Bloggarkiv

Om Fattigdom del 6 – Fattigdom i Latinamerika

Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I LATINAMERIKA

(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)

Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.

Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.

Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999

Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.

Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.

Tre Latinamerikanska Fallstudier av Klassklyftor och Fattigdom

Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.

Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.

Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.

Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.

Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.

Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.

För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.

Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.

Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.

De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.

←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern

———————————————————–

Allmänna källor i Urval

Publicerat i Afrika /Africa, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Följetonger /Posting Serials, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Om Fattigdom i Världen, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar/ /Externa websidor, Samhällen Då & Nu, Världen

1 kommentar

Etiketter: Argentina, Brasilien/Brazil, Chile, Fattigdom /Poverty /pobreza, Hemlösa /Homeless, Kolonialism /Colonialism, Relativ & Absolut Fattigdom /Relative & Absolute Poverty, svält /famine, UN development Index, Välfärd, Världsbanken /World Bank

Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende

11 09

Publicerat av thefeatheredsnake

Idag på 10-årsdagen av vad som numera går under ”elfte september” 2001, är tidningarna fyllda av reportage, analyser och kåserier om de fruktansvärda attackerna från 10 år sedan. Även här skall ämnet behandlas, om inte annat så för att det vore löjligt att låtsas att man inte tänkte på det efter det massiva bombardemanget runt händelsen.

Det slumpade sig att jag såg större delen av händelsen live – jag hörde en extrainsatt radiosändning nämna att en olycka skett vid WTC, och slog på BBC world och CNN. ”Hur fan kan man krascha ett plan rakt in där – var piloten full?” Det såg ut som en väldig olycka, men man undrade så smått tänk om det var en jävla dåre? Några år tidigare hade ett litet privatplan kraschat rakt in i WTC, kan det här vara något liknande? Men i så fall måste det ju vara ett stort plan av döma av skadorna?

Och gissa hur överraskningen var när man i realtid ser ett till flyplan till komma dundrande… absurt och helt overkligt. Jag kastade mig på telefonerna och ringde vänner och släktingar att slå på TVn för nu händer det jääääävligt sjuka prylar…

När tornen sedan rasade var det…tja, det fanns, och finns ännu inte, vetttiga ord för det. Surrealistiskt kommer väl närmast. Hur många människor…? Var det första jag kommer ihåg att ha tänkt. Det är tydligt från liveupptagningarna från nyhetssändningarna att reportrar och nyhetsankare liksom vi så tittade på hade svårt att förstå vad som hände.

Och det hela blev ännu mer ojordiskt konstigt av att man fick höra och se bilder från andra ställen – det skedde tydligen liknande saker i Washington, Pentagon hade blivit träffat, och fler flygplan hade rasat ner från himlen…det var helt ogreppbart.

Sällan har TV ett sådant enormt försteg framför andra medier än när ett skeende händer på det här korta, men ändå inte ögonblickliga sättet som attackerna skedde. Man satt som klistrad framför skärmen, och upprepningen, de olika vinklarna hypnatiserade en. Skalan, elden och allt det där bli överväldigande. Men – och här kan man ana sig till bombpilotssyndromet – det är en slags distanserad fascination, i alla fall till en början.

”Det var som en film” är en föga originell replik, men vad många med mig tänkte. En stor katastroffilm. Sådant händer liksom inte i verkligheten, inte på en gång och mitt i New York. Det skulle, som jag skall återkomma till, visa sig att den där filmliknelsen inte var korrekt.

För mig var det som gjorde fasan och insikten om det fruktansvärda verkligt påtagligt de bilder på människorna som föll och hoppade från de övertända, glödheta byggnaderna där de var fångna. Där ser man den enskilda människans fruktansvärda öde, som på något sätt åskådliggjorde att var och en av de tusentals personerna där inne som dött, eller var fångna, eller flydde för sina liv, var verkliga individer, inte statister i en film, inte abstraktioner dolda bakom eld och rök och rasmassor.

Det finns för övrigt just en dokumentär som heter ”The Falling Man” som handlar om just en av de som hoppade och kortet på denne. Det uppstod en viss debatt om det greppet, det fotot. För det ställer en fruktansvärd fråga till betraktaren.

”Hur vill du dö?”

Det är en oförskämd fråga i vår ängsliga tid. Vi vill låtsas som om vi inte behöver besvara den, trots att alla, 100% utan undantag, kommer att ställas inför den en dag. Vare sig vi vill eller inte.

Dessa intryck och frågeställningar, ett av de otaliga som tvingade sig på oss den dagen, är inte främmande för människor som levt under hot och krig och katastrofer runt om i världen. Att det fanns en ganska dålig beredskap för att ta till sig den verklighetens förolämpning i USA den dagen var tyvärr något som visades rätt klart av de skeenden som följde de närmaste åren.

Man kan dock knappast klandra dem för schocken. Jag kommer väl ihåg den vrede som man jsälv kände efteråt, det bottenlösa hatet mot terroristerna som gjorde det där. Det smärtade mig att det faktiskt inte fattades de som sade något i stil med – ”rätt åt yankee-jävlarna”. Lika illa var dock den snabba impuls att inte vilja se de skäl som kunde finnas bakom, vad som lett fram till det där skeendet. De närmaste månaderna var det mycket studier och uppdatering som stundade – och ännu kommer ny information.

Jag vill kort nämna något om gestaltningen av 9/11-2001 i filmen, den konstform som ligger mig närmast hjärtat. Det är påfallande att press och dokumentär mycket bätte än fiction kunnat förvalta de enormt starka intrycken från den dagens händelser – bara 2 filmer från filmstaden Hollywood har själva terrordåden i huvudrollen. Det förekommer som en omständighet eller omnämns i en del ytterligare filmer, och framför allt i TV-serier, men som sagt, få har känt sig manade att ta tag i själva händelserna i spelfilm (se http://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#Filmer och http://en.wikipedia.org/wiki/September_11_attacks_in_popular_culture)

Jag gissar att de påföljande händelserna, med Irak-kriget och den förgiftade inhemska debatten som följde på de nya lagar och svepande befogenheter som gavs till säkerhetsorganen, bidrog till den tvekan som ännu håller i sig, något som bara kan ha skärpts av bilderna som sipprade ut från Abu Ghraib och Guantanamo. Att försöka gestalta dessa skeenden har blivit enormt politiskt känsligt, och vilken vinkel man än väljer kommer man att trampa på någons tår.

Båda de filmer som finns till dags dato har också valt att skildra händelserna från ett väldigt personnära perspektiv, och undvikit stora explosioner och dataanimerade scener av själva kaoset som annars kanske skulle ligga nära till hands i en katastroffilm. Oliver Stone, som skaffat sig alibi genom att ta upp andra trauman som Vietnamkriget och mordet på JFK, är hittills är den ende som vågat gestalta WTC-dåden i sin film ”World Trade Center” koncentrerar sig på de personliga berättelserna från två som överlevde själva tornens fall.

Den andra filmen, ”United 93” är ännu mer lågmäld och småskalig, och centrerar kring den mest förbisedda av händelserna den dagen – det flygplan som störtade i Pennsylvania när passagerarna försökte ta tillbaka kontrollen över planet. Det är ett nervigt kammarspel, med en närgången blick på hur de närvarande, inklusive kaparna, reagerar som individer på händelserna medan de sker. Kapningen av United 93 låg tidsmässigt lite efter New York-händelserna och filmen tar också upp den inverkan det har på folket ombord att de får nyheter om vad som sker i New York och Washington, och om detta kan ha påverkat deras beslut. United 93 är verkligen ingen hjältehistoria- därtill är slutet alltför tragiskt, och blicken alltför nära på människorna ombord. Man känner verkligen hur detta är riktiga människor och att det inte är en saga, utan ett närmast dokumentärt försök att skildra en del av ett större skeende inifrån. Amerikanarna var kanske inte redo för så mycket realism – själv finner jag dock United 93 mycket stark och sevärd.

Båda filmerna försöker undvika tal om hämnd och vedergällning – det finns närvarande i Oliver Stones film i skepnad av en högerkristen reservist som hjälper till vid röjningen, men annars är filmerna stillsamma i den meningen att de tar fasta på perspektiv som leder åt ett annat håll än våld eller ens fruktan. De handlar om hur man överkommer fruktan och effekterna av förstörelsen. Att detta är något som ännu inte riktigt slagit rot i USA har framgått rätt tydligt av grälen runt vad man skall göra med Ground Zero i NY, samt även av hur man valde att ”ta hand” om Usama Bin Ladin, den andlige ledaren bakom terrordåden, när man väl fick tag i honom.

En sak som kanske inte är ämnat att förvåna men ändå känns mycket märklig när man stöter på det är den till synes outtröttliga kader med folk som vill spinna konspirationsteorier kring elfte September, oftast i syfte att kasta skulden på USAs regering, alternativt israelerna, alternativt frimurarna osv. för att tornen rasade. Det verkar inte som om mycket biter mot den sortens snubbar, iaf av döma av de lätt surrealistiska diskussioner jag själv haft om saken med sådana. En lista av konspirationsteorier i wikipedia (se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories) ger bara en aning om stolleriet, som grasserar på näter, speciellt bland bloggar och på Youtube. I USA har det blivit till en veritabel folkrörelse, den s.k. ”9/11 Truth Movement”, se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_Truth_movement. Vi kan göra en direkt jämförelse med våra egna Palme-spanare, så får man en känsla för hur snacket går där.

Se den trevliga sammanfattningen av knasteorier och deras tillbakastande av http://www.youtube.com/user/erikssonjonas10

Slutligen: 9/11 har en speciell tagg för alla som har koppling till Chile. Samma datum 1973 skedde den militära statskupp som ledde till att tusentals människor dog, ringde in 17 års diktatur och fick så många opositionella att spridas ut över världen – undertecknad inräknad. Det är inte för att ta något ifrån offren för händelserna 9/11 2001 som jag också vill påpeka att det finns många andra händelser av våld och tragik värda att minnas.