättre skuggning som står i fokus. Men i motsats till tusch, dess flytande rena blanka svärta, går vi tvärtom till det skitigaste, det mest torra och smuligaste av ritmedier.
Ritkolet, eller kolkritan.
Ritkol är i princip rent träkol, ofta från pilträd, som bränts och pressats till tjocka stift. Till skillnad från grafitpennor, som hur mjuka de än är har grafitens hårdhet och blankhet. är kol däremot alltid matt och ojämn. Det är också mycket mer skört, mer sudd- och utsmetningsbart. Det är redskapet per excellence för den djupa, tonade skuggan.
Men det kommer till ett pris.
Ritkol ger ifrån sig enormt mycket kol till underlaget, det läcker koldamm som ett såll och lämnar snabbt såväl papperet liksom tecknarens händer gråa och nersmutsade.
Jämfört med sina nära kusiner de mjuka grafitpennorna skiljer sig tekniken betydligt. Ritkol karaktäriseras av dess förmåga att just smetas ut och suddas mer effektivt än den hårda grafiten. Ofta brer man ut ritkol över hela papperet och fyller sedan omväxlande i och suddar för att åstadkomma kontrasterande högdagrar. Det är ett medium för att fylla stora areor och dra upp översiktliga skepnader och sedan dra ifrån, och så anlända till en färdig bild med mjuka övergångar över hela skalan från total svärta till blanka, starkt belysta partier.
På tåget efter mitt inköp strax före nyår blev detta klart och tydligt. Helt okunnig, ännu utan att ens veta hur man håller stiften rätt och utan teknik, på fel sorts papper, drog jag upp den första skissen. Det blev en mörk, kladdig bild, som endast med mycket suddande och utsmeting kan igenkännas som snarlik min hjältinna Kati.
Några dagar senare gick jag in för mitt andra möte med lite mer beredskap på vad som komma skulle, och satte in stödjande ritgrafit för skissen, i sammanhanget en kroppsstudie i lätt fågelperspektiv av Corinnna, som ju just tillägnas en serie anatomistudier på en egen tråd på denna blogg.
2:a försök Ritkol – Corinna, blandad grafit/kolteckning
Jag blandade in lite vit krita på högdagrarna också. Underlaget, vanligt skisspapper, är fortfarande fel, och det blev väldigt mycket jobb med smetningsstiftet av papp, utan att den helt rätta, ordentligt sömlösa och integrerade mjukheten kunde uppammas. Det blev lite uppmuntrande ändå, för ett andra försök, men mer tack vare mitt motivs kvalitéer än mina egna.
Bara för att jävlas med mig själv bestämde jag mig för att försöka rita en hel storyboard med mycket kol, och förberedelserna för en sådan drogs upp, föreställande Agronberget i min fantasystad Aracanea med sin fyr och många klosterbyggnader som klättrar på dess sidor, med min berättelses figurer Yakane och Corinna i förgrunden.
Första utkastet blandade hård skisspenna (2H) med utsättandet av skuggor med kol, samt högdagrar med sudd och vit krita. Den mer definitiva storyboarden kommer att utföras på nyinköpt, grövre papper, och med mjukare, mer exakta sudd. Mer seriösa landskapsbilder, porträtt och kroppstudier och varför inte något litet stilleben kommer förhoppsningsvis att komma ur dessa inköp.
Så forsätter vägen framåt. Förhoppningsvis kommer nervositetetn och fumlandet med kolstift och suddning att övergå i det mer pilliga pysslande som nu vidlåder tidigare nyheter på min rithorisont. Tills dess tröstar jag mig med att så länge man är nyfiken och villig att underkasta sig förnedringen att vara en novis igen och igen, så är ens tid förhoppingsvis inte utmätt, och att något gott och tidigare onåbart kanske kan åstadkommas.
En fråga om hår – funderingar om en intim detalj i historien
Hemma efter ännu ett äventyr på sjukhus och en återkomst till bloggen, kom jag att påminna mig en kul fråga som kom upp vid juletid apropå de pågående kroppsstudierna av Corinna, och frånvaron av… hår.
Det var en lustig och intressant diskussion. Efter att ha granskat skisserna av Corinna som publicerats i inlägget Corinna: den Sköna Krigaren del 3 – Kropp i Vila och Sittande påpekade Min gode vän Björn:
Corinna knässittande nakenstudie
”Men…hon har inget…hår?”
”På kroppen menar du?”
”Hm-m”
”Just det. Yakane har nästan inget hår heller, om du minns”
”Aaha, sant, det hade jag faktiskt inte tänkt på…”
Pablo & Björn, på krogen efter ett halvdussin öl…
Redan det faktum att man som just man kanske inte omedelbart tittar och kommer ihåg om en annan naken man har eller inte har en massa könshår är ju iofs intressant. Jag är ju förstås den som skapat bilderna ifråga, och varje millimeter av dem är följden av ett medvetet kreativt beslut från min sida. Bortsett från rena misstag finns det således inget som hamnar på papperet utan att jag tänkt igenom det. Noga.
Corinna som sultanens främsta konkubin
Yakanes och Corinnas brist på hår är således ingen slump, utan baserad på en strävan efter realism ifråga om ett kulturellt fenomen: nämligen att det var brukligt i mellanöstern att man avlägsnade större delen eller allt kroppshår.
Redan i inlägget Sneek Peek på Corinna som högsta konkubin har det omtalats att Corinna liksom Yakane är en imanist, dvs min berättelses motsvarighet till muslimer. Såsom intresserad av det medeltida Islam har undertecknad bedrivit studier i dess civilisation under mer än 20 års tid, och mellanöstern intar en central del i min berättelse.
Det är i sammanhanget ett oomtvistligt faktum att hygienen i de muslimska länderna ca 1300 AD låg en sådär 500 år före de dåtida västerlänningarnas. Då var seden sådan i mellanösterns städer att alla respektabla män och kvinnor regelbundet besökte hammam, de ofta överdådigt byggda badhus som fanns överallt i den muslimska världen.
Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul
Och med att bada menas här att man också skrapade hela kroppen ren på pormaskar och rakade eller på kemisk väg tog bort allt eller så gott som allt kroppshår. Muslimerna hade ända sedan före 1000-talet kemiska hårborttagningsmedel, som användes för att ta bort främst hår på ben och armar kantänka. Men även skrevet och annan generande hårväxt togs nogsamt bort. Idealet var att kvinna skulle vara slät och len i hyn.
Även män besökte regelbundet Hammam
Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning
Corinna är dessutom en Halayik – dvs en haremsdam hos en sultan eller annan sådan hög potentat, snarlik det historiska Osmanska rikets odalisker. Odaliskerna var den högsta rangen av slavinnor i den Ottomanske sultanens stora harem, utvalda för sin skönhet och förmåga att behaga, och höll sig i regel i yttersta trim och brukade alla de skönhetsknep som kunde behaga deras store herre sultanen. Deras renlighet stod inte någon efter, och de torde ha hållit kroppshåret till ett minimum. De saknade varken tid eller möjlighet därtill, då de hade egna anläggningar för bad i seraljen, den ottomanske sultanens palats i Istanbul. Det kan vara bra att lägga märke till att odaliskerna ansågs höra till samma kast som kapikulu, sultanens militära slavar, som tränades på annat håll i seraljen till att strida inom sultanens elittrupper, såväl som att fylla de högsta administrativa posterna i det märkliga ottomanska statsbygget.
”Odalisque” av Jean-Baptiste Camille Corot
Odaliskerna blev under 1700-talets senare år ett alltmer populärt motiv för det alltmer exotiserande västerlandet, inte minst för sina sexuella konnotationer. När vetskap om de muslimska baden under samma tid började spridas kittlade det fantasin hos många, och eldade speciellt på 1800-talets romantiska och orientaliska måleri, med namn som Jean Leon Gerome, Eugene Delacroix med flera. Under flera decennier var badande haremsslavinnor, ofta mer eller mindre avklädda, närmast en egen genre, som möjliggjorde framställandet av ett påtagligt sexuellt motiv i den då tilltagande tillknäppta och viktorianska västern.
Yakane tvager sig i Mörkret
I min berättelse omfattar de båda Imanisterna, dvs muslimerna, Yakane och Corinna sin försmak för renlighet och behåller traditionen att bada regelbundet också när de befinner sig utomlands. Denna renlighet har för övrigt i Yakenes fall drivits till en ren tvångsneuros, vilket en annan bild försökt illustrera (se inlägget En bild…om stilar för känslolägen).
Ett märkligt sammanträffande apropåpåpekandet om kroppshår är att det är på pricken likt en diskussion som jag skrev in i min berättelse redan då jag bestämde mig för denna lilla detalj. När de två hjältinnorna Kati och Corinna badar tillsammans i en skogstjärn och ser varandra nakna för första gången, uppstår följande lilla meningsutbyte…
”Vad?”
”Du har ju inget… hår?” sade Kati och granskade ohöljt Corinnas kropp.
Corinna blygdes inte, utan log bara
”Jag har mer än jag vill numera.” sade hon i faktisk ton och såg ner på sig själv. ”Hemma tar alla bort det. Det är väldigt varmt där… och så säger vår tro att vi bör hålla oss rena.” tillade hon
”Er tro…” tanken syntes göra Kati brydd, men hon skakade bort det och verkade återvända till sitt första spår. ”Alla? Männen också?”
”Jaa… många av svärdfolket i alla fall.” Corinna kunde inte säga om Katis leende var blygt eller om de mörka ögonen var okynniga. Tänker hon på Yakane? Corinna visste inte egentligen om denne rakade sin kropp, men antog att någon som tvagade sig så noga som han gjorde det… Tanken var märkligt främmande, för hon hade förstås aldrig sett honom avklädd.
Flera storyboards är på gång till den där speciella scenen, som för övrigt just är en sådan där ögonblicksbild som aktualiserat behovet av kroppsstudier och lett till mycket vändande och research i hur saker faktiskt ser ut, och vad folk skulle lägga märke till. Det är således inte en anakronism eller ens uttryck för personlig smak (att ta bort allt hår förefaller mig inte varken ändamålsenligt eller speciellt tilltalande, varken för män eller kvinnor), men saken är den att i konsekvensens namn är anblicken av den vackra Corinnas kropp ofta påfallande…hårlös.
Idag har frågan om kroppshår åter kommit att få större aktualitet , då framför allt pubeshåret kommit att bli föremål för moder och nycker, och varianter på långt gången rakning som så kallad ”brasiliansk vaxning” och total hårborttagning med högteknologiska metoder som laser kommit i ropet. Dagens attityd är inte så mycket motiverad av religiösa hänsyn som av den tuktning av kroppen och rädsla för det otämjda och oborstade som vidlåder mycket av dagens kroppsyn. Det tedde sig således följdriktigt att frågan kom upp under arbetet med skisserna . Nordiska muséet satte t.ex. i fjol upp en hel utställning med just temat kroppshår – se http://www.dn.se/kultur-noje/har, där många aspekter på förhållandet till hår på kroppen togs upp. Det är uppenbart att frågan intresserar många. Så kan vad som synes vara en obetydlig detalj leda till research och åter blir det tydligt hur skrivande och bildframställning kan befrukta varandra och leda till nya insikter,ny kunskap och oplanerade visioner.
—————————————————-
Några källor om seden att ta bort kroppshår i mellanöstern men också vissa andra kulturer.
- http://beavershaver.com/history_pubic_shaving.htm
- http://my.telegraph.co.uk/coningsby1867/coningsby/583/pubic-hair-an-islamic-history/
- http://en.wikipedia.org/wiki/Hair_removal#Religious_reasons och
- http://en.wikipedia.org/wiki/Pubic_hair
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlikt dess organisation var ett militärt hushåll. ”The Imperial Harem” har påverkat mycket av undertecknads föreställningar om förmoderna kvinnliga korporationer och organisationer inom Islam och hur dessa kunde tänkas se ut. Boken finns på Amazon http://www.amazon.com/Imperial-Harem-Sovereignty-Ottoman-Studies/dp/0195086775 och också adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0195086775, liksom bokus http://www.bokus.com/bok/9780195086775/the-imperial-harem/
Corinna, den Sköna Krigaren del 3 – Kropp i Vila & Sittande
I denna del av utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, börjar vi närma oss dennas vackra figur, i en serie teckningar och skisser som har vila och ett stilla sittande som gemensamt tema.
För föregående delar av Utseendestudier för Corinna, se inläggen ”Corinna, den Sköna Krigaren del 1” och ”del 2: Ett Ansiktes Tjusning och Vedermödor”.
Samantha Dorman
Egentligen skulle studierna av Corinnas figur, som bekant baserad på den högst anslående Samantha Dorman, ha börjat med mer traditionella helkroppstudier i rakt, stående läge. Men nu är min process inte så ordnad som man skulle vilja, och tji fick jag, vilket iofs är typiskt för mitt bakvända sätt att jobba. När jag väl börjat sätta mer fullödiga teckningar på den sittande och liggande Corinna kunde jag liksom inte sluta. Sålunda blev de föreliggande skisserna först med att bilda en enhet.
Det verkade som om Corinna själv ville stressa av, be mig att inte skynda så. Låt oss börja i det stilla, i det vilande.
Nåväl min sköna, hur kan jag neka dig?
I de här teckningarna avbildas Corinna förvisso stilla, men inte, är det i alla fall tänkt, passiv. Poängen är att jag såg framför mig att hon är fullt ut i de avslappnade och stilla positioner som präglar hennes kropps motiv – hon poserar inte, utan intar naturligt sin ställning. I bakhuvudet ringde också en diskussion som jag haft sedan flera år, och om vilken jag påmindes av ett litet meningsutbyte med den gode bloggkollegan och hedningen Tannhauser, nämligen om den Manliga Blicken. Det har varit en tanke i bakhuvudet när jag bearbetade skisserna på henne, att vi ser Corinna, men att jag velat skala bort känslan av att hon är betraktad.
De ursprungliga skisserna gjordes först i blyerts, några fick också en snabb överpensling med tuschpensel för att ta fram det grundläggande. Det viktiga är som sagt positionen och hittandet av kroppens uttryck
De mer ”genomtecknade” av mina utkast genomfördes konsekvent med blyerts i hårdheter mellan 2H och 6B, och ett visst bruk av smetningsstift av papp.
Muslimerna får ursäkta, men inspirationen i den första av bilderna var faktiskt den sittande positionen i den muslimska bönen (efter den andra sujud, knäfallet, och före den andra rakaah, bugandet från stående). Corinna är i min berättelse imanist, dvs motsvarande en muslim, om än av ett slags som nutida skäggbärare säkerligen skulle fördöma, Inga lättklädda förlagor fanns förstås att tillgå, men det är vad man har anatomiska studier och sin fantasi till.
Corinna knässittande nakenstudie
Därefter kom den teckning som kanske bäst tog vara på känslan av att Corinna sitter otvunget, för sig själv, okonstlad. Hon sträcker huvudet uppåt mot ljuset, och ser nästan ut att sola. Halvvägs igenom anpassade jag ljusschemat och skuggningen i bilden med suddstift för att förstärka intrycket av att hon kanske sitter för sig själv, vid en sjö eller strand, och bara njuter av solen och värmen.
De flesta av de här bilderna är förstås i någon mån inspirerade av foton eller bilder jag sett på liknande intagna positioner,om än med helt andra uttryck och ofta delvis annorlunda sammansätting. 
Vissa, t.ex den första längst upp, var mycket mer fritt påkommen, medan andra som den nedan, drog nära inpå en verklig förlaga, en som ofta har kommit till pass vid studier av Corinnas skepnad, nämligen tennismästarinnan Maria Sharapova. Vanligtvis är det för den långbenta mästarinnans svingande, hoppande och tuffa poser, men här fick även en mer stilla position inspirationen att snurra.
Sittandet kunde verka avverkat, men ett infall av att det behövdes en slags övergång från sittande till liggande. Sagt och gjort, och en natt kom varianten nedan, som det måste sägas uppvisar den kanske bästa av min närmast obefintliga blyertsteknik. Genom att göra mer bruk avde mjukare blyertspennorna, främst 4B-8B, kom en inte dum kontrast fram, och teckningen fick lite stil. Vi påminns förhoppningsvis om att Corinna är en Mycket välformad kvinna, i en naturlig pose med en skuggning som ska lyfta fram det mjuka och rundade utan att man för den skull ger avkall på att Corinna kan ta vara på sig gentemot fräckheter.
Därefter en halvliggande Corinna. Här satte man kanske alltför mycket krut på framför allt höfternas form, för de kritiska delarna som bär upp blev inte blev hundraprocentiga, och armbågen verkar inte riktigt ligga i samma plan som den stödjande höften. Armarna är i en svår vinkel, lutande snett utåt, och skuggningen är inte helt konsekvent. Men men, det är vad man har studierna till, att undersöka och försökta fästa visionen på papper. Hon blev iaf inte anskrämligt oidentifierbar, det hade ju varit både synd och skam.
Sist ett infall som inte alls var väntat. Corinna lade sig helt sonika ner och verkade sussa sött. Den inre kameran fastnade just för det sista ögonblicket när ansiktet skall möta överarmen. Det var en svår vinkel, snett lutande framifrån med överkroppen närmast, men man gör så gott man kan. Den blev inte dum den där trots allt, och med lite finish och omsorg om ljusspelet på de utsträckta benen och höfternakänns det ändå som det ljuva amalgam som är Corinnas varelse lite grann skymtar fram. En kvinna att beundra och tråna efter utan att hon behöver göra sig till, på en gång stark och skön, mjuk och spänstig, ljuvlig och kapabel, allvarlig men också avslappnad.
Corinna liggande på mage snett uppifrån & framifrån
Ett Galleri över de hittills färdiga teckningarna av Corinna i vila:
En vännina gav mig ett intressant påpekande, nämligen att frånvaron av Manligt Öga något omintetgörs av att teckningarna visar Corinna sittande helt själv. Det är en mycket bra observation. De här bilderna är dock studier, och deras verkliga värde och bruk ligger i att visa för mig själv, medan jag skapar dem, hurdan den sköna Corinna ter sig så att hon just kan placeras i scener och miljöer. Corinna står, i alla fall för mig, mycket levande fram i sin vila. Framöver skall vi se, hurdan hennes anblick ter sig och utvecklats när hon går, står och rör vigoröst på sig.
En annan liten kommentar gav dock upphov till en liten utvikning som kommer här på bloggen – påpekandet från en annan god vän som undrade: ”varför har hon inget…hår på kroppen?”
←Se tidigare: Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”
—————————————————————
Se om de olika stegen i en muslimsk bön i http://www.sunna.info/prayer/TheBasicsoftheMuslimsPrayer.php
En Teaser från sjukhuset – Corinna i lite olika stilar…
På Genomresa från en sjukkhusvistelse… men på väg tillbaka snart. Inget bloggande har varit möjlig, men en liten teaser av några bilder som kommer i framtida inlägg, fortsättningar på mina studier i den sköna Corinnas utseende.Det är ett litet urval i olika tekniker som brukats för att avbilda den djärva: blyerts, tuschpenna och klar-linje/komisk seriestil som färglagts respektive.
Corinna knässittande nakenstudie
Corinna helkropps nakenstudie tusch
Corinna i seriestil färglagd
Corinna, den Sköna Krigaren del 2 – Ett ansiktes tjusning och vedermödor
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg. Del 2 tar sikte på ansiktsstudierna av den vackra, och strävan att fånga ett ansiktes skönhet, särprägel och uttryck genom frihandsteckning.
Som redovisats i det förra inlägget så bestämde jag för många år sedan mig för den vackra Samantha Dorman som utseende för min hjältinna Corinna. Men, och det gnagde i mig, jag var ju inte alls kapabel att avbilda henne, vilket mer och mer kommit att bli ett problem. Men begränsningar av den typen är till för att övervinnas, och här är hur jag gick till väga.
Samantha Dorman
Att närma sig Formen
En sak som stod i vägen och kommit att påverka mitt arbete har helt enkelt varit att jag varit nervös. Det blir jag alltid när jag skall rita något som berör mer på djupet. Det kan vara en av förklaringarnas till att jag började skärskåda hennes ansikte på ett rätt…bakvänt sätt. Som om jag ville närma mig henne indirekt. Under arbetet med konceptutkast och storyboards som hade fokus mer på scenen än bara Corinnas utseende, kom jag gradvis att komma närmare henne.
Jack och Corinna hårklippning
Corinna är en huvudperson, och som sådan med i många storyboards. Arbetet med dem kom att aktualisera behovet av att rita hennes anlete i olika vinklar (se t.ex. blogginläggen ”Om teckning och berättande” del 2 och del 3) som i exemplet till höger.
Det mynnade i sin tur ut i en serie skisser på små porträtt ur Corinna från lite ovanliga vinklar: grod- och fågelperspektiv samt profil. FORMEN står i centrum här, eller ren igenkänning från olika vinklar om man så vill. Att få till ansiktets olika delar så att man fortfarande ser att det är samma person.
Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv
Alla var inte superbra, men tillräckligt bra ändå, för att vara uppmuntrande.
Dessförinnan hade jag gjort en serie koncept av Corinna i olika klädesdetaljer och jobbade på hur hon skulle se ut i manskläder respektive rustning (vilka hon bär i min berättelse). I sammanhanget testade jag lite olika tekniker för olika detaljer, som bilden på Corinnas anslående hårman, som fick bli föremål för försök med marker och tuschpensel.
En gammal skiss drogs fram, och på pin kiv slog jag till med en tuschskiss av min kära hjältinna.
Det ser ut som en slags serieteckning, men blev inte så dålig den där, ändå. Tusch är ju väldigt trubbigt som redskap för att verkligen avbilda någon, men i det här fallet var det en fördel, och hjälpte till att flytta fram positionerna. Framför allt visade den på fallgroparna, behovet av att balansera sådant som mun, näsa och hakparti så att ansiktet får rätt proportioner.
Det där arbetet kom att ge skjuts till att våga språnget att gå vidare, och försöka mig på sätta porträttet i sig i en första riktig, frontal skiss.
Med mjuk blyerts, sedermera kompletterad med suddstift, försökte jag får till rätt intensitet, rätt drag på rätt plats, bemästra svårigheten med att tecka ljusa ögon och munnens balans. Samt det sköna men ömtåliga balansen i att få till en mjukhet, som omsluter ett ansikte som lämnat det söta och flickaktiga bakom sig. En stark, vuxen kvinnas anlete.
Resultatet kan ses nedan.
Ansiktsuttryck – från det lilla till det stora
Min ”metod”, om det oproffsiga tillvägagångssättet kan kallas så, är starkt beroende av förlagor. Samantha var en modell, så det saknas inte bilder där hon ser förförisk eller allmänt tja, snygg ut, liksom många där hon har ett mer neutralt eller nedtonat ansiktsuttryck. Ofta blickar hon allvarlig ut på betraktaren, vilket i och för sig är mycket trevligt också och en anledning till att hon fångade mitt öga. Men annars är foton med mer varierat utspel begränsade. Även med en stor samling av foton och granskade videoklipp med henne renderar rätt få bilder som är mer hjärtliga och visar hennes mer spontana minspel – och dessa är också sällan av god kvalitet. Det här blev en stöttesten när jag gick vidare och ville lära mig hitta Samanthas/Corinnas uttryck i klar form. 
Grundskisser till 2:a omgången porträttteckningar Corinna
Det är en viktig poäng med Corinnas skönhet att hon måste kunna se intressant och vacker ut även när hon inte ler – inte för att hennes leende inte är väldigt underbart och ljuvligt när hon väl firar av det. Karaktären Corinna har ett nedtonat känsloutspel, och mycket sker i ögonen och med rätt små medel.
Hur skulle detta se ut? Fokus för den första vändan av skisser kom därför att ligga på vad som kan uttryckas med små variationer – en slags studie i less is more. Notera att munnen är tämligen stilla, rak i teckningarna. Från de översta ansiktsskisserna, som ligger nära inpå sina förlagor, tog jag sedan ut svängarna lite för att se om man med små medel kunde visa på mer subtila känsloyttringar av oro, förvåning och lätt irritation
Andra omgången porträtt-och ansiktsstudier Corinna
Nästa vända handlade om större ansiktsuttryck och mer genomgripande mimik och rörelser som innefattade mun, såväl som ögon. Här blev det begränsade urvalet av förlagor ett akut problem. Så vad gör man? Det var främst under studier av Corinnas figur och kropp in action (nästa inlägg) som jag sneglat på poser av andra kvinnor. Men detsamma kan tillämpas på den handling och dynamik som sker i en människas ansikte.
Andie McDowell ansikte olika filmer
Skådespelerskan Andie McDowell har ett utseende som något påminner om Samanthas – både hår, käkpartiet som är tydligt men ändå behagfullt, den fylliga munnen och de markerade ögonbrynen. Hon skulle kunna vara Samanthas vekare lillasyster. Andie har, förutom förstås att vara vacker och tilldragande, ofta fått se förvånad, lätt sorgsen eller bedrövad ut på film. Således kan man studera hennes minspel för de många tillfällen då Corinna, tyvärr, får anledning att hysa sådana känslor.
Monica Belluci, en skönhet bland skönheter, är inte lik Samantha/Corinna på samma sätt. Men även hon har vissa grundläggande drag som passar för Corinnas ansiktsuttryck. Hennes är ett ansikte som är vackert och välproportionerligt, utan att vara vänt och skört. Det är ett starkt ansikte, med tydligt hakparti, välformad näsa och starkt, intensiv närvaro i ögonen. Dessutom är det en vuxen kvinnas skönhet, sensuell och mogen, ingen liten flickas.
Och även om de flesta bilder på Monica visar henne som ljuvlig är hon också ofta upphöjd, drottninglik och självmedveten (en kombo som ingen kan bära som hon). Hennes avbild finns i en mängd publikationer och filmer , så många olika miner finns tillgängliga. Ett collage av minspel från en enda film, ”Asterix & Mission Cleopatre” som tidigare omtalats här på bloggen, kan tjäna som exempel.
Sålunda beväpnad med ett rikhaltigt material har man kunna kasta sig ut i de tänkta, endast i fantasin sedda ansiktsuttrycken som Corinna kunde tänkas visa upp. Se nedan en sammanställning av några av försöken. Från vänster till höger alltmer fjärmade från någon befintlig förlaga, skisser som ska visa på glädje, ett rop i rädsla, sorgsen beslutsamhet, skratt, vrede, och ledsen saknad. Var och en av dem för olika scener i berättelsen. Mjukt kol och grafitpennor hade vid det här laget kompletterats regelmässigt med suddstift av papper, en teknik som möjliggör mjuka gråtoner och övergångar. Viss efterbehandling av framför allt färgkurvan behövs också för att rensa från koldamm.
Studier av starkare miner och känslouttryck för Corinna
De många studierna hade lyft kunskapen om Samantha/Corinnas ansikte till en punkt då man kunde försöka sig på ett porträtt som i en blick kunde ge en rättvisande bild av hennes anda och anblick, och få fram något av det beskrivs i min berrättelse:
”Det var inte ofta som Yakane kunde se nästan rakt fram in i en kvinnas ögon. De var ljusa, korallgröna och gnistrande som Ubariska havets vatten, men infattade i en mörk inramning som framhävde dem samtidigt som ögonbrynens bestämda linje ingav i dem en stränghet som bröt av mot det sensuella. Så ock hennes mun, fyllig och röd, men med något stramt i mungipan. […] där fanns som hos hela henne något kraftfullt, som kunde varit manhaftigt eller kantigt hos en annan, men avvärjdes av hennes höljes sköna form. Som den mörkt kastanjefärgad man som räckte nästan till ryggslutet och också underströk hennes omisskänliga kvinnlighet.”
Corinna – en allvarsam skönhet
Det här är den av de många skisserna som jag är mest nöjd med, än så länge. Fortfarande lite…kantig, utan den avrundning av det kraftfulla som hennes anblick erbjuder. Men det är en bit på väg.
I nästa del skall arbetet med att återge Corinnas kropp och fysiska uttryck i handling och vila behandlas.
←Se första inlägget i ”Corinna, den sköna krigaren del1”
————————————————————
PS.
Normalt är denna blogg skeptisk till böcker som handledning för en aktivitet som måste göras för att bli bra – lika lite som en bok om simning eller golf kan göra en till god utövare, är teckningsböcker sällan mer än exempel på andras teckningar. Trots detta är en bok, The Artist’s Complete Guide to Facial Expression av Gary Faigin, värt omnämnande. Faigins bok, som är klart utformad för att meddela en mängd tumregler, har så många exempel och konkreta råd att den kan vara användbar. Jag har haft nytta av den under några år, och försökt tillgodogöra mig dess allmänna råd för vilka de viktiga markörerna och tumreglerna för anisktsuttryck är. Dock skall också risken med sådana här handledningsböcker också nämnas, och det är att man blir för formulaisk, att man börjar rita stereotypa ansiktssuttryck. Varje person har olika unika särdrag, och det är viktigt att det generella inte skymmer det unika hos varje persons utspel. Boken finns hos såväl Bokus som Adlibris.
Corinna, den Sköna Krigaren del 1
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg.
Den Sköna Krigaren, Hon-som-tar-andan, Ormbanens Vän, Syster-i-Vapen, Uppväckandets Furstinna… kärt barn har många namn. Yakanes gemål och huvudperson i flera av berättelsens delar är definitivt värdig närmare studium, för hon intar en framträdande plats i min historia.
Flera bilder på henne har redan publicerats, främst som del av storyboards och konceptstudier för kläder: dessa och fler kan återfinnas i den egna kategorin för bilder på Corinna här på bloggen.
Corinna började som en karaktär av typen kick-ass-brud,en slags kvinnlig stridis i den ganska etablerade genren av brudar-med-svärd som fantasygenren frambringat. Hon kunde slåss och var vacker, men också klok och en god lyssnare, tidigt försedd med lite mer under pannbenet än önskan att slå ihjäl folk och se lockande ut för tonårssinnen, fast min realismkoko även på den tiden det begav sig var stark nog att skippa ringbrynjebikinin och avbilda henne i mer eller mindre vederhäftiga rustningsutstyrslar.
Tidig Corinna med rustning och försök att använda Photoshop 1996
Sedermera har hennes karaktär genomgått många förändringar, djupnat och förhoppningsvis mognat. Hennes fysiska företräden har kommit att skjutas i bakgrunden i en mening (fast den har blivit mer anmärkningsvärd mot bakgrund av att historien antagit en allt mer realistisk ton), men fortgår ändå som en röd tråd i hennes uppenbaralse.
- Corinna i medeltidsklänning, skiss 1994
Corinna är en fd haremslavinna från som avvikit och själv börjar fara runt i min berättelses länder. Hon tvingas att ta hand om sig själv. Samtidigt är hon präglad av den disciplin och den rangordning som vidlåder slavarna och herrefolket i hennes hemland. När hon träffar på Yakane kommer deras likheter och också starka olikheter att i början borga för en relation med gnissel, men de kommer så småningon mycket nära varandra. Som f.d. haremsdam är Corinna mycket vacker, vilket inte bara är en detalj, utan en viktig poäng i berättelsen. Hennes uppenbarelse är också iögonfallande på andra sätt – hon är lång och stark, och försedd med för tiden ovanlig träning som sedan tillåter henne att ta steget till att bli en kvinnlig krigare, något som förstås var mycket ovanligt i verklighetens medeltid (om än inte helt uteslutet, se t.ex. http://womenshistorymonth.wordpress.com/resources/women-and-series/women-and-war/female-warriors/).
Yakane och Corinna, studie längdskillnad mellan dem och en Fellahin (egyptisk bonde)
första skisser Corinna 1994
Corinnas uppenbarelse var från början inspirerad av en specifik persons, som förkroppsligar en skönhet som är mycket anslående och samtidigt kroppsligt kompetent, och ser någorlunda sannolik ut för korsning mellan västerlänning och någon från mellanöstern.
Denna var den amerikanska fotomodellen tillika utviksflickan Samantha Leah Dorman, i undertecknads vy en av världens skönaste kvinnor när det begav sig på 90-talet, alla kategorier. Samantha är lång, närmare en och åttio, mörkhårig och har vissa drag som kan funka i en mellanöstern-miljö, och kom första gången till synes i ett fotoreportage om Långa Kvinnor i den amerikansa herrtidningen Playboy.
Sistnämnda faktum är värt att uppehålla sig vid. Den berömda herrtidningen var en viktig bildkälla när jag först började rita kvinnor i slutet på 80-talet. Som tur var sammanföll också denna tid med perioden tidigt 80-tal-tidigt 90-tal, då tidningen uppnådde en större bredd än varken den eller någon annan publikation haft ifråga om bilder på vackra kvinnor från olika ursprung och med vissa variation av kroppstyp, låt vara i omlopp kring en rätt specifik sorts skönhet, som går tillbaka till efterkrigstidens ideal.
Som redovisats i inlägget om Marilyn Monroe är mina preferenser knappast originella i det hänseendet. Men varför skulle de? Anmärkningsvärd skönhet är per definition inte demokratisk, och skärningspunkten mellan symmetri, hälsa, kvinnliga attribut och vad jag kallar fysisk kompetens är ett ganska smalt band.
Såsom varande professionell modell var Samantha Dorman förstås mycket vacker och kvinnlig, men med en viss styrka och stål i både blick och manér, som tog henne bortom paraden av snygga men inställsamt leende babes. Jag upplevde Samantha som i besittning av en viss värdighet i hur hon bar sin skönhet, trots att hon ju slog mynt av den – något som också är ett centralt drag för Corinna-karaktären.
Samantha tränade enligt uppgift anmärkningsvärt mycket, vilket passade för någon vars uppenbarelse skall vittna om fysisk kompetens och styrka: Corinna är ingen liten pinpinett eller svällande yppig pudding vilken som helst. De dragen har, som senare delar av dessa studier skall visa, förstärkts för olika faser av berättelsen.
De många skisser och koncept som frambringats för att avbilda Corinna kom på grund av den tidiga avledningen från Samantha Dorman för utseendet att skilja sig från de utseendestudier som hittills redovisats, som t.ex studierna i Anatomi & Utseende för figuren Yakane, eller dito för karaktären Jack, den anslående Zoe , m.fl. Till skillnad från dem behövde något riktigt sökande efter kroppsform och ansiktsdrag, eller studier för att komma fram till hur en viss karaktär skulle ”besättas” med ett visst utseende inte ske. I Corinnas fall föddes ju karaktären med sitt utseende bestäm, och det är Samanthas utseende, hennes figur och anlete som utgör basen för all porträttlikhet och avbildning av kroppen i rörelse.
Äldre ansiktsstudier Corinna från Samantha Dorman
Istället har min utforskning med åren blivit mer en strävan efter att komma riktigt nära, att avbilda den sköna Corinna så totalt och fullständigt som det går, att lära känna henne intimt för att kunna framställa henne i olika situationer, men också avspegla hennes inre, hennes tankar och känslor så korrekt som möjligt. Kravet på allt större exakthet, perfektion och variation har varit en större utmaning rent tekniskt och också föreställningsmässigt, men behovet av att göra detta har blivit mycket tydligt med tiden (se t.ex inläggen ”Om Teckning och Berättande” med just Corinna).
- Den undersköna Monica Belluccis stil och elegans…
Det kan förefalla konstigt, men det är ett drygt arbete att komma över varierade bilder med olika uttryck för både kropp och ansikte även för mycket ofta fotograferade förlagor, som t.ex fotomodeller. Det finns ett ganska begränsat antal poser och miner som dessa avbildas med – men sedan är det stopp.
…och den vackert bekymrade Andie McDowell…
Det här säger något om samhällsklimatet och det paradoxala med att vår kultur, som tycks svämma över av bilder av mer eller mindre avslöjande slag, är ganska likriktad ifråga om vad som avbildas.
…den kraftfullt svingande tennismästarinnan Maria Sharapova…
Detta blev, som vi skall se längre fram, mycket klart när jag försökte fästa mina visioner av Corinna utförande olika former av aktiviteter och med olika ansiktsuttryck som vrede, sorg osv, på papper.
…den paranta Catherine Zeta-Jones…
I arbetet med att finna Corinnas uttryck, hennes kropp i rörelse och ur olika vinklar samt också hur kläder sitter på henne har, som skall redovisas i inlägg längre fram, således den sensuella Samantha fått draghjälp.
- …och Elizabeths Hurleys talang för klänningsbärande fått bidra.
Ur mitt digra arkiv av avbildningar av flera sköna och intressanta kvinnor har jag under åren plockat fram flera som för studier av i olika kroppsställningar, stämningslägen och utstyrsel.
Utöver filmstjärnor som Monica Bellucci och Andie McDowell som bidragit med känsloutspel och stil, har idrottskvinnor som Maria Sharapova gett välbehövliga insikter för en Corinna i full action, och för bärandet av kläder och deras fall andra långa och sensuella damer som Elizabeth Hurley, Catherine Zeta-Jones, mfl. fått bidra till en helhetsbild av den själfulla och handlingskraftiga Corinnas mångsidiga uppenbarelse.
Forsättning i Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”→
En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”
Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.
Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.
Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.
Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”
Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…
Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.
Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.
Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.
Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.
När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.
För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.
Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/
Storyboards- sneek peek på Corinna som högsta konkubin
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
En ottomansk odalisk
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
”Corinna”
Anakronistiska Infall: hagelbrakare, hjältinnor och sammansatta bågar…
Stiliga Kvinnor och hårdvara i ett typiskt infall av ”Vore det inte kul om…?”
Ens fantasi är som den är, och när jag såg en av flera promotionsfoton från den nedlagda TV-serien ”Terminator – The Sarah Connor Chronicles” med den ofta anslående Lena Headey (”300” mfl, nu aktuell i HBOs ”Game of Thrones”) hukande, hållande en ett pumphagelgevär snurrade det hela igång…
Lena Headey laddar hagelbrakaren
Det där är ett bra foto förstås – den antyder stundande action (geväret, boots och antydan till ett hölster) samtidigt som det finns något allvarligt, eftertänksamt i positionen, som hon gör sig och sitt vapen redo för en konfrontation med en viss motvilja. Att Lena är en attraktiv kvinna går fram och är centralt förstås, men det görs ganska diskret, med en klädedräkt som är praktisk och inte osedvanligt avtäckande. En slags, tuffhet-skönhet-allvar i ganska nedtonad kombination.
Jag gillar det. En av mina återkommande motiv, den djärva Corinna, förkroppsligar också de där kvaliteterna. Mina tankar gick genast till henne. Men Corinna verkar under 1300-talsteknologisk period. Inga pumphagel. Den närmaste motsvarigheten på den tiden skulle varit ett armborst.
Mina tankar vandrade dock till ett avsnitt, ett centralt sådant, i den berättelse där Corinna ingår, då hon lär sig använda den tidens bästa vapen – den Laminnerade sammansatta bågen av turkisk/asiatisk typ. Det erbjuder många möjligheter för en bild med spänd båge, dragande en pil eller annat. Men jag ville inte göra det för lätt för mig, utan stannade vid den antydda laddningen/färdigställandet av geväret.
bågar från http://www.grozerarchery.com/index_m.htm
Jag kom att tänka på att en motsvarighet till att göra en båge redo för handling är att stränga den. Hur det skulle se ut råkar jag veta väl. Moderna bågar utövar sin dragstyrka inte bara via bågens kurvatur, utan har ett system av vinschar och hjul som gör att bågen inte är så svår att stränga. Men medeltida bågar, speciellt sammansatta sådana, hade hela sin avsevärda dragkraft i bågens själva form. Sammansatta bågar var gjorda av laminerade senor, flera träslag och ben som torkats, som naturligt böjdes framåt. För att stränga den var man tvungen att böja ändarna bakåt så att bågen blev ”dubbelböjd”, med en enorm inneboende kinetisk kraft. Det var därför de kunde skjuta pilar så långt, upp till 200 meter i vissa fall.
Att utföra den där böjningen krävde starka nypor och en speciell teknik, som framgår t.ex. i illustrationen av en skytisk bågskytt i persisk tjänst som spänner sin båge från en antik grekisk relief. Illustrationen visar också klart skillnaden mot en vanlig, enkelböjd båge, här av lybisk typ.
Nåväl. Med dessa bakgrundsfakta och Lena Headeys stance i minnet började jag kladda på en liten skiss (kolstift och mjuk byerts), som en del av en framtida större storyboard där Corinna strängar en sammansatt båge. Kläder och utrustning hör till perioden, och Corinna bär förstås mina egendesignade höga läderstövlar för tillfället (se inlägg om stövedesign i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/12/langa-boots-egen-design-av-stovlar-for-berattelse/).
Den där teckningen kommer nog att bilda del för en tablå eller renderad bild där även hennes lärare Yakane och medsyster i vapnen, den mer entusiastiskt stridbara Kati, är med.
————————————————
Mer om sammansatta bågar, förutom introduktionen i Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Laminated_bow och http://en.wikipedia.org/wiki/Composite_bow) finns i dels i historiskt inriktade sidor som http://www.atarn.org/frameindex.htm, http://www.ottoman-turkish-bows.com/, http://www.salukibow.com/ mfl, dels i otaliga sidor för hobbyskjutare med båge, som sidan från vilken jag tog bilder av replikorna http://www.grozerarchery.com/index_m.htm, och exempelvis http://www.stickbow.com/ mfl.
Om teckningar och berättande – del 2: ny tablå och en förhandstitt på Corinna
En ny tablå av den typ som jag använt som stöd för min berättelse introducerar den viktiga karaktären Corinna, samtidigt som vägen över till mer snävt definierade storyboards börjar trampas upp.
Detta är del 2 i en kort serie om bruket av Storyboards för att skriva en bok. Del 1 finns här.
Arbetet med tablåer och storyboards illustreras väl i en scen jag valt, där i princip alla element av bildstöd som jag brukar är närvarande: utseendestudier (för Corinna), tablå för kläder och miljö, enklare teckningar, skisser, samt riktiga storyboards. Det enda som saknas är en arkitektonisk skiss.
Scenen är från kapitel 2 av min berättelse, benämnd ”Staden av Guld”. Staden ifråga är Aracanea, min version av 1300-talets Konstantinopel.
Corinna drar på sig reskläder - Monterad Skiss
Där gör sig karaktären Yakane redo att med en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, hans landsmannina Corinna, anträda en lång och farofylld resa. Corinna har ställt sig under Yakanes auktoritet, och det är på det villkoret hon följer med. Det här har viktiga kulturella implikationer vilka antyds av texten. Genom att underkasta sig Yakanes domvärjo gör hon sig i praktiken till hans slav, han blir hennes ata eller sahib, hennes ”fader-herre”.
Yakane ser med ogillande på att den högresta Corinna är för uppseendeväckande, för kvinnlig i sin utstrålning, och befaller henne att ta på sig praktiska och icke iögonfallande reskläder av manssnitt för att tona ner sitt utseende.
Någonstans i den här bildserien måste det finnas minst en mer seriös teckning, och det är kring arbetet med dem som man kan lägga in detaljer från research som kläder, artefakter och miljöinslag. Här kan man också försöka sätta i praktik, alternativt mejsla ut, visuell personlighetsteckning och andra mer subtila element. I den här scenen är den mer noggrannt utförda teckningen den första, som inleder skeendet.
bysantinska kläder
Den första delen av det här skeendet har jag alltså illustrerat i vanlig ordning, med en regelrätt teckning som visar personerna som de verkligen ser ut, och än viktigare, är en studie av deras kläder och annan utrustning. Här är plaggen baserade på min research i tidens och regionens (1300-talets Bysans och Anatolien) klädedräkt och skodon. Ett exempel från mitt bildbibliotek synes till höger. Corinna bär således en bysantinsk mantel, och under en överdragsklänning med knappar (en turkisk uppfinning) över en bysantinsk tunika. Det här är kläder hon hade innan hon mötte Yakane.
- ridstövlar, medeltida turkinspirerad typ
Två andra detaljer tilldrog sig mer uppmärksamhet: Corinna har seriösa ridstövlar, höga upp till knäna och sydda i en enda symmetrisk form, dvs utan veck och spännen, och med en definitiv, separat klack. Det här var ett skodon som inte fanns i västerlandet i början på 1300-talet, utan också ett turkiskt påfund som börjar sprida sig i just bysans.
Medeltida Huva
Över sin tunika får Corinna en speciell huva att bära, med läderrundlar påsydda för att tynga ner kanterna, vald för den adderade fördelen att de bidrar till att dölja hennes barm. Vissa av de där klädesdetaljerna har funnits i medvetandet i flera år och kom till just genom arbetet med bilder. De som sett inlägget med arbetet till bilden ”Corinna och Draken” har sett utkast till några av dem redan.
Grundteckningen gjordes med blyerts och mjuka kolpennor och jag skapade en variant med lätt rendering för ljusets skull (se nedan). Fokus ligger på Corinnas kroppsställning och mimik, som är osäker och avvaktande, hon söker Yakanes blick och undrar om han är nöjd.
Corinna får reskläder, lätt ljusbehandlad
Yakane avvisar Corinnas kläder & hår
Yakane är dock inte nöjd. Han förmanar Corinna att komma på något ytterligare sätt att göra sig mer diskret, annars kommer det inte att fungera, det vill säga hon kan inte komma med. Han antyder något om hennes hår, som verkligen är mycket vackert och iögonfallande (de bilder som här föreligger framhäver inte alls detta, men det framgår förhoppningsvis i en utseendestudie som snart kommer ut). Han säger något bistert om saken och tågar ut ur rummet, som framgår av teckningen till vänster.
Den är gjord med bläckpenna och står lite mellan en storyboard och en teckning – trots att den var snabb och översiktlig arbetade jag lite med Corinnas siluett genom klädvecken, liksom hennes rika hårsvall. Vinkeln är sådan som jag ser det hela, underifrån, i en slags undergiven position som svarar mot den form av underkastelse som skall komma.
För vad som sker är att Corinna tar sin överordnades ord bokstavligt och resolut börjar klippa av sig sitt vackra hår, likt en Jean d’Arc, för att minska sin kvinnlighets attribut. Och med detta tvingar hon också sin skapare att byta verktyg och arbetsmetod, för att rätt skildra betydelsen av hennes handling.
←Föregående del: ”Om teckningar och Berättande del 1”
Nästa: ”Om Teckningar och berättande del 3″→
————————————————-
Historien om Jeanne d’Arc har varit en stark inspiration för mig i många år, ända sedan tonåren då jag fantiserade om hur historien kunde sett ut om män och kvinnor varit mer jämlika även i det förgångna. Dess avtryck är mycket tydligt i min berättelse där en av huvudkaraktärerna, den av Gud berörda Katarina alias Kati, hämtat inspiration från Jeanne. Historien förtäljer också hur Jeanne bar manskläder, även rustning, och klippte sitt hår. Den delen går igen i delar av berättelsen, där Corinna gör likadant fast med andra förtecken än Jeanne. Även Jeanne d’Arcs kläder sådana de framställs i filmen av Luc Besson (The Messenger – the story of Joan of Arc) var en inspiration för kläder och andra detaljer, och kommer att hänvisas till återkommande.
Indomitus.blog 