Kategoriarkiv: Teckningar /Drawings
Kati Uprising – for Georgia
Om en symbol för kamp och motstånd som kom ut till de pågående protesterna i Georgien
Ibland korsas de inre landskapen och vår världs realiteter på oväntade sätt. Det började, som alltid, med en utforskning av mina tankars och föreställningars främsta fanbärare, Kati, och strävan efter att göra henne rättvisa och en dag kunna skildra henne i all hennes kraft och prakt. En sådan övning mynnade ut i en skiss till koncept för Kati som reser näven – se inlägget Kati raised fist: ink exercise.
Det där är en mycket enkel idé, och inte speciellt väl genomförd med tanke på motivet. Det viktiga är dock gesten, och vad den kan innebära som är i fokus. Den tänkte jag mig, kunde förmedla många olika saker: en gest för seger, för motstånd, kampanda och maning till strid. Att stå upp, inte låta sig besegras, och kämpa, – det är andan som Kati symboliserar för mig, och som jag ville illustrera.
Oaktat dess brister och att den kan förstås på många sätt var det alltså i dess egenskap av symbol för vilja och kamp som den utvecklats vidare.
En fundering som kom närmast av sig själv, var att kanske göra något, tja grafiskt med den gryende symbolen. Tanken var att göra något som kunde sättas på en t-shirt med en feministisk symbol, kanske med en venussymbol som jag jobbat med tidigare, (se inlägg). Delvis inspirerad av andra skapare på nätsajten Deviantart, gjorde jag därför nyligen en variant med marker eller märkpenna, med stark kontrast som bärande element istället för findetaljer, passande för mångfaldigande och kombination med andra element.
Det var då nyheter om händelser i Georgen de senaste veckorna kom att leda tankarna på avvägar.
Såsom blivit tydligt under de senaste veckorna står Georgien inför en situation starkt påminnande om Ukraina 2014: ett korrupt och av Putinregimen påverkat etablissemang försöker avleda sitt land från ett närmande till Europa, och ett mer politiskt och samhälleligt fritt samhällsskick som en majoritet av befolkningen skulle önska, till förmån för att framleva som klientland till den stora grannen i norr (20% av landet är redan under rysk ockupation efter att Ryssland intervenerade i regionerna Abkhazien och Sydossetien år 2008). Antagandet av de s.k. ”Agentlagarna” om registrering av föregivet utländskt influerade organisationer är en karbonkopia av den lagstiftning antagen 2012 i Ryssland som fått effekten att insynen från organisationer som värnar om vadhelst som myndigheterna finner obehagligt, vare sig det är miljön, pressfrihet, mänskliga rättigheter, minoriteter osv, reducerats till ett minimum och att censur och statlig styrning av medierna nått rent stalinistiska proportioner. Vilket var dess syfte, uppenbart för de som likt denna blogg rapporterade om tendenserna i Putins Ryssland (se t.ex. flera inlägg om Pussy Riot-fallet) då.
Medan jag följde rapporteringen från Tblisi på småtimmarna kom jag närmast utan att tänka på det att göra ett montage med bilden på Kati , lite som ett svar på frågan:
Vad skulle Hon säga, och göra, inför det här?
Det var symboliken såväl som blandningen av element, med färgskalan, i röd, vitt och svart, påminnande om forna tiders politiska affischer med dessas starka kontrast och intryck, som ledde mig, och mynnade lite oförhappandes ut i en bild som jag tycker har, tja, något.
Det ömsom arga, ömsom lekfulla humöret fick mig att pyssla på med idén vilket snabbt mynnade ut i olika varianter inom ramen för den grundläggande svart-vit-röda färgskalan. Dessa blev snabbt så pass många att jag fick skapa ett slags moodboard för att få en överblick.
Det kunde låta märkligt att det här omtalas som om det skedde närmast av sig självt, som en slump. Men det finns något för mig avgörande och samtidigt utanför det egna självet i att det här är ett tillfälle som är ovanligt klart både ifråga om symbolik och en viss inneboende kompromisslöshet. Själva den omedelbara sak som föranlett konflikten i Georgien att spilla ut på gatorna bär syn för sägen. Det är otvetydigt just en önskan att i praktiken hindra Georgiens närmande till Europa som föranlett regeringspartiet ”Georgiens Dröm” med dess russofile oligarkledare Bidzina Ivanishvili att åter försöka driva igenom sin ryska agentlag. Det som ser ut som en bugg för andra, ses som en feauture för dennes anhang. De vill inte ha ett friare och mer transparant Georgien, tvärtom.
Och så oavsett de många förbehåll man skulle vilja ha, för oppositionen är sannerligen varken speciellt välorganiserad eller några idealdemokrater av sagokaraktär, är kontrasten till sist och syvende mycket tydlig. Precis som i Euromaidan-demonstrationernas 2013 i Ukraina är valet klart – ett mer öppet samhällsliv med civilt och medborgerligt inflytande, eller ett opakt och auktoritärt samhälle, till råga på allt inte bara under Rysslands skugga utan dess direkta ockupation.
Världens skeenden kan ofta få en känna sig vanmäktig och deprimerad och det är, inser jag, en återspegling av min egen bearbetning av skeendena, en impuls att få utlopp för frustrationen och att åtminstone säga ut sin mening som varit drivande och mynnat ut i den enkla lilla bild som här är. Men det finns trots allt även andra medel till ens förfogande även för de som kanske inte kan ta första flyget till Tblisi och sälla sig till de demonstrerande. Vi är medborgare, och kan ta ställning tydligt på sätt som faktiskt betyder något. Snart stundar t.ex. val till Europeiska Parlamentet för oss i Europas länder, och just denna konflikt har en direkt koppling till Europeiska Unionen som gör våra val till något som får direkt effekt på skeendena där.
Vårt land och hela Europa borde inte bara uttrycka sympati utan göra klart, och verka för, att man aktivt stödjer de som reser sig till motstånd mot försök att tysta och förtrycka civilsamhället, och vågar höja rösten oaktat sin allt mer repressiva stats vedergällning. Klart och tydligt meddela nationen Georgien att de är välkomna i den Europeiska kommuniteten, vilket dock utesluter försök att lägga munkavle på det civila samhället. Europas institutioner kan ingripa aktivt – om lagen går igenom kommer alla organisationer som är dess måltavla att beläggas med böter när de oundvikligen bryter mot lagen. De böterna kan vi i Europa betala, vilket redan föreslagits av t.ex. den Gröna Partigruppen EU-parlamentet. I oktober går georgierna också till val, och de valen borde vara en tydlig folkomröstning om Georgiens framtida väg. De partier som stödjer, inte bara i ord utan med sin röstning och sina förslag, de som nu demonstrerar för ett bättre land och mot censur och förtryck, borde vara de som vi skickar till Bryssel. Och med dem budskapet till Georgiens folk att vi står på deras sida, mot korrupta politiker som vill tysta dem och som går i Vladimir Putins ledband.
Arbetet med bilden som inlägget kretsar kring hade som påpekats redan tidigare varit tänkt som en möjlig symbol/dekal och har redan kommit att flöda över i andra motiv av liknande karaktär som det ovan: några av dem kommer att redovisas här den närmaste framtiden.
Gülperi – en melodisk ”ros-älva”
En övning i bläckteckning med koppling till mina berättelser, Ukraina och…Melodifestivalen?
Nu är man ingen Melodifestivalenfantast direkt -men genom slingrande stigar kan man ändå utvinna något ur detta vår tids märkliga tilldragelse. Vägen gick , som så ofta för mig, genom mina berättelsers inre allfartsvägar.
Gülperi är en person från Yakanes, en av mina berättelsekaraktärers, bakgrund – hans första kärlek. Liksom han tillhörde hon den härskande klassen av slavursprung i Kiralatet, en stat inspirerad av vår verklighets Mamlucksultanat som härskade över stora delar av nuvarande Mellanöstern mellan 1250-1517. Gülperi var ett namn typiskt för sådana som gavs till kvinnor ur den klassen, slavar såsom fria, och är en blandning av turkiska och persiska och betyder ”Ros-älva”. Tyvärr gick hon ett våldsamt och hemskt öde till mötes innan berättelsernas huvudhandling, men kom att spela en viktig formativ roll för Yakane och även inverka på handlingen många decennier efter sin död. Under flera år sökte jag därför efter att visualisera henne för min inre blick.
År 2013, i samband med melodifestivalen som då av händelse också hölls i Malmö fick jag syn på den ukrainska sångerskan Zlata Ognevich. Hon var från rätt region – liksom Mamluckerna IRL kom de slavar som tränades att styra över Kiralatet ofta från motsvarigheten till Ukraina och södra Ryssland. Det här stärktes också ytterligare av Zlatas multietniska bakgrund, och hon kom därför att att bli en av huvudkandidaterna för ett tänkbart utseende för Gülperi.
Sedan kriget i Ukraina har idén att rita Gülperi inspirerat av Zlatas gestalt aktualiserats, och nyligen tog jag mig därför tid för att göra slag i saken. Genomförandet var, till skillnad från bakgrunden till motivet, ett egentligen inte speciellt genomtänkt hugskott. Jag har länge använt korsordspenna (Pilot Frixion) med bläck som går att sudda, för mina anteckningar. I klassisk ”Vore det inte kul om…”-anda har man funderat om man inte kunde använda sig av det som ett medel för en övergång till att rita mer eller mindre utan skissning i blyerts innan man lägger teckningar i bläck. Det är något som jag har ambition att göra mer och mer vad det lider – inte bara för porträtt, utan kanske än mer för arkitektoniskt och miljöfokuserat ritande. Den suddbara bläckpennan skulle där kunna vara en slags ”brygga” för min darrhänta osäkerhet.
Sålunda valde jag ut en grupp förlagor utifrån dels Zlatas drag såväl som periodenliga kläder och smycken, och drog upp ett slags utkast i korsordspenna på bättre skisspapper. Tanken var att jag skulle lägga på teckningen i reservoarpenna direkt över, och sedan sudda bort de kvarvarande överskjutande hjälplinjerna.
Det visade sig dock ganska omgående inte funka så bra – på de platser där korsordsbläcket behövde suddas blev resultatet väldigt ojämnt och kladdigt med en påfallande smutsig look, speciellt i områden i direkt kontakt med de överlagda reservoarpennornas vattenfasta bläck. De budgetreservoarpennor med vilka jag lade på teckningens linjer, valörer och crosshatch-sektioner beredde mig också besvär i sig. Bläcket från Preppy-pennorna rann inte bra och linjernas tjocklek blev svåra att få till. Jag undrar ännu om det bara är min inkompetens eller om det är papperet eller något annat som gjorde det så krångligt och stappligt. En mer professionell typ hade säkert kastat skiten i papperskorgen och börjat om – men jag är sentimentalt anfäktad, och valde istället att försöka rädda bilden i någon slags missriktad nit. Det utvecklade sig till en orgie av korrigeringar med hjälp av vitpenna, som väl aldrig fått så mycket användning förut.
Resultatet av mitt brandkårsutryckningsaktiga kladdande kan ses ovan. Jag blev ändå tvungen att göra en del extra efterarbete på den inscannade bilden för att rengöra den från det föregivet suddbara bläcket som smetats ut och fläckat bilden på flera ställen, vilket spätts på av att färgen från vitpennan jag (över)använt för att försöka kompensera själv kladdat sig till små klumpar här och var.
Som en skiss över hur Gülperi skulle te sig är bilden iaf. inte helt bortkastad, men allt extraarbete för att få den att inte se ut som om den gjorts i en kolgruva måste lända till efterrättelse i framtiden. In i det sista tveksam till att betrakta resultatet som något mer än ett tyvärr misslyckat experiment kan man iaf. konstatera att det är ännu en uppvisning i vad man inte bör göra (Ingen mer korsordspenna m.ao.), och att behovet av mer regelbunden övning är oändligt.
Kakashi
Digital teckning & målning av en figuren Kakashi från mangaserien Naruto.
En förfrågan kom häromveckan till mig om att rita figuren Kakashi åt en ung gentleman. Kakashi är en ninja med övernaturliga krafter och en populär karaktär i den japanska mangaserien Naruto, sedermera också förekommande i animerade filmer (anime) och kort- såväl som dataspel. Delvis för att figuren redan förekommer ymnigt i tecknad form och delvis för att jag har en tendens mot realism i utförande, valde jag att bortse från tecknade förlagor. Istället tittade jag på skulpterade figurer (action figures) för inspiration till Kakashis look och ställning.
Jag började att göra ett första designutkast med reservoarpenna, dynamisk för att ge en idé om karaktärens förmågor och attityd. Stående ganska brett med en kniv i handen, och andra handen uppe för att frammana en blixt. Jag gillade hur den där blev och bestämde mig för att gå vidare från den.
Redan på utkast-stadiet bestämde jag mig för att teckna Kakakshi-bilden så mycket som möjligt direkt i digital miljö, med datorns touchscreen och en digital ritpenna som redskap. Det utvecklade sig till den mest renodlade digital art jag hittills gjort: nedan kan processen ses i sina steg.
En grov konturskiss gjordes på skärmen, därefter valdes grundfärgerna på figur såväl som bakgrund, varvid konturerna kunde tas bort (1-3). Lager av mörka såväl som mörka valörer lades på för skuggor, veck och upphöjda partier. Nya mer softade och detaljerade lades på förkonturer som behövde stärkas. (4-6). Mer renodlat mörka och ljusa partier lades på för djupare skuggor och högdagrar. Justeringar och nyanser putsades fram på figuren och bakgrunden. Blixtarna ritades in och försågs med glöd-effekter.
Slutligen, efter viss tvekan eftersom bilden skulle levereras, lades en ganska enkel ljuseffekt på för området närmast och direkt upplyst av blixtens knutpunkt. Och så fick det vara klart för den här gången.
Jag måste försiktigtvis säga att jag är nöjd – framför allt med hur smidigt och förhållandevis snabbt det där kunde komma till, med två andra projekt samtidigt i pipen. Det snabba steget över till den digitala fasen och en klarare-än-vanligt idé om arbetsprocessen visade sig i kontinuerliga framsteg utan några större stöttestenar. Med det sagt kan förstås det mesta förbättras – teckningen är trots allt ganska grov och enkel, handlaget med den digitala pennan och skärmens hala yta är inte bra och en hel del omtagningar blir följden. Man hade kunnat dubbla mängden färglager och fått fram mer realistiska skiftningar och nyanser. Själva utrustning och använda program är rudimentära, och krånglade en del. Men som ett steg att på någorlunda kort tid, några dagar allt som allt, åstadkomma något är det iaf inte ett bakslag.
För James, som jag hoppas ska gilla den.
Se mer om Naruto och figuren Kakashi i tex:
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Fantasins Arkitektur – Prefektpalats bearbetad
Slutbearbetning av den målade skissen av prefekten av Aracaneas palats.
I inlägget ”prefektens palats” visades den målade skissen av hur designen av ett prefektpalats för min fantasystad Aracanea kunde tänkas te sig. Efter mycket om och men, med en spontan tillämpning av blandade media (tusch, bläck mm) på en bas av vattenfärger, blev den här lilla utflykten i arkitektonisk design av till slut.
Bilden var menad att vara översiktlig och ge ett allmänt intryck, inte realistisk och noggrann i sina detaljer. Men. Det finns en anledning att arkitekter och andra som regelbundet ritar byggnader för hand har anpassade redskap och ritbord – det är nästan omöjligt (iaf. för mig) att teckna en sådan bild med ett felfritt perspektiv med vanliga skrivbord, papper och linjal. Bara några andelar av en grads avvikelse kan göra att en hel huskropp blir skev. Och det var det som hände här.
När man väl fått syn på en sådan sak kan man aldrig ha det osett. Så jag bestämde mig under scanningfasen att göra de nödvändiga efterbearbetningar som skulle få bukt med det som mest sved i ögonen.
Sved mest – för det är ett otacksamt och tidsödande arbete. Ovan kan man se de huvudlinjer som lades ut i bildbehandlingsprogrammet, längs vilka saker behövdes rättas till, och i vissa fall ritas om. En risk av mer personligt slag är att när man väl börjar mixtra med saker är det svårt för undertecknad att sluta – jag bestämde mig t.ex. också, medan jag höll på, att ge bilden en mer rättvisande ljusbehandling, och började sedan också leka lite med att stärka och lägga på inslag av mönster, mecka med skuggor och kontraster… Jag blev tvungen att sätta en Hård Stopp. Bilden måste få förbli vad den var – en handmålad skiss och inget mer, en vision av något som lever och står i mina föreställningars inre landskap.
Prefektens hela komplex utgör en anomali såtillvida att denne representerar en helt och hållet sekulär makt i en tid där endast trons, det religiösas, uttryck, tillåts manifestera sig med sådana dimensioner, sådan ohöljd kraft. Om det är något som fortfarande gör mig lite sorgsen är det att ännu inte riktigt kunna förmedla den känslan, intrycket av hur massiv och stor prefektens hall ter sig, med sin vita, släta stenfasad sträckande sig över 50 meter rakt upp; hur liten men ändå bevakad, sedd ner på av rättvisans och vedergällningens kalla marmorögon de som närmar sig fås att känna sig.
Oavsett är jag ändå försiktigt nöjd med att den i alla fall blev gjord. Det är inte en lätt sak, att ge konkretion åt något så handfast som arkitektur och stora byggnader, när dessa bara finns i ens inre. I alla fall inte för en lekman utan någon träning. Men nu är den ändå där, som ett levande bevis eller avtryck av ens tankar. Vägen är målet, brukar det sägas. Det är något som jag allt mer omfamnar – genom arbetet inte bara besannas ens idéer utan blir skarpare i konturerna, får mer liv, mer skärpa. Det behövde göras, efter år av tredskande, för ännu stundar inträdet däri, och åsynen av Eparchen själv på sin tron.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
- https://indomitus.blog/2023/08/07/nemesis/
- https://indomitus.blog/2023/08/14/justice-iustitia-dike-or-themis/
Fantasins Arkitektur – Prefektens Palats
En vy över ett bysantinskt inspirerat fantasimonument i vattenfärg och bläck, och en utflykt i vådan att rita perspektiv med handgrepp och ögonmått.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma har Eparchon, Eparchens eller stadsprefektens komplex, en viktig plats och återvänds ofta till i samband med protagonisten Yakanes äventyr i staden. Med över 10 år sedan första tankarna och utkasten, har jag länge känt att det var dags att till slut fastställa en mer eller mindre definitiv version.
Eparchen är som tidigare nämnts (se inlägget här) den mäktigaste potentaten i huvudstaden Aracanea och en av rikets mäktigaste män, med vida befogenheter över såväl handel, ekonomi, korporationer och rättsväsende. Hans komplex, benäget centralt invid Numinianus forum, representerar detta med garnisoner för vakter, fängelser, ämbetsverk och samlingshallar. Över dem tronar den stora audienshallen, en 50 m hög struktur synlig från stora delar av staden där eparchen håller rådslag, tar emot supplikanter och petitioner, utfärdar domar och meddelar beslut.
Aracanea är mina världars motsvarighet till det bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel, och åratals studier av det senare romarriket såväl som dess östromerska bysantinska fortsättning kunde dras från, som framgår av tidiga studera förlagor och den första översiktlig studien av ett praetorium nedan.
Redan från början gick tankarna mot att utifrån historiska förlagor designa en imponerande men stram byggnad som återspeglade såväl prefektens funktion som andan i hans aegis, hans ”beskydd”. Audienshallen tänktes således som en massiv vit stenstruktur med påfallande avskalad arkitektur, närmast helt i avsaknad av den brokiga utsmyckning eller spektakulära arkitektoniska inslag som andra maktbyggnader i Aracanea visar upp (se tex. inlägg ”Fantasins Arkitektur 1, 2 & 3” eller ”Myriadon”).
De första utkasten anslog påfallande fjärran, panoramiska vyer, vilket är typiskt för ett konceptstadium där man själv försöker komma underfund med hur det man föreställer sig egentligen ser ut i sin helhet. Men redan då kändes det gyttrigt, som om det vore bättre att avstå visst, för att klarare se det som borde vara i fokus.
Genom åren av utveckling av min syn på arkitektur har fokus gradvis förändrats till att mer och mer betrakta invånarna i samhället som byggnaderna bebor, inte som en eftertanke, utan som centrala för hur dessa bör utformas och te sig. Intrycket från marken, från gatans och omgivningens ögonhöjd har blivit viktigare på många sätt än en vy från 100 meters höjd i avsaknad av mänskliga proportioner. Ett sådant betraktelsesätt har dock vissa avgörande komplikationer, då vyn från en nivå nära markplanet alltid kommer att vara starkt förvanskad av anblickens perspektiv.
Paradoxalt nog medför det att ens design måste ha en väldigt klar översiktlig vy som förutsättning för att rätt kunna föreställa sig den valda anblickspunkten från marken, och bilda ”ankare” för perspektiv och proportioner. Så nyligen gjorde jag en snabb översiktsteckning där storlekar och läge mellan de olika byggnaderna i eparchon-komplexet tydligt fastställdes. Audienshallen sattes som 50 m hög och 52 m vid basen, osv.
Kommen så långt vidtog en serie utkast där jag sökte efter rätt vinkel för en bild med audienshallen i centrum. Det här var den svåraste delen, speciellt eftersom jag i vanlig ordning sökte förena flera, delvis motstridiga mål: att visa byggnaden i sin helhet och, genom bruket av ett grodperspektiv, förmedla känslan av dess dominerande storlek. Detta samtidigt som den skulle utgöra en scen i berättelsen, genom att Yakane deltog i bilden genom att närma sig den från underkanten.
Ett typiskt inslag när man stöter på konceptuella svårigheter är att ett eller flera biprojekt uppstår på vägen, vilka avleder ens koncentration- man grottar ner sig i mindre problem som är lättare att lösa när det stora problemet verkar olösligt. I det här fallet var det två statyer av rättviseanknutna gudinnor som jag tänkte mig står på den öppna platsen framför byggnaden såsom syns på kladdarna. Jag lockades därvid att skapa en mer bestämd design för dem, som syns nedan (se statyerna av Nemesis och Justitia i sina egna inlägg).
Det där var ju gott och väl, men när jag återvände till helhetsbilden så kvarstod fortfarande den svåraste frågan, nämligen betraktelsevinkeln och avståndet. Till sist stretade jag mig fram till en slags kompromiss som i fixerad form återspeglade den rörliga, panorerande sekvens som jag ser för mitt inre.
En form av snedställt, ganska brant grodperspektiv, betraktad inte från markplanet utan ungefär från taket till kolonnaden framför ca 5 m. upp, medgav att man samtidigt ser ner på Yakane vid bildens botten, men upp på byggnaden framför och får en känsla av dess hela fasad och höjd. Det är i strikt mening inte ett 100% realistiskt perspektiv, tydligt påverkad av hur en vidvinkellins, men inte nödvändigtvis mänskligt öga, skulle ta in saken.
Den väldigt avlägsna fokuspunkten såväl åt vänstra sidan som uppåt skulle definitivt bli en källa till fel för en handmålad bild tillkommen på ett vanligt arbetsbord. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna lägga och tillämpa alla linjer rätt, mer eller mindre helt baserat på ögonmått, och skevheter skulle tillkomma, det insåg man direkt. Alla brister åsido bar det dock framåt. Framåt och till nästa del, den sista, som plötsligt framstod som ett mindre komplicerat moment jämfört med design -och kompositionsfasen – målningen av alla de ansamlade förberedelserna.
Jag lade relativt snabbt ut de stora dragen i urvattnade vattenfärger. Himlar utgör ännu ett frustrerande moment, där jag inte alls lyckats hitta den jämnhet och lätta ljushet som eftersträvas. Suck. Jag försökte reparera det hela så gott jag kunde, vilket tyvärr inte är mycket – men förutom himlen blev den övriga färgskalan bättre. Först spontant, men sedan mer medvetet, tillämpades mixade media, där utblandad sepiatusch, bläck-fineliners och såväl färg- som akvarellpennor applicerades på olika delar och detaljer. Så blev den gjord, till slut. Inte lysande på något sätt, men ännu en lärorik upplevelse.
Det ostyriga arbetssättet gav upphov till en del skavanker – och här passade jag på, vid hopfogningen av bilden vid inscanning, på att lite grann efterarbeta den och ta bort en del olyckliga bläckfläckar och andra dylika brister. Olyckligtvis kunde jag också inte låta bli att ta fram mät -och vinkelverktyget, eftersom mina ögonmåttade vinklars snedhet framstod mycket tydligare efter färgläggning. Och mycket riktigt – en skillnad på strax under 0,5 grader, i snitt, med avvikelserna främst åt höger. Det låter inte mycket men det märks verkligen när man väl fått syn på det – och när man väl fixerat på det är det omöjligt att sluta… närmast zombieaktigt började man grunna på olika sätt att bända den vinda kolossen rätt. Den ”okorrigerade” handmålningen ovan kommer således att få en digitalt modifierad uppföljare.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Tío Hector
Ett porträtt i enkel, traditionell stil med grafitpennor av min käre morbror Hector.
I början av året gjorde jag en serie utkast för teckningar av familjemedlemmar och vänner. En av dessa föreställde Hector, min morbror som vid dags dato var 83. Vi har inte setts sedan 2014, och jag ville göra en teckning av honom som jag mindes honom då. Det hella skule också komma att ingå i en samlad ansats att öva upp min pennföring och teknik, som varit lidande och inte utvecklats på senare år, då man varit fokuserad på diverse för mig nya grepp som akvarellmålning, tuschteckning osv.
Jag valde, som jag numera alltid gör, att inte göra teckningen från en enda förlaga utan istället att från en liten grupp av foton, alla av påtagligt låg kvalité (digitalkameror och mobilkameror speciellt har verkligen utvecklats på 10 år) skapa en kompositbild, utmejslad i ett första utkast.
En sak som de senaste åren lärt mig är att ett sådant kommer att innehålla diverse avigheter och fel – och det är något som man kan omfamna. Istället för att fastna och desperat försöka rätta till saker på det här tidiga stadiet skall man löpa linan ut, och sedan börja om med just de tydliga felen i bakhuvudet. Utkastet får så utgöra dels konkretiseringen av ens idé för bilden, men också ett slags varnande exempel – på vilka felgrepp man ska se upp med i den skiss som sedan ska ligga som grund för den färdiga bilden. Sådana ”korrigeringsutkast”, som används för att identifiera fel som man annars skulle göra i en ”riktig” skiss, är numera en stapelvara i min process.
För Hectors bild var det tydligt vad som jag måste se upp med – förutom att fånga detaljerna i hans drag – hur ansiktets form och framför allt bredd måste läggas försiktigt, för att inte se för avlångt eller för fyrkantigt ut. Sålunda beväpnad med lite insikt halade jag i juni fram mitt lilla set av Faber Castells Graphite extra matta blyertspennor och lade en ny skiss på mitt bästa papper på plats.
Processen från de lättaste kantlinjerna över gradvis mörkare nyanser kan ses ovan. Under vägen konsulterade jag flera gånger från familjen för att få feedback på att det är ett rimligt porträtt, och inte gör min käre morbror orätt. Slutresultatet kan ses nedan.
Det var en trevlig återkomst till en teknik som amatörer som man själv ofta graviterar mot, pennornas graderingar av mjukhet (här från B2-B12) hjälper även en darrhänt att få till nyanser. Mycket återstår förstås att lära och utveckla- t.ex. blev mitt val av hållbart högkvalitetspapper lite oväntat ett problem i de sista stadierna, då några av de med lite hårdare spetsar gjorda skisslinjerna visade sig väldigt svåra att få bort och här och var ännu står ut som ljusare linjer i annars skuggade partier. Min rädsla för hård, bestämd svärta kan också skönjas, liksom en ännu rudimentär förmåga att få till mjuka övergångar från mörkt till ljust.
Själva överlämnandet av bilden kom oväntat att lägga till ett ytterligare stadium i dess utförande. Jag hade föresatt mig att skicka min morbror bilden som en överraskning. Men inga garantier kunde fås för att den skulle komma fram i bra skick – både papperet och tekniken, med lätt utsmetbar och vattenkänslig grafit innebär en mängd risker i hanteringen. Till slut bestämde jag mig därför att gå till en grafisk studio och be dem att ge den deras egen behandling för att få till en tryckt reproduktion som mer säkert kunde skickas över atlanten. Resultatet kan ses nedan.
Och sålunda kom den sista iterationen av teckningen till. Tillsammans med mina varmaste hälsningar färdades den över havet i en för ändamålet införskaffat oktagonalt emballage från systembolaget och kom i dagarna fram. Jag hoppas min morbror ska tycka om den.
Para ti, tío Hector
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
”Corinna’s First Kill” – In Color
En kladd som växte till en full bild av första gången Corinna dödar får lite färg på sig.
Det var mer än 12 år sedan tuschteckningen ”Corinnas First Kill” kom till (se inlägg Här). Från en kladd utvecklades den helt spontant till en mer fyllig bild. Trots sina brister var jag nöjd med hur den teckningen just oplanerat växt ut, från de centrala elementen med karaktärerna i fokus till en hel scen med miljö och bakgrund som återgav det ögonblick som skulle visas.
Det var det då för mig helt nya redskapet tuschpensel som drog iväg med mig, och det som först bara skulle bli en övning i att lära sig hålla i penseln utan att motivet såg ut som en zebra blev otippat en tja, riktig teckning, med bara minimal hjälp av vanlig tuschpenna.
För syftet att fortsätta öva på målning och färgläggning med vattenfärger, företrädesvis akvareller och lite tjockare tempera, har en del av de där gamla teckningarna tagits fram igen. ”Corinnas First Kill” hade också flera saker som talade för sig, såtillvida att den utförts med helt vattenfast bläck. Nackdelen var dock att den ju tillkommit oplanerat – vilket på den tiden alltid betydde på vanligt 80-gramspapper, som alltså egentligen inte tål att målas på.
Well, det fick väl bli en del av utmaningen. Med penslar i hand och tand för tungan skreds det till verket med Winsor&Newtons sockerbitar.
Det hela togs snabbt, på en sittning – och resultatet blev väl därefter. Färgerna satt rätt, man börjar få åtminstone någon form av precision där. De är dock lite, tja, platta, bilden har en påtaglig avsaknad av ljuseffekter förutom de mest rudimentära skuggor och högdagrar. Det är fortsatt något som man har svårt för i akvarell: eller, vem försöker man lura – man är kass på det i alla medier. Det hade varit på plats att få till skiftningarna av ljuset mellan trädkronorna, och jag gjorde några tentativa försök men papperet höll redan på att lösas upp redan som det var, så man kan skylla lite på det. Inscanningen var ett meckande som vanligt.
Allt som allt ångrar jag dock inte färgläggningen – det tillför något till bilden, och gör den iaf. något mer levande. Det där är ett viktigt ögonblick, när Corinna för första gången tar en människas liv, och till råga på allt ser sin motståndare rakt i ansiktet medan livet flyr ur honom. Ett hemskt minne, som alltid skulle förbli hos henne, även när hon sedan utvecklas till att bli en fruktad stridare och avslutare av många, många fler liv.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för fantasyvärlden Aratauma i tråden
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Baccus the poodle
Ett beställningsporträtt på storpudeln Baccus, utförd i färg -och akvarellpennor.
Det var runt nyår som förfrågan kom in om att rita porträttet av en vovve åt en kär väns vän. Jaaavisst sa man, självklart. Vadå, man har ju gjort flera djurbilder med den för ändamålet inlärda tekniken färgpennor (artist pens) (för exempel se här och här). Jag fixar det, neemas problemas.
Det var då det. Sedan, i takt med att underlag för bilden började komma in, kom insikten. Baccus, vovven ifråga, var en pudel. Med krullig päls. Jag som tyckt att björnar och kaniner och border collies varit en pina. De har rakt hår på pälsen. Baccus päls består däremot av tusentals små lockar och hårbollar, alla skinande med sin individuella skugga och glans, Vad tusan hade man gett sig in på?
Men first things first. I första taget gällde det att bekanta sig med och hitta en passande pose för vår avkonterfejade lille filur. Jag skissade flera figurskisser och ansiktsbilder på Baccus för att få en känsla för kroppsformen och ansiktets avlånga siluett, som exemplen till vänster.
Nästa fas var att få en inblick i hur skuggorna kunde tänkas falla, och hur man skulle lägga in ljusriktningen på bilden. Även här stod ansiktet i fokus. En komplikation som framkom under arbetets gång är att Baccus, likt andra djur med sådan päls, faktiskt ändrar färg under årets lopp. På vintern är han väldigt grå, för att dra åt mycket varmare, gulbruna toner på sommartid. För färgvalet gjordes därför några idéskisser på helfigur med bakgrund, och en lätt färgpåstrykning för att få en känsla för färgskalan.
När designen således utkristalliserats var det bara att dra fram Faber-Castell polychromos-setet, och sätta igång.
En sådan här bild handlar väldigt mycket om att göra samma sak, och i sin helhet samma teckning, om och om igen med lager-på-lager från det ljusa till det mörkare. Det är en långsam, omständlig process, speciellt med ett sådant tänkt objekt som krullig päls med dess otaliga individuella skuggningar och högdagrar. Förr om åren, innan man började jobba med färg i teckningar, skulle man ha varit närapå klar ungefär i höjd med mittenbilden ovan. Nu tillkommer dock färgen och dess skiftningar. Jag fick rycka ut flera gånger och skaffa mer pennor – många fler gråa nyanser, och också en del specialmaterial.
Till slut närmade sig dagen för färdigställande – vilket inföll på en födelsedag, så inga förlängningar skulle vara möjliga. Jag hade vid det laget gjort bilden så gott jag kunde och lagt undan den – men veckan innan tog jag fram den igen och ångesten inföll sig – någonting fattades, det där kan definitivt förbättras. I viss panik lade jag på ytterligare lager, och förstärkte skuggorna, vässade skalpellen och karvade in mer ljusa hårstrån i färglagren och som pricken över i:et, lade på ett tunt lager äkta guldfärg på delar som är i direkt solbelysning, för att i någon mån återskapa den rätta glansen på pälsen i solljuset. Bakgrunden, utförs med en blandning av akvarellpennor och de vanliga färgpennorna, fick sig också en uppfräschning.
En gnagande känsla av att det fortfarande finns förbättringar att göra består dock hos mig. Baccus ansikte blev OK, men jag skulle nog lägga in ett, kanske flera djupare täckande mörka lager under eller över kroppen för att ge pälsen mer volym och ”hår-känsla”. Inscanningen visade sig, som befarat, vara ett problem – bilden är för stor för vanliga hushållscanners, och dessa fångar dessutom inte upp mycket av arbetet med glans och högdagrar väl. Nåväl – eftersom det är originalet som skulle överlämnas var det kanske inte så farligt, mest en förlust för mitt arkiv. Baccus var iaf en lärorik upplevelse, och jag ser fram mot att en dag få träffa honom. Jag hoppas att likheten i.a.f. blev tillfredställande, och att man ser att det där, det är han, en cool pudel med lätt melankolisk blick.
För Selma, som jag hoppas gillar den.
Zoe & Anna hatching exercise storyboard
I en snabb övning för tuschpennor provades att få fram miljöer och ljuseffekter för en speciell stämning, helt utfört i hatching-crosshatching-teknik.
I ännu en övning mellan varven togs bläckpennorna fram i syfte att förbättra tekniken, denna gång med tonvikten på miljö och helhetsintryck snarare än figurer eller handling. Idén var att se om man kunde s.a.s. ”fylla” bilden, skapa en tät och tämligen komplett miljö och dess stämning med bara linjernas hjälp.
För syftet valde jag utkastet till en scen i berättelserna med en vidhängande kladdanteckning, gjord för flera år sedan. I den har den här tidigare omtalade Zoe och hennes tjänarinna Anna blivit antastade och hotade av symmories, de maffialiknande gatugäng som befolkar gränderna i den myllrande staden Aracanea. För att inte bli sedd har den skakade Zoe tagit sin tillflykt till ett stall, där hon tröstas av Anna.
Bilden jag såg för mitt inre fångade ett ögonblick av utsatthet och förtvivlan, utan några stora åthävor eller inzoomning på personernas ansiktsuttryck eller andra sådana detaljer, utan genom kontrasten mellan figurerna och den omgivande miljön, accentuerad med ljusets hjälp.
Efter en snabb frihandsskiss för att lägga huvuddragen i perspektivet och placeringen av den sparsmakade rekvisitan gick det hela till direkt teckning i bläck. Mycket av grundlinjerna utfördes med reservoarpenna, men sedermera tog jag även till fineliners mellan 0,03 och 3 millimeter, och vad det led också bläckpensel och vitpenna.
Och så blev det hela. Det är ju en rätt enkel bild, om än omständlig att utföra med sina talrika linjer. Resultatet är som vanligt en blandad kompott. De distinkta linjestilarna för att visa på själva den materiella miljön, träet, stenen och höet, blev väl…OK, liksom de tillräckligt differentierade nyanserna eller valörerna hos det som ligger i skugga respektive mer upplyst. En viss ängslighet och brist på teknik ifråga om de mer extrema polerna av ljus och mörker framgår dock: de mörka partierna skulle nog blivt än mörkare, om man haft tekniken och kanske öga för det. Metoden jag valde för att visa på det inkommande ljuset från vänster är grov – lättare hatchning av bakgrunden längs ljusets väg i kombination med rätt yvigt påläggande av vitpenna. Vad gäller totalintrycket känns det som om omgivningen kunnat göras ännu något mer vertikal, i meningen smalare och högre – jag tänker mig att det nog skulle förstärkt känslan av figurernas litenhet och utsatthet.
Jaja, som övning var det i alla fall ännu ett steg för att bli närmare bekant med pennornas bruk, känslan för passande linjebredd och vikt, samt valet av riktning och täthet för streckandet. Och som ännu en slags storyboard för att illustrera en scen ur berättelserna är den iaf inte fel.
Andra skisser och bilder på Zoe finns under Kategorin ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Harem Lady Guard (2)
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Horses & Ink
Med anledning av några pågående illustrationer med hästar tog jag en titt på ett års övningar i bläckteckning av hästhuvuden, där man ändå kan se att något händer om man stretar på lite grann.
Hästar är ett återkommande motiv för mina illustrationer från en förmodern tid, där hästen var det främsta transportmedlet. Det bidrar också till saken att man har hästmänniskor bland sina närmaste. För över ett år sedan bestämde jag mig för att då och då komma tillbaka till motivet och göra kluddar och testbilder på hästar, för att få en mer intuitiv känsla för dessa. Det sammanföll också med ett medvetet försök att öva mina darrhänta fingrar att hantera bläckmedier av mer, tja ostyrigt slag. Dessa var framför allt dopp-penna m stålspets och reservoarpennor med olika bläcksorter, båda utrustade med smal fjädrande spets, vilken kan ge ifrån sig olika mängder bläck beroende på vinkel och tryck med pennan. Nyligen fick jag anledning att gå igenom de där försöken för att välja medium för flera hästbilder som ligger i startgroparna. För ändamålet satte jag ihop en kompilation av flera kladdar från anteckningsblock och skissblock genom 2022 och hittills 2023.
Jag måste erkänna att den där sammanställningen var…uppmuntrande. Gående från den första högst upp till vänster kan man tydligt se de inledande svårigheterna att lösgöra sig från ett handlag präglat av blyertskissande, och att få linjer och annat att hamna där de ska och med rätt tjocklek och riktning. Sedan inträder en fas av mer stram och minimalistisk linjefokus, där precision med hatching-teknik och form står i första rummet. I de två sista, längst ner till höger, har man tydligt blivit mer bekväm med pennspetsarnas och bläckets egenheter, och kan åter tillåta sig mer frihet med skuggning och också mer detaljer.
Det här var en bagatell av mer process-artat slag, men ändå värt att fästa i minnet för mig. Det visar att man kan göra framsteg även om mycket talar emot det, och är ett medvetet försök att ge sig själv lite uppmuntran inför en serie bilder som påbörjats där nya språng ut i det okända måste tas.
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Kati – Raised Fist (ink exercise)
Övningarna i bläckteckning fortsatte med ett test av reservoarpenna på ritfilm av hjältinnan Kati med näven höjd i trots eller manande till strid(?).
Undertecknad behöver knappast inspireras av internationella Kvinnodagen för val om motiv, men det var ändå på sitt sätt passande att det var den 8:e mars som man tog fram en idékladd som legat i över tio år.
Det var en av otaliga snabba anteckningar från de bilder som ständigt kommit och kommer för ens inre syn . En kvinnlig figur, i efterhand identifierad som min hjältinna Kati, med näven höjd. I trots, eller segervisst, eller manande till strid? Det var mindre klart. Det som framträdde var posen och gestens kraft i sig.
Eftersom man som bäst håller på att testa sig fram med sina material, just nu olika varianter av bläckpennor, och tiden också är begränsade, valde jag att göra en snabb teckning med dessa, på ett än så länge otestat material.
Det är numera så att själva förberedelse -och designfasen som tar den absoluta merdelen av tiden, och för att inte virra bort mig gjorde jag därför snabbt en figurstudie i helfigur i blyerts, med fokus på själva ställningen och proportioner.
Med anatomin sorgfälligt på plats skissades kläderna på, ett enkelt linne med ärmarna uppkavlade, och lite variationer på några av gesterna och ställningen. Jag gav också vecken av klädnaden lite närmare studium, i bläckpensel bredvid.
Sedan var det dags för själva testdelen av övningen. Jag ville testa hur reservoarpenna skulle fästa på ritfilm av den sort som jag ibland använder för att överföra teckningar som sedan fogas samman från olika skisser eller koncept. Ritfilmens yta är väldigt slät och har en plastig karaktär. Vid teckning med finspetsiga bläckpennor som ger ifrån sig lite färgämne har det inte påverkat så mycket – men väl vid några försök att måla eller använda bläckpensel. Men var går gränsen – dvs hur mycket bläck måste spetsen ge ifrån sig för att det ska börja bli ett problem? Jag greppade således min vanliga Lamy Safari reservoarpenna för att skriva och göra kladdar och började teckna utifrån konceptskisserna på glatt ritfilmspapper.
Resultatet var inte upplyftande. Som synes i den med blåmålade delen så samlas för mycket bläck som ritfilmen inte absorberar i små plumpar, speciellt i slutet av linjerna. Jag begränsade därför reservoartestet till konturerna och klädnaden, och fyllde i crosshatchingen för Katis figur med vanlig bläckpenna för teckning. Lite vitpenna för att ta bort de värsta plumparna lades på, och efter inscanning gjorde jag hela bilden avmättad, dvs gråskaligt svart/vit.
Trots att testet i någon mening gav ett negativt utslag var så är det ju också ett resultat. Nu vet man. Hela processen efter konceptstadiet gick trevligt snabbt, i princip på en sittning trots viss efterarbetning. Som en enkel studie är det rimligt, och resultatet är ändå inom ramarna för målet att helt enkelt klargöra visionen som ligger till grund: av Kati med armen lyft, i en pose som också speglar hennes väsen, i trots eller manande till kamp, segervisst utan tvekan. Passande för henne, som aldrig låter sig besegras, aldrig slutgiltigt kuvas i livet, och en attityd som jag helhjärtat önskar och uppmuntrar hos alla hennes likar, vare sig systrar, döttrar, mödrar och väninnor.
Utseenden, kladdar & övningar (drawing & Ink crosshatch exercise)
En kladd på fyllan som utvecklades till ritövningar med Jean-Claude Van Dammme!
I November 2022 mötte man upp gamla kompisgänget i Uppsala, och efter en väl beskänkt kväll äntrades sista tåget tillbaka till Stockholm. För att inte somna fumlade jag fram blyertspenna och började klottra ner en liten bild på Marc d’Arnevou, en riddare i mina berättelser (se poster med denne Här) för vännen Robert, dennes ursprunglige upphovsman, som var där. Han var dock inte över sig av fyllekladden, och muttrade något om att denne ”inte var tillräckligt lik Jean-Claude VanDamme”. En mångårig man-crush åsido, men visst. Min promillesaturerade kladd var kanske inte överhövan lik The Muscles from Brussels. Kort därefter köpte jag några nya uppsättningar av matta grafitpennor från Faber-Castell samt Sakura Pigma Micron bläckpennor. För ett första test kom ögonen på den där kladden, och tanken blev tja, varför inte, låt oss göra en snabb studie av Van Damme för att testa de nya pennorna och få lite övning medan man höll på.
Först ut var mjuk grafit, som har man använt i decennier nu men det var ett bra tag sedan. De nya extra matta grafitpennorna lovade mörkare svärta och mindre blänk än traditionella dito och visst, jag måste ge dem det.
Det gick snabbt att konterfeja Van Damme någorlunda (se jmf med kladden och fotoförlagan till vänster). Pennorna hade bra spets, gick inte lika lätt sönder som jag mindes, och blänkte mycket riktigt mindre. Övningen var nyttig också såtillvida att man fick praktisera skuggning och valörer, alltid ett litet problem för ens darrhänta jag. So far so good.
Nästa test var dock mer intressant, såtillvida att det var en förstagångsgrej – jag har knappt gjort några porträttbilder med bläckpennor förut, och då mer i en serieinspirerad stil, med konturer och figur i fokus. Förmågan att med hatching, crosshatching och andra tekniker få fram nyanser i tex. människohud -och drag är inte något jag tränat på överhuvudtaget. Men Så Länge Skutan Kan Gå…
Resultatet av min första bekantskap med pennorna var som synes mer en bekräftelse på brister än något annat. Förutom det slappa handlaget, de otillräckligt parallella linjerna och osmidiga övergångarna är den största bristen definitivt oförmågan att visa på skillnader mellan skuggning å ena sidan och textur å den andra. Marcs högra ansiktshalva ser diffust mörk ut på ett sätt som snarare får honom att se raggigt skäggig ut än ett resultat av ljusets infallsvinkel. Jag kan ännu inte riktigt bestämma mig för om det är orienteringen, bredden på linjerna eller den allmänna bristen på precision som är den största bristen – troligen alla tre. Lustigt nog tyckte jag mig dock finna en ofrivilligt bra sak med det: jag gillade uttrycket – det är mer Marc, den medfarne krigaren, än den filmstjärnesnygge Van Damme som kikar fram där. Till Roberts möjliga olycka – delvis lite oförhappat tydliggjort av bläckteckningen, tror jag kan inte att Marc till 100% kan se ut som Van Damme – denne är inte riktigt tillräckligt kraftig för att leverera vad Marc ska, lite för finmejslad och aningen för bildskön för den medeltidskrigare som Marc ska förkroppsliga.
Well, alla är vi nybörjare nån gång, och efterföljande träning kommer förhoppningsvis att något minska fadäsernas djup. Bilden på Besm-i Alam, som gjordes efteråt (se Här), kändes därvid som ett fall framåt. Jag ska återvända till Marc och hans inspirationskälla Van Damme.