Kategoriarkiv: Rustningar /Armor
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Byzantine Warriors, a return (5)
Halvvägs tillbaka från grova datorproblem i december kommer den sista delen från sensommarens övningar i snabbare målande med vattenfärger (gouache) med bysantinsk inspiration.
Bilden föreställer Mikaleos Synadenos, arvsprins i Aracanea, mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, klädd i stridsmundering. Hans lillebror Ioannes Synadenos avbildades tidigare i del 4 i denna svit (se också tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). Mikaelos är en avgjort mer sympatisk figur, om än hukande i sin dominerande faders, kejsaren Elias II Synadenos skugga, och sedan födseln något av ett paradobjekt att förevisas för rikets undersåtar.
Mikaleos underliggande teckning var i en mening den som kom först, i meningen att den har haft flera års design bakom sig för att fånga det sökta intrycket. Ett antal böcker såväl som källmaterial från mitten av 1100-talet t.o.m. 1400-talet har fått ligga till grund, och ett antal kladdar gradvis mejslat fram vad jag sökt efter, både ifråga om val som framhävde Mikaelos personlighet och den tid han rör sig i.
För den underliggande skissen gick jag varsamt och gradvis fram från lätt blyerts till tuschteckning i sepiabläck m doppad metallpenna för att inte snubbla på någon av de många detaljerna. Idén var att avbilda tronarvingen Mikaelos i en rustning som både återger sin tids senaste framsteg, men som också är tydligt arkaiserande, i meningen att den behåller element som för en praktisk stridsman för länge sedan fallit ur bruk. För hans utseende studerade jag grekiska byster, speciellt en av Perikles.
Mikaelos mundering är som synes en blandning av delvis motstridiga impulser. Den innefattar utdaterade element som de långa pteruges av läder som går tillbaka till äldre numensk kejserlig tid. Likaså är hans utsirade kroppaskydd av härdat läder utåt utformat för att minna om de antika muskelharnesken: men skenet bedrar, för på insidan är det en slags coat-of-plates, försedd med överlappande metallband, av nyaste exklusivt snitt. Hjälmen, smidd i ett stycke, är likaså modern. Hans bär en kavallerists hela beväpning med lans, svärd och sammansatt båge och koger på sin person, och skölden av droppformat snitt i en sele på ryggen.
Själva målningen lät dock vänta på sig, och kom först sent under hösten efter att alla andra bilder i denna svit färglagts. Jag ville vänta med denna för att få upp rutinen och komma närmare att få min idé om denna viktiga karaktär att skina igenom.
Efter test av flera färgskalor valde jag den blå-gula, i kombination mot varmare bruna nyanser. Färgtuberna plockades fram, och de grundläggande färgerna lade på det bruna tuschet. Att lägga på den här sortens grundmålning går numera tacksamt rätt snabbt. Det var de senare lagren, med sina mörkare och högdagrade nyanser som skulle komma att bli utmaningen – som vanligt.
Efter grundmålningen kom alltså det mer tidsslukande arbetet med att dels lägga på skuggade och belysta nyanser utan att förstöra grunden, och de många detaljernas skiftningar. Jag försökte att göra det så mycket jag kunde utan att ta till andra hjälpmedel – till slut tog jag dock också lite Uni Posca vitpenna till hjälp för de starkaste ljusreflekterande metalldetaljerna.
Och så blev det hela någorlunda klart. Jag hade redan siktat på att göra inscanningen, alltid ett problem med min utrustning, till en feature istället för en bugg, och scannade in bilden både som dokument och som ett foto, och la helt enkelt ihop de två varianterna, den ena ljusare respektive mörkare än originalet, och lät dem mixas ihop för att ge maximalt uttryck för de färgskiftningar som är på det målade originalet. Jag är försiktigt nöjd – det är nog den klart bästa i serien, men kunde fortfarande haft en mer varierad och nyanserad färgskala. Jag måste överkomma min tvekan för att blanda in fler färger och skiftningar i t.ex. de skuggiga delarna. Men hursom – ett fall framåt, och det ser iaf. ut någorlunda som jag tänker mig den högborne Mikaelos Synadenos, blivande kejsare för det Arakanska Riket.
Byzantine Warriors, a return (4)
Vattenfärgsmålningarna av bysantinska stridsmän kom under sommaren in på hur en kejserlig prins i stridsmundering kunde te sig
Övningarna i snabbare målning, med motiv hämtade från mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, fortsatte med en liten sidoblick på hur någon av rikets högsta personer, som en medlem av den kejserliga familjen, skulle kunna te sig i krigsmundering (se tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). I mina berättelser finns, förutom kejsaren själv, två prinsar som tar aktiv del i stridshandlingar och anför män på fältet. Den yngre av dem, Ioannes Synadenos, kom att bli mitt första motiv. Såsom den andre i ordningen efter tronarvingen, brodern Mikaelos, är Ioannes riden av ett tydligt lillebrorskomplex, och jag tänker mig honom som i behov av att markera sin ställning i både åtbörder och utstyrsel gentemot omvärlden.
Förarbetet, som nu närmast blivit standard, fick utgöras av ett utkast i blyerts för själva grunddesignen och fastställandet av de olika (och konfirmerat tidstypiska) elementen, med en påföljande linjeskiss i sepiafärgat bläck som underlag för själva målningen.
Den era som skildras i bilden ska motsvaras av epoken ca 1280-1300 vår tid. Det var en tid då Bysans stod under påtagligt inflytande från utländska, särskilt västliga, påfund vad gäller militär kultur och utrustning. Här illustreras det med en kombination av typiska, för att inte säga något arkaiserande bysantinska rustningsdetaljer, med mer västligt influerade element. Således bär Ioannes, utöver ett traditionellt förgyllt fjällpansar över en kejserligt utsmyckad tunika, en coat-of-plates eller metallförstärkt harnesk överdragen och sammanhållen av läder och tyg. Det var en typ av rustning som blev vanlig i väst under andra hälften av 1200-talet och som Ioannes tveklöst skulle kommit i kontakt med.
Innan själva målningen gjorde jag åter ett färgtest i akvarell för valet av kulörer. Den drogs till en blå färgskala, eftersom färgen enligt källorna utmärkte en sebastokrator, en titel som under det kejserliga huset Palaiologos tid (1259-1453) framför allt gavs till framstående medlemmar av den kejserliga familjen.
Jag föll för den mer genomgående blåa och ljusare av utkasten som bas för färgerna: förutom att passa med Ioannes hävdelsebehov erbjöd den också utmaningen att få de olika nyanserna att skilja sig åt mellan de olika plaggen med liknande färg. Sålunda blev det dags för vattenfärgerna.
Själva målandet gick ganska smidigt och tog totalt ca. en arbetsdag, vilket måste anses som acceptabelt med tanke på detaljerna, vilka också i några fall förstärktes med polychromos färgpenna.
Scanningsfasen kom dock som befarat att erbjuda problem. Det faktum att målningen gjordes i tämligen ljusa och närliggande kulörer innebar mer efterarbete än önskat, eftersom scannern inte oväntat fick svårt att rätt fånga övergångarna mellan de semitransparenta nyanserna: valet stod mellan mer levande färger som då såg grovkorniga och rastrerade ut, eller en mjukare men matt, livlös färgskala. Det här åtgärdades delvis genom att som tidigare helt enkelt ta två inscanningar i lite olika läge och lägga ihop dem, med vissa justeringar av matthet och ljusstyrka.
Nåja – det var iaf givande som ännu en övning, och Ioannes ser rimligen ut som man kunde föreställa sig honom inför krigståg. Närmast på tur för konterfej stod hans äldre bror Mikaelos.
Byzantine Warriors, a return (3)
Sommarens tusch+vattenfärgsövningar fortsatte med ännu en byzantinsk väring, denna gång beväpnad med dessas klassiska vapen tvåhandsyxan och i full krigsmundering.
Den tredje av mina övningar för att förbättra handlaget och framför allt farten på illustrerandet med vattenfärger på sepiabläckskiss fortsatte direkt från den föregående (se till vänster), med ännu en bild på en nordiskättad väring, i tjänst hos mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till den bysantinske kejsaren i Konstantinopel (se tidigare inlägg i serien, del 1 och del 2).
Den första bilden fokuserade på en krigare i dennes mer ”normala” funktioner dvs som vakt i palatset eller stadsmurarna, eskort genom staden eller andra av de uppgifter som väringagardisterna fullgjorde i fredstid. I den andra ville jag däremot illustrera hur jag tänker mig ultimates, mina väringar, när de drar ut i fält medföljande kejsaren, i full krigsmundering. Utkastet och den på denna baserade sepiaskissen kan ses nedan.
Ultimates liksom sina förlagor väringarna är enheter som slåss till fots likväl som till hästryggen – deras klassiska vapen, den stora yxan är t.ex. ett utpräglat fotstridsvapen. Denne gardist är rustad motsvarande den övre delen av skalan av bysantinsk rustning – förutom brynja såväl arm- som benskydd av stålskenor, och över bålen en klivanion eller lamellrustning. För den snabba påmålningen valde jag klassiska färger i en skala från röd över till purpur för att visa på anknytningen till kejsaren.
Återigen blev resultatet en mix av fall framåt och vissa frustrerande tillkortakommanden – som kunde förväntas av en övning. En acceptabel representation av ringbrynja fortsätter att undfly mig, medan övriga metallskydd ser mer och mer ok ut. Brist på precision i penselföringen gör ännu ljusskiftningar och skuggor i kläder och andra detaljer väldigt rudimentära, men det tar sig sakta, såtillvida att färgerna blir mer konsekventa över hela bilden.
Byzantine Warriors, a return (2)
Serien av snabbmålningar av bysantinska krigare med sepiatusch och vattenfärg fortsätter med en bild inspirerad av väringagardet.
Sommarens övningar med linjeskisser i sepia fortsatte med ett par snabbmålningar inspirerade av det berömda gardet av väringar, först betecknande främst svenskättade vikingar, senare nordeuropeer av mer skild härkomst. En grupp av dessa tjänstgjorde som elitsoldater och livvakter åt den bysantinske kejsaren i Konstantinopel efter andra hälften av 900-talet och framåt, de s.k. varangoi eller väringagardet. Väringagardets framväxt var en historisk utveckling som närmast var oundviklig med tanke på Bysans geografiska läge och relationer med det nyligen etablerade Rus-riket i nuvarande västra Ryssland, Vitryssland och Ukraina, och har därför en direkt motsvarighet i mina berättelses värld Aratauma.
Där verkar ättlingar och nya rekryter från nordens länder i elitstyrkan Ultimates, vilka tidigare varit föremål för ett inlägg här på bloggen, apropå en bild jag ritade och färglade föreställande deras ledare, Valdemar alias Volodymir, också känd som Monomakhos, ”envigaren” (se inlägg här).
Till skillnad från den förra redovisade bilden av en angeliaphoros-krigare (se posten ”Byzantine warriors…(I)), gjorde jag här ett fullständigt utkast i lätt blyerts vilken sedan ritades om i sepiabläck, främst för att ha en klar idé om design och historisk korrekthet i klädedräkt och andra detaljer.
Vapnet väringen på bilden bär över axeln är en s.k. romphaia, ett slags mellanting svärdsliknande yxblad monterad på en stång av manshöjd. Vapnet är omnämnt i källorna och skall ha använts av gardesenheter i Bysans, men det finns en debatt om hur långt bladet respektive dess stång var både i sig och i relation till varandra.
När det så kom till målningen kan konstateras att den tillkom lite snabbare än i första bilden, dels för att färgskalan är enklare, men också av tilltagande vana.
Ringbrynjan utgör fortfarande ett problem: den tillkom nu mycket snabbare men är fortfarande väldigt enkelt gestaltad. Högdagrar, färgskiftningar liksom andra finare element är fortfarande väldigt rudimentära, vittnesbörd om min obefintliga penselföring. Inscanningen fortsätter också att kräva en del efterarbete för att återge färgerna rätt. Här blev det också tydligt att scanningen också gör färgövergångarna hårdare och grövre – det är något med den halvtransparanta färgen och balansen i kontrast som inte blir bra. En lätt oskarp mask och justering av färgbalansen behöver nu göras för varje gång, vilket lite förtar poängen med att måla snabbare, vilket ju är syftet.
Byzantine Warriors, a return (1)
En ny serie av bysantinska krigare i snabb teknik med sepiatusch och vattenfärg.
Nyligen gjorde jag en serie övningsbilder för att pröva kombinationen av uttunnad sepiabläck för en skiss som sedan målades över med vattenfärger. Det hela handlar om att någorlunda snabbt, från en så enkel skiss som möjligt, belagd med i uttunnat sepiabläck (som blir brun snarare än svart på papperet) övergå till att måla bilden med vattenfärger. Förhoppningsvis kan skissen så småningom utföras mer eller mindre direkt i sepiabläck med ett åtminstone tolerabelt slutresultat. Målet för allt det här är att minska framställningstiden för handmålade serier av illustrationer på gemensamma teman, i samma stil som min design av fantasy-dvärgkrigare (se post), vilka dock färglades digitalt.
De valda motiven är åter sentida (post-1150) krigare från det bysantinska (eller östomerska) riket, vilket motsvaras av mina berättelsers Aracanea. Således är bilderna en sorts historiska illustrationer, med vissa krav på detaljer och exakthet.
Först att bli färdig var ett motiv som redan avbildats i två tidigare poster (se post 1 och post 2), nämligen en Angeliaphoros, av de s.k. ”Ängla-budbärarna”, en utvald elit som användes som budbärare och agenter under tidigbysantinsk tid. Eftersom jag var bekant med designen kom den underliggande skissen med linjerna snabbast i det här fallet.
Sedan var det dags för målning med vattenfärger av mer täckande typ – alltid den svåra delen eftersom min penselföring lämnar mycket att önska. Med start i ljusa kulörer med mycket vatten lades lagren på varandra.
Ringbrynjan var den stora utmaningen, och kom också att lämna mig mest påtagligt otillfredsställd: det känns som långt kvar innan min teknik verkligen kan skapa intrycket av metall. Jag valde också inte rätt penslar ursprungligen, utan gick på med för stora storlekar. Min bristande kontroll över vattnets dynamik visade sig också och gav upphov till partier där tonerna ser vattniga och utspädda ut. Det hela är en blandad kompott av delar och ett intryck som är OK och ger en ungefärlig idé, men inte så tja, coolt som man skulle velat eller realistiskt avbildat som jag skulle önska.
Jag fick också vika mig för behovet av viss digital behandling, eftersom inscanningen som vanligt var ett problem med färger som blev antingen för ljusa och grälla alternativ för fläckiga och nedsmutsade vilket krävde behandling för att återges såsom bilden ter sig på papperet. När man väl börjar är det dock svårt att sluta, och lite snäll uppstädning kring kanterna fick också sällskap med viss ljusbehandling i form av burn/dodge-verktyget. Lite av ett nederlag ärligt talat, men jaja, all övning ger färdighet och allt det där.
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.
Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.
Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.
Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.
En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
En Silahtâr – ”Vapenbärare”
En illustration inspirerad av de krigiska och fruktade mamlukerna, korstågens och mongolernas besegrare, intar platsen i ännu en bakåtblick till de främsta föremålen för mina historiestudier sedan 25 år.
Mamlukriket och Ilkhanatet, ca år 1300 AD
Mamlūk (مملوك) Arab. ”egendom”, ”en som ägs” är ett generellt begrepp inom den historiska muslimska världen för en slav som tränades och utrustades för att bli en krigare. Slavväsendet inom Islam, som i betydande utsträckning skiljer sig från t.ex. antikens och det tidigmoderna slaveriet i västerlandet, medgav att slavar kunde ges betydande makt och beväpnas en masse för att bli instrument för sin herres vilja. Mer specifikt har det också kommit att beteckna de regementen av slavkrigare som tog makten över Egypten, Syrien och Arabiska halvön mellan 1250-1517 VT och bildade det s.k. Mamluk-sultanatet. Dessa besegrade under sin glansperiod alla fiender som de stötte på: de kastade slutligen ut korsfararna från Levanten (1291), slog tillbaka mongolerna ända från deras första möten med dem (Ain Jalut 1260) samt framgent, och satte skräck i såväl beduiner, armenier, turkmener, sudaneser och alla andra som hade oturen att tvingas dra i fält mot dem.
Med inspiration från mamlukerna skapade jag den första och grundläggande av de motsvarigheter till vår värld som sedermera växte ut till A’ratauma, ”Tvillingvärlden” där mina historiskt inspirerade berättelser utspelar sig. Jag kom s.s. att kalla ”mina” mamluker för silahtâr, ett persiskt uttryck som betyder ungefär ”vapen-bärare”. Och som för att illustrera det passande i namnet, gjorde jag en slags grundbild för hur en reglementsenligt utrustad silahtâr/mamluk skulle te sig under den period, motsvarande sekelskiftet 1300 VT, som är i fokus.
Ett av mamlukernas många särdrag (i kontrast mot hur såväl historiska som på historien baserade fantasyframställningar av medeltida arméer felaktigt brukar skildras) var att de från barnsben obönhörligt tränade slavkrigarna kontrollerades via återkommande mönstringar (a’rd) både i fråga om kompetens med vapen och att de hade korrekt, reglementsenlig beväpning och utrustning. I min grova skiss drog jag ur källorna för hur en silahtâr/mamluk skulle ställa upp inför fältexpeditioner. Mamlukerna utgjorde ett slags amalgam av beridna bågskyttar och tungt rustade chocktrupper. Deras beväpning innefattade såväl den tunga sammansatta bågen som svärd, sköld och stridshammare för närstrid mot tyngre rustade motståndare. Skissen ger en idé om hur alla dessa bars.
Lite färg sattes på den skissen för ökad klarhet och för att framhäva detaljer som förekomsten av s.k. tiraz-band på ringbrynjans ärm, vilken visade på ens regemente eller herre, såväl som märket på pilkogret, ett s.k. rank, ett system unikt för Mamlukriket som betecknade krigarens eller dennes ägares ämbete eller position. Två korsade svärd torde beteckna att denne krigare tjänar under Amir Silah, ”vapenherren”, en av de högsta befälhavarna i riket med ansvar för de kungliga arsenalerna.
Senare, i samband med arbete med andra bilder, satte jag mig före att göra den där färglagda kladden någorlunda ”klar”. Mönster och materialtexturer liksom utsmyckningar typiska för perioden målades in. Således tycktes den vara i det närmaste färdig, såtillvida att den uppfyllde sitt syfte att ge en någorlunda korrekt utgångsbild av hur en silahtâr/mamluk skulle te sig. Det var inte meningen att vara mer än så.
En av de krävande, och också bästa sakerna med att fortsätta lära i livet, är chansen att vinna i insikt, och förbättra det man gör – och har gjort. Vidare studier genom åren att gett för handen att mamlukerna var mer ambitiösa i utrustningen av sina krigare än vad som fordom antagits.
Tydligen var den ringbrynja (alternativt lamellskydd, vilket också var vanligt) som jag förvisso korrekt antagit var det grundläggande skyddet iaf. på 1300-ta
let inte nog: källorna pekar på att mamluk-krigaren skulle ha ytterligare skydd på bålen, troligen för att stå emot beskjutning från t.ex. mongoliska bågar. Finnandet av hundratals uppsättningar av harnesk i läder och metall i arsenaler från provinsen Damaskus från tiden ifråga, har belagt detta. Sålunda gjorde jag i efterhand några skisser och studier på hur dessa skydd, som var tämligen sofistikerade varianter på harnesk i limmat och hårdkokt läder, både med och utan kompletterande metallförstärkningar, kunde se ut.
Eftersom min grundbild således var blivit inaktuell för sitt syfte stod valet mellan att göra en ny, eller modifiera den befintliga. Lättjan gav fördel åt det senare, och när lusten att åter skapa återkom ritade och målade jag således om bilden och lade på ett harnesk av den typ som en korrekt, fullt utrustad silahtâr/mamluk skulle bära om han inte ville bli skjuten full med hål av sina motståndare. Eller få smaka piskan för att inte ha klarat mönstringen.
Stridsrustad kunglig Silahtar, mawali al-Sultan
Så ser i dagsläget grundutförandet av en silahtâr/mamluk ut för min syn. Det fanns ännu mer tungt beväpnade och rustade mamluker, men detta är vad som utgjorde standardkraven för de många, tusentals man stora elitregementen som mamlukernas sultaner och de högsta amirerna (befälhavarna och guvernörerna) satte upp. Det måste ha varit en skakande syn, att stå på fältet och se rader av tusentals av de där till tänderna beväpnade och välutrustade ryttarna, från barnsben tränade i krigets alla konster och drillade att agera som väl koordinerade enheter, närma sig. Deras träning och beväpning skedde också till en ofantlig kostnad: källorna visar tydligt att den ekonomiska nedgång som drabbade Egypten och mamlukerna som grupp i synnerhet efter Digerdöden 1348 var en av huvudorsakerna till att mamlukernas modell för uppsättandet av arméer på basis av en elit av topptränade och välutrustade krigarslavar inte kunde leva upp till sin glansdagars nivå, varken ifråga om antal eller kvalité.
För snart 9 år sedan planerade jag en serie bloggposter som skulle handla om mamlukerna med målet att skriva den definitiva introduktionen på svenska över detta märkliga och fascinerande fenomen. Saker kom dock i vägen, och materialet låg och ligger ännu kvar i utkast-mappen. Många skisser och teckningar har gjort sällskap till de många fyllda anteckningsböcker som kommit ur de tusentals sidor böcker och forskningsrapporter på ämnet som insupits och alltjämt intas sedan dess. Kanske tar jag tag i det igen – tiden får utvisa.
Se andra inlägg på inspirerade av mamlukerna och deras märkliga kultur under kategorin
”Mamluk”
För en introduktion om Mamlukerna, se webbsidor som t.ex.
- Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk samt https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk_Sultanate_(Cairo) och eller de mindre svenska motsvarigheterna, https://sv.wikipedia.org/wiki/Mamluker samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Mamluksultanatet_(Kairo).
- bloggen http://the-mamluk-faris.blogspot.com/
- En utmärkt resurs för att läsa på en mer seriös akademisk nivå om Mamlukerna finns allmänt tillgänglig hos University of Chicago http://mamluk.uchicago.edu/
- Jewish Virtual Library http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/judaica/ejud_0002_0013_0_13118.html
Några böcker och artiklar på temat, av vilka några finns utlagda på Google books:
- David Ayalon, nestorn bland forskare på ämnet genom sina banbrytande ”Studies in the Structure on the Mamluk Army” del I och II, i Bulletin of the School of Oriental and African Studies, University of London, först publicerade 1953. Vol. 15, No. 2 (1953), pp. 203-228, publicerade av Cambridge University Press. Se också hans ” The Mamluk military society” – finns på google books http://books.google.se/books/about/The_Maml%C5%ABk_military_society.html?id=FY5yAAAAMAAJ&redir_esc=y
- Linda S Northrop ”From Slave to Sultan” – finns att läsa på Googlebooks http://books.google.se/books?id=DivRsJGJaKwC&pg=PA185&lpg=PA185&dq=ayalon+mamluks&source=bl&ots=O_qUHgkbbz&sig=d7Z84Ht5xTzTkxiBiv54ogMgaUU&hl=en&sa=X&ei=F3ylT5PUK6qK4gT7xbC6CQ&redir_esc=y#v=onepage&q=ayalon%20mamluks&f=false
- Amalia Levanoni ”A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāṣir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341)” AJ Brill1995, samt ”Why was the Halqah in the Mamluk Army not Dissolved When It Reached Its Nadir?” som finns på nätet, hos University of Chicago: http://mamluk.uchicago.edu/MSR_XV_2011_Levanoni_pp37-65.pdf
- Reuven Amitai-Preiss (1995), Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281, Cambridge University Press, ISBN 0521462266.
Corinna i Alla Drabbningars Moder (2) – färgläggning, skuggning mm.
Arbetet fortsätter med min slagfältsscen där hjältinnan Corinna och hennes Stridens Systrar drabbar samman med min berättelses fantasymongoler i det blodiga Slaget på Eldfälten.
Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia
När vi senast lämnade den här teckningen (se föregående inlägg) hade den överförts till sepiatoner. Dessa fungerar bättre för målning eftersom linjerna blir mer nedtonade: speciellt om man gjort ansatser till skuggning och mjuka toner flyter dessa in i övermålningen bättre. Det gäller speciellt om man målar med överlagringsteknik, vilket var det som låg närmast till hands för den här bilden.
Här visade sig snabbt en av nackdelarna med att ha grundbilden samlad på en och samma teckning där de olika skepnader överlappar varandra på flera plan. I praktiken kan de därmed inte säras på och målas oberoende av varandra, och i en så pass gyttrig och kaotisk scen med många skepnader blir gränsdragningarna mellan mängden färglagda ytor snabbt en oöverskådlig historia. Men det var bara att bita ihop. I fem ovanpåliggande lager hittades de rätta tonerna för de ingående figurerna.
Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger
Förutom gränsdragningsproblemet dras överlagringsteknik med att mängden lager man måste lägga på för att hitta rätt nyans tenderar att öka – iaf. som jag gör det. Efter ett tag känns det som om man målat samma bild ett dussin gånger, och träsmaken börjar sätta in. När man fått nog av den grundläggande färgstrukturen börjades det därför att ta in detaljer som inte varit där i den underliggande bilden, och som lades på den kombinerade färglagda teckningen i flera lager.
Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer
De detaljer som åsyftas framgår av ovanstående: det är sådant som brodyrer, textilmönster, ringbrynja, metallblänk, med mera. Mycket, som t.ex materialskiftningar i läderdetaljerna (utförd m.h.a. av ”moln”-verktyget) handlar om textur som sedan kommer fram när skuggningar läggs på – vilket också blev nästa steg.
På färgbasen lägger man då på de ljusskiftningar som ger den målade bilden liv och volym. Först ut är skuggor av olika slag: kärnskugga, kastad skugga, fördjupad svärta mm. samt reflekterat ljus, högdagrar, ljusskiftningar och belysning i över ett halvdussin lager. Skilda från den underliggande bilden ser dessa lager av ljus och mörker ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager
Härnäst var det dags att skifta fokus till miljön. Först marken under de stridande: Jag tog ett ”sand”-mönster och lekte med det, lade på skuggningar, teckningslager och intensitet för att få fram ett slags stenigt grus som gick att mångfaldiga. På det lades några tåliga grästuvor gjorda med GIMPS ”gräs”-penslar, skuggade och försedda med konturer.
Härnäst, och viktigare, var himlen. Det avbildade Slaget vid Eldfälten tar sitt namn från den blåsiga, grästäckta slätten och sluttningarna norr om staden Nasirah, som Corinna sätter eld på för att hindra sikt och rörelsefrihet för den talrikare fienden. Bakom de stridande skall alltså en mörk rök fylla himlen, och väldiga eldslågor slå upp. Med ”moln”verktygets hjälp skapades en struktur som sedan lades på och formades ovan en uppförstoring av en skogsbrand i… Australien tror jag det var, för att få den rätta oregelbundna tjockheten. Eldslågorna lyftes från en annan bild av en skogsbrand, ritades av och stoppades in framför molnen.
Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken
Eld är snyggt och effektfullt – men orsakar alltid en massa extraarbete eftersom det lyser och får omgivande färger att skifta. I det här fallet är elden på avstånd, så effekten måste vara nedtonad. Först fick man jobba med mjuka övergångar på de övergivande molnen. Men en så stor eld i en mörk omgivning skulle inverka även på figurerna i förgrunden – de närmast berörda konturerna syns som ljusa markeringar ovan. Det här påkallade också ett återvändande till figurernas färglager, belysning och skuggning för att återspegla effekten av eldskenets belysning.
Möjligheterna att lägga på mer och mer detaljer i en så pass mångskiftande bild är egentligen oändliga och många fler tillägg och justeringar kom till under arbetets gång, och infogades i bilden före färdigställande – t.ex. dammet som de galopperande hästar som bär Stridens Systrar rör upp. Till slut börjar man dock få nog – då såg bilden ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd
Det är lustigt hur en sådan här bild tar en med på en resa, och man vet inte riktigt var man hamnar. Den här blev inte alls som jag först trott: från de första lite vaga tankarna på Corinna mitt i striden med flygande lockar i någon slags serietidningsstil med suddiga konturer utvecklades den till en myllrande scen från ett medeltida fältslag i mellanöstern, väl underbyggd av research och realistiskt och autentiskt återgiven. Förhoppningsvis har inte all dynamik och rörelse i bilden försvunnit under lagren av detaljer.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”: de med figuren Yakane skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning
En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.
Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.
Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.
Under en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.
Innan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.
Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask
I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.
Corinna m turkiska höga nomadstövlar
Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.
Design Corinnas kaftan/vapenrock
Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.
Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.
Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.
Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck
Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.
Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.
Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia
Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”, de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
——————————————————-
¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.
- Se om ( och besök) historiska muséets utställning om Massakern i Visby 1361: http://historiska.se/utstallningar/massakern-vid-muren/
- Se Veronica Fioratos bok ”Blood Red Roses”, utgiven av Oxbow Books 2007. Den finns att köpa i bl.a. Amazon
Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Vikingar, Ruser och Väringagardet
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Ultimates
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos – en bild tar form
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
- http://sciencenordic.com/what-vikings-really-looked
- http://www.vikingrune.com/2014/03/viking-hairstyles-is-ragnars-haircut-historical/
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
Bysantinska Krigare (1) – En Befälhavare för Aracanea
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
Krigets Odjur får färg
En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.
Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).
Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask
Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.
Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.
Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
De Spanska Härjarna – del 2
Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.
Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.
Almutamers – mina egna Almugávars
I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.
Den första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.
Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.
Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.
Almutamers blyertskisser
Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.
Perpunt – stoppat läder för bål
Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.
Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.
Almutacen
När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.
För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.
Över en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.
Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.
Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.
Vid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.
Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.
Almutamers Collage
Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.
———————————
← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
De Spanska Härjarna del 1.
Den som inte kommer iväg på semester får istället ägna sig åt utflykter i sinnet. Senaste tidens läsning har sålunda fokuserat på det medeltida medelhavet – och på det sätt som tvångsklottraren funkar också gett upphov till några teckningar och färgläggning av skisser.
Först av alla, en märklig spansk företeelse kallade… Almogávars.
Almogávars betecknade ursprungligen band av soldater rekryterade bland den härdade befolkningen från bergen i norra Iberiska halvön, inte olikt andra höglandskrigare som skottarna, gascognarna/baskerna och Bysans akritai. Såsom hemmahörande i en delvis laglös och krigisk ursprungsmiljö hade de rykte om sig att vara benägna på lokala småkrig, oro och våldshandlingar, vilket kan ha varit motivet för deras namn, vars rot tros vara arabiska المغاور al-mughāwir, vilket ungefär betyder ”Upploppsmakare, Orosstiftare”.
Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna
Som en avvikelse från den dittillsvarande utvecklingen i Västeuropa, som framemot 1200-talet dragit starkt åt att hävda rytteriets vikt på slagfältet och förband dessa med adeln, den högsta samhällsklassen, tog monarkerna i Kastilien-Leon och Aragon-Katalonien, och senare även Portugal, villigt chansen att binda Almogávars band av fotsoldater till sig och mönstra dem för sina krigståg. Från slutet av 1100-talet och framåt finner vi därför regelbundet almogavers i de iberiska kungarnas tjänst, först mot morerna i södra Spanien och sedan vidare.
Almogavars i majorcas erövring ca 1230
Överallt visade sig almogávars trots sin lätta utrusning och blygsamma ursprung vara mycket effektiva mot en mängd olika motståndare, från fientligt infanteri till arabiskt rytteri, tunga feodala riddararméer, turkiska nomader och östeuropeiskt kavalleri. Under sina kampanjer blev de mer och mer organiserade, så att tids nog hela expeditionsstyrkor på tusentals almogavárs, understödda av egna beridna enheter, kunde sättas in i krig.
Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet
Fastän de verkade för alla de spanska monarkierna kom almogávars att få en speciellt viktig roll i den Aragonska kronans expansion österut i medelhavet, då almógavars kom att utgöra en viktig komponent i alla konflikter med koppling till inte bara kronan utan också katalanska kommersiella intressen. Deras slagkraft blev känd för det vidare Europa när Sicilien kom under aragonska kronans makt efter 1280, vilket ledde till de s.k. ”Sicilianska Aftonsångs-krigen” (1282-1302), då de starkt bidrog till att slå tillbaka den franska invasionen av Aragón 1284-1285, framgångsrikt försvarade Sicilien och så när erövrade södra Italien från de angevinska kungarna av Neapel.
Tidskorrekt raggiga men glada Almogavar-lajvare
Det bör noteras att almogavars inte var någon homogen grupp. Flerdelen delade en viss gemensam kultur från sina högländer, men de kunde stamma från herdar, förrymda slavar, skogsmän, avdankade knektar, jordlösa bergsbönder med mera. Deras etnicitet var antagligen övervägande aragonskt, men där fanns också basker, katalaner, occitaner, andalusier mfl. En betydande andel var av muslimsk eller blandat ursprung, och de fortsatte att inkorporera folk där de for, så att italienare, greker, slaver och turkar kom att inlemmas i deras led. Deras identitet som självständiga krigare, inte underställda feodalherrar, var det som gav dem motivation och gruppsammanhållning, det och den legosoldatskultur som de bar med sig från sin rekryteringsregion i takt med att nya generationer av män kom iväg på krigståg.
Även om de alltid behöll vissa trohetsband till Aragonien började kompanier av almogavars framemot 1300-talet att bete sig allt mer självständigt, och snart nog hade de gjort sig bemärkta över hela medelhavet som skickliga och hänsynslösa legosoldater, vars göranden och deltagande i krig kom att inverka stort på flera staters utveckling. Speciellt allvarligt blev deras inblandning i det Östromerska/bysantinska rikets politik från 1303 och framåt.
Almogavars krigståg i Bysans på 1300-talet
Almogavers kom österut efter de sicilianska krigens slut i jakt på ett krig att ägna sig åt, och det hårt pressade Bysans muslimska fiender erbjöd en from förevändning till det. Saker började först väl, med flera otippade segrar i Mindre Asien: men sedan kom de efter övergrepp mot den grekiska befolkningen på kant med sin uppdragsgivare. Efter ett ömsesidigt utbyte av massakrer och förräderier satte de av, besegrade några av småstaterna på grekiska halvön och upprättade helt sonika en slags rövarsstat i Thessalien och Aten (1311-1390).
Almogavarer och deras befälhavare Roger de Flor paraderar för den bysantinske kejsaren Andronikos II Palaiologos 1303
Almogávars härjningar i Bysans bidrog starkt till dess försvagning och sönderfall under 1300-talet, och förebådade det kaos som senare tiders legosoldater, de ”Fria Kompanierna”, skulle bringa till Frankrike och Italien under 100-årskriget ett par generationer senare. Det förebådade också det vanrykte som almogavars med rätta drog på sig, inte bara för att återkommande bete sig ovanligt hänsynslöst och brutalt mot såväl sina fiender och den civilbefolkning som kom i deras väg, utan också för deras ovilja att anpassa sig till mer stabila och civila förhållanden. I Spanien ägnade sig t.ex. band av almogavars regelmässigt åt kidnappningar av muslimska undersåtar även under fredstid.
Almogávar rollspelare m lätta kastspjut
Almogávars verkade först som lätta förband av spjutmän, även brukande kastspjut (azcona) och mindre svärd, ibland kompletterat med armborst. Till skydd bar de sköld och lätt rustning, ofta bara päls och läderskydd – endast undantagsvis ringbrynja. Men de var väl klädda för växlande väder, kunde jaga, spana och röra sig diskret, och Almogávars kom således speciellt till sin rätt i samverkande smågrupper utövande gerillaliknande krigföring sådan som var vanligt i den oregelbundna och bergiga spanska miljön men också passade på t.ex Sicilien, Grekland m.fl. platser.
Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga ”ridderliga” vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.
Med sin lätta beväpning och vana att snabbt ta sig fram över terrängen var de mycket rörliga och slog till snabbt och överraskande. Som legotrupper tog de också till sig utrustning och taktiska grepp från platser där de stred, och i de större grupper som opererade efter slutet av 1200-talet visade de sig kunna genomföra frontalattacker på öppna fält, brukande sådant som linjeformeringar, bildande häck, mm, och kunde därvid stå emot allt utom det tyngst rustade rytteri.
Almogavar sköldvägg
Almogavars fortsatte att strida i de spanska kungadömenas tjänst under 1400-talet, men stabiliseringen av gränsen mot det kvarvarande muslimska kungadömet Granada i söder, samt förändringen av krigföringen och den gradvisa återkomsten av effektiva infanterienheter i västerländska arméer under denna period gav mindre och mindre utrymme för deras särpräglade stridssätt och organisation.
Almugavar
Man hör ännu om Almogavars deltagande i de portugisiska kungarnas attacker i nordafrika, och Spaniens krig i södra Italien t.o.m. sekelskiftet 1500, men därefter försvinner de ur källorna som ett samtida fenomen.
Läsningen om de här stökiga killarna, i vilka jag förkovrade mig eftersom deras motsvarigheter förekommer i en av mina berättelser, inspirerade till flera skisser under resans gång – så funkar hobbykluddarens hjärna. Den första av flera blyertsskisser kan ses här till höger. Övriga kommer att redovisas i ett eget inlägg:
”De Spanska Härjarna -del 2” ⇒ 
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
Olé på några 1300-talsriddare (2)
Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Olé på några 1300-talsriddare (1)
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
En Prinsessa Rustad för Strid
Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.
Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.
Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.
Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning för min hjältinna.
Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”
Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.
Gotisk Rustning
Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.
Allt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.
Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.
Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.
Apropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.
Julia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.
Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).
Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland.
Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.
Och oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.
Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden
Som alltid, för Alma.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
——————————————————
För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)
Mera Nostalgi – Från Nazgul till en orientalisk amir?
Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.
Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.
Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.
Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.
Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”
Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.
Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi
Mongolisk krigare
Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).
Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.
Qasr-amir grundmålning
Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.
Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…
Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.
Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad
Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.
Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.
Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.
Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…
En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.
I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.
Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…
Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.
Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.
Studier av Dödskallevarianter ca 1992
Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000
Nåväl.
Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.
Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…
Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.
Soleya på sin springare skuggad & bearbetad
De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.
Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.
¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.
Indomitus.blog 
