Bloggarkiv

Satkärringen, Diktatorn och Muslimen….

Satkärringen, Diktatorn och Muslimen….

17 04

Publicerat av


Det låter som en Bellmanhistoria, eller hur? Sedan man i påskas varvat sjukhusbesök och assistentpass,  och med den tid och ork som varit över velat träffa lite andra människor och kanske skriva lite på sin bok, har det varit lite dött på bloggen. Man kunde förstås ge sig på att högintressanta saker skulle ske under den tiden.

Vid sådana här tillfällen måste man konstatera att bloggande och annat internet-socialt stryker på foten – det är knappt man hinner läsa tidningar. En liten greatest-hits från de gångna två veckorna skulle till exepmpel innehålla…

margaret-thatcher_1725675c

Järnladyn Margaret Thatcher andades ut sin sista suck häromveckan och begravs när detta skrivs. Tidningarna har varit fyllda av hyllningar, och nyliberaler av alla schatteringar fick tillfälle att åter hissa flaggan för denna deras stora förkämpe. I deras annaler kommer kvinnan som krossade den brittiska fackföreningsrörelsens makt och inledde en era av privatisering och avreglering alltid att ha en framskjuten plats. Vi andra kan dock hålla oss för skratt.

Nyliberalismens radarpar: Thatcher & Reagan

Som feminist kan man inte annat än vara kluven för tanten. Hon var viljestark, envis och skicklig. Hon nådde toppen på sitt samhälle och visade med all tydlighet hur en stark kvinna kan reducera de mest arroganta och makthungriga män till fjantar. OK, mera sådant. Men det sved alltid att den som gjorde det där var ett sådant nyliberalt, chauvinistiskt och diktaturkramande cyniskt kräk. Man kan förstås försöka trösta sig med att det också hjälper till att lyfta fram poängen att även kvinnor kan vara hårdhudade svin, och har samma rätt till det som någon karlsnok. Man måste betänka att världen har varit fylld av cyniska maktmän sedan Uruks dagar, och ingen höjer på ögonbrynen över det. Men det räckerliksom inte riktigt ända fram. För spegelbilden är trots allt att om Thatcher varit en snubbe hade man avskytt henne helhjärtat.

Thatcher och Mandela - Inte längre terrorist, tydligen.

Thatcher och Mandela – Inte längre terrorist, tydligen.

Oavsett var man står ifråga om ekonomisk politik borde redan hennes ohöljda stöd av diktatorer som Augusto Pinochet i Chile och Sydafrikas Apartheid (Nelson Mandela var under hela 80-talet benämnd ”terrorist” av Thatcher) rendera henne en mörk plats i varje historiebok – de regeringarna legitimerades och kunde rimligen hålla sig kvar vid makten längre just på grund av en sådan som Thatcher.  SÅ kvinna eller inte, så är det med ett ”Faaar åt helvete kärring!”, som man får säja adjö till denna djupt osympatiska men icke desto mindre historiska figur. 

.

Thatcher ”Käre vän”, slaktaren från Chile, Augusto Pinochet

north korea-kim-jong-unNordkorea har på sistone skramlat med sina kärnvapen och överrustade armé som sambadansare skakar rumpa på Karnevalen, och hela världen har synts hålla andan. Här på bloggen har tidigare skrivit en del om den Nordkoreanska bisarrokratin och dess märkliga yttringar på främst propagandaområdet (se t.ex här och här).

korea military balance 2013 koreanska halvön militär balansDet som gör Nordkorea exceptionellt är, förutom närvaron av kärnvapen (som trots allt inte är unikt på något sätt – instabila och/eller aggressiva andrarangsnationer som Israel och Pakistan har haft sådana i årtionden utan att någon gör på sig i byxorna för det), det faktum att landet är så pass stängt och isolerat, och dess statskick ett så knasigt amalgam av gammal paleokommunistisk diktatur och konfuciansk dynasti. Vi vet inte ens om det är den nominelle ledaren Kim-Jong Un som verkligen styr och ställer, kan bara gissa oss till vad som försiggår i huvudet på ledarsgarnityret där. Men det nuvarande skeendet är typiskt på många sätt för överaggressiva och grälsjuka smånationer genom tiderna. Jag påminner mig Peter Englunds ord om den gryende stormakten Sverige inför inträdet till trettioårskriget (1618-1648) i hans moderna klassiker ”Ofredsår”, när han påpekar att den som satsat på militär styrka förr eller senare går omkring med kliande nävar och likt en pugilist letar efter problem att lösa med våld eller hot – helt enkelt för att det är det enda de kan.

Nordkorea är isolerat, utfattigt, efterblivet och knappt fungerande som nation. Det enda de har är sina till tänderna rustade fångvaktare, läs armén, och dess ledning i Pyongyang. Det är uppenbart att det är rätt mycket som de skulle vilja önska från omvärlden, och vad är det enda de har att komma med? Jo, militära hot – före massförstörelsevapnens tid hade de säkerligen gått till attack, men nu vet de att de skulle utplånas från jordens yta om de verkligen försökte något. Hotet mot omvärlden är ägnat att skapa fruktan, men om inte Nordkoreas ledning bestämmer sig för kollektivt självmord bör man bemöta det med den beredskap och iskalla lugn och förakt som är det enda vapnet mot en grälsjuk mobbare. På det sättet är omvärldens fruktan mer av ett hot än Nordkoreanernas egna göranden och skrän.

north_korea_kim_jung_un_2012_4_13 military

Här i Sverige har Socialdemokraterna börjat blåsa upp sig för nästa val, och kompromissmaskinen mellan det stora partiets falanger har väl haft sina måttfullt komiska poänger, som köttbenet den nye (nåja) ledaren Stefan Lövén gav ungdomsförbundet apropå tiden för stöd till unga arbetslösa. Knappt hade ombuden kommit hem från partikongressen, nyjäsande och självgoda över att åter få dominera nyhetsflödet förrän debaclet med Omar Mustafa exploderade i ansiktet på dem.

Den nu riksbekante Omar, ordförande i Islamiska Förbundet, valdes otippat in i socialdemokraternas partystyrelse vid partistämman nyligen. Nästan omedelbart kom det dock fram att han presiderat över att antisemiterbjudits in och fått tala i Sverige, och att hans organisation tolererar  en kvinnosyn som inte rikitg funkar med en modern syn på alla människors lika värde. Panik utbröt, och mindre än en vecka senare fick han avgå, under förnedrande former.

omar mustafa i moske

Det verkar ha blivit en konstant i svenskt inre liv just nu, fixeringen vid de således groteskt uppförstorat betydelsebärande muslimerna. Snubblandet, fördomarna och det allmänt valhänta och provinsiella sättet att förhålla sig till denna förvisso speciella men egentligen fullt hanterbara minoritet i landet Sverige imponerar inte, och vilka utom just sossarna kunde bjuda på ett sådant talande praktexempel på hur gamla reflexer, okunskap, naivitet och allmän dumskallighet kan mötas? Islamofoberna åsido, så borde någon ha vittjat Omar Mustafa från början och insett att hans organisation har ett problematiskt förhållande till inte bara vissa synpunkter på staten Israels existens, utan, vilket rimligen får anses viktigare, en modern syn på framför allt kön, sexualitet och sexuella preferenser. Vad det här mest är ett uttryck för är Socialdemokratins underliggande korporativism – Omar är en makthavare inom en allt viktigare intressegrupp med beröringspunkter med socialdemokratiska gräsrötter. Gott så. Men i dessa dagar av lätt research via google och sociala media borde sossarna förstått att välja någon med mindre kopplingar till en organisation som inte, trots alla bedyranden, har någon klar syn på vilka stater som borde få finnas eller jämställdhet mellan könen. Det lär inte saknas socialt progressiva, engagerade muslimer i socialdemokratins fångtsvatten. Men lik förbannat gick man och valde in Omar Mustafa, helt enkelt för att han företräder ett organiserat intresse, inte för att han skulle vara lämpligast, och det utan någon önskan att frösvara honom när besvärande fakta kom fram. Nu får de stå där med dumstruten, naturligtvis renons på en riktig insikt till hur det kunde bli så fel. Många muslimer lär bli irriterade, xenofoberna och islamofoberna får vatten på sin kvarn, och man framstå för alla som idioter som fortfarande inte lärt sig utse sina representatner på ett vettigt sätt.

Världen snurrar obönhörligt vidare. Som för att fortsätta belysa dumhetsfyrverkeriets paradgren i Svedala, har muslimer nu fått rätt att sända ut traditionell Fredagsbön över en sjö bredvid en köplada där ingen bor, bredvid en tunnelbanebro. Jaha? Men bli inte förvånad om  att de halvkvädna och mer eller mindre specifikt islamfientliga gnällvisorna kommer att spinna ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen över detta, samtidigt som överfromma hjon på andra sidan förstås kommer att tolka polisens tillstånd för att ansöka om begafonbröl av kall till jihad mitt i storstadskvarter… Vänta och se bara. Är det något debatten om Islam, vad det nu  än anses vara, bevisar, är att den siste dumskallen sannerligen inte är född.

———————————————–

Om Omar Mustafa

Om Margaret Thatcher

Om Nordkorea och Kim Jong-Un

Publicerat i Kartor /Maps, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

En bild säger mer än tusen ord… om Kommunistisk Propagandakonst i Nordkorea

5 07

Publicerat av


Om Nordkorea, denna stolliga statsbildning med världens enda sittande kommunistiska dynasti (inne på tredje generationen med tillsättningen av Kim Jong-Un) kan mycket sägas – och det retar alltid fnissviljan att återkomma till deras märkliga syn på estetiska spörsmål och hur man förhåller sig till omvärlden.

Även ur estetisk synpunkt är Nordkorea en mycket märklig blandning av relik, politisk totalitär hysteri, kulissbygge och allmänt galna infall. Här har tidigare berörts det verklighetsfrämmande, närmast religiösa kvalitén hos många av deras propagandaposters framställningar av ett Nordkoreanskt Astridlingrenland, liksom av Pyongyangs märkliga kår av påtagligt presentabla kvinnliga trafikpoliser.

De där postrarna utgör en fortsättning på vad som varit en hel genre – den handmålade affischen, inom den speciella subgenren det Handmålade Politiska Propagandabladet. Propagandaposterns grundidé, att i en bild fånga en enkel konflikt och illustrera okomplicerade slogans togs först i bruk i massiv skala under första världskriget, men har förstås brukats i många samhällen och situationer av främst mobiliserande slag därefter. Folkomröstningar, politiska kampanjer, inte minst demokratiska länders valrörelser,  och förstås – krig. Under andra världskriget var de närvarande på alla sidor.

Några svenska politiska propagandaaffischer

Men i ideologiskt drivna totalitära stater som Sovjetunionen, där många av de bärande stilgreppen utvecklades (men förstås även i Kina, Hitlertyskland och andra sådana regimer) kom propagandapostern förutom rollen av mobiliseringsinstrument också snabbt att bli en slags modern motsvarighet till medeltida kyrkomålningar. De gav således till känna den officiella dogmen på ett samtidigt dekorativt och lättfattligt sätt, samtidigt som de bidrog till att stadsfästa statens närvaro i det offentliga rummet. Staten är för övrigt ofta liktydig med de högsta ledarna, vilkas personkult manifesteras och proklameras genom deras gudalika närvaro på postrarna.

Affischen som målat verk, kommersiell eller politisk, var i nedgång nästan överallt i världen, även t.ex. i den västerländska filmindustrin som alltmer började gå över till fotomontage, när den delvis kom tillbaka under vänsterradikalismens 70-tal. En anledning var maoismens särdrag av att ständigt behöva ”kampanjer” och nya revolutionära mål att mobilisera med eller mot som blev övertydlig i samband med kulturrevolutionen (se några stilexempel nedan). Då  fick en ”marknad” för stiliserad och klart igenkännbar  politisk ikonografi åter ett uppsving.

Efter 70-talet har ingen modern stat konsekvent använt sig av den handmålade  postern som publikt konstverk och kommunikationsmedel – utom det slutna och i tiden frusna Nordkorea.

Totalitära stater har ett behov av att anknyta till en ytligt partikulär kultur som gör att landet framstår som ”unikt” och bortom jämförelse med andra länder. I Nordkorea har det där drivits in absurdum – hela basen för Kim il-Sungs förljugna ”Juche”-ideologi  är ju den schizofrena  idén att ett land, tillråga ett som inte är speciellt stort eller tätt befolkat, kan vara helt självförsörjande och samtidigt militärt, ekonomiskt, socialt och politiskt helt oavhängigt. Medan verkligheten varit att landet skulle befinna sig i stenåldern om inte antingen Kina och/eller Sovjetunionen stagat upp det från sin tillblivelse. Det är sålunda ironiskt men helt följdriktigt att det enda som är originellt med landets officiella visuella kultur är graden av bombasm och samtidigt slaviskt upprepande av teman som tröskats i över ett sekel.

I Nordkorea har den politiska postermålningens speciella genredrag utvecklats till sin yttersta, för att inte  säga bortom det parodiskas, gräns. Exemplen representerar en märklig blandning av knasiga hatutfall mot landets fiender, sockersöta eller heroiserande bilder av landet och dess ledare och allmän kamp- och framstegsikonografi, med tidvis absurda inslag .

I en bok som kom ut häromåret, North Korean Posters: The David Heather Collection by David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) görs en unikt fyllig katalogisering av dessa märkliga verk. David Heather har samlat på sig den största samlingen av Nordkoreanska propagandaposters någonsin någonstans, och personligfierar i sig det faktum att kommunistiska propagandaposters numera betraktas som kuriosa och samlarobjekt.

Ännu knasigare framstår således det faktum att de där affischerna fortfarande hänger överallt i Pyongyang. Tänk en evig valrörelses mängd av affischer som lusar ner hela staden, med den skillnaden att man aldrig får välja någonting.

Någonsin. Samma familj sitter vid makten och upprepar samma smörja, samma bilder och haschfantasier i 60 år, medan befolkningen i vad som kunde varit ett i alla fall drägligt land lever på eller under svältgränsen.

De bärande stilgreppen är desamma, fast formmässigt smalare, som de som utvecklades under Sovjetunionens första decennier. Dels finns den berömda ”socialrealismen”, bilder av formellt ”realistiska” personer och objekt avbildade i ett smickrande varmt softat ljus, misstänkt välnärda och lyckligt leende över att bo i det socialistiska paradiset.

Där finns målningar som går i en mer linjestark stil, oftast med en reducerad färgpalett (ofta rött, svart och vitt) med drag som vi idag skulle förknippa med serieteckningsstil. Däremot ser man inte mycket av de mer abstrakta, modernistiska varianterna som återfanns i åtminstone det tidiga Sovjetunionen, som parallellt med sitt tyranni och terror hade en verklig relation till modernisering och framstegstro. Nordkorea är i en jämförelse ännu mer kitschigt och bundet av hårdare socialrealistiska konventioner.

Undantaget är främst hataffischen, som tillåts avvika från strikt ”realism” och softat ljus för en mer polemisk stil. Även om stilen förstås också är direkt plagierad, notera t.ex den kroknäste (judiske?) plutokraten längst ner till höger- han skulle kunna vara direkt tagen från ”der Stürmer”.

Överlappande med olika stilar finns vissa stående motiv som också är karaktäristiska. Den mest dominerande är förstås den sjukliga ledarkulten. I Nordkorea får denna en ytterligare krydda av att den förment kommunistiske ledaren tillhör en dynasti av klassiskt konfucianskt snitt. Kim Il Sungs ande svävar bokstavligt över den stat där hans söner och sonsöner leder i hans namn fortfarande: ”den Store Ledaren” är ju president i evighet, och hans efterträdare endast överbefälhavare eller partisekreterare och slika, mindre titlar.  

Ledaren som vinkar till folket. Ledaren som ger produktionenheten, antingen det är kollektivjordbruket, gruvan eller kontoret, fantastiskt visa råd. Ledaren som leker med barn. Ledaren som pekar mot framtiden.  Ledaren som supehjälte till häst uppe i bergen (??). Men det är klart, enligt en tidigare poster föddes ju den enbart hole-in-one-slagande, operaskrivande och övermänskligt stilige Kim Jong-il praktiskt taget på hästryggen. Att han var en lönnfet och hjärtsjuk  liten fluktare som inte vågade flyga hörde liksom inte till saken.

Det kampretoriska inslaget med folk i gevär och bistra miner, eller följ-ledaren-temat där massor sluter upp bakom ledaren och/eller hans heliga bok är förstås en annan självskriven och ofta upprepad trop.

Det finns mycket att göra sig lustig över, mitt i det tragiska öde som varje dag vederfars nordkoreanerna, inklusive den kitschiga konst de måste stå ut med.

En är att det nordkoreanska bildspråket också har sin parallell i deras politiska språk, som är tryfferat med bombasmer och konstiga, överspända invektiv. Se sajten DK-News, en databas tillägnad nordkoreansk propaganda, som har den roliga ”Nordkoreanska diplomatiska förolämpningar-generatorn” för ett smakprov på hur det kan låta…

(http://www.nk-news.net/extras/insult_generator.php )

Det går ännu i denna dag uppenbarligen ut order på att visualisera de märkliga hatiska utfallen. I år skrev till exempel http://www.economist.com/blogs/banyan/2012/04/north-korean-propaganda och http://www.nknews.org/2012/04/8-leemyungbak_cartoons/om de nordkoreanska nidbilder som porträtterar sydkoreas president Lee Myung-bak, som regerignen i norr hjärtligt avskyr eftersom han inte är för eftergifter till Pyongyang, som en råtta.

Nordkoreas märkliga bildkonst är ingalunda ett passerat stadium, snarare förstärktes det bisarra draget under Kim-Jong-ils, den andre nordkoreanske kejsarens, tid. . Nu väntar vi bara på vilka spännande fantasmagorier som skall plitas ner om den nytillträdde Kim Jong-Un, den tredje i raden.

**************************************

Här har tidigare filmposterns utveckling diskuterats, i ett inlägg om posterns utveckling

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/09/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-1/

samt ett om en modern postervariant, signerad Rebecca

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/14/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-serendipitet-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-2/

Ett annat inlägg på temat visuell propaganda med ideologiska motiv, apropå kreationistiska bildframställningar

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

___________________________________

North Korean Posters: The David Heather Collection av David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) finns på adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3791339672, bokus http://www.bokus.com/bok/9783791339672/north-korean-posters/ och Amazon http://www.amazon.com/North-Korean-Posters-Heather-Collection/dp/3791339672

Artiklar & Blogg:

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, En bild säger mer än tusen ord, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?

NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?

7 01

Publicerat av


När vintern och sjukdom drar ner humöret och lusten att göra research och posta gör temperaturen sällskap ner mot nollstrecket…

så kan man, om man så önskar, dra fram någen av de 50-tal små utkast och skisser till inlägg som man städse kan ha liggande, och le åt den sköna paradox eller oxymoron om man så vill, som det är att den utfattiga totaldiktaturen Nordkorea har en kår med alldeles särskilt stilfulla och tilldragande…trafikpoliser.

Detta i ett land där trafiken är mer av ett imaginärt eller science-fiktionbetonat begrepp. Som en diplomat uttryckte det, så kan man till vardags lägga sig ner och ta en liten tupplur på vilken som helst av Pyongyangs större gator utan att riskera att bli överkörd…

Det är iofs inte så knasigt som det kan verka – i ett land där symboler och gester är det enda utom en groteskt överdimensionerad armé som regimen har att erbjuda förslavade undersåtar så fyller den här sortens företeelser en roll som symbolisk kompensation, en snuttefilt eller fiktiv ersättning för vad ett mer framgångsrikt eller ens gångbart styre kunde erbjuda… nämligen bilar på gatorna. Länder som, tja, Kina, eller Indien, eller Malaysia, för att inte nämna grannen söder om den demilitariserade zonen, Sydkorea har kanske inte välklädda och ovanligt snygga trafikpoliser. De har trafik.

Det finns förstås många mörkare aspekter på det här fenomenet, inte minst förstås att de här stiliga kvinnorna kan se ut som de gör genom att de dels är speciellt utvalda för sitt utseendes skull, upprätthåller sin sköna fysik genom extra ransioner som gör att de olikt större delen av befolkningen inte lever på svältens rand, samt förstås att Nordkoreas bortgångne lille fjant till ledare Kim Jong-il (likt sin fader) hade en speciellt gubbsjuk (för att inte säga feodalt perverad) attityd till kvinnor, och städse omgav sig med sådana som föll honom i smaken… Att klä huvudstaden i en slags pinup-show av snygga kvinnliga poliser är i förlängningen ytterligare ett sätt som Nekrokratin i Nordkorea förnedrar sig själva och sitt förslavade folk.

Jag snubblade på de de här märkvärdiga poliserna bland en av dessa knasiga specialsajter som nätet utgör en sådan trevlig liten miljö för – en hel sajt som alltså specialiserar sig på ”Pyongyang traffic Girls” som utgjorde ännu en påminnelse om att verkligheten kan vara knasigare än vad man kunde dikta ihop…

http://www.pyongyangtrafficgirls.com/forum

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, En bild säger mer än tusen ord, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance

3 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

2 01

Publicerat av


Del 3 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I ASIEN (exkl. Japan & Mellanöstern)

Asien är en paradox ur fattigdomssynpunkt. Ur ett perspektiv är det den just nu mest intressanta och hoppingivande världsdelen ifråga om fattigdom. Hundratals miljoner människor i Kina, Indien och Sydöstasien har lyfts ut ur fattigdom av de snabbt växande ekonomierna i de länderna. Eftersom befolkningarna i länder som Kina och Indien (1,3 respektiuve 1,1 miljarder invånare) är så stora innebär det en stor mängd människor i absoluta tal, men proportionellt sett har vissa s.k. ”tigerekonomier” såsom Malaysia åstadkommit ännu mer ifråga om andel av befolkningen.

Men samtidigt är Asien fortfarande hem för den största koncentrationen fattiga i världen. Över 900 miljoner människor lever ännu under den svåra fattigdomsgränsen på 1,25 USD om dagen, 600 miljoner av dessa i syd- och sydostasien. Hur detta kan hänga ihop skall här översiktligt presenteras.

Enter the Dragon – Kina

Störst går ut först. Den ”kommunistiska” diktaturen Kina, världens folkrikaste land (>1,3 miljarder invånare), brukar självt lyfta fram de stora framsteg som gjorts för att minska fattigdomen. Fortfarande på 70-talet var över 30 % av befolkningen på landsbygden officiellt klassade som fattiga 2.8% lever under fattigdomsstrecket enligt världsbankens uppskattning. Officiellt lever 21,5 miljoner under den officiella siffran för ”absolut” fattigdom, som motsvarar inkomster på mindre än 90 USD om året, och ytterligare 35.5 miljoner under siffran för ”låga inkomster” på 125 USD om året. (2007).  En väldig minskning har således skett. Icke desto mindre uppskattas det dock fortfarande att något i stil med över en tredjedel av befolkningen, eller mer än 450 miljoner människor, lever under världsbankens 2 USD/dagen-gräns.

Vad Kina framför allt lyckats med är att lyfta den relativa nivån som dess hundratals miljoner fattiga lever i. Utbyggnad av elektricitet och rinnande vatten och infrastruktur generellt har varit viktiga faktorer, tillsammans med upprättandet av skolor och flera antianalfabetismkampanjer som förbättrat livet och höjt standarden generellt för framför allt bönderna. Det har framförts att det auktoritära styrets styrka har varit förmågan till storskaliga projekt. Inte sällan har dock dessa skett på ett tämligen brutalt sätt, som i det stora dammprojekten ”3 Raviner” som bidrog till att elektrifiera mellersta Kina men krävde att 1,4 miljoner människor fick tvångsflyttas.

http://www.youtube.com/watch?v=B7U0qaKRnbE

Totalt sett räknar dock Kina med att minst 100 miljoner människor på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Kina har också en stor grupp av s.k. ”flytande” befolkning, och det uppskattas att så många som 100 miljoner människor flyttar runt mellan temporära eller svarta jobb. Kinas industrialisering, den snabbaste i världshistorien, har gjort den till ”världens verkstad” – men lönerna och arbetsförhållandena är ofta mycket hårda och knappa. I ett land utan fri press eller fackföreningar är missbruk ofta svåra att stävja, och en mångmiljonhövdad skara människor har bytt vad som var en existens som utfattiga bönder till löneslaveri i storstädernas industriområden istället. Ett lyft, på vissa sätt, men Kina förblir ett land med svårigheter när det gäller fattigdom, även med den absoluta, totala fattigdomen på väg att minskas rejält.

http://www.youtube.com/watch?v=iEvOFlpAye8&feature=related

Kina sitter också i den komplicerade sitsen att trots att absolut fattigdom kvarstår att bekämpa så har den realiva fattigdomen och inkomsklyftorna skjutit fart, inte minst i de öar av välstånd som generar mycket av den tillväxt som dragit upp Kinas ekonomi. Det här är en känslig fråga för de styrande, som också bidrar till att fördunkla statistiken för mängden fattiga i landet. Men Siffror från 2000-talet visar på trenden – både på landsmygden och framför allt i städerna stiger inkomstklyftorna kraftigt.

Malaysia – En Tigerekonomi

Malaysia får stå som exempel på en av de ”tigerekonomier” som bland mycket annat lyckats med att reducera fattigdomen betydligt under se senaste decennierna. 1950 var 50% av landets befolkning fattiga. 2010 hade siffran för de hushåll som klarade sig på mindre än 250 USD om månaden (den Malaysiska fattigdomsnivån,  väl över världsbankens 2 USD-om-dagen-nivå) pressats ner till 3,8 %. Malaysia är på god väg att ingå i gruppen rika länder – men börjar också få sådanas problem med en fattigdom som inte längre bara kan avskrivas med att folk inte svälter ihjäl, utan har lite högre aspirationer. Debatten inom landet konstaterar t.ex. att även en familj med över 625 USD om månaden, alltså över 10 ggr världsbankens fattigdomsnivå, numera har svårt att möta de aktuella kraven på näringsriktig mat, el, kläder, bränsle, transporter, hyra, utbildning och rekreation. Malaysia illustrerar ett dilemma som möter länder som lyckats ta sig bortom fattignivån och är på väg in i de rika ekonomiernas krets – de ökade förväntningar från medborgarna som samma utveckling ger upphov till, och som, just när man trodde sig ha utrotat fattigdomen, gör att problemet aktualiseras igen, fast på en ny nivå.

Den andra faktorn som gör Asien anmärkningsvärd ifråga om fattigdom är dock de enorma klyftor som råder där. Hundratals miljoner fortlever på existensminimum under miserabla förhållanden alltmedan nya städer växer fram och skyskrapor reser sig i ländernas finansiella centra. Vissa länder, såsom Kina, har fortfarande en stor fattig befolkning men har lyckats lyfta nivån även för fattiga över den mest usla nivån, och samtidigt gjort det möjligt för många i städerna att få en mycket högre levnadsstandard. Samtidigt har stora klassklyftor uppstått. Och i regioner som t.ex Sydöstasien och stora delar av Indien biter sig trots vissa framsteg sig en mycket svår fattigdom kvar.

Framåt, men inte tillsammans.

Detta blir övertydligt i just Indien. Samtidigt som landet bli en allt viktigare ekonomisk aktör på världsscenen, och numera kan ståta med en medelklass som kan konsumera på i-landsnivå på över 50 miljoner, lever över 450 miljoner, företrädesvis på landsbygden, i närmast medeltida förhållanden utan rinnande dricksvatten, en vitt spridd analfabetism (speciellt bland kvinnor), grasserande sjukdomar och ett kastväsende och omodernt jordbruk som håller dem kvar där. Detta är också sant, om än inte lika extremt, i medelinkomstländer som Thailand – där finns många fattiga, men andelen som klarar sig någorlunda i de snabbväxande delarna av landet är större än i de två stora jättarna.

27,5% av Indiens över 1,1 miljard invånare lever under fattigdomsstrecket enligt världsbanken. Indien är ett extremt exempel på ojämlikhet inom ett och samma land, och trots att ekonomin tagit stora kliv framåt och flera högteknologiska sektorer kunnat utvecklas där, är det andra sidan av myntet att en form av livegenskap bitit sig fast i landets väldiga lantliga regioner. Jordbrukare som på pappret är arrendatorer blir under krisår så skuldsatta och under de lokala landägarnas våld att de i princip är förslavade och bundna till marken de jobbar på. Lantbruksbefolkningen är generellt sett oerhört utsatt, speciellt de som inte lever i direkt anslutning till de snabbt växande och dynamiska stora städerna. Läskunnigheten i sådana områden är mycket låg, och kastsystemet ligger som en våt filt över utvecklingen i många avskilda trakter, speciellt de s.k. ”stamområden” där folken framlever i närmast medeltida armod – analfabetiskt jordlösa utan tillgång till infrastruktur och kommunikationer.

http://www.youtube.com/watch?v=wGP6OwoRl3o

Barn som tigger på gatorna är en stereotyp bild av fattigdomen i Indien, och ett symptom för den armod som följt med in i städerna där jättelika slumområden vuxit upp utan avlopp, rinnande vatten för hushållen och allmänt usla sanitära förhållanden. 

Just tillgången till vatten och avlopp är ett enormt problem i landet, och en källa till ständiga sjukdomsutbrott och höjd barnadödlighet. Endast 31% av Indiens befolkning har tillgång till riktiga toaletter.

http://www.youtube.com/watch?v=orIFs72HGmM&feature=related

Det finns länder i Asien, främst Japan och Sydkorea men också t.ex. Singapore, som tillhör de rikaste i världen. Deras fattigdomsproblem är samma som Europas länder eller USAs – en marginaliserad del av befolkningen saknar tillgång till sina länders moderna möjligheter, utan att de för den skulle lever i ständigt hot att svälta ihjäl. Fattigdomsgränsen i Japan är t.ex. 22 000 USD (154 000 SEK) per familj på 4 om året, en dröm om en dröm för de flesta Indier. Samtliga har dessa länder också någon form av system för att tackla den värsta fattigdomen. Men liksom hos oss saknas förstås inte Bostadslösa eller familjer som knappt hankar sig fram och saknar möjlighet att köpa nya kläder.

Asien har också några märkliga statsbildningar som tillhör de mest förtryckande i världen, och där fattigdomen som av en händelse är enormt hög. Burma och Nordkorea är två bisarra länder om vilka inte mycket är känt utom just att stora delar av befolkningen lever i yttersta armod. Ingenstans är linjen mellan fattigdom och välstånd kanske så stark ifråga om stater som mellan Nord- och Sydkorea, som utgör ett fantastiskt åskådningsexempel på hur politiska system kan påverka utsträckningen och arten av fattigdom.

Korea – Fattigdom och Välstånd på två sidor om linjen

Sydkorea började sin existens som den fattigare av de två koreanska staterna. Industrierna fanns i norr, och södern var länge ett mer agrart, semifeodalt och av diktatur rivet land. Men efter landets demokratisering från slutet av 1970-talet och framåt steg välståndets snabbt. Sydkorea har den intressanta distinktionen att ha uppnått varje u-lands dröm och är nu ett välutvecklat land, en OECD-ekonomi, med storindustrier som Hyundai, Samsung och Daewoo. BNP per kapita för dess strax under 50 miljoner invånare är ca 24 000 USD per år.

Vad är väl en natt i Seoul...

Där finns förstås fattigdom, men det är ett välfärdslands fattigdom. Ca 15% av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen, som ligger på runt 12 000 USD per år, eller 84 000 SEK per familj och år. Sydkorea har dock starka fackföreningar och ett utbyggt nät av kyrkor och välgörenhetsinrättningar – att vara fattig är ingen picknick, men liksom i Sverige eller Storbrittanien finns stöd att få, och vägar ut.

http://www.youtube.com/watch?v=_LAuuh4M-dc&feature=related

Ingen utgång utom en livsfarlig flykt eller döden är möjlig i Nordkorea, världens mest slutna och repressiva land, och händelsevis också ett utfattigt konkursbo. BNP per kapita är inte ens en tiondel av Syds: 1700 USD per kapita och år.

mot storstadens puls i Nordkorea?

Efter en början som den mer industrialiserade av de två tog det den bisarra kommunistdiktaturen mindre än en generation att köra landet fullständigt i diket, och med Sovjetunionens sönderfall föll botten helt ur Nordkoreas ekonomi. Skillnaden mot det moderna Sydkorea är synlig med blotta ögat från rymden – se satellitfotot över skillnaden i elektrifieringsgrad.

Miljoner har svultit ihjäl i Nordkorea sedan 1990-talet, när ett helt sönderslaget sovjetstylat kollektivt jordbruk utan tillgång till gödningsmedel eller moderna maskiner skall försöka föda en befolkning på miljoner samtidigt som mycket av vad som faktiskt produceras tas av staten för att föda en liten elit, samt för den absurt överdimensionerade armén. Undernäringen är allmän, och vore det inte för utländskt bistånd, mest faktiskt från ärkefienden Sydkorea, skulle miljoner till dö av svält. 

http://www.youtube.com/watch?v=Yu0YdK3I45I

Nästa del i denna serie skall ta upp Fattigdomen i Afrika

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 2 av Serien: Fattigdomen i Rika Länder

Del 4 i Serien: Fattigdomen i Afrika→

———————————————————–

Artiklar och Källor

Uppsatser & Papers

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Kina /China, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Om Fattigdom i Världen, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar/ /Externa websidor, Samhällen Då & Nu, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,

Två saknade och en drar åt helvete – Christopher Hitchens, Vaclav Havel och Kim Jong Il

20 12

Publicerat av


Liemannen hade en upptagen långweekend. Från torsdag till söndag åkte tre välkända och uppmärksammade gesltalter dit, mycket olika till sätt och gärning men alla tre anmärkningsvärda.

I en era där ”idoler” poppar upp lite här och var och kändisskap kan byggas på vad som helst är det ibland bra at påminna sig att det finns folk som faktiskt åstadkommer något, och var handlingar verkligen kan påverka många människors liv på riktigt. Tre av dessa dog inom loppet av fyra dagar runt den senaste helgen. De är förutom mycket annat intressanta också som en illustration till hur olika man kan välja att utöva ett liv av berömmelse och inflytande. Alla tre verkade delvis eller helt inom politiken och påverkade stora människomassor. Men sedan går bilden isär.

Torsdag: Christopher Hitchens

Den berömde debattören, journalisten och författare Christopher Hitchens dog i torsdags strupcancer. I den engelskspårkiga världen var Christopher Hitchens ett mycket välkänt ansikte. Sedan 70-talet verksam inom vänstern och som sådan starkt kritiskt till USAs aggressiva politik runtom i världen gick han mer och mer till attack mot de auktoritära tendenserna hos diktatursystem av alla de slag runtom i världen. Han hade också vida intellektuella intressen och skrev för ett flertal tidningar, om litteratur, reportageresor från runtom i världen och om politiska skeenden också i USA, dit han emigrerade. Outtröttlig och alltid provokativ, med en högstående prosa och berömd för sin ”kärring-mot-strömmen-attityd” gick han i böcker och artiklar till attack mot sådana som Henry Kissinger, Ronald Reagan, Moder Teresa Jerry Falwell och Bill Clinton med samma gusto. Ständigt beväpnad med referenser, citat och humor – han var alltid läsvärd, till och med när han gick för långt eller hade fel.

Under 2000-talet blev han berömd, för att inte säga ökänd, för sitt stöd till invasionen av Irak, något som fick många att avfärda honom som en köpt medlöpare till USAs neokonservativa etablissemang.

Men det var en annan röd tråd i hans gärning som kom att väga allt tyngre det sista årtiondet av hans liv, även om det alltid fanns där som en del av hans antiauktoritära hållning: hans kritik mot religiösa system och försvar av sekulära värden. Efter publiceringen av hans kanske mest kända bok ”God Is Not Great”, kom han att räknas som en av den nymornade ”Nya Ateismens” portalfigurer – de berömda ”Ateismens Fyra Domedagsryttare” tillsammans med Richard Dawkins, Sam Harris och Daniel Dennett. Hans självbenämnd ”anti-theism”var förstås den mest påstridiga och retoriskt skarpaste kritiken, och han var skoningslös mot alla former av religiös eller ”spirituell” smörja, sanningskrav som inte kan stödjas rationellt och framför allt religionens och vidskepelsens anspråk på inflytande i politiken och samhället i stort. Se nedan hans kommentar till de ”Tio Guds Bud”

http://www.youtube.com/watch?v=_QZCB8oy45g&feature=BFa&list=PL9FF221BD6F706FA4&lf=mh_lolz

I USAs av religionen inpyrda samhälle utgjorde han ett viktigt och avgörande moraliskt stöd för de allt fler unga som bryter sig loss från teismens sterila grepp och väljer att kasta religionens skitsnack åt sidan. Hans dissar på detta som många andra områden var berömda och njutningsvärda, och gav upphov till en egen term – ”the Hitchslap”. En stor mängd finns ute på nätet, se nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=mQorzOS-F6w&feature=BFa&list=PL9FF221BD6F706FA4&lf=mh_lolz

Denna blogg beundrar och framhåller Christopher Hitchens insatser och kvalitéer, speciellt inom det (anti-)religiösa området. Man verkligen inte behöver  hålla med honom om allt – hans monomana syn på Irak-kriget framstår som djupt osofistikerad för de som kunde förutse att det skulle bli det enorma debacel och leda till det omfattande våld mot civila som sedan också följde. Att de neokonservativa hökarna i USA skyndade sig att omfamna honom och att han lät dem göra det, med tanke på att hans politiska syn i de flesta andra frågor är diametralt motsatta dessa, förblir en fläck på hans eftermäle.

Men Hitchens hade alltid förmågan att förvåna – och han dröjde inte länge med att göra de neokonservativa vansinniga genom att starkt kritisera irak-invasionens missgrepp, som vilka man valde att samarbeta med efter invasionen eller bruket av tortyr sådan som ”waterboarding” som han till och med utsatte sig själv för.

http://www.youtube.com/watch?v=4LPubUCJv58

Det finns ett stort antal videoinspelningar på Christopher Hitchens på Youtube. Några av dem kan nås på denna Youtube-tråd: http://www.youtube.com/playlist?list=PL9FF221BD6F706FA4.

Lördag: Kim Jong-Il

http://www.youtube.com/watch?v=OBYQbhgTL50

Nyheten kom ut på måndagen, men den lilla strunten dog alltså redan i lördags. Kim Jong-il var den kommunistiska empartistaten Nordkoreas diktator, en position som han ärvde från sin fader Kim Il-Sung, nordkoreas förste enväldige härskare 1994, i vad som kommit att bli den första kommunistiska ärftliga dynasti.

En som i förstone ser ut att fortsätta med Kim Jong-Ils yngste son Kim Jong-Un, som skall ta över från sin fader.

Under Kim Jong-ils tid har Nordkorea glidit allt längre ner i avgrunden. Det är nu ett av jordens fattigaste och samtidigt isolerade länder, där de inlåsta invånarna i sin armod också är de kanske mest propagandapiskade undersåtarna någonstans, drabbade natt och dag av en absurd personkult, bisarr även med kommunistdiktatorers mått.

Denna utmålar sedan Kim Il-Sung den högsta ledarna som en halvgud att dyrka, supervarelser som har alla mänskliga talanger och förmågor, samt några övermänskliga också – Kim Jong-Ils födelse medförde således en omedelbar vår och rekordskördar, mannen själv skall ha skrivit operor som är de bästa på jorden, när han spelar golf slår han bara hole-in-one osv (se några sammanställningar av Koreans propaganda om ledarens bedrift här och här). En av de knasigheter som följer är att Kim Jong-Il själv aldrig axlade rollen som landets president – den titeln reserverades för evighet, ja evighet för hans fader, ”Den Store Ledaren” Kim Il-Sung som ju är… död sedan 1994. Det gör ovanpå allt annat Nordkorea till ett land med en Död statschef (en Necrocracy eller Mauseleocracy, för att citera Christopher Hitchens ovan).

http://www.youtube.com/watch?v=bx4iC5Gtzk8&feature=endscreen&NR=1

Nordkorea självt utmålas som en rik, framgångsrik och respekterad nation trots att den är en internationell paria och stora delar av dess befolkning under Kim-Jong Il lever på svältens rand, och miljoner redan dukat under för svält och bristsjukdomar. Själv nekade sig Kim Jong-Il sig något – han levde ett lyxliv i palats, samlade på alla möjliga saker som var förbjudna för hans undersåtar som västerländska filmer, lättfotade blondiner och annat skoj.

Kim Jong-Ils död drog naturligt nog mycket press när nyheten kom ut, vilket skedde två dagar efter händelsen. Kim Jong-Il var inte bara en statschef, utan Korea är ju ett av jordens absolut farligaste gränsmarker och konfliktområden, där den groteskt uppsvällda militärmakten (en av världens största) städse står stridsberedd vid den berömda stilleståndslinjen med den demilitariserade zonen (DMZ) som delar Korea i två stater. Trots en stapplande ekonomi har Nordkorea utvecklat kärnbapen och långtgående ballistiska missiler för att hota sina grannar, missilteknologi som de för övrigt misstänks ha sålt till andra osmakliga regimer som Pakistan och Iran, därmed görande världen mer osäker och påskyndat en nukleär upprustning som påverkar fred och säkerhet långt bortom det lilla Nordkoreas gränser.

Det är verkligen sorgligt, som en kompis påpekade, att se hur nordkoreanerna så totalt stympats och förslavats inte bara fysiskt utan också mentalt, att de liksom när Kim Il-Sung dog känner tvånget att förnedra sig med hysteriska utspel av ”sorg” över en ledare som inte bringat dem annat än lidande, umbäranden, ofrihet och en totalt skev och obildad väldsuppfattning.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=pSWN6Qj98Iw

Således kan man inte enbart glädjas åt ännu en föraktansvärd tyrann är borta (en mindre på denna bloggs lista över snubbar som måste bort för övrigt), utan det är också enerverande och ororväckande att det slutna kommunistriket nu kommer att gå igenom en period av instabilitet och omrörningar i maktens topp. Man önskar förstås att hela bygget skall krascha och nordkoreanerna äntligen befrias från sin livegenskap i ett återförenat Korea. Men som sagts verkar planen i förstone vara att sätta Kim Jong Un som näste koreanske kejsare, eller vilken titel de nu hittar på åt honom som toppfigur i den bisarra staten Nordkorea.

Söndag: Václav Havel

Václav Havel slutligen, var en pjäsförfattare och dissident som kom att bli Tjeckoslovakiens siste president (1989.1992) och sedan den Tjeckiska republikens de nästföljande tio åren. Som fri intellektuell i opposition tilld en tjeckiska kommunistiska enpartistaten kom han efter det nerslagna upproret i Tjeckoslovakien, den berömda Pragvåren 1968, och var en av de främsta personligheterna bakom manifestot Charta 77 som tog fasta på kommunistregimens brott mot de mänskliga rättigheterna. För detta blev han återkommande gripen och fängslad under flera år, för inget annat brott än att ha framför kritik mot systemet.

Václav Havel var en resonerande ledare, knappast någon påstridig TV-personlighet, utan en mild, eftertänksam, reflekterande och tänkande person. Han kunde vara lite väl lågmäld och upplevas som överdrivet förbehållssam och kanske lite träig – men där fanns alltid principer som aldrig sviktade, och som han fortsatte att driva under hela sin gärning. För en fri tanke, för åsikts- och yttrandefrihet, för mänskliga kvaliteter, bildning och kultur, värden som han försvarade inte bara mot totalitära ideologier utan också mot ekonomism och förflackning i ett av konsumism och yvig ytlighet präglat marknadssamhälle.

http://www.youtube.com/watch?v=vHWwcFew4wA&feature=related

Vaclav Havel var i en mening alltför god, alltför djupsinnig för den hårda politiska verkligheten, och var, trots den respekt och aktning som kom honom till del från vida kretsar som en enande och hjältemodig figur i sitt hemland, inte lika populär hemma som utomlands. De principer som han förespråkade var lika irriterande för populister som auktoritärt anstuckna. Han fick mycket kritik för sitt beslut att frige mängder av fängslade, även kriminella, på grunden att det korrupta Tjeckoslovakiska rättsystemet så till den grad åsidosatt prunciper som rättsäkerhet och proportionalitet att deras domar inte kunde ligga till grund för många av de straff som fångar, om än kanske skyldiga till brott, avtjänade. Trots att han var avgörande i att avskaffa Warsawapakten och få bort sovjetiska trupper inte bara från sitt eget land utan alla de forna sovjetiska vasallstater, och drev principen om demokrati och suveränitet i varje land, ledde hans avsaknad av ytlig nationalism  för sakens egen skull till att han kom i otakt med allmänhet och rådande politiska vindar genom att motsätta sig att Tjeckoslovakien delades i de nya staterna Tjecken och Slovakien. Han var starkt för Europeisk integration och samarbete över gränserna och fortsatte att rikta kritik mot totalitära stater som Kuba (se nedan).

http://www.youtube.com/watch?v=C1si3jBduCI

Václav Havels plats i historien kommer att vara bredvid sådana som Nelson Mandelas eller Mahatma Gandhis. De är figurer som har verkat befriande och ökat livsutrymmet för de folk som haft förmånen att ha dem tillhands under svåra tider och tyranners välde. Det är synd att Václav Havels frånfälle skulle komma att överskuggas av diktatorn i Pyongyangs – men som kontrast och jämnförelse kan det också verka. Två ledare, två arv till världen.

———————————————————–

Christopher Hitchens

Kim Jong Il

Vaclav Havel

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Kändisar /Celebrities, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Samhällen Då & Nu

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: