Bloggarkiv
Runt lägerelden – en studie av ljus och skugga
Det var på sommaren 2017, då man kanske påverkad av vädret såg framför sig ett gäng lite aparta figurer sitta runt en lägereld i en scen som öppnade för att utforska en annan slags bild än vanligt, en som tog sikte på samspelet mellan motivfigurerna i en mer stillsam situation. Och där samspelet mellan ljus och skugga skulle stå i förgrunden.
Scenen är hämtad från en av mina berättelser, och skildrar inledningen till att karaktärerna Yakane, Jack, Corinna och Imre lär känna Kati, då en ny bekantskap. Den första kladden/skissen visar vad jag föreställde mig: de fem sitter på marken, samlade runt en lägereld sent på kvällen, medan Kati gör något, antagligen tillreder dagens fångst. Alla tittar på Kati, den nya i församlingen.
Det var en ganska lyckad kladd, såtillvida att den fångade något; en stämning, ett inre skeende som annars kan vara svår att avbilda. Det där med var blickarna gick i bilden, deras pose samt vad det ger för intryck av figurernas attityd stod fram klart, och jag kunde direkt skapa en tuschteckning från kladden. Det enda som lades till vad det är Kati pysslar med – hon tillreder en hare eller kanin i en eldställning. Tuschningen framhävde dels figurernas pose samt lite olika klädedräkt: Imres munkkåpa, Jacks ringbrynja av bysantinsk typ, och Corinnas färdklädsel med vilken hon passerat som man tidigare i storyn. Som vanligt svettades jag över önskan att rätt avbilda Kati, hon som står i blickfånget. Och här är hon trots det ovanligt nedtonad, ja så diskret som hon alls kan vara, lätt hukad, med kroppsställning riktad mot sina bestyr samtidigt som hon dock, som alltid, blickar på den hon talar med.
Jag bestämde mig tidigt för färgläggning. Inledningen kom ovanligt lätt – en på en gång varm och nedtonad färgskala. Det var här jag insåg att ljuset kunde fås att spela en lite annorlunda roll. Istället för att som ofta är bli en utsmyckning eller bara sätt att nå ökad realism, kunde den speciella ljuskällan som den lilla brasan utgör användas för att ytterligare, men diskret, försöka fånga den stämning och de underförstådda relationerna i bilden.
runt lägerelden färglagd
Ca sex månader efter inledningen tog jag tag i ljusbearbetningen och färdigställde bilden någotsånär. Ljus är min akilleshäl i alla teckningssammanhang, och det blev mycket famlande efter rätt nyanser, skuggor och varma toner i bilden. Valet av ursprungsfärger framstod dock som ett lyckat drag i efterhand, och kom att samverka väl med mitt val av extra ljusbehandling. Att Kati liksom Yakane är ljust klädda gör att elden lyser upp dem på ett sätt som är tydligt men verkar helt naturligt. Likaså för Corinna, som i sin mörka klädsel sitter upprätt – skenet på hennes ansikte kom att framhäva dess öppna och sökande uttryck gentemot Kati, och stå av mot den mer avoga och sneglande min som männen runt dem har.
Runt lägerelden, ljusbehandlad
Jag har kommit att uppskatta den här bilden mer med tiden. En bagatell med många brister som den är, var den ändå en lärande upplevelse. Den utgör ett annorlunda motiv, mycket mer stillsamt och vardagslikt än vanligt. Och även om ingen får halsen uppskuren och inga monster slingrar sina tentakler kring scenen, så finns där ändå mycket under ytan av tankar och relationer som skulle verka omvälvande för mina berättelser i den framtida handlingen. På så sätt hjälpte den till för något som alltid är nära mitt hjärta: en önskan att visualisera, tydligt och klart, ett skeende som annars skulle förbli lite suddigt och ofixerat i medvetandets och fantasins inre, slutna kammare.
Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg
Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.
Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.
Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.
Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.
Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.
En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.
Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).
Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig – ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.
Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.
Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.
Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3
Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
——————————————-
För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya
Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan
Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch
En liten Sommarteckning
En snabbt tillkommen och färdigställd bild, passande nog av den tidiga sommarens viktigaste figur, min favoritseriehjälte Mirakelkvinnan.
Det var veckan efter premiären som jag och Julian satt och tecknade lite vid skrivbordet: han satsade på Pokemons, medan undertecknads skolblyertspenna drog upp linjerna till den figur som upptagit sig mest uppmärksamhet på sistone (och tacksamt nog, välförtjänt så); superamazonen Diana, alias Wonder Woman, Mirakelkvinnan.
Trots sin tillkomst, helt fritt, närmast lite tankspritt och utan direkt förlaga, var kladden inte fullständigt utan kvalitéer: den andas åtminstone handlingskraft med Diana mitt i språnget svingande sitt svärd. Tack vare det, och att man lovade Julian, undgick den det öde som delas av 90% av de där snabba skisserna: nämligen att förbli som sådan.
Således gick jag vidare, och väl hemma drog jag fram blocket med tracing paper, genomskinligt teckningspapper, för att se om det kunde bli något av kladden. Med några ögonkast på hur Mirakelkvinnan ter sig ut i spelfilmen drog jag upp en OK, inte alltför detaljerad men ändå proportionerlig tuschteckning direkt ovanför skissen. Stilen, en serietidnings-teckning av klassiskt snitt, var tämligen given och utfördes snabbt, utan några korrigeringar.
Kommen så långt var det ingen mening med att avbryta flödet, så varför inte måla den? Under en kväll tillämpades det vid det här laget standardiserade målningsförfarandet med tre grundlager färg (bas-mörk-ljus) ovanpå varandra med några ytterligare lager för ljuseffekter på bilden. Resultatet blev som synes nedan.
För att vara så kvickt framtagen blev den faktiskt OK, den där bilden. Som påtalats i ett tidigare inlägg om Mirakelkvinnan gillar jag verkligen den senaste iterationen av hennes dräkt, med dess tydliga drag av en slags antik rustning samtidigt som den ändå pekar tillbaka på den klassiska dräktens färgskala. Så tjo och hurra för Diana, som gav upphov till denna snabbt tillkomna men inte helt oanvändbara övning.
Filmen ”Wonder Woman”, som i skrivande stund visas på biograferna, vars bakgrund i seriefiguren presenterats och också recenserats här på bloggen, rekommenderas varmt.
Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia i https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman
Ett Emblem för Alma
Sent omsider blev jag nyligen klar med en vapensköld eller emblem till den lovvärdiga och oförlikneliga Alma.
Redan i samband med att lillebror Julian och jag spånade tillsammans för en vapensköld åt honom (sedermera färdigställd och presenterad i inlägget ”En Vapensköld för Julian”) gjorde Alma oss sällskap runt vattenfärgerna och kom med input för sitt eget märke.
Vi kladdade redan då fram ett slags första utkast som innehöll några av hennes idéer. Grunddesignen, med ett ”A” i mitten av ett hjärta var hennes. En kul detalj, helt och hållet hennes påfund, var idén med ett leopardmönster som bärande inslag. Från det slöt vi oss också till färgskalan – varma toner gående från gult över till rött.
Senare kom hon också med ändringar, som att själva hjärtat skulle ha leopardmönstret.
Som en liten avstickare kan påpekas att Hjärtat som en design för Alma är något som förekommit tidigare: det är en av de bärande symbolerna i ”Hjärtespjutet”, den bok jag skapade åt Alma. Där är hjärtat dels en central komponent i vapenskölden för prinsessan Julias hem, kungariket Nordenlandet, och kanske än viktigare, är hjärtat är karaktäristiskt för det magiska Hjärtespjutet självt.
Med sådan gedigen input från sin musa och tilltänkta ägare fick det fortsatta arbetet med design och utformning en speciell tyngd och angelägenhet. Men det medförde också vissa rent, ska vi säga ”tekniska” stötestenar jämfört med Julians vapensköld. Denna låg nära utformningen för traditionella vapensköldar ifråga om sådant som tinkturer och inneslutning av huvudelementen i en sköld. Men redan Almas val av mönster och grundformer gjorde en sådan lösning mindre tilltalande för hennes emblem.
Jag ville dessutom göra emblemet mer intrikat och förse den med ytterligare element – vilket än mer skulle föra den slutliga utformningen bort från reglerna för en historisk vapensköld. I slutändan blev önskan att hålla emblemet nära Almas egna önskemål och inspiration viktigare än heraldisk formalia.
Det tillägg till grunddesignen som jag fastnade för var att omge själva hjärtat i emblemet med ringlande, taggförsedda rosenbuskar.
Jag skissade fram dem och hjärtat som ena halvan av en design som senare skulle spegelvändas för att ge en likformig och symmetrisk helhet. A-bokstavens stil och utformning kom till på samma papper – den måste göras så att den utan att vara likformig skulle ha någon form av balans och passa i mitten av det hela hjärtat med sin rosinneslutning. Jag tog fram en grundläggande ros-template för mångfaldigande, och målade den liksom buskens grenar, blad och taggar med tuschpensel.
Därefter kopierades och spegelvändes stommen i rosrankorna, ”A”:et fixerades och rosorna lades till, utspridda över hela den vindlande massan av grenar, taggar och blad. Slutligen målade jag ett mönster liknande en leopards fläckar, bände och vred den lite för att anpassa den till hjärtats form, och lade den bakom ”A”:et. Det sammansatta resultatet kan ses nedan.
Det såg lovande ut, men det som slog mig var om inte ros-designen riskerade att göra helheten lite för plottrig – något som också påpekades av andra på det här stadiet. För att prova om det kunde bli så, gjorde jag ett slags test för färgläggningen, och lade på ett slags färgutkast på emblemet med hjälp av mangapennor.
Det där färgtestet förelades för Alma själv, och hon var positiv men fick också en del nya idéer vilka framgår av anteckningarna på utkastbladet. Som svar på det uppehöll jag mig därför vid en mängd varianter, av vilka flera inte var oävna. En av dem, det avskalade hjärtat med rosorna inritade i själva A:et, var till exempel en kul variant, och jag jobbade också med lite olika mer enhetliga färgskalor. Den och några andra exempel kan ses nedan.
-
- Fristående Hjärta
-
- Rosa Emblem
-
- Rosa Hjärta
I slutändan föredrog dock Alma själv det fullständiga emblemet. Allt som allt verkade det totala intrycket hålla måttet och vara tillräckligt tydligt och distinkt i sina skilda element, inte minst tack vare att Almas angivna färgskala som kontrasterade väl med det gröna för växtligheten. Med Almas anvisningar ifråga om A:et i bakhuvudet gjordes denna mer distinkt från bakgrunden med hjälp av ljusare kanter och färgövergångar åt det rosa hållet. Det slutliga resultatet blev som nedan.
Det var passande att Alma fick fatta beslut om design och färgval ända in i slutet. På samma sätt som Julians sköld var det här ett samarbete, där man fick hedern att vara en slags barnmorska för att föda fram något som är mer än vad jag själv hade kunnat åstadkomma. Almas emblem bär på många symboler som kan tolkas på olika sätt och sättas i samband med hennes enastående person. A för hennes namn, står också för begynnelsen, för det första och främsta i tillvaron; kärlek och hjärta i alla dess innebörder frambärs av hjärtat självt, och rosorna. Sistnämna har dock också med sig sina taggar, vittnesbörd om att Alma inte bara är en sötnos utan kan sticka till, med ord såväl som handling. Det mönster hon valde är likaledes inte bara vackert och elegant, men syftar också till något otämjt, och ofjättrat. Och så vidare.
Min hyllning är den hursomhelst, att den må bringa behag för dina ögon
För dig Alma.
⇐ Se också ”En Vapensköld för Julian”
Träningsteckning (8) – Färgläggning av en Kämpe som reser sig
En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.
Kati reser sig – Blyertsteckning
I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.
Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.
För den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.
Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.
Men sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.
Katis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.
En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.
Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.
Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (7) – Arising, eller Att Resa Sig
Serien av teckningar som kombinerar karaktärsstudier med avbildning av träning och stridsövningar fortsätter med en vision av hur någon reser sig, mot oddsen, trots smärta, och förblir utmanande, förblir obetvinglig.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Den här teckningen följer omedelbart på den i förra inlägget i denna serie, där Kati, en av mina berättelsers karaktärer, ser upp från marken där hon ligger blodig och nerslagen vid ett tillfälle under den gruvliga träning som hon underkastar sig. Fokus där låg på den vredgade och obesegrade blicken som kontrast till det blod och den i övrigt nedslagna, bokstavligt talat, ställning som hon befinner sig i.
Det som bilden inte visar är när Kati i nästa stund på darriga ben och med käppen i krampaktigt grepp reser på sig och ser ut mot sina plågoandar, tränaren Yakane och dennes adept Corinna, trotsigt redo för ännu en omgång. Den visionen av okuvligt trots, av en vilja som inte bara framhärdar utan reser sig igen, och igen, bara väntade på att födas fram. I ett utkast jobbades ställningen för en sådan bild fram, med prövning av olika grepp och sökande av rätt vinklar.
Med det utkastet som grund påbörjades en riktig teckning.
Jag gick mer metodiskt och gradvis fram än normalt, och försökte akta mig för att rusa iväg i förväg på någon detalj. Den här bilden bygger på en mer sammansatt och invecklad kroppsställning, både anatomiskt och perspektivmässigt, än den föregående. Allt måste bli rätt och passa ihop – helheten var det viktiga. Först lades konturernas linjer ut. och innanför dem de första skissdragen till figurens skuggning och klädveck med ytterst ljus (4H) blyerts.
Kati reser sig – mjuk blyerts på hud
Efteråt var det dags för skuggning och ifyllning med mjukare grafit (5B-9B). Jag började med ansiktet och alla hudpartier – förstnämnda måste förstås ges extra omsorg, eftersom ansiktets uttryck måste vara tydligt och omisskännligt samtidigt som bilden måste försöka uppnå en åtminstone någorlunda porträttlikhet med förlagan till Katis unika utseende, den anslående Rebecca Ferratti. Ytterligare detaljer som rapp och blåmärken lades gradvis på för att få bilden med att överensstämma med den närmast föregående.
Under arbetets gång uppstod vissa avvikelser som ofta sker med en frihandsteckning (som t.ex att ansiktet tenderade att bli lite horisontellt utdraget, och benen drogs in), men den metodiska uppbyggnaden av bilden gjorde att dessa kunde upptäckas och åtgärdas i samband med att teckningen scannades in. Den mer eller mindre färdiga teckningen kan ses nedan.
Kati Arising – reser sig blyertsteckning
Jag avstod medvetet att lägga på det blod på ansiktet som utgjort en karaktäristisk del av den föregående bilden, delvis av sentimentala skäl. Jag gillade bilden och ansiktet såsom de blev, och ville inte förstöra uttrycket genom att lägga på en massa blod på min vackra hjältinna. Dessutom hade jag under arbetets gång redan bestämt mig för att fortsätta med en målad variant – där kunde blodet läggas på.
Jag blev nöjd med teckningen i alla fall. Den fångar förhoppningsvis det jag söker efter: skönheten, styrkan och envetenheten hos min hjältinna, som kan slås ner men aldrig någonsin ger upp.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2) – En Vapensyster tränas upp
I en förmodern era där kavalleri var ett viktigt vapenslag omfattade träning för krig mer än de stridande och deras vapen. Studierna av folk och fä inbegripna i träning fortsätter med en illustration av en kvinnlig stridare i mellanösterns tradition av bågskytte till häst.
I första inlägget på detta tema omtalades hur övning och träning av stridskonsterna spelar en central roll i fantasyberättelserna om A’ratauma, och den första i en serie teckningar som visar på det introducerades. Dessa skildrar ett skede som tar sin början när Corinna, en förrymd palatsslavinna, inleder den långa och mödosamma vägen till att bli en riktig stridare under den stränge Yakane.
Yakanes pose m sköld & spjut utkast
En av skisserna till det där, tillkommen som en del av flera utkast fick mer blyerts på sig och utvecklades till en teckning av Yakane, tydligt inbegripen i någon form av sparring med stav/spjut. Frågan var vem det är han tränar med, och vad det är för övning de utför.
Mamluk Archery training, av Angus McBride
Efter en del tänk framstod det mest historiskt korrekta som närmast självklart. Yakane är en silahtâr, min motsvarighet till verklighetens mamlucker, de medeltida slavkrigare som besegrade såväl korstågare som mongoler. Corinna är också bördig från Kiralatet, silahtârernas hemland, och ingalunda en total novis i vapnens bruk. Som kvinna blir det dock en helt ny upplevelse för henne att öva sig enligt furusiyya, silahtârernas systematiska och krigsinriktade stridstekniker, som utgår från en grund av samlat och precist beridet bågskytte.
Corinna skjuter från häst – grundteckning
Det, tänkte jag mig, borde utgöra teckningens fokus: Corinna skjutandes ner på Yakane från hästryggen. Studier av ett flertal foton på sådan teknik gav en förhoppningsvis korrekt ställning och rörelseschema – det är viktigt att just skildringen av stridsteknikerna är nogsamt realistisk. Corinnas båge är av den dubbelböjda, sammansatta sort som såväl mamlucker som mongoler och andra asiatiska krigare brukade för strid. Hennes pilar är dock försedda med trubbig spets för övningens skull. Bilder av hästar i skritt och galopp hjälpte för att få till hästens detaljer och ställning.
Corinnas och Yakanes teckningarnas färdigställdes med mjuk blyerts i omfånget HB-8B, och smetades något ut m.h.a. pappersstoffer för att mjuka upp kolets grynighet. Därefter lades de samman i rätt skala, och efter mindre kompletteringar blev resultatet som nedan.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
En egenhet i den beskrivna handlingen, nämligen att de två befinner i Landet Bortom, en keltiskinspirerad saga-i-sagan-miljö som delvis står utanför tid och rum, gav upphov till den blandning som präglar många av bildens detaljer. Se t.ex. att Corinna rider barbacka: det beror på att stigbyglar inte används där. Även de kläder Yakane och Corinna bär (förutom hennes stövlar) är keltiskt präglade plaids och tunikor. Den brynja Yakane bär till skydd mot övningspilarnas stötar, är av bysantinsk typ, en kvarleva från Yakanes tjänst i mitt Fantasy-Bysans Aracanea. Hans kriegsmesser, det kurvade tyska svärd han bär vid höfterna, är likaså vittne till hans tidigare resor.
Det kan noteras att jag avstod från att rita in sådant som mönster och dekorationer på kläder o.d. Den här bilden kommer nämligen säkert att färgläggas vad det lider, och detaljer såsom ringbrynja och keltiska kläders vävda mönster eller tartan vinner på att målas snarare än ritas in. Jag kommer troligen också förse den med en bakgrundsmiljö.
Den där bilden visar, tänker jag mig, på ett bra sätt hur Corinnas träning till en fullfjädrad, om än något motvillig, krigare tar sin början under den stränge men noggranne Yakanes ledning. Under åren som följer utvecklas deras relation när Yakane formellt löser Corinna från sin överhöghet och de två smider en varm vänskap som så småningom går längre än så. Åren av övning och hennes fortsatta nit gör också Corinna till en stridare att frukta, som när stunden kommer kan dra ut i fält för att spela en central roll under sitt hemlands ödesstund (bl.a. behandlat i inläggsserien Corinna i Alla Drabbningars Moder).
… och därför skall vi hädanefter vara likar, Corinna. Du min Syster i Vapnen. Min Kaere-tāsh.
– Yakane
Så började det. Men snart nog skulle Corinnas och Yakanes träning utvidgas och bli sammantvinnad med en ännu viktigare protagonist – den obetvingliga Kati.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (1) eller Träning i att Teckna Träning
Ett, kanske t.o.m. det mest återkommande, temat för de kladdar och skisser som fyller mina många block och högar av lappar, är avbildandet av folk inbegripna i träning för strid och rörelse.
I de flesta fall har det begynt som rena infall. Ett foto från en tidning. En scen eller snygg manöver i en film. Eller bara en tanke, påkallad av vad man läst. Som skuggor av det tänkta har jag velat fästa dessa ögonblicksbilder på papper, innan de skingrades. Och som ens hjärna fungerar, filtreras de under detta till inspiration för bilder av olika episoder och scener från min fantasis spelplats, berättelserna som utspelas i min fantasyanstuckna ”tvillingvärld”, A’ratauma. Där just träning, övning och ständigt slipande på färdigheter, inte bara för strid, är något som är starkt närvarande och utgör vardagen för protagonisterna, grundvalen för de dåd och uppgifter de åtar sig. Det finns en koppling där med min egen träning, både ifråga tecknandet och gestaltandet, denna ständigt fortgående process, men också för den egna kroppen, där studier och egna övningar med inriktning på strid är och har varit ett återkommande inslag.
Diverse kladdar & utkast av träning för Kati, Yakane & Corinna
Genom åren har således ett stort antal utkast och kladdar på temat övningar och träning för strid tillkommit: ett litet urval av vilka kan ses samlade ovan. Gemensamt för de där är att de tagit steget upp till att bli mer utförliga teckningar. Detta beror oftast på att de illustrerar ett viktigt skeende eller någon slags vändpunkt kopplat till de övningar och den träning som skildras. Med förhållandevis enkla och grundläggande medel och tekniker, kan man förutom historisk utrustning och parafernalia, skildra även sådant som relationer, känslor och symbolik inbäddat i träningsteckningar.
Någon gång på 2000-talet, när det kladdades lite med s.k. mangapennor, ritade och tuschade jag en teckning på två av mina hjältinnor, de här tidigare omtalade Kati och Corinna, i stridsberedd färdigställning, riktade mot en okänd motståndare. Av deras civila kläder framgår att det är frågan om övning för strid. Något i den där teckningen blev lovande – trots dess grovhet och lite statiska poser framgår något av de bådas karaktär och personlighet, både i den stridsliknande situationen men också mer allmänt.
Kati & Corinna står beredda -en studie i tusch
Corinna står bredbent, lite avvaktande i hållning och uttryck men med spjutet lätt i hand för att snabbt slå till. Kati däremot framstår, trots att hon är i mer hukande position, som mer stridbar och med sin blick såväl som sin varelse spänt riktade mot sin tänkte fiende, där hon håller ett kortsvärd liknande den romerska gladius framför sig i ett hårt grepp.
Det skeende som skildras är en där båda är elever till den bistre Yakane. Jag ritade inte in honom i bilden då – men han var ändå där, som en slags tänkt närvaro som verkade behövas för att slutföra teckningens, tja, mening. Flera år senare, efter att ha studerat lite om keltisk utrustning från antiken, gjorde jag i samband med det en kladd på Yakane hållandes i en rektangulär keltisk sköld och ett kort träsvärd, liknande en romersk rudis. Den där kladden fick vad det led lite tusch och liknande behandling med mangapennor som de två tidigare figurerna på sig, varefter jag fogade samman dem för att slutföra scenen.
Yakane tränar Kati & Corinna
Och så blev teckningens mer fullständiga sammanhang till slut synlig. Yakane tränar sina två kvinnliga adepter i att slåss, helst i samarbete om så är möjligt. Han närmar sig i en slags cirklande bana, med skölden lyft för att avvärja ett snabbt utfall. Båda de två damerna, som vid det här laget befinner sig på ett tidigt stadium i sin träning, är på en gång avvaktande och stridsberedda, var och en på sitt sätt. Det är ändå en rätt stillastående bild, lite typisk för de mer statiska storyboards som jag gjorde många av för några år sedan. Utvecklingen, som vi framgent skall se, skulle gå mot mer dynamiska och rörliga ”träningsbilder”.
Ljus & Skugga med Strypar-Yakane
En bild som återkommande använts för att öva på nya tekniker i digital färgläggning och behandling kommer åter upp till ytan för att visa på framsteg de senaste åren – och vad som återstår att bemästra.
Ända sedan jag började behandla alster och teckningar digitalt har jag genom årens gång återvänt till vissa bilder för att träna på och tillämpa lärdomar man gjort i färgläggningens konst. Genom att följa de här ”träningsbilderna” bakåt kan man sedan se vad det är som stått i fokus under en viss period av ens försök till skapande. Nyligen, i efterbörden av att ha pysslat med flera alster där jag fått sträcka mig ut och över vad man tidigare kunnat, kikade jag tillbaka på en sådan bild som jag fortlöpande förbättrat och byggt på.
Bilden ifråga har presenterats tidigare i inlägget ”Yakane & Nuray” från 2012. Den började som en konceptskiss av figuren Yakane från mina berättelser som sträcker sig fram bakom den kåpklädda Nuray, med processen från skiss till målad bild redovisad nedan.
Jag var inte direkt missnöjd med bilden eller det arbete som lagts ned på den – men redan då insåg jag att det fanns brister i färgläggningen: kulörerna saknade styrka, de stod inte fram och bilden kändes lite… matt. Och platt.
Yakane & Nuray, Kati & Sebastian de Llau i bakgrundsband
2013, dryga året efter, följder jag därför upp saken i inlägget ”lite Söndags-Photoshop”. Som omtalats lade jag på fler lager skuggning i olika tonarter och försökte få fram bättre högdagrar för de ljusare partierna. Det var ett klart fall framåt, där vad man lärt sig under året som gått kunde tillämpas.
NU har ytterligare ett par år gått, och alldenstund mycket har varit avbrutet av andra prioriteringar har en viss förkovran skett. Den stora skillnaden i arbetssätt under de senaste två åren har bestått i att jag allt mer övergått till att blanda färger, skuggning och ljuseffekter i fler och fler lager med överlagringseffekter där lagren delvis smälter samman och påverkar varandra, samt att mycket mer arbete läggs på ljuseffekter som återkastat ljus och högdagrar.
Till sommaren 2016 plockade jag sålunda åter fram den gamla arbetshästen och tillämpade en del av de nya tricksen på den. Resultatet kan ses nedan.
Yakane & Nuray bildbehandlad m gradienter & extra ljuslager
Såsom bilden ser ut nu har jag lagt på ännu fler lager skuggning, och använt gradientverktyget för att bygga upp geometriska figurer med graderat ljus och mörker som läggs på överlagrat, vilket stärker det tredimensionella draget och volymen i bilden. Tillsammans med det tydligare differentierade ljuset, åstadkommen med både s.k. bränning och egna lager samt pålagda ”sken”-effekter, kommer volymen och formerna i bildens element bättre fram. Själva storleken i Yakanes kroppshydda kommer bättre fram – och det kan noteras att det sker helt och hållet genom belysning och skuggning, utan att förvränga eller ändra på det underliggande skisslagret. Allt är påmålat med mus, och ingen tredimensionell rendering har använts.
Således blir bilden i sin senaste form ett kvitto på att man trots allt fortsätter att komma nånvart, dvs framåt i teknik och kunskaper. Det finns förstås alltid mer, alltid saker som kunde förbättras. Tiden får utvisa.
—————————————————————–
← Se det tidigare arbetet med denna bild i ”Lite söndagsphotoshop…Yakane på Stryparhumör”
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
En Vapensköld för Julian
En ung furste förtjänar förstås ett emblem för att göra sin närvaro och person känd – och den prins som är mig närmast, Julian, är numera inget undantag.
Häromåret satt jag, Julian & Alma och ritade under trevligt småpratande, och som samtalet utvecklade sig kom vi in på de vapensköldar som ända sedan medeltiden stått fram som tecken för furstar och riddare. Redan tidigare hade idén om att skapa egna vapensköldar för de två sötnosarna kommit på tal, men där och då tog vi tag i det.
Temat för Julians vapensköld, bestämdes det, skulle utgå från hans namn. Jag berättade för vår unge prins att Julian betyder”av/från Julius”. Julius (Iulius) i sin tur var ett romerskt ättenamn, vars etymology går tillbaka till Jove eller Jupiter, romarnas namn på gudarnas ledare vilken kom att likställas med grekernas Zeus. Julierna eller Gens Iulii, ”Juliernas Folk” ansågs vara komna från Jupiter – Jupiters söner m.a.o.
Julian är således kommen av Chefsguden själv!
Julians vapensköld – första gemensamt utkast
Upplyst om dessa förhållanden bestämde sig Julian, som minsann sett filmen Herkules och visste vad Zeus/Jupiter var för någon, sig för sitt vapenskölds blazon, eller beskrivna motiv. Det viktigaste sköldemärket skulle förstås vara blixten. Tre blixtar till och med. På blått. Med svarta moln över för att visa att de kom från himlen. Med vattenfärgerna till hands kom ett första utkast eller kladd till som vi båda verkade tycka hade poänger.
Tiden gick och annat upptog våra sinnen, men under Kulturdagarna 2016, då vi båda satt bland aktivitetstälten framför riksdagshuset och provade allsköns roliga saker, lyfte jag blicken och såg en skulptur av Sveriges vapensköld, flankerad med lejon. Efter påpekan till Julian själv bestämdes det att jag skulle göra klart skölden med två gyllene lejon.
Sagt och gjort. Med bläckpenna i hand fick Julians vapensköld form. Tre blixtar från moln på sköldens topp, med stegrande heraldiska lejon på ömse sidor. Ovanför skölden satte jag ett band för att sätta den unge furstens namn. Med designen klar återstod därefter färgläggning.
Jag utgick från Julians bestämda färgschema och kompletterade den bara med lätta ljusskiftningar och skuggningar för att framhäva färger och figurernas form, i övrigt återhållna för att inte bryta med vapensköldens grafiska utförande. Julians namn sattes i guld på banderollen ovan själva skölden.
Allt sammantaget hoppas jag att den färdiga designen gör Julians input rättvisa – det var extra roligt att så mycket av designen kom från honom själv. Vi har pratat om att sätta den där på en T-shirt för honom – och sålunda har jag sett till att skaffa två sådana i vår unge herres storlek, för att se hur det ter sig…
Intill dess: För Dig, Julian.
En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Ava Fabian
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Urkund klänningar 1300-tal
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.
De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Galleri för A’ratauma
Krigets Odjur får färg
En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.
Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).
Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask
Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.
Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.
Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
En ledsen Prinsessa – sista (?) bilden till Almas bok ”Hjärtespjutet”
Den var ju redan klar, och första testtrycket kom in i Oktober. Men, men, man kan alltid göra mer… Om en bild tillagd i efterhand i en redan färdig bok.
Undertecknad har omtalat sin svåra tendens för att dra ut på saker (se inlägg ”prokrastrinering eller uppskjutandets mani…”), och Almas stackars bok ”Hjärtespjutet” har sannerligen gett syn för sägen – samtidigt har den också definitivt brutit mot mönstret, eftersom den faktiskt blivit färdig.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Eller, ja på sätt och vis. Det första testtrycket kom ju in i September, men den var ju naturligtvis inte tänkt att vara klar då, utan mer ge en idé om hur boken kunde tänkas se ut, och om tryckarens pappers- och tryckkvalité höll måttet. Såtillvida var jag faktiskt väldigt nöjd – den fysiska kvalitén på trycket var utmärkt. Sålunda kunde det petiga arbetet med att göra en korrektur som tog fasta på hur texten faktiskt såg ut i verkligheten ta vid, och en hel del grafiskt arbete med utgångspunkt från testexemplaret följa.
Drakalfabetet Anfanger m Ram
Här har tidigare omnämnts att t.ex. anfanger med drakbokstäver lades till för avsnittens begynnelser. Det fanns förutom det en önskan från min sida att lägga till ytterligare illustrationer. Det visade sig dock mindre lämpligt än jag önskat – av rent grafiska skäl. Såsom avsnitten var skrivna var det avigt att trycka in mer bilder utan att dessa kom ur fas med texten. Till slut bestämde jag mig för att bara lägga till en fullskalig illustration till, för ett avsnitt som också skrivits om för ändamålet och fått lite mer tryck: en bild på Julia som är ledsen efter att hennes drake Pelle fördrivits från kungariket. Det här är en ganska komplicerad, men ur berättelsens synpunkt, viktig scen. Vad som hänt är att Draken Pelle har fördrivits, vilket är ledsamt nog. Men Julia tvingas också konfronteras med att hon under tiden som Pelle varit med dem nonchalerat de som hon brukar umgås med – sin häst Nadia framför allt, men också vänner och sin lillebror.
När jag tänkte mig handlingen visuellt såg jag Julias skepnad i olycklig pose, och som saken utvecklas, att hon blir tröstad av just de som hon faktiskt felat – för Albin och Nadia förlåter henne, och de vill inte att Julia skall vara så ledsen. Det där är ganska mycket att visa med en enda bild – inte för första gången önskade man att man var en animeringsstudio istället för en stackars amatör vid ett skrivbord. Men men, det är bara att bita ihop och försöka.
En tidig ideskiss för den där scenen fanns, i tusch. Jag bestämde mig dock för en närmare vinkel med fokus på prinsessans gråtna ansikte. Och för att markera dess sista-status, att göra den i en för mig ovan teknik: i täckfärg eller gouache, vattenfärger som till skillnad från akvareller inte är transparenta från början. Gouache är en teknik med mer potential än akvarell på så sätt att den bygger på precision ifråga om täckning, tonalitet och detaljmöjlighet – men också därför mindre förlåtande än den mer ouppstyrda akvarellen.
Julia är ledsen m Albin & Nadia tuschteckning
Precis som gjorts med flera tidigare försök kombinerades målning med en tydlig underliggande teckning. Med tuschpenna ritades den ledsna Julia fram – en studie av ett ansiktsuttryck som är svårt att göra rättvisa, men som jag hoppas får fram den unga hjältinnans känsla av otillräcklighet och förtvivlan åtminstone hjälpligt. Men där finns också lillebror och Nadia, vars närhet och stöd förhoppningsvis skall få Julia på fötter igen.
Julia är ledsen m Albin & Nadia Guachemålning
Konturerna till teckningen överfördes till målningspapper och det blev dags för penslarna. Gouache – färgen flöt fram bra, om än kanske lite matt: tanken var att reducera färgstyrkan något för att understryka den något sombra stämningen i bilden.
Så småningom var det dags att förena teckning och målning, som tidigare i GIMP-programmets lagerfunktioner.
Julia är ledsen m Albin & Nadia – bläck+Guache sammanfogad
Det blev ju inte helt illa, även om Julias blick kanske något tappade fokus av de små olikheterna mellan de olika ritformerna som lades på varandra, och intrycket av tårar inte helt gick fram. Det sökta intrycket uppnåddes i alla fall – att visa på Julias svåra och sorgsna stund då allt verkar gå henne emot, samtidigt som källor till tröst och förtröstan finns där runt henne för att lindra hennes ledsnad. Ett passande tillägg till den färdiga boken, som fördjupar och breddar motiven för bilderna och samspelar med texten
Som alltid, för Dig Alma
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Olé på några 1300-talsriddare (1)
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. 
Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
En stukad Prinsessa
En prinsessa med ont i foten får sina fiskar varma av sin paranta mamma
På snabb tur-och-retur från sjukhuset och i ett försök att rensa hjärnan, en liten post från illustrationerna till första boken om Prinsessan Julia och draken Pelle.
Bilden nedan är från en episod del 1, ”Hjärtespjutet”, där Prinsessan Julia, efter att ha fått sig en törn medan hon spelar fotboll, kvicknat till och vill stiga upp. Hennes mamma, drottningen Maral (varom mera i posten En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige) vill dock få ett ord med i laget, och grälar på sin oförsiktiga dotter som tror att hon kan spela fotboll all in med en drake…
Drottningen och Prinsessan Julia stukad fot
Förutom att visa på ett specifikt skeende var tanken att något fånga den ibland komplicerade mor-dotter-relationen. Prinsessan ska alltså framstå som ledsen, men ändå ursäktande sig och idén som ledde till att hon gjort sig illa. Maral å sin sida är synbart frustrerad på dottern, och släpper här tillfälligt på sin annars väldigt värdiga och samlade framtoning för en okaraktäristisk utskällning.
När väl scenen stod fram sökte jag fånga huvuddragen i vad som måste kallas min spontana, rätt serietidningsaktiga stil med tusch i korta linjer och vissa detaljer i figurerna framför en schablonartad fond. Relationen och också kontrasten mellan de två skall förhoppningsvis framgå och ges eftertryck av skillnaden i klädedräkt, där framför allt drottningens renässansklänning ger ökad pondus till hennes utspel, gör den mer, tja, drottning-lik. Bilden färglades i GIMP, och fick viss efterbehandling av skuggor och blänk.
Med tanke på hur snabbt det gick blev resultatet faktiskt inte så dumt. Uttrycken och gesterna kom nära det jag föreställt mig för inledningen av scenen. Den kan läggas till i raden av fruktbara försök tillkomna för den fina Almas skull, för vilken den är gjord.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Almas Bok: Julia steg upp i arla sin ungdoms gryning…
… fast kanske inte fuller av ångst och kval som Stiernhielm velat ha det. På årets sista dag ser vi prinsessan Julia sträcka sig mot en ny morgon.
Det är den illustration som inleder min berättelse om prinsessan Julia, tillägnad min musa Alma. Det är gryning, och vår prinsessa, som precis vaknat, gäspar stort i sin säng och gör sig redo för en ny dag. Själva konceptet var väldigt klart i mitt huvud, så pass att jag efter de enklaste grundlinjer realiserade den direkt med tuschpensel.
GÄÄÄÄÄÄSP!
Den gör mig lite glad den där: med väldigt enkla medel fångar den in centrala idén, och stilen blev helt spontant något av en lite sötare variant på min normala. En lustig sak kan noteras, och det är hur Julias ålder tenderar att variera mellan olika teckningar – här ser min prinsessa klart yngre ut än t.ex. tuschteckningen där hon rider med sin lillebror. Den gjorde mig på gott humör, och sålunda lade jag till en liten referens åt betraktaren: postern.
Julia är ju typ 13-14 år, och som sådan har hon förstås en poster på sina idoler på väggen. En liten tuffing som hon är tänker jag mig att hon har en dragning åt 80-talshårdrock… och favvisbandet? Iron Maiden förstås, ett band som kanske mer än många andra lånat uttryck från skräck- och fantasygenrens estetik. Och vars namn ju betyder… Järnjungfru, redan det lite småskoj i sammanhanget, vilket dock knepas till ytterligare av att iron maiden också omnämns som benämning på medeltidens mytiska kyskhetsbälten. Från hehe till oops, lite osmakligt… men sådan är en gång en historienörds humor…
Jaja. Så småningom kom tiden för att måla den gäspande sötnosen.
Julia gäspar på morgon färglagd & bearbetad
Jag hade som för andra målningsarbeten under senare år fördel av att ha litet något lärt mig att hantera ljus, och således fick bilden en ganska trevlig finish och känns som morgonstund utan att vara för överarbetad eller dra för mycket åt det realistiska.
Den började med ett leende och slutar med detsamma. Som avslutning på året är den dubbelt passande – imorgon är ett nytt år, och Almas bok om Julia är nu färdig, faktiskt för andra gången. På uppmaning av tryckare och kontakter med grafikstudios delade jag i Augusti upp boken till två, vilket lett till mer arbete, som förhoppningsvis skall göra det färdiga dubbelt så bra. Nu har den omarbetade texten och flera nya bilder åter samlats och redigerats, och föreligger i en tryckbar version.
Det är med optimism som denna blogg således hälsar Alma, släkt, vänner och alla andra:
GOTT NYTT ÅR!
***********************************
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige
Årets näst sista inlägg är ett porträtt på den här omtalade prinsessan Julias mor och far, Drottningen Maral och Kung Kefas, regenter över Nordanlandet.
När jag började organisera de spridda bilderna och tablåerna för prinsessan Julia, tillägnad den ljuva Alma, talades det först väldigt löst om hennes familj. Alma var först med att påpeka att prinsessan Julia måste ha en lillebror – och så gjorde lillprins Albin entré. Men även en sagoprinsessa behöver förstås en mamma och pappa, och tanken låg och puttrade under 2013, tills jag slutligen tog itu med en mer organiserad design och utformning av mitt sagorikes regenter, tillika Julias föräldrar.
Kladdutkast för Drottningen & Kungen
Det hela skedde som ofta är, gradvis. Under Almas danslektioner och på bussar och tåg framträdde två utkast för vardera Drottningen och Kungen som blev ovanligt lovande, och som i ett tidigt skede fångade figurernas ställning, allmänna framtoning och grundläggande design, inspirerad av renässanstidens klädedräkt. Parallellt med att bilden av de två klarnade kom också deras namn, som pekar på relationen till de verkliga personer som utgör deras förlagor: Drottning Maral och Kung Kefas.¹
Med kladdarna som underlag åkte ZIG-pennorna fram för en tuschteckning med mer noggranna kläddetaljer och porträtt. Figurernas framtoning renodlades också och deras respektive poser jämkades ihop så att de håller i varandras händer, förenade som de är som regenter men också som man och hustru.
Drottning Maral & Kung Kefas teckning
Jag ville också framhäva fördelningen av deras roller i teckningen. Drottningen axlar en mer öppet majestätisk och befallande persona, medan Kungen agerar mer naturligt och subtilt, en garant för stabilitet och trygghet för både kungariket och sin familj. Marals långa, raka hållning ges eftertryck av att hon verkar stå ett steg framför Kefas, och även hennes kläders design samt Hjärtespjutet länder henne en slags ökad resning. Kefas pondus är av ett annat slag, där han står naturligt bredaxlad i sin rika kungliga klädedräkt med maktens insignier verkar han förankra, skänka kraft och trygghet åt sin uppburna maka.
Härnäst var det dags för färgläggning. Men parallellt med det jobbade jag lite på en detalj – nämligen riksvapnet eller en flagga eller symbol för kungariket Nordanlandet där Maral och Kefas är regenter. Nu är förstås Nordanlandet ett slags fantasysverige, ett som jag ville skulle vara möjligt att känna igen. Sålunda borde den påminna om verklighetens flagga.
En detalj gav sig rätt lätt: korset i flaggan, en religiös symbol, byttes ut mot den religiösa brukssymbolen i min berättelses ersättning för kristendomen, som utgörs av en sol. Jag gillar faktiskt solen mer än dess motsvarighet i vår verklighet och finner de kristnas fäbless för att ha ett avrättningsinstrument som tecknet för sin tro…osmaklig. En sol är trots allt något positivt, och har också fördelen att faktiskt… finnas.
Men flaggan borde också innehålla hjärtat, som drottningen Marals ätt fört in i rikets ikonografi – det är från hennes linje som det förtrollade Hjärtespjutet kommit till Nordanlandet. Som av en händelse passar färgschemat hos Sveriges flagga nästan bättre för den valda designen – det gula är just de rätta färgerna för en sol, det gyllene hjärtat och en krona, och mot en blå fond som kan symbolisera havet, eller kanske himlen. Resultatet blev ett krönt hjärta kombinerat med en strålande sol, gul på blå bakgrund.
Drottningen & Kungen basfärger
Redan innan flaggan förelåg hade dock färgschemat för drottningen och kungen jobbats fram. Jag lade mer tid än annars på den, inte minst för att göra rättvisa åt min design av broderade och färgrika kläder av renässanssnitt. Dessutom bär också färgerna på vissa innebörder för figurerna. Därför valde jag en kejserlig purpur för drottningen: ingalunda färglös men mörk och sober, svarande mot hennes starka och mer strikta auktoritet. Mer färgstark är däremot kungens klädnad, där kulörerna delvis inspirerades av karolinska uniformer med gult, blått, vitt och svart. Över det en guldbroderad pälsbrämad rock i en varm vinröd färg för kontrast. De många snirkliga gulddetaljerna skulle bli ett litet helsicke, men sådan var nu en gång renässansens praktklädnader.
För den sista fasen kom alla extra lager med skuggningar, blänk, högdagrar, djupskugga, mörkare och ljusare nyanser, bakgrund osv.
Drottning Maral & Kung Kefas behandlad
Oooch – voilá! Det blev ju… inte dumt alls. De ser kungliga ut, Maral och Kefas, passande respektingivande föräldrar till den hjältemodiga Julia. Jag hoppas att den skall falla såväl Alma som hennes mamma och pappa i smaken.
***************************************************
¹ Not om Kungens och Drottningens namn. Kefas respektive Maral är ett slags ordlekar baserade på namnen på de högst verkliga personer som dessa figurer är inspirerade av. Jag har velat hedra mina kära inspiratörer genom att behålla deras namn, uttryckta på sätt som ger uttryck för de höga tankar som jag hyser om dem båda.
Maral är gammal mongoliska och betyder ”duva”. Världserövrarfolket mongolerna stammade tillbaka sitt ursprung på ”Den Grå Vargen” Börte Chino och hans maka, ”den Sköna Duvan” Qo’ai Maral, representanten för det sköna och fria, som himlens Gud, överguden Tengri, förordnade att ge ursprung till det folk som skulle erövra ”allt under himlen”. Duvan var alltså deras motsvarighet till Eva, urmodern (Enligt mongolernas ”Den Hemliga Historien” § 1). Duvan har vidare symboliska konnotationer även i den kristna religionen, då den utgör förkroppsligandet av den Heliga Ande, en av den treeniga kristendomens manifestationer för Gud (Markusevangeliet 1:10). I den latinska världen har den blivit ett populärt namn, i dess spanska form, Paloma. Skön, gudomlig och moderlig – ett passande namn för en Drottning, modern till min hjältinna Julia, Hjärtespjutets bärare.
Kefas, som varje seriös kristen vet, är ursprunget till namnet på en av apostlarna, den främste av dem för katolikerna. Kefas betyder ”klippa” på arameiska, den orubbliga klippa som evangeliernas Jeshua (Jesus) riktar sig till när han talar om grundvalen för sin framtida rörelse, eller kyrka (se Matteusevangeliet 16:18). På grekiska blir kefas/klippa Petra, roten till Petros som i sin tur fått sina många varianter som Peter, Pjotr, Pedro… eller Petter. Ett värdigt namn för Julias fader, den klippa som hon kan stödja sig på och lära av inför sina våghalsiga äventyr.
———————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mera vattenfärger – Julia skäller på Draken
Som redovisades i ett tidigare inlägg har de små sötnosarna Alma och Julian gett mig mersmak för att använda vattenfärgspuckar för att färglägga bilder till berättelsen om Julia och Draken, en saga tillägnad den fina Alma. Efter ett första försök var det i höstas dags för att försöka sig på att måla den fjälliga draken.
Föremålet för bilden är en diskussion som följer på att Julia har hittat draken som stulit kungarikets guld. Efter att ha satt honom på plats och också gjort så att han kan prata, bannar hon honom för att han tagit rikets guld och befaller honom å det skarpaste att lämna tillbaka det.
Metoden jag följde var samma som i den tidigare redovisade Julia tar på sig rustning. Först gjorde jag ett enkelt utkast med tuschpenna, och med kalkerpapper förde jag ner dess konturer på akvarellpapper. Sedan greppades penseln och en snabb färgläggning av utkastet tog vid.
Poängen med just att försöka sig på draken med de extremt grova och tämligen klumpiga puckarna var att pröva just hur pass flyhänt man kunde bli. Draken har ju sin fjällighet och även i övrigt hade motivet fler detaljer som krävde lite mera handlag än det förra, första försöket.
Som saken utvecklade sig blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Någon hjärnkirurg blir man aldrig, men något mindre tecken på ens fingerdarr är närvarande i bilden med dess fjäll osv. än vad jag i förstone skulle ha trott.
Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg
Julia Grälar på Draken om Guldet
Efter det lade jag ihop det målade bladet med det tecknade utkastet för en samlad bild, med tydligt tecknade kanter men präglad av det penselmålade elementet.
Härnäst var det dags för en lätt bildbehandling, med påläggandet av lite skuggor och högdagrar. Speciellt sistnämnda på Drakens fjäll och prinsessans harnesk gör väldigt mycket med enkla medel för att få bilden att se bättre ut.
Julia grälar på Draken – behandlad
Voilá – en drake som stukat tar emot lite räfst och rättarting från en prinsessa som ser distinkt respektingivande ut.
Jag håller på att utveckla ett riktigt gillande för de där: de är mycket roligare att måla än bara i dator, de blir hyfsat bra och själva den organiska looken är behaglig på något sätt. Så det kommer nog att bli
———————————————
←Föregående inlägg om vattenfärger: ”Mera kladd med vattenfärger – för Julia & Draken”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken
En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.
De teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.
Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.
Julia rustar sig vattenfärg
Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…
Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.
Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!
Julia rustar sig sammanslagna
Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.
Julia rustar sig behandlad
De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.
Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Almas Bok – Julia & Drakmodern Vaknar
Prinsessan Julia och draken Pelle är tillbaka! Den här gången får man till sist se vad den unga prinsessans vågade plan med blixtar och magiska spjut leder fram till… väckandet av den Stora Drakmodern.
Det har varit ännu ett långt uppehåll, till följd av problem med trasigt tangentbord till datorn (då det visat sig att man fortfarande verkligen inte kan göra något vettigt på nätet utan sådan ), men nu är vi på banan igen. Och vad bättre än att fortsätta med bilderna av den våghalsiga prinsessan, skapade för projektet ”Almas bok”? Eller, tja, böcker, det blir minst två, på inrådan av tryckare som kontaktats…
Hursomhelst. I tidigare inlägg, (se ”Prinsessan Julia blixtrar till” och” Julia och Draken som Åskledare”) har vi sett hur Julia sätter sin livsfarliga plan i verket – att använda ett åskväder som en slags elchockbehandling för att väcka den döende drakmodern, Julias drak-kompis Pelles mamma. Se de tidigare bilderna nedan.
-
- Blixten ger Julia en idé
-
- Pelle Lyfter Julia
-
- Blixten slår ner
Stunden var kommen att behandla den dramatiska höjdpunkten i scenen. Idén som skulle förmedlas var enkel nog, som framgår av mitt idéutkast: efter att blixten har letts ner i drakmamman har Pelle tagit upp den skadade Julia. Bakom dem skulle den vederkvickta Drakmodern resa sig och veckla ut sina gigantiska vingar, en väldig, mörk gestalt som tornar upp sig mot bakgrund av blixtars sken i stormig natt…
Idékladden omvandlades till en grundskiss (m tuschpenna, tuschpensel och marker) som blev hyfsad nog för att gå vidare. Hon blev ganska badass, drakmamman, idel tänder och taggar och en oroande hungrig blick, ingen rund och kramgo teddyödla där inte.
Drakmamman Vaknar!
Kommen hit framgick dock ett dilemma. Bilden skall förmedla två intryck: dels hur STOR Drakmodern är, ett veritabelt levande berg av fjäll och taggar. Men också att hennes uppstigande kommer överrumplande: Julias och Pelles reaktion av förvåning och bävan är viktig för scenens effekt.
I idékladdens sneda grodperspektiv, med drakmodern som en mörk skugga bakom de två huvudfigurerna, gavs en övervikt för gestaltningen av Julias & Pelles reaktion. Drakmoderns storlek antyds bara, den framgår inte explicit. Tuschteckningen däremot lutade snarare åt att visa hur stor drakmodern är, dock med den oundvikliga effekten att Julias och Pelles figurer skjuts bort från centrum på betraktarens synfält och tappar i betydelse.
…och växer till sig…
Till slut valde jag att gå vidare med det mindre sofistikerade spåret att trycka på drakmammans storlek direkt i bilden. För att göra det sträcktes de sammanlagda teckningarna ut så att storleksförhållanden blev tydliga. Medan bildens svärta (som alltid går något förlorad vid inscanning) återställdes uppstod dock ett nytt vägskäl.
Ursprungligen hade jag inte tänkt färglägga den där bilden – idén var snarare att göra den än mer monokrom, med knivskarp kontrast lite i stil med en del av Frank Millers bilder som tidigare framhållits som inspirationskälla (se t.ex. inlägget ”Om Stilar för Känslolägen”). Den ursprungliga skissen som skulle bygga upp scenen passade för det, gjord i tusch som den var.
Men det är trots allt en bok för barn, och den där noir-stilen passar inte så bra för det. Färg kändes trots allt mer rätt. Och dessutom har jag faktiskt börjat så smått gilla färgläggning, detta som förut enbart var ett trälande gissel (det är fortfarande ett jävla skitjobb, men man kanske har blivit mer masochistisk med åren…).
Nåväl. Drakmodern och alla figurerna försågs med sina basfärger och en grundläggande skuggning, och hela teckningens grundläggande palett lades fast. Bakom drakmodern skulle de ljungande blixtarna lysa upp scenen med ett starkt motljus, vilket redan på det här stadiet framgår av ljusskiftningarna på den mörka natthimlen.
… och får färg och skugga…
Nästa steg var således att måla in blixtarna och återge skenet av dem dels på miljön, dels på figurerna. Här kom det arbete med ljus som jag förkovrade mig i inför projektet ”Alla Drabbningars Moder” väl till pass. Med flera lager av ljus längs skepnadernas konturer, förstärkt av ett extra skugglager på de icke upplysta ställena blev effekten av det dansande himmelsskenet inte så dumt.
…blixtar och ljussken arbetas in…
Till sist återstod den detalj som vållat mig huvudbry vid målandet av den föregående bilden i denna scen: regnet. Den tekniken som jag då lärde mig kom åter till bruk: i GIMP-programmet skapas flera lager av kontrasterande Brus som riktas, förlängs och sedan smetas & suddas ut så att man får de utdragna ljusa och mörka linjer som liknar regn. Dessa kompletteras med att man ritar in stänk och vatten som rinner på ytor där så är passande.
… och slutligen regn.
En nackdel med regneffekten är dock att den tenderar att göra bilden som helhet mer ljus igen – i en mening kändes färgpaletten i bildens tidigare stadium stämningsmässigt bättre, mörkare och mer kontrastrik liksom. Det där är något som jag troligen kommer att ta tag i före tryckning – alla bilders färg- och ljuspalett kommer att få en genomarbetning då. För stunden får nog den där sägas ha nått någon slags verkshöjd, och håller som en illustration av den mäktiga drakmoderns uppvaknande.
På sätt och vis utgör arbetet med ”Drakmodern Vaknar” ännu ett exempel på att en bild ibland får sitt eget liv, och under sitt färdigställande styr bort från den ursprungliga filmen-i-huvudet som lett till dess skapande. Tyvärr är det bitvis ofrånkomligt – man kan inte skildra allt med ett begränsat antal bilder, det är trots allt inte en serietidning eller animerad film utan en illustration till en bok. Som sådan ingår den i ett samspel med en text, och man får helt enkelt ibland välja vad som skall framgå mer av bilden och mer av texten.
Den blev alltså inte riktigt som jag först tänkt mig – men jag betraktar den nog inte som ett misslyckande därför. Intrycket som skall förmedlas, av det dramatiska återuppväckandet av den väldiga drakmodern, går förhoppningsvis fram. Och som alltid, är det i sista hand Alma som får bedöma om morbror fått till det.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Alla Drabbningars Moder del 3… om en krävande Flagga
Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…
I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.
Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).
Tyvärr var de inte analfabeter
1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker
Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.
Bukhara-sultanatets banér
För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.
Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.
Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak
Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.
Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen ظل الله في العالم zill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:
|
|
Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.
Jag kan inte arabiska.
Araber, araber, araber…
Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket? Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.
Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.
Jaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.
Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.
”All pris och lov hör Gud till, Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”
|
|
Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:
Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha
Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.
| Sword of Iman,Defender of the Faith,
Ruler of lower and upper Kime, Overlord of Aram, Guardian of the Holy Cities, King of the continents |
السيف إيمان ملك القارات حاكم السفلي والعلوي عمرو أفرلوردآرام الوصي على المدن المقدسة المدافع عن الإيمان |
Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:
Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen
Alright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?
Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.
En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.
Åh nej. Inte igen.
…och så blandar sig turkarna i leken
Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli
Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.
| We are the Hunters | Biz Mergelar |
بيز ميرگلار |
| Masters of the way of death | Ölüm yolu ustalari |
ولوميولووستالاري |
| Slayers of Armies | Ordularin Katiler |
وردولارينخاتيلير |
| Eaters of the Weak | Zayif yiyenler |
ظاييفيييينلير |
| So only the strong may survive | Güçlü hayatta böylece |
عوچلوهاياتتابويليجي |
| As decreed by | Tarafindan karar gibi |
طارافيندانكارارگيبي |
| The lord of hosts | Ordularin Bayisi |
وردولارينباييسي |
| Ruler of the World | Mare alamnin |
ماريالامنين |
Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan
Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:
Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…
Less is more – för en gångs skull
Med de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.
Efter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…
Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.
Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…
—————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående: nästa:
←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte”
”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→
¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx
Alla Drabbningars Moder del 2 – En Hjälte för en hjälte
Så – en tavla skall målas som gestaltar den mäktige Yakane i den stora slutstriden mellan Kiralatet och Karakhanen, min berättelses mongoler och mamlucker (den historiska bakgrunden gavs i förra inlägget). Men vad skulle han göra mitt i kaoset? Storma fram ridande, halshuggande fiender till höger och vänster? Peka ut med befälsmässig framtoning, eller… vad?
Yakane spelar en avgörande roll i det stora slaget, Alla Drabbningars Moder. Men hans kanske främsta stund är när han kommit till slagfältet, och i full vetskap om att det troligen skall kosta honom livet kastar sig ut och gör sig till fokus för striderna som står och väger mot hans sida. Detta skänks extra tyngd av, att hans älskade hustru Corinna befinner sig på slaktplatsen, och utan hans vetskap rusar ut för att möta, och söka rädda Yakane eller dö vid hans sida… Det var det ögonblicket jag ville fånga. I stridens hårdaste del tar Yakane tillbaka Kiralatets sandjak, krigsflaggan, som erövrats från den fallne överbefälhavaren för Kiralatets styrkor. Hans följeslagare dödas alla, men han står själv klar, och reser flaggan för att kalla de sina framåt igen. Det givna motivet är alltså Yakane som svingar en stor flagga mitt på slagfältet.
Nu är detta inte ett speciellt originellt motiv. I själva verket finns det en hel tradition att överkomma när det gäller symboliskt flaggviftande. Under nationalismens glansdagar i början av 1900-talet kunde man knappt lyfta en sten eller gå på teatern utan att någon reste sig och viftade med den ena eller den andra flaggan, representerande nationen, partiet eller vad den nu var.
Det symboliska bruket av flaggor var alltså en spridd företeelse, men under 1900-talets första årtionden kom tendensen att framhålla flaggviftandet som en symbolisk handling att perverteras i och med att den blev favorit för totalitära och chauvinistiska ideologier eller entiteter. Nazister och kommunister, nationalchauvunister och andra lyfte fram den ikonografin, samlingen under sin distinkta symbol, som ett bärande tema. Det där svävade lite över mina tankar kring målningen, med tanke på att vad som står på Yakanes flagga faktiskt är rätt anstötligt och totalitärt. Men mer om det senare.
Att det idag, utanför sportsammanhang med dess fossiliserade bruk av klara och entydiga symboler, anses vulgärt att i tid och otid framhålla och promiskuöst vifta med flaggsymboler (åtminstone i större delen av Europa – uppenbart flaggvifteri är numera något av en amerikansk specialitet) är något att vara tacksam för. I slutändan riskerar det att trivialisera handlingen och urholka symbolens innebörd. Något Hulk-Hogan-flaggeri skulle det inte vara tal om för Yakanes del.
Nåväl. Med det detta i baktanke provade jag mig fram med ovanligt mycket skissarbete för att hitta rätt ställning, med olika tekniker som kol, blyerts och fin tusch om vartannat. Även från ett begränsat urval kan man se hur utvecklingen tog form.
Först började jag med en mer upprest och lätt triumfalistisk figur, rustad och viftande kring sig med sitt svärd såsom en lie i en slags maoistinspirarad promenad mot framtiden… Men som en slags skugga ritade jag en version där siluetten var mer ansatt, träffad av många pilar. Jag tog den varianten och körde den in absurdum, och på några av kladdarna därefter ser Yakane ut som en drucken igelkott som bara kan hålla sig uppe tack vare flaggstången…
Det var i kombinationen av de två, en på en gång stark, ännu livsfarlig Yakane med svärd i omvänd vänsterteknik som samtidigt är hukad, synligt plågad och sårad av många pilar, försvarande sig mot alla odds, som jag ville gå fram. Allt eftersom den färdiga positionen började ta form gavs utrymme för mer detaljer och en anatomisk korrekt position. I det stadiet där bestämde jag mig för att några fiender måste ritas in som just tagits av daga av den store krigaren.
Inför arbetet med den slutliga teckningsskissen för tavlan gällde det dock att bena ut vissa detaljer. En sådan var att fastställa Yakanes rustning, som är av mystiskt, övernaturligt snitt, gjord till honom av en keltisk halvgud för att härbärgera och kanalisera den övermänskliga blodtörst som förut endast livslång askes och livsfientlig disciplin kunde hålla i schack.
Utformningen av den där rustningen har varit ämne för otaliga skisser och spekulationer från min sida genom åren, och skall förbigås här till förmån för ett eget inlägg längre fram. Det räcker att säga att det är en konstruktion som trots visa anakronismer kännetecknas av den miljö den gjordes i – den keltiska kultursfären och därför borde förses med keltisk symbolik och utsmyckning. De typiska ”rep”-mönster som kännetecknar mycket såväl keltisk som fornnordisk ornamentering fick bilda utgångspunkten.
Kashar tuschskiss
Den uppmärksamme kan notera förekomsten av dödsskallemotiv på flera skisserna ovan. När Yakane erhöll sin rustning skedde det i samband med färder och strapatser som förde honom i strid mot den demoniska figuren Kashar, varom skrivits om här tidigare (här, här och här – och där). Denne Kashar hade en björnskalle som detalj, och det övertogs av Yakane efter att denne fördrevs. Ett stort björnkranium skulle dock varit iögonfallande och kulturellt också problematisk i en imansk (motsvarande muslimsk) kontext, och passade heller inte syftet och stämningen i denna bild. Den är alltför skräckinjagande och grotesk, och skulle trycka på Yakanes persona på fel sätt och snarare dra tankarna åt ett slags superhjältehåll. Jag valde att avstå från dödskallehjälmen, och istället använda mig av den keltiska ornamentiken för ett mer subtilt sätt att trycka på den mystiska kopplingen.
Efter att ha benat ut detta var det dags att gå vidare från kladdandet till en riktig skissteckning i full storlek (A3), för ändamålet utförd i mjuk blyerts i vidden 2H till 8B
Yakane & Kiralatets Sandjak skiss
Det är i sådana tillfällen som ett gediget grundarbete kommer till sin rätt – position och utformning av bilden flöt på både snabbt och lovande, och mer uppmärksamhet kunde ges åt detaljer som klädernas fall och veckande. Den klädedräkt som Yakane på imanskt manér bär över rustningen är också den en salig blandning som bär vittne om Yakanes färder. Hans svarta tunika är av kort, turkiskt snitt, buren över en längre ljus undertunika av arabiskt slag, slitsad för att underlätta rörlighet. Ursprungligen hade hans rock också varit mer av ett slags turkomongoliskt kaftansnitt, men det valde jag bort till förmån för en mantel sådan som bars i nordöstra medelhavet, områden som Yakane färdats vida i. Från att ha låtit den falla nära kroppen gjorde jag den mer upplyft och voluminös, buren av den vind som också får flaggan att vaja. Den skänker en slags inramning och kraft åt en av pilar genomborrad Yakane, ansatt men ändå obesegrad, svingande sitt svärd i en position där han samtidigt ser ut att klamra sig vid och håller upp sin flagga…
Flaggan ja. Ursprungligen var den tom, med endast veckning och skuggning intecknade, och det var först i efterhand som jag ritade in grunddragen i dess design. Men innan jag kommit så långt hade tavlan fördröjts i månader, då designen och arten av flaggans symbolik forskades fram, böcker lästes och hemska eder kastades ut.
Det är om arbetet med flaggans design, en central och iögonfallande detalj, som blir föremål för nästa inlägg om Alla Drabbningars Moder.
————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående inlägg: nästa inlägg:
Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin
En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.
Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).
Motivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…
Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång – den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.
Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…
Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.
-
- Svartvit Grund
-
- Grundfärger
-
- Skuggor & Toning
Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.
Prinsessan, Smörblomma och Albin
För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En pojke rider på dinosaurie 3… för Julian
Den skuttande dinosaurien rider igen. Eller… ja. Julians dinosaurie förses med en bakgrund för att bli en bild man kan rama in…
Prins Albin rider på Dinosaurien
I föregående inlägg har de tidigare stadierna av bildens centrala motiv, prinsen på sin glada dinosaurie, visats från tuschteckning till färglagda figurer. Det var dags att löpa linan ut och föra det hela vägen i mål, och infoga bilden på prins Albin och hans snälla dinosaurie i en tecknad bakgrund och färglägga den.
Prins Albin rider sin Dinosaurie – färglagd
Först var det frågan om hur en sådan bakgrund skulle se ut. Ofta brukar man bara rita en slags djungel, ganska ofta med något vulkanutbrott vid horisonten. Och visst, det måste vara ganska grönt och frodigt i bakgrunden, om inte annat så för att man skulle kunna ge bilden lite färglyster.
Till slut tog jag lite mentala bilder av sådana där klippstoder som man ser på vilda västern-filmer och tecknade in dem bland några buskar mot ett kulligt landskap. Med GIMPs hjälp satte jag in Albin och dinosaurien i teckningen. Nedan kan man se figurerna insatta i bakgrundsmiljön som den såg ut med endast konturer och skuggor.
Sen var det dags för färg. Målningen blev lite dominerad av grönt och brunt tycker jag så här i efterhand. Man borde egentligen lägga till blommor eller något liknande, ärligt talat. Frågan är om man inte får krupp senare och lägger till dem. Det är fördelen med att jobba med färg i datorn (eller nackdelen om man vill bli slutgiltigt färdig med något).
Jag tror jag skall fråga Julian – och jag kan gissa vad han säger… (”Blommor! Jaaaa! Och en Get!”)
På strövtåg bland klippor och grönt…
←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 2…”
En pojke rider på dinosaurie 2… för Julian
Så många saker förloras i tiden… drygt ett år sedan var det Storasyster Alma, den Gudomliga Mön, föreslog en figur till den saga som jag gör åt henne, en lillebror till prinsessan Julia. Albin skulle han heta, och när Almas egen lillebror tillfrågades ville han rida på en Dinosaurie…
I ett tidigare inlägg berättades det om förhistorien till Julians första bild, en glad dinosaurie och dito gosse på hans rygg… (se nedan). Den tecknades snabbt och oväntat smidigt och utan missöden med den japanska tuschpenseln, och si, blev inte så illa alls…
Prins Albin rider på Dinosaurien
Den där bilden skulle alltid bli färglagd, något annat var det inte frågan om. Själva valet av dinosauriens färg löstes raskt av Julian på hans alldeles egna sätt. Julian gillar Grönt och blått (se t.ex. ormarna i bilden ”Geten, hästen och ormarna”).
Den skulle vara… Grön. OCH Blå. Grönblå. Eller Blågrön.
Ooook… Grönblå var det…
Med min reservhäst för målning, det fria bildbehandlingsprogrammet GIMP, började jag lägga grundfärgerna och jobba med skiftningarna. Så småningom uppkom idén att låta bilden gå hela varvet runt så att säga – idén till dinosaurien hade ju fått från en T-shirt, och tanken kom att göra ett t-shirttryck av Pojken på Dinosaurien. Mot slutet av året var det bestämt – tillsammans med en annan dinosaurieteckning skulle det bli två t-shirts (GRÖNA förstås) och en tavla med bakgrund också vad det led…
Nu sitter bilden nedan på en egen T-shirt (tack vare de juste grabbarna på T-shirt Bar). Om Julian låter mig fota den ska vi visa den här, tillsammans med den färdiga tavlan med bakgrund.
Till finaste killen – Julian! Jag hoppas du gillade den!
Hoppla!
←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie…”
För efterföljande inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 3…”→
Rena grekiskan… en rättelse och efterarbete för En Bysantinsk agent-fantasi
Ack min medeltidsgrekiska är alls icke vad den borde vara, och därför smyger sig ibland fel in… i fallet med illustrationen av de bysantinskt baserade ”Änglalika Budbärarna” uppmärksammades jag på det där samtidigt som jag förbättrade bilden.
I inlägget ”En bysantinsk fantasi (?) – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst” postades min egen illustration av de dolska och bistra angeliaforoi underrättelsemännen i det bysantinska riket, vilka förekommer i min fantasyberättelses motsvarighet till Konstantinopel, det stora Aracanea.
Angeliaforoi, de ”Angeliska Budbärarna”, kejserliga spioner och mördare
Tyvärr blev det fel vid transkriberingen av deras grekiska namn ἀγγελιαφόροι i själva illustrationen- rätt är Angeliaforoi (prefixet Angelia– betecknande ”angelisk”, änglalik eller ängel-aktig budbärare) inte Angeloiforoi (Angeloi varande änglar i plural, dvs det skulle bli ”änglars budbärare” eller något sådant) som det stod’på bilden. Det där är sådant som lätt händer när man hanterar termer på andra språk än de man behärskar.
Rätt skall vara rätt, så det var bara att ändra… Jag tvivlar inte på att min berättelse, som innehåller många sådana benämningar på saker på månghanda tungomål, varav många med andra alfabet, är tryfferad med snarlika fel. Envar som kan rätta och vägleda mig därvid är varmt välkommen att göra så.
Som så ofta sker passade jag förstås på att, förutom rättningen, grotta ner mig i lite efterbehandling, aldrig nöjd som jag är i hur bilderna blir. Så jag mjukade upp bildens linjer, ändrade lite på färgkurvan för att göra den lite mörkare och mindre blank och lite andra sådana korrigeringar med GIMPs hjälp, och ser man på, bilden blev iaf behagligare att se på skärmen.
Angeliaforoi, De Angeliska Budbärarna, korrigerad & modifierad
Så – rättstavat och förbättrat men med samma mordiska innehåll kommer version 1.1 av Angeliaforoi – de angeliska budbärarna. Flera liknande konceptbilder för Aracanea ligger i pipen.
←Klicka för ”En bysantinsk fantasi – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”
Se andra poster på temat Bysans i tråden
Bysantinska Riket / Byzantine Empire
Se bilden i sitt sammanhang med andra illustrationer för min berättelse på bildsamlingssidan
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
——————————————–
En referens som borde varit med på föregående inlägg (har också sedermera lagts till) är Francis Dvorniks standardverk ”Origins of Intelligence Services: The Ancient Near East, Persia, Greece, Rome, Byzantium, the Arab Muslim Empires, the Mongol Empire, China, Muscovy”. Virginia Military Institute har lagt upp avsnittet om bysans, se http://www.vmi.edu/uploadedFiles/Faculty_Webs/HIST/SheldonRM/Courses/Restricted/Dvornik%203.pdf.
En bysantinsk fantasi (?) – Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst
En betraktelse över bysantinska spioner och hemliga agenter, som inspirerade till teckning och skrivande…
Under min research kom jag för några år sedan att snubbla över texter om underrättelsemän i den sena Rom och vad som sedermera blev det östromerska, bysantinska imperiet. Insynen i ett helt system av mördare, hemliga agenter och spioner i detta avancerade förmoderna välde som tyvärr inte omtalas så mycket hos oss som det förtjänar, har sedermera kommit till användning och gett upphov till uppslag för min berättelse, liksom även stoff för några bilder.
En kort bakgrund. I det växande Romerska Riket framträdde flera sorters funktioner kopplade till underrättelser för den romerska armén, många sprungna ur vidare företeelser kopplade till det romerksa samhället och den romerska rätten. Där fanns t.ex.
- Arcani utförde operationer, ofta bakom fiendens styrkor, och kan jämföras med vissa nutida specialförband
- Peregrines var anlitade kontraspioner mot motståndares spanare, och var oftast, om inte alltid, icke-romare – Peregrines var annars namnet på icke-romerska bosättare i riket, vilka saknade fulla medborgerliga rättigheter.
- Delatores var faktinsamlare längs vägarna, en slags hemliga spanare – deras namn kommer från den romerska rättens ”anklagare” eller ”angivare”, se Delatores i denna vidare bemärkelse
- Frumentarii var från början underhållstrupper men kom att bli ens slags militär polis
Sistnämnda s.k frumentarii ”underhållsmän” är av särskilt intresse. De kom att bilda ett rikstäckande system med militära kurirer och underrättelsemän, ordnande under en speciell centurion i varje legion. Dessa länkade samman sädestilldelningen och arméernas men även staden Roms försörjning. De vägledde och vaktade också prominenta gäster i Rom. De var alltså samtidigt kurirer och ansvariga för försörjning & underhåll, centrala uppgifter inom post –och vägnätet i imperiet, vilket också gjorde dem anvädnbara som kejserliga spioner. Så småningom kom frumentarii att centraliseras och få ett eget högkvarter i Rom, utrustat med fängelser och tortyrrum. De hade vid det laget blivit en sannskyldig hemlig polis.
Frumentarii avskaffades formellt under kejsar Diocletianus tid, men deras funktioner överfördes till de effektivare agentes in rebus, ”de som handhar saker”, som lydde under den inflytelserike Magister Officiorum ”Ämbetenas Magister” varifrån de fick sitt grekiska namn μαγιστριανοί, magistrianoi, ”magistermännen”. Magister Officiorum blev så småningom den mäktigaste ämbetsmannen i det tidiga bysantinska riket, med kontroll över rangrullorna och tillträdet till kejsaren. Därefter fick han också ansvar för kejsarens säkerhet, och så småningom också befälet över kejsarens livvakt. Därmed kom han att få en väldig makt, på en gång kombinerande funktionen som minister för både inre och yttre säkerhet, befälhavare för de elitförband som dvaldes i palatset, liksom makt över vilka som träffade kejsaren. I hägnet av Magister officiorums växande makt kom agentes in rebus att växa till en slags stat i staten, och bli ett mäktigt politiskt vapen med möjlighet att förvisa, utpressa och mörda politiska motståndare. Deras missbruk av sin makt gjorde dem hatade och fruktade. De fick öknamnet ἀγγελιαφόροι, angeliaforoi, eller ”de angeliska” eller ”änglalika”- den som vill kan notera parallelerna med t.ex. moderna stormakters underrättelsetjänster som börjar överträda sina befogenheter.
Agentes in Rebus försvann till slut på 800-talet när ämbetet magister officiorum monterades ner. De funktioner som hade med kurirväsende, vägbevakning och underhåll av trupperna att göra övertogs av den nye ämbetsmannen Logothetes tou dromou. Men behovet av deras ”tjänster” måste ha kvarblivit. Och när Logothetes tou Dromou, ”kännaren av vägar” under de följande hundra åren steg till prominens och blev den mäktigaste ministern, med många av de befogenheter som fordom hållits av Magister Officiorum, kan man fråga sig hur behovet av spioner och speciella agenter tillfredställdes. Man vet att Logothetes tou dromou förfogade över budbärare som hade hand om underrättelser och inkvartering till hären, men används också som spioner och övervakare av tullar och rörelser in och ut ur huvudstaden Konstantinopel. Logothetens män sändes också för att ”eskortera” bannlysta män och även att genomdriva kejsarens makt mot kyrkans män. Källorna omnämner inte att dessa utgjorde en speciell kår, men att en betrodd kärntrupp av män verkade i dessa ärenden, det kan man nog vara rätt säker på.
Funktionärer i Aracaneas med Logothetes tou dromou längst fram
I min berättelses värld A’ratauma har jag därför låtit Angeliaforoi, ”de angeliska budbärarna”, fortleva som ett namn för palatsets underättelsetrupper, vilka, tänker jag mig, fullgör liknande uppgifter som fordom agentes in rebus, om än mer diskret. De utgör en skugga av makten som tillför ännu ett lager av hot och okänd fara i det förrädiska gungfly som utgörs av mitt Aracanea, den dekadenta huvudstaden i vad som förut varit ett stort imperium
Jag har förstås fått en bild i mitt huvud av dessa bistra agenter i deras olika uppenbarelser som kurirer, vakter och utsända mördare. En första kladd gav så småningom upphov till en tuschteckning, och växte lite oförhappandes till en färglagd bild.
Senromerska soldater i rekonstruktion
Kläder och utrustning är hämtad från en mängd historiska källor. Min tanke var att angeloforoi hämtar sitt stuk från en äldre tid, från minnet av en senromersk armé som i praktiken försvunnit i det sammanbrakande arakanska riket, min motsvarighet till bysans.
Som fullt utrustade vakter har de därför en blandning av tidstypisk (motsvarande bysantinskt 1300-tal) och ålderdomlig utrustning, med detaljer som försvunnit ur bruk i den borttynande kejserliga armén, såsom långa brynjor och sådant som mer hör en senromersk krigare till, än en medeltida bysantinare.
I sina mer diskreta ”civila” kläder är angeloforerna klädda oklanderligt korrekt, men med vissa kännetecken på sitt resande – de bär således långa resmantlar över sina tunikor, höga läderboots och tjockare övertunikor, men vissa detaljer avslöjar ändå deras speciella ställning, som bandet över bröstkorgen på en av de avbildade, den lilla påsen för stylus och pimpsten (för att kunna ta meddelanden) och så vidare. De måste, tänker jag mig, trots allt ha stått ut, eftersom de hämtas från yngre kavalleriofficerare och kunde kanske tänkas göra samma intryck på sin omgivning som den gängse bilden av FBI-män som under Hoover-tiden struttade runt i prudentliga kostymer. Bistra och olycksbådande.
Efter att Yakane, om varom här skrivits förut, haft en konfrontation med dem som så när kostat honom livet, får han veta av sin följeslagerska Zoe vilka han har emot sig.
”Då och då slår män till som inte verkar frukta någon, mot sådana som tror sig vara säkra och kunna påräkna sig högt beskydd. Höga ämbetshållare som gjort sig till fiender med fel makthavare, konkubiner som vet för mycket, även, sägs det, kyrkomän som i hemlighet smider ränker mot kejsaren. Även ledarna för underjorden aktar sig för dem: de fruktar lika mycket som några andra att släpas bort på okända grunder, för att aldrig ses till igen.”
Tushteckningen med flera exempel på utstyrslar på dessa fruktade men undflyende motståndare lades ihop och försågs med lite texter, jag var inne på ett slags inormationsstuk. Sedermera färglade jag bilden i GIMP, och resultatet av hela denna konceptövning kan ses nedan…
Klicka för efterbehandling och rättelse av bilden ”Rena Grekiskan -En rättelse och Efterbearbetning för en Bysantinsk agent-fantasi”→
Se andra poster på temat Bysans i tråden
Bysantinska Riket / Byzantine Empire
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
——————————————–
Det finns flera bra Wikipediartiklar om bysans på ämnet, se t.ex.
- http://en.wikipedia.org/wiki/Frumentarii
- http://en.wikipedia.org/wiki/Agentes_in_rebus
- http://en.wikipedia.org/wiki/Magister_officiorum
- http://en.wikipedia.org/wiki/Logothetes_tou_dromou
Några böcker på som tar upp ovanstående teman:
- Francis Dvorniks standardverk ”Origins of Intelligence Services: The Ancient Near East, Persia, Greece, Rome, Byzantium, the Arab Muslim Empires, the Mongol Empire, China, Muscovy”. Virginia Military Institute har lagt upp avsnittet om bysans, se http://www.vmi.edu/uploadedFiles/Faculty_Webs/HIST/SheldonRM/Courses/Restricted/Dvornik%203.pdf.
- Artiklar i ”the Oxford Dictionary of Byzantium” Alexander Kazhdan, (Ed.) (1991), Oxford Dictionary of Byzantium, Oxford University Press
- ”Ruling the Late Roman Empire” av Christopher Kelly, Harvard University Press 2009
- ”Every-day Life in the Byzantine Empire” av Tamara Talbot Rice, 1967
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 2
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. Efter de studier av mer förvriden och monsterlik närvaro som presneterades i inlägget ”The Monster Within […] del 1” är det dags för en återtitt och delvis ny design för den demoniske Kashar.
Kashar är ett rätt kort, men ändå viktig bekantskap i min berättelse, och presenterades först i inlägget ”[…] Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”. Protagonisterna har korsat gränsen in i ett märkligt land, hädanefter oftast kallad av dem ”Landet Bortom”, där den motsvarande keltiska världen har fortlevt och dess lagar gäller.
De är inte ensamma där. Från överallt snubblar människor från A’ratauma, min tämligen realistiska ”tvillingvärld” in över de dolda gränserna till Landet Bortom. Märkligast är en strövkår på flera tusen tudjuter (motsv. mongoler) som snubblar in över världens gräns. Där märker Kashar, deras böge eller shaman, att främmande makter verkar… Vad som sker blir aldrig riktigt kartlagt, men den stackars shamanen kallar fram anden hos Kaela, ”Den-som-Är”, dödens och blodets Gud i Landet Bortom, och blir… tja förändrad av mötet.
Kashar
Kashar, efter att ha besatts av Kaela, tar över styret av den tudjutiska tumenen (häravdelning på nominellt 10 000 man) och börjar vända dem för sina egna märkliga ändamål. Han böjer deras övriga andebesvärjare till sig, men hans slutgiltiga mål är inget mindre än att bruka hela tumenen som ett slags jättelikt blodoffer för att Kaela mer fullständigt skall kunna träda ut i världen. Jag designade honom först med utgångspunkt i en stor, fullt rustad mongolisk krigare. Han såg ganska elak och tung ut och så, men designen som redovisats saknar det förvridna och vämjliga, det monstruösa som Mordets och Slaktens Guds omfamning innebär.
En annan sak är att förutom rustningen så saknade han i stort sett drag för att han var en shaman, en andens man och inte bara, eller ens främst, en krigare. Det var, insåg jag med tiden, ett misstag. Böges ser ganska skumma och passande ut på sitt sätt, för en monstruös besatthet. De är utrustade för riter av typen andeframkallning och ser också sådana ut. Se nedan ett galleri av olika Böge:
Om min första redesign gällde således sådant som tryckte på Kashars forna shaman-skap: de många banden och flätorna, snoddarna, talismanerna burna utanpå kläderna med mera – och en andetrumma. Sistnämnda används av Kashar för att mana fram andar och har solid basis hos Inre Asiens stäppfolk.
Jag passade på att göra om Kashars huvudbonad. Redan då hade jag en idé, snarlik den hos ”Odjuret”, monsterstridsmannen som redovisats i det föregående inlägget, att det fanns något så pass monstruöst och oroväckande hos Kashar att hans huvudbonad samtidigt borde vara en mask, täckande det alltför fasaväckande för den egna sidans skull. Den hjälm av ett boskapshuvud som Kashar utrustats med från början utökades därför till en hel skalle som täckte hela huvudet och ansiktet.
Kashar nya designs
Men då uppkom frågan: vad var det som var så monstruöst så att man inte kunde se det? Tänder och käftar är, som visats i föregående inlägg, en ganska självgiven väg till det monstruösa. Inspirerad av ett nejonöga och oroande käftar utgick jag från ett stort gap, och kladdade som synes ovan på ett fyrdelat sådant för ytterligare effekt.Det har tidigare omtalats att karaktärerna ”The Dark Judges” i serien ”Judge Dredd” från min skära barndom verkar ha satt sig i huvudet på mig. Tidigare har här visats hur tidigare Judge Fire, en av de onda ”domarna” i serien inspirerade till en vision för vad som sker när väl den gudomliga Kati (tillägnad en egen tråd här) konfronteras med Kashar. Notera hur Judge Mortis huvud, en boskapsskalle, också passar in det. Judge Fear, den vars ansikte man inte ser här, har ett ansikte ”av ren fruktan” som, framgår det i serien, består av en massa med… ögon.
Det här med ögonen kom att stanna som en idé om hur man kunde visualisera en ovälkommen, ondsint besättning på något annat sätt än i den uttjatade kristna ”exorcism”-traditionen. Ytterligare push kom från en kort novell av Stephen Kings om rymdögon (”Främmande Hyresgäster” i novellsamlingen ”Dödsbädden” [1978), på eng. I am the Doorway, 1971) som jag påminde mig, där en ond närvaro som yttrar sig som ögon som växer på kroppen besätter en astronaut och får denne att utföra bestialiska dåd.
Sagt och gjort, ögon alltså. Den onde Kaelas närvaro uttryckt som ögon som växer fram överallt på kashar och ger honom en anblick som inte ens en mor kunde älska…
Tester på några stackars kvinnliga bekanta gav mig förtroende att här hade vi en tämligen gastkramande uppsyn. I sista momangen bestämde jag mig också för att tänka till lite mer kring Kashars huvudbonad. Det jag läst om mongolisk andetro pekade bort från boskap, som jag först tyckte mig kunde passa för boskapskötare. Det visar sig att det mest tabu djuret för mongolerna var…. Björnen. Björnen var det största rovdjuret på stäppen och tundran. Dess vildsinthet och allätande var fruktat, och det stod i förbindelse med döden rent bokstavligt, eftersom den ofta åt upp mongolernas lik. Björnen fick inte ens nämnas vid namn. Så varför inte… Jag gjorde några skallstudier i blyerts.
Sålunda gick min nydesign av Kashar in i sin sista fas. Jag designade om hans mask/hjälm till en björnskalle, och försedd med sitt monstruösa gap och otaliga ögon tyckte jag nu att han var en mer passande förvriden representation av den onde Kaela, ”den-som-är”, blodögd gud för slakt, mord och krig. Jag tecknade till, med tuschpenna och pensel, en talande bild direkt från scenen i min berättelse som jag kommer att återkomma till, då Kashar sliter ansiktet av den stackars Yakane, och svingar den likt en blodig trasa som han dunkar på sin andetrumma med.
←Se tidigare inlägget ”The Monster Within: Utflykter i Monstrigt utseende del 1”
Andra anknutna inlägg på denna blogg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
För lite kring mongolisk shamanism och tro i relation till tiden runt Djingis Khan (tidigt 1200-tal) kan med fördel läsas det historiska verket ”Mongolernas hemliga historia”, på engelska ”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike. Denna rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. En av de bättre översättingarna är av Urgunge Onon, och finns på amazon (http://www.amazon.com/The-Secret-History-Mongols-Institute/dp/0700713352).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards.
Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.
Jag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.
Till detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.
Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.
Yakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.
Jag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.
Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.
Då vill man vara långt borta.
kladdar koncept Yakanes odjursgap
Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.
Yakanes vilddjursgap tuschskiss
Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.
Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.
Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…
Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…
Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal
En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.
Se nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
Lite söndagsphotoshop…Yakane på stryparhumör
Inte en ny bild, utan bara lite exempel på förbättring med Photoshop om man behandlar även en ritad bild som ett foto.
Den posterliknande bilden ”Yakane & Nuray Montage” som visar på Yakane i hotful pose bakom den kvinnliga karaktären Nuray, redovisades i inlägget Yakane & Nuray. Lyssnande på lite filosofiska diskussioner i helgen och mellan arbete på andra bilder tog jag tag i npgot som irriterat mig lite med den bilden. Den blev lite mörk nämligen, och saknade kontrast i mitt tycke.
Men vad har man photoshop till?
Några snabba jobb med ljuskurvorna och lite pensling av högdagrar kan ibland göra, kanske inte underverk, men en hel del för att förbättra bildens tydlighet och alltså allmänna intryck. Yakanes muskulatur kommer fram bättre, liksom hans tatueringar och andra detaljer som tenderade och försvinna i den allmänna skuggan.
Andra delar blev kanske lite väl kontrasterande dock – jag är inte helt nöjd med hur Nurays kåpa blev, den ser nu lite för plastig ut. Nåja, det är iaf ett fall framåt, men kanske inte sista ordet trots allt…
Yakane & Nuray, Kati & Sebastian de Llau i bakgrundsband
← Se arbetet med ursprungsbilden i inlägget ”Yakane & Nuray”
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
