Månadsarkiv: maj 2013

Paulo Coelho – Once Minutos (Elva Minuter)


Recension av Paulo Coelhos ”Elva Minuter” (Once Minutos), om en brasiliansk flicka som blir prostituerad i Schweiz. En bok om erotik, om kärlekens väsen och mötet mellan män och kvinnor.

”Once Minutos” (”Elva Minuter”) Paulo Coelho 2003, Editorial Planeta SA, Barcelona, Spansk uppl. (2004), 259 s.Paulo Coelho - Once Minutos

Maria är en lätt luttrad och cynisk ung kvinna från Brasiliens norra inland, som ända från sin späda barndom upplever att hennes liv verkar förutbestämd att bli frustrerat på kärlekens område. Som ung kvinna far hon så på sin första resa till Rio de Janeiro, där hon oväntat får kontakt med en utländsk affärsman som erbjuder henne arbete som dansare i det fjärran Geneve, i Schweiz.

Maria åker full av förhoppningar om framgång. Men arbetet visar sig inte vara det hon tror, och efter diverse turer och oförutsedda beslut går hon i säng med en man… och får betalt för det. Maria börjar utöva den prostituerades värv på exklusiva nattklubben Copacabana. Det blir ingången till ett år av oväntade möten och vändpunkter då  hon får nya insikter och lärdomar och mycket av det som hon trott om sig själv ställs på ända. Och just som hon finner att hon tjänat nog, att hon kan avsluta ett kapitel i sitt liv, gör flera omtumlande möten att allt åter blir osäkert igen…

Elva minuter är den tid som Maria, bokens huvudperson, bestämmer sig för är vad allt snurrar kring: de elva minuter som hon som prostituerad observerar att själva samlagshandlingen i snitt tar att genomföra. Trots den lakoniska titeln är den här bokens genomgående tema kärlekens väsen och relationen till smärta, till lycka och frustration, och om möjligheten att äga varandra eller i slutändan även sig själv.

Paulo Coelho halfportraitSom man kan vänta sig av Paulo Coelho är det här en bok med existentiella pretentioner, och mer eller mindre djupsinniga funderingar kring livets och slumpens mening, av varandet i nuet och det förgångna med mera tar upp mycket plats. Det är inte alltid så subtilt – som i alla Coelhos böcker finns det något lätt magisteraktigt över en del av reflektionerna. Men mycket av dessa tankar om relationer mellan kropp och själ, vilka är svåra att gestalta, är väl företrädda i boken. Handlaget är också avgjort lättare och mer elegant än i Coelhos genombrottsbok ”Alkemisten”.

En viktig orsak är att bokens Maria är en helgjuten och intressant protagonist. Hon är nyfiken, hon bildar sig och vidgar sina vyer under sin märkliga resa, ända dithän att hon får en något intellektuell air.  Trots sin något desillusionerade, ibland krassa och allt mer härdade person är hon också någon som söker kärleken och de djupaste uttrycken för den. Lika intressant är dock också hur hon ändrar sig, och utvecklas, ibland genom rätt snäva kast, ibland på rena infall och hur hon tvekar, undrar, bestämmer sig, tar tillbaka…

Paulo Coelho - Elva MinuterDet reflekterande i Marias person framträder klart i den dagbok av det mer poetiska och intellektuella slaget i vilken läsaren kan följa hennes tankebanor. Det här är en potentiellt klonkig bärattarmekanism som Paulo Coelho tar till, men det är någorlunda väl genomfört, och känns intimt och avslöjande utan att bli tradigt eller kladdigt.

Det finns några läsvärda erotiska scener också – liksom bokens relationer har de en nerv, de utvecklas och blir något annat än vad de inleds som. Intressant är den vikt som Paulo Coelho trots allt verkar tillmäta den fysiska njutning som ofta reduceras till ett slags bihang till en romantik som i de flesta skildringar står frikopplad från kroppsliga uttryck. Nej, verkar Coelho mena – kropp och själ är en, ett och samma, och kärlekens uttryck är mångskiftande men hör ändå ihop, om än inte alltid på rätlinjiga sätt. Som skildring av erotikens och den sinnliga kärlekens plats är ”Elva Minuter” vida överlägsen t.ex. den nu så omtalade ”femtio nyanser”-serien.

Det är en tankvärd och också läsvärd bok, som genom att ställa vissa frågor på sin spets låter läsaren tänka själv kring frågor som är eviga, utan att göra dem blytunga.

En not om språk – ”11 minuter” lästes i en utgåva på spanska, och reciterades också för högläsning i sin helhet. Det här gör upplevelsen lite speciell, något skild från att tyst ta in en text. Erotik och romantik får en annan nerv när man måste gestalta den med sin egen röst, och inte bara från texten. Man kan vidare misstänka att en översättning från originalspråket portugisiska till den näraliggande spanskan bevarar mer av den ursprungliga känslan och rytmen i språket än den svenska utgåvan, vilkens språkbehandling därför  inte tas upp ovan.

11 minuter rekommenderas definitivt.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

Med tack till morbror Daniel för lån av boken för högläsning.

Denna och andra bokrecensioner återfinns samlade i samlingssidan

Indomitum Librorum

——————————————————————————

Svenska förlagets Webbplats för ”Elva Minuter”: http://www.bazarforlag.se/titel/elva-minuter/5607

Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?


Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!

Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!

eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!

Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:

Folkets Dagblad Peoples daily HQ

Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.

Obscent Skrytbygge Folkets Dagblad Kina penisformat hus

Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”

Peoples daily Folkets dagblad skyskrapa 7772685112_1c008554f7_bDet som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.

Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.

För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.

Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.

SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.

Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?

Vadå, nä jag ser inget utstickande här...

Vadå, nä jag ser inget utstickande här…

Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.

———————————————————

Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan

Om Folkets DagbladRénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily

Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).

Rocky & plankarnas dumskallekonspiration…


rocky martin kjellerman plankare Dn kultur 20130512

SÅ rätt, och värd att påminna sig när planka.nu-folket ylar nästa gång… Många gånger har man själv som är ute i infrastrukturen varje dag sett snubbar i asdyra sneakers och matchande WESC-kläder glida förbi i spärrar.

E.L. JAMES – FEMTIO NYANSER AV HONOM, FEMTIO NYANSER AV MÖRKER, FEMTIO NYANSER AV FRIHET (FIFTY SHADES FREED)


Det kan verka passande, att från sjukhusmörkret i Karolinskas infektionsavdelning kommer en recension av de nyligen lästa ”Femtio-nyanser”-böckerna, vilka tagit speciellt den kvinnliga läsekretsen med storm och sägs ha gjort pisksex och läderhuvor salongsfähiga…

”50 nyanser av Honom” E L James, 2011, Norstedts Förlag, Stockholm , 554 s.

”50 nyanser av Mörker” E L James, 2012, Norstedts Förlag, Stockholm, 538 s. 

”Fifty Shades Freed” E L James 2011, Arrow Books, London. 580 s.

Sedan 2012 har ”Femtio nyanser”-böckerna gått från en snackis till ett fenomen som får publicister att dregla (Och gett tillfälle med braskande budskap som ”har sålt mer än Harry Potter!” över 60 miljoner sålda!” osv). Vissa talar om ett genombrott för den erotiska skildringen och litteraturen, att E.L. James lyft en hel genre ur skuggorna och gjort den salongsfähig och chick, och naturligtvis har det lett till att en mängd efterföljare numera trängs på hyllorna.

50 shades trilogi EL James

Vad är det då för fantastisk historia som tagit världen med storm?

Anastasia, en ung naiv flicka råkar oförhappandes intervjua den vrålsnygge miljardären Christan Grey, som av oklar anledning dras till henne, arrangerar att de stöter ihop fler gånger och till slut söker få till stånd en slags relation. Det visar sig dock att denna relation är den hos dominant-undergiven, då Christian Grey är inne på sadomasochism. Den unga Anastasia både skräms och kittlas av det där, men hjälten är så snygg att hon rätt snabbt går med på att smiskas och köras med i och utanför sängen. Såsom obotlig romantiker med ett hjärta av guld ser hon också den trasiga själen under sadistens hårda yta, och så småningom och efter några förvecklingar faller denne till föga för hennes ömhet och omsorger och inleder en kärleksrelation, de gifter sig och blir till slut en enda stor lycklig familj.

Slut.

E L James - Femtio nyanser av honom

Ovanstående dras genom ständiga referenser till vad som redan sagts i någon av de oändliga, närmast i realtid återgivna samtalen mellan den kvinnliga protagonisten och den ”mystiske” Christian Grey, lite tamt gnissel påkallat av den sistnämndes förtryckarattityd, samt amatörpsykologiserande, ut till att fylla de över 1600 (!) sidor som böckernas berättelse slingrar sig genom. Och förstås, ett antal sexscener av mer eller mindre fantastiskt slag.

Om någon till äventyrs känner epitetet ”Harlequin-roman” kittla tungan så finns det goda skäl till det. För det här är en sådan, i utdragen och endast mycket tunt förklädd form. Alla genrens troper och stereotyper finns där. Som det här med prinstemat. ”Prinsen” Christian Grey, föremålet för hjältinnans åtrå och i princip alla tankar, är den totale alfahannen:  sanslöst snygg, sportig, allmänt världsvan och så förstås – multimiljardär. Han är en den intressante och agerande, trots sin rikedom försedd med en fruktansvärd barndom som gjort honom ärrad för livet, vilket får utgöra en slags silverkant av trasighet som appellerar till läsarens sympati. Vilket behövs, för han är en auktoritär, självsvåldig och dominerande skithög.

Flickan, å andra sidan, är en total ingenue, i detta fall till och med oskuld. Hon är attraktiv men vet förstås inte om det. I själva verket har hon så hysteriskt dålig självkänsla att man själv vill piska henne redan efter de inledande säg, hundra sidorna – och hon blir tyvärr aldrig bättre. Ständigt ängslig, ständigt funderande på vad andra tänker och tycker och ständigt lika förvånad över att hon har egna önskningar och synpunkter – som dessutom ofta serveras henne av andra. Nej, någon intressant eller speciellt beundransvärd person är hon inte.

Det som dock skall locka i den här berättelsen är dock sexet. Och inte vilket sex som helst. Piskor (trots att de inte kommer till användning), smisk, handbojor och avancerad petting. Ni vet, kinky stuff.

E L James - Femtio Nyanser av Mörker

Men tyvärr lyfter aldrig det stygga sexet. Beskrivningen av BDSM-kulturen (Bondage-Dominance-Sado-Masochism) slits mellan att både vara extremt renskrubbad och banal å ena sidan, å den andra att förses med patologiska förtecken, som något sjuka eller  skadade människor ägnar sig åt på allvar. Vad som blir kvar är ganska tama övningar, varianter på reguljärt mansdominerat ”hårt” sex.  I själva verket framstår det mest kinky vara att hjältinnan har någon sexualitet alls. Trots sin ansats att vara ”vågade” blir därför böckerna mer än något annat bekräftelser på en väldigt traditionell syn på framför allt könsroller och sexualitet.

Det är synd. Även om man som undertecknad betraktar BDSM mer som fånig, skrattretande och ängslig än kittlande eller befriande, kunde kanske temat med BDSM eller en komplex sexualitet som både kan upplevas som eggande men också har sina mörka stråk vara potentiellt intressant. Men allt handlar förstås om hur man gestaltar det. Om man gör det alls. Femtio-nyanser –böckerna gör det tyvärr inte. Ansatsen inför BDSM verkar vara att ett försök att exploatera ett tabu som man både tonar ner så mycket det går samtidigt som man vill fortsätta förfasa sig över det.

Fifty Shades Freed - E L James

Inte heller språkligt sett står ”femtio nyanser”-böckerna på någon hög nivå, med mängder av upprepningar av otroligt enfaldiga ordvändningar och evighetslånga dialoger som ältar exakt samma sak om och om igen. Handlingen är extremt rakt och övertydligt berättad utan att bli vare sig vara rapp eller spännande, och det konstanta bruset av huvudpersonens tankar och samtal närmast i realtid, tillsammans med övertydlig och extremt ytlig psykologisering av karaktärernas handlande, tar effektivt bort allt mystiskt eller spännande i de känslomässiga eller sexuella turerna. Det gör också att det föregivet spännande sexet i böckerna snabbt blir ganska trist – när man för femtioelfte gången fått det beskrivet hur hjältinnan ”hjälplöst kommer runt honom” och andra klichéer som upprepas in absurdum, slutar man att bry sig.

Trots att vi får höra hennes tankar på allt som händer är den inre dialogen tyvärr svårartat barnslig, och huvudpersonen förblir ett blankt blad böckerna igenom. Snarare reducerar den dess bärare till en bimbo vars ständiga tryckande på hur jävla snygg den gudomlige Grey är känns mer än lovligt gumsjukt. I själva verket beskrivs alla personer i böckerna lövtunt, och utifrån sitt utseende. Det ytliga anslaget är också något som  också det ständiga varumärkesdroppandet och ohöljda materialism som vidlåder böckerna förstärker.

el_james_ fifty shades of grey

EL James har anledning att le hela vägen till banken…

De roller som den kvinnliga protagonisten intar, och den manlige dominante som handlingen kretsar kring, är lika stenåldersmässiga som karaktärerna själva, tyvärr. Han är den starke dominanten med pengar makt och handlingskraft, hon det omedvetna kuttersmycket vars enda riktiga resurs är hennes kääärlek som öppnar hans ögon, och i någon mån tämjer honom till att bli en mer ”normal” familjeman.

Det kan ju vara fördomar då undertecknad kanske inte tillhör den främsta målgruppen för den här sortens berättelser, vilka nästan övertydligt riktar sig till kvinnor som en stereotyp spegelbild av porrens tillvändning åt det manliga (därav genrenamnet Chick-lit…)I den jämförelsen drar förstås en bok det längsta strået. Men det hindrar inte att det, även kvalitetsbrister åsido, finns rätt mycket att irritera sig över i de här böckerna.

En sak måste man dock ge dem – ”femtio-nyanser”-böckerna är lättlästa, inte bara i meningen att språket och historien är enkla, men det är lätt att bläddra vidare. E.L. James lyckas trots sitt språkliga snubblande få en åtminstone lite intresserad av om hjältinnan till slut kommer att låta sig piskas. Eller så kanske det är undertecknads egna variant av sadomasochism att man inte kan lägga ner även en sådan av kommersiell hype uppblåst ballong, sannerligen inte bärare av några andra kvalitéer än att man kryddat utslitna klyschor ur romantikgenren med ytliga referenser till den föregivet kittlande BDSM-världen. Undertecknad  läste sista boken på engelska för att se hur språket tedde sig i original. Men tyvärr var nivån i stort sett inte högre där. Betyget måste bli underkänt.

Tummen ner

Tummen ner

Denna och andra bokrecensioner finns samlade på boksidan

Indomitum Librorum

Med tack till kusin Linda som lånade ut de första 2 böckerna.

För några böcker som lyckas vara lättillgängliga och roa, men som har mer intressant att säga om en ung kvinnlig protagonist som utforskar sexualitet och det avvikande, se t.ex. Paulo Coelhos ”Elva Minuter” och den anonymt skrivna ”Den Avklädda Bruden”.

%d bloggare gillar detta: