Category Archives: Internets Stridsfrågor /Internet Issues

Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…


Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.

Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).

nsa shield natinal security agency symbol

Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.

Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).

Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.

”Det… går inte.”

”Vadårå?” Undrade jag.

Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.

”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.

”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”

Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser.  Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.

jindùn gongchéng - The Golden Shield

jindùn gongchéng – The Golden Shield

Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.

Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.

Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.

Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.

På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.

jindùn gongchéng The Golden Shield den gyllene skölden banned by chinsese censorshipFuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.

Anders Zorn, flickan på loftet - censurerad på Facebook

Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook

Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.

Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.

**********************************************

Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd

Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld

Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina

Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

—————————————————————

Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:

 

En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 1


En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…

En nyhet som kom tidigare i år om att forskare vid Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering sparkade igång lite funderingar av vad som nu måste betraktas som ett kulturellt fenomen.

Ursprungligen var Photoshop ett rent fotoredigeringsprogam. Numera har det växt och kan göra de mest skilda förändringar och manipulationer av digitala bilder, och dess användning har också svällt enormt. Photoshop brukas numera av hög som låg. Som alla massfenomen har det också gett upphov till en diskussion, som i detta fall kretsar kring den eviga frågan: vad är falskt och vad är äkta?

Den här diskussionen är dock lika gammal som realistiska avbildningar funnits, och har alltså månghundraåriga rötter.  I vissa fall kan fotobehandling ha allvarliga och dunkla motiv. En av de mest berömda instanserna med ett systematiskt manipulerande av bilder som tidigare berörts här är de retuscheringar av makthavare som blev standard i gamla sovjet, där det mest ökända exemplen var de berömda ”försvinnandena” av sådana som föll i onåd under Stalintiden. Det här gjorde dock med en helt analog teknik.

Här har bloggats förut om de judisk-ortodoxa kretiner som inte tål att se kvinnor på bild och som häromåret tog sig för att retuschera bort USAs utrikesminister, följande sin religiösa målsättning att kvinnor helt skall försvinna från offentligheten. Photoshop blir alltså ett instrument för religiöst motiverat kvinnohat, redskap för en världssyn som vill förslava, förminska och exkludera mer än hälften av världens befolkning.

Den rysk-ortodoxe patriarken Kiril använde nyligen Photoshoppande för att försöka dölja att han är en aficionado av dyra klockor för en rysk allmänhet som med rätta kunde undra hur han med en blygsam lön kunde samla på sig sådant. Här nyttjas bildmanipulerandet för att dölja en religiös hierarkis korrupta böjelser och befattningshavare.

Ett gruvligare exempel på effekterna av bildmanilpulation är sekten Heaven’s Gate, som tände på en förvrängd bild av kometen Hale-bopp som verkade besanna deras sjuka idé om att i kometens släptåg kom ett rymdskepp som skulle ”stråla upp” de rättrogna till sig. Problemet var bara att för att stiga upp ”till nästa nivå” så måste sektmedlemmaran i Heavens Gate först ta livet av sig. Vilket de också gjorde, 39 på en gång i ett hus i San Diego den 27 mars 1997. Än mer fruktansvärt var att det visade sig att de foton de hakat upp sig och som sades stödja deras budskap var falska – de hade manipulerats för att förstärka illusionen av att ett rymdskepp for fram invid kometen. Här kan vi tala om ”Photoshoppande” som dödar, bokstavligt talat.

På senare år har dock efterbearbetning kommit att kretsa kring digitala medier och program som Photoshop i relation till kommersiell masskultur och publikationer. Det här är en diskussion som har ett visst existensberättigande, och som behövs som korrektiv för vad som annars oundvikligen leder till excesser. 

Mest av allt har diskussionen kretsat kring utseendefrågor. Foton av celebriteter av alla de slag, och i princip alla som fotograferas för kommersiella ändamål får numera rutinmassigt en ”Uppsnyggning” i Photoshop innan bilden går ut i tryck. I vissa fall blir de där bilderna rent absurt beskurna eller retuscherade och måste helt enkelt anses vara dåligt bildbehandlade. Se t.ex den redan slanka Phillippa Hamilton som ”spagettifierades” bortom all sans i en reklam för Ralph Lauren.

Photoshoppandet sätter därmed luppen på hur mode-och publicitetsindustrin konsekvent strävar efter att bibringa betraktarna, dvs konsumenterna, en mycket skev bild av hur en människa, speciellt kvinnor, egentligen ser ut. Ålder, varje form av normal, kurvig kroppsform, eller skinn som inte är spänd som ett trumskinn trollas numera undantagslöst bort och förvandlar den avbildade till en närmast syntetisk varelse, mer lik en vaxdocka än en verklig människa. Ett illustrativt fall är på den vackra amerikanska sångerskan Faith Hill som för framsidan av tidningen Redbook försågs med ett antal numrerade bildbehandlingar. Det oroväckande med den bilden är att det inte finns några misstag eller överdrifter eller missgrepp på den – den visar vad som är standard practice för ett foto på en 39-årig kvinna, oavsett hur tilldragande.

 

I avantgardet för denna utveckling har förstås den uttalade skönhetsindustrin gått. Deras bruk av kändisar och en från verkligheten helt frikopplad idé om vad somen vacker människa är görs möjlig just av det omfattande bruket av retuschering som borde påkalla hånleenden men som en avtrubbad samtid bara accepterar utan vidare. Här går fotoredigeringar arm i arm med den grasserande plastikindustri som också, om än på något annorlunda premisser, tjänar till att förvanska synen på vad som är mänsklig skönhet.  

För en illustration av de tvås gäng, se den förvisso tilldragande Demi Moore, en av de många  celebriteter som redan pressar sin tillgång på sexuell och ungdomlig attraktionskraft till det yttersta med kliniska medel, men som efter fotoredigering ser närmast ut som en plastdocka, totalt befriad från mänskliga kvalitéer.

Demi Moore har figurerat även i andra photoshop-”skandaler”, där hennes figur bytts ut och utsats för extremt hårdhänt redigering upp och över gränsen för ren förfalskning, uppenbarligen med hennes gillande (se nedan och jmf med modellen Anja Kubik). Hon är sannerligen inte ensam om det där, det har snarast blivit regel.

Men det finns förstås människor med integritet även i denna utseendefixerade värld. Den oskarsbelönade aktrisen Kate Winslet tog 2003 bladet från munnen och protesterade efter att ett berömt omslagsfoto för magazinet GQ smalnat av och förlängt hennes figur bortom all igenkänning. Hon har sannerligen en poäng, Kate, i att det ligger en förnedrande nedlåtenhet i att reducera en professionell skådespelarska som lovprisats för sin skicklighet och genuina gestaltning till ett rent objekt för slöa medieproducenters oreflekterade syn på hur vederbörande borde se ut.

Kontrasten är lika slående som skillnaden i professionalism och skådespelarkompetens mellan den lysande Kate Winslet och B-filmskådisen Demi Moore, men man bör undvika att reducera det till en fråga om en enskilda individers hang-ups och/eller girighet – det här är ett strukturellt fenomen. Det framgår inte minst av att det numera utsträcks bortom den sedvanliga mänskliga köttvaran, dvs kvinnor, och används i allt mer ökad utsträckning även på foton av män – se t.ex de överlagda magmusklerna på ”New Moons” hunk Taylor Lautner som likt Demi försågs med mer ”passande” kroppsform från en professionell modell.

Om någon nu tror att den här formen av bildmanipulering är en ofarlig eller trivial sak som möjligen bara berör de ytliga eller celebritetskåta så lägg märke till vad nedanstående bruk av Photoshop lägger i dagen ifråga om synen på ras, ondska och skuld. När Times Magazine publicerade polisfotot på den mordmisstänkte OJ Simpson så ”svartifierade” de honom på ett sätt som både avslöjar en svårartat rasistisk böjelse och också bidrar till att sprida densamma. Som om inte de bestialiska dåd han (med rätta) anklagades för vore nog, måste man med Photoshops hjälp göra vad som är en tämligen ljus afrikanskättlad man till en slags mörkrets neger-stereotyp, med ett rast-tänk som för övrigt var en tendens som gick genom hela mediebevakningen i USA. Så kan Photoshop ikläda sig även Ku-klux-klan-huva.

Även de som likt denna blogg vill hylla och lyfta fram den mänskliga skepnadens oöverträffade skönhet, inklusive de attribut som den förkoppsligar av ungdom, hälsa, fysisk kompetens och sexuell kraft, måste oroa sig över de enorma mängder retouch som nu blivit normen. Det är uppenbart att den tjänar till att nedvärdera, inte lyfta fram, betydelsen av kroppslig skönhet, göra den till ett lockinstrument för konsumtion, att sträcka och förvanska snarare än det transcendenta fenomen som det är och borde behandlas som.

På samma sätt som auktoritära makthavares och religiösa dårars oaktsamhet om sanningen och fotot som samtidsvittne och dokument över en fångad verklighet gör medborgarna samtidigt cyniska och illa informerade, så gör den kommersiella förvrängningen av hur den mänskliga fysiska formen ter sig konsumenter och medborgare till anatomiskt och estetiskt obildade neurotiker. Genom att medvetet underblåsa en ofruktbar fåfänga, dödsångest och åldersnojor, samt stereotyper för ras och utstrålning, görs betraktaren till lätta och självbedragande offer för en industri som inte bryr sig om mänsklig kroppslighet och skönhet annat än som en sekundär vara, något att bruka och slänga bort som en billig tingest.

SÅ långt om fotoredigering i offentlighetens större scen. Men i akt och mening att inte bara gnälla utan också vara konstruktiv skall också sägas att mänskliga påfund och landvinningar i sig är neutrala. Photoshop är ett fantastiskt instrument om det brukas med omdöme och med öppna kort, och möjliggör mycket av bildskapande och framställning som annars skulle var hart när omöjlig. I en mer privat anstruken fortsättning skall mer positiva sidor av de möjligheter som photoshop och liknande program erbjuder tas upp.

Se nästa del om privat photoshoppande ”…lite tankar om Photoshop 2”→

———————————————————-

 

Lite Källor:

Lite Follow-up på KONY 2012, Internationell Rättvisa och en God Nyhet


Som av en händelse i bakvattnet om KONY 2012-kampanjen, kom häromdagen en viktig dom mot krigsherren Thomas Lubanga, den första att tröskas genom den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC.

Jag tog i ett helt annat inlägg nyligen (om Fattigdom i Afrika) upp andra instanser av krigshandlingar som hade långtgående negativa effekter, i det falllt ifråga om fattigdom. Men det råkar också överlappa rätt väl med några av de värsta övergreppen mot barn och bruket av barnsoldater i världen. Förutom Liberias Charles Taylor togs det enorma kriget i Demokratiska Republiken Kongo, omväxlande kallat det Andra Kongolesiska Kriget eller Det Stora Afrikanska Kriget (1998-2003), upp.  Nio stater deltog på olika sidor. Minst fem och en halv  miljoner dog.

Thomas Lubanga var verksam i det där kriget, och hans trupper blev ökända för sin brutala framfart, med våldtäkter, plundringar och omfattande bruk av barnsoldater. Thomas Lubanga tillhör enligt Röda Korset en slags ”vidrigheter-mot-barns Topp 3”, tillsammans med Liberias Charles Taylor och just Joseph Kony.

Freden i Luanda 2003 som satte stopp för det Andra Kongo-kriget kom också att leda till att Lubanga så småningom förlorade sitt stöd, kunde gripas och slutligen skickas inför Den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC för att bli dess första riktiga fall med brott mot mänskligheten som åtalspunkt.  

Se åklagarsidans sakframställan mot Thomas Lubanga inför ICC

Det här är en händelse som ser ut som en tanke, apropå den kampanj som nu sveper internet och kräver att USA intervenerar i Uganda militärt för att gripa Joseph Kony, barnmördaren och krigsherren. För notera vad som hände Thomas Lubanga och varför han står inför rätta. Liksom Charles Taylor som står på tur att ställas inför skranket och som också legat i topp ifråga om bruket av barnsoldater, verkade de här i konflikter som helt spårade ur och under åratal brutit ner sina lokalsamhällen, samhällen som nu är i desperat behov av återuppbyggnad.

Just hur skevt det då blir, att som KONY-2012-kampanjen fokusera på en man, ett enkelt mål och skippa förbi alla komplikationer tas upp i en intervju med Mankali Musavali i The Real News

Inslaget pekar på ett antal faktorer denna blogg påpekade i inlägget runt KONY2012. Ugandas regering är en repressiv, auktoritär regim med egna krigsbrott på sitt samvete. Regionens folk behöver stöd för återuppbyggnad och uppbyggnad av samhället, samt skydd för sina rättigheter från staten. Men den tar också upp det helt avgörande faktum att plundringen av naturresurser som låg under Kongo-kriget och som även är verksam i andra krigshärdar (järn och diamanter i fallet Liberia och Sierra Leone), fortsätter. Att i det läget helt fokusera på Kony, när diktatorer fortsätter att plåga regionen, och folk behöver hjälp för att bygga upp samhället, och kräva vad som i praktiken är en ökad militarisering och stöd för en brutal och odemokratisk regim, är mer än lovligt naivt.

Joseph Kony, kampanj eller inte behöver du träffa dina polare...

Och om det behöver understrykas: att man kritiserar enögdheten som KONY 2012-kampanjen är ett uttryck för, betyder inte att man inte vill att skithögen fångas eller bara vill lägga armarna i kors.

Kritik av densamma bör vidare vara underbyggd på fakta. Ett inlägg som gjorde mig besviken var t.ex. i Fria Tidningen (http://www.fria.nu/artikel/92363) som mer än antyder att Kony-kampanjen är en slags konspiration för att ge USA carte blanche att… vadå, invadera Uganda? Har vederbörande minsta bevis för ett sådant direkt samröre? Har han någonsin hört talas om begreppet ”nyttig idiot”, vilket verkar mycket mer troligt här? Det här är ett exempel på konspiratoriskt tänkande som gör sig skyldigt till samma slags ensidiga behandling av fakta som denna blogg kritiserar hos KONY 2012.

...Thomas Lubanga hos ICC...

Det finns mycket som omvärlden kan göra för att minska utrymmet för krigsherrar och de förtryckande regimer som plågar området. En av de sakerna är att inte handla med de naturresurser som tenderar att plundras från varje sida. En annan är att ge stöd åt demokratisering i området och att främja utveckling istället för att kränga vapen dit.

...och Charles Taylor i Haag

Gör man sådant blir det omedelbart mycket enklare att få fast skithögarna som opererar där likt en slags moderna kondottiärer, och som i fallet med Thomas Lubanga eller Charles Taylor i Liberia, sätta dem inför rätta, där de förtjänar att vara. Notera att inga av de två snubbarna har fångats in av något slags kommandosoldater eller västliga ninjor som dragit in i djungeln Rambo-style, det som KONY-2012-kampanjen verkar tycka är det enda som kan stoppa Kony.

I nästa inlägg skall jag, som egentligen var tänkt att ske här, göra en översiktlig genomgång av problemet med Barnsoldater och följder därav.

←se oxå tidigare inlägget ”KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar

 

Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

———————————————–

Rapporteringen om Thomas Lubanga och domen mot denne se:

Rapportering om Joseph Kony och KONY-2012-kampanjen –

Lite om Charles Taylor

Några bra blogginlägg på ämnet förtjänar också att lyftas fram:

KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar


Häromdagen gjordes jag av en vän medveten om en kampanj som snabbt fått mycket stort genomslag på nätet, framför allt via Facebook och Youtube – KONY 2012, som kräver det välmotiverade infångandet av den vidrige mördaren, krigsherren och barnförgriparen Joseph Kony.

Den här kampanjen har en tid på nacken, men har framför allt fått vind i seglen av sitt nya strategiska vägval att satsa hårt på sociala medier, speciellt just Facebook och Youtube. De har producerat en film anpassad för Youtube-tittande, och den har berört många och gett den önskade effekten att sprida kampanjen, den har ”gått viral” på nätet.

http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc

Den här kampanjen har i alla fall lyckats med en sak – den har fått uppmärksamhet och entusiasmerat många, främst i västvärlden. Det är på tiden på många sätt. Joseph Kony är ett avgrundsdrägg av det värsta slag. Hans övergrepp och systematiska utnyttjande av barn är så omfattande och hänsynslösa att det värker i en bara av att tänka på det. Kidnappningar, stympningar, slavarbete, sexuellt slaveri och det systematiska tvångsrekryterandet av barnsoldater som tvingas begå illdåd och övergrepp är bara en del.

Det är således lätt att utropa Yeah till de idealistiska och välmenande snubbarna i filmen. Heja (?) Kony 2012-kampanjen! Låt oss nita Joseph Kony, ett svin av gigantiska proportioner. Man vill att det skall vara så enkelt. Buu för skurken. Upp med barnen och deras snälla vita hjälpare i US of A. Och Facebook.

Men.

Verkligheten handlar inte om vad vi vill skall vara. That’s crazy-talk. Verkligheten är vad den är.

Snabbheten i den här kampanjens framfart har intressant nog faktiskt delvis matchats av en kritik av framför allt Youtube-filmen som lanserats runt om i världen. Åsikterna varierar, men det förs i alla fall en diskussion. Ett axplock:

Ett citat från Expressenartikeln kändes väldigt ”Dock är den en ögonöppnare för alla som inte vet vart Afrika ligger” ja, jo jag måste säga att jag tänkte detsamma.

För de som sedan länge känner till Joseph Kony och har sett mycket, mycket värre exempel på hans brott är det en märklig känsla att trots allt känna ett visst, inte motstånd kanske, men kanske oroande föraning från ett antal glidningar i filmen vilka kan göra en lite… skall vi säga illa till mods, om man är intresserad av just verkligheten.

Som det här med att Ugandiska regeringsföreträdare står upp och ner och säger att vi skall bistå i kampen mot Kony och tjifaderittan lambo. Ja, det är väl bra men… Joseph Kony är inte i Uganda sedan åratal tillbaka. Det är välkänt för envar som inte bara läser Expressens kändisbevakning. Skall Ugandas militär invadera andra länder i jakten efter Kony?

Sedan är det här med Uganda självt… Landet styrs sedan 25 år av Yoweri Museveni, en ganska typisk afrikansk f.d. frihetsledare som klamrat sig fast, fast smartare och mer anpasslig än de flesta, vars armé anklagas för omfattande systematiska våldtäkter i sin kamp mot olika former av uppror i Uganda. Den som läser t.ex. människorättsgruppen Human Rights Watch’s nyheter kommer att snabbt upptäcka att Joseph Kony, hur osmaklig han än är, inte på långt när är det enda problemet med Mänskliga Rättigheter i Uganda, eller ens det mest pressande i dagsläget (se http://www.hrw.org/news-all/127).

Är det the good guys här? Denna blogg tillåter sig att tvivla mer än en smula.

Ännu lite värre blir det när man betraktar vad som är de motiverande idéerna bakom Konys framfart. Joseph Kony och hans ”Herrens Befrielsearmé” använder sig av en form av kristen fundamentalism som motiv och ledstjärna för sina härjningar. Men han är inte på något sätt ensam i att använda religionen som cover.

Uganda är tyvärr ett land rivet av religiös idioti, och dess regering har mer än sin skäppa full av liknande övertramp. De är bara inte lika lätta att sätta på en banner. Uganda är en världens mest homofobiska länder, och ett lagförslag ligger sedan 2009 redo att antas, som skulle göra homosexualitet belagt med dödsstraff. Homosexuella jagas, trakasseras, dödas och är allmänt rent rättslösa. Räkna lite på det där. Det innebär, på en befolkning på mer än 30 miljoner invånare, att något i stil med 1-1,5 miljoner människor lever i ständigt skräck för lokalsamhällets och regeringens uttryckliga förföljelse. Potentiellt ännu värre är att regeringen i Uganda mer och mer kommit att skifta fokus i sin hittills tämligen effektiva bekämpning av HIV/AIDS mot… avhållsamhet, under trycket från sina kristna idiotböjelser och amerikanska biståndsgivare. Avhållsamhet, alltså en klapp på huvudet om att inte knulla, istället för de åtgärder som fungerat fram till nu: kondomer, bromsmediciner och en vettig sexualundervisning. Det bör noteras att när, inte om utan när, HIV/AIDS tar fart igen, kommer de ökade dödstalen på bara ett år att överträffa Joseph Konys samtliga offer fram till nu.

Detta är alltså halten hos de snubbar som enligt kampanjen skall förmås att prioritera barns väl och ve mot en krigsherre som flytt fältet. Det är svårare att se förstås, svårare att tjomma om på Fejjan, och dessutom riskabelt. Det kräver att man står upp mot de rika och mäktiga kristna organisationer som stödjer såväl homofobin som den sanslösa kyskhetskult som drivit och kommer att driva miljoner i döden. KONY 2012-kampanjen skippar förbi allt det där, vilket är delvis förståeligt. Men problematiskt. För om kampanjens syfte verkligen är att lindra lidande för barnen i Uganda är de ovanräknade problemen åtminstone värda att kontemplera. Annars är syftet förfelat, och mer ägnat åt annat.

Denna blogg stödjer varje ansträngning att fånga in Joseph Kony, inklusive Kony2012-kampanjen. Men något okritiskt stöd är det inte. Man kan hoppas att han snubblar på en patrull Centralafrikanska gränsvakter eller lämnas in av sina egna anhängare eller närmast vadsomhelst som gör att KONY2012-kampanjen inte alltför mycket kan ta åt sig äran för hans infångande. För deras attityd till fakta, till komplicerade världshändelser, till skuld, till effektivt brukande av sina resurser och mycket annat är oroväckande, och snarare än del av problemet bakom att inget hittills gjorts än lösningen på det.

I linje med denna bloggs uttalade policy att aldrig bara gnälla och göra något konstruktivt kommer i det följande ett inlägg om barnsoldater att postas här, baserat på en föredragning som hölls av Röda Korset förra året.

Klicka för Nästa del  om KONY-kampanjen och anknutna ämnen

  Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

—————————————–

PS. Glömde jag säga att en av de som aktivt stödjer den Ugandiska regeringens fokus på kristelig renhet för att bekämpa HIV/AIDS är Katolska Kyrkan? Som medvetet sprider lögner om kondomanvändning i en region där dessa är skillnaden mellan liv och död för miljoner? Yessirebob! Samma Katolska Kyrka som för övrigt förgripit sig på betydligt fler barn än Joseph Kony. När får vi se en Facebookkampanj som säger att Joseph Ratzinger skall släpas inför Haag? (det finns minst en sådan, men den verkar ha kopplingar till Satanistkyrkan…)

En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2


Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.

Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.

När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.

Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.

beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…

Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…

Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.

I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.

En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.

Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.

Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.

Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.

Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.

Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.

Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart

Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.

Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.

Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.

Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.

Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.

Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.

Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.

Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.

Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).

I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.

Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.

Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).

PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.

← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

 

——————————————————– 

Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga  filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:

Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/

Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/

http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.

http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.

En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1


En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas

Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).

Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…

Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.

1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är

  • 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
  • 2. datorprogram,
  • 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
  • 4. filmverk,
  • 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
  • 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
  • 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.

  Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en  s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.

Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se

22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).

Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.

Godkänd pressbild för "About A boy", medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.

I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.

Färdig poster för "Bilbo" från oktober 2011 - en film som inte har premiär förrän 12e december 2012

(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)

Parodi på Batman -klicka för länk

Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.

Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.

Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2

Finns det något hemskare än en naken kvinna för de fundamentalistiska dumskallarnas konspiration?


Den eviga strömmen av religiöst inspirerad idioti erbjuder en närmast oändlig dumhetens park av exemplar att skratta åt och förundras över. Som det här med den egyptiska nakenbloggaren. 

Under dessa dagar då Tahrir-torget i Egypten åter kokar av folkets rättmätiga vrede mot det tredskande militärstyret, och Egypten försöker komma vidare i sin utveckling så finner den stockkonservativa och reaktionära opinionen tid för att istället ägna sig åt att ondgöra sig över en ung kvinna som postar bilder på sig själv utan kläder på sin blogg.

Hennes deklarerade avsikt (t.ex i intervju i CNN) är att peka på den svåra sexualfobi som vidlåder det egyptiska samhället, ett djupt konservativt land, och som går på tvären med de frihetens aspirationer som fått många kvinnor att sluta upp och protestera mot landets auktoritära regim.

”Put on trial the artists’ models who posed nude for art schools until the early 70s, hide the art books and destroy the nude statues of antiquity, then undress and stand before a mirror and burn your bodies that you despise to forever rid yourselves of your sexual hangups before you direct your humiliation and chauvinism and dare
to try to deny me my freedom of expression”
Aliaa Magda Elmahdy

Det har sagts många gånger – reaktionärer, även om de till synes säger sig vara diametralt motsatta varandra, är nästan alltid rörande ense i många viktiga frågor. Som om människans, speciellt kvinnors, rätt till sin egen kropp (som de förnekar), som om yttrandefrihet (som de i grunden motsätter sig eller vill inskränka), som om kvinnors plats i samhället (som de alltid vill förminska). Antingen det sker i USAs bibelbälte, i Indien med dess hinduiska fanatiker eller i stora delar av den svårt sextraumatiserade muslimska världen är det hugget som stucket.

Det är ett beklagligt faktum att dessa idéströmningar dominerar i ett Egypten där kvinnor regelmässigt trakasseras, där tafsande är något universellt, där skräcken för beröring med kvinnor enbart matchas av den allmänt spridda puerila attityden att åsynen av en kvinnokropp är något ”orent” och förbjudet. Och där de islamistiskt anstuckna skäggbärarna utan vidare kan fördöma och hota någon som vill väcka debatt om detta, och få medhåll av breda lager, även föregivet ”liberala” grupper i samhället, rädda för att framstå som ”otuktiga”.

De spelar reaktionärerna i händerna, liksom alla som vill ta chansen att lufta sin ynkliga rädsla för muslimer generellt.

Man kan naturligtvis ha vitt skilda åsikter om det kloka i en viss manifestation på nätet, om publiceringars värde eller om det påkallade i att använda sin sexualitet som slagträ i debatter. Precis som i fallet med de Danska Muhammed-karikatyrerna kan man anlägga olika former av estetiska eller andra synpunkter på ett verk eller framställning (denna blogg vidhåller arrogant nog att Muhammedkarikatyrerna, liksom Lars Vilks rondellhundar, var USEL konst. Men usel ritteknik, obefintlig komposition och oinspirerad framställning är inte förbjuden. Eller kan någonsin tolereras leda till dödshot).

Om en kvinna eller man vill visa sin kropp kan man alltså anlägga vitt skilda perspektiv på det, och öppet yttra det. Den som är rädd för tjejbaciller eller längtar tillbaka till viktorianismen förfasar sig, vilket är deras rätt, medan andra, som nedan t.ex, stödjer det på ett vädligt…öppet sätt.

http://www.youtube.com/watch?v=UcrFK-m-frU

Men oavsett vad man tycker är inte legitimt eller en åsikt värd att respektera i ett samhälle med yttrandefrihet att skrika på förbud, eller hota vederbörande, eller urskulda eller ställa sig på samma sida som de som gör det,som nu sker, skamligt nog understött av en bred opinion i Egypten. Någon borde tala om för dem vad yttrandefrihet innebär, och att det går att stänga av eller gå någon annanstans på nätet. Ingen tvingar en stackars neurotisk egyptier eller muslim att spana in Aliaa. Reaktionen på hennes bilder visar med all tydlighet att egyptierna har en del att uppdatera sig om, om de vill aspirera på att vara ett fritt samhälle.

Och om detta låter kulturimperialistiskt så må det vara hänt.Denna blogg är inte kulturkonservativ. Eller neutral i frågor om kvinnors rättigheter eller yttrandefrihet. Den här kontroversen är en rätt fånig sidoshow till de vida viktigare händelserna i den Egyptiska politiken och denna blogg skall inte dväljas vid det. Utom att notera ännu ett bevis på att religiöst påverkad sexualmoral aldrig missar ett tillfälle att visa sina förtryckande och hysteriska reflexer.

———————————–

Mer om Steve Jobs, apropå Dennis Ritchie


En uppföljning av ett inlägg tidigare här på bloggen där jag påpekade några av Steve Jobs mörkare sidor mitt i hyllningskören efter sistnämndes död. Det här aktualiserade av ett meddelande med tillhörande bild som snurrar runt på bl.a.Facebook där man jämför Steve Jobs och Dennis Ritchie, som av en händelse också dog strax efter Applegurun.

Jag hittade originalbilden, inklusive dess bildtext, på Maniacworld.

Även jag skall öppet tillstå att Dennis Ritchies död gick förbi utan att jag uppmärksammade det. Jag är ingen dataingenjör eller systemvetare, eller ens aficionado av sådant (”Blanda nu inte ihop C och C++ när du skriver om det där, det är inte alls samma sak”, som min stackars far fick säga till mig ). Bara en vanlig brukare, och dessutom ganska anti-personkult och mot idoldyrkan. Men denna bloggs policy är att inte vara destruktiv eller entidigt negativ, utan också lyfta fram bra saker. En pudel är på plats. Vi som använder datorer mycket har definitivt en tacksamhetsskuld av ett helt annat slag till Dennis Ritchie, som framgår av bildtexten ovan.

Inom de teknologiskt inriktade kännarnas värld är således Dennis en mer respekterad figur än Jobs. Se t.ex Motherboard, och Readtechnews som beskriver varför, och skillnaderna mellan de två respektive ”lager” av datoruniversom som de två intog . Utan Jobs skulle färre ha datorer och de skulle vara mer beige. Men allt de kan göra skulle de kunna göra även utan Apple och Jobs. Utan Ritchie skulle framför allt persondatorer inte kunna göra mycket av det de nu gör.  Steve Jobs framstår i det ljuset som mer av en duktig VD jämfört med Ritchie, en verklig vetenskapsman och uppfinnare, upphovsman till grundläggande strukturer som andra kunnat ta upp, och som vidgat människans förmåga.

Hatten av för Dennis Ritchie, i efterskott.

Apropå bilden tycker jag dock att den är något sur i sin ton. Det är trots allt en lite skev jämförelse, dock en som springer ur just Steve Jobs överdrivna framhävande av sig själv. Jobs var verkligen en kompetent och duktig ledare och tillskyndare av utvecklingen av högteknologiska produkter. Han var ingen uppfinnare eller vetenskapsman, men höll sig så kunnig om detaljerna och själva konstruktionen av företagets produkter att han utan vidare kunde tala till både brukare och konstruktörer och entusiasmera dem med sina visioner (som lägligt också kanaliserades i försäljning av hans produkter). De som likt min far träffade Jobs personligen eller deltog på några av hans presentationer blev ofta motvilligt imponerade. Som Readtechnews skriver, är en sådan brobyggare mellan världarna mycket sällsynt, och där låg onekligen ett slags märkvärdig förmåga. Det skall man inte ta ifrån Jobs, oaktat hans bombasm och de mindre trevliga sidorna av hans verksamhet.

Det finns en intressant fråga här, dock en som kanske kan bli föremål för ett framtida inlägg: om hur man värderar insatser och prestationer. Och kanske om hur samhället på ett lite märkligt sätt tenderar att förbigå de verkligt unika och stora framsteg som görs av vetenskapsmän och originella tänkare.

*******************************

Första Inlägget om Steve Jobs här:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/

——————————————–

En introduktion till Dennis Ritchie finns förstås i Dennis Ritchie http://sv.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie och http://en.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie

Några av de mer läsvärd artiklarna med anledning av Dennis Ritchies död.

Hatet på Nätet – och sen? Diskussion på UR


Den 20:e september ägde debatten Näthatet rum i kulturhuset.  Temat var de hot och trakasserier på nätetsom ibland drabbar de som skriver om kontroversiella teman . I tisdags (18/10) sände Utbildningsradion (UR) sin inspelning av kvällen, och den finns att se på UR Play.

Diskussionen ägde rum inför ramen för kulturhusets projekt Shahrazad om det fria ordet. Vi fick möjligheten att lyssna på och ställa frågor till en panel bestående av de tre deltagarna Tinni Rappe, Lena Sundström & Kajsa Klein, lett av svenska PEN’s Ola Larsmo.

Här skrevs ett inlägg om den intressanta debatten den kvällen, på https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/23/nathatet-paneldiskussion-om-det-hotade-ordet-pa-internet/

Men nu kan den alltså ses på UR Play. Man har inte tagit med frågestunden, utan det utsända består av den ca 1 timme långa diskussionen mellan paneldeltagarna, som är fyllig och beaktansvärd nog. Se länken nedan för att komma till UR Play och programmet.

Klicka på bilden för att komma till sändningen

Diskussionen om näthatet har bedarrat under hösten – dess aktualitet ägde mycket samman med debatten om kommentatorsfält och nätforum som kom i efterdyningarna av massmördaren Anders Behring Breivik (som också i mycket försvunnit från medias tablåer). Den underliggande orsaken till att man diskuterar om aggressionsnivån på nätet finns dock förstås kvar. Nätdiskussionerna är här för att stanna, och hur man förhåller sig till varandra på nätet och bildandet av ett gott debattklimat och regler för samliv där är ett ämne som kommer att brisera igen, så fort det visar sig att ett stort våldsdåd, en politisk skandal eller större omvälvning har koppling till diskussioner på nätet.

Vilket det med nästan total säkerhet kommer att göra.

En liten påminnelse av några inlägg och diskussioner på temat kan vara på sin plats för att komma ihåg var saken slutade, när den kommer tillbaka.
————————————-

Läs mer om Kulturhusets projekt Shahrazad http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=34978 och deras diskussionskvällar på temat ”Hotade Ord” här.

NÄTHATET – paneldiskussion om det Hotade Ordet på Internet


I tisdags var jag på en intressant diskussion om en företeelse som (äntligen) fått en del press och uppmärksamhet på sista tiden – Näthatet, eller den aggressiva och ofta av fördomar och intolerans fyllda ton som ibland hotar att fylla och förstöra den öppna diskussionen på nätet. Vi fick möjligheten att lyssna på och ställa frågor till en panel bestående av de tre deltagarna Tinni Rappe, Lena Sundström & Kajsa Klein, lett av svenska PEN’s Ola Larsmo.

klicka på bild för länk till debattupplägget hos Kulturhuset

Diskussionen om näthat har fått aktualitet efter norske massmördaren/terroristen Anders Behring Breiviks dåd i Oslo och Utöya. Det som framkom om hans närvaro och preferenser på nätet fick många att tänka efter, och i Sverige följdes det av en debatt om diskussions- och kommentarsfora på nätet, vilket fick till följd att många tidningar och publikationer bestämde sig för att ändra regler på sina kommentatorsfält. Naturligtvis var jag intresserad av ämnet eftersom jag själv sett fenomenet på nära håll, och också skrivit om det (bl.a. i inlägget ”Eftertankens Kranka Blekhet”). Men jag ville ta del av insikterna hos några som studerat ämnet eller utsatts för det i mycket högre grad. Det blev en tankvärd och intressant kväll – som bloggare och deltagare i fora kände man igen mycket, men det fanns också något dråpligt men också skrämmande i de tre paneldeltagarnas och även ordförandens, erfarenheter som gjorde det till en lärorik upplevelse.

Till att börja med var det värdefullt att de tre paneldeltagarna var kvinnor. Ola Larsmo var en en bra moderator, och bidrog med bra insikter utan att stjäla showen. Men som man kan det vara svårt att ens ana sig till den infama ton som drabbar just kvinnor som retar upp folk på nätet, de kränkande tillmälena och hoten av sexistisk karaktär som adderar en helt annan dimension av personligt påhopp och förminskande av människovärdet för den som hamnar i skottgluggen.

I övrigt var de tre välkommet olika i sina perspektiv. Tinni Rappe har erfarenheter av att skriva om ett ämne som genererar starka känslor: feminism, barnuppfostran och familjeliv. Lena Sundström har i sin roll som journalist skrivit om många kontroversiella ämnen och själv granskat intoleranta politiska miljöer, t.ex. xenofober i Danmark. Kajsa Klein har forskat i och granskat nätet självt, bland annat bloggar. Samtliga tre hade utsatts för absurda påhopp, hot och tillmälen mot sin person på nätet för oförskämdheten att analysera samhällsfenomen och framföra sina åsikter.

Sedan finns också fördelen att kvinnor inte nödvändigtvis tuppar sig lika mycket och måste spela tuffa. De kan förstås, som Lena Sundström lyckligtvis är, vara luttrade och ge svar på tal, som en obligatoriskt motvallsgubbe fick känna på när han påstod att ”men de flesta politiska våldsbrott utförs ju av vänstern, varför hackar ni på högern (han menade oss förstås)”. Kvällens bästa garv var för övrigt när Lena berättade om hur hon ibland kan chocka näthatare med utsökt och ironisk artighet så att de ber om ursäkt…

Troll: Ditt kräk, du skall dödas med VZ-gas! osv osv

Lena: Tack så mycket för ditt mail, som jag mycket väl kan se uttrycker en meningsskiljaktighet mellan oss… osv osv

Skamset troll: Öööh förlåt för det där, jag var kanske lite väl full när jag skrev inatt…

Men Tinni adderade en dimension av beundransvärd sårbarhet när hon tillstod att hon blev illa berörd, och kände oro för sin person av några av de värsta utfallen – nu snackar vi om någon som utsatts för organiserade kampanjer av snubbar som bara inte ger sig och genererat enorma mängder hatisk trafik mot henne var hon än var, och var hennes namn än förekommer. Och berättade om kollegor som avstått från att publicera sig på nätet av rädsla för sådant.

Att det här är ett fenomen som går utöver en enskild persons känslor blev klart, och man måste verkligen ställa sig frågan: är det verkligen bara de som är riktigt hårdhudade som skall få plats med åsikter på nätet? Lena verkade själv komma på sig, om vilken konstig sak man måste göra för att inte ta åt sig – att ständigt utgå från det allra värsta, så att de knasiga bildcollagen med blodiga dödshot inte skall kännas lika drabbande. Det är ju verkligen inte en inställning som alla kan ta efter – och skall alltså mer normala eller känsliga personer vara utestängda från diskussion och debatt?

Kajsa Klein påminde om det kan vara problematiskt att överdriva hotet från hatarna – om det ger upphov till att människor avskräcks från att yttra sig på nätet för att de tror att ”påhopp åt alla” är regeln. Nätet är stort och växer ständigt, och det finns många håll där samtalstonen är civiliserad. 

En av frågorna som belystes var om anonymiteten, en faktor som delvis utgör förutsättningen för näthat, inte också fyller ett legitimt syfte i vissa fall. Ibland måste folk vara anonyma, och som Lena påpekade, det finns de som behöver anonymiteten för att kunna påtala hot och missförhållanden – det är inte bara de som utför dessa som har bruk av den. Dessutom finns också en utveckling att företag, t.ex. Google, handlar med information om nätbeteende, och som lätt skulle kunna exploatera en situation på nätet där varje handling måste förses med namn, majladress och skonummer. Det tål att tänka på. Jag är själv skeptisk till anonyma uttalanden och handlande, men det är en bra poäng.

Alla tre i panelen efterlyste större ansvar och medvetenhet från publikationer som ställer upp fora och fält för synpunkter, samt även från journalister men även allmänhet för att bemöta otidigt nätbeteende.

Tyvärr lyckades jag inte så väl med min anknytande fråga till den framstående trion – jag ville ha deras synpunkt på om inte den ojämna fördelningen i engagemang, kunskap och vana vid nätet och dess funktionssätt just spelade övertända människor, bland dem näthatare i händerna (man kan tänka sig andra grupper också, t.ex. konspirationsteoriker). Min poäng var att tills man tar nätet på allvar som en arena som är precis lika ”verklig” som det traditionella allmänna torgen och medierna så ligger de mer sansade alltid steget efter de som med hjälp av multipla identiteter och anonymitetens paraply kan spela ut sin drömroll som mobbare. Jämfört med dem blir en oinformerad eller dåligt nättränad allmänhet, liksom forskare eller andra grupper tvungna att förlita sig på proffsen, det vill säga journalister och mer sansade nätaktivister. Och de har annat, och viktigare att syssla med än bemöta otidigheter.  Men jag var kanske alltför raljant, när jag sade att kreti, pleti och många journalister agerar som ”turister på nätet” snarare än ansvarstagande aktörer.

Jaja, mea culpa, jag fick dock mitt svar från det allmänna samtalet, där det framgick med största klarhet att tidnings- och medieägarna hittills inte är något att hålla i handen i det hänseendet.  I själva verket har de bidragit till problemet genom att släppa lös en ny möjlighet till uttryck utan någon tydlig policy eller tillsätta resurser för att reglera och organisera vad som kunde vara en vettig nätdebatt. Men det är där som grundbulten finns – plus att de med ett intresse av nätet, inberäknat journalisterna, kunde vara lite mer engagerade i själva saken. Ola Larsmo pekade också på ett positivt exempel, brittiska The Guardians utmärkta kommentatorskultur där journalisterna och skribenterna uppmanas att delta i diskussionerna. Mera sådant. Jag hoppas att han har rätt i att det finns kommersiella vinster att hämta i att vara först i Sverige att ha en riktigt seriös, välorganiserad och produktiv nätdebatt öppen för bidrag från allmänhetens kommentarer. Det skulle vara något det.

Mycket annat avhandlades också. Det var en trevlig diskussion, om ett högintressant och aktuellt ämne, och jag rekommenderar folk att ta del av den. Kvällen TV-bandades för sändning i UR vad det lider. Jag kommer att lägga ut en länk till den så fort den går upp på UR Play. 

————————————-

Läs mer om Kulturhusets projekt Shahrazad http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=34978 och deras diskussionskvällar på temat ”Hotade Ord” här.

Om Politisk Korrekthet, eller ”Political Correctness gone maaad!”


Den som skriver om kontroversiella frågor och frekventerar internetfora och kommentatorsfält kan inte undgå att upprepade gånger snubbla över uttrycket

”Politiskt Korrekt”

Nästan alltid som ett slags avfärdande av idéer som någon inte gillar, men också oftast vagt, utan att direkt gå in på vad det skulle betyda i detalj. Här skall vi ta oss en titt på det där uttrycket och nysta upp vilka som oftast vill bruka det, och varför.

Termen ”politisk korrekthet” har i själva verket en intressant historia. Från att ha använts helt utan ironi för att syfta på vad som var korrekta definitioner inom en viss, snäv ram av statsvetenskapligt eller politiskt samtal, kom uttrycket efter 1800-talet att brukas av vänstern. Det verkade passa dess marxistiskt inspirerade idé om en ”vetenskapligt” grundad ideologi, som således kunde förse med objektivt ”rätta” eller ”korrekta” svar på samhälleliga problem och stridsfrågor. Mao tog upp det motivet och använde ymnigt varianter på ”korrekthet” i politiskt hänseende, som i det berömda citatet:

Att inte ha korrekt politisk synpunkt är som att inte ha någon själ…”

Mao Tse-tung, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom Folket” (1957), ss 43-44 (1:a pocketupplagan)

Inom den bredare demokratiska vänstern i Europa och USA kom dock termen, förutom i några små vänstersekter, att brukas främst i ironiska sammanhang.

Men mitt under 60- och 70-talets kulturella strider, då just vänstersekterismen firade sin hårresande höjdpunkt, kom en helt annan del av det politiska spektrat in, några som var beredda att ta upp termen och svinga den på fullt ansvar.  Reaktionen på 60-talets liberaliserande strömningar födde en narrativ (läs konspirationsteorier) runt ”politisk korrekthet”, som kom att baka ihop Marxism, Frankfurtskolan, Freud och Psykoanalysen, tillsammans med en märklig form av antisemitism till något som benämndes ”politisk korrekthet” för att brukas, inte som ett imperativ, utan som ett skällsord.

http://www.youtube.com/watch?v=tz8pzG02oxU&feature=related

Ovanstående klipp, som helt och hållet är sammansatt av de som alltså vill använda sig av termen, visar på ett klart sätt hur man kom att lägga plockepinn med idéhistorien för att komma fram till att stora delar av den akademiska humanismen blivit till en enda stor judisk vänsterkonspiration som sedan 1900-talets början arbetat för att störta västerlandets kultur i fördärvet. Och samlingsbeteckningen man använde för konspirationen ifråga var, just det – ”Politisk Korrekthet”.

Den här konstruktionens konservativa, för att inte säga reaktionära, agenda ligger dock i öppen dager: lägg märke till hur man i klippet ovan utan ursäkt kallar homosexualitet för en aberration (abnormitet), homosexuella för deviants (avvikare) och beklagar att samhället ”vänts på huvudet” och hänvisar till religiöst och auktoritärt präglad fostran för en frisk bildning.  Det är intressant att Kevin McDonald (http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_B._MacDonald, en av den vita extremhögerns och nynazismens favorittänkare, se http://www.thenation.com/article/republicanizing-race-card) som figurerar prominent  klart och tydligt utsäger vad det är som så retar med humaniora och samhällsstudier nuförtiden, nämligen att

the rights of white americans to keep America as a white country, with a white majority, where ethnic, white interest is safeguarded, is completely rejected in this litterature[…] that is the fundamental premise of political correctness.”

Efter Reagan-årens konservativa backlash kom uttrycket ”politically correct” att få ett stort lyft och  användas som ett effektivt slagträ inom den högerdiskurs som vill diskreditera liberala och progressiva idéer såväl som den främsta bastionen för sekularismen i USA, nämligen den akademiska världen. Medlet blev att ständigt, i tid och otid anklaga media och akademia i USA för att ha vad som kallas ”liberal bias” – alltså att vara vänstervridna, en skrattretande idé i ett USA där nästan all media är lokal och privatägd, och med europeiska förhållanden påtagligt högervriden, och de få nationstäckande medieorganisationerna så beroende av annonser eller eljest ängsliga att de ytterst sällan utmanar makten eller det etablerade samhället på något sätt. Men oavsett vilket anklagades de för att ”censurera” ”allmänt hållna” åsikter under inflytande av den ständigt närvarande ”politiska korrektheten”.

För hävdarna av ”politisk korrekt”-teorin kom den nya blogosfären och möjligheten till användar/läsarfeedback som nätet gav möjlighet till under 2000-talet att erbjuda en ytterligare ventil, där de kunde uttrycka sina dunkla åsikter och skapa en slags parallell informationsvärld där konspirationsteorier och alternativa sanningar kunde ventileras och delas fritt – mönstret känns igen från den högerkristna världen i USA, där framför allt kreationister och högerkristna reaktionärer skapat egna mediekanaler där deras anhängare kan ta del av information utan att besväras av besvärliga fakta och motbilder, innan de småningom spiller ut till de mer etablerade och breda mediekanalerna via kommentatorsfält mm. Uttrycket blev stapelvara eftersom den lätt kan fogas in i ett vitt spektrum av anti-vänsterretorik, vare sig den kommer från libertariansk, rasistisk, fundamentalistisk eller bara allmänt (stock-)konservativ art.

Att bry sig om miljön och dissa bensinslukande skräpbilar är förstås…gissa vad?

Det som är försåtligt med termen, och bidragit till att göra den så effektiv, är att den kan användas för att kategorisera något som verkligen finns och är ett problem: nämligen olika former av oärligt och tillrättalagt beteende från främst makthavare som verkligen är irriterande för medborgarna oavsett deras ideologiska hemvist. Som att politiker av hyckleri, eller vilja att säga vad de tror att åhörarna vill höra, eller uttrycka i medierna vad som är minst obehagligt, pliktskyldigt rabblar plattityder som de inte nödvändigtvis tror sådär jättemycket på. Människor som utsätts för ofta för det där börjar snart att identifiera vissa kulturella stereotyper som förljugna uttryck för det ”politiskt korrekta”.

Uttrycket ”politisk korrekhet”  blandar dock ihop allt det där,  i en ospecifierad soppa som endast de som redan är välbekanta med en språkbruk kan bena ut. Detta lockar till användning från sektliknande eller exkluderande grupper. Det är inte bara xenofober eller andra högerkraxare som gillar det – se nedanstående exempel på stollemarxistiskt bruk från blogginlägget http://maverablogg.wordpress.com/2011/03/29/kriget-for-olja-och-usa-dollar-politiskt-korrekt/.

”Västerländsk demokrati är den mest politiskt korrekta formen av slaveri!”

Det finns andra uttyck som hyckleri, behagsjuka, inställsamhet, moralisk feghet, ja t.o.m. korruption som man kan och borde ta till. Problemet är att nämligen att ”politiskt korrekt” inte bara säger det där, utan samtidigt antyder en medvetet dold agenda, en konspiration av medier och politiker för att… vadå? Tysta sanningen? Hindra yttrandefriheten? Likrikta medierna?  Allt det där är viktiga frågor som kräver uppmärksamhet, men som synes ovan har termen ”politisk korrekt” precis det sorts bagage av tendens och antydningar som den säger sig försöka peka ut och avslöja. Det är det som har gjort den till ett kodord för främst intoleranta åsikter, och i vidare diskussioner ett skällsord som är ämnat att tysta meningsmotståndare. Därför är det djupt olyckligt att det numera brukas i helt irrelevanta sammanhang: den engelske komikern Stewart Lee är definitivt de som använder politisk korrekthet för att beteckna allt de inte gillar på spåret i komedibiten ”Political Correctness Gone Mad?”

http://www.youtube.com/watch?v=1IYx4Bc6_eE

Även Europa och vårt eget Svedala har en kontingent av personer som irriterar sig på att reaktionära och intoleranta åsikter inte längre anses salongsfähiga. Sådana typer svingar glatt uttrycket, oaktat att få av dem vet varifrån det egentligen stammar, eller att de mer eller mindre direktkalkerat bruket från en helt annorlunda politisk tradition (se en bra genomgång av nutida bruk i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1253&artikel=2701684).

Uttrycket har således gärna brukats för att slå ner på åsikter eller handlingssätt även när de varit radikala eller rätt långt ut på idéernas landskap. Även när mycket få inom politiken delar den. Hur en sådan åsikt blir politisk korrekt(korrekt för vem?) när mycket få delar den skulle vara en gåta om inte den underliggande idén att allt som är inklusivt och visar hänsyn hör dit. Och är löjligt.

Vad som gör hela saken ofrivilligt komiskt är också att vissa högspända debattörer eller aningslösa lallare bjuder ”politisk inkorrekt”-kastarna på gratis poänger genom sin falsettartade ton. Från Sverige kan vi dra oss till minnes den absurda Nogger Black-debatten, där Center Mot Rasism genom sitt klumpiga ingripande bäddade för löje http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article11465854.ab och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ingen-debatt-behover-konspirationsteorier_1528465.svd.

Det har också gjorts en hel del rätt bra komik  med uttryckets hjälp – som en drift med just ängslighet eller hyckleri som visats ovan. Se t.ex. Victoria Wood om det politisk korrekta och det omistliga engelska svärordet ”wanker” (runkare). Det ÄR kul, och man måste skratta med.

http://www.youtube.com/watch?v=oAM2cLhBFzU

Att uttrycket således har blivit helt förgiftat och mer eller mindre meningslöst annat än som pejorativt utfall har undertecknad själv fått erfara – Som när jag hävdade en egen modell för föräldraförsäkring för över tio år sedan (dvs i slutet på 90-talet), baserad på individualiserad försäkring där samarbetande föräldrar får en gemensam pott över vilken de kan förfoga. ”Politiskt Korrekt!” vrålade min antagonist. Ursäkta? Det absurda är snarare att det ännu idag anses som en så politiskt dödfödd idé att inget parti på allvar vågar strida för det. Det är ungefär lika politiskt korrekt som att plädera för dödshjälp – många håller med, men ingen vågar driva det.

Jag anser att bruket av termen ”politisk korrekt” borde överges, trots att det till synes skulle kunna fylla en funktion. Därtill har det kommit att missbrukas för mycket, och i dagsläget i bästa fall blivit ett kännetecken på intellektuell eller moralisk lättja, och i andra fall ren feghet eller stollighet.

Feghet och lättja eftersom termen syftar till att klumpa ihop meningsmotståndare till del av en sammansvärjning eller accepterande av en dold dagordning utan att försöka bena exakt vad det är som gör något politiskt korrekt eller inkorrekt. Eller för vem – oftast för att den som svingar det vill tysta en diskussion och vinna på walk-over utan att själv våga stå fullt ut för sina fördomar och konspiratoriska tänkande. Gudarna förbjude att man skulle bli tvungen att specificera vilka man tror står bakom den stora konspirationen – då skulle ju alla se vilken stolle man är.

Uttrycket är vidare ett praktexempel på obskurantism, att låtsas säga något viktigt men i själva verket blanda bort korten, likt så mycket annan oklar jargong för de redan invigda.

Det dunkelt sagda, är ofta det dunkelt tänkta

Esaias Tegnér

Jag inbjuder alltså alla som hör eller själv funderar på att bruka ”politisk korrekt” att påminna sig Monty Pythons drift med antydningar och dunkelt tal och fråga sig om de verkligen vill fylla den blinkande töntens roll:

http://www.youtube.com/watch?v=jT3_UCm1A5I

—————————–

För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_correctness och http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_korrekthet, eller http://www.bookrags.com/research/political-correctness-sjpc-04/

Under inläggets tillkomst stötte jag på en text Niklas Ekdal, skriven för Levande Historia: ”Debattdödaren” (http://www.levandehistoria.se/files/Ess%C3%A4%20Debatt-d%C3%B6daren.pdf) som bättre än min lägger ut en bakgrund kring begreppet ”Politisk Korrekt” solkiga innebörd och politiska användning.

En liten sammanfattning av Mao-citat för de som inte orkar plöja sig genom den kinesiske massmördarens rätt tröttsamma skrifter (utom när han skriver om guerillakrig, där är han verkligen skarp) finns i http://en.wikisource.org/wiki/Quotations_from_Chairman_Mao_Tse-tung/Political_Work

Stewart Lee, en av Storbritanniens bästa komiker lyckas i sin show  ”the 41st best standup in the world” både driva med de som hävdar att ”political correctness have gone mad” nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=bmsV1TuESrc

samtidigt som han visar på och skönt dissar  vad verklig ”politisk korrekthet” faktiskt är – en krypande inställsamhet och falskhet, nästan alltid utförd av folk i maktställning med något att förlora, som när ett vinstdrivande, propagerande privatföretag vars enda syfte är att ge sina ägare avkastning lismande låtsas vara ”motståndare till rasism” och ha ”värderingar”. Stewart Lees urlackning på, citat:

”Det rena, genomskinligt nakna ohederliga hyckeriet att låtsas att det någonsin funnits något sådant som ett telefonförsäljarföretags värderingar

är episk. Se mer Stewart Lee!

Eftertankens kranka blekhet? – Om Samtals- och Diskussionstonen på Nätet


På senare tid har man för omväxlings skull diskuterat intressanta principfrågor i medierna. Det hela har föranletts av att flera stora nyhets-sajter har drabbats av insikten att kommentatorsfält och nätfora även i deras egna publikationer kommit att präglas av en subkultur som kan vara problematisk, och kom till ytan efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge. Då exploderade efter ett par dagar aktivitet på nätet som antingen tog mördaren i försvar, eller beskyllde offren eller medierna eller politikerna för blodsutgjutelsen. Insikten om att det finns en hel undervegetation av aggressiva och främlingsfientliga fora, bloggar och hemsidor började då också sjunka in.

(Om ökningen av rasistiska hemsidor och samtalstonen på nätet se t.ex.P1 medierna ”konsten att kapa ett debattforum” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4665435, http://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-okning-av-rasistiska-hemsidor, http://expo.se/2011/fordubbling-av-rasistiska-sajter-pa-internet_4235.html, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/judar-och-muslimer-diskrimineras_6406469.svd, http://www.levandehistoria.se/files/Antisemitism%20och%20islamofobi.pdf)

För den som är närvarande på internet och gör utflykter i den djungel av diskussionssidor, dedikerade och mer öppna fora samt läser och ibland deltar i diskussioner på nätet är detta inget nytt. Men uppenbarligen har många etablerade medier aldrig haft en genomtänkt idé eller överblick över utvecklingen i nätets nya möjligheter till gensvar och åsiktyttringar. I Sverige kan man se en parallell mellan de stora medieorganisationernas lite senkomna insikt och de etablerade politiska partiernas reaktion på t.ex. högerpopulism. Länge ville man hålla för näsan och ignorera det där, man åberopade svepskäl som att man inte skall ge stollarna uppmärksamhet osv. Några, som Johan Croneman, vidrörde det där snabbt efter Breivik-morden i en läsvärd artikel där han tryckte på behovet av långsiktighet och en principiellt grundad position i det offentliga samtalet (http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei). Björn Wiman påpekade nyligen i DN söndag 110904 (http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nathatet-ar-inte-det-enda-exemplet-pa-digital-dumskallighet) också på att det finns vidare mekanismer i omlopp : en tendens till åsiktspolarisering, ett lättköpt ”för eller emot”-tänkande i hela samhället, som näthatet är ett uttryck för och som också måste bekämpas.

Sanningen är dock också att överblick, en aktiv närvaro på nätet kräver personella resurser, och att stå för något på annat än ledarplats innebär också ansvar – knappast honnörsord för medieorganisationer som alltmer styrs från sina ekonomiavdelningar. Eller för den delen för många redaktörer och journalister som i diskussioner med intoleranter eller bara genom att påtala innebörden i vissa ställningstaganden och yttranden måste ta risken att anklagas för elitism och göra sig obekväma med grupper av potentiella läsare (se kritiken på detta tema i SvD 110802 http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/ansvaret-har-forskingrats_6362456.svd)

Anonymitet + brist på moderation + frustration + konspirationstänkande = nätmobb?

Det är knappast någon hemlighet att en av avigsidorna med sociala medier och internetkonversation generellt är att de odlar en slags icke-reflekterande stil. Det här är inget som är unikt för nätet – lyssnare av t.ex. P1’s ”Ring P1” kan uppleva det där live. Möjligheten att få komma till tals, att få ge uttryck för djupt kända frustrationer och omedelbarheten i ett medium sammanfaller ofta till att stollighetsfaktorn ökar, samt att man blottar sina dunkla och inte sällan mindre smickrande åsikter och antipatier.

Men nätet erbjuder helt andra och vidare möjligheter att uttrycka sig destruktivt. Det finns helt uppenbart en risk för att anonymiteten, närvaron av likasinnade och den allmänna bristen på hyfs på nätet gör att mobbaren, översittaren i en väcks till liv, påeldad av känslan av att samtidigt vara ett offer (antifeministiska bloggar och sajter t.ex har det som orrubligt axiom, att det är de stackars männen det är mest synd om i vårt samhälle) och det lite yrvakna konstaterandet att man nu har en megafon för att offentliggöra sin djupt kända antipati mot vad det nu är.

I sammanlänkade chattar är det således lätt att en mobbningsring kommer igång. På diskussionsforum kan ibland de mest bisarra konspirationer eller motbjudande fördomar bli stapelvara i hägnet av den anonymitet och brist på social kontroll som skiljer nätkontakt mot riktiga konversationer. Det är bara att besöka fora som Flashback för att få sig serverad djupt oroande tecken på en total brist på empati och hänsyn mot andra – och det finns mycket värre fall. Och bloggare kan ostört spy sin galla över vad som nu irriterar dem. Lockelsen i det sistnämnda är något som även undertecknad har känt. Det finns något där, som talar till det mindre eftertänksamma i oss alla – en inbjudan till excess i affekt, att vräka ur sig inlägg i vrede. Men det är också något som man måste motsätta sig. En rättmätig harm eller kritisk polemik med stark udd får aldrig bli liktydigt med hatiskt tal.

Många sajter och bloggar lever dock nästant helt och hållet på just en negativ attityd och uppmuntrar i en mening affektfyllda uttalanden – oftast i en viss riktning, mot ett speciellt mål. Jag skulle inte kunna lista mängderna av bloggar som till största delen är MOT mot invandrare, mot feminism, mot vänstern, mot regeringen, mot muslimer, mot vadsomhelst. Facebook-diskussioner och inlägg på fora kan snabbt rusa iväg iväg längs sådana spår. Otrevligt nog är det standard att näthatet både slickar uppåt och sparkar neråt – utfallen riktas mot någon som upplevs som underlägsen, om inte annat så i ett slags moraliskt hänseende, samtidigt som nätmobbaren vill ha sympati eller förståelse för hur dum eller förtjänt av attacker måltavlan är.

Den agressive näthataren bör inte tolereras

Vad är lösningen? Att införa en starkare moderation av kommentatorsfält är ett svar. Men det är inte tillräckligt. På ett sätt är det ett tecken på ett misslyckande, ett kollektivt misslyckande för alla som har en stadig närvaro på nätet. Man kan, som Mattias Anderson påtalar i SVTs blogg http://blogg.svt.se/plus/2011/02/nathatet/ önska sig att alla skall vara snälla mot varandra och agera som de själva vill bli agerade mot. Det är sympatiskt men tyvärr, så funkar inte social kontroll och grundläggandet av goda seder i verkligheten.

För att citera Sam Harris, författaren till ”The End of Faith” så behöver vi som komplement till goda föresatser en slags ”konversationell intolerans” mot personangrepp, fördomar, utfall och dumheter rent allmänt. Hör en av hans genomgångar av det där med hänvisning till religiöst bullshit i klippet nedan

http://www.youtube.com/watch?v=hXg-yy-riEg&feature=results_video&playnext=1&list=PLF89A02A9AED8B161

Det handlar inte om att tysta eller censurera folk. Men att peka ut idiotier och nagla fast de som sprider dynga omkring sig, och få vederbörande att känna på konsekvenserna för sina ogenomtänkta och idiotiska handlingar, även i konversationer på nätet. I denna anda, vilken denna blogg helt står för, kan det vara på sin plats att ta bladet från munnen när det gäller de som gillar att bre ut sig och framföra hot, hat, fördomar och tillmälen på nätet.

Till att börja med är var och en som anonymt framför en åsikt som är menad att skada och peka ut någon annan människa eller grupp feg och ynklig. Det här skall inte blandas ihop med t.ex. meddelarskydd och Lex Maria-anmälningar. Den som påtalar missförhållanden som utgör lagbrott eller skadar andra har rätt att begära skydd för sig om den kan frukta repressalier – det är därför sådana uppgiftslämnares anonymitet är skyddad av lag. Sådana skyddade meddelanden kännetecknas också av att de inte sker rakt ut i offentligheten utan via en speciell procedur, som är ägnad att skerställa att någon, antingen det är en redaktion eller socialstyrelsen eller liknande, kan efterforska beskyllningarna, utreda deras vederhäftighet och bestämma sig att därefter vidta rättshandlingar på basis av informationen. Men bortsett från de fall där det finns en överhängande risk att komma  till skada på det sättet är andan i svensk lag med rätta motståndare till att man vitt och brett anklagar eller baktalar andra – det är därför förtal eller förolämpning är brott.

Det här utgör inget hindet för den som har en legitim anledning att kritisera någon, eller vill föra en hårdhudad polemik. Notera t.ex. debattklimatet i länder som Storbritannien eller USA, där förtalslagarna är vida hårdare än hos oss – det hindrar inte att tonen både kan vara mer antagonistisk och mer sofistikerad, och att man kan ta heder och ära av varandra under ordnade former. Se t.ex. vad Christopher Hitchens framför om populisterna inom den amerikanska ”Tea Party”-rörelsen.

http://www.youtube.com/watch?v=An6CeNRCBvo

Hårda ord – men han står öppet för sitt avståndstagande från Tea party-lallarna. Ingen kan beskylla Hitchens för att vara feg (speciellt med tanke på hur många av de han kritiserar i klippet som är vapenägare). Kontrastera det med den ynkrygg som tar sig rätten att kasta vidrigheter utan hänsyn omkring sig, men för sig själv vill ha totalt skydd mot att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Näthatarens feghet visar sig inte bara genom att den vill dölja sig själv, utan också kontrasten till vad de vågar säga när de tror att ingen kan komma åt dem jämfört med när de umgås i mer blandade sällskap. I allmänna fora mixar näthataren ofta sina utfall med dunkelt tal, med många ”wink wink – you know what I mean” för att citera Monthy Python. Etiketter som kan betyda lite vadsomhelst, dunkla anspelningar till anekdoter, missförstådda fakta, rent nonsens och bristande logik blandas till en svårgenomtränglig soppa. Meningen är aldrig att faktiskt upplysa om något, eller verkligen föra ett resonemang som går att nysta upp – bara att ge utlopp för en destruktiv anda, och dra ner omgivningen till samma låga nivå av projektioner och antipati som lallaren själv befinner sig på. 

Ett intressant exempel är det som det hånleende trollet nedan ger prov på. Han är ovanlig såtillvida att han efter en flerårig karriär av destruktuv nättillvaro nu träder fram i ljuset. Men lägg märke till hur viljan till en kvarts berömmelse inte döljer fegheten i hans attityd. Efter att ha deklarerat att åsikter borde vara fria och helt obundna av några hänsyn tillstår han öppet att han inte har mod att stå upp för sin dynga IRL – då skulle det kunna bli efterräkningar gubevars.

http://svtplay.se/v/2521860/agenda/del_2_av_17 (ca 28 minuter in i programmet)

En annan sak som går igen hos näthatarna är självömkan. Näthatare beskyller regelmässigt andra på ett svepande sätt, och gnäller samtidigt för att den inte får yttra sig, för att vara offer för konspirationer, intriger eller illvilliga skeenden, att vara nertryckt av närsamhället, staten, kapitalet eller den ”politiskt korrekta” pressen. (Sistnämnda är en särskilt patetisk figur som älskas av högertroll -och hatare och kommer vid tillfälle att bli föremål för ett eget inlägg här). Önskan att vara ett offer, och att ens hat och aggressiva utspel på något sätt är motiverade trots att de sker på nätet och anonymt istället för ansikte mot ansikte är mycket stark. Den som kastar dynga på andra är ofta själv mycket känslig och kitslig och tolkar gärna in förolämpningar i alla former av invändningar – men tvekar inte att misstänkliggöra och håna andra.

Det är kanske inte så konstigt att sådana halvfigurer sällan är beredda att ta in andra perspektiv än sina egna. De har sitt lilla utbrott att göra, sin dynga att sprida, och gillar inte att få det påpekat att de har fel, eller kanske inte ser till hela bilden, eller beter sig hänsynslöst. Den här bristen på konsekvens, eller hyckleri för att uttrycka det mer grovt, tar sig också uttryck i att man ger sig själv rättigheter i sitt språkbruk som man inte medger andra. Det är helt OK för säg ett manshatande feministtroll, eller dess vida vanligare motpart, den misogyna tönten, att dra alla medlemmar av motsatt kön över en kam, men så fort man påpekar det absurda i detta kryper de ihop i försvarsställning eller ballar ur och börjar sprida hot, ovett och otidigheter kring sig som omedelbart skulle föranleda ett samtal till polis eller psykakut om det skedde i en verklig konversation.

Sent omsider, och motiverat inte minst av Anders Behring Breivik, terroristen som till stora delar verkade och interagerade med andra via nätet, har pendeln svängt, och  kommentatorsfälten har hamnat i fokus, som framgår inte minst av tidningarnas egna deklarationer och åtgärder inom mediekommentarsvärlden: se bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4670618, http://www.resume.se/nyheter/2011/08/29/dn-stanger-ocksa-kommentar/, http://deepedition.com/2011/08/30/tystnaden-efter-kommentarsfalten/, http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1522255/Den-goda-lasarkontakten.html,   http://www.dn.se/blogg/redaktionsbloggen/2011/08/29/darfor-stanger-vi-kommentarsfalten-tillfalligt/ osv. Ordet för dagen att man måste ”moderera” nätdiskussionerna. ”Tvärnit i kommentarsfälten” som P1 medierna har som rubrik i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4677352.

Nu är inte avsikten att säga att alla som har en djupt känd, radikal eller ens extrem åsikt tillhör den undervegetation av nättöntar som detta inlägg vänder sig mot. Man bör ha en viss respekt för den som även när den framför åsikter som man invänder starkt mot, gör det öppet, och t.ex. organiserar sig och publikt framträder med sina synpunkter. Deras åsikter kanske inte är mer smakfulla än trollets. Men de verkar offentligt, och om de desutom har disciplinen och viljan att ta konsekvensen av sina uttalanden så är de lika mycket en del av det offentliga rummet som vem som helst. Det har dessutom en omedelbart återhållande verkan, att folk kan se dem och värdera dem öppet.

Det är anonymiteten samt missförståndet att man har någon slags rätt att få sprida sin dynga oemotsagd som är den dåliga kombinationen. Och för att motverka detta är det dags att dels göra det tydligt att den som vill komma till tals måste vara beredd att stå med sitt namn, om inte annat inför mediets redaktörer, för sina uttalanden, och verkar inom klara och konsekventa gränser för ton och tilltal. Dels måste både redaktörer och debattörer börja ta sig an med att skingra den idé som alltför länge gjort sig gällande: att man på nätet olikt i all annan mänsklig interaktion, har en slags mänsklig rättighet att inte bli emotsagd eller få det påpekat för sig i klara ordalag vilken låg och människofientlig attityd man som hatare har.

———————————–

Om Ring P1 har skrivits en hel del, oftast kort till stöd för den ena eller den andra åsikten, som ju programmet inbjuder till. Lite mer allmänt hållna artiklar från lite olika perspektiv:

Det har även skrivits en bok i ämnet: Karin Nordbergs ”Ring P1 – Folkhememts nya Röster”. Den anmäldes i Forskning och Framsteg nr. 2 2007 (se http://www.folkbildning.net/fb-forskning/medlemsskrifter/FoF_2-07_P1.pdf). Boken finns att få tag på i t.ex.Bokus http://www.bokus.com/bok/9789170553448/ring-p1-folkhemmets-nya-roster/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170553440

Resistance is Futile, You will be assimilated – Google, Google+, Photovine med mera


Om att söktjänstgiganten Google nu (åter) tar krafttag för att etablera sig även på sociala medier med sin nyligen presenterade tjänst Google+.

Som den maktfaktor på nätet som Google utvecklats till genom sin dominans över sökningar vill man förstås också ha en bit av de allt viktigare sociala nätverken, om inte annat så för att få tillgång till den enorma mängd information om användning, preferenser och kontaktvägar som numera finns tillgänglig för den som hanterar sociala medier. Google är ivriga att ta del av den kakan.

Tidigare har här skrivits om sociala medier med fokus på främst Facebook. Flera av de frågor som togs upp i relation till Facebook om anpassning till företagsbruk (se inlägg om Facebook del 1 om företagsanpassning) samt skiktning och delningsinställningar (inlägg om Facebook del 2 – Kriser, Katastrofer och Statsingripanden och del 3 – Censur och Kontroll ) synes också ha uppmärksammats av Google i deras egen ambition att skapa en modern social tjänst.

Redan för flera år sedan startade Google den sociala nätverkstjänsten Orkut, som migrerades till Brasilien – och stannade där. Den har kommit att bli populär i just Brasilien och Indien – men slog aldrig igenom i USA och inom EU. Nu tar Google nya tag med den nya sociala tjänsten Google+.

Klicka för att komma till Google+ projektets hemsida

SvD låt några kännare uttala sig om den nya tjänsten, se http://www.svd.se/naringsliv/experterna-betygsatter-google_6314344.svd. Deras omdömen var överlag positiva, men inte utan vissa reservationer. Flera intressanta faktorer togs upp som visar på vissa särdrag i den nya tjänsten.

Om Företagsanpassning

En intressant utveckling är att de sociala medierna potentiellt kan utvecklas specifikt för att passa intressen hos företag som vill använda dem som marknadsförings- och kommunikationsverktyg. Facebook har satsat på att erbjuda en enda, gemensam plattform. Google verkar däremot satsa målmedvetet på att skapa en miljö som är skräddarsydd för profesionell användning. De arbetar med att skapa ett eget alternativt, en arbets- och företagsanpassad tjänst parallel till den individinriktade tjänsten Google+, som dock redan har flera features som gör tjänsten till mer av ett arbetsredskap: möjligheten att enkelt skifta över till videosamtal med upp till 10 användare är ett exempel. Därmed slår Google+ också mot det mer professionellt inriktade sociala mediet LinkedIn. Se SvD http://www.svd.se/naringsliv/google-forbereder-social-natverkstjanst-for-foretag_6311268.svd och IDG http://www.idg.se/2.1085/1.395293/foretagsversion-av-google-i-gorningen.

Skiktade Kontakter

En annan sak är att Google+ verkar vara mer skiktbar än t.ex Facebook. Som en av SvD:s intervjuade experter påpekar är detta både ett löfte och ett problem – det lägger en viss börda på användaren att komma ihåg till vilka han/hon vill dela visst innehåll, och öppnar också för misstag i vilka som får del av foton eller inlägg. Det här är dock en ofrånkomlig del av att ge användarna större kontroll, och en möjlighet, som inte tas upp i artiklarna, är att det också möjliggör en mer flexibel policy om vilket innehåll som skall kunna utbytas på tjänsten. Olikt facebook, som har formellt strikta riktlinjer för material parat med närmast total öppenhet, kan Google+ möjliggöra att känsligt material, som inte är ämnad för spridning i vidare kretsar, kan utbytas mellan utvalda grupper av användare. Det skulle innebära en integritets -och yttrandefrihetsvinst för användarna. Samtidigt kan man också befara att en sådan möjlighet skulle komma att ses negativt på av t.ex. auktoritära regimer som vill ha insyn i medborgarnas internetkommunikation. Intressanta komplikationer kan alltså följa.

Sammanlänkning med andra tjänster

För den konspiratoriskt lagde ser det ut som en tanke, att Google som redan expanderat med en egen browser (Google Chrome), e-posttjänst (Gmail), etablerat sig inom mobilsidan med Android, lanserat en musiktjänst, Google Music (om vilken skrivits här, se senaste-pa-streaming-music-fronten-google-music-beta/), och nu också som IDG har rapporterat om lanserar en ny bilddelningstjänst, Photovine (http://www.idg.se/2.1085/1.395482/har-ar-googles-nya-mystiska-bildtjanst) söker knyta ihop allt det här med sitt initiativ inom sociala medier. Det skulle skapa en behemoth som kan slå åt alla håll. Tankarna går lätt till Microsofts försök att vara överallt närvarande. Samtidigt måste man komma ihåg att det är delvis en defensiv strategi. Såsom nätet har utvecklats har de viktigaste noderna för aktivitet ständigt varit ett rörligt mål, och företagen måste springa med för att inte förlora initiativet. Googles styrka ligger i deras dominans inom nätsökningar, som ger dem en överblick över nätet, över vad som är relevant och användarmönstren. Men om en allt större del av interaktionen på nätet startar från sociala medier eller en slags ny form av utbyte av musik och bilder kommer mer och mer information att undandras Google med dess tyngdpunkt på mer ”allmänna” sökningar. Det är i det ljuset man skall se deras satsning, vilket inte hejdar att det också för med sig att Google därmed söker befästa sin egen affärsmodell och därmed påverkar hur hela nätet används.

Inför det här inlägget hade jag nytta av författaren Steven Levy, som skrivit en bok om Google och fick tillgång till det annars rätt slutna företagets inre talar om just Googles strävan efter att etablera sig inom sociala medier.

Hela intervjun i kan ses avgiftsfritt i ForaTV och ger en intressant bakgrund till Googles utveckling samt nuvarande ställning och vägval inför framtiden (klicka Bilden eller länken under för att komma till ForaTV)

Klicka för att komma till ForaTV

http://fora.tv/2011/04/19/Steven_Levy_Inside_Google

Än så länge är Google+ endast öppen för användare som fått en inbjudan (som i fallet med t.ex. Spotifys gratistjänst). Undertecknad har anmält sig för att få börja pröva tjänsten, och ser fram emot att jämföra den med inte bara Facebook utan också LinkedIn. Fler inlägg i ämnet lär följa

————————————————

Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 3. Censur och Kontroll


Sista delen av artikeln om Facebook som publicerades i kortare form i Utblick 2/2011, där de brännbara frågorna om kontroll över kommunikation, brott mot användarvillkoren och censur togs upp.

Kontroll av kommunikation och Motreaktioner

Facebook har vuxit extremt snabbt de senaste åren, och således blivit en måltavla för kritik från många olika håll, på samma sätt som andra stora IT-företag. Från konspirationsteorier till berättigad kritik av olika funktioner och vägval från företagets sida har olika former av motreaktioner till facebooks utbredning uppstått runtom i världen. Motståndet till Facebook tenderar i praktiken att lägga sig längs 2 huvudlinjer:

  1. Fördumningsargument – att facebook är en onödig, kommersiellt inriktad ploj som stjäl folks fritid, premierar en ytlig, tillrättalagd form av kommunikation osv osv.
  2. Storebrorsargument – att facebook är en kanal för censur, kontroll och gör individen sårbar ur integritetssynpunkt, ingår i övervakning, och att Facebook själv har ohejdade expansionsplaner.

Ett tidigt exempel på den första varianten var när vissa brittiska studenters motstånd mot hela ”social-tjänst”-fenomenet som rapporterades redan 2008. De sociala nätverken uppstod ju ursprungligen i högskolevärlden – vad studenterna reagerade på var de många komersiella plojar och events som kom att åtfölja de numera etablerade internetföretagens försök att ”värva” ungdomar på campus.

(http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/education/student/student_life/article3152120.ece)

En annan variant är upprop för att avsluta Facebook- konton som framförs av bland annat rörelsen ”Quit Facebook Day” (http://www.quitfacebookday.com/) och som nådde sin kulmen år 2010. Hittills har sådana aktioner haft ringa effekt – idén att man skulle bojkotta Facebook på någon slags allmän eller principiell basis har antagligen samma chans till framgång som att försöka hejda utbredningen av Windows på sin tid. Vad som skulle krävas är alternativ till Facebook.

Mer bitande, och med gensvar hos viktigare grupper av användare av IT-tjänster, är därför att Facebook, likt andra stora aktörer som Microsoft på sin tid, anklagats för att dra nytta av en dominerande ställning för att utestänga eventuella rivaler. Det har rapporterats på diverse fora på internet att vissa meddelanden tenderar att ”försvinna” i samtal och meddelanden över Facebook, och att hänvisningar och länkar till olika kontroversiella gruppers Facebook-grupper ”tas bort” på nätet. (Se http://current.com/technology/92826725_make-facebook-angry-and-they-ll-censor-you-into-oblivion.htm)

Jan Fredrikson bedyrar att man inte har några sådana filter, och att det skulle bryta mot företagets strävan om öppenhet att diskutera fritt på Facebook. ”Så länge användare och annonsörer följer de regler som finns officellt dokumenterade på sajten”.

Det här har varit företagets linje hela tiden, och Facebook har som visats (i del 2 i denna artikel) haft viss framgång med hålla en rågång mot staters och andra kommersiella aktörers inblandning i sina tjänster och användaruppgifter.

Men oron kvarstår, och aktuliseras då och då av nya incidenter. Se t.ex. facebooks reaktion på den avledda sidan ”Lamebook”, som tar upp roliga eller dråpliga inlägg och diskussioner på Facebook (http://www.lamebook.com/). Facebook skulle ha kunnat betrakta sidan som en form av ”tribute”, och i vart fall insett att sidan knappast skadat facebook som varumärke utan snarast presenterar tjänsten som en area där smålustiga och komiska saker sker. Men så gjorde man inte, utan på typiskt humorbefriat amerikanskt-copyright-juridiskt manér valde man att blockera all trafik till Lamebook (Facebooks hantering omtalades bl.a. i http://current.com/1sn454c).

Facebooks agerande gentemot sina allt fler och mångskiftande användare är således en källa till konflikter. Det är ironiskt att Facebook, som lyfts fram som ett instrument för fritt meningsutbyte och hyllats av demonstranter från Sanaa till Marrakech, själva censurerar sina användare och tar bort eller blockerar material på sin tjänst.

Facebooks hantering av Användarvillkoren

Anklagelserna om censur har framför allt tagit fasta på Facebooks tillämpning av sina användarvillkor. Hotet från sådant som misstänkt barnpornografi (Facebook har ju en åldergräns på 13 år) eller mordhot som kan sättas i verket via FB ses som det värsta hotet mot varumärket. Det är, enligt Facebook, för att undvika att dränkas av pornografi och motverka en brutalisering av umgänget på tjänsten som man har valt att tolka användarvillkoren för tjänsten väldigt strikt. Facebooks instrument för att åtgärda brott mot användarvillkoren har generellt sett varit att spärra uppläggningen av nytt material eller avsluta konton. Facebook avlägsnar varje dag någonting runt 20 000 profiler från sin tjänst för brott mot användarvillkoren, främst för spridande av skräppost och annat olämpligt material samt brott mot åldersgränserna.

Någon diskussion om att använda sig av t.ex. säkerhetsinställningarna som ett styrinstrument för olika former av material som läggs upp och som potentiellt kan anses som stötande av vissa användare är dock inte aktuell för Facebooks sida. När detta kommer på tal framkallar det inledningsvis en viss krampaktighet från deras representants sida. ”Information som strider mot användarvillkoren hör inte hemma på Facebook oavsett hur individer ställt in sina säkerhetsinställningar. Facebook har utformat tydliga regler för användningen. De handläggare som avgör huruvida åtgärder ska tas mot inkommnade anmälningar utgår från dem.”

Jan Fredriksson fortsätter med att berätta att handläggningen av brotten mot användarvillkor är centraliserad, samlad till två enheter i Palo Alto respektive Dublin, som kikar igenom dem och avgör om de skall leda till olika följder. De teamen administrerar alltså tiotusentals ärenden som kan leda till uteslutning, per dag.

Politik, Muhammed, Nakenhet, Homosexuell Kärlek – ett axplock av konflikter för Facebook

Oftast rör sig kontroverser runt Facebook om specifikt material eller snarare reaktioner till sådant, och kan då ha beydande effekt. För att få vetskap om stötande innehåll är Facebook beroende av att folk anmäler bilder eller länkar, vilka sedan prövas mot reglerna. Men sådana anmälare, som kan befinna sig var som helst i världen, kan ha en syn på det anmälda materialet som i sig kan leda, och har lett, till problem.

I Pakistan t.ex. begärdes det att hela tjänsten skulle spärras av i efterdyningarna till Muhammedkarikatyrkontroversen, eftersom länkar fanns som pekade mot de tidningar och andra som visat teckningarna ifråga (t.ex. Jyllandsposten). De bilderna var inte olagliga eller kunde anses vara hets, och de befann sig inte ens på Facebooks egen sida. Ändå riktades krav, och en hätsk reaktion, mot Facebook.

En annan kontrovers var de anmälningar om uppvigling till våld som uppstod kring Facebooksidan ”Palestinian Intifada” och föranledde Facebook att stänga av sidan. Nya sidor på samma tema har dock kommit upp, och satt Facebook i den obekväma sitsen att övervaka att en viss, av många omfattad, politisk åsiktsriktning inte skall få förekomma på dess tjänst utan att totalförbjuda och därmed dra på sig kritik, och möjligtvis stämningar, från alla håll. Damned if you do, damned if you don’t.

(se http://www.theatlanticwire.com/technology/2011/03/facebooks-middle-east-censorship-problem/36186/).

Många har misstänkt att rädslan för att röra upp en opinion (konservativ sådan) och möjliga stämningar ligger bakom en incident nyligen i Sverige och Danmark där bilder av konstverk föreställande nakenhet från så långt tillbaka som hundra år sedan (det aktuella fallet rörde en målning av Anders Zorn) togs bort och användaren spärrades. Men andra lika nakna konstverk släpps igenom, helt enkelt för att de inte anmäls.

Miljoner människor publicerar semesterbilder på Facebook med alla möjliga nakna saker i bild, från badande med minimalt med kläder till sakral konst, Där finns t.ex  en egen Facebookgrupp tillägnad studien av Michelangelos berömda David, världens mest berömda manliga nakenstaty. Om Zorn skall omges av restriktioner åpå Facebook, varför inte David? Det finns berättigade frågor om Facebooks policy – dess tilld et yttre ”raka” principer kracklererar snabbt när man börjar granska hur olika fall bedöms.

Godkänd kyss enligt Facebook...

Som av en ironisk händelse kom dagen efter min intervju Facebook att lyfta bannlysningen av en engelsk grupp där det fanns ett foto av två (påklädda) män som kysser varandra. Bilden hade förstås anmälts, och tagits ner – men omprövades, eftersom den inte kunde sägas bryta mot reglerna. Men trots att homosexualitet hos många framkallar minst lika stort avståndstagande som vanhelgelse, bestämde sig trots allt Facebook för att där var det inte i deras intresse av att framstå som homofoba. Men det är inte alltid lätt för en utomstående att skönja den principiella linjen bakom att en 100-årig dalkulla bannlyses men inte den ännu naknare David, eller att kyssande unga män skulle vara känsligare än män och kvinnor som hånglar halvnakna.

...men kanske inte den här?

Jag frågar Jan Fredrikson om det inte en finns en risk att godtycke kommer att råda? Och en risk för okynnesanmälningar som får konsekvenser för informationsutbyte som är helt ofarligt? Museer och utbildningsanstalter som vill upplysa om sin verksamhet kan i ett sådant system rankas bredvid pedofiler. Jan Fredriksson medger att intresset av att administrera en så stor sida med användare över hela världen trots allt kan komma att leda till att vissa beslut ifrågasätts.

”Vi måste vara väldigt, väldigt noga med att hålla på användarvillkoren, och i princip ha ingen tolerans mot överträdelser, eftersom det är enda sättet att upprätthålla en så stor tjänst, med så många användare”

Mer om Facebook och dess tveksamma inställning till egen censur av material och länkar finns bl.a. i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4488968, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4463163. Att det också provocerat fram en slags motreaktion framgår också av inlägget på denna blogg https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/, som intressant nog aktualiserats av Fotografiska Museets utställning med  Robert Mapplethorpe, se http://www.thelocal.se/34590/20110627/http://www.mediesverige.se/2011/06/23/fotografiska-utmanar-facebooks-censur/ och Svds Jenny Maria Nilssonn apropå Facebooks prydhet i http://www.svd.se/kultur/tramsig-prydhet_6282712.svd

Hur är det med säkerheten och integritetskyddet för anknutna länkar och annat externt material?

”Facebook hanterar innehållet på plattformen. Facebook förutsätter att de webbsidor som vill vara förknippade med sajten följer de villkor som finns.” säger Jan Fredriksson, men medger också att Facebook för säkerhets skull håller sig med vissa filter gentemot material som via automatisk länkning postas på en Facebook-sida från andra sidor, filter som kan tänkas rensa bilder eller inkommande texter baserade på olyckliga ordval, oavsett vilket det faktiska innehållet är.

(Undertecknad har själv varit med om att helt oskyliga länkar, t.ex till bilder från Vitorio de Sicas film ”Giftas på Italienska” censurerats, se ett annat exempel på censurerade länkar i http://www.theusr.org/p/58)

Facebook som vapen mot privatpersoner

Facebooks dilemma ifråga om censur tydliggörs av flera uppmärksammade händelser och tillfällen där det tvärtom varit just den allmänna åtkomsten och tillgänligheten av information på Facebook som ställt till problem. Frågorna om åtkomst på Facebook har aktualiserats av en mängd rättsfall och övergrepp som skett mot olika privatpersoner på sistone. De här händelserna kretsar kring det missbruk eller de negativa reaktioner som kan följa av all information som numera, påhejat av Facebook själva, läggs upp på tjänsten.

Facebook har gått mot att allt mer upplagt material ska vara tillgänglig, inte bara för de som har åtkomst till tjänsten utan även andra. Detta framkallade starka protester t.ex. när Facebook lanserade sin uppdaterade version med nya säkerhetsinställningar (s.k. ”Privacy Settings”), där användare förlorade kontroll över vad som var synligt av hans eller hennes Facebook-konto från nätet, samt förmågan att dölja visst innehåll även från ”vänner” inifrån tjänsten. Säkerhetsinställningarna, som skulle kunna användas för skikta innehållet i en profil och folks kontakter har dock tvärtom marginaliserats och förlorat i styrka.

Följande sammanställning från the Electronic Frontier Foundation (http://www.eff.org/), som bevakar frågor om integritet på nätet, listar utvecklingen av Facebooks säkerhetsinställningar och integritetsskydd och kommer till slutsatsen med tiden eroderats – se https://www.eff.org/deeplinks/2010/04/facebook-timeline

I en liten avstickare kunde man fråga sig hurivuda en sådan skiktning borde undersökas mer av Facebook själva då det är en ofta citerad anledning till att folk slutar använda Facebook. De som ”trappar av” från Facebook anger ofta att mängden meddelanden från alla ”vän”-kontakter gör tjänsten helt oöverskådlig och fylld av nonsens, från vilket man mödosamt och tidsödande måste plocka upp de få guldkornen.

Men vad som uppmärksammats mer är följderna av att vem som helst kan gå in i en Facebookprofil och titta på alla foton m.m. som läggs upp där. Och reagera på dem, ibland på drastiska sätt. Drev och trakasserier av olika slag är ett välkänt fenomen på MSN Messanger, men numera finns exempel även Facebook – se t.ex det Facebook-drev som startats mot den iofs klandervärde rektorn på en skola där mobbning mot en elev kunde fortgå (klicka på bilden för länk)

Ett fall av rena trakasseriern är det nyligen avslutade rättsfallet där ett par flickor som hämnades på socialsekreterare genom att lägga upp en falsk, komprometterande Facebook-profil. Sveriges Television. De fälldes för ofredande och dömdes till ungdomsvård (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil_6277886.svd, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil, Smålandsposten http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/flickorna-hamnades-pa-socialsekreterare(2837381).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+smp-nyheter+%28SMP+Nyheter%29).

Det nyligen avslutade (efter min intervju) ”Rektor-målet” här i Sverige är det kanske tydligaste fallet: en rektor som lade upp privata bilder på Facebook sparkades för att dessa skulle göra honom ”olämplig” som ansvarig för en skola. Rektorn fick rätt i domstol, dvs. det ansågs att arbetgivaren inte haft rätt att sparka honom enbart med härledning från hans facebook-profil. Men det har slutgiltigt satt luppen för vilka följder publiceringar på Facebook kan få. Frågan rapporterades ymnigt när utslaget nyligen kom: se i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4569947, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646, och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/dom-om-rektors-facebook, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11880305.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2479149/forsta-facebook-malet-avgjort, Norrländska Socialdemokraten http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6239743

Insikten att facebooks bedömningar av dessa frågor kan komma att upplevas av många som en form av censur och att oväntade situationer kan uppstå som kan utmana deras sätt att förhålla sig till frågor om integritet och säkerhet tycks dock ändå finnas på sina håll inom Facebook. Jan Fredriksson nämner själv problemen med minnessidor, dvs. Facebookprofiler som tillhör människor som har dött. Det där har varit en stridsfråga i USA, där anhöriga har menat att Facebook inte velat avsluta sidor som tillhört döda personer (klicka bild för Länk till Facebooks egen blog om frågan)

”Det där är inte lätt. Till vem skall vi ge rätten att ta ner någon annans konto, och styrka att den är död? Är det maken eller andra nära släktingar? Och hur kan vi veta att den personen verkligen är den närmaste, och inte andra invänder?”

Mot slutet kom vårt samtal att kretsa kring frågan om inte Facebook skulle kunna tänka sig att satsa på en mer… tja, mänsklig process, en handläggning där t.ex. anmälda också kan ges tillfälle att bemöta en anmälan, folk identifiera sig och man kanske kunde ta mer hänsyn till var den som lägger upp respektive invänder mot innehåll finns. På det svarar Jan Fredrikson lite svävande:

”Joo – men samtidigt pågår en utveckling – vem vet hur det hela ser ut om några år.”

Först efter att min intervju med Jan Fredriksson avslutats slog det mig att det sista uttalandet kunde avse både en utveckling av normerna för kommunikation på nätet eller en teknisk utveckling som tillåter mer grannlaga hantering.

Jag tog dock farväl med insikten att det inte bara är för att många människor lokalt, men spritt över världen, använder tjänsten som man kan peka på dess betydelse för en ökad globalisering. Genom sitt blotta sätt att fungera, med sina annonser och sina användarvillkor, sina funktioner och sitt identifierande av användarna, förenar Facebook folk över världen på mer subtila sätt. Och att det är värt att hålla ögonen på. Vare sig i Kairo eller LA, i Göteborg eller Valparaizo, kommer olika syn och regleringar kring hädelse, sexualitet, integritet och död att komma i kontakt med Facebooks regler och dess ambitioner att växa, och innesluta så många som möjligt i sin famn där vi alla kan finna varandra och bli ”vänner” på nätet .

←klicka bild för föregående del ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden

———————————————

Lång och relativt bred i anslaget som Facebook-artikeln var, fanns det frågor som inte togs upp. En är de senaste rönen och observationerna kring hur upplagda utrop brukar vara rätt ytliga rent allmänt – svåra frågor om religion, klass, hur man egentligen mår eller verkliga problem i livet är, om inte frånvarande, så starkt underrepresenterade. Facebook utvecklas därmed till ett skyltfönster för ett glättigt och tillrättalagt liv med idel positiva poster blandat med möjligen lite gnäll på vädret och en missad buss. En annan sak är Faceboook-användandet på arbetstid, som då och då tas upp som en distraherande sak som sägs sänka effektiviteten. Dessa och ett flertal frågor om facebook-vanor tas upp i t.ex SR-programmet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726. Allmänt om jobb & privatliv och Facebooks inverkan på det behandlas också i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3824861.

Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 1


En serie betraktelser runt nyheter om internettjänsten Facebook som publicerats på sistone, med utgångspunkt från min långa artikel om Facebook som publicerades i förkortad upplaga i Utblick Magazine.

De senaste veckorna har det trillat in en ström av nyheter runt internettjänsten Facebook, av varierande halt och fokus. En av de bästa sändes på Sveriges Radio tog ett vitt grepp om Facebook och de senaste rönen kring dess användning och effekt på kulturen, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726, men det fanns många fler.

Jag hade redan tidigare skrivit om Facebook, både positivt (apropå potentialen för mer seriös användning, https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/16/om-ovantade-bieffekter-av-sociala-medier-publikation-i-utblick/) och mer kritiskt (apropå Facebooks censur av konstverk, https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/).

I april skrev jag en längre betraktelse runt Facebook ur en mängd olika aspekter, som publicerades i Utblick Magazine (http://www.utblick.org/) nummer 2/2011  (Sidorna 10-13, klicka på bilden till vänster för att komma till Utblick med sida för att ladda ner sista numret som PDF). Artikeln tog avstamp från flera kontakter och telefonintervjer som jag hade med Facebooks svenske representant Jan Fredriksson. Här skall den redovisas i sin helhet, uppdelad i tre delar för lite ökad läsvänlighet. Sedan den där artikeln publicerades har framför allt kvällstidningarna närmast gjort det till en stående följetong att skriva om olika problem som drabbar eller omger tjänsten – i sig ett bevis på dess enorma genomslag. Många vetenskapliga studier har också påbörjats i syfte att utreda olika aspekter av Facebook-fenomenet. Jag har därför också tagit med några av de senaste historierna och nyhetsinslagen kring Facebook, som jag anser delvis belyser de svar och de fakta om Facebook som tas upp i min artikel.  Jag kommer att hänvisa till dessa senare tillkomna artiklar i kursiverad stil nedan.

—————————————————–

FACEBOOK

Text: PABLO FUENTES LEIVA

Facebook har kommit att bli den största sociala tjänsten på nätet. Efter en blygsam start som en slags samling privata anslagstavlor för sina användare är tjänsten numera sammanlänkad också med hundratals andra tjänster som Youtube, tidningar, TV, och annat mediainnehåll. De senaste åren har det alltmer framstått som ett globalt fenomen, med betydelse inom politiken i såväl amerikanska val som vid de folkliga protesterna i mellanöstern, och brukat vid katastrofer som det isländska askmolnet och den japanska tsunamin, likaväl som ett viktigt marknadsföringsinstrument.

Frågan är också om det inte kommit att påverka folks beteende på andra sätt, och blivit en global vardagsfaktor att räkna med för sina hundratals miljoner användare runtom i världen. Utblick fick möjlighet att ställa frågor om företagets tjänster, synen på censur och vilka de viktigaste principerna och effekterna av användning är, i samtal och skriftväxling med Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant.

Facebooks Användning och Utveckling

  • I slutet av 2010 var Facebook det tredje största Internetbolaget i världen, efter Amazon och Google, med 600 miljoner användare, varav knappt en fjärdedel i USA. Facebook är det största företaget inom ”Sociala Medier”, vars huvudidé är att sätta användarna i förbindelse med varandra och låta dem utbyta information.
  • Facebook är ett privatägt företag – dess aktier handlas inte öppet av vem som helst på t.ex. NYSE, New York-börsen, och spekulationer om att göra det till ett publikt företag sätter fram datum för Facebook att göra en introduktion på börsen någon gång 2013. Som privat företag har man mycket mindre krav på transparens och styrelsens ansvar inför alla aktieägare än ett publikt, och det ger de kontrollerande ägarna mycket större makt över företagets skötsel och affärer.
  • Den mest kände, och störste ägaren till Facebook är grundaren, den i filmen ”the Social Network” inte helt positivt porträtterade grundaren Mark Zuckerberg, som äger ca en ¼-del av företagets aktier.
  • Facebooks intäkter år 2010 var drygt 2 miljarder dollar
  • Facebook är öppet för alla från 13 år och uppåt med en fungerande emailadress
  • Den genomsnittlige användaren är uppkopplad till tjänsten ca 1 timme per dag

    Facebook  har hittills gått sin egen väg och själva byggt upp sina tjänster gradvis, snarare än att gå ihop med andra större bolag och importera väsensskilda nya funktioner. ”Plattformen”, tjänstens bas, är communityn,  den ursprungliga sociala funktionen att kunna samla bekanta på en sida och se och skicka meddelanden mellan kontakterna, de s.k. ”vännerna”. Genom åren har anknutna nya funktioner integrerats och byggt ut den ursprungliga tjänsten, och idag anslås meddelanden, foton, länkar till radio, musik, video, press och spel liksom andra tjänsters sidor på en Facebook-sida som också har chatfunktioner och kan integreras och utbyta information med en mängd andra tjänster runtom i världen.

I USA har Facebook konkurrens från den snarlika tjänsten MySpace. Men globalt är Facebooks närvaro ganska ojämn – man är t.ex. stora i Mellersta Östern, och det är ingen slump att många protesterande ungdomar i t.ex. Egypten använde just Facebook. På många andra håll i världen där Facebook är närvarande finns dock större lokala konkurrenter, som Brasiliens Orkut och Rysslands VkontakteMen i Kina, som blockerat Facebook sedan 2009, har i hägnet av statens censur QZone, en kinesisk community-service, seglat upp som störst i Kina – och därmed en av de stora i världen.

Facebook säger sig välkomna konkurrens, men jobbar samtidigt målmedvetet på att växa både ifråga om att ha mer och mer tjänster som lockar och håller kvar deras användare på sidan, och att växa på alla marknader öppna för dem. ”Facebook tittar på, och har redan idag, lösningar som i många avseenden kan ersätta och förbättra upplevelsen för många som idag använder andra tjänster.” Säger Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant, som dock inte vill spekulera i köp av andra bolag (Ett vanligt rykte på nätet är annars att Facebook vill köpa Twitter, ledaren inom s.k. mikroblogging, en marknad där Facebook än så länge är helt frånvarande).

Facebook, annonser och spam

Facebook har nyligen avslöjat planer på att samla sina meddelandetjänster under ett gemensamt paraply på ett sätt som påminner om tjänsten MSNs sammanslagning av Mail och Instant Messaging (Hotmail & Messenger) – den sägs vara riktad mot främst Googles Gmailtjänst, och ämnad att flytta över mer av mailtrafik och chattande in på Facebooks sida. Detta är dock också en fara för Facebook – om  majlen svämmar över av skräpmail-aktigt innehåll skulle det lätt kunna skrämma bort användare, och annonser som leder till skojare eller oseriösa företag kan ge mycket dålig PR. Senast i April slog t.ex. användare  i Sverige larm om att preparat ägnade för djur såldes som kosttillskott – överhuvudtaget finns en risk att de många tveksamma preparat för tillväxt, bantning och över sexuellt bruk som fyller folks Spam-filter för majl också tar sig in på Facebook.

En fråga som alltid är aktuell för nya webtjänster är hur tillgängliga de görs för annonsering, den största inkomstkällan för företag som baseras på avgiftsfria tjänster. Facebook har hittills upplevts som snabb och lätt att bruka, vilket dock innebär att de måst begränsa antalet annonser. Det här är ett problem i Facebook s fall, då dess användare är anmärkningsvärt obenägna att klicka på annonser jämfört med de flesta populära websajter. Det är ett problem för ett företag som har annonser som sin största inkomstkälla . I balansen mellan annonsintäkter och en användarvänlig plattform har Facebook hittills uttryckligen valt att försöka öka sina annonsers relevans och träffsäkerhet, medvetna om betydelsen av en ”ren”, i betydelsen snabb och ganska avskalad miljö.

”Vi vet att om tjänsten blir för plottrig och fullt av sådant som inte är av intresse för användarna kommer de att byta tjänst” säger Jan Fredrikson ”Vårt ansvar är gentemot tre grupper – Användare, Utvecklare och Annonsörer. Så länge användarna uppskattar våra tjänster är vi på rätt spår”

En plats för Individer, inte företag – än så länge

Facebook har en stor potential för att samla folk kring aktioner av mer temporär typ, eftersom det är lätt att kasta iväg korta meddelanden som når och kan läsas av många. Det är rätt typiskt att tjänsten hållits fram som ett instrument för att säkra Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet 2008 och samla den unga generationen till hans banér. Men hittills har ingen påstått att Facebook skulle kunna användas för att verkligen påverka den vanliga, rutinartade politiken.

Facebooks karaktär har hittills varit mer av peer-to-peer, ett kommunikationssätt mellan individer. Det har dock ibland uttryckts farhågor om att sociala medier kan komma att bli främst en slags ”fållor” för att mota in användarna till betalande företags miljöer och tjänster, och invaderas och helt domineras av annonser. Än så länge finns dock en hel del tafatthet kvar om hur denna tjänst verkligen kan användas.

Jan Fredriksson: ”Det har främst från företag som inte har direktkontakt med slutkunder ifrågasatts vad en närvaro på Facebook kan ge. Många företag har ingen genomtänkt idé för vad de kan göra med de sociala funktioner som är Facebooks kärna. Företag kan välja att integrera Facebook för sin kundtjänst, för att stärka sitt varumärke, och sin utlysning av t.ex. evenemang eller anslå annan viktig information. Men det är viktigt att ha en Strategi för sin närvaro i Facebook. Facebook anpassar sig också till nya krav, med t.ex. tillgång till service och support”

Man kan också se att viljan att greppa Facebook som ett företagsverktyg skiljer sig åt runtom i världen. I Sverige hade i Mars 2011 bara 35 av de största 100 företagen en aktiv närvaro på Facebook. ”Facebook ser att olika länder har olika grad av Internetmognad i sitt affärsliv. I USA är bruket av nätresurser bland de största företagen troligen större än i Sverige. Med det sagt är ca 35 %, den siffra som ges för de största företagen även i Sverige, inte så illa” enligt Jan Fredrikson.

Siffran 35 % kommer från http://www.e24.se/entreprenor/manga-borsjattar-ar-osynliga-pa-facebook_2649463.e24

Man kan se att en viss tvetydighet återfinns också bland offentliga aktörer som har valt att annamma den nya tekniken, speciellt sådana med upplysande verksamhet, som t.ex Vårdguiden i Sverige. I Storbritannien väckte det visst rabalder att delar av NHS, den brittiska versionen av offentlig vård (som dock är statlig, inte regional som i Sverige), började kommunicera med patienter via Facebook.

Uppenbarligen finns ännu en rädsla för att överflyglas av meddelanden med tveksam koppling till företagets/myndighetens verksamhet, och det uppfattas att en närvaro på FB kräver mycket insatser i tid och personal. Där finns antagligen också en rädsla för att trivialiseras, att inte bli taget riktigt på allvar, samt att det är en riskabel sak att ansluta sig till vad som kan visa sig vara en fluga.

Å andra sidan finns det bland företag som tagit  till sig Facebook en ambition att göra fler företagstjänster som inköp, bokningar med mera tillgängliga direkt från Facebook-sidan. Vissa medieföretag (t.ex Den anrika engelska tidskriften the Economist) använder Facebook för att lotsa läsare över hela världen in till sina artiklar och passar då också på att göra reklam för sin papperstidning.

Detta reser dock andra sorters perspektiv – blev the Economist-modellen mer allmän skulle Facebookflödet snart domineras av aktörer som sänder ut färdig och opersonlig information, med meddelandefälten kvar som främst en slags kommentar –eller feedbackfunktion. Facebooks grundläggande sociala karaktär skulle då förändras till att mer likna en slags interaktiv Mediautsändning.

Redan har Facebook börjat fungera som en slags gräsrotsmediekanal och inte bara för personliga meddelanden. Den utvecklingen har drivits och fått genombrott genom de nya sätt som både privatpersoner och organisationer använt Facebook i tider av kris och spänningar. Det är också temat för fortsättningen av denna långa artikel, som kom att ta sikte på Kriser, Yttrandefrihet och Säkerhet på Facebook.

Klicka för bild för ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”→

 ————————————————-

”Ständigt Uppkopplad”? Se upp så mailen inte gör dig ineffektiv…


Om nackdelen av att ständigt vara uppdaterad, för personen men också för att effektivt lösa arbetsuppgifter.

Såhär efter en långhelg och inför semestrarna drog jag mig till minnes en diskussion med en vän ifråga om det skulle bli standard med trådlöst bredband på flygningar, och som en liten avstickare hur mycket man ville kunna göra med sin smartphone och hur mycket av ett arbetredskap för att hålla sig uppdaterad telefonerna borde tillåtas vara. En tanke gnagde dock lite i mig, och det slog mig att en presentation av the Economist och artikel av NY Times hade belyst det där – frågan är om det inte bara är skadligt för personen att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad, utan också om inte det är destruktivt för själva arbetet.

De här frågorna berördes en hel del när begreppet på allas läppar var ”utbrändhet” för några år sedan. Då låg fokus på de negativa effekterna på personen, på individens hälsa. Men problemet är att så länge som det framstår som en konflikt mellan ”mjuka” värden som människors liv och hälsa och mer krassa intressen som effektivitet och prestation i arbetslivet så kommer förstnämnda alltid att få stryka på foten i vårt samhälle. Det är därför som det kan vara nyttigt att granska om det inte faktiskt kan vara ineffektivt, även på ganska kort sikt, att vara på helspänn för nätkommunikationens skull.

I en artikel från NY Times från förra året (2010), tog sig fem neurologer ut i ödemarken och funderade över detta med fokus och effekterna av den moderna uppkopplade livsstilen

http://www.nytimes.com/2010/08/16/technology/16brain.html?_r=3&ref=todayspaper&pagewanted=1

Mer anmärkningsvärd var dock en presentation av the Economist, detta alltid läsvärda, uttalat marknadsliberala flaggskepp (sänd på likaledes excellenta ForaTV). Det är dock ett vittnesbörd om tidningens integritet  att man belyser problem och kan stödja lösningar som inte täcks av de mer enfaldiga nylibarala plakaten. Till exempel har man länge pläderat för allmän sjukförsäkring i USA. Om The Economist oroar sig för att ständig uppkoppling har negativa effekter på arbetet kan man vara tämligen säker på  det ligger något i det.

(Klicka på Bilden för Länk)

Justine Thody från The Economist’s Intteligence Unit presenterar undersökningar som visar att e-mail, på det hela taget, inte ökar effektiviteten bland de grupper som använder det som ett dagligt, rutinartat verktyg. I själva verket verkar det som om de ständiga avbrotten splittrar uppmärksamheten så att arbetuppgifter som måste skötas i snitt tar längre tid.

I Sverige är det främst inom personal- och fortbildningsbranschen som man börjat uppmärksamma det här perspektivet. Se t.ex texter från IHM Business School (”Ständigt Uppkopplad?”), HR-bloggen (”Är du ständigt uppkopplad?”) eller tidningen Arbetsliv (”Olika gränser för vad som är flexibelt”). Men även Ny teknik har skrivit om problemet med distraktioner (”Ständig Uppkoppling förändrar beteendet”). Fortfarande dominerar dock perspektivet där man lyfter fram motsättningen Fritid-Arbetstid, som i t.ex. ett inslag i Studio Ett nyligen (”Ständigt Uppkopplad och alltid Nåbar”).

Den som inte har en stark gränsdragning mellan arbete och fritid får kanske snabbare fatt på effektivitetsperspektivet. Själv har jag med otaliga projekt ständigt på hög och texter, juridiska analyser, illustrationer och nätkommunikation, privat och jobbrelaterad som hotar att sluka en, noterat hur ineffektiv man blir på att sköta många av de uppgifterna när man är uppkopplad. Ett PM eller en teckning, för att ta två disparata exempel, kan vara obarmhärtiga på det sättet – efter researchfasen måste man ge dem en rejäl dos odelad koncentration, annars blir de inte presentabla. Och det som först kunde synas som en hjälp, att ha nätet tillgängligt, blir ett påtagligt hinder för att bli klar om man är ärlig mot sig själv och ser hur många meningslösa avbrott i processen man gör sig skyldig till…

Jag tror att fler kan känna igen sig i det där.

En fruktbar motreaktion kan dock inte utgå från skogstomteri eller teknikfientlighet – jag själv uppskattar och brukar ymnigt Fejjan, mail, youtube, bloggar och all annan kommunikationsparafernalia. Den dator där jag har mitt stora bildbibliotek och redigerings- och målningsprogram, och där jag skriver på t.ex. min bok, är däremot numera frånkopplad från nätet, och jag saknar det inte. Mer och mer är jag glad för att t.ex. det fysiska ritandet och skissandet kräver att jag ägnar mig åt något påtagligt, icke-elektroniskt. Jag har slutat titta på TV-serier och filmer på dator – skall man titta på en film skall man logga av, och ägna den sin fulla uppmärksamhet på en annan apparat, helst i ett helt annat rum. Jag tror mig inte vara ensam om de här milda upproren mot driften att ständigt vara online och connected. Var och en har sina egna vägar – kloka vänner till mig har berättat att de t.ex. låter bli att surfa med sina telefoner, eller ser till att stänga av sin nåbarhet definitivt på ett eller annat sätt, även på jobbet.

Kära ledare och befattningshavare – jag tror Economist, NY Times och andra är något på spåret. Kanske är det en välsignelse, snarare än en fördel, att det än så länge inte alltid finns bredband överallt, och att telefonen ibland tystnar och tappar nät när vi reser. Det är inte det att vi slöar till då – tvärtom verkar det som om pauser i det ständiga kommunicerandet förbättrar vår förmåga att prioritera, och fullt ut ta tag i de problem som förtjänar vår uppmärksamhet, och vårt fulla engagemang.

Värd att hålla ögonen på…Evgeniy Morozov


En oblyg push för en aktuell författare och tänkare: Evgeny Morozov.

I samband med att jag nyligen skrivit om Internetfenomen som Facebook, Kinas censur och annat, både här i bloggen och i tidningen Utblick måste jag säga att jag fann det nyttigt att ha tagit del av Evegeny Morozovs tankar.

Evgeniy, som är bördig från vitryssland, är en slags kärring mot strömmen vad gäller nätets möjlighter att påverka stora politiska eller ekonomiska skeenden. Hans poäng är egentligen inte ett dugg konstig – att eliterna och förtryckarna runtom i världen också kan bruka nätet, nya tjänster och informationsteknologi rent allmänt, och att opposition inte kan hoppas på att nätets nya resurser i sig skall kunna göra stort för att vräka ner diktaturer. Evgeniy är verkligen ingen teknofob, tvärtom – han var tidigt ute med att identifiera t.ex.  sociala mediers viktiga potential. Men som tänkande människa kan han inte undvika att hamna i motsättning till de slags ansvarslösa glädjeprofeter (”utopister” kallar han dem) som ofta drivna av egna agendor vill låta påskina att framsteg i teknik och tjänster per definition är någon slags frihetsalstrande fenomen. Som idén, som förfäktats av t.ex. Google för att nödtorftigt dölja deras girighet, att internet även i ett land som Kina automatiskt är en ”befriande” kraft, vilket skulle legitimera deras närvaro där under den kinesiska statens kontroller. De som följt vissa rapporter från mellanöstern och hört uttrycket ”Facebook-revolutionen” och ”Twitter-revolutionen” för att skildra skeendena kan också där ha haft svårt att kväsa kräkreflexen, och finna Evgenys tankar vara en motvikt. Evgeniy står definitivt på de opositionellas sida, men har en mer mörk bild av vilka som till slut kommer att få mest nytta av nätet, och man bör läsa hans bok som den delvis varnande skrift det är – dvs med urskillning. Men det han pekar på behöver sägas, och hållas i bakhuvudet när de egennyttiga tekno- eller tjänstelangarna kraxar, eller ännu en begränsning i bruket av medier eller information införs.

Men men – låt honom själv redogöra för sig, som i denna roliga animation i samarbete med RSA

Det finns ett antal andra Evgeniy-klipp på Youtube för de som är intresserade att tänka om Internets genomslag med mer än en hjärncell i taget (för att ha dem och några till samlade finns också en kort spellista för Youtube för Evgeny Morozov – http://www.youtube.com/view_play_list?p=473587382A5E7457).

Evgeniy Morozov om ”The dictators dilemma” 2.44 min

Evgeniy Morozov om hur internet kan stärka diktaturer – Jevgeny Morozov 11 min

Evgeniy Morozov om Wikileaks framtid

Diverse

———————————————–

Jag rekommenderar förstås att läsa Evgeniys bok ”The Internet Delusion”, som för övrigt publicerades innan de folkresningar som skett i främst arabvärlden. Man behöver inte hålla med allt som står i den (jag gör det inte). Men det är talande att den gett upphov till en intressant debatt och kommententerats på otaliga tidningssidor och bloggar världen över, för många för att listas. Här skall enbart vårt eget Svedala tas upp:  se DNs recension av boken i  http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/evgeny-morozov-the-net-delusion-how-not-to-liberate-the-world, Svd (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kritik-mot-overtro-pa-internet_5923649.svd), och Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article12585547.ab).

Boken finns allmänt tillgänglig på t.ex Amazon  (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/), men även Bokus (http://www.bokus.com/bok/9781846143533/net-delusion/) och Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1586488740).

Evgeniy har en mycket kortfattad webbsida http://www.evgenymorozov.com/

The RSA är ett intressant forum för att föra ut idéer, och deras animerade presentationer i samarbete med betydande nutidstänkare som Evgeniy, eller Steven Pinker med flera har blivit mycket populära på inte minst Youtube. RSAs egen hemsida är http://www.thersa.org/

Senaste på Streaming-music-fronten – Google Music Beta?


Häromdagen kom nyheten, först förmedlad via Wall Street Journal, att Google skall lansera en egen tjänst för strömmande musik – tjänsten släpps först i USA som Google Music Beta

Google Music Beta

Det hela ser i alla fall inledningsvis inte ut att bli någon tjänst för att ge kunderna möjlighet att köpa eller via reklamfinansiering lyssna på stora kataloger av upplagd musik – kärnan är än så länge mer ett sätt för brukarna att lägga upp sina egna låtar och lyssna på dem strömmande. En Android-app ger den numera livsviktiga mobiliteten för användarna, men en invite, en inbjudan av Spotify-typ krävs för att få börja använda Google Music. Någon farlig konkurrent till t.ex Spotify är det dock inte – i alla fall inte i början. Mer Googles försök att en gång för alla få användarna att lyssna på musik från molnet snarare än från egna lokala lagringsmedia.

Googles tjänst har omgetts av spekulationer om konflikter med musikindustrin, som tydligen ville ha en absurd mängd pengar i form av licensavgifter för att tillåta lyssning och försäljning av musik i den nya tjänsten, för mycket även för det ofta storspenderande Google. Men bara den rena massan av potentiella användare i världens största söktjänst kommer förstås att dra till sig innehåll, och kan Google skapa en fungerande plattform kommer nytt, kommersiellt innehåll förr eller senare att komma, verkar beräkningen vara. Så Google tuffar på, med en i alla fall inledningsvis inte avgiftsbelagd, men begränsad tjänst. Användarna kommer också att kunna dela filer med varandra. Där finns en potential för Google Music att redan från början rycka inkomster från innehållsägarna.

Spännande fortsättning kommer troligtvis att komma – om inte annat skall det bli kul att se hur RIAAs dinosaurier tas med Google…

————————————

Se mer om den nya tjänsten:

Om censur på Internet – Kinas ”Gyllene Sköld”


En liten inblick i en växande del av nätet där övervakningen och censuren tagits längre än någon annanstans – den åtkomst och de Internetresurser som är tillgänliga från Folkrepubliken Kina.

Den här artikeln uppkom som en sidostudie vid tillkomsten av flera artiklar om Internets roll för publikation i Utblick, och finns i kortare version i http://www.utblick.org/.

Kina byggde på 1990-talet upp ett jättelikt sammanhängande system av filter och spärrar för bruket av Internet. Detta projekt, kallat jīndùn gōngchéng (金盾工程) ”Projekt Den Gyllene Skölden”, har resulterat i den mest effektiva regimen för censur och kontroll över innehållet och åtkomsten av Internetmaterial i hela världen. Den omfattar alla hemsidor stationerade inom Kina, på kinesiska domäner och servrar runtom i världen, och även den trafik som färdas längs med kinesiska ISPs, in i Kina. Enda sättet att undvika skölden är att ha en direkt satellitlänk.

jindùn gongchéng – The Golden Shield

”Den Gyllene Skölden”, ibland också refererad till på engelska som ”The Great Firewall of China” är mer sofistikerad än bara en vanlig brandvägg, och baseras dels på sökbegrepp, dels bannlysta sajter och portaler, bruket av kinesiska skrivtecken osv. Den drabbar olika internettjänster olika. Högst effekt har den på de tjänster som är baserade inom Kina och som kan beordras installera mjukvara som integreras i tjänsternas funktionalitet. Den är mindre drabbande gentemot kinesiska varianter av internationella sökmotorer som Google, Yahoo osv, men påverkar också dem – annars får de inte verka i China överhuvudtaget, inte ens från Hong Kong, där t.ex Google varit stationerade sedan 2010.

Om man söker och klickar ett begrepp som censureras på en sådan utländsk sida, som ”massakern på Himmelska Fridens Torg” får man troligtvis ett meddelande om att det är ”fel på sidan” eller ”sidan finns inte” om innehållet är uttalat krtiskt mot regeringen eller behandlar sådant som t.ex. mänskliga rättigheter. Söker man i bildsökningen får man irrelevanta bilder – bilden på söktjänsten ”städas”, men funktionerna i sig slås inte ut.

Google i Kina innan de gick med på att verka censurerade inom ramen för Google.cn

Kinesiska tjänster som Baidu (den största söktjänsten i Kina, större än Google) drabbas mycket värre, och är totalt i händerna på censuren – om man t.ex. skriver in ”Massakern i Himmelska Fridens Torg” på han-kinesiska får man inte en enda träff – både nät – och bildsökande visar ingenting.

När det gäller bloggande och uppläggning av webbsidor drabbas kineserna på liknande sätt. De stora bloggmaskinerna som Blogspot och WordPress är oftast blockerade och kan inte ens nås av kineserna, på grund av de många kritiska bloggarna där. Istället finns även här inhemska bloggplattformar som Youkou och Sina.com som har strikta regler och filter för innehåll som publiceras. På samma sätt ligger uppläggning av Websidor från någon inuti Kina oftast i inhemska sidor. Totalt fanns det 2010 uppskattningsvis mellan 30 och 40 miljoner kinesiska bloggare. Där ligger censurens tyngd på bloggtjänstleverantörerna, som är privata bolag. Dessa har sedan på olika sätt implementerat censuren i sina tjänster, men tolkat på många olika sätt – på vissa försvinner inlägg som innehåller vissa ord ut i etern och syns aldrig till igen. På andra tas potentiellt ”känsliga” bloggposter ner efter en kort tid. På så sätt får regeringen de privata aktörerna att agera å sina vägnar, och dessa i sin tur använder diverse svepskäl för sin övervakning och censur, som även användare i väst kan känna igen: censuren anges ske för användarnas bästa, för att skydda mot skräpmajl- och meddelanden, mot virus, mot barnfientligt innehåll med mera.

Den kinesiska statens censur sträcker sig ut även till den fysiska hårdvaran. Regeringen stramade 2002 upp reglerna för Kinas hundratusentals internetkaféer – de skall i fortsättningen ofördröjligen registrera sig, och ett villkor är att de installerar programvara som innehåller blockeringar för hundratusentals webbsajter, loggar all trafik och kopplar den till användarkonton. Alla former av publika internetleverantörer inklusive internetkaféer måste hålla på användaruppgifter och personuppgifter för alla sina kunder minst 60 dagar tillbaka och på förfrågan överräcka sådana uppgifter till myndigheterna när de så beordras.

Förutom den preventiva delen är förstås den repressiva sidan, följderna av att bryta mot reglerna, mycket hårda. Att inte tillämpa censurbestämmelserna är alltid förknippat med risk att ens verksamhets stängs ner, och ägarna beläggs med dryga böter. För individuella aktörer är straffet för att medvetet försöka kringgå eller bryta mot censuren fängelse, och numera är även dödsstraff i straffskalan, när ett visst beteende på internet jämställs med uppvigling till terrorism och för vissa liknande fall.

The Great Firewall of China

Det kinesiska systemet är alltså under ständig utveckling. Graden av stränghet i hur reglerna tillämpas varierar i enlighet med den allmänna kinesiska politikens ebb och flod. Under OS i Beijing t.ex, släpptes mycket mer trafik lös, men den stramades åt igen efter spelen. Det som är konstant är att ”sköldens” räckvidd tenderar att växa och växa, och återfinns i fler och fler sfärer av internetanvändningen. Det är denna förmåga att hålla jämna steg med utvecklingen av tjänster och användarmöjligheter som är det verkligt unika med den Kinesiska ”Gyllene Skölden”.

Det är intressant att det inte alls är omöjligt att skriva kritiskt om förhållanden i Kina – bara man inte på ett substantiellt sätt kritiserar regeringen eller anordnar samhällkritik via t.ex internetgrupper eller fora som syftar till handling eller konkreta protester. Skämt, satir och råa parodier har däremot mycket större chans att klara sig genom spärrarna. Det har lett till att kritik på nätet har fått en ton som påminner en del om den svarta humorn i det forna sovjetunionen, överförd till cyberrymden.

Småfräcka provokationer är legio – en fånig sång om en Alpaca blev 2009 otroligt populär på nätet, antagligen för att djurets namn påminner om ett kinesiskt uttryck för ”knulla din morsa” – på så sätt kunde man irritera prydhet, censorer och få sig ett småflabb på en gång.

Annat är svartare: när CCTV, det centrala, och förstås genomcensurerade, kinesiska TV-bolagets högkvarter riskerade att förstöras i en förödande eld spreds omedelbart massor av videos, bilder och annat på internet som hånade och skadeglatt frossade i den föraktade kanalens potentiella förstörelse. Så satir och fräckisar kan absolut avhandla lokala eller begränsade företeelser, men om man försöker organisera sig seriöst eller gör en tydlig politisk analys av en händelse slår censuren direkt till och spärrar innehållet.

Hur framtiden ser ut för den Gyllene Skölden är svårt att sia om – den katt-och-råtta-lek som myndigheter, privata aktörer och användarna spelar har nu pågått över ett decennium, och ser inte ut av avta. De som skulle tro att internet i sig skulle kunna demokratisera världen gör dock klokt i att studera det kinesiska exemplet, och också den roll som västerländska företag spelar när de anpassar sig och hukar sig för den kinesiska statens repression. Människorättsanhängare bör också ge akt på tendensen att lägga ut censuren ”på entrepenad” hos privata aktörer, tjänster och leverantörer, och hänvisningarna till att man begränsar yttrandefrihet och integritet för användarnas skull, för att skydda barn osv. Den krypande självcensur som blir följden, liksom bristen på ansvarstagande för att det offentliga samtalet inskränks, borde vara en anlägenhet för långt fler än de förtryckta kineserna.

Pablo Fuentes Leiva

Den här artikeln (i redigerad form) och andra om internationella förhållanden kan läsas online hos http://www.utblick.org/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html. Fler artiklar finns också i tidningen Utblick, Utrikespolitiska Föreningens tidning. Missa inte nr 2 2011, med fokus på nätet och globala skeenden.

————————————————————-

Mer om Internetcensur i Kina kan man bland ta del om i:

  • Den utmärkta tjänsten ForaTV som redan 2009 sände ett minnesvärt samtal med kännarna av internetanvändning Rebecca McKinnon och Evgeny Morozov, http://fora.tv/2009/02/10/The_Future_of_Freedom_in_the_Internet_Age. Sistnämnde är också aktuell med boken ”The Net Delusion -the Dark Side of Internet freedom” som vållat en del debatt i USA eftersom Evgeny, luttrad vitryss som han är, raljerar med de internet-utopister som ser utvecklingen av tex sociala tjänster som en entydigt positiv och befriande kraft. Boken finns tillgänglig på Amazon (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/).
  • Amnesty International publicerade för några år sedan en rapport om Kinas internetcensur från ett yttrande- och åsiktsfrihetsperspektiv. Den börjar bli lite ålderstigen men visar ändå på ett sammanhållet sätt hur den kinesiska åsiktscensuren hänger ihop. Se  www.amnestyusa.org/document.php?lang=e&id=50A38A55EB758C0C80256C72004773CD
  • En annan klärläggande publikation från samma tid, då konturerna av Kinas internetcensur började bli klara, är en rapport från i serien Rights and Democracy, från det Kanada-baserade International Centre för Human Rights and Democratic Developmenthttp://www.dd-rd.ca/site/_PDF/publications/globalization/legislationInternetChinaEng.pdf Rapporten visar hur Internetbestämmelserna anknyter till Kinas interna bestämmelser och redan existerande censur.
  • Det har det senaste åren, speciellt efter och i samband med Kina-OS, skrivits en hel del om Kinas censurbestämmelser i publikationer runtom i världen – ett litet urval artiklar innefattar t.ex.

Uppföljning om Spotify och Musiktjänster på Nätet


En fortsättning på inlägget om musiktjänster på nätet, med några fler tjänster som kan testas som alternativ eller komplement till Spotify.

Efter att tidningarna (bl.a i  DN http://www.dn.se/ekonomi/spotify-begransar-sin-gratisversion och Svd http://www.svd.se/naringsliv/kritik-mot-spotify_6094215.svd)och även Spotify själva publicerade att Spotify kommer att kraftigt begränsa den reklamfinansierade tjänsten skrev jag i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/20/dumskallarnas-konspiration-spotify-andra-musiktjanster-pa-natet/ om olika alternativ till Spotify i dagsläget. Det var tänkt som ett rent hugskott, men med tanke på lite tips jag fick och gammaldags nyfikenhet kommer här en uppföljare med några fler musiktjänster för strömmande musik som jag testat under den gångna veckan.

Jamendo http://www.jamendo.com/en/

Jamendo är en slags blandning av community och ren musiktjänst. Intressant är att de är varit originella och baserat några av sina tjänster på systemet med s.k. creative commons-licenser, en standard (eller grupp av standarder) för avgiftsfri delning av immateriellt material på nätet. Vilande på denna erbjuder Jamendo t.ex. fri nerladdning, vilket Besökare är fria att donera pengar till artisterna, och det finns valmöjligheter för att köpa musik, varvid artisterna får en större bit av kakan än de brukar få via skivbolagens hantering.

Medelbetyg för gott försök

Jamendo är uppenbarligen ett experiment än så länge, och närmast ensamma om att kunna ladda ner musiken både gratis och helt legalt.  Å andra sidan är katalogen klart begränsad:  en bit över 300 000 låtar är inte nog för att kännas täckande, och utan de stora bolagens och artisternas medverkan kommer Jamendo att få svårt att etablera sig som en riktigt välbesökt tjänst. Om Jamendo kan få draghjälp från några mer kända artister kunde de å andra sidan etablera sig som ett slags progressivt alternativ till betalsajterna – kanske lite smalare, men förhoppningsvis med tillräckligt stor katalog för att kunna fortsätta expandera. Jamendo får tummen upp för sin idé, som är ett verkligt alternativ till de skivbolagskramande betaltjänsterna, men det dras ner av det begränsade urvalet – men det är ett intressant försök, och förtjänar all uppmuntran.

(tack till Lennart O på http://siegetheweb.tumblr.com/ för tipset)

Napster

http://music.napster.com/napsterhomemain.htm;jsessionid=4088C218691C51442E7FC190E5226035

Någon som minns Napster? Fildelningstjänsten för framför allt musik som orsakade skivbolagen den första stora darren på 2000-talets början? Problemet var ju att Napster hade egna servrar som faktiskt innehöll det fildelade materialet. Till slut lyckade det därför bolagen att knäcka Napster juridiskt och tvinga den att betala licenser för materialet. Tjänsten levde dock vidare, förvandlad till en rak betaltjänst baserad på prenumeration för åtkomst till deras katalog, med inriktning på streaming snarare än nerlafddning. Deras trumfkort är just den stora katalogen – de anger själva sig ha över 12 miljoner låtar. Det kostar att komma åt för användare, dock inte så mycket – de har en mängd prenumerationsformer, där den billigaste varianten går loss på 50USD per år – drygt 330 SEK.

Frågan är hur användarvänlig tjänsten är – även för den fria en-veckas-pröva-på-varianten måste man registrera sig, det material som är omedelbart åtkomligt är begränsat till 25 lyssningar in alles. Napsters gränssnitt är omständligt och inte så smidigt, med pop-up-fönster och mycket sämre överblick än t.ex. Spotify. Men alltså billigare. Det skulle därför ha kunnat få medelbetyg som ett alternativ, billigare men inte radikalt annorlunda än Spotify kommer att bli. Men avsaknaden av möjligheten till den vidare avgiftsfria användning och lyssning som Spotify trots allt kommer att fortsätta erbjuda drar ner. Något riktigt alternativ till Spotify är det inte i dagens läge – utan mer utav samma sak, och trots det lägre priset, sämre.

LastFM http://www.lastfm.se/

Detta är en variant som är mer åt poddradiohållet, av vilka det endast är en av många. Det som utmärker LastFM är att tjänsten kan koordinera låtar från flera skilda spelare och musiktjänster, som Spotify med flera. Liksom Audiolize har den också viss öppning ut mot Youtube, så man kan lyssna på låtar därifrån. Man kan också skapa egna listor.

Ifråga om att lyssna på låtarna en och en, som ren musik, är den LastFm lite strulig – men den har en kul feature – man kan knacka in ett antal artister och låta den skapa en slags ”radiokanal” där slumpvisa låtar från dem och andra artister som passar ens profil kommer med. En slags shuffle-plus. Jag testade att skriva in några filmmusikprofiler och fick en mycket lyssnarbar samling förslag… intressant. Som ersättning för en tjänst där man själv styr sitt musikval är LastFM minst sagt undermålig – men för att likna musik som passar ens smak är tjänsten inte genomusel alls.
Men. Den är inte gratis, utan kostar 3 USD per månad (=36 USD, strax under 200 kr per år) efter en testperiod på 50 låtar. Det drar ner betyget.

———-

De varianter som jag testat är mycket olika till sin karaktär, som synes. EN sak som man dock alltid frågar sig är: har tjänsten tillgång till all den musik som jag vill eller skulle vilja ha? Eller annorlunda uttryckt – vad är storleken på den ”kritiska massan” ifråga om ifråga om mängden låtar som tjänsten kan erbjuda? Jag har tidigare hänvisat till en katalog på några hundra tusen som väl liten. Men hur många låtar måste det finnas för att det skall kännas, tja, bekvämt eller fylligt? En miljon? fem miljoner? tio miljoner? Speciellt om man ändå är beredd att betala en liten slant är ju detta en viktig fråga. Ingen tjänst kommer förstås att kunna täcka allt – speciellt för de med specialintressen finns det alltid luckor att fylla (själv har jag t.ex en fäbless för nyare filmmusik, Original SoundTracks, en ganska smal specialité)

När jag testat tjänsterna har jag genomfört en mycket ovetenskaplig sorts undersökning, som i princip går ut på att fråga efter några stora artister inom olika genrer för att se – t.ex. Hans Zimmer eller Ennio Morricone för filmmusik, Pavarotti eller Karajan för klassiskt/Opera, någon som Beyonce eller U2 för Pop/R&B, Ulf Lundell för ”Svenskt” osv. Och också något lite mer obskyrt – säg Wojchech Kilar (filmmusiken till ”Bram Stokers Dracula”). Får man upp träffar på alla tänker jag mig att det finns en vettig katalog med den mer eftersökta musiken. Ofta är kollen efter vissa låtar eller genrer i sig talande – skriver man in ”reaggeton” eller ”soundtrack” eller en låt som ”Mars, Bringer of War” och får få träffar vet man att det finns en viss tunnhet i katalogdjupet.

Det finns säkert ett annat, bättre sätt.

Det kan inte nog sägas att den här lilla jämförelsen inte heller är riktigt rättvisande, eftersom tjänsterna skiljer sig så pass mycket åt i fråga om upplägg. Något som krånglar till det där är att det kan finnas skillnad i vad som är tillgängligt kontra vad tjänsten erbjuder ifråga om egen katalog. Vissa har låtar enbart i ”mixad” form, inte som individuell musik. Vissa har stora egna kataloger med högkvalitéinspelningar. Vissa har öppningar ut mot andra tjänster eller vilar delvis på filer som andra laddat och kan således inte garantera någon kvalité alls, eller har begränsningar i hur man kan styra urvalet. Och så vidare.

Slutligen – en lustig följd av den här lilla exercisen är att Spotify gått rätt stärkt ur den – lusten att sluta med Spotify har i alla fall knappast ökat för mig. Det har äremot har viljan att testa andra tjänster. Också.

 ← se också föregående inlägg ”Spotify och andra musiktjänster på Nätet

———————————————————–

Mer om Jamendo kan läsas i http://www.wired.com/listening_post/2008/01/liveblog-the-cb/http://www.jamendo.com/en/ och
http://blogg.tkj.se/gratis-musik-jamendo/ samt förstås i http://sv.wikipedia.org/wiki/Jamendo, fylligare i http://en.wikipedia.org/wiki/Jamendo

Se mer om Creative Commons och deras system för licenser att använda material med olika grader av frihet på nätet i deras svenska sajt http://www.creativecommons.se/

Om LastFM kan man läsa i http://www.wired.com/listening_post/2008/01/liveblog-the-cb/

Jag hittade några lite mer aktuella listor på fria musiktjänster, som kan tjäna som vägledning: http://www.suite101.com/content/popular-music-streaming-websites-a201811 och http://www.google.com/Top/Arts/Radio/Internet/Music/

Dumskallarnas konspiration – Spotify & Andra musiktjänster på Nätet

Nytt från Dumskallarnas Konspiration – Facebooks censurbyrå och Zorn

Om oväntade bieffekter av sociala medier & publikation i Utblick


En betraktelse över främst Facebook och hur Paulus Indomitus karta över högerextrema & invandringsfientliga partiers utbredning i Europa helt oväntat kom att publiceras i Utrikespolitiska Föreningens publikation Utblick (nr. 3, 2010)

Jag har i mina dagar ironiserat en del över sociala media som Twitter & Facebook. Denna blogg tillkom ju på sätt och vis som en protest mot Faceboooks  i min syn avskyvärt tjuvaktiga regler om ägande av intellektuell egendom som publiceras hos dem. Trots mina betänkligheter har jag dock fortsatt använda mig av tjänsten, i begränsad omfattning. Den största taggen de senaste två åren har varit att vad som faktiskt skulle kunnat vara ett lysande redskap för kommunikation samtidigt trivialiserats och kommersialiserats sönder. Min erfarenhet är att den trevliga känslan att kunna kasta iväg meddelanden till sina faktiska vänner och bekanta degrederas av att kretsen av inlägg lätt sväller över alla bräddar (Jag finner f.ö. Fejjans bruk av ordet ”vänner” för alla ens kontakter mycket irriterande) och att ens meddelandefält hela tiden hotas av fyllas av inlägg från kommersiella, snarare än personliga aktörer. Jag vet om flera som tänt av på Facebook just för den ständiga strömmen som man, om man är rimligt upptagen, inte hinner läsa eller reflektera över. Kvantitet är alltid potentiellt kvalitetens fiende, och jag skulle gissa att för de flesta står mängden ”vänner” och ”like”-anknutna meddelanden troligen i omvänd proportion till substansen i vad som behandlas.

Nu är Paulus Indomitus inget gnällforum. De sociala medierna har också många förtjänster.

Som privatperson tycks tricket vara att hålla mängden ”vänner” eller kontakter starkt begränsad, eller i alla fall överblickbar, och att vara selektiv i vad man tar upp på allmänna kontra mer privata kanaler inom tjänsterna. Jag upplevde en del av detta själv vid jordbävningen i Chile i februari, där släktingar inte kunde ringa men vi lyckades etablera kontakt via just Facebook istället. Och en mycket trevlig sammankomst av gamla vänner från gymnasietiden kunde snickras ihop med just fejjans hjälp.

Publikt och även kommersiellt har också vissa förtjänster börjat mogna fram , om man kan bortse från det pseudointima tonfallet och den potentiellt banala expofaktorn.

SAS Facebooksida

Kloka vänner (riktiga sådana) med bredare utblick har också sedan en tid påpekat hur nyttig en sådan kanal för massinfo som folk får sänd till sina personliga konton kan vara, trots den intellektuella och publika nedsmutsning som reklamen i sig utgör (min tirad).  Som fallet var när SAS använde fejjan & twitter för att delge flyresenärer aktuell info vid vulkanutbrottet på Island nyligen, vilket med rätta fått beröm av mediebevakare. Svenska myndigheter har också hakat på det där, som tex kommuner, myndigheter med informationsuppgifter som vårdguiden, med flera: t.ex. tog vaccineringskampanjen mot influensan steget över till facebook förra året. Kommunernas topporganisation SKL och Datainspektionen har börjat ta tag i det där med riktlinjer och annat, se artikel om denna process i Sydsvenskan

NPR på Facebook

I januari, alltså nästan ett år sedan, skrev Journalistförbundets tidning att 3 miljoner svenskar använde facebook (de lär vara ännu fler nu) och uppmanade alla med granskande/journalitiska ambitioner att iaf testa tjänsten.

The Economist

Och många nyhetstjänster har från sin sida skapat utmärkta ”passager” från Facebook till sitt eget innehåll: två av mina favoriter är amerikansk public-service radio NPR, och den tunga tidskriften The Economist, som integreras väl med ens övriga innehåll på just Fejjan.

(Klicka på bilderna ovan för att komma till sidorna ifråga)

Facebook har, syns det mig, alltså mer rört sig bort från det personligt-privata och förvandlats till ett slags öppet torg där folk rör sig publikt, hejjar på bekanta men också kan ta del av nyttigheter. Det är en i huvudsak god utveckling. 

Som ett eget mikro-exempel på hur fejjan kan brukas för kommunikation som faktiskt har ett vettigt syfte fick jag otippat för några veckor sedan en förfrågan från tidningen Utblick, som undrade om de fick använda min karta över främlingsfientliga partiers utbredning i Europa, publicerad i ett inlägg här den 21:a Augusti, efter det svenska valet. De hade tydligen läst mitt inlägg (det är en av de mer populära här på bloggen) och ville ha den som illustration till en artikel, som sedermera publicerats.

"Sverige - Bara en i mängden", Utblick nr 3 2010

Utblick  är en publikation som ges ut av utrikespolitiska föreningen i Göteborg men som också distribueras i bibliotek, myndigheter och andra offentliga platser. Deras hemsida är http://www.utblick.org/, där man kan ladda ner hela tidningen som PDF.

Omkvädet i artikeln är inne på samma spår som i mitt inlägg: att Sverige varit ett undantag, men nu (tyvärr) fallit in i klungan av europeiska länder som har högerextrema partie med säte i sin lagstiftande folkförsamling, vilket jag ville illustrera i enlighet med min ”en bild säger ibland mer än 1000 ord”-filosofi. Det var naturligtvis en trevlig klapp på axeln att det anslaget och min karta togs upp av andra, speciellt med tanke på att jag slängde ihop den just eftersom jag inte hittade någon aktuell sådan karta på webben.

I sammanhanget var det tur att facebook fanns – jag hade nämligen angett fel mailadress på Paulus Indomitus kontaktsida (felet är rättat nu), och vore det inte för fejjan hade bildredaktören på Utblick kanske inte fått tag på mig före deadline.

Så för att återknyta till den röda tråden: bra att facebook finns – om de nu bara kunde kamma till sin immaterialpolicy och ha ännu bättre fusion med fler nyttighetssiter som bloggar och informationstjänster istället för de fåniga spel och blaj som de tidigare promotat, skulle man kunna svinga fanan fullt ut.

%d bloggare gillar detta: