Bloggarkiv

En Återblick på Bioåret 2016


Förvisso lite sent, då bioåret 2017 redan börjat, kan det vara på plats med en liten återblick på filmer man sett på plats i biograferna förra året, innan rullningen kommer igång på allvar och före oskarsnomineringarna landar den 24:e Januari…

Film är undertecknads favoritkonstform, som också menar att den helst skall ses på bio. Allt, från själva tekniken som används till de konstgrepp som vinklar, färgskala, klippning med mera som präglar hela tillkomsten av en film utgår från att den skall intas på en biograf med vissa dimensioner, avstånd, ljus -och ljudförutsättningar etc. för att ge den optimala upplevelsen.

film-movie-poster-3-collage-2016-suburra-rogue-one-kubo-and-the-two-strings

Samtidigt är det obestridligen något av ett projekt att ta sig till en biograf, och för den som upplever sig såsom väldigt upptagen blir bio lätt något att prioritera bort. Speciellt eftersom tekniken de senaste åren, antingen det är DVDs, Blurays och strömmande TV & Filmer, tillsammans med större och bättre TV-apparater och ljudanläggningar  numera erbjuder alternativet att se film med något så när rimlig standard i hemmet. Bio blir i en sådan miljö en av flera sätt att se film – överlägset kanske ifråga om upplevelsens potential, men sårbart för tidsbrist och olyckliga omständigheter.  År 2016 gjorde sistnämnda att man själv bara kom iväg på bio 21 ggr, dvs. under målsättningen på 2 gånger i månaden eller 24 ggr per år.

Indomitus Betygsskala - från Utmärkt till Uselt

Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt

Nedan följer hela listan, med mina anteckningar och betyg. Omdömen och betyg enligt bloggens egen skala (se ovan) avgavs samma kväll som var och en av filmerna sågs, och trots att vissa av dem sedermera har setts om och delvis kommit i ett annat ljus är det i grunden mitt spontana, omedelbara intryck som ligger till grund för betygen.

Drama

2016 års dramafilmer, med spänning eller nerv, dramatisk tyngd och en god historia som sina hörnstenar, innehöll liksom tidigare flera av årets bästa filmer.

Legend

Tummen uppLegend” (UK 2015), historien om de kriminella Kray-bröderna i vad som är ett försök att skapa en slags engelsk ”Maffiabröder” – dock utan att riktigt nå målet. Ett bra försök dock, och det är något med engelska gangsters i en väl återgiven miljö och periodskildring, liksom Tom Hardys utmärkta spel som båda bröderna Kray som ger mersmak.

macbeth_poster-xlarge-cut

Tummen uppMacbeth” (UK 2015) filmatiseringen av Shakespeares ödesdrama är såklart intressant för den som uppskattar den klassiska ursprungstexten. Våldsam, tät och väl filmad med utmärkta insatser av Michael Fassbender i titelrollen och Marion Cotillard som den pådrivande Lady Macbeth som dock sent omsider inser att hon skapat ett monster. Man får inte ha svårt för Shakespeares ursprunglig dialog och språk: men om man som undertecknad njuter av denna är det en karamell att suga lääänge på.

10 Cloverfield Lane

Tummen upp10 Cloverfield Lane” (USA 2016) Ett psykologiskt kammarspel om överlevnad och tillfångatagande, där den extremt katastrofberedde John Goodman gör en stark och skräckinjagande insats. En del kritiker irriterade sig på filmens sista akt, som utan att spoila den kan sägas vända filmen på huvudet, ja t.om. skjuter den sidledes till en delvis ny genre – men undertecknade fann inte att den rysansvärda psykologiska spänningen  från innan förtas bara för att slutet är överraskande. En klar rekommendation för uppskattare av den klaustrofobiska thrillern med lite oväntat spinn.

spotlightTummen uppSpotlight” (USA 2016) kastar ljus över begynnelsen av den otroliga skandal som från 2001 och framåt började avslöja katolska kyrkans döljande av de otaliga fallen av barnvåldtäkt och ofredande som dess präster gjort sig skyldiga till. En film om idogt grävande arbete från journalister och redaktörer på tidningen the Boston Globe, och om hur tystnadens kultur, omsorgen om traditionella strukturer och sociala konvenanser hindrar att brott uppdagas och ansvars utkrävs av de med makt och respektabilitet i samhället. En omsorgsfullt upplagd och välspelad film, som undviker övertoner och pekpinnar utan låter fakta och den skickliga ensemblen drabba åskådaren.

ben-hur-2016-posterMedelbetyg för gott försökBen-Hur”, (USA 2016) nyfilmatiseringen av den klassiska historien med Charlton Heston i versionen från 1959. Då ansedd som en av de bästa filmerna någonsin – nu håller väl inte historien hela vägen. Vackert och anslående filmad gör den klart att tekniskt och miljömässigt har förmågan att skildra gått framåt. Men den nya, över en timme kortare versionen dras med tydliga obalanser i tyngdpunkt och tempo som gör att den känns delvis framstressad, speciellt mot slutet.

suburra-posterTummen uppSuburra”, (Italien 2015) Våldsamt modernt gangsterdrama i liknande anda  som  ”Gomorra” (2008), som gav en hårdkokt och mörk bild av den organiserade brottsligheten och dess effekt på alla nivåer i dagens södra Italien. ”Suburra”, som utspelas i Roms gangstervärld med förgreningar i det politiska livet, är trots sina parallella handlingar en mer sammanhållen berättelse, men känns samtidigt inte lika drabbande realistisk – några av den moderna gangsterfilmens troper är tydligare, och slutet känns kanske något tillrättalagt. Det är ändå en spännande och definitivt sevärd historia.

julieta-almodovar-2016Tummen uppJulieta”, (Spanien 2016) var mästerregissören Pedro Almodóvars återkomst till de breda dukarna. En nedtonad Almodovar som lämnat det burleska och lätt hysteriska bakom sig bjuder på sedvanligt välgjorda personporträtt, med initierade inblickar på de kvinnliga protagonisternas smärtsamma bakgrunder, konflikter och vägval. Skådespelerskorna Emma Suarez & Adriana Ugarte gör lysande insatser i titelrollen under olika skeden av livet. Det lite abrupta slutet lämnar åskådaren lite hängande, men trots allt med ett slags hopp om att försoning med det förgångna skall kunna ske. .

hacksaw-ridge-posterTummen uppHacksaw Ridge”, (USA 2016) Mel Gibsons definitiva comeback som regissör har alla den moderna välgjorda amerikanska krigsfilmens ingredienser – inklusive extremt blodiga och välgjorda stridscener. Det är dock den osannolika huvudpersonen, Andrew Garfields religiöst motiverade vapenvägrare som ändå vill delta i kriget mot sina överordnades och militärens vilja, och som sedan heroiskt räddar mängder av liv på det blodiga slagfältet, som skiljer ut den från mängden. Lyckas hålla det vanliga flaggviftandet under kontroll, och undviker också att predika om huvudpersonens övertygelse.

Superhjältar & Fantasy

2016 var året då superhjältefilmen tog det definitiva klivet över till att bli den kanske enskilt mest publiklockande av filmgenrer. För en läsare av såväl serietidningar som Fantasy -och Science Fictionberättelser sedan barnsben är det välkommet att genren har breddats och numera kan bli föremål för mer seriösa och genomarbetade filmer. 2016 bjöd dock på så pass många axplock ur genren att några av de bästa (som t.ex. ”Captain America: Civil War”) oturligt missades på den stora duken, till förmån för flera mer mediokra alster som tyvärr tog upp undertecknads tid.

Medelbetyg för gott försökbatman_v_superman_dawn_of_justice_ver8_xxlgBatman v Superman: Dawn of Justice” (USA 2016) lovade för många att bli superhjältefilmens episka höjdpunkt för i år. Döm om besvikelsen när titanernas möte istället visade sig vara en högst ojämnt berättad historia, med flera magplask vad gällde handling, karaktärer och tonläge blandat med mycket som är välgjort – det är en snygg film och titelns Batman görs oväntat väl av Ben Affleck. ”BvS” har, trots sin kommersiella framgång, delat superhjältefansen som få filmer kunnat, och de gapande hålen i den onödigt brutala och svartsynta historien lämnade många med en sur eftersmak. För undertecknad räddades filmen från ett klart underkänt betyg av den mycket lovande introduktionen av min favoritsuperhjälte – eller snarare hjältinna – alla kategorier, den stridbara Mirakelkvinnan (Wonder Woman) i Gal Gadots sevärda tappning.

doctor_strange_ver3_xxlgMedelbetyg för gott försökDr Strange”, (USA 2016) en av de mindre välkända superhjältarna i Marvel-universumet är trollkarlen Dr Strange. Marvel tog något av ett djärvt steg när de valde att introducera sin version av en mystisk magipräglad verklighet i sin hittills starkt teknologibaserade superhjältevärld. Sällan har visuella effekter fått spela en så viktig roll för att skapa en annorlunda verklighet, och resultatet är mycket iögonfallande och suggestivt. Själva historien är dock framstressat berättad, och personerna utöver titelns hjälte, välspelad av huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch, liksom dennes mästare Tilda Swinton, är väldigt skissartat skildrade. Filmens konflikt saknar också nerv – det känns liksom aldrig riktigt spännande trots orgien i kaos och välgjorda effekter. Välgjord och visuellt intressant som den är, står ”Dr Strange” inte ut som någon originell eller mer djupsinnig historia.

warcraft_ver8_xlgTummen nerWarcraft” (USA 2016) är baserat på Warcraft-spelen, först lanserade 1994. Handlingen utspelas i en fantasyvärld där gorillaliknande orcher och människor i överdimensionerade rustningar bekämpar varandra. Det här är ännu en av dessa filmer som vilar tungt, för att inte säga nästan helt, på modern datorgrafik för att bygga upp omgivningar och figurernas utseenden. Trots vackra vyer och detaljrikedom ser det dock ofta inte riktigt…äkta ut, och den sökta sagoatmosfären är inte på något sätt i nivå med den tekniska nivån. Den vackra grafiken förmår heller inte dölja att historien och personerna i den är tunna som flor, och bär heller inte upp det gravallvar som protagonisterna tillmäter den mitt bland alla datoranimationer. Trots den snygga ytan känns Warcraft aldrig spännande eller angelägen, och måste läggas till raden av missar i försöken att göra en bra film baserat på ett dataspel.

suicide-squad-cposter-galleryTummen nerSuicide Squad”, (USA 2016) Efter halvmissen gravallvarliga ”Batman vs Superman” försökte DC-superhjältevärlden återkomma med en mer edgy och förment skojig film. Premissen är i och för sig inte så dum.”Suicide Squad” är en samling brottslingar som av USAs regering tvingas att agera som en slags elitstyrka att sättas in mot andra hot med superkrafter. Dess medlemmar är mer än lovligt trasiga och missanpassade, och i serierna som ligger till grund för filmen har det bäddat för intressanta förvecklingar och ett delvis annat stuk än den normala svartvita dynamik som präglar superhjältegenren. Dessa lovande karameller slösas tyvärr bort på en historia som inte bara är plågsamt ologisk, fruktansvärt klippt och sammansatt utan också, vilket är värre, ointressant och rätt trist mot slutet.

fantastic_beasts_and_where_to_find_them_ver4_xxlgTummen uppFantastic Beasts and Where to Find Them”, (USA 2016) JK Rawlings magitryfferade värld återkom i denna prequel till handlingen som utspelats i de välkända Harry Potter-filmerna. Scenen är USA under mellankrigstiden, dit magizoologen Newt Scamander anländer med en väska fylld av sagomonster. Förvecklingar sker och väskan med dess magiska kreatur kommer på avvägar och så är jakten igång… Det kan låta tunt, men ”Fantastic Beasts” lyckas fylla ut det där med själva miljöombytet till USA, där relationen mellan vanliga människor och trollkarlsvärlden är mycket mer konfliktfylld, med passande typiskt amerikanskt religiösa motiv. Filmen är också mycket vackert gjord, miljön väl genomförd och protagonisterna känns faktiskt som intressanta och tredimensionella karaktärer. Trots några instanser där filmen saktar ner en på det hela taget klart sevärd nytändning av Potter-världen.

rogue_one_a_star_wars_story_ver5_xxlgTummen uppRogue One – A Star Wars Story”, (USA 2016) är det senaste nedslaget i Star Wars-sagan. Mycket är förstås bekant, men dess premiss är delvis annorlunda än övriga filmers. Formellt en prequel till den första Star Wars-filmen (”A New Hope”) tar ”Rogue One” sikte på en specifik och begränsad episod i starwarsvärldens mytvärld: hur det gick till när rebellerna till Imperiet får tag på ritningarna som avslöjar svagheten i supervapnet Dödsstjärnan. Den här begränsningen och frånvaron av de mer sagolika inslagen som Jediriddarna och Kraften som deus ex machina bäddar dock för en mycket mer fokuserad historia som också vilar mer solitt på miljön som kommer till liv på ett sätt som inte setts till sedan ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Den bästa starwarsfilmen sedan de tre ursprungsfilmerna!

Animerat

En av fördelarna med barn i familje- och bekantskapskretsen är att man kan fortsätta ta del av tecknad film med rätt sorts sällskap, i meningen den huvudsakliga målgruppen, och ta del av deras intryck samtidigt som man åtnjuter deras sällskap. Samtidigt gör dock detta omdömet om själva filmerna lite… skev. Enkelt uttryckt dras filmernas betyg definitivt upp av att de ses tillsammans med de bedårande medbesökarna. Detta förtas förstås inte deras värde, och det är en lycklig omständighet att det numera finns flera konkurrerande mediehus som regelbundet producerar bred animerad film av hög kvalité.

good-dinousaur-posterTummen uppDen Gode Dinosaurien” (USA 2015) Premissen för denna Disney/Pixar-film är att asteroiden som satte igång utrotandet av dinosaurierna hel enkelt… missade. Miljoner år senare har dinosarierna blivit intelligenta och lever stilla farmarliv, i en slags nästan omkastad ”Fred Flinta”-värld. I en sådan dinosauriefamilj lever den timide Arlo, som en dag ställs inför ett nytt läskigt hot, och som drabbas av att fadern dör. ”Den Gode Dinosaurien” är väldigt gullig, men har också vissa tänkvärda inslag: om att inte vara så ängslig, inte frukta det nya, och om att göra sitt bästa. Interaktionen med det lilla människobarnet han stöter på är kul, och så är också flera av de mer råbarkade dinosaurerna han stöter på i sin färd. Kul, sevärd och väl berättad.

zootropolis-posterTummen uppZootropolis” (USA 2015) var årets stora nysläpp från Disney/Pixar – och det märks. Sprudlande, extremt välgjord med karaktärer som roar och engagerar och mängder av kul referenser till andra genrer och även verkliga samhällsfrågor – det här är en fullmatad film som kan ses av ett brett spektrum av besökare. Animationen och miljön är fantasieggande – samtidigt är parallellerna med företeelserna i den verkliga världen hela tiden där. Det är kanske det mest överraskande – att filmen lyckas framföra ett tydligt och klart genomfört budskap som känns organiskt och följdriktigt och bidrar istället för att avleda eller förta från handlingens tempo, istället för att kännas påklistrat som annars ofta är fallet.

kung-fu-panda-3-poster-fullMedelbetyg för gott försökKung Fu Panda 3” (USA 2016) Den tredje av Dreamworks filmer om den feta pandan Po, som avancerat till att bli den främsta Kung-fu-mästaren efter sin mästares frånfälle. Samtidigt som han återförenas med sin panda-pappa, så hotas Kina av en ny fara från en uråldrig krigare och lärjunge till deras gemensamme mästare… ”Kung Fu Panda 3” är välgjord och kul ett tag, när hans pandafar hittar honom, och har några skoj repliker. Men tyvärr lider filmen av kroniska upprepningar vid det här laget, och efter det femtioelfte fetskämtet inser man att serien är på upphällningen.

finding-dory-disney-pixarMedelbetyg för gott försökHitta Doris”, (USA 2016) Uppföljaren till succén ”Hitta Nemo” från 2003 har en handling som i sina huvuddrag är nästan identisk med den första filmen. Här är det dock den tankspridda Doris som kommer bort, och omkvädet är att hon varit vilse, skild från sina föräldrar större delen av sitt liv. När hon hamnar på en marin djurpark ger sig Nemo och Marlin sig ut för att leta rätt på henne… Filmens budskap att ”annorlunda är OK” är lagom präktigt och skorrar inte för gullenuttigt, och ”Hitta Doris” är förstås vackert renderad och väl animerad, och historien tillräckligt rappt berättad för att inte bli tråkig. Men det är ändå svårt att undvika känslan av omtagning, och man får hoppas att någon tredje borttappning med tillhörande räddningsfärd inte ligger på lut.

Tummen uppkubo-and-the-two-strings-poster2Kubo & de två Strängarna”, (USA 2016) årets animerade dark horse utspelas i en Japanskt inspirerad miljö, med samurajer, förfädersgudar och kamis (andeväsen), och handlar om pojken Kubo som lever själv med sin mor som råkat ut för ett rysligt olycksöde i det förgångna. En dag kommer det förflutna ifatt dem och Kubo kastas ut i en serie äventyr med talande djur och läskiga krigarandar som vill åt honom. Kubo är underbart vackert gjord i en blandning av Stop-motion-teknik och dataanimering, av teamet bakom ”Boxtrolls” häromåret. Det gör att den känns mycket mer organisk och taktil, samtidigt som dess sagoberättande karaktär lyfts fram. Berättelsens omkväde, relationen till de döda och värdet av en människas begränsade liv, skulle ha kunnat bli pekpinneaktigt – men här passar den väl in och löper centralt genom berättelsen. Årets mest gedigna hantverk i genren.

sing-2016-posterTummen uppSing”, (USA 2016 )  Detta är ett sådant tillfälle när betyget definitivt drogs upp av det mysiga sällskapet, och den var en av de filmer som vi väntade mest på skulle få premiär: den är svåremotståndlig för den som gillar att sjunga med barn och sågs 2 gånger. ”Sing” är helt enkelt en animerad variant i djurbefolkad miljö av en talangtävling i stil med ”Idol”. Den vilar helt på tjusningen med att höra bekanta låtar i kombination med lite tokskojiga djur som bokstavligen lallar runt. Filmens studio Illumination (bakom bl.a. ”Dumma Mig”-filmerna) kan inte tävla med Disney/Pixar eller ens Dreamworks i tekniskt hänseende – men här kompenserar de det med enkla men effektiva figurer,  som man precis som i verklighetens talangtävlingsförlagor kan engagera sig i och heja på. Resultatet är sympatiskt och man finner sig nynnande på de gamla godingarna ett bra tag efteråt.

Av de animerade filmerna kan man i efterhand konstatera att ”Kubo och de två Strängarna” nog var bäst, tätt följd av ”Zootropolis” som trots sitt berömvärda utförande, bra figurer  och tänkvärda budskap inte riktigt hade den ”fullträffskänsla” som t.ex. ”Frost” fick till häromåret. Det är lovande att den mest intressanta, både visuellt och ifråga om budskap, av filmerna för ovanlighetens skull inte kom från någon av de stora studiorna för animerat (Disney/Pixar, Dreamworks och Illumination). Det bäddar förhoppningsvis för än större mångfald i framtiden.

———————–

Så – det var förra årets filmer på bio för undertecknad. En diger samling från olika håll, fast kvalitetsmässigt ändå ganska samlad strax ovan mitten av strecket: flera gedigna verk, några lite sämre, men inga superba mästerverk eller usla bottennapp stack ut. I skrivande stund har årets första biobesök avklarats, The Accountant med Ben Affleck som autistisk lönnmördarrevisor (hehe). Januari är annars lite av en stiltjeperiod för biobesök – och därför skall inom kort en liten genomgång av filmer att se fram emot under 2017 publiceras.

Den malplacerade baddräkten (del 5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden


Medan sommarsol fortsätter steka utanför fönstret fortsätter genomgången av baddräkternas märkliga utflykter i fantasins värld. Idag skall vi ta en titt på en märklig företeelse – nämligen den ymniga förekomsten av baddräkter i den tecknade serievärlden, specifikt bland efterkrigstidens kostymerade superhjältar. Speciellt eftersom de ofta bär sin badbyxa utanpå sin övriga kostym.

 Superhjälte(bad)dräkten

I nästa exempel kan vi se hur populärkulturen inspireras av verkligheten. I första inlägget i denna serie om baddräkter (Att dölja eller dra blicken till bananen…) påpekades att utvecklingen av den manliga baddräkten var kopplad till vattensporter. På samma sätt var de första speedobärarna av efterkrigstidens superhjältar simmare eller hade någon slags kopppling till idrott, med eller utan vatten.

tarzan of the apes -bild-6Tarzan var en tidig hjälte som började väldigt lättklädd, med enbart ett höftskynke. Och som vi sett kom Johnny Weissmüller, som ju var pionjär för den rena badbyxan för män, att spela rollen – i Tarzan-filmerna kunde filmproducenterna låta honom släppa loss och enbart ikläda sig höftskynken. Man kan undra vad denna dubbelexponering gjorde för att stadsfästa den manliga badbyxan utan topp – den publik som vant sig vid att se simsstjärnan i enbart höftskynke måste ju inte ha tyckt det konstigt att se simmare med lika små plagg efter ett tag. Såsom av en händelse kom dock skynkena snabbt att transformeras till ett slags korta badbrallor av läder eller päls. .

Sub-Mariner Prince Namor 1968 nr 1Samtidigt, och nu pratar vi sent 30-tal/tidigt 40-tal, kom superhjältarna på scenen. Och se, åter som ett tidigt tecken var en av dessa den simmande superhjälten Sub-mariner, också känd som prins Namor. Denne var en slags halvamfibisk karl som spenderade mycket tid i vatten, och kunde fortsätta den lättklädda trenden.

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Med början på 1940-talet började allt fler superhjältar bära små badbyxor som en del av sin kostym. Det som i förstone kan verka skumt är att de bar dem ovanpå hela dräkter. De första mer välkända hjältarna, som Stålmannen, Läderlappen mfl, sedermera samlade på förlaget DC comics, bar mycket tydligt en slags speedos eller tighta shorts ovanpå sina dräkter, ofta i en utstickande färg .

Barnes Quality Circus of the World 1930sDet är dock inte så knasigt som det kan verka. Enligt en av Stålmannens legendariska redaktörer Julius Schwartz var Stålmannens liksom många av Blixt Gordons utstyrslar åren runt 2:a världskriget direkt inspirerade av dåtidens akrobatkostymer. Dessa var tighta, och ofta åtföljda av en översittande kortbyxa, antagligen för att hindra snoken under från att ringla runt för mycket…

Det här fick snabbt spridning. Man kan misstänka att när det väl etablerats fyllde den där kortbyxan andra behov: nämligen att man kunde avbilda hjältarna i väldigt kroppsnära klädnad, egentligen med full insyn över kroppens muskulatur – förutom i skrevet (och bröst för kvinnor).

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Det blev närmast en universell konvention att superhjältars dräkter i princip ser påmålade ut, inte som riktiga kläder (notera t.ex. som i Batmans mundering) och då erbjuder den extra kortbyxan ett sätt för att förklara varför man inte ritar in putningar i de nedre regionerna… eller bröstvårtor.

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla...

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla…

Även om det konkurrande förlaget Marvel och dess serieuniversum (m baddräktslösa hjältar som Spindelmannen & Hulken bland sin uppställning) inte på samma sätt hakade på baddräktstrenden, finns flera lustiga exempel där också – som de metallspeedos som förstås hör till Järnmannens (Iron Man) metallrustning…

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Ett annat lustigt exempel är den likaledes tidiga hjälten Fantomen med sin randiga tanga ovanpå trikåerna. Ett faktum som blir än mer komiskt med tanke på Fantomenserien sträcker sig bakåt i tiden, och visar den nuvarande Fantomens förfäder och deras historiska äventyr – alla klädda i samma randiga badbrallor. Dessa förfäder måste alltså rimligen ha uppfunnit speedon redan under 1500-talet 🙂

Blixt_Flash Gordon 1939 Queen friaÄven kvinnliga hjältinnor kom att få utstyrslar baserade på baddräkter, främst hela sådana. Berättelser inom sci-fi/fantasy gick i bräschen – se t.ex. rymdhjälteserien Blixt Gordon, där hjälten, som också ofta var badbyxeklädd, i varannan episod snubblade över en baddräktsbärande prinsessa eller dylikt som förstås föll pladask för honom. Inte ens arktiskt klimat fick som synes hejda baddräktsbärandet…

Ett tidigt exempel på baddräktsinspiration var också en av de mer framstående kvinnliga hjältinnornas, Mirakelkvinnans utstyrsel. Sedd i sin helhet är det tydligt att den är en variant av den hela baddräkten, och följer som synes också dess utveckling i någon mån, från den tidiga, lite längre på 40-talet till en lågt skuren med närmast tangaliknande gren framåt 70-talet.

wonderwoman mirakelkvinnan suit development

Sheena Queen of the JungleMirakelkvinnan oaktat var baddräktande mycket mindre påtagligt under superhjältarnas stora era. Det användes också påtagligt ofta för att markera en slags brist på civilisation, eller måhända sedesamhet (se om pälsverksbikinin i nästa inlägg), inte olikt den tidiga Tarzanfigurens (notera f.ö. den kvinnliga skurken i Tarzanbilden längre upp). Kanske var det trycket från den censur som serierna stod under hela denna tid.

vampirella #1 1969Det fanns förstås undantag från regeln, som t.ex. ”Vampirella” från 1969, där huvudkaraktären är en vampyr som springer runt i en förvisso ”hel” men minimal röd baddräkt. Men man kan notera att Vampirella-karaktären avvek från normen för en seriefigur – hon är en slags antihjälte, och passar sålunda in ovan nämnda mall för exponerade seriefigurer genom att vara mindre än normalt ”sedesam” eller civiliserad.

Regeln var dock klar: man såg få superhjältinnor i bikiniliknande utstyrslar förrän framåt 90-talet.

Lady_Death_vs_Vampirella Chaos ComicsMan kan därefter notera en utveckling som åtföljer den allmänna samhällsutvecklingen, om än på lite kringelkrokiga vägar. Lägg märke till Vampirella, som f.ö. fick en nytändning på 90-talet. Då var hon ett udda och inte riktigt rumsrent fenomen. Trettio år senare hade pendeln svängt. Vampirella hade då fått sällskap med en hel samling av baddräktsklädda bikinibrudar till hjältinnor och skurkinnor.

Se exemplet nedan på ett  galleri av superbrudar från Image Comics. Baddräktsinspirationen är, direkt eller indirekt, ganska utbredd, men kan också se inspiration från andra impulser- av orientalism, av underkläder, från S&M-scenen med mera.

Women of Image Comics Magdalena Angelus Lara Croft Witchblade

En intressant detalj ovan, den mörkklädda hjältinnan längst ut i vänster, sammanfattar de olika trenderna.

The Magdalena jw Year V Comics Art Wall thong outfitDet är den trosnitiska hjältinnan ”Magdalena”, först uppdykande som motståndare i serien ”Darkness”. Hon är en superkatolsk, närmast helig gestalt med krafter kopplade till den kristne gudens död på korset, och hennes utstyrsel skall leda tankarna till en blandning av en nunnas och en modern soldat eller SWAT-polis, med läder och band som också leder tankarna till kinky från S&M-scenen. Det var dock inte tillräckligt, och senare kom man att skapa en variant där den Heliga Magdalena springer runt och bekämpar ondska i nunnekåpa. lädertopp och… tanga.

Avengers West Coast Marvel Annual 4 1989 coverDet finns en tendens för 2000-talets hjältinnor och kvinnliga seriefigurer att fortsatt vara utstyrda i små och avslöjande outfits. Nakenhet är fortfarande kontroversiellt och kommersiellt problematiskt – men behövs heller inte. Det är ett tidens tecken att moderna superhjältinnor är mer utstuderat sexualiserade. Genom valet av vinklar, det ständiga tryckandet på synlig hud, förföriska åtbörder mm samt ibland en hudnära och/eller minimal utstyrsel behöver inte serier, även om de riktar sig till en bredare publik, avstå från sex appeal som försäljningsargument.

Marvel Swimsuit Special 1994 sub-marinerDetta sker numera mer självmedvetet – både Image Comics, Marvel och andra har anammat idén om att deras serier bär på ett potentiellt sexigt innehåll, vilket understryks att de genom åren publicerat supplement där deras figurer styrs ut i mer än normal avslöjande och ”sexiga” utstyrslar – dvs baddräkter. Så har små baddräkter således gått från att vara en lite småknasig konvention till att få en innebörd i serievärlden som mer liknar den i den verkliga världen – som accessoarer för att locka med nödtorftigt skylda kroppar.

*******************************

Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien

Den Malplacerade Baddräkten

Raquel Welch one million years poster (5) ultimate fur bikini pälsMata Hari 1906←”Del 5:1 – Baddräkter på vift i Orienten

Del 5:3 – Baddräkter på vift i Filmisk Urtid”→

—————————————————

 

Apropå varför stålmannen m.fl. bär kalsonger utanpå kläderna, se t.ex.

Man of Steel – Stålmannen flyger (också) igen


Man of Steel, USA 2013, 143 minuter.

Regi: Zack Snyder,

med Henry Cavill, Amy Adams, Michel Shannon, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrense Fishburne m.fl.

Det är en fågel, nej det är ett plan, nej det är en rebooot på superbanan…

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-posterStålmannen, Superman, den mest klassiske av seriesuperhjältar flyger igen i en lätt omtolkad version för en ny publik. ”Man of Steel” är ännu en i raden av s.k. reboots – en omtagning på en redan bekant historia. Den senaste filmen med den S-märkte hjälten, ”Superman Returns” från 2006, byggde fortfarande på den klassiska serien av stålmannenfilmner som gjordes efter 1978 då Christopher Reeve var den trikåbärande supersnubben. 

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man of steel teaser posterDet var kanske oundvikligt – även om ”Superman Returns” var en rätt svajig film, var en av dess starkaste poänger att Stålmannen förr eller senare måste komma att betraktas som en slags Gud, en messiasgestalt. För det ändamålet utrustades han till och med en halvgudomlig son, avkomman till hans och Louis Lanes kärlek. Intressant och tankeväckande som det anslaget var, skulle det ha varit svårt att gå vidare på samma spår efter det.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-superman-posterDet är fördelen med en reboot: att man kan koncentrera sig på ett nytt anslag för figuren och dana den med en ny stämning eller bakgrund – i huvuddrag är sig saker lika, men med små nyansskillnader. I filmindustrins Hollywood har sådana omstarter den stora fördelen att man kapitaliserar på redan etablerade varumärken, varför andra kända figurer som Spindelmannen och Batman fått en sådan ”omstart” de senaste åren. Det är framför allt den såväl berättarmässiga såväl som publika framgången med den senare som antagligen spelat in när man bestämde sig för att börja om från början igen. Talande för detta är att Christopher Nolans roll som såväl manusförfattare som en av producenterna.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man of steel jor-el Russel Crowe poster1Om regissören Zack Snyder (från bl.a. ”300”) står för det visuella, har Nolan anförtrotts med att föra in ett mer allvarligt och mörkt stråk i den välkända storyn, precis som han gjorde i sin nytändning av ”Batman”-figuren med början i ”Batman Begins”.  Inledningsvis verkar det som också ”Man of Steel” skall visa oss en delvis annorlunda Stålman, och det finns några ansatser i filmen som är nya, åtminstone för en Stålmannenfilm, även om de känns igen från de superhjältehistorier som främst Nolan tagit upp.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 120312_man_of_steel_poster_leadViktigast är fokus på Stålmannens totala utanförskap och känsla av isolering bland människorna. Det framhävs genom en mängd tillbakablickar från en barndom som, fjärran från den 50-talsidyll som vanligen målas upp, är ensam och olycklig. Hans krafter framstår närmast som en förbannelse, och den unge Clark Kent rids av element av ambivalens, tveksamhet och känsla av att inte höra hemma . Efter styvfaderns död varndrar han en tid runt som en luffare, inkognito, utan mål och syfte för sina krafter, endast utrustad med en vag önskan av att leta efter sitt ursprung. Det där är vi möter honom, innan den ”nutida” handlingen tar vid.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man-of-Steel-Kal-El

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man of steel - faora Antje TraueDenna gång är det Henry Cavill, främst känd från TV-serien ”The Tudors” som drar på sig den röda capen. Det kan synas som en tacksam roll för enskådis med främst ett stiligt utseende för sig, för Stålmannen som figur är i sig tämligen träig: en ädel halvgud som är total övermänsklig i sina krafter samtidigt som han är någon slags helylleamerikan. I övrigt är det dock en mustig rollista – Amy Adams som Louis Lane, Michael Shannon som General Zod, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrence Fishburne med flera har några av de välkända birollerna. De bärande gestalterna är förstås alla män, och de främsta relationerna är mellan dem – även om det finns kvinnliga karaktärer som får viss tid, är det här en film av och med karlar och deras konflikter.Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Amy Adams as Louis Lane in Man of Steel

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 PDK00309-MAN-OF-STEEL-zod-shardsTyvärr är dessa relationer, eller karaktärerna själva,  inte speciellt avancerade. Det är inte utan att man saknar t.ex. Lex Luthor, en figur som här helt skrivits ur handlingen (fast han dyker säkert upp i ”Man of Steel 2”), både i Gene Hackmans och den mer demoniske Kevin Spaceys inkarnation. Eller Marlon Brandos gestaltning av  Jor-El, den vise rymdfadern till Kal-El, jämfört  med Russel Crowe som en uppiffad och mycket mer närvarande anfader. Att denne till och med, via brasklappen att vara ”nerladdad” för framtida bruk, tillåts springa runt och påverka handlingen direkt gör att känslan av mystik och bävan inför att Supermänniskan egentligen är en främmande utomjording försvinner, och ersätts av idén att jorden mest är ett slagfält för en redan föregående konflikt mellan tämligen klart onda (Zod) och goda (Jor-El) sidor.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-crowe

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-wallpaper-superman-posterFilmen lovar, och håller förvisso, en maffig visuell framställning, action och mäktiga scener. Möjligheten till nästan obegränsade specialeffekter och gör att man numera kan skildra sådant som strider mellan superstarka och kraftfulla motståndare fullt ut. Men som är fallet med många superhjältefilmer så riskerar allt vad nyanser och förbehåll att stryka med på köpet. Så fort Stålmannen får på sig sina trikåer och börjar agera klassiskt superhjälteaktigt rinner bakgrundens lovande konflikter och inledningens djupare personporträtt raskt undan.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 942029_372136636224090_1806691062_nDe logiska och berättarmässiga inkonskvenserna är också för många för att bara borsta åt sidan. Som när den supersmarte krigaren/ledaren general Zod i ett utslag av mental härdsmälta försöker övertyga Stålis att ansluta sig till dem genom att visa det allra värsta som Stålis kunde tänka sig – en total utrotning av mänskligheten. Än mer övertydligt blir det när den katastrofala förstörelse som vi numera vant oss vid att se efter filmer som ”Independence Day” och ”2012” tar vid. Ett exempel ur högen är att när Stålmannen slåss mot den onde Zod, och man river halva staden, så är de hundratals människor som borde strukit med märkligt borttrollade – borde inte den så omtänksamme stålmannen brytt sig om dem? Men nej, inget får hindra specialeffektsfesten.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man-Of-Steel-poster stylizedNu är det kanske dock inte mest för den psykologiska trovärdigheten och den intrikata dramaturgin som man går och ser”Man of Steel”. Utan att överanalysera kan man säga att Stålmannen även efter sin nytändninge framstår som blekare än Batman, som film och som gestalt. Filmens teman från dess första hälft binds inte samman med upplösningen, och den svart-vita konflikten med onda svartklädda rustningsbärande skurkar med konstiga namn mot stålis och de goda amerikanarna ligger ljusår efter de moraliska konflikter och funderingar kring människans och samhällets väsen som Nolan mästerverk, den i superhjältegenren oöverträffade ”The Dark Knight” bjöd på. Allt som allt är det en underhållande två timmar och tjugotre minuter, men lämnar inga riktiga spår och känns inte inspirerande eller nydanande på något sätt. Även för undertecknad, som har en svaghet för superhjältar, kan betyget därför bara bli – med tvekan – godkänt. 

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

*****************************

Se fler inlägg om filmer under subkategorin

FILM/MOVIES

———————————————-

Allmänna fakta om filmen finns på http://www.imdb.com/title/tt0770828/ samt http://en.wikipedia.org/wiki/Man_of_Steel_(film)

Filmens egna hemsida på Warner Brothers sajt http://manofsteel.warnerbros.com/index.html#index.html?home&_suid=137282126343708106409926291462

Supergiraffen flyger igen!


Tillbaka från midsommarfirande avtäcks att en hjälte från förra året fått nytt liv: den mäkte Kapten Faffa, mästare på Faffarate, Giraffen av stål, snabbare än ett plan och godare än en superbanan…

Kapten Faffa Returns!

FaffaDet handlar om ett litet projekt som jag satte igång juli förra året, inspirerad av de studsmattehoppande Jakob & Joel och deras kramdjur. De gav uppslaget för den osannolike supergiraffen Kapten Faffa, som redovisats i ett tidigare inlägg här

Kapten Faffa drabbades tyvärr av ett oblitt öde som den kommit att dela med alltför många av mina målade alster – den förstördes av en crash i min Photoshop-installation, när filen blivit för stor för datorn att hantera säkert. Kvar blev en platt kopia, det vill säga utan den lagerstruktur som skulle behövas för att på ett smidigt sätt färglägga och rendera bilden.

Kapten Faffa med och för Joel & Jakob B&W 300dpiGråt och tandagnisslan följde, inte bara för den utan för alla andra bilder som gått samma väg de senaste månaderna…. Snyft, jag hade velat ge fler av de bilderna i julklapp.,..

Nu kan man slås ner hårt, ja ända ner i marken. Men ändå skall jag resa mig, för att kämpa för den goda ölen… erh saken. Sedermera har det senaste halvåret väldigt mycket präglats av en hemsk hälsovårdssituation för en kär anhörig. Men även i den kallaste vintern och bland sjukhuskorridorer, mellan avbrutna powernaps medan jag vaktade min moders liv försökte jag hålla min egen livslåga igång med lite skapande, och kanske, med att återuppväcka det som jag kunde. För balansens skull, liksom.

En av de sålunde nyuppväckta bilderna var Kapten Faffas. Så småningom började jag om med att skilja på de förstörda lagren och återskapa färg och ljus i GIMP, och sakta så sakta kom under våren den lilla giraffen av stål (?) tillbaka i full kulör, och lite skuggning och highlights och andra effekter lades på…

Kapten Faffa supergiraff med och för Joel & Jakob färglagd publ

Ta-daaaa!

Jag sparade några sista detaljer och lade på sista handen ute på landet, i närvaro av bildens andliga upphovsmän Jakob & Joel, och vi bestämde att nu får den vara… färdig!

Yes! iväg till ramaffären snabbt innan datorn tar den! Jakob & Joel sade sig ab-so-lut inte vara för stora för bilder på deras kramdjur i trikåer, så jag hoppas de skall gilla den,  och Jakob åtminstone verkade redan  inspirerad att uppfinna en ärkefiende till den lurviga flygaren.

Kapten Faffa med och för Joel & Jakob B&W 300dpi←Se första Inlägget med kapten Faffa, ”Det är en fågel, det är ett plan…”

 

Se mer om bilder i Galleriet 

Det är en fågel, det är ett plan…nej det är en supergiraff?


Inspirerad och dirigerad av den påhittige Jakob med hjälp av storebror Joel ser en ny Superhjälte dagens ljus: Kapten Faffa! Kramgod, rund och superstark flyger vår flygande giraff in för att hejda de elaka…

Några supertrevliga dagar i Juli studsade i runt på studsmattan i sällskap med kramgiraffen Faffa, och medan denna flög runt som en vante mellan oss tre studsiga grabbar kom Jakob på att Faffa nästan verkade flyga runt som en…en…superhjälte! Jaaaa… tänk om Faffa var en superhjälte, och flög runt och klädde dummisar och räddade folk och…och…

”Lysande!” sade jag och Joel ”men vad ska den öh…heta?”

Superfaffa? hahaha nej

Stålfaffa! hihihi neeej, han är ju MJUK!

Faffaman? Ne-hee! KAPTEN FAFFA!

Å han skall ha röda byxor o blå mantel o ha ett märke som det står, öh ”KF” på! Och vara mästare på Faffarate! (en spännande kampform som bygger på studsar och kast tydligen)

Jääättebra tyckte jag, och vore det inte kul om… man ritade den?

Så på natten efter togs pennorna fram, Faffa lades på bordet och vips så hade vi en flygande kramisgiraff…

Sedermera lade jag på lite toning med mangapennor, och sedan lades ett första lager färg på…

Det där är en mycket enkel färgläggning, i praktiken utan skuggning utom det underliggande svartivta lagrets, och utan effekter. Jakob och Joelmåste förstås tycka till om färgschemat, innan man går vidare. Sedan kan Kapten Faffas fantastiska äventyr ta sin början i full färg!

Kapten Faffa supergiraff med och för Joel & Jakob färglagd publSe avslutningen av arbetet med Kapten Faffa – ”Supergiraffen flyger Igen!”→

The Dark Knight Rises – Tredje gången gillt?


Efter den enormt framgångsrika och kritikerrosade ”The Dark Knight” var det så dags för den tredje och (förhoppningsvis) sista delen i Christopher Nolans tolkning av Batman-myten, ”The Dark Knight Rises”, och frågan på allas läppar var – skulle det bli en trött uppföljare eller en värdig avslutning för den hittills bästa ”nytändningen” av en superhjältemyt?

The Dark Knight Rises” regi Christopher Nolan, med Cristian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Anne Hathaway, Gary Oldman, Tom Hardy, Marion Cotillard med flera.

Efter att ha gett ny mening till Batman-figuren i ”The Dark Knight”, och de svåra och mörka händelserna i filmens slut då Bruce Waynes gamla flamma dog tillsammans med den desförinnan fallne idealistiske åklagaren Arthur Dent, har mångmiljonären lagt kostymen på hyllan och lever nu undangömt i sitt palats, riden av mardrömmar men viss i vetskapen om att hans dekadenta stad Gotham trots allt gjort en slags uppryckning. Allt det får förstås ett slut, för en ny skurk kommer för att terrorisera stadeni form av den muskulöst maskprydde och lätt Darth Vader-påminnande Bane.

Det imponerande gänget som fyllt rollerna innan, med den mörke och plågade Christian Bale som Bruce Wayne, tillsammans med kvalitetsaktörer som Michael Caine, Fary Oldman och Morgan Freeman, gör som vanligt ett proffsigt och seriöst jobb.

Här får de sällskap av Anne Hathaway i rollen som Catwoman, ett val som trots att man har diverse prinsessor och ingenuen i ”The Devil wears Prada” dansande för ögonen, fungerar oväntat väl. Anne lyckas göra sin kickande mästertjuv stilfull och lite gäckande och samtidigt moraliskt ambivalent. Och ser inte oäven ut i tight dräkt, som Nolan tack och lov avstår från att gubbsjukt panorera in dess knarrande läder i tid och otid, olikt fallet med stackars Halle Berry i hennes Catwoman-inkarnation.

Bane, filmen skurk, spelas av en muskelstinn Tom Hardy. Denne den mest fysiske av motståndarna hittills är dock förstås inte utan en master plan för att bokstavligen förinta hela Gotham City. Det är påfallande att skurkarna i Nolans ”Batman”-filmer riktar sig mot hela samhället – efter 11/9 2001 krävs storskalig ondska för att motivera att man drar på sig slängkappor och muskelharnesk, vanliga mördare och brottslingar räcker liksom inte.

En observant åskådare påpekade att dock vanliga människor är nästan helt frånvarande från denna film – medan i  ”vanliga” träddemänniskor fram ”The Dark Knight” , i form av korrumperade poliser, eller bara som tilltänkta offer, så utspelas ”The Dark Knight Rises” helt och hållet på toppnivån – det är Batman, hans motståndare och sidekicks, vilka här inkluderar polisen. Resten av mänskligheten är bara en grå massa. Det ger en viss sur eftersmak eftersom skurken Bane, förvisso falskt, döljer sina avsikter bakom ett moln av revolutionär retorik. The Dark Knight Rises har på det sättet en mycket mer elitistisk bismak, där människorna reduceras till får och spelpjäser för vad som sker ovan dem, utan någon roll, utan några försonande kvalitéer.

Efter bara några få scener med Bane blir dock frånvaron av Heath Ledger, som ju stal showen som Jokern, mycket påtagligt. Eftersom  Batman-karaktären själv ju gradvis avklätts sin mystik i takt med att han blir mer och mer bekant för oss, blir behovet av en intressant motpart desto större. Tyvärr växer Bane trots sitt väsande aldrig riktigt ut till att bli den skräckinjagande och kaotiska urkraft som Jokern var och som fyllde ”The Dark Knight” med en ny sorts mystik och spänning. Att man tillgriper en fusionsreaktor som apokalyptisk ”tickande bomb” blir också något av ett missgrepp – till skilnad från fallet med Jokern som faktiskt sprängde alla stans sjukhus och verkligen ingav fruktan vet vi att inte ens Nolan skulle låta hela Gotham City och alla miljoner gå upp i rök. Det är synd.

Rent teknisk är ”The Dark Knight Rises” mycket välgjord – de storskaliga scenerna, den sci-fi-aktiga teknologin, fotografi och allt som är filmens yttre gestalt är snyggt och välavvägt. Nya pryttlar introduceras i vanlig ordning, bl.a. en flygande ”Bat” – men olikt fallet med diverse ”3D”-filmer lägger man inte in fåniga effekter bara för att det går. Stridsscenerna ärvälgjorda, akrobatiken med eller utan teknisk hjälp hisnande. Ändå är det som om en lätt förlust av skärpan infinner sig, en brist på nerv i de återkommande ”Batman-slår-ner-ett-dussin-snubbar”-scenerna, där oavsett om det är han eller Catwoman motståndarna faller som käglor efter ett slag.

Christopher Nolan, till vilket mycket av hyllningen för den oväntat höga kvalitén på den nya ”Batman”-cykeln gått, gjorde det delvis svårt för sig genom att lyckas så fullständigt i ”The Dark Knight”. Trots att ”The Dark Knight Rises” är mer spektakulär är den i en jämförelse också plattare. Förutom vad som redan nämnts lider den också av en alltför svart-vit konflikt. I ”Batman Begins” var hotet inte så mycket kriminalitet och korruption som den övernitiska reningsiver med vilken Skuggornas Brödraskap ville statuera ett exempel. Den iskalle psykopaten i Heath Ledgers Joker-gestalt skärpte till det hela och förde in en dimension som sällan ses i superhjältefilm, mitt i alla spektakulär action – om det sociala kapitalet, om korruptionens väsen och svårigheten att konsekvent bestämma vem som är ”ond” eller ”god”. Det var en pessimistisk betraktelse som ändå ingav hopp.

Några posters för ”The Dark Knight Rises” i urval

”The Dark Knight Rises” förmår tyvärr inte leva upp till det. Filmen har flera bra scener, den är suggestiv, bitvis fängslande, nästan alltid välgjord. Men den sträcker sig efter för mycket, och lider som en följd av det av en obalans med en ganska långdragen starsträcka och dess andra halva där det känns som att mycket stressas fram, med några berättarmässiga klavertramp som följd. Trots att den slår länge och väl på sin stora trumma och sina föresatser lever den inte riktigt upp till sin fulla potential. Den är dock ett gott försök, och behöver alls inte skämmas för sig, trots att den tyvärr inte når upp till epitetet ”en intelligent superhjältefilm” som man kommit att förvänta sig.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Med tack till Daniel och Patrik för en intressant diskussion efter förhandsvisningen

————————————————-

Se om ”The Dark Knight Rises” i IMDB och Filmens website http://www.thedarkknightrises.com/#

%d bloggare gillar detta: