Månadsarkiv: februari 2013
Trosskallarnas lättkränkta konspiration (Jag är KRÄNKT! del 3)
Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållningslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men inga postmoderna konsumismkälkborgare, rasister och patriarkala misogyner, inga höger- eller vänstertomtar har gjort konsten att bli ”kränkt” till en så utvecklad och integrerad del av en ideologi som Religionens tillskyndare.
Religiös lättkränkhet
Religionen erbjuder många utgångar för att bli kränkt som medlem av en grupp, och utgör i dagsläget den viktigaste formen av masskränkhet, globalt sett. Det finns flera anledningar till det.
En uppenbar är att organiserade religioner med utvecklade dogmsystem har en mycket tydlig uppdelning av vilka som är ”inne” och ”ute”. De som är på insidan av gruppen sitter på sanningen. Det här skapar automatiskt en känsla av särskild utvaldhet, en speciellt uppgift i tillvaron som fanbärare för en universell sanning som andra måste pådyvlas ”för sitt eget bästa”, och att man har rättigheter som andra inte har. En sådan attityd kan inte annat än öka på benägenheten att se angrepp och kritik av den egna positionen som en synd, som en hädelse eller som en kränkning av heliga bud och lagar. Vissa grupper tar konsekvenserna av denna tendens, i grunden en oförmåga att hantera kritik, och sluter sig inåt, isolerar sig. Medan andra tar till mer aggressiva toner mot de som inte tror som de eller följer den egna trosuppfattningen.
Kränker bäst som kränks mest
När en religion uppnått en viss maktposition i samhället kan dess snarstuckenhet vidare ofta ses försvara de privilegier som den traditionellt sett åtnjutit. Ofta får en sådan syn draghjälp av den som är konservativ eller vill utnyttja traditionens argument mot vad de ser som ovälkomna förändringar av samhället.
Ta Irland, där mediafigurer regelmässigt avkrävs offentliga ursäkter för att ha ”kränkt” den katolska hierarkin i landet när de påtalar hur det katolska greppet om landets utbildningssystem och hälsodebatt sätter tillbaka samhällsutvecklingen. Detta i det nordeuropeiska land där kyrkan har haft starkast ställning, och där kritik av densamma med automatik har politiska implikationer. Och där på sistone det avslöjats hundratals fall av övergrepp på barn inom katolska kyrkans organisation – övergrepp som tystades ner.
Det är i det ljuset som man kan se Kristnas kränkhet i frågor som t.ex. debatten om skolavslutningar i Sverige. Se hur prästskallarna i Hässleholm tycker sig ha rätt att surna till för att det uppenbara faktum att Sverige har haft en förkristen historia påtalas i en kyrka. .
Religiös snarstuckenhet utgör också ofta en form av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet, kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller etnicitet. En tolkning av religionen som gör sådant till den viktigaste basen för identiteten kommer, kopplad som den ofta är till tribalistiska och hedersbaserade strukturer, att vara känslig för olika former av provokationer och se kritik, satir och debatt som en anledning att bli kränkt.
Lite muslimska orcher….(?)
Både de som hojtar om kränkningar och de som medvetet vill frammana en sådan reaktion vet och spelar på detta. Olika grupperingar inom den muslimska världen är de som just nu oftast tar till att reagera med våld mot upplevda kränkningar, något som de som hatar eller föraktar muslimer gärna kittlar. Och militanterna, de vill ju så gärna bli kittlade. Så kan en spiral av kränkningar, medvetna och spontana, skruvas upp till de sanslösa reaktioner som omgärdade publicerandet av den s.k. ”muhammed-filmen” om vilken skrevs om här på bloggen, och den tilltasslade härva av provokationer och våldsamt anstucken lättkränkhet som vidlade den.
…och de kränkta kräver dödstraff
Mulimska kränkhetsproffs är i ropet just nu, men de är sannerligen inte ensamma. Intressanta exempel på detta kan fås från Indien, ett land där det gjorts olagligt att just Kränka religionen i ett missriktat försök att dämpa religiösa stridigheter. Vilket dock mynnat ut i att alla traditioner , kristna, muslimer, polyteistiska hinduer, sikher och fan och hans moster närmast tävlar i hur man kan bli kränkt och använda lagen som tillhygge mot hädelse.
Inte sällan är rollerna där ombytta mot vad vi i väst är vana vid: se t.ex. indiska katoliker som stämmer och skränar om att de ”kränkts” av en film där en präst säljer lotter och leker med nattvarden – och det är inte första gången. Det där skojas om i en rolig bloggpost som pekar på hur irriterande det kan vara för Hinduerna att de traditionellt sett inte uppmärksammas lika mycket och får färre tillfällen att bli kränkta, vilket dock inte hindrar ultrahinduerna i Shiv Sena att t.ex bli kränkta av teateruppsättningar, baddräkter och… Alla Hjärtans Dag (?)
Religiöst anstuckna intoleranter svingar på så sätt sin lättkränkhet som ett vapen mot andra trosföreställingar eller de som helt enkelt inte delar deras tabun. De är likt andra lättkränkta måna om att utmåla sig som offer för yttre fiender eller fientliga skeenden, och även så svepande företeelser som en ”gudlös modernitet” kan göras till måltavla för deras lättkränkta små känslor. Det hör närmast till normen för religiös lättkränkhet att vända på steken i alla lägen och göra sig själva till måltavlan för kränkningar, så att man kan svepa runt och kränka tillbaka. Muslimer och kristna är mycket begivna på det där, och i länder där de får statlig hjälp resulterar detta i uppenbara rättsövergrepp.
Exemplet Indien ovan är långt ifrån ensamt: man kan t.ex se Rysslands Pussy Riot-skandal om varom här skrivits, där de anklagade fälldes för att ha manat till ”religiöst hets”. Att de som kunde känna sig kränkta i detta fall var Vladimir Putin , och den korrupte patriarken av den rysk-ortodoxa kyrkan som utnyttjat kyrkorummet för att stödja sin patron Putin, inte tron eller religionen, spelade ingen roll.
Ett annat i högen av sådana fall där myndigheter låtit lagstifta till stöd för religionens lättkränkta känslor kan tas från Filippinerna, där medlemmar i ett begravningståg som passerade genom en katolsk kyrkogård fälldes för att ha ”kränkt religiösa känslor” i enlighet med landets lag.
Just Katolska kyrkan har utvecklat en annan variant av det till där till en obscen konstform, nämligen att antyda att varje form av kritik av dess göranden och låtanden är en form av potentiell kränkning, för att sedan, med den mest perverterat falska ödmjukhet säga sig ”förlåta” de kritiker som påpekar belagda och uppenbart vidriga övergrepp som kyrkan gjort sig skyldig till.
På ett större politiskt plan kan man notera hur katolska kyrkans förespråkare menar att Obama i USA ”kränker” katoliker när han i sitt redan urvattnade förslag till mer allmän sjukförsäkring kräver att även Katolska Arbetsgivare faktiskt måste ställa upp med försäkring av mödravård, inklusive preventiv vård och aborter, i sina sjukförsäkringar eller räknas som om de diskriminerar mot en viss grupp (kvinnor) och därmed förlorar statligt stöd. Katolska organisationer kräver ett undantag från lagstiftningen att erbjuda heltäckande sjukförsäkring till sina anställda. De vill hävda sin rätt att stå utanför lagen och själva kränka kvinnor genom att försvåra för dem att kontrollera sin fruktsamhet och fatta beslut som rör deras hälsa, samtidigt som de har mage att påstå sig vara ”kränkta” och att regeringen för ett ”krig mot Tron”för att de inte får fortsätta diskriminera.
Inte sällan är viljan att bli kränkt för sakens egens skull skrattretande, som i den totala avsaknaden av humor – se t.ex det ”kränkta” skränet kring Benettons kampanj där de lät olika makthavare, inklusive påven och en Mulla, pussa varandra (också i tidigare inlägg).
Lika lite rimlighet och reson är igång när turkiska muslimer känner sig ”kränkta” på grund av en legomodells utformning. Det skulle kunna framhävas att det finns ett drag av kolonialt tänk bakom att den onde Jabba och hans planet framställs som ett orientalistiskt dekadent laglöst territorium, om vilket man skulle kunna föra en diskussion om kulturella stereotyper.
Men det är en mycket vidare och allmän poäng än att peka på en viss moské- som inte ens passar för syftet. Ayasofya, som idioterna pekar ut som förlagan för den onda borgen, är inte ens en moské numera, det är ett museum. Innan det var en moské var det en kyrka. Ayasofya är dessutom inte lik modellen för tre öre – den är mer lik… säg Globen och dess anhängande höghus.
Det tragikomiska är förstås ofta blandat med en kväljande käsnla, som i fallet med de ultraortodoxa judar som kränks i sina känslor och sin misogyni av att se kvinnor i offentligheten, och som inte duckar för att i sovjetisk anda retuschera verkligheten eller helt enkelt gå till attack och blatant just kränka unga skolflickor, eller palestinier, eller alla som har öppet på lördag, eller… listan är oändlig. Och om någon undrar om katolska präster är de enda att bli ”kränkta” när deras brott avslöjas, så tänk om, se t.ex. hur ”kränkta” hassidiska judar blir när deras ledare fälls för att ha sexuellt förgripit sig på en ung kvinna i åratal. Kränkande, var ordet.
För sådan är den religiösa kränkningsbenägenheten. Dess bärare bryr sig inte om att de därmed avslöjar hur sårbar deras övertygelse är, dess oförmåga att samexistera på lika villkor med andra. Den religiösa hjärnan har tvärtemot lärt sig att betrakta detta som en dygd – ett tecken på trosnit, och döljer sin ynklighet genom att gorma högt och hota istället, tagande sig den självklara rätten att kränka andra. Och att bli kränkt ånyo, när man sätter stopp för dem.
Inte sällan kan det religiösa och moderna navelskådandets lättkränkhet sammanfalla.
Jag minns väl en diskussion på arbetet med en inte särskilt devot, men ändå nominellt kristen. Han hade inga problem med att skämta om muslimers fasta före ramadan. Men hans egna släktingars kristet motiverade fastetraditioner, de var minsann en helt annan sak. Han ville ha medhåll och förvånades över att jag sa att det var väl hugget som stucket, påpekande att för en som står utanför sådana trosföreställningar är den enes rit lika mycket vidskepelse som en annan. Det var tragiskt hur lätt det var för honom att svara, stött:
”Så får du inte säga. Det är kränkande”
Jaså verkligen? Man kan inte annat än beklaga att en i övrigt intelligent människa fått sina känselspröt och sin sensibilitet förvrängd på det sättet.
←Se tidigare inlägg i serien ”Jag är Kränkt! Del 2 Heder och respekt i dumskallarnas konspiration”
Med speciellt tack till Tannhauser för Hässleholmsfallet och Kimmen för den turkiska legodispyten 🙂
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Se tidigare inlägg på temat religiös snarstuckenhet och kränkningsbenägenhet
Om Trosskallarnas konspiration och sekularisering i skolan https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/12/16/trosskallarnas-konspiration-om-sekularisering-tro-i-skolan/
Om Pussy Riot
Om Korruption och religiös hysteri vs kvinnliga punkrockare del 1
Den Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy-riot-farsen
Om Benetton och Påven
en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/
Om Muhammad-filmerna
om-att-kritisera-religios-fanatism-forsvara-yttrandefrihet/
——————————————————-
Tidningsartiklar och länkar
- Irland offentlig ursäkt till katoslka hierarkin http://www.thejournal.ie/no-apology-no-retraction-ray-darcy-on-catholic-church-f-bomb-426129-Apr2012/
- Om Hässleholms kristna surdeg http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1807095/Slut-pa-samarbete-efter-tal.html
- Indiska snarstuckna katoliker http://in.movies.yahoo.com/news/goa-catholics-offended-kamaal-dhamaal-malamaal-050230235.html och missbruket av hädelselagar http://www.thehindu.com/opinion/lead/article3391109.ece, mer skämtsamt på http://kafila.org/2012/01/28/hindus-offended-by-lack-of-offence-sajan-venniyoor/. Bilden av protesterna på alla hjärtans dag från http://www.theatlantic.com/infocus/2011/02/valentines-day-around-the-world/100009/, protester mot baddräkt med gudinnan Lakshmis bild http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/australiaandthepacific/australia/8502664/Hindu-goddess-swimsuits-at-Australian-Fashion-Week-spark-angry-protests.html
- Om legomoskén http://www.dagbladet.no/2013/01/24/nyheter/utenriks/lego/moske/25411435/
- OmKatolska debatten om sjukförsäkringen i USA http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203718504577179110264196498.html
- Om rättsfallet på Filippinerna se http://www.lawphil.net/judjuris/juri1939/may1939/gr_l-46000_1939.html
- se Tannhauser om Mahony http://tannhauser3.wordpress.com/2013/02/20/avdopare-aven-i-frankrike-och-i-hela-europa/
- Se om katolska kyrkans reaktion på barnsexskandalerna http://en.wikipedia.org/wiki/Catholic_sex_abuse_cases#Church_responses
Om att rita med barn… Kitty med Kolteckning, av och med Alma
Kort om barns och den ljuva Almas skaparglädje, och hur man med lust griper sig an något nytt och oprövat…
Här har tidigare redovisats att årets utmaning konstnärligt är att bli mer bekant med kolteckning. Problemet som skuggat mig hittills, förutom den fördömda tidsbristen och allt annat som man måste pyssla med, har varit att spontant ta upp kolbitarna och finna ett passande enkelt motiv för mina fumliga nybörjarhänder.
Men se, åter kom hon till min hjälp, Alma den ljuva, hon som ger livet glans och mening. En kväll med lek och pyssel efter dans slog det liksom oss båda… ”kan du inte rita den här kittysen med de nya pennorna?” Alma ritar och målar förstås mycket själv, och hon berättade att hon minsann testat sådana där kolbitar på dagis, hon. Den som sett inlägget Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn vet att Alma inte nöjer sig med att titta på de små kawaai-fröna som de är, hon vill ha egna unika kittysar och själv skapa…
Jag kunde inte valt en bättre följeslagare för att bli lite kladdig och bara låta saker bli till. Det blev extra mysigt, nu när jag köpt på mig en massa utrustning, som mjuk suddmassa, smetstift och massor med olika kol av olika hårdhet och kvalité…
Och så, med tanke på att vi bara hade ett vanligt blankt papper, gjorde jag den först grå, och sedan ritades de grova konturerna av kittysen, en kock-kitty med dito mössa och ugnsvantar, in. Sedan var det bara att ta fram den mjuka sudd-degen och börja skapa de ljusare partierna…
Alma tog snabbt över. Jag visade hur man kan forma degen så att den blir väldigt spetsig så att man kan sudda med precision, och sedan på ett infall drog vi från de tjocka kantlinjerna in en gråskala med smetstiften… Alma fyllde i med hjärtan runtomkring och smetade och suddade av hjärtans lust. Hon var klok runtom också, och glömde inte att det vore bra med servett och trasor för man ”blir ju såååå kladdig” ”Ja usch, VAD ska mamma säga?” ”Hihihi”.
Och resultatet? Det blev ju jättefint. Det är en ära, en heder att få sätta ”Pablo & Alma 2013” på den. Efteråt, eftersom fixeringssprejen var kvar hos mig, fixerade vi koldammet med mammas hårsprej. Som en kul knorr.
Må den följas av många fler. Kan det finnas ett bättre bruk av ens tid, det som aldrig mer kommer åter, än med dig, min gryning?
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 2
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. Efter de studier av mer förvriden och monsterlik närvaro som presneterades i inlägget ”The Monster Within […] del 1” är det dags för en återtitt och delvis ny design för den demoniske Kashar.
Kashar är ett rätt kort, men ändå viktig bekantskap i min berättelse, och presenterades först i inlägget ”[…] Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”. Protagonisterna har korsat gränsen in i ett märkligt land, hädanefter oftast kallad av dem ”Landet Bortom”, där den motsvarande keltiska världen har fortlevt och dess lagar gäller.
De är inte ensamma där. Från överallt snubblar människor från A’ratauma, min tämligen realistiska ”tvillingvärld” in över de dolda gränserna till Landet Bortom. Märkligast är en strövkår på flera tusen tudjuter (motsv. mongoler) som snubblar in över världens gräns. Där märker Kashar, deras böge eller shaman, att främmande makter verkar… Vad som sker blir aldrig riktigt kartlagt, men den stackars shamanen kallar fram anden hos Kaela, ”Den-som-Är”, dödens och blodets Gud i Landet Bortom, och blir… tja förändrad av mötet.
Kashar
Kashar, efter att ha besatts av Kaela, tar över styret av den tudjutiska tumenen (häravdelning på nominellt 10 000 man) och börjar vända dem för sina egna märkliga ändamål. Han böjer deras övriga andebesvärjare till sig, men hans slutgiltiga mål är inget mindre än att bruka hela tumenen som ett slags jättelikt blodoffer för att Kaela mer fullständigt skall kunna träda ut i världen. Jag designade honom först med utgångspunkt i en stor, fullt rustad mongolisk krigare. Han såg ganska elak och tung ut och så, men designen som redovisats saknar det förvridna och vämjliga, det monstruösa som Mordets och Slaktens Guds omfamning innebär.
En annan sak är att förutom rustningen så saknade han i stort sett drag för att han var en shaman, en andens man och inte bara, eller ens främst, en krigare. Det var, insåg jag med tiden, ett misstag. Böges ser ganska skumma och passande ut på sitt sätt, för en monstruös besatthet. De är utrustade för riter av typen andeframkallning och ser också sådana ut. Se nedan ett galleri av olika Böge:
Om min första redesign gällde således sådant som tryckte på Kashars forna shaman-skap: de många banden och flätorna, snoddarna, talismanerna burna utanpå kläderna med mera – och en andetrumma. Sistnämnda används av Kashar för att mana fram andar och har solid basis hos Inre Asiens stäppfolk.
Jag passade på att göra om Kashars huvudbonad. Redan då hade jag en idé, snarlik den hos ”Odjuret”, monsterstridsmannen som redovisats i det föregående inlägget, att det fanns något så pass monstruöst och oroväckande hos Kashar att hans huvudbonad samtidigt borde vara en mask, täckande det alltför fasaväckande för den egna sidans skull. Den hjälm av ett boskapshuvud som Kashar utrustats med från början utökades därför till en hel skalle som täckte hela huvudet och ansiktet.
Kashar nya designs
Men då uppkom frågan: vad var det som var så monstruöst så att man inte kunde se det? Tänder och käftar är, som visats i föregående inlägg, en ganska självgiven väg till det monstruösa. Inspirerad av ett nejonöga och oroande käftar utgick jag från ett stort gap, och kladdade som synes ovan på ett fyrdelat sådant för ytterligare effekt.Det har tidigare omtalats att karaktärerna ”The Dark Judges” i serien ”Judge Dredd” från min skära barndom verkar ha satt sig i huvudet på mig. Tidigare har här visats hur tidigare Judge Fire, en av de onda ”domarna” i serien inspirerade till en vision för vad som sker när väl den gudomliga Kati (tillägnad en egen tråd här) konfronteras med Kashar. Notera hur Judge Mortis huvud, en boskapsskalle, också passar in det. Judge Fear, den vars ansikte man inte ser här, har ett ansikte ”av ren fruktan” som, framgår det i serien, består av en massa med… ögon.
Det här med ögonen kom att stanna som en idé om hur man kunde visualisera en ovälkommen, ondsint besättning på något annat sätt än i den uttjatade kristna ”exorcism”-traditionen. Ytterligare push kom från en kort novell av Stephen Kings om rymdögon (”Främmande Hyresgäster” i novellsamlingen ”Dödsbädden” [1978), på eng. I am the Doorway, 1971) som jag påminde mig, där en ond närvaro som yttrar sig som ögon som växer på kroppen besätter en astronaut och får denne att utföra bestialiska dåd.
Sagt och gjort, ögon alltså. Den onde Kaelas närvaro uttryckt som ögon som växer fram överallt på kashar och ger honom en anblick som inte ens en mor kunde älska…
Tester på några stackars kvinnliga bekanta gav mig förtroende att här hade vi en tämligen gastkramande uppsyn. I sista momangen bestämde jag mig också för att tänka till lite mer kring Kashars huvudbonad. Det jag läst om mongolisk andetro pekade bort från boskap, som jag först tyckte mig kunde passa för boskapskötare. Det visar sig att det mest tabu djuret för mongolerna var…. Björnen. Björnen var det största rovdjuret på stäppen och tundran. Dess vildsinthet och allätande var fruktat, och det stod i förbindelse med döden rent bokstavligt, eftersom den ofta åt upp mongolernas lik. Björnen fick inte ens nämnas vid namn. Så varför inte… Jag gjorde några skallstudier i blyerts.
Sålunda gick min nydesign av Kashar in i sin sista fas. Jag designade om hans mask/hjälm till en björnskalle, och försedd med sitt monstruösa gap och otaliga ögon tyckte jag nu att han var en mer passande förvriden representation av den onde Kaela, ”den-som-är”, blodögd gud för slakt, mord och krig. Jag tecknade till, med tuschpenna och pensel, en talande bild direkt från scenen i min berättelse som jag kommer att återkomma till, då Kashar sliter ansiktet av den stackars Yakane, och svingar den likt en blodig trasa som han dunkar på sin andetrumma med.
←Se tidigare inlägget ”The Monster Within: Utflykter i Monstrigt utseende del 1”
Andra anknutna inlägg på denna blogg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
För lite kring mongolisk shamanism och tro i relation till tiden runt Djingis Khan (tidigt 1200-tal) kan med fördel läsas det historiska verket ”Mongolernas hemliga historia”, på engelska ”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike. Denna rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. En av de bättre översättingarna är av Urgunge Onon, och finns på amazon (http://www.amazon.com/The-Secret-History-Mongols-Institute/dp/0700713352).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
Jag är KRÄNKT! – del 2: Heder och Respekt i dumskallarnas konspiration
Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållingslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men en vilja att lätt blikränkt är förstås inte begränsad till sådana miljöer. I den andra änden av skalan finns den lätthet att bli kränkt som odlas i samhällen med små, tätt sammanknutna kommuniteter – den kränkhet som odlas av tribalistiska samhällen med hedersmentalitet .
Mycket har skrivits om hederskulturer och följden av sådanas sätt att värdera människor. Här skall nämnas hur de underligger en benägenhet att lätt bli kränkt.
Heder, en kränkningskänslig valuta
I det forna sverige var heder och respekt bärande för samhällsordningen – bild från http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/index.htm
Heder, detta amalgam av mottagande av andras respekt, självvärdering, status, prestige och följandet av vissa gruppbeteenden, är en anordning för social kontroll. Det är en grundläggande och ursprunglig mekanism i samhällen med klara gränser för inre och yttre tillhörighet, och en sammanhållning baserad på personliga band sådana som släkt eller familjeband. Även i situationer med en svag statsmakt och en avsaknad av allmäna fora som en fri press, en allmän skola osv, fortfar de gamla kommunitetsbanden att utgöra en säkerhet för individerna och bilda grunden för deras självförståelse. Heder som grundplåt för personligheten är således förknippad med en intim och klart avgränsad grupptillhörighet, inom vilken utkristalliserats mer eller mindre snäva gränser för beteendet och vad som är ett ”hedervärt” agerande, en internaliserad känsla av vad som skänker social valuta inom gruppen.
(hör t.ex på presentationen av boken ”Irrande Falk” Jabil Ahmad från Afghanistan, en region som aldrig byggt upp moderna statsstrukturer)
Heder vilar således väldigt mycket på det yttre skenet, hur man framstår för andra, till skillnad från en förvissning och säkerhet om den egna personligheten som i huvudsak baseras på egna prestationer, förmåga och egenvärde. Den bygger också upp en värdering av personligheten som tar in allt som har samband med självet. Den kommer att omfatta inte bara hur man själv beter sig, utan alla som kan associeras med en. Inklusive sådant som ligger eller borde ligga utom ens egen kontroll, som ens familjemedlemmars privata val.
Heder är således något måste hela tidens försvaras, och är benäget att bli skadat och förminskat när de gamla strukturerna löses upp eller utsätts för yttre tryck – som i ett modernt samhälle. Modernisering kan under en övegångsfas se en uppgång i hedersvåld då den gamla tidens snarstuckna kränkbarhet måste levas ut i ett samhälle under omvandling. Detta var också historiskt fallen i våra samhällen när dessa industrialiserades och moderniserades – många hedersrelaterade bruk levde kvar, och de gamla feodala, hedersbaserade hierarkierna bet sig länge fast.
I ett modernt samhälle ersätts hedersstrukturers yttre normerande verkan av mer demokratiska anordningar baserade på människors lika värde och på en starkare roll för offentliga institutioner. Detta är ingenting som skett gratis utan krävde lång kamp: att ersätta gamla hederskodexar med sådant som lag, ordning och välfärdsinstitutioner är något som många hade skäl att motsätta sig.
Hederns inre styrande kvalitéer å andra sidan, ger i ett någorlunda mänskligt samhälle vika för sådant som självförverkligande, individualitet, fritt val och en inre moralisk kompass, av var och ens samvete och rättskänsla. Att bygga upp och navigera sin självkänsla i ett sådant samhälle kräver en helt annan strategi än i en hederskultur – personligheten måste själv utveckla egenskaper som kan sammanfattas som värdighet eller integritet, vilka kommer att bilda ett inre skelett, en tålig struktur i självets kärna.
En persons integritet kan självklart kränkas. Men den står kvar, den rivs inte ner av att den kränks, och om den är väl uppbyggd kommer den att skänka kraft att motsätta sig övergrepp. Under sådana förutsättningar fungerar däremot heder, å andra sidan, på många sätt om en otymplig och sårbar rustning som, när den väl penetrerats, inte lämnar självet något skydd, och inget alternativ än att slå ut i desperation.
Det är i det ljuset som man bör förstå den vedervärdiga lättkränkhet som yttrar sig som utfall mot de som brister i s.k. ”respekt” mot någons heder, och s.k. hedersmord i extrema fall, men som är närvarande som en osynlig tvångströja över alla, i grupper där medlemmarna bevarar heder som en styrande princip för sitt värde och självförståelse.
Det finns förstås en tydlig maktaspekt här. Den som är högre upp i den sociala hierarkin har större svängrum, och kapslar in de som anses vara hans underlydande som beståndsdelar i sin heder. Medan de underlydande måste tassa på tå och ta i inte bara sina egna önskningar utan också sin överherres heder i sitt beteende. Det hierarkiska draget yttrar sig också genom att det paradoxalt nog ger outtalat tillstånd att kränka andra, inom och utom den egna hederspyramiden, om de är längre ner på hedersstegen.
Dottern som vill leva sitt eget liv, träffa vilka hon vill, och tillåter sig ett mått av självständighet gentemot gruppmedlemmar som förväntar sig kunna kontrollera hennes val, kränker således verkligen de övriga familjemedlemmarnas heder, deras status och förståelse av egenvärde både inom gruppen, men också, eftersom det har internaliserats, inför dem själva. De har byggt upp en självrespekt som bygger på att de kan kontrollera, läs förtrycka, andra människor som de är associerade med för sin egen psykiska balans skull.
Respekt och den lättkränkta hedern
Den som bygger sin självkänsla på att omgivningen tassar på tå kring den baserat på outtalade normer och hederstänkande kan inte ta många steg utan att bli ifrågasatt i ett modernt, individbaserat samhälle. Den lever, medvetet eller omedvetet, med ett ständigt tryck på sig att hävda sin heder och inhösta tecken på underordning, ofta kallat för ”respekt”.
Det här är förklaringen till den pervertering av respektbegreppet som automatiskt åtföljer hederstänkande. Respekt, på svenska ursprungligen med konnotationer som vördnad, beundran, att se upp till någon, kommer istället att inordnas i den hierarkiska människosyn som vidlåder hederstänkandet, och urartar snabbt till en ambition på att bemötas underdånigt och krav på undfallenhet från omgivningen. Det är därför kriminella, ligister, osnutna tonåringar och allsköns översittare kräver ”respekt” för sig och sina handlingar. Det de önskar är att omvärlden skall acceptera att ingå i en hederspyramid med dem högt upp, där den vars heder måste tas hänsyn ges ”respekt”, i praktiken rätt att kränka och förtrycka sin omgivning.
Respekt kommer att likställas med fruktan. Men vi vet innerst inne att den man fruktar, bär man också motvilja och hat till. Respekt är inte något man kan kräva- det ges till den som förtjänar det, annars är det bara ett naket tvång. Kravet på respekt kommer således att förgifta även nära, varma relationer inom familjer och vänskapskretsar. Den bygger upp en potential till våld och repressalier, till hänsynslöst beteende gentemot de som är lägre ner på stegen eller inte behövs tas hänsyn till.
”Heder” och ”respekt” som mekanismer existerar således inte bara inom stamstrukturer eller i primitiva samhällen utan även under mer upplysta, rörliga och konstruktiva samhällsanordningar. Kanske kan de aldrig helt utrotas, eftersom de hänger samman med underkuvande och rangordning, och alltså ständigt talar till vår mobbarinstinkt, vår vilja att bemäktiga sig omgivningen. Det är tankvärt att begreppet ”Heder” i Sverige används ymnigt i idrottssammanhang, där konfrontationen och besegrandet av en motståndare står i centrum. Från en sådan måhända inte uppenbart destruktiv manifestation sträcker sig dock hederstänkandet likt en mörk soppa som kokar under ytan ut i olika sammanhang.
De hundratusentals kvinnor och barn som hukar under förtryckande och dominerande partner vet in på benen priset för att brista i ”respekt” inför den översittare som ger sig rätten att styra över deras liv och kräva fotskrap. Grupperingar som agerar delvis i marginalen faller lätt tillbaka på hederstänkande: notera hur en idrottshuligan reagerar om man ringaktar hans (för det är nästan alltid en han) lag eller dess symboler. Kriminella strukturer, som ju systematiskt bryter mot samhällets normer, bygger upp en redan från början förgiftad hedersprincip som en billig ersättning för de krav som det civila samhället ställer på medborgarna.
Hur sköra alla dessa strategier baserade på heder är, framgår tydligt av att dess utövare är oerhört lättkränkta, och att de ytterst vilar på våld och en självpåtagen rätt att kränka andra för den egna positionens skull.
Shakespeares ”Othello” skildriar den lättväckta kränkhet som kan förvandla en älskad till mördare
Detta visar med all tydlighet hur heder som styrande anordning står i motsättning till principer som människors lika värde, ett umgänge baserad på positiva känslor, och integritet. Den underbygger ett system av sociala relationer där den som anses som mindre hedervärd eller mindre viktig i hierarkin systematiskt kränks, inte bara i sin självbestämmelse utan också som en del i att hamra in den styrandes makt.
Den skapar också lättkränkta, i grunden osäkra och infantila personligheter som ytterst vill detaljstyra vad de kan av sin omgivning för att försäkra sig om att deras egen självbild inte raseras och de inte står där värdelösa inför sin grupp. Hela strukturen måste underkännas i ett samhälle där var och en har ett omistligt värde, och där frihet, och var en ens vilja och val tillmäts betydelse.
En variant av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet är en snarstuckenhet kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller religion. Detta kommer att tas upp i nästa inlägg på temat ”Jag är Kränkt”.
←Se förra delen i ”Jag är Kränkt! dumskallarnas konspiration […] del 1”
Se Nästa del ”Jag är Kränkt! – del 3, Trosskallarnas lättkränkta konspiration”→
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Om begreppet heder rent språkligt http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/94/183.html
Se http://jinge.se/allmant/hedersvald-bra-artiklar-i-aftonbladet.htm
Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret
Om en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.
Den senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp.
Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen ”Hedniska Tankar” har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.
Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?
I svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan, Svd med flera)
Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.
Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.
I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?
Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.
Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.
I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida av sig och en syn på staten som är värd all kritik.
Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.
Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.
Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.
————————————–
Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…
- Svenska Dagbladet
- Sveriges Radio P1 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5427232
- Aftonbladet http://bloggar.aftonbladet.se/ledarbloggen/2013/01/att-kalla-ob-for-sarintresse-ar-inte-sa-regeringsdugligt/
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-forsvaret-ar-ett-sarintresse,
- Göteborgsposten http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1267957-kritik-mot-reinfeldt-om-forsvaret
- Sydsvenska Dagbladet
- Sydöstran/Blekinge Läns Tidning http://www.bltsydostran.se/ledare_blt/forsvaret-ett-sarintresse(3625853).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blt-ledare+(BLT+Opinion%2FLedare)
- Dagens Industri http://www.di.se/#!/artiklar/2013/1/29/reinfeldt-forsvaret-ett-sarintresse/
- Sundsvalls Tidning http://st.nu/opinion/ledare/1.5530267-forsvaret-ett-sarintresse–
… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken
- Hedniska Tankar http://tannhauser3.wordpress.com/2013/02/01/alla-eniga-om-reinfeldt-efter-odens-dagen-han-maste-bort-och-det-nu/
- Alliansfritt Sverige http://www.alliansfrittsverige.nu/2013/01/reinfeldt-kallar-forsvaret-sarintresse.html
- Den Sjätte Mannen http://nyheter24.se/blogg/6mannen/2013/01/29/ett-sarintresse-i-nationens-intresse/
- Mina Moderata karameller http://minamoderatakarameller.blogspot.se/2013/01/det-har-med-forsvaret-och-sarintresse.html
- Morgonsur http://morgonsur.wordpress.com/2013/01/29/om-sarintressen/
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards.
Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.
Jag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.
Till detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.
Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.
Yakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.
Jag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.
Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.
Då vill man vara långt borta.
kladdar koncept Yakanes odjursgap
Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.
Yakanes vilddjursgap tuschskiss
Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.
Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.
Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…
Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…
Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal
En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.
Se nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Indomitus.blog 