En fest som alltid legat högst upp på mitt hjärtas rangskala, Sveriges sanna märkesdag, att fira i Roslagens famn på den blommande ö, omgiven av kära vänner… I år delvis fördunklad av häsloproblem i familjen och en omänsklig arbetsbörda som följd- men sådant är livet, och det är å andra sidan värmande att så många vill unna en att få ta ledig just denna dag av dagar.

Den roande bloggkollegan Tannhauser publicerade nyligen några betraktelser (se 1 och 2)över midsommaren med tidvis ursinniga försök att tvätta denna uppenbart förkristna fest fri från de kristnas kladdiga händer. Gott så, han går förstås andra ärenden, asatroende som han är, men man kan väl sympatisera med delar av hans ansats, även om man, som undertecknad, är en sekulär person och lämnat diverse gudar och trosföreställningar av slikt slag under och bakom sig. Men det, och faktum att det in i det sista såg ut som om mitt eget midsommarfirande skulle förloras i år som följd av ett utmattande och sorgligt utnyttjande av undertecknads omsorger om en kär anhörig, inspirerade mig att fästa i ord vad som är mig kärt med denna högtid.

Ett firande är ändå ett firande, aldrig bättre än den anda som vidlåder den, något som Midsommar understryker extra väl. Undertecknad föraktar flaggviftning och chauvinism av alla de slag, vare sig den är sportslig, nationell, religiös eller i annan form. Därför är Midsommar på många sätt ett välkommet undantag från de flesta andra bemärkelsedagar och helger, som kapats och halats för antingen den ena eller andra ”saken”. Midsommar är från början, och i tacksamt nog även fortfarande på de flesta sätt, samma som ett firande av sommarsolståndet. Årets längsta dag, med mest livgivande ljus åt oss , i denna vår kalla och mörka del av världen. Och som biologin ser ut är det också en bra dag att ha som riktpunkt för diverse sådant som odlande och mycket annat.

Midsommar är således ett astronomiskt faktum och finns allt utanpåverk förutan. Det har en kärna av realitet som är oomkullrenkelig i sig.  I hägnet av detta tämligen religionsfria firande av ett verkligt förhållande, behöver ingen  fjantig frälsare eller gudar göra sig besvär, och ingen snävt definierad nationalism eller subkultur eller partikulär rörelse kan äga firandets form och innebörd, vad de småaktiga än må säga. Detta gör midsommar befriande som en allmänmänsklig tidpunkt då man firar något som till sin kärna står över skiljelinjer, och alltså kan omfattas av ett flertal, det utesluter endast några få extrema randexistenser som nykterister eller paniskt dansfobiska människor, liksom förstås religiösa fundamentalister.

Visst, den omges av ett visst nationalistiskt, eller skulle man kanske säga, fosterländskt romantiskt, skimmer, men denna är mild och inbjudande och framför allt spontan, olikt så mycket annat som kidnappas för vad som oftast är ensidiga och oftast inte speciellt inspirerande manifestationer av närheten till det mångsidiga fenomen som är ett land, en nation i vår tid.

Men viktigare än färger och yttre åtbörder, och de riter som vi väljer för vår samhörighet, det som verkligen är dyrbart, ja heligt även för den mest ideologiskt och religiöst likgiltiga person är sambandet mellan människor, här i vårt land och , och dess kultur, sådan som den är i denna historiska tidpunkt. För undertecknad, som likt få andra här haft förmånen att välja vilken kultur, vilket land som verkligen mest vinner mest genklang med hjärtat, är det dessa inre värden som står i fokus på midsommarafton och dess grannar bland dagar.

Personligen kom för länge sedan, när jag gjorde transitionen till att bli förbunden med detta vårt fina land, midsommar att fylla en alldeles särskild plats. Det var i goda vänners sällskap, helt otvunget men med djupa rötter i tradition och kultur av sång, mat och sällskap, som mina egna rottrådar fick fäste i vår mylla. Midsommar är för mig min helg över alla helger och en födelsestund som inte står min födelsedag efter. För det var där, mellan sill och nubbe och sena recitationer av Evert Taube, som kärleken till mina vänner växte, transcenderade det individuella, och blev kärlek till Landet Sverige, det land som nu också blev mitt, vars portar storslaget öppnats upp för mig.

Så är denna dag en hamn för själen, ett ständigt återvändande till det bästa som människa och natur kan uppbåda, av vänskap, tillit och omtanke, av att bli välkomnad och uppskattad som medmänniska, en kort stund glädjande sig över det förbiilande ljusets högtid i det oändliga mörkret.

Vacker och ljus, med värme, kärlek och löftet om en framtid att glädjas åt. Det kan synas långsökt, men jag finner ingen bättre illustration av denna dag är dess motsvarighet bland människor, Alma, min själ och bärare av din förmoders gåvor och det främsta av allt som är förbundet med min varelse.

Till Björn, Ola och ni andra – jag har startat min färd, snart möts vi igen i Roslagen, under blomsterprytt tak! Och till alla önskar jag en Glad midsommar!

——————————————————

Om midsommar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Midsummer, se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar_i_Sverige,