Category Archives: Fotboll /Football /Soccer

Snyggast Lagsymbol? Syrianska svävar över Stockholmslagens himmel…


Nyligen gjordes här en uppdatering apropå fotbollskaget Assyriskas lagsymbol, efter att ha fått en förändring av denna påtalad. Men samtidigt, och faktisk mer intressant och aktuell, så tog jag också en titt på Syrianska FCs, det nuvarande Södertäljelaget i Allsvenskans, symbol.

Syrianska FCs emblem var inte en del av min sammanställning när jag först gjorde den, eftersom de till skillnad från sina kusiner i Assyriska FF då inte spelat i högsta divisionen. Men 2012 var rollerna ombytta, och mer än dags- och de är välkomna, om inte annat så för sitt emblems skull.

För Syrianska FC:s lagsymbol, emblem eller märke är riktigt, riktigt snyggt, och skulle i mitt sinne kunna göra AIK högsta rangen stridig.

Den har allt. De snygga, kontrasterande färgerna rött och gult. En tydlig inramning. Ett enkelt band under.

Pricken över i.et är dock symbolen mitt på. Här snackar vi tradition och estetisk perfektion. Den bevingade solen eller lågan, mest känd under sitt persiska namn Faravahar  är en urgammal symbol för Gudarnas makt i mellanöstern, i själva verket långt äldre än perserriket, och söker sitt ursprung i det gamla Ur och Egypten. 

Symbolen togs upp och blev vanlig under det stora Neo-Assyriska riket som ju erövrade och förenade samtliga de tre stora centra för civilisation i mellanöstern på 700-talet: Syrien, Egypten och Mesopotamien. Det här mötet framgår boktstavligen av t.ex stenkarvningen av Gilgamesh, den Uriske gudakonungen med 2 minotaurer och en bevingad sol, från 800-talet FKr i syriska Tell Halaf, från tiden då området var under Assyrisk överhöghet.

Denna anrika symbol är förstås ett starkt och laddat statement för det likaledes betydelsemättade laget Syrianska. Eftersom Syrianska FC liksom sitt systerlag Assyriska är en klubb som företräder en hel folkgrupp, och därför blir mycket djupare i sin innebörd än att bara vara ett fotbollslag.

Dessutom måste själva det avbildande mönstret anses passande för ett stridande lag. En brinnande låga som skall flyga över världen, liksom. Det inspirerar. Och den stiliserade varianten i rött och gult är också vackert väldesignad och passar väl för att sätta på just flaggor, med ökad effekt för lagets kulturella betydelse. Möjligen plottrar texten med fotbollen under Faravahar-symbolen till det hela. Medan den svarta arameiska texten över symbolen (som lyder: Hudro Suryoyo b-Södertälje, som ska betyda ”den syrianska sportklubben i Södertälje”), är snygg och dekorativ, bryter den underliggande ”SYRIANSKA FC” upp renheten och sammanhållningen i helheten och adderar ett annat färgschema för en enskild detalj. Den kunde man gott ta bort, för ökad perfektion. Det är inte en fråga om less is more. Själva informationen i texten kan mycket väl has med i emblemet, man kunde t.ex. skriva in det i bandet under, som kunde göras bredare för att inrymma detta utan att det påverkar den ovanliggande symbolens renodlade karaktär.

En lite tragikomisk sak som själva existensen av både Assyriskas och Syrianskas fotbollslag också påminner om är den lätt absurda schismen mellan de grupper som idag kallar sig Assyrier och Syrianer (eller syriansk-ortodoxa, eller… kärt barn har många namn…), som trots allt, har nästan allt gemensamt. Men var och en må bli salig eller småfånig på sin fason. Som en lustig detalj är ju Faravahar en genomhednisk symbol som i praktiken har lika mycket att göra med syrisk-ortodox kristendom som, tja, säg en julgran eller påskhare…

Men slutkontentan är dock hedrande och oomtvistlig: Syrianskas emblem är en lyckad och skön design, en prydnad för sitt lag och sina fans. Dessa som i skrivande stund också verkar kunna ta chansen att förbli i högsta divisionen, görande rättvisa till sin valda symbol. Som av en lustig tillfällighet spelade AIK och Syrianska, lagen med de två snyggaste emblemen, lika (1-1) igår.

(se http://www.svenskafans.com/fotboll/AIKs-gulddrommar-i-kras-igen-459575.aspx?tnl336Click=fotboll&tnl336Tab=ArtCom, http://www.dn.se/sport/fotboll/aik-tog-inte-chansen-i-guldstriden, http://www.svd.se/sport/novakovic-det-ar-kort-for-aik_7622880.svd, http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article15684690.ab och http://www.expressen.se/sport/fotboll/allsvenskan/touma-chockade-aik—efter-slarv-pa-rasunda/)

För vidare skrivet om Stockholmslags lagsymboler se

←Den ursprungliga artikeln ”Snyggaste Lagsymbolen?”

samt

 ←Uppdateringen i “En återblick på assyriskas klubbmärke

———————————————————

FÖR Mer om den anrika Faravahar-symbolen och den bevingade Sol som föregick den, urgamla symboler för gudarnas makt i Mesopotamien respektive Egypten, t.ex i http://en.wikipedia.org/wiki/Faravahar och http://en.wikipedia.org/wiki/Winged_sun

För mer om  Syrianska FC se förstås deras egna sajt, http://www.syrianskafc.com/, samt lagets wikipediasidor på engelska och svenska i http://en.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC och http://sv.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC med förbehåll för eventuella fel, vilka som vi sett, inte är okända på wikipedia. Svenska fotbollsförbundets stattistik (http://svenskfotboll.se/allsvenskan/lag/?flid=25607) är förhoppningsvis korrekt. Se svenska Fans sida om Syrianska för matcher och skrivet om deras matcher, http://www.svenskafans.com/fotboll/syrianska/

Snyggast Lagsymbol? En återblick på Assyriskas klubbmärke osv…


En liten återblick på ett klubbmärke som finns i en annan, och snyggare variant, och lite kringfunderingar kring vad ett klubbmärke kan betyda… En anonym kommentator här på bloggen påpekade för en tid sedan att Assyriskas Fotbollsföreningens klubbmärke för en tid sedan ändrades så att den faktiskt har en inramning numera, sådan som jag efterlyser i min kommentar till klubbmärkenas utformning i inlägget ”Snyggaste Lagsymbolen”. En titt på klubbens egen sida http://assyriska.se/, visar att så mycket riktigt verkar vara fallet. [Ifråga om varför jag hade en icke-inramad variant i min sammanställning har jag väl inget att säga till mitt försvar än att wikipedia, som var den som hade den största publicerade bilden av märket på nätet, hade varianten utan ram (se http://en.wikipedia.org/wiki/Assyriska_F%C3%B6reningen). Jag brukar oftast välja bort mindre exemplar av bilder. Det visar åter att man måste ta wikipedia, speciellt de icke-engelska varianterna, med en nypa salt. Och att assyriska borde ha ett STORT exemplar av klubbmärket på sin sida. För säkerhets skull, liksom.]

Assyriska utan inramning

Inramningen utgör förstås en klar förbättring av klubbmärket. Den stärker dess sammanhållning och också det röda inslaget i märket, vilket gör den tydligare och mer kontrastrik. Som framgår av mitt första inlägg reser assyriskas märke intressanta frågor om att detta emblem har en mer djupbottnad symbolik än de flesta klubbmärken. För i den uttrycks något som är minoritetsgruppen assyrierna förmenat – att se en symbol som verkligen företräder dem som folk. Assyrierna är överallt i minoritet – även i sitt hemland i norra Mesopotamien. De har ingen nationalstat att kalla sin, ingen flagga som vajar utanför FN. Inget Landslag. Det gör klubbemblemet till ett uttryck för identitet som går mycket djupare än bara ett fotbollslags. Vad än vad supporterskallar som yrar om hur mycket de älskar sitt lag må anföra. Jag pekar på detta för att assyriskas symbol därför är en symbol som på ett sätt är mycket vidare än de andra lagens. Detsamma torde för övrigt gälla Assyriskas ”systerlag”, Syrianska FC. (Se också t.ex. http://www.fotbollskanalen.se/superettan/klassiker-ur-offside-det-sista-steget—berattelsen-om-assyriska/, http://www.fokus.se/2009/06/fran-mesopotamien-till-sodertalje/ med flera artiklar – det har skrivits en hel del om just hur viktigt de här klubbarna betyder för sina fans och de folkgrupper vilkas namn de bär) Nu anser jag inte att den därför blivit det snyggaste märket. Såsom varande icke förbunden med något speciellt lag, bedömer jag märkets utformning enligt rent estetiska kriterier, utan associationer eller andra sidoblickar av vad märket innebär. I mina ögon, var och är alltså assyriskas märke inte snyggast, oavsett vilken vikt den tillmäts. Estetiskt hade gnaget då en toppposition. I mitt enkla och möjligen något kallhamrade sinne, och skälen för det angavs. MEN numera finns, och korrigeringen av syrianskas märke erbjuder ett utmärkt tillfälle för att ta upp det, sedan mer än ett år ett nytt Stockholmslag i Allsvenskan, vars klubbmärke inte går av för hackor. Det kallar på ett eget inlägg, där vi skall kika närmare på Assyriskas systerklubb, Syrianska FC. För huvudinlägget där Stockholmslags symboler jämförs, Syrianska FC klubbmärke←Se ”Snyggaste Lagsymbolen

För nästa inlägg på temat Stockholmslags klubbmärken se ”Syrianska Svävar…”→

Efter FotbollsEM Polen-Ukraina 2012, del 3 – Lite Rasputitsa Någon?


Idag Söndag, när den sista matchen spelas i detta FotbollsEM, som trots allt blev njutbart trots en lite tidig sorti för Svedala, kan man fundera på vad som blir kvar efter ett sådant Mästerskap.

Det är en klassisk fråga, inte minst på grund av de enorma kostnader som är förbundna med anordnandet. För att se till att miljontals besökare kan ta del av spelen. Ett väl genomfört OS, FotbollsVM eller EM blir en magnet för framtida turism men också anordnandet av sådant som stora konferencer. Landet får rykte om sig om att kunna ta emot folk. Det här har hela tiden hängt som en väldigt speciell förutsättning över just detta EM, eftersom Polen och Ukraina skiljer sig så mycket från varandra ifråga om sin utbyggnad av sin infrastruktur.

Värdstäder med reservorter

I ett första inlägg om EM beskrevs hur de här två länderna både har varit enade men också glidit isär genom historien gavs en bakgrund till att Ukraina, som del av ex-sovjetunionen sett sin politik och ekonomi svårt förvanskad och sina framsteg delvis förhindrade av det politiska kaos och den korruption som kommit att vidlåda landet efter murens fall. Polen å sin sida började sin reformering innan murens fall och är också ett land starkare integrerat med väst, EU-medlem och geografiskt nära de stora pengarna i Tyskland. Deras förberedelseagenda är också en genomgripande katalog ämnad att lyfta hela landet (som framgår av regeringens katalog på åtgärder. Se också http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fotbolls-em-ska-sakra-polens-ekonomi_7246343.svd)

Redan det gällde de mest uppenbara och på sitt sätt enklaste förberedelseobjekten, arenorna, kunde man skönja den här skillnaden (se föregående inlägg). Byggandet och upprustningen av dessa verkar på det hela taget ha lyckats, men medan den verkar ha haft goda effekter på Polens ekonomi, med ökat byggande som är mer strategiskt genomfört, har effekterna på Ukraina varit mer tveksamma.

Автомобільні дороги – Autostrady

Eller tja, vägar. Eller snarare kanske infrastruktur rent generellt. De mestadels obelagda vägarna i Sovjetunionen före kriget (alltså förutom Ryssland även nuvarande Ukraina och Vitryssland m.fl) var så legendariskt dåliga att det fanns ett namn i folkmun, rasputitsa ”den leriga säsongen” på de närmast ofarbara förhållandena under hösten innan frosten satte in. Det är ett erkänt faktum att uselheten på de ukrainska och vitryska vägarna bidrog starkt till nazitysklands svårigheter på östfronten.

 

Nu är det kanske inte riktigt lika illa. Men vägar och ifrastruktur släpar likafullt efter: för medan kommunistiska diktaturer var överlägsna på spotta ur sig stridsvagnar och kanonmat så var de långt under de nazistiska dito på att fixa vettiga motorvägar. Och Ukraina speciellt har på sina 20 år av självständighet tidigare knappast ansträngt sig för att göra de enorma satsningar som skulle behövas. Se kartan över större vägar i det stora landet. 2011 var inga av de vägarna av Europavägsstandard.

Ukrainas förberedelser har varit punktbetonade – Ukraina är ett stort land, men framför allt finns där varken ekonomiskt eller politiskt samma förutsättningar att genomföra sammanhållna projekt som i Polen. Flygplatser har rustats upp, ringvägarna runt flera stora städer fått välbehövlig upprustning. Men så sent som 2012 saknade Ukraina fortfarande en enda modern motorväg till Europa.

Vägarbeten och förbättringar av Polens vägnät

Av vad som framgått av olika fora på nätet, även kommentarer från främst lokala polacker, var infrastrukturen ett stort orosmoln även i Polen. De polska vägarna har också varit illa underhållna i relation till den stora tillväxten av fordon efter murens fall.

Trots att en del vägar inte blev riktigt färdiga och kom att dras med problem under mästerskapen måste man ändå konstatera att det är en mäktig insats som gjorts för att uppdatera landets vägnät, ett som kommer att komma polackerna till godo långt efter att festen dragit vidare. Landet har fått bättre tvärförbindelser, Warsawa speciellt har gjorts mycket mer åtkomligt och står fram som ett riktigt transportnav nu. Och trots att man inte hann med precis allt, kommer man när det blir färdigt att för första gången ha fullständiga moderna vägförbindelser i både axeln norr-söder och väst-öst (se karta). Mycket har f.ö. möjliggjorts tack vare EUs stödfonder.

Hotell och Besöksindustri

De hundratusentals turister och sportfans som väntades besöka Polen och Ukraina behöde förstås någonstans att bo. Det här var också ett huvudbry för de arrangerande länderna. Statsitik nedan från STR-hotellnäringens statistikleverantörer, visar att värdstäderna låg klart i underkant ifråga om tillgängliga hotellbäddar jämfört med flertalet tidigare värdstäder.

En fråga som fröstås alltid aktualiseras när många kommer på en gång är att priset för tillgängliga bäddar stiger raketartat. I Ukraina, där gapet mellan den inhemska befolkningens inkomster och turisterna är som högst, och där en allmän roffarmentalitet kan härja mer fritt på grund av all korruption, infann sig en oro för att ockerpriserna skulle nå sådna nivåer att även turisterna skulle dra öronen åt sig.  UEFA självt har riktat kritik mot Ukrainas frånvaro av regleringar och kontroller på området.

I Ukraina har dessutom farhågor rests om vad man skall göra av nya hotellanläggningar i framtiden, med tanke på att landets egna inhemska turism rör sig på en kostnadsnivå långt under priset för de västtillvända hotell som byggts. Här ser man hur ett korrupt samhälel saknar förmågan till långsiktighet – det skulle varit bättre att bygga prisvärda hotell som kunde locka framför allt turism och besökare från de mindre penningstinna men mer näraliggande grannländerna.

I Polen är åter detta mindre av ett problem, och med den nya infrastruktur som förhoppningsvis skall öka resandet till och genom landet finns förhoppningar om att den nya utökade kapaciteten skall bidra, snarare än bli en kostnad, för ökad ekonomisk aktivitet. Längs med de många nya lederna runt t.ex Warsawa har det i samband med EM strösslats med nya hotell av mellan-till-hög kvalitet en bit (upp till 5 km) från stadskärnan. Det är uppenbart att man i Polen räknar med att även i framtiden finna gäster för dessa.

Besöksindustrins baksida, som en ökad prostitution, är ett problem som uppmärksammats i främst Ukraina. Prostitutionen grasserar i Ukraina som utvecklats till ett sexturismens Mecka i Europa, och ingen inbillade sig att det där skulle annat än öka under EM. Det deprimerande i sammanhanget är att en genomkorrupt poliskår och politiker som inte bryr sig ett dyft knappast lär göra något åt saken även i framtiden.

Politik?

När det gäller diskussionen om politiska effekter så går även här diskussionerna vitt isär. För Polen, ett mer normalt, modernt land innebär de lyckade mästerskapen mer ett kvitto på redan gjorda framsteg och samtidigt ett verkligt tillfälle ätt ytterligare lyfta sig. Redan före avspark kunde man konstatera att i Polen hade den stora byggnadsaktiviteten och investeringar fått positiva ekonomiska effekter, och förhoppningar om framtida positiv utveckling såg mycket mindre ut som glädjekalkyler än i det andra värdlandet. Landets ledning har levererat, och förtroendet för dess exekutiva kompetens har därför ökat, både inhemskt och bland utländska betraktare.

Annorlunda är det i Ukraina. Det är symptomatiskt att det före EM talades en del om framför allt Ukrainas brist på rättssäkerhet och korrupta inkompetens, speciellt med hänseende på de politiska skandaler som f.d premiärministern Julia Timoshenkos fängslande och rättegån, som många i väst motsätter sig. (se bl.a. http://debatt.svt.se/2012/06/20/uefa-borde-ha-satt-press-pa-ukraina-infor-fotbolls-em/, http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet samt flera artiklar från den akademiska journalen ”Baltic Worlds” från Södertörns Högskola som satte speciell lupp på Polen & Ukraina med anledning av EM.)

När nu EM drar mot sitt slut kan man dock konstatera att Ukraina delvis lyckats ”göra en Kina”, dvs kritiken har lagt sig eller mildrats i takt med att alla koncentrerat sig på tävlingarna, och fokus lagts på hur turistvänligt Ukraina är. EM lär varken göra till eller från för de mänskliga rättigheterna eller politiska framsteg i Ukraina – om något kommer det rent organisatoriskt lyckade genomförandet snarare att staga upp den typ av regeringar som nu sitter, och som underpresterat svårt för Ukraina invånare hittills.

Polen har som framgått ovan gått in i EM med en mycket mer ambitiös agenda vad gäller landet som helhet. Det är talande att Polens vida mer demokratiskt mogna institutioner, oaktat alla problem, på ett helt annat sätt förmår ta tillvara de möjligheter som arrangerandet som ett evenemang som EM innebär. Polen kommer ur EM mer rustat att integrera landet och med större tillväxtpotential. Man kommer att tänka på OS i Barcelona 1992, som på motsvarande sätt användes som hävstång för framför allt Barcelona och Katalonien för att inleda ett nytt kapitel i regionens utveckling.

←Se tidigare inlägget om FotbollsEM ”…Inte på en Grusplan Nära Dig

—————————————————

 

Se den akademiska Tidsskriften ”Baltic Worlds” från Södertörns Högskola, där experter på Polen & Ukraina genomlyser olika aspekter av samhället i och runt FotbollsEM. Huvudsidan är http://balticworlds.com/whats-up/, med fler artiklar som

Artiklar

Övrigt

FotbollsEM: Polen-Ukraina 2012, del 2 – Inte på en Grusplan Nära dig


Vi fortsätter titta på FotbollsEM, och efter en långrandig utflykt i historien är det dags för ett annat litet sidointresse, de små (?) fotbollsplaner som det hela spelas på…

Футбольних стадіонів – Stadiony piłkarskie

En av de viktigaste saker som krävs för ett modernt idrottsevenemang är förstås arenorna: dessa mäktiga vidunder i betong och stål, där glädje och prestationer och nationers stolthet kopulerar i skön förening…

En titt på kartan nedan visar på vilka städer som EM spelas i. Notera de stora avstånden – det inga små pluttnationer som det rör sig om. Från östersjöns stränder till Azov-sjön kust sträcker sig spelorterna.

Värdstäder med reservorter

Och lika stora som avstånden geografiskt varit, har också svårigheterna med att få allt på plats skilt sig.

I dagens fotbollsvärld är makten över arenornas utformning dock inte en fråga enbart för värdnationen. De stora fotbollsassociationerna, framför allt FIFA och UEFA, har mycket hårda krav som de ställer på nationerna för att ge dem lov att anordna fotbollsmästerskap, inte bara på storlek och antal sittplatser, utan också på utformning av vissa utrymmen, tillgång till goda kommunikationer med mera . Just sistnämnda har, som vi skall se längre fram, varit ett problem i främst Ukraina (se UEFAs regelverk i http://www.uefa.com/MultimediaFiles/Download/Regulations/uefaorg/Stadium&Security/01/48/48/85/1484885_DOWNLOAD.pdf).

Polen och Ukraina är länder där det spelas fotboll, kanske inte på den hägsta nivån, men ändå med en levande fotbollskultur. Så det finns förstås arenor redan. Inte många av dem uppfyllde UEFAS krav dock, och i slutändan blev 6 av 8 av arenorna nybyggen. Även de befintliga arenorna måste dock rustas upp betydligt. Så efter att beslutet om EM meddelades 2007 utbröt alltså en byggsexa av sällan skådat like i de två värdländerna, Polen och Ukraina.

Förutom de åtta reguljära värdstäderna, fyra i varje land, finns också reservarenor, ifall något skulle hända med huvudarenorna (Det kan låta långsökt, men t.ex skulle översvämningar kunna skapa kaos i flera av värdstäderna, speciellt i Polen). Med undantag från Chornomorets-stadion i Odessa var dessa befintliga stadiumanläggningar som ursprungligen var kandidater för att vara värdar, men som föll bort av en eller annan anledning. Även de har rustas upp och står klara för att ta emot EM-trupperna om något skulle hända.

Det är en imponerande kraftsamling som utvecklas, och det är svårt att inte bli motvilligt imponerad. Nedan kommer en förteckning med bilder över samtliga arenor i detta EM.

Städer och Arenor i Polen

 

Reservorter -och arenor i Polen

Städer och Arenor i Ukraina

Reservorter -och arenor i Ukraina

Priset för dessa glimrande fotbollstempel var högt, inte enbart i pengar: över 20 människoliv förlorades i den starkt upptrissade bygghastigheten (se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/arenor-kostar-byggarbetare-livet_7177419.svd).

Efter en svår start, speciellt för Ukraina,verkar det dock som om  både Polen och Ukraina färdigställde sina stadionanläggningar och att dessa klarat UEFAS krav. I Polen har tydligen det myckna byggandet lett till vissa positiva ekonomiska följder, medan de i Ukraina tyvärr mest verkar lämna ett arv av en hög skrytbyggen – för vad man skall göra med de enorma och toppmoderna arenorna i ett land där medelinkomsterna är så pass låg och folk inte har råd att nyttja dem får bli en fråga för framtiden? 

Men till dess ser det iaf bra ut för spelet i EM, och när Sverige kliver ut idag på Kievs Olympiastadion mot just Ukraina kommer det förhoppningsvis att ske i faciliteter som har allt man kan önska.

Klicka bild för del 1 – ”Polen-Ukraina del 1 – I Begynnelsen

***********************************

Se andra inlägg på temat fotbollsarenor och deras tillblivelse, både i Sverige och utomlands…

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/20/uppdaterat-om-stockholms-arenabyggen/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/18/en-kort-aterblick-pa-stockholmsarenan/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/09/fotbollsarenor/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/07/26/fotbollsarenor-utblick-till-det-fjarran-arabien/

————————————————–

Övriga sidor

2012- Jordens Undergång…eller ett lyft för Polen & Ukraina? Om FotbollsEM 2012 del 1- Litet Historia


Nu kan mycket väl dessa saker sammanfalla, men vi sliter oss en liten stund från Mayakalenderns peyotevisioner till förmån för vad som kan bli den sista stora festen som förebådar undergången: EM 2012.

I en kort serie inlägg skall jag sammanfatta mina egna intryck av hur förberedelserna och upptakten till anordnandet av EM gått till. Först ut är en liten historisk tillbakablick och bakgrund till var denna preapokalyptiska karneval står. För sammankopplingen mellan just Polen och Litauen väcker den gamla historienerven här på Indomitus, och tvingar fram en liten utsvävning i medeltida skyar…

Polen och Ukraina – gamla parhästar

Ok, så det är inte ett solvarmt sprudlande Barcelona, men desto mindre bjuder ett fetarrangemang i den största sportens anda alltid på mycket kul. Och i Polens och Ukrainas fall är det lite kittlande att ALLT kommer att vara nytt. Inte bara Arenor. Vägar. Hotell. Rena stadskärnor. Frånvaron av ludna rövare med stridsvagn.

Det som dock inte är nytt är att Polen och Ukraina gör saker tillsammans eller samverkar om stora projekt.  För under mer än 400 år, mellan 1386 till 1795 var de här två länderna i någon form av politisk union, efter 1569 som delar av en förbundsstat, det märkliga Polsk-Litauiska Samväldet, som länge var Europas till ytan största stat. Dess öden och äventyr är en fascinerande historia som är oförklarligt lite känt hos oss, som ändå är nära nästgårds. Ett faktum som inte går att förklara annat än med den usla historieundervisningen i skolan.

Polen samlar sig

Det medeltida Polen befann sig under 1200-talet i full feodal upplösning, och stod inför slutet av århundradet inför hot från omgivande knoppande statsbildningar som Tyska Orden i norr, kungariket Böhmen i söder, och den mongoliska Gyllene Horden i öst. I väst var de rikaste polska länderna, Schlesien och, formellt delar av det Heliga Tysk-Romerska kejsardömet och rov för den invecklade politiken där, snarare än i kungariket Polen. Men under en förvånansvärt kort tidsperiod efter sekelskiftet 1300 lyckades furstarna av Mazovien, med den blivande konungen Wladymir Lokietek i spetsen, det att samla Polens kärnländer till ett mer enhetligt rike som kunde börja hävda sina intressen, och under 1300-talets vidare lopp kunde kungariket under kung Kazimir III ”den Store” inte bara hålla sina fiender i schack utan också expandera.

Riket blomstrade genom ökad regional integrering och handel, bildandet av allt fler städer enligt tysk modell, och via inflyttningen av judiska bosättare som tacksamt fick skydd från de progromer som exploderade runtom i nordeuropa i efterdyningen av Digerdöden eller Den Stora Pesten 1348. Genom en historisk nyck kom Polen att drabbas förhållandevist lindrigt av denna mänsklighetens största katastrof i historisk tid. Polen verkade ha framtiden för sig i såväl politiskt, ekonomiskt som socialt hänseende.

Ukraina kommer in bakvägen via… Litauen?

Ukraina då? Jo, under tidigare medeltid, runt 1000-talet, var Ukraina centrum för den första ryska statsbildningen, det s.k. Kiev-riket, vilken var stark påverkad av nordiska farare på traden Östersjön-Konstantinopel. Kiev-väldet sönderslets av dynastiska strider på 1100-talet, och när mongolerna kom med sin svåremotståndliga hord 1240 var dess saga definitivt all. Framtida ryska stater kom att ha tyngdpunkten längre norrut, och så småningom kom mongolernas favoritunderhuggare, furstarna av Moskva, att samla det vi nu känner som Ryssland. Men det är en annan historia.

Ukraina och Kiev kom däremot att hamna i ett limbo – alltför nära den ukrainska stäppen och den Gyllene Hordens nomadiska överherrar för att kunna stiga upp själva. I skogarna långt uppe vid baltikum, i skydd bakom svårgenomträngliga träskmarker, levde dock på ett udda folk, Europas sista envetna hedningar, litauerna. Dessa hade under 1200-talet till skillnad från sina olyckliga brödrafolk pruserna, semgallerna, letterna och allt vad de hette, återkommande slagit tillbaka den till ”heligt krig” utklädda aggressionen från diverse korsriddarutstyrda outfits som Svärdsriddarorden och senare Tyska Orden.

Under sin första samlande storfurste Gediminas kom litauerna att bilda en hård, krigisk och ganska grälsjuk statsbildning, som när en viss terrorbalans nåddes med sina vid det laget blåslagna kristna grannfolk under 1300-talets första hälft, istället vände blicken österut. Där, i de mer perifera delarna av det forna Kievryssland fann Litauerna utlopp för sina kliande yxor, och kulmen för det s.k. Storhertigdömet Litauens expansion kom när man mot slutet av 1300-talet införlivade västra och centrala Ukraina, det gamla Kiev-rikets kärnländer, i sina domäner.

Storfurstendömet Litauen mellan 1200- och 1400-talet

Polen-Litauen förenas och blir Samväldet

En av de där sakerna som vidlåder monarkier är att helt godtyckliga saker som att någon drottning är ofruktbar eller en kungasnok har dåliga spermier kan rubba hela staten. I Polens fall saknades det en självklar tronarvinge efter Kasimir. Litauens Storhertig Jagiello (Jogaila) hade tidigare erbjudits att ingå personalunion med den Polska stat med vilken man fått allt fler gemensamma intressen och fiender. På villkor att han blev katolik förstås.

1386 ingicks detta första förbund, i vilken Litauen med tillhörande Ukraina förenades med Polen och framgent kom att ha gemensam monark. Men det var ett löst förbund, och de två staterna fortsatte att verka i var sina banor, med Polen vänd mer mot norr och väst, och Litauen mot söder och öster. Med tiden, och då samverkan av de två visade sig fruktbart (man krossade t.ex. gemensamt Tyska Ordens militära makt 1410 i det berömda slaget vid Grünwald) kom man att ingå i en allt närmare samfällighet. 1569 stadsfästes så Unionen i Lublin, genom vilket man skapade en riktig Förbundsstat, det Polsk-Litauiska Samväldet.

Samväldet är mycket intressant ur statsvetenskaplig synpunkt, för det erbjuder ett klart alternativ till den utveckling som kom att prägla de ledande västerländska staterna, som Frankrike, England och vårt eget Sverige. Det var en märklig konstruktion där den avgörande makten inte kom att ligga hos kronan, som saknade starka maktinstrument som en egen armé eller seriösa skattebaser.

Istället var makten samlad hos de stora adliga magnaterna som utövade den via de av adeln monopoliserade rådsförsamlingarna eller riksdagarna, sejm. Bönder och småfolk hade inte ens på papperet något att säga till om, och det enda ofrälse inflytande låg hos städerna, som också stod för en viktig del av skatteindrivningen. Städerna var dock mindre och inte så fria som i väst, så deras inflytande var begränsat. De polsk-litauiska riksdagarna kunde vara kaotiska tillställningar, för dels var deltagarna påverkade av de adliga later som inte nödvändigtvis lånar sig för rationella överväganden, dels fanns en utbredd veto-och talerätt som gjorde det mycket svårt att komma till beslut. Uttrycket ”Polsk Riksdag” för att beteckna en riktigt stökig sammanslutning kommer därifrån.

Ukraina, som utgjorde nära en tredjedel av samväldet hade inte någon egen sejm eller status som egen politisk enhet inom samväldet. Genom en förändring av den polsk-litauiska Samväldesfördragen kom Ukraina att ligga under ”Kronan”, dvs annekteras till Polen. I praktiken kom makten över dess territorier kom att övergå från litauiska till polska stormän. Det här var en viktig orsak till att Ukraina reste sig i serier av uppror från 1600-talet och framåt, varvid de upproriska vände sig till den närmaste vänligt (inte så vänligt, som det skulle visa sig) makten, det uppstigande Storfurstendömet Moskva. I själva verket kan man under stora delar av perioden 1500-1700 spåra konkurrensen mellan de två statsbildningarna Polen-Litauen och Moskva-Ryssland som den drivande politiska konflikten i östra Europa, med Sverige som Dark Horse och tillintetgörare av Polens förutsättningar att hävda sig.

Vi vet hur det gick till slut. Inte minst genom ingripande från vår egen Karl X Gustav, som slog Polen sönder och samman samtidigt som storhetmanen Bogdan Khmelnitsky reste upprorsfanan i just Ukraina, och sedan Karl XIIs ingripande och krig mot Ryssland med Polen-Litauen som språngbräda, blev Samväldet permanent försvagat. Ryssland tog Ukraina och införlivade i sitt Tsardöme, Preussen som tog över Sveriges roll som aggressiv militärmakt i centrala Europa tog de rika, västra riksdelarna. Österrike fick också lite rester. Efter 1795, efter upprepade styckningar av det forna storriket, upphörde Polen-Litauen att finnas till. Det där är något som speciellt polackerna aldrig har glömt.

Å så hoppar vi sisådär 200 år framåt…

Jaja, förutom några små, små incidenter som de napoleoniska krigen, industrialiseringen, första och andra världskriget samt Sovjetunionens uppgång och fall finns inga anledningar att dröja sig kvar vid den här lilla parentesen. Under flera tillfällen sedan 1795 har delar eller alla av de ingående regioner som beskrivits ovan samlats, alltid under främmande överhöghet. Nazityskland, och under längre tid Sovjetunionen höll dem som lydprovinser inom ramen för större politiska projekt. Men det är inte poängen. Utan att notera de intressanta skiljelinjerna mellan de länder som bildade Sammanväldet, och hur de utvecklats sedan just den sista överherremakten, Sovjetunionens, kollaps.

Polen & Ukraina, Samväldet och EM2012 värdstäder

Det moderna Polen och Litauen har konsekvent riktat sig västerut, och velat integreras i västliga sammanslutningar av oberoende stater. Polen är en medlem av NATO och av Europeiska Unionen. Dess institutionella utveckling har, speciellt i Polens fall, i stor utsträckning antagit de västerländska modellerna: demokratisk parlamentarism, flerpartisystem, funktionsindelningar av den lagstiftande, dömande och exekutiva makten och så vidare. Polens större befolkning har tillåtit det att spela en större roll visavi sin omvärld, även om denna tidvis varit av en mer obstruerande än konstruktivt slag. Hela tiden har dock Polen också behållit ett öga mot öst. Känslan av att stå inför hot om inflytande från Ryssland har aldrig varit långt borta. Både av den anledningen men också på grund av historiska och kulturella band har man stött Ukrainas självständighet från rysk hegemoni och närmande till väst.

Se om Polens utveckling inför VM i http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=17101&artikel=4743134

Ukraina självt har dock vacklat. Som en integrerad del av Sovjetstaten sågs dess ”avfall” och självständighet som ett mycket större avfall från makthavarna i Kreml. Ukraina blev självständigt med en mycket mer sovjetisk ekonomisk struktur, och har liksom Ryssland ett kotteri av oligarker. Rysslands försök att göra Ukrainas ekonomi anhängig av ryska intressen samt de ohöljda inblandningarna i landets politik har också rönt vissa framgångar, och fördröjt den marsch mot väst som verkade kunna ta fart under det sena 1990-talet. Ukraina är idag, 2012, fortfarande paralyserat av dessa motsättningar: rättegången mot förra premiärminsitern Julia Tymoshenko och det kaos som vidlåder landets korruptionsridna politik, liksom den upplevda indelningen av landet i östliga ryskspråkiga, och västliga ukrainsktalande delar visar på detta.

(Om Ukraina i relation till dess EM-värdskap se http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet)

Landet Vitryssland fanns inte på Samväldets tid, men frågan är om inte det är till den eran de är på väg. Lukashenkos Vitryssland, Europas sista diktatur, är en sorglig historia där stalinism, personkult, censur och repression som kunde vara hämtad ur Sovjetunionen för 50 år sedan blivit kvar.

Är något av detta relevant? Vad man kan konstatera är att de politiska realiteterna, trots allt vad UEFA och andra liknande organ som IOK säger, spelar roll. Det de inte vill tillstå är vilken roll det spelar.

UEFA:s mindre transparenta sätt att arbeta är iaf. bättre än t.ex. FIFAs, vilket  dock inte säger så mycket. Men så mycket har framgått av den hårda kritik som riktats mot värdländerna åren sedan beslutet att man kan sluta sig till att om Ukraina varit ett framgångsrikt lande med säg, samma BNP per kapita som Polen och än mer, en någorlunda utbyggd infrastruktur, hade landet självt kunnat stå som värdland. Det finns en levande fotbollskultur i landet, som nedanstående karta över klubbar visar.

Karta över Ukrainska Fotbollsklubbar

Det finns pengar, om än staten inte får del av dem och de mest hamnar i rövarbaroners händer. Som det föll sig nu, var det lägligt för de forna bundsförvanterna Polen och Ukraina att göra en gemensam bid för mästerskapen. Polen har de senaste deccennierna konsekvent varit en mycket stark förespråkare för Ukrainas närvande till väst, och sam-anordnandet av EM faller väl in i den traditionen.

Att UEFA under de förhållandena gärna gav Ukraina och Polen mästerskapen när saken avgjordes 2005 och 2007 togs också av många som en slags uppmuntran av framför allt Ukraina, och den väg som den dåvarande, västorienterade regeringen under Viktor Yushchenko såg ut att gå. Sedermera tog saker en annan vändning. Det visade sig att arbetena gick märkvärdigt trögt i den gamla sovjetrepubliken. UEFA blev tvungna att säga till på skarpen.

På senare år har det varit politiska problem som stått på dagordningen. Yushchenkos rival, den likaledes västvänliga återkommande premiärministern Julia Timoshenko, har kastats i fängelse anklagad för maktmissbruk under sin tid som premiärminiset. Tvivel om det rättsäkra i rättegången och sanningshalten i anklagelserna har väckts, och till skillnad från fallet i OS i Kina så tvekar denna gång inte politiker i väst, mest framträdande Angela Merkel men även andra, att använda EM som en markering av politiska ställningstaganden och kräva att Timoshenko friges. Flera har annonserat att de inte tänker närvara (se http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article14763259.ab)

Så kan det gå. Den här lite svävande utflykten till historiens och politikens marker kan tjäna som påminnelse att inte ens frivolt bolltrillande försiggår i ett historiskt eller politiskt vakuum.

I del 2 av ”Fotbolls-EM2012 och Polen-Ukraina” skall vi titta närmare på de tempel helgade åt fotbollsguden som de två länderna rest.

klicka bild för nästa del: ”Polen-Ukraina 2012 del2 – Inte på en Grusplan nära dig”→

—————————————————————

För intresserade av Polsk-Litauiska Samväldet kan flera artiklar på Wikipedia ge en introduktion,

Därefter kan man läsa t.ex.

Dumhet, inkompetens & Korruption i Solna – Sex åtalade för bestickning och medverkan till Mutbrott


Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.

Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.

De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.

Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut

Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?

Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut  förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.

Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena

Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar

Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.

Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.

Storhotellet vid planerade arenastaden

Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:

”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”

”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”

”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”

Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.

Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp  i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.

vy över delar av den tänkta Arenastaden

Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.

—————————————————-

Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.

Uppdaterat om Stockholms Arenabyggen


Det börjar dra ihop sig för de stora arenorna i Stockholm, Nationalarenan och Stockholmsarenan. Räkningens dag är också nära. Många turer har följt redan under byggtiden, och ännu är det en öppen fråga om de kommer att gå ihop, kunna fyllas och sätta Stockholm på kartan och provinserna på plats, eller bli pinsamma fiaskon med en stank av inkompetens, girighet och korruption.

Här har förut skrivits om de Stockholmska arenorna vilka nu alltså kommit en bra bit på väg (se inläggen Fotbollsarenor och En kort Återblick…på Stockholmsarenan).

Stockholmsarenans byggetapper

Den alltid joviale Daniel Lidén (tack och snabb återhämtning på dig) skickade nyligen en länk om Swedbank Arena /Nationalarenan och farhågorna om dess allt mer orealistiska ekonomiska kalkyler (DNnationalarenan—ett-riskfyllt-bygge”). Den säger egentligen inte så mycket nytt, men det är alltid nyttigt att granska siffrorna som krävs och jämföra just med befintliga anläggningar.

I april skrev tidningen Citys Jessica Ritzen en bra artikel om Stockholms arenor (”avspark i Arena-matchen”) där man pekar på den hårda konkurrens som kommer att bryta ut om arenabesökarna – kampen är redan igång, som framgår av Idrottens Affärers artikel ”stockholmsarenans-fracka-replik”. Stockholmsarenan har som nämns i de två första artiklarna trumf på hand i och med kopplingen till en ledande koncertarrangör. Det är också från början klart att Hammarby tagit den nya arenan till sig och förbereder sig att ta den i besittning.

Nationalarenan i mars 2011

Mot bakgrund av ovanstående är det närmast offattbart vilka turer som vidhängt relationen mellan AIK och Nationalarenan. Ännu nästan fem år efter att förhandlingar inletts och med arenans färdigdatum nu i antågande är det inte klart att Stockholmsarenan blir hemmaarena för AIK – diskussionen har inte avancerat speciellt mycket sedan artikeln i Svd från okt. 2007 (”AIK kan nobba den nya Arenan”). I sammanhanget är jag böjd att sympatisera med klubben, trots de konstiga hugskottten om en alternativ arena  för AIK, vilket alltså skulel bli en tredje eller fjärde ny Arena i Stockholm om Djurgårdens avsomnade projekt någonsin lyfter (se Fotbollskanalens ”AIK vill bygga arena i Syndbyberg”).

Men i nyktert tillstånd borde det stå rätt klart för alla att Arenan behöver en stadigvarande ”inneboende” i form av en större klubb, både för sitt varumärke, sin ekonomi och som en investering i att etablera arenan och skaffa sig en bas för framtida besök. Man borde ha kunnat komma överens om något vid det här laget, om någon av de inblande alltså kunde tänka längre än näsan räcker – till slut blir de i alla fall troligtvis tvungna att göra upp.

SwedBank Arena - Redan befläckad av Mutrykten

Mer otrevlig, men tyvärr också knappast förvånande, är de misstankar om korruption och mutor som hänger som en unken odör runt det stora skrytbygget. Se t.ex Dagens Samhälles bevakning , men även andra har rapporterat, som Fotbollskanalen – (”Oro kring Nationalarenan)” eller E24s ekonominyheter . Turerna om det blir ett åtal alals är inte över än, och ligger som en  otrevlig odör över inte bara Arenan – det är ju en hel stadsdel som skall byggas därute.

vy över delar av den tänkta Arenastaden

Som vanligt med stora byggen alltså – de är alltid en chanstagning och lockar fram både det lägsta och högsta från de många inblandade. Fortsättning lär följa.

———————————————

Bilden av den gradvis framväxande Stockholmsarenan är tagen från Madeleine Sjöstedt, Stockholms Kultur- och Fastighetsborgarråds, egen blogg, http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stockholmsarenan/. Där puschar hon hårt för Stockholmsarenan, i vilken staden själv ju har ett starkt intresse – och det är gott så. Jag brukar inte bry mig mycket om vad politiker skriver i sina bloggar – de brukar vara själva definitionen på självförhärligande och egennyttiga (kan någon säga Caaaarl Bildt! 3 gånger baklänges?). Men jag gillar Madeleines blogg – inläggen håller sig till projekten och vad som talar för dem på ett sätt som gör dem till seriösa partsinlagor snarare än bullshituppvisningar.

Bilden av den tänkta Arenastaden runt Nationalarenan kommer passande nog från en närboendes blogg – bloggen Livet i Frösunda, som förstås tar upp de stora förändringar som sveper genom området – https://frosunda.wordpress.com/category/swedbank-arena/

Övriga länkar till artiklar:

Att sätta en lagsymbol på en Flagga

FIFA World Cup 2022 går till…Qatar?


Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Qatars lite aparta ansökan att få anordna fotbollsVM. Och idag (2/12) kom så beskedet från FIFA att de verkligen får anordna VM 2022. Klar Inshallah på det. Eller nåt.

(Se tidigare inlägg som presenterar Qatars VM-ansökan och problemen kring den: https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/07/26/fotbollsarenor-utblick-till-det-fjarran-arabien/)

Eftersom denna blogg i någon mening gett en balanserad bild av Qatars ansökan tidigare skall tillfället tas att ironisera lite över hur saker och ting kan falla ut…

Ännu en gång har det visat sig att de högsta beslutande sportorganen i världen, såsom FIFA och IOK, och deras fullständigt intransparanta sätt att ta beslut lånar sig för konstiga avgöranden. Vi kommer kanske aldrig att få reda på hur mycket vissa av de gamla stötarna i exekutivkommittén fick för att överse med alla de problem som finns med Qatar, vilket underlättas av att röstningen är helt hemlig, och inga vettiga förarbeten eller protokoll till besluten finns.

Qatarerna menar dock business, och har haft tillfällen att öva på anordnandet av stora byggen, som faktiskt, vilket var temat för mitt förra inlägg, varit mer smakfulla än vad man kanske först skulle misstänka (speciellt jämfört med storebror Dubai). Förutom arenorna kan man t.ex. betrakta den stora ljusskrapan Aspire Tower som designades för Asiatiska Spelen 2006, och som faktiskt vunnit pris för bästa arbete med ljus & belysning 2008. Den är inte så ful alls, med sin förgranna och rena fackel-form.

Aspire Tower i Doha, färgsättning

Inför VM-ansökan visade det sig dock att man skulle resa en till liknande skrapa med fet belysning, den för ändamålet byggda Doha Convention Centre på 110 våningar. Man kan i sammanhanget notera den lustiga lilla detaljen att just FIFAs lokaler i Qatar är tänkta att huseras högt upp i den där, vilket tyvärr förstör lite och degraderar den (iaf i mina ögon) till ännu en skrytskrapa där Sepp Blatter & friends kan se ut över sina kungariken i shejkers sällskap…

110 våningar VM-smörjning

Det kommer att dra en hel del soppa att lysa upp de där julgranarna. Man kan ju hoppas att Qatar menar vad de lovat, att spelen skall vara ”gröna” och miljömedvetna…fan tro’t.

37 grader i skuggan i sept, Doha

En annan sak som förhoppningsvis kommer att kraftförsörjas med solpaneler (annars blir det historiens miljöfientligaste tillställning) är luftkonditioneringen… det är vaaaaarmt i Qatar, och arenorna måste alla ha mastiga temperaturanläggningar. Se bilden här från när FIFA besökte Doha i år (14/9) för att inspektera VM-ansökan på plats. Notera att det var i september. VM spelas inte i September, utan mitt i norra halvklotets sommar, under juni-juli. Då det är ännu varmare. Det har talats förut om att ordna VM lite senare, i Oktober, men det har avfärdats av FIFA som antagligen vill sända evenemanget då folk är lediga och kan titta på mest matcher. Det gör, om inte annat, att inkomsterna från reklam kan ökas.

Jaja. Qatar har dock en rätt OK logga. Inte så upphetsande kanske, men i alla fall ren i sin formgivning, där själva det grafiska elementet är taget från en fotbolls femkanter. De lyckades också undvika fällan att ha någon form av tillgjord kufisk skrift till texten och en massa kitschiga arabesker, vilket annars är standard när mellanöstern skall marknadsföra sig för västerlänningar.

Loggan till Qatars VM-ansökan

En virvel med en boll. Med färgerna, blått ljusblått och gult, för havet, himlen och sanden…eller är det solen? Sistnämnda lär vi få se en hel del av därnere…

"Qatars utlägg - jag menar upplägg ser väldigt bra ut..."

  Read the rest of this entry

En kort återblick… på Stockholmsarenan


Spaden är numera fast förankrad i jorden och bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globenområdet i full gång sedan förra inlägget om arenabyggen i Stockholm.

Stockholmsarenan Flygbild

Här skall jag inte ironisera om kontrasten mellan Hammarbys förmåga att få en juste och respektabel fotbollsplan och deras prestationer på just… ja planen. Utan slå an en positiv ton, och nöjt konstatera att det hela fortlöper enligt plan, och att bygget också kan följas och studeras på ett föredömligt sätt, Bajen har t.o.m. haft den goda smaken att ordna med en egen blogg av det pågående arbetet, vilken kan beses här. Ännu är platsen dock främst ett hål i marken, och senast jag kollade skulle man börja lägga grunden. Ännu får vi vänta på den stora visionen ovan.

Say What?

Det som fick mig att hoppa till och göra en liten återblick var dock en annan sak – när jag studerade sidan ”The Stadium Guide” om pågående och befintliga arenor av vikt runtom i Europa, så snubblade jag på några märkligt kontrafaktiska, för att inte säga felaktiga, bilder av den framtida arenan.

Eller?

Vore jag konspiratorisk á la fotbollsfans skulle jag börja svettas och undra: är det så här arenan verkligen kommer att se ut? Har Hammarby och staden endast bedrivit ett märkligt dubbelspel i syfte att lura i oss att den nya arenan är mer spejsad än den faktiskt blir? Är det ett sabotage från avundsjuka djurgårdare/AIK:are/Brommapojkar som inte unnar andra Stockholmslag vad de själva inte får? Eller är det månne bara ren inkompetens från någons sida som gör att olika bilder på den pågående stadion cirkulerar?

OK, inte så illa från markplanet...

Personligen föredrar jag den officiella versionen (nedan) vida bättre än den närmast med våld påbultade fyrkant som the Stadium Guide företer på sin sida. Den bär stark prägel att vara en mycket tidig spekulation, ett av de tidigaste projektutkasten för hur arenan skulle se ut. En spekulation av någon som inte hittat kurvfunktionen till sitt CAD-program. Som symbol för ett modernt, återupprättat Hammarby duger det inte riktigt. Inte för att det förslag som verkligen byggs (eller?) är otroligt fantastiskt – men det är iaf nytt och annorlunda och ser inte ut som allt annat runt omkring.

...men det här är mycket bättre.

Som en lustig bagatell var det ju iaf lite kul. Men det finns, tror jag, ett litet beskt piller därunder. Om Sverige och våra klubblag vore det minsta framträdande som fotbollsnation skulle The Stadium Guide aldrig slarva så med uppdateringen för vad som trots allt är byggandet av en betydande fotbollsfacilitet. Men så är det inte. Detta är ett av följderna av att ligga i gärsgården – folk bryr sig inte om att hålla sig á jour och ha rätt info om en. Sverige eller Schweiz? Fyrkant eller oval? Who gives a crap? tänker fotbollsvärlden. Det skulle de aldrig göra om Portugal, eller Belgien, två med oss jämstora länder. Det är dystert, och borde föranleda uppryckning. Man kan ju hysa den fromma förhoppningen att, när Bajen väl intar sin nya plan, de skall spela så att de sätter den på kartan, och visar sig värdiga den investering som det offentliga – dvs i förlängning vi skattebetalare gjort (via försäljning av byggrätter på platsen till förmån för arenan).

————————————————-

Read the rest of this entry

Fotbollsarenor


I det nyligen avslutade Fotbolls-VM lyckades ju sydafrikanerna , kanske över förväntan, att ordna med ett bra evenemang, och jag misstänker att detta på det hela taget framgångsrika VM kommer att öppna upp fältet för många fler intresserade att vilja arrangera denna tävling i framtiden. Med anledning av ett inlägg på nätverket Yimby om de sydafrikanska arenornas utformning samt ett tidigare inlägg här om nya arenor i Qatar, kom jag att tänka på hur det där skulle te sig i Sverige, naturligtvis med ett extra öga på Stockholm, med tanke på stadionanläggningar. Hur ser de arenor ut som finns idag eller är under byggnation, och hur mycket nytt skulle behöva anläggas? 

FIFAs definition av en vettig stadion fångas rätt väl av ett citat från deras riktlinjer: 

 ”For major international matches a stadium should seat at least 30 000 people.”  

Detta gäller allmänt, för klubb- såväl som landslagsfotboll. Ytterligare krav sätts på stadiumanläggningar som skall hysa ett VM – då ska ingen arena ha under 40 000 sittplatser totalt, och för en VM-final stadgas en riktigt stor arena med plats för 80 000 sittande eller mer. I dessa kapacitetskrav inkluderas dock också temporära utbyggnader av befintliga arenor, som sedan kan monteras ner.

Råsunda från Luften

Det har i åratal varit ett stående samtalsämne inom just fotbollen att Sverige saknar stadionanläggningar av internationell klass och som kan ta en vettig publikmängd  (≥ 25 000 sittplatser). Mest frapperande har det varit att Stockholm, huvudstad, huvudort, ja huvud överhuvudtaget i Svea, Götes och Vendes Rike och centrum i den största befolkningskoncentrationen i Norden tills nyligen enbart haft en (1!) dålig ursäkt till Riktig Arena, nämligen Råsunda Stadion (kapacitet 36 608 sittande). Det har istället varit Sveriges undersida Göteborg som länge hyst Nordens fram till nu största fotbollsstadion Ullevi med plats för 43 200 sittande åskådare.    

UlleviStadion

Ullevi är en respektabel arena, inget snack om saken. Den är förstås lite daterad, och kan inte tjänstgöra för en mängd evenemang året runt som det numera krävs för nya anläggningar. Men ändå. Just nu är den på topp. Så Göteborg behöver inte skämmas för sig.

Det kan vara värt att notera att det ingick i planerna för en Norsk-Svensk EM-ansökan 2016 (som gick till Frankrike efter att Sverige-Norge drog sig ur) att bygga ut flera arenor betydligt: Ullevi framför allt skulle ha kunnat utökas till ca 70 000 sittplatser (För den som vill läsa mer om denna Sverige-Norges EM-ansökan som aldrig blev av finns en lång diskussion på arkitekturforumet skyskrapercity). 

Det blev ingen EM-ansökan. Men diskussionen om nya arenor, som föregick ansökan och fortsatt efter, har obönhörligen tagit fart och en mängd fotbollsarenor har börjat byggas och utökas inte bara i Stockholm utan runt om i landet. Mest intressant är förstås Stockholms fall, där de tre stora fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby legat på Stockholms politiker i många år, vilket underlättats av att framför allt borgerliga politiker pratade runt och dyrt lovade och svor att var och en av lagen skulle få sin egen arena. Detta var förstås lätt att säga, svårare att göra. Klubbarna själva är heller inga topptränade…någonting egentligen, men definitivt inte lobbyister. Sakta men säkert och med många gupp på vägen har dock saker börjat hända… 

SwedBank Arena

Mest betydelsefull av Stockholms anläggningar blir den nya stora Nationalarenan i Solna (vars fruk-tans-värda officiella sellout-namn inbegriper en bank som också är inblandad i Malmöstadion). Denna kommer att ersätta Råsunda – men lita på att AIK:arna kommit med gnäll om detta och vill ha en annan arena, sorgligt nog. Nåväl – Nationalarenan är tack och lov en angelägenhet för fler än några gulsvartklädda typer, och bygget är redan i full gång. Det är en mastig Arena – 50 000 sittplatser för fotboll och idrott, 65 000 om även innerplanen används för tex koncerter. Taket är helt utskjutbart och möjliggör aktiviteter året runt. Den kommer att markant öka chanserna för att tex internationella Cup-matcher spelas här, och ge möjlighet för de allra största artisterna att komma till huvudstaden. Arenan ingår i ett större nytt område, kallat Arenastaden. Hotell, köpcenter med mera kommer att ingå i den, och dess placering vid goda kommunikationer i form av pendeltåg och närhet till motorvägar har varit en förutsättning för dess storlek. Nedan ser vi en annan vy över Nationalarenan, denna gång på natten. Mer om Nationalarenans faciliteter finns i http://www.swedbankarena.se/ 

Nationalarenan Nattvy

 Den andra anläggning som redan börjat sin projektfas, och vars tomt redan beretts i och med rivningen av alla tidigare byggnader och anläggningar på byggplatsen, är den s.k. Stockholmsarenan vid Globen. 

Stockholmsarenan

Denna skall bli hemmaarena för Hammarby, och skall förhoppningsvis brukas mer än den tragiska Söderstadion. Kapaciteten verkar ha fastställts till 30 000 sittande, vilket gör den FIFA-mässig. Även här har en avgörande detalj vid utformningen varit dess helt förslutningsbara tak, vilket gör att den kommer att erbjuda möjligheter till skiftande verksamhet över hela året, inklusive större koncerter i omedelbar anslutning till staden (iaf närmare än Solna), som annars har haft en ovana att gå oss förbi. Arenan ingår som sig bör i en större plan för utvecklingen av området och kommer att rymma en mängd andra aktiviteter. Förutsättningarna för att bygga upp en på evenemang, sport och underhållning baserad anläggning, liksom att förlägga kommers här, är osedvanligt goda, i och med det redan befintliga Globenområdet. Nedan syns en annan vy som visar hur den nya arenan passar in i omgivande Globenområde. Mer om det pågående bygget finns i http://www.nyarena.se/ 

Stockholmsarenan Flygbild

 Den mest sena av anläggningarna att komma igång, och den som omgärdats av mest knasiga turer, har varit en ny arena för Djurgården. Efter att planerna på att bygga om Stockholms K-märkta Stadion definitivt skrinlades för några år sedan har det som funnits av tankeverksamhet koncentrerats kring en ny arena vid platsen för Östermalms IP. Hur anläggningen skall se ut är var mans gissning eftersom den fortfarande är på planeringsstadiet, och en  diskussion om dess kapacitet pågår fortfarande. Ursprungligen pratades det om 20 000-25 000 platser, men senaste planerna tar sikte på en 18 000 mans arena enligt en artikel i DN. En bit under FIFA-klass således. Se nedan en bild för hur det senaste förslaget ser ut. 

Plan Östermalms IP

Det är ganska roande att läsa diskussionen på olika fora om hur fansen för respektive lag hanterat turerna kring anläggningarna. Även med förbehåll för fan-faktorn kan man delvis förstå de stackarna, som alla Stockholmare har de drabbats av många frustrationer när det gäller stora byggen. 

Men man behöver inte vara en inbiten supporter för någon av lagen (i själva verket hjälper det snarare) för att önska att samtliga dessa arenor blir av och framgångsrika, förhoppningsvis åtföljda av framgångsrika klubbar som lyfter fotbollen i Stockholm. Så att när Sverige nästa gång bestämmer sig för att ansluta sig till vuxenvärlden ifråga om evenemang det inte skall falla på att våra bästa anläggningar är de som byggs av småbarn med legoklossar… 

En vidare genomgång av pågående eller projekterade arenabyggen runtom i Sverige visar att inga kommer i närheten av FIFAs rekommendationer – även Kalmars och Norrköpings nya arenor är tänkta för under 15 000 åskådare. Undantaget är den nyligen färdigställda Nya Malmöstadion, som förvisso ligger under FIFAS krav med sina knappt 21 000 sittplatser. Det är icke desto mindre en ny anläggning med förutsättningar att byggas ut i framtiden, se några bilder nedan. För en sammanställning av nya arenor se Svensk Fotbolls website, http://svenskfotboll.se/arkiv/tidigare/2009/01/nya-svenska-arenor-tar-form/ 

Nya Malmöstadion - foto Bengt Håkansson

Nya Malmöstadion 2 - Foto Bengt Håkansson

 ———————————————————– 

Read the rest of this entry

Fotbollsarenor – utblick till det fjärran Arabien


(Ett senare inlägg på temat Qatar 2022 finns också på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/02/fifa-world-cup-2022-gar-till-qatar/)

Med anledning av en artikel på nätverket Yimby om arenorna i detta VM började jag fundera på svenska fotbollsarenor, samtidigt som jag i enlighet med den fastlagda gnäll-inte-bara-utan-kom-med-något-konstruktivt-policyn här tittade runt i världen efter lite påhittiga projekt för inspiration. Och det kom från oväntat håll, nämligen…Qatar.

Jag har i tidigare inlägg öst förakt över den nyrik-kamelförsäljare-attityd som vidlåder några av vår tids mer smaklösa byggen runt arabiska halvön. Men allt är naturligtvis inte mörker. Qatar har inkommit med en officiell begäran att få anordna fotbolls-VM 2022, som efter att först ha avfärdats gradvis fått allt mer respekt. Världen saknar inte stater med de tillräckliga resurserna, och Qatar är definitivt rikt nog och har hyst flera (iofs mindre) internationella evenemang. Men det finns många utstående frågor.

  • Diskussioner på arkitektur- och stadsplaneringsfora kretsar kring huruvida projektionerna för Qatars och huvudstaden Dohas tillväxt verkligen är pålitliga – för idag är Qatar definitivt för litet för att hysa världens största idrottstävling.
  • En annan sak är säkerheten. Landet drabbades 2005 av en sjävmordsbombning, men har i övrigt varit förskonat från attacker av jihadister. Säkerhetsfrågorna skulle dock troligen och ha högsta prioritet med tanke på landets läge, och man kan fråga sig om FIFA verkligen skulle se fram mot de drakoniska åtgärder som detta antagligen skulle föranleda.
  • Sedan är det det där med statskicket… Qatar är troligtvis det mest ”liberala” av gulfstaterna. Det är ingen tillfällighet att landet hyser det av regionens övriga envåldshärskare avskydda frisinnade arabiska medieföretaget al-Jazeera, och landet har inte rapporerats för några svåra brott mot de mänskliga rättigheterna de senaste åren. Men det är trots allt en diktatur, där invånarnas deltagande i det politiska livet är klart begränsat och medborgerliga rättigheter tämligen kringskurna. Frågan är tex hur kvinnors deltagande i ett eventuellt VM skulle kunna te sig, och under vilka villkor som de nya anläggningarna skulle byggas: de många migrantarbetarnas och kvinnors situation har kritiserats av bl.a. Amnesty och Humans Rights watch.

Ovanstående ger vid handen att det finns legitima problem med att hysa ett VM i Qatar. Det har påpekats att det vore bättre om Qatar och Förenade Arabemiraten tillsammans skulle göra det. Och frågan om det vedervärdiga styrelseskicken i samtliga dessa stater borde få FIFA att tänka efter riktigt länge, om de inte vill upprepa det osmakliga exemplet med Argentina, där en mordisk militärdiktatur använde sig av evenemanget som ett sätt att klamra sig fast vid makten (tills de fick stryk av engelsmännen i det idiooootiska Falklandskriget).

Följande genomgång av stadionprojekten, inklusive länkarna till de i mitt tycke rätt corny animerade klippen som deras organisationskomitté tagit fram för några av arenorna, skall således inte tas som stöd för att Qatar skall få eller har förtjänat evenemanget på något sätt. Oavsett detta är det intressant att se hur man rent arkitektmässigt hade tänkt sig det hela. Alla de föreslagna arenorna är förstås inte arkitektoniska underverk, men flera är tillräckligt intressanta för att väcka nyfikenhet och ytterligare frågor.

Al-Khor-stadion, Qatar

Min personliga favorit är den av snäckans skepnad inspirerade Al-Khor-stadion, som förutom sin unika form har ett slags integrerade segeltak som kan justeras och därmed skydda de stackars spelarna och publiken från den stekande arabiska solen. Al-Khor skulle ha plats för 45 330 sittande åskådare.

Animerat klipp om Al-Khor-stadion.

Takkonstruktionen påminner lite om velarium, de utdragbara solskydden som fanns i det gamla Colosseum och som syns tydligt i Ridley Scotts Gladiator – alltid ett plus för en Rom -och historienörd…

Colosseum, läktare & Velarium

Al-Shamal-stadion, Qatar

stor arabisk dhow

En annan stadion med anknytning till havet, det merkantila Qatars livsnerv och traditionella källa till välstånd innan oljan, är den planerade al-Shamal-stadion. Dess inspiration är den arabiska dhow, skeppet med trekantiga segel som gav upphov till de ”latinriggade” skepp som tillät västerlänningar som Vasco da Gama att ”finna” sjövägen till indien 800 år efter de arabiska köpmännen (tillråga på allt hade han f.ö. lokala, troligen arabiska, lotsar ). Al-Shamal-stadion skulle ha plats för 45 120 åskådare.

Animerat klipp om Al-Shamal-stadion.

Tanim bin Hamad-Stadion, Qatar

Den sista planerade arenan med klar lokal touch, Tamim bin Hamad-stadion, är inte direkt knuten till VM-ansökan, men skulle högst troligt ingå i tävlingens arenasortiment.

Bayt sha'ar

Den är inspirerad av det klassiska arabiska beduintältet bayt sha’ar (min transkribering), och skulle ha plats för 65 000 åskådare. Det finns något inbjudande med en offentlig plats med formen av ett tält, även om en idrottsarena kanske inte är det som passar bäst för dess förverkligande. Min tanke går till det politiska uttrycket ”det stora tältet” för att avse en inkuderande samling, en sfär där alla är inbjudna, och som har rum för många åsikter och åskådningar. När demokratisering av de arabiska oljediktaturerna dryftas (där Qatar trots allt nått längre än de övriga) uttalas ibland idén att det traditionella arabiska  majlis, rådslaget, skulle kunna ge en inhemsk grund för en mer folkförankrad styrelse. En majlis som verkligen representerade folket i Qatar skulle kunna hysas i en byggnad liknande den ovan: det skulle passa bättre än de närmast Las-Vegas-aktiga pastischer på klassiska palats som annars dominerar regionens maktboningar.

Al-Wakrah-stadion Qatar

Al-Wakrah-stadion. Ett nybyggt komplex med plats för 45 120 åskådare, skulle också inkludera en massa andra faciliteter som spa, köpcenter och annat. Detta är ett typiskt modernt arenabygge, som kombineras med andra faciliteter och en utbyggnad av den omgivande staden. Dess placering är också vid en stor planerad motorvägssträckning, och den påminner såtillvida något om den nya arenan i Solna.

Animerat klipp om Al-Wakrah-komplexet.

Al-Gharafah-stadion, Qatar

Den redan befintliga Al-Gharafa-stadion skall expanderas till 44 740 sittplatser, varav en del dock skall vara i moduler som sedan kan avlägsnas. Dess utsmyckning skall tydligen symbolisera färgerna från alla de länders flaggor vilka deltar i turneringen.

  Animerat Klipp om Al-Gharafa-stadion.

Al-Rayyan-stadion Qatar

Ännu en existerande stadion, Al-Rayyan, skulle utökas från drygt 21 000 till 44 740 sittplatser, en expansion som sedan ska kunna monteras ner. Arenan är tänkt att förses med ett enormt elektroniskt membran som skulle projicera bilder på hela fasaden.

Animerat klipp om Al-Rayyan-stadion.

Säga vad man vill: Qatar är inte en blyg blomma direkt. Notera att allt det ovanstående är planerat att ske i ett land vars totala befolkning understiger Storstockholms och som har en (1) större stad, huvudorten Doha. Ambitiöst är ordet. Och till skillnad från de många meningslösa skrytbyggena runt gulfen är det här en satsning med en funktionell och offentlig udd – sportarenor är allmänna byggnader på ett sätt som jätteskyskrapor fyllda med kontor aldrig kan bli. Även om det förstås lider av en hel del oljedopad hybris är det ändå intressant att se vad som är möjligt att tänka. Från en Stockholmshorisont, där vi dagligen måste betrakta det enorma strul och tjafs som utvecklas varje gång man vill bygga något nytt, är det uppfriskande att se att ett helt annat förhållningssätt är möjligt. Och det väcker förstås den mer intressanta frågan: hur ser läget ut här? Hur ser förutsättningarna ut för Sverige att hysa ett evenemang av den skala som ett Fotbolls-VM innebär?

Denna post är inspirerad av -och skriven med benäget tillstånd från- arkitekten Bash Mohandis bloggpost (på engelska) på samma tema. Han, liksom jag, har fått flertalet bilder från den officiella webplatsen för Qatars VM-ansökan, varom mer finns på http://www.qatar2022bid.com/qatars-bid/stadiums.

Read the rest of this entry

Snyggaste lagsymbolen?


Förra sommaren var det någon som lite oseriöst antydde att den ville köpa en bild av mig på en snubbe som svingade sitt fotbollslags emblem. Jag sade att visst, OK, och gjorde en snabb skiss, men sedan rann det hela ut i sanden.

Skiss Heroisk Flaggviftare för Supporter

Nyligen tog jag fram den där skissen och använde den för att öva tushpenselteknik. Men det fick mig att fundera lite över vilket lagemblem som skulle se bäst ut att avbilda. Det slog mig att jag diskuterat det vid något tillfälle med några fotbollssupportrar. Erfarenheten var att det där var en känslig, närmast omöjlig fråga för dem, eftersom deras skygglappar förstås stänger av alla normala estetiska mekanismer och närmast tvingar dem att tycka att deras egna lags emblem är snyggast.

En ofjättrad person har dock inga sådana inskränkningar. Däremot har jag ärligt kända preferenser. Och en av dem är att jag endast befattar mig med stockholmslagens symboler. Provinsernas lag får ursäkta, deras göranden har ingen bäring på mitt liv och varje tågande av deras fanor och symboler på våra gator drar hos mig fram visioner av bondetåget 1914. Om jag har en preferens som är okuvlig är det för Stockholm, för huvudstaden och dess liv.

AIK, DIF, Hammarby, Brommapojkarna, Assyriska, Reimersholmes, Westermalms

Reymersholmes IF

Jag tittade på de lag som de senaste åren spelat i allsvenskan, och jämförde i första hand de tre stora lagens insignier – Hammarby, AIK samt Djurgården – men tog också med Brommapojkarna och Assyriskas märken, de har ju varit där uppe och vänt på sistone. 

Westermalms IF

Jag lämnade Reymersholms IF och Westermalms IF (någon som ens hört talas om dem?) åt sidan, då dessas spel i högsta divisionen skedde under stenåldern.

Ett litet stickspår – det säger något om synen på elitlags verksamhet att man numera helt övervägande kallar deras lagsymboler, insignier eller emblem för loggor (en  snabb titt på Google visar det med all tydlighet). Som om de vore ett varumärke, eller ett företag. Eller så kanske fotbollsvärlden bara har bristande språkfärdigheter, det skulle ju knappast förvåna…

Så vilket emblem skulle se snyggast ut på min bild? 

Assyriskas Emblem

Assyriska

En intressant inledande fråga är om Assyriska kan betraktas som ett Stockholmslag. Men om man skulle tillämpa en slags strikt skiljelinje av typen ”lag som verkar inom stockholms kommun” skulle ett visst Solnalag också falla bort. Vilket förstås har sin ironi, men till sist och syvende är orimligt. Stockholm är för mig ”Stockholmsområdet”, som sig bör för rikets pulserande och växande hjärttrakt. Assyriska kommer alltså med.Nåväl. Assyriskas symbol lider av att vilja för mycket, vilket jag gissar hör samman med dess vidare betydelse än att bara vara symbol för ett fotbollslag utan också en slags kulturell fanbärare. Den har således för många element som inte är välkomponerade, i betydelsen att det finns för många färger och saknar tydliga avgränsningar. Att de vilar på ett vitt fält gör också hela emblemet blekt, och lite otydligt. De borde ha renodlat dess vita och röda element, för övrigt de som dominerar deras uniform, och fullföljt avgränsningen som axen runt stjärnan påbörjar.

Brommapojkarnas Emblem

Brommapojkarna

Brommapojkarnas emblem är inte dumt. Symbolen med de två händerna som möts mitt i bilden är sympatisk och kontrasterar väl med sköldens två tydliga färger, för övrigt mina favoritfärger, rött och svart. Frågan är dock om inte just rött och svart är lite för mörka tillsammans. Tilltaget att sätta bilden omgivet av en grön lagerkrans mitt i bilden gör att det blir lite väl mycket färg – grönt, gult, svart och rött. Allt som allt dock ett bra emblem.

Djurgården

Jag har alltid funnit Djurgårdens emblem för skrikigt – det har för många färger och ser ut som en sallad av de tre grundfärgerna. En kul sak var dock deras regalinspirerade symbol, med stående lejon bredvid skölden. Den är riktigt snygg och ser anrik och respektingivande ut, men det skulle inte vara korrekt att jämföra ett sådant utökat emblem, troligen tänkt att sättas på en stor yta av typen flagga, med de övriga lagens avskalade. Frågan som ligger kvar är dock om den inte skulle se snyggast ut på min bild, som innehåller just en stor flagga.

Hammarby

Hammarbys Emblem

Hammarbys emblem är inte illa, inte illa alls, och innehåller också i sig en flagga, som på min bild. Den har enkelheten och kontrasten hos två tydliga färger, vitt och grönt, kompletterat med gult som i heraldiska sammanhang anses känneteckna guld. Lagerkransen runt ger den en viss stil. Men tilltaget att skriva in små bokstäver i själva flaggan utan avgränsningar drar ner betyget – det ser lite plottrigt ut, stör kompositionen och gör den lite…tacky. Som om de tagit någons hemsydda flagga och gjort den till sitt emblem. På avstånd ser det ut som gula kråkfötter.

AIK

Det bästa till sist. För vinnaren blir…AIK. Deras märke är välkomkomponerat i betydelsen väl avgränsat och tydligt trots att den innehåller många element. Tydligheten kommer av att den innehåller endast två starka och kontrasterande färger, svart och gult, som också harmonierar väl med varandra och dessutom skapar en dramatisk effekt. Svart, alltid en bärare av många betydelser, är en färg som det inte går att stå likgiltig inför och öppnar dessutom dörren för snygga svarta uniformer.

Tilltaget att mörka de gula delar som är bokstäver och ornament och behålla ett klargult fält i mitten är genaliskt: det behåller kontrasten hos grundfärgerna i märket samtidigt som det möjliggör många smådetaljer.  Den heraldiska utformningen av skölden är stilfull utan att vara för tillkrånglad och uppnår på en begränsad yta vad Djurgårdens stora ”regal”-symbol behöver massor av utrymme utanför själva emblemet för att uppnå – en känsla av tradition, av anrik och dramatisk historia.

Så – det blir en AIK:are som svingar sin flagga när bilden skall sättas ihop.

Fortsättning följer.

Nästa del: ”Att sätta en Lagsymbol på en Flagga”→

 

UPPDATERING: ”En återblick på assyriskas klubbmärke”  →

%d bloggare gillar detta: