Månadsarkiv: oktober 2011

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?


Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.

Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…

Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)

Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.

En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?

I see your Schwartz is as Big as Mine!

Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.

Contagion – Inget för den bacillrädde


Jaja, eller virus, ni fattar. Steven Soderbergh har gjort sin egna variant på Virusfilmen – en film om en smittsam sjukdom, faktiskt en influensa, som muterat, blivit väldigt dödlig och hotar världen och civilisationen som vi känner den. Klockan tickar – skall protagonisterna lyckas finna ett botemedel? Och hur många skall dö innan dess?

Det här är ett filmgrepp som förstås använts förr – rädslan för sjukdomar är ju ett mänskligt psykologiskt urfenomen. Ofta med mindre lyckat resultat. Soderbergh är dock en regissör av halt, och här lyckas han med något snarlik sin tidigare film som som behandlar ett storskaligt samhällsproblem, den med rätta hyllade ”Traffic”. Teamet som gör den här rullen med honom är densamma, liksom ensemble-stilen i gestaltningen.

Vi får alltså följa filmen på både det personliga planet, där stackars medelmedborgare drabbas av sjukdomen, såväl som på mellannivån, de som utreder och bekämpar det hela på marken, och även den högsta nivån, hos WHO och amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC.

Det skall sägas på en gång att Soderbergh är en alldeles för skicklig filmskapare för att fastna i blod-och-slem-varianten av den här sortens filmer, eller känna behovet att låna grepp från Zombiefilmen eller terrorhotsthrillern. Det skräckinjagande ligger i vad vi inser om hur en sådan här smitta sprids. Soderbergh lyckas göra helt vardagliga saker som dörrhandtag, handskakningar och hostningar hotfulla, utan stora åthävor. Sjukdomen skildras sakligt och utan överdrivna effekter – det är en influensa, fast en dödlig sådan. Feber, huvudvärk, svettningar – sedan hjärnhinneinflammation eller hjärtstillestånd – sen är man död, om man har otur. Många i den här filmen har otur.

http://www.youtube.com/watch?v=bdzWcrXVtwg&feature=player_embedded

Spänningen ligger dock i folks reaktion, När sjukdomen väl brutit ut börjar också folk och yrkesgrupper att reagera på olika sätt, och ett nytt fokus för rädslan kommer in – det är just paniken som folk känner som blir faran. De sociala relationerna börjar bryta samman. Vissa människor blir desperata och börjar plundra eller hota envar som de tror kan förse dem med en bot. Man får en påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är när man ser följderna redan efter någon vecka eller så av att vissa samhällstjänster som renhållning och polis inte fungerar väl.

En annan sak är också att filmen riktar sig till medborgare i den rika världen, som inte är vana att befinna sig i samma position som farsotsdrabbade u-länder. Många av filmens scener torde nämligen vara välbekanta för de som på plats upplevde utbrottet av Marburg-sjuka i Zaire för några år sedan, eller de värst AIDS-ridna länderna. Men för den vite mannen är otillräckliga utdelningar av mat, massgravar, militär personal som upprätthåller rudimentär men hårdhänt ordning, bristen på information, magiskt önsketänkande och ryktesspridning (här gestaltad av konspirationsteoriker på nätet) en bisarr och lätt overklig – just det, verklighet. En sak som också är lite osäkerhetsskapande, på ett bra sätt, är att den vanliga osårbarhet som brukar vidlåda filmernas affischnamn inte finns här – flera av de största stjärnorna stryker med, och inte till smattrande stjärnbaner under någon fånig slutstrid utan lika vardgligt och oceremoniellt som alla andra – och hamnar i samma massgravar som vem som helst.

Steven Soderbergh gör en bra insats. Filmen behandlar sitt tema seriöst, och man undviker de flesta av de tänkbara minorna i en sådan historia. Som att konspirationteorier inte måste vara ”den verkliga sanningen” om storskaliga skeenden. Det finns ingen superskurk här – och inga superhjältar. Det närmaste man kommer de två är den hänsynslöse bloggaren respektive de dito plikttrogna läkarna som inte ger upp utan oförtrutet fortsätter att leta efter sjukdomen. Men inga av dessa figurer är fantastiska, de är karaktärer som man inte alls osannolikt stött på i sitt vanliga liv.

Skådespelarna (Gwyneth Paltrow, Larry Fishburne, Marion Cotillard, Kate Winslet, Matt Damon, Jude Law, mfl) gör överlag ett bra, nertonat och helt trovärdigt jobb i att skildra riktiga människor i en svår situation. Och bristen på överblick och samordning och ovetskapen om hur det skall gå på alla nivåer ger en autentisk känsla. Sådär kan det troligen ha känts för myndigheter och drabbade, t.ex. innan Svininfluensan häromåret lyckligtvis inte visade sig vara så virulent som man kunde frukta.

Många som inte mår superbra i "Contagion"

Om man skall vara lite negativ kan man säga att för den som vill ha isande spänning av den thrilleraktiga sort som man är van att matas med i filmer med ett omfattande hot, så finns risken för besvikelse. Filmen är väldigt saklig, och drar in en subtilt och med empati och igenkänning, inte extraordinära effekter eller scener. En allvarligare brist är att man inte riktigt lyckas ta tag i alla trådar man kastar ut – de många parallella handlingarna funkar som berättargrepp, men man borde ha återvänt mer till vissa av dem, som kollras bort och inte känns väl avslutade.  Värst är tråden med WHOs utsända för att hitta nollpunkten i Kina – och det känns tyvärr inte som en tillfällighet att det är den tråd som utspelas utanför USA och med en icke-amerikans protagonist som slarvas bort.

På det hela taget var det en bra film, dämpad men effektiv, väl berättad och som får en att tänka efter lite. Någon lisa för själen för den infektionrädde är det verkligen inte. Hörde idag på nyheterna att bråk om bieffekter av influensavaccinet för säsongens influensa (http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2011/Tillverkningssatser-av-influensavaccinet-Preflucel-dras-tillbaka-pa-grund-av-biverkningar/, http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/lakemedel/article3298051.ece, http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.757102-fortsatt-stopp-for-influensavaccin mfl) och filmen kom direkt tillbaka.

 

Lite kul trivia – tydligen finns det en hel subgenre av skräckfilmer på temat ”epidemi-som-hotar-hela-världen”, de sk Epidemic Infection Disease Horror Movies. Och visst, man drar sig till minnes filmer som ”28 dagar efter” (dock kraftigt inspirerad av Zombiefilm). Sedan finns förstås sjukdomsfilmer inom andra genrer, som ”Outbreak” med Dustin Hoffman som var mer av en thriller inspirerad av Ebola-virus-infektionen i Afrika. Se den roliga topplistan på About.com – ”Best Infectious Movies”.

———————————————-

 Mer om ”Contagion” på IMDB http://www.imdb.com/title/tt1598778/. Filmens egen hemsida är http://contagionmovie.warnerbros.com/index.html

Jag kikade lite snabbt på Tomatometern på Rotten Tomatoes http://www.rottentomatoes.com/m/contagion_2011/ innan jag gick med min kusin på filmen. Sedermera kan man konstatera att filmen fått överlag god kritik i Sverige.

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn


För inte så länge sedan rapporterades om några Ultraortodoxa judar som försöke sig på att slå något slags vidrighets- och feghetsrekord.

Scenen är följande. I en ortodox stadsdel med en skola i Jerusalem  bor numera en majoritet ultra-ortodoxa judar. De ortodoxa judarnas barn, i åldern 6 till 12, går till skolan med sina föräldrar varje dag i konservativa men någorlunda moderna och bekväma kläder. Nej vänta, jag tar tillbaka det. De går i apvarma kläder i ett land där temperaturer går regelmässigt uppåt 40 grader celcius. Stora långa tröjor. Långa kjolar. Alla småtjejerna har påfallande långt hår (vaaarmt!). Men de ser inte ut som UFOn.

Men när de närmar sig skolan möts de varje dag av en mobb av svartklädda skäggskallar i svarta hattar, hellånga rockar och korkskruvar kring tinningarna. De här vuxna främmande männen skriker

”SLYNA!”

”HORA!”

”LUDER!”

till de små flickorna som går där. Men det är inte allt.

Plötsligt kommer något farande, och träffar en liten tjej i ansiktet. Det är mjukt, äckligt och luktar…bajs.

Det är för att det är bajs. Svartrockarna bombarderar 10-åriga flickor med bl.a. extrementer för att de går till skolan. Utan hellånga klänningar och svart huckle. Det här är numera standard på flera ställen runt flickskolor i Israel.

Klicka bild för BBCs länk till filmklippet

Välkommen till Jerusalems förorter anno 2011.

Det här är sjukt på så många nivåer att det är svårt att börja någonstans.

De där skolbarnen är barn till Ortodoxa Judar. Svårt religiösa och sedessamma personer på gränsen till det neurotiska i sig. Men inte tillräckligt för korkskruvsbrigaden, som säger att flickorna är ”lättfärdigt” klädda. Ursäkta? Flickorna ser ut som tanter. Och so what? De är barn. Vilken sorts pervers syn på barns sexualitet och blygsel skall man ha för att ens haka upp sig på tioåringa barns helt normala klädsel? Och även om de vore äldre – vad är det för kvinnosyn som de här kräken tillåts försöka trycka på andra människor i samhället?

Hur sjuka är de här männen att sitta där och skrämma och förnedra små barn för en sådan sak? Jag menar, var är rättfärdigheten i det?

Och den djupare frågan, som min moster ställde direkt. Hur kan myndigheterna alls tillåta att de där snubbarna får stå där och skrika? Utan att skingra dem? Varför förbjuds inte deras ”protest” rakt av?

Svaret är förstås att de ultraortodoxa har tillåtits bli så många och starka att de nu betraktas som en maktgruppering i staten Israel. Deras partier har en vågmästarställning i parlamentet knesset, och de är högröstade. Israels egen kluvenhet ifråga om sin religiösa och etniska grundval har spelat dem i händerna. Så finns till exempel inte sekulär skillsmässa i staten Israel – du måste gå till en rabbi för att skilja dig (se http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=125673859). De olika religiösa grupperingarna har således fått en roll i staten Så de har fått behålla sin maktställning och växa.

Se Dateline på BBC från 2008 om Ultra-Ortodoxa i Israel, Del 1 & 2 respektive

Det  är viktigt att påminna om de här svartrockarna som pratar så vitt och brett om Herrens Heliga Land och har ”modet” att antasta barn inte bidrar en centimeter till försvaret och uppbyggnaden av det samhälle som omger dem och håller dem vid liv. Ultraortodoxa gör inte den för israeliska Män och Kvinnor obligatoriska militärtjänsen på två till tre år. De betalar i många fall inte ens skatt. Deras boende är ofta skattefinansierat. Många arbetar inte och lever till stor del på bidrag. De är parasiter på staten Israel, vars barn de tar sig rätten att kasta exkrementer på.

Om hur lite det behövs för att de tokortodoxa skall kalla andra judar för perverterade eller gå till angrepp mot dem, se Nedanstående exempel, som nota bene riktar sig enbart mot staten Israel och andra Judar. Vad de här tokdårarna gör mot palestinier eller andra goyim när de tror de kan komma undan med det skall vi inte ens tala om.

Upprinningen till debatten om flickskolan

Om de ultraortodoxas intåg och hävdande av sin lag i Jerusalem

Om ultraortodoxa judars kampanjer för att driva bort andra troende från städer – i det här fallet s.k. messianska judar (Judar som tror att Jesus faktiskt var Messias, men i övrigt behåller en judisk identitet)

Till inlägget i bloggen Skepchick (finns också på svenska, Skepchick.se) som först informerade mig om flickskolsincidenten (http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-men/) fanns en intressant men oroväckand följdinlägg. Den handlade om en stadsdel i New York, USA, där de ultraortodoxa tagit det på sig att segregera män och kvinnor enligt samma mall som i Jerusalem. Kvinnor och män skall inte mötas på trottoarerna. De får inte sitta tillsammans på bussen. Så börjas det. Se artikeln i http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-misogyny-redux/.

De här incidenterna pekar på vad som händer när man tillåter religionen att spela en roll för statens institutioner och policy även i ett demokratiskt samhälle. Snabbt befinner man sig i ett sluttande plan, där diverse intoleranter och sekterister infiltrerar staten och håller den gisslan, medan de mer högröstade och våldsamma kan flytta fram sina positioner på omgivningens bekostnad, och i tvärt motsättning till alla demokratiska och värden och idéer om mänskliga rättigheter och jämlikhet.

***********************************

UPPDATERING

Dagen efter det här inlägget sände P1:s ”Människor och Tro” ett utmärkt program betitlat ”Ortodoxa Judar har för stor makt” som tog upp många av de teman som drogs upp i inlägget ovan. Lyssning rekommenderas – klicka bilden eller direktlänken under

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

———————————————–

Svenska medier har skrivit om de Ultraortodoxas allt starkare närvaro i framför allt Jerusalem och sammanstötningar med andra grupper i det israeliska samhället, men inte speciellt mycket, och inte alls i den omfattning problemet förtjänar. Se 

Bloggaren Leffe 45 har också skrivit om flickskolsincidenten http://leffe45.wordpress.com/2011/10/11/ortodoxa-judar-utan-hjarna/

Bloggen ”Hedniska Tankar” tog apropå en tråd från en artikel av Nathan Shachar i DN, upp att Ultraortodoxa judar kallar andra, icke-extremistiska judar för hellenister och epikuréer. Det säger en del om deras syn på upplysning och humanism som det västerländska samhället vilar på. Se http://tannhauser3.wordpress.com/tag/jerusalem/ och http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar-grekernas-arvedel–och-var-egen

Mer initierat om utvecklingen med de ultraortodoxa kan läsas i t.ex bloggen Judaistik – http://www.judaistik.se/blog1.php/vems-jerusalem

Go’natt Khadaffi


Enligt nyhetssändningar idag är Moammar Khadaffi (sorry, jag gillar den stavningen mer) nu död, under ännu något oklara omständigheter. Khadaffis hemstad Sirte, dets sista fästet för hans trogna, har fallit. Eran Khadaffi är nu definitivt över i Libyen. Gott så.

Vad man kan beklaga, är att samma gäller den här gången som för t.ex. Usama ben Ladins skjutning- diktatorn avrättades/mördades och kan inte ställas inför rätta, vilket är synd. Det har här påtalats i samband med Usamas död att den rätta platsen för brottslingar är en domstolsbänk (https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/02/en-dumskalle-mindre-off-usama-goes-till-fordomelse-och-evardelig-eld/).

Och det hade varit gott att se den forne diktatorn sitta nför Internationella Brottsmålsdomstolen ICC, reducerad till en kriminell av den låga typ han är. Oavsett vilken teater av trots de sätter upp i de lägena är jag övertygad om att inget plågar dem mer än att slitas ner från de piedestal som de byggt upp åt sig själva Att bli behandlade som brottslingar och tvingas svara på frågor, berövade frihet och privilegier som de vant sig vid. Att tvingas leva i den osäkerhet och oro som de skapade åt andra, under långa ensamma nätter av tandagnisslan.

Och det är också gott för oss att se dem så. Inte bara för den förnedring det innebär för dem. Utan också för att åtminstone en rättsäker och någorlunda rimlig process drar mycket fram i ljuset, som inte bara diktatorn eller terroristen har skäl att oroa sig för, och få oss att titta närmare på maktmänniskor närmare oss. På de som i demokratiska samhällen avger en läpparnas bekännelse till principer, som de gärna förbiser i samkvämet med andra mer grovhuggna potentater. Vi får tillfället att ställa oss frågan, om det är sådana personer som borde styra även våra stater.

en nere, en återstår - Putin och Khadaffi

En bekant ojade sig för att det var dubbelmoral att glädjas åt att Khadaffi nu är död och peka finger åt honom när så många andra tyranner och föraktansvärda män med makt tillåts sitta kvar och framleva sina dagar i lyx och inflytande. Jag kan delvis hålla med. Men det ena utesluter inte det andra. Khadaffi själv borde ställts inför rätta, liksom mången annan despot, flera av vilka vi i den rika världen gärna samarbetar med när det passar oss. En kort, inte på något sätt uttömmande lista publicerades här i samband med den Arabiska Vårens början, som jag gärna drar fram igen.

”förutom Khadaffi, också Kim Jong Il, Robert Mugabe, Bröderna Castro, och Alexander Lukashenko […] kung Abdullah ibn abdul Aziz av Saudiarabien och hela hans föraktansvärda klan, Bashar al-Assad med anhang i Syrien , Ali Khamenei & Mahmud Ahmadinejad och deras prästskallar i Iran, Hu Jintao & Wen Jiabao och deras genomkorrupta parti i Kina, och ett dussin till, ynkliga tyranner och förrädare mot människosläktet alla.”

Från Inlägget ”Vem blir Näste man till Rakning?” från februari 2011

Många problem, det har sagts förut, återstår på vägen. Att bara störta en diktator är inte nog, inte ens fria val till nya styresmän är mer än bara ett steg framåt. Att reformera en korrupt statsapparat, underställa väpnade styrkor en sant civil ledning, reformera rättsväsen och utbildning som degenererats av årtionden av envälde, säkerställa att ett kreativt och aktivt civilsamhälle kan växa fram – allt detta är svåra utmaningar som måste tacklas innan man verkligen kan säga att en stat tagit steget och blivit ett fritt land. Exemplet Spanien efter Francos död visar att en sådan process tar årtionden. Lång är diktatorns skugga, och medlöparna kan inte alltid helt rensans ut.

I fornstora dagar – hans skräddare får ägna sig åt annat

Och därefter följer, som den insiktsfulla svensk-tunisiska Janette Hentati i OBS i P1 kommenterade, den dagliga, vardagliga krocken mellan intressen, att leva med ett samhälle som är fritt och pluralistiskt och där konflikter, meningsskillnader kan hanteras på ett fruktbart sätt. Den utmaning som även vi, som anser oss fria, ställs inför, och ibland misslyckas med. Jag drar mig alltid till minnes Ahmed Agiza och Muhammed al-Zeri, som vi lät belägga med huva och blöjor för att föras bort för år av tortyr i sådana här stunder. Även demokratier och rättsstater kan trampa fel, mitt i vårt välstånd och lite arroganta självförhärligande.

Nu stundar i alla fall äntligen slutet på Libyernas kamp mot sin forne diktator. Snart går Tuniserna till sitt första val, för den konstituerande församlingen, efter att de påbörjade de i sanning historiska skeenden som ännu rullar vidare. I Jemen fortsätter kampen mot den auktoritära regimen, likaså i Syrien. Denna blogg önskar alla de modiga och förtjänstfulla människor som nu äntligen fått nog av årtionden av förtryck lycka till.  Må de lyckas att knoga fram ett välmående Lybien, och ett värdigt och löftesrikt samhälle framträda ur den skymning som nu äntligen kan börja ljusna.

******************************

Tidigare inlägg om Libyen här

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/24/khadaffi-fran-arabvarldens-ledare-till-historisk-relik/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/27/vem-blir-naste-man-till-rakning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/20/raddade-av-gong-gongen-att-avvarja-en-irakisk-1991-deja-vu-i-libyen/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/05/dumskallarnas-konspiration-om-att-skjuta-eller-inte-skjuta-med-gripen/

 —————————————–

Rapporterat om Muammar Khadaffis död

Hatet på Nätet – och sen? Diskussion på UR


Den 20:e september ägde debatten Näthatet rum i kulturhuset.  Temat var de hot och trakasserier på nätetsom ibland drabbar de som skriver om kontroversiella teman . I tisdags (18/10) sände Utbildningsradion (UR) sin inspelning av kvällen, och den finns att se på UR Play.

Diskussionen ägde rum inför ramen för kulturhusets projekt Shahrazad om det fria ordet. Vi fick möjligheten att lyssna på och ställa frågor till en panel bestående av de tre deltagarna Tinni Rappe, Lena Sundström & Kajsa Klein, lett av svenska PEN’s Ola Larsmo.

Här skrevs ett inlägg om den intressanta debatten den kvällen, på https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/23/nathatet-paneldiskussion-om-det-hotade-ordet-pa-internet/

Men nu kan den alltså ses på UR Play. Man har inte tagit med frågestunden, utan det utsända består av den ca 1 timme långa diskussionen mellan paneldeltagarna, som är fyllig och beaktansvärd nog. Se länken nedan för att komma till UR Play och programmet.

Klicka på bilden för att komma till sändningen

Diskussionen om näthatet har bedarrat under hösten – dess aktualitet ägde mycket samman med debatten om kommentatorsfält och nätforum som kom i efterdyningarna av massmördaren Anders Behring Breivik (som också i mycket försvunnit från medias tablåer). Den underliggande orsaken till att man diskuterar om aggressionsnivån på nätet finns dock förstås kvar. Nätdiskussionerna är här för att stanna, och hur man förhåller sig till varandra på nätet och bildandet av ett gott debattklimat och regler för samliv där är ett ämne som kommer att brisera igen, så fort det visar sig att ett stort våldsdåd, en politisk skandal eller större omvälvning har koppling till diskussioner på nätet.

Vilket det med nästan total säkerhet kommer att göra.

En liten påminnelse av några inlägg och diskussioner på temat kan vara på sin plats för att komma ihåg var saken slutade, när den kommer tillbaka.
————————————-

Läs mer om Kulturhusets projekt Shahrazad http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=34978 och deras diskussionskvällar på temat ”Hotade Ord” här.

Projekt Storyboards – Zoe träder in


Om en passande entré för en dam.

Yakane har återvänt från kriget till Aracanea, och efter att ha städat upp sig själv kommer han knappt föranmäld till sin mäträss Zoe. Efter att Yakane gnatat med Zoes tjänarinna Anna, som inte uppskattar att herrn kommer ”så oväntat” dyker Zoe upp från det inre av övervåningen i sitt hus. Välfriserad och oklanderligt sminkad, iförd en smakfull klänning, stiger ner för att hälsa honom välkommen.

Jag skrev först nyligen scenen, efter att ha skissat den i ett par enkla storyboards för ett tag sedan. I samband med att scenen sattes, bestämde jag mig för en mer teckningsliknande skiss, i kol och blyerts.

Idén fanns alltså  tidigt där och var redan visualiserad – men döm om min glada förvåning när jag på jakt efter lite inspiration för Zoes klänning fann på ett foto på Zoes andliga inspiration, den magnifika Sophia Loren i sitt slottslika hem, som väldigt likt påminde om den scen jag ville uttrycka. Med den som stöd kom min egen teckning ganska lätt och snabbt på plats – Zoe glider drottninglikt ner för trappan på att möta en Yakane som blickar uppåt på henne, beundrande. Redan perspektivet i sig säger om figurernas position – Zoe är den som är hemtam och som symboliskt står över den barbariske Yakane. Men jag lade också in ett lite tvetydigt ansiktsuttryck hos henne – för det finns en missämja mellan dem, som senare skall kläs i ord, och återföreningen är kanske inte så entydigt lycklig som den kunde varit.

För arbetet med att designa Zoes utseende och framtoning i samtida klädedräkt, se

Zoe del 2 – ett ”Eureka” vid namn Sophia

och

Zoe del 3 ”En Kvinnlighet av Episka Proportioner.

En bild säger mer än 1000 ord – Om Stilar för känslolägen


Ett kort inlägg från sjukbäddens kant

Jag har lekt lite med några olika stilar för att få fram vissa stämningar och känslolägen för storyboards som skildrar mer ett inre tillstånd än något annat. Här kan man se en variant. Motivet är karaktären Yakane, vars blodiga gärningar bland mycket annat renderat honom tvångssyndrom med avseende på renlighet. En trevlig ölkväll med vänner kladdade jag ner en snabb skiss mellan de gick till avträdet, och nyligen tog jag fram den igen för det här tillfället.

För en sådan bild är detaljrikedomen inte det viktiga, utan ställningen, stämningen. Yakane sitter hukad, inkrökt i sig själv, i ett slags krampaktig position. Man ser inte den handlingskraftige och kraftfulle mannen här, utan en böjd figur, berövad sin kraft. Skissen är rätt mörk, och jag tänkte att stärka det svarta för att få fram en slags kontrast, av mörka skuggor som svarar mot skuggan i Yakanes inre.

Jag sneglade som förut mot förebilden Frank Miller – ingen behärskar djup svärta som han grö i t.ex. ”Sin City”. Så jag avvarade alla gråskalor och tog fram en bild helt och hållet med svarta och vita fält, med ett undantag – Yakanes ärr och tatueringar som jag lämnade mörkt röda, för kontrastens skull. Regnet som vita streck och stänk framhäver det mörka och gör också bilden kall, som om regnet sticker som knivar mot huden.

Behandlingen gjordes snabbt, men resultatet är inte helt misslyckat. Inte som Frank förstås, men som en studie över hur man kan lyfta fram en stämning som är mörk och lite dyster, framhävande en annan sida av den utåt så starke Yakane är det en möjlighet – en väg framåt. Det ger en aning, man kan tänka sig resten av scenen för en Yakane som hukar i mörkret, i iskallt regn och söker tvaga bort den smuts han känner häftar vid hans själ.

Lite obilagda bilder 20111013


För min berättelse har lagts till i gallerierna, och kommer att ingå i bloggposter vad det lider. Det är enkla storyboards, en mer genomaarbet bild på den sköna Kati och andra blyertsteckningar.

 

Yakanes gäng, byzantinska stridsmän, väringar & knivdans…


Min berättelses karaktärer Yakane och hans vapendragare Jack är i början av sina resor i det bysantinskt inspirerade Aracanea, där förstnämnde dragit ihop en styrka legosoldater av vinddrivna existenser från lite varstans runt det sammanfallande imperiet.

Jag bestämde mig en dag för att rita en liten skiss där jag samlade några av Yakanes underlydande soldater för att få en känsla för var de kunde tänkas komma ifrån. Det här avsnittet är en av de mer realistiska, och därför gick jag lite snabbt till källorna, vilket kan sammanfattas som…

En liten bakgrund till legoförband i Bysantinska Riket ca 800-1300

Bysantinsk tung Scutatoi

Bysantinska soldater

I verklighetens Konstantinopel och det bysantinska riket var legosoldater ordningen för dagen, och flera berömda regementen sattes upp, mest berömt det s.k. Väringagardet från 900-talet, ursprungligen bestående av väringar eller variager, dvs de ruser eller svear som börjat konsolidera territorier i öst runt orter som Nygård (Novgorod). Många till kom efter att ryktet spreds om att kejsaren nere i Miklagård (Konstantinopel) betalade en för dem god penning och gärna såg armstarka karlar från norr för att tjäna i sitt garde. Varangoi, väringarna, kom senare att omfatta alla sorters tillresta ”Nordmän”, en tämligen vid definition som kunde omfatta alla nordeuropéer. De tjänade kejsarna väl och fick ärebetygelser och ett rykte för lojalitet och ståndaktighet i strid, och blev så småningom ett av de centrala förbanden bland tagma, de stående direktavlönade i den centrala rörliga hären.

Mot 1000-talets senare del kom dock många fler sorts legosoldater av skiftande ursprung  att mer och mer ta över som arméns starka förband, i takt med att riket skar ner på thema, de lokalt baserade avlönade arméenheterna. Dessa var mycket mer improviserade och lösliga förband, inte stående enheter, och kunde variera stort i effektivitet och sammansättning. Oftast var de etniskt homogena stridsgrupper av allierade och/eller underkuvade folk: turkar, stäppnomader från norr som kumaner och bulgarer, serber, kaukasier, armenier, normander från Sicilien liksom andra franker.

Den här processen skildras i min story. Dels finns det en motsvarighet till Varangoi i mitt Aracanea – de fruktade Ultimates (om varom mer skall skrivas senare). Yakane, som är en Mamluk tar dock det hela en bit längre genom att han kokar ihop ett legoförband med folk av alla möjliga folkslag. Endast duglighet och lydnad är måttstocken för den disciplinskadade Yakane.

Nedan ses hans adjutant Jack, en västerlänning från motsvarande Wales, en serb, en grek från Anatolien (motsvarande Turkiet) och en kaukasisk krigare från motsvarande Georgien/Abchasien när de står och ser kompetenta ut och stridsglada ut. Jag har gett dem övervägande bysantinsk utrustning, vars grundutförande är väl känd för mig och på vilka jag redan gjort vissa enklare skisser baserade på ett antal foton och bilder med tillräcklig autenticitet.

Tjoho, här kommer vi...

På lite traditionellt manér har jag satt dit prylar från olika länder för att visa på lite knasigt ursprung i blandningen av stilar. Jack har ett stort Claymore-svärd, hans knep för att verka mer skrämmande för sina motståndare. Milan från Raznien (=Serbien) med sin coola bandana och stoppade skydd spänner armborstet, Alexander har en klassisk tung fotsoldats sköld och rustning, och bakom står en Severier (typ Georgier) redo med bladen…För den sistnämnde tog jag lite härledning från en kul bild jag har på en kaukasisk dans…en knivig sådan.

Det blev ju en småkul konceptstudie i blyerts till slut, och en bra övning för framtida storyboards.

***************************

Några tidigare inlägg på temat avbildningar på bysantinska kläder och krigisk parafernalia, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/26/projekt-storyline-smoke-on-the%c2%a0water/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/18/projekt-storyboards-grekerna-retirerar/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/

—————————————————-

För mer om Varangoi, väringagardet, se t.ex boken ”The Varangians of Byzantium – An Aspect of Byzantine Military History”av Benedict Benedikz. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521217453/the-varangians-of-byzantium/)

Dick Harrison skrev om Harald Hårdråda, vikingakungen som började sin karriär som officer i den bysantinske kejsarens väringagarde i SvDs historieblogg. http://blog.svd.se/kunglighistoria/2010/04/19/harald-hardrade-i-grekland/

Tidningen Populär Historia tar upp väringarnas stridskonst i artikeln http://www.popularhistoria.se/artiklar/vikingarnas-stridskonst/

Bloggen Historiens Vingslag tog också upp väringgardet såg jag, med lite mer kött på benen än här http://historiensvingslag.blogspot.com/2010/03/varingergardet.html

Se Osprey Publishings kortfattade sammanfattningar med utmärkta illustrationer av periodens krigsmunderingar och metoder. På deras egen hemsida ospreypublishing.com finns bland annat:

Titlarna finns även tillgängliga på Amazon: sehttp://www.amazon.com/Varangian-Guard-988-1453-Men-at-Arms/dp/1849081794/ref=pd_bxgy_b_img_c,  http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-886-1118-Men-at-Arms-Heath/dp/0850453062 och http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-AD-1118-1461-Men-at-Arms/dp/1855323478/ref=pd_bxgy_b_img_c

Steve Jobs och iBleed – Apples mörka baksida


Med anledning av Steve Jobs död, förutsägbart åtföljd av enstämmiga hyllningar från hela världen över den store mannen osv osv, påminde jag mig ett inlägg som jag började göra research på i somras men som jag sedan lade på hyllan, eftersom en illustration till texten drog ut på tiden. 

Att ta upp den med anledning av Jobs död kommer utan tvivel att tolkas som ett försök att lägga smolk i bägaren på Jobs eftermäle, eftersom det anses ”oartigt” att påpeka en persons brister när de dött – orättvist, elakt mot de anhöriga och allmänt, tja hatiskt. Nå, må det vara så. Det är skillnad på kritik som är berättigad och näthat, och den förstnämnda förtjänar att levereras oavsett mottagarens tillstånd, eller icke-tillstånd i det här fallet. Eftersom den berör inte bara Jobs utan hela Apple.

Steve Jobs var förvisso en viktig och stor företagsledare, en nytänkare inom PR, marknadsföring och produktutveckling. Hans förståelse för och vidare syn på produkter, med inriktning på användbarhet, innovation och design förtjänar att berömmas och hållas fram som ett föredöme. Han var central i att göra Apple till det enormt prestigefyllda och symboltyngda varumärke det är idag. Hans speciella ledningsstil  -och filosofi, även om den också kunde störa väldigt många som samarbetade med honom, innebar dock att han var djupt engagerad i produktutvecklingen och fortsatte att ha nära  kontakt med företagets verksamhet, speciellt på den kreativa sidan. Han hade en känsla för det teatrala och framtidsoptimistiska, som bidragit till att göra Apples varumärke till ett av de viktigaste i världen och företaget till det näst högst värderade i världen.

Men.

Just denna nära ledningsform innebär också att Jobs måste bära ansvaret för Apples göranden, och inte bara formellt, utan högst personligt och moraliskt.

Utan Apple och Jobs skulle teknik vara någonting som bara nördar höll på med. Han hade en unik version: Att skapa teknik som var enkel att använda. Till varje pris. Det var nästan lite fanatiskt, men han lyckades. Det krävs någon som vågar ta de hårda besluten, säger [interaktionsdesigner] Zayera Khan

(http://www.dn.se/ekonomi/apple-utan-jobs)

”Till varje pris”. ”Hårda beslut”. Det låter alltid heroiskt när diverse skrivbordsnissar uttalar sig så om en attityd som är beredd att gå över lik för framgångens skull. Vilket Jobs, och Apple gjort, bokstavligt talat. Priset som Jobs och Apple har varit berett att betala är inte sina egna, utan sina lägsta underlydandes liv. Det är baksidan av de insmickrande omdömena från Apple som ett bolag med en särskild ”karisma och mystik” med ”passion för enkelhet och elegans” (http://www.svd.se/naringsliv/steve-jobs-hyllas-varlden-over_6528680.svd).

Efter sig lämnar Steve ett företag som bara han kunde ha byggt. Hans anda kommer alltid att ligga till grund för Apple”.

Översatt från Apples http://www.apple.com/stevejobs/

Den ”andan” har dock inte aktat sig för slavarbetsliknande förhållanden för dem som faktiskt tillverkar de apparater som byggt varumärket och Jobs förmögenhet. Apple har under flera år, och just under Steve Jobs direkta ledning, kritiserats för att tillämpa samma rovdrift på sina anställda på lägre nivå som vilket utsugarbolag som helst. Sålunda stationerade man ut sin tillverkning av mobiler och läsplattor till Kina och företaget Foxconn, till en diktatur utan fria fackföreningar där det är känt att bolagen har fria händer att driva på sina arbetare som slavar, och har därefter öppet och uppenbarligen struntat i att hålla in sina underleverantörer i frågor om arbetsmiljövillkor. 

I själva verket framgår det rätt klart att det är just Apples, av Steve Jobs personifierade, ständiga förnyelsehets och jakt på nya marknadsandelar som gjort att produktionstakt satts före allt annat. För några år sedan började en epidemi av självmord drabba Foxconns iPhone-tillverkning där arbetstakten varit så hög som 16 timmar om dagen vid bandet, och där arbetarna i praktiken hålls fångna innanför frabrikerna. När iPaden kom uppdagades det dessutom att  nya metoder som svårt förgiftade arbetarna infördes i tillverkningen – allt för att skära kostnader (se länkar nedan).

Hur tror någon att de stackars , företrädelsevis ensamma unga kvinnor från provinserna, som tog sitt liv när de inte klarade de omänskliga arbetspassen skulle känna det om man läste högt för dem ur Apples lilla dokument ”Apple Values”?

”We support each other and share the victories and rewards together. […] As a corporate citizen, we wish to be an economic, intellectual, and social asset in communities where we operate.”

Från ”The Apple Employee Handbook” se http://www.seanet.com/~jonpugh/applevalues.html 

På allt detta har Apple svarat undvikande, slingrat sig, försökt bortförklara eller förneka – men gång på gång tvingats medge missförhållandena. Någon uppfyllnad av humanism och omsorg har knappast präglat Apples låtanden och göranden där i öst. Och brasklappen, som hörts av de lakejer som pekar på att folk där ute ”iaf fått jobb” via Apple och Foxcomm är inget annat än fikonlöv för en rovdrift som de själva inte skulle vara beredd att utstå en dag ens. En cynisk uppmaning till konsumenterna att smeka sina leksaker utan att känna blodsstanken som stiger upp från den formgivna ytan. Det är det som gör att ”sörjande” nu flockas kring Apple stores för att sörja en guru utan att ge arbetarna i Kina en tanke.

Denna blogg avskyr inte Steve Jobs eller gläds åt hans död. Jobs var en visionär, och för de som har råd med hans företags leksaker har världen säkerligen blivit bättre. Men det är synd att baksidan av hans imperium inte uppmärksammades mer under hans livstid, eller att han aldrig agerade för att rätta till den exploatering som det vilar på.

Då hade man, vilket man inte kan nu, förutom en smart och driven affärsman med kommersiella visioner kunnat sörja en verkligt beundransvärd, medmänsklig och human makthavare, vars företag lyckades stå för något annat än att kränga mer, och snyggare, pryttlar till priset av anställdas utsugning och hälsa.

Stewart Lee säger det bättre än någon, vad som bör vara reaktionen när kommersiella företag eller deras representanter pratar om sin ”anda” och sina ”värderingar”

http://www.youtube.com/watch?v=GwH1fLEMDkY

————————————————-

Några pressröster om Steve Jobs död

Rapporterat i Media om Arbetsförhållandena i Apple-fabriker och Underleverantörer

Apples egen rapport i frågan om bolagets ansvar för produktionsförhållandena i Asien.

Bloggat och mer generellt om Apple

Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)


I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.

Gina Torres

Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.

Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.

Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.

I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.

Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.

Leonor Varela

TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra”  från 1999  En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm.  En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar.

En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål. 

Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.

Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.

Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.

”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/). 

Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.

Några stillbilder från ”Cleopatra”

Monica Bellucci

Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.

Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)

Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men  allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.

Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.

Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.

Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.

Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.

Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.

 Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra

Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”


 

Lindsey Marshal

Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”.  Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.

Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.

Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.

Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när  kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.

Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”

http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0

Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär.  Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).

Till skillnad från t.ex.  Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock  inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.

Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”

Kim Kardashian

I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.

Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).

Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.

Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.

Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.

*******************

Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.

Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.

←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”

 

———————————————–

Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.

Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)

TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.

Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,

Slutligen en liten uppdatering.

I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se

Moderna bilder av Kleopatra – Filmstudiornas guldålder (del 2)


Hur Våra Moderna bilder av Kleopatra Färgats av Filmens Värld är temat för denna andra del om gestaltningen av den gudaförklarade drottningen. Men också om hur samtidens konventioner kommit att smitta av sig för hur man porträtterar hennes komplexa karaktär.

Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.

Vivien Leigh

En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna.  Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt. 

Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.

Rent utseendemässigt har man vitifierat  den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.

Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.

För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).

Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”

Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/

Sophia Loren

Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.

Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.

Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den  om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.

I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.

Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.

Trailer till ”Due notti con Cleopatra” 

http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ

Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.

Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.

Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra” 

Elizabeth Taylor

Elizabeth som drottning Kleopatra i ”Cleopatra”

Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.

En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.

Trailer till ”Cleopatra”

http://www.youtube.com/watch?v=NGDyZHlHklo

”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.

Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.

Några stillbilder ur ”Cleopatra”:

Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.

I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.

————————————–

←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’

Klicka för nästa del → 

Moderna bilder av Kleopatra:  Nya varianter i medial korsbefruktning

%d bloggare gillar detta: