Category Archives: Rustningar /Armor
Corinna i Alla Drabbningars Moder (2) – färgläggning, skuggning mm.
Arbetet fortsätter med min slagfältsscen där hjältinnan Corinna och hennes Stridens Systrar drabbar samman med min berättelses fantasymongoler i det blodiga Slaget på Eldfälten.
Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia
När vi senast lämnade den här teckningen (se föregående inlägg) hade den överförts till sepiatoner. Dessa fungerar bättre för målning eftersom linjerna blir mer nedtonade: speciellt om man gjort ansatser till skuggning och mjuka toner flyter dessa in i övermålningen bättre. Det gäller speciellt om man målar med överlagringsteknik, vilket var det som låg närmast till hands för den här bilden.
Här visade sig snabbt en av nackdelarna med att ha grundbilden samlad på en och samma teckning där de olika skepnader överlappar varandra på flera plan. I praktiken kan de därmed inte säras på och målas oberoende av varandra, och i en så pass gyttrig och kaotisk scen med många skepnader blir gränsdragningarna mellan mängden färglagda ytor snabbt en oöverskådlig historia. Men det var bara att bita ihop. I fem ovanpåliggande lager hittades de rätta tonerna för de ingående figurerna.
Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger
Förutom gränsdragningsproblemet dras överlagringsteknik med att mängden lager man måste lägga på för att hitta rätt nyans tenderar att öka – iaf. som jag gör det. Efter ett tag känns det som om man målat samma bild ett dussin gånger, och träsmaken börjar sätta in. När man fått nog av den grundläggande färgstrukturen börjades det därför att ta in detaljer som inte varit där i den underliggande bilden, och som lades på den kombinerade färglagda teckningen i flera lager.
Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer
De detaljer som åsyftas framgår av ovanstående: det är sådant som brodyrer, textilmönster, ringbrynja, metallblänk, med mera. Mycket, som t.ex materialskiftningar i läderdetaljerna (utförd m.h.a. av ”moln”-verktyget) handlar om textur som sedan kommer fram när skuggningar läggs på – vilket också blev nästa steg.
På färgbasen lägger man då på de ljusskiftningar som ger den målade bilden liv och volym. Först ut är skuggor av olika slag: kärnskugga, kastad skugga, fördjupad svärta mm. samt reflekterat ljus, högdagrar, ljusskiftningar och belysning i över ett halvdussin lager. Skilda från den underliggande bilden ser dessa lager av ljus och mörker ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager
Härnäst var det dags att skifta fokus till miljön. Först marken under de stridande: Jag tog ett ”sand”-mönster och lekte med det, lade på skuggningar, teckningslager och intensitet för att få fram ett slags stenigt grus som gick att mångfaldiga. På det lades några tåliga grästuvor gjorda med GIMPS ”gräs”-penslar, skuggade och försedda med konturer.
Härnäst, och viktigare, var himlen. Det avbildade Slaget vid Eldfälten tar sitt namn från den blåsiga, grästäckta slätten och sluttningarna norr om staden Nasirah, som Corinna sätter eld på för att hindra sikt och rörelsefrihet för den talrikare fienden. Bakom de stridande skall alltså en mörk rök fylla himlen, och väldiga eldslågor slå upp. Med ”moln”verktygets hjälp skapades en struktur som sedan lades på och formades ovan en uppförstoring av en skogsbrand i… Australien tror jag det var, för att få den rätta oregelbundna tjockheten. Eldslågorna lyftes från en annan bild av en skogsbrand, ritades av och stoppades in framför molnen.
Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken
Eld är snyggt och effektfullt – men orsakar alltid en massa extraarbete eftersom det lyser och får omgivande färger att skifta. I det här fallet är elden på avstånd, så effekten måste vara nedtonad. Först fick man jobba med mjuka övergångar på de övergivande molnen. Men en så stor eld i en mörk omgivning skulle inverka även på figurerna i förgrunden – de närmast berörda konturerna syns som ljusa markeringar ovan. Det här påkallade också ett återvändande till figurernas färglager, belysning och skuggning för att återspegla effekten av eldskenets belysning.
Möjligheterna att lägga på mer och mer detaljer i en så pass mångskiftande bild är egentligen oändliga och många fler tillägg och justeringar kom till under arbetets gång, och infogades i bilden före färdigställande – t.ex. dammet som de galopperande hästar som bär Stridens Systrar rör upp. Till slut börjar man dock få nog – då såg bilden ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd
Det är lustigt hur en sådan här bild tar en med på en resa, och man vet inte riktigt var man hamnar. Den här blev inte alls som jag först trott: från de första lite vaga tankarna på Corinna mitt i striden med flygande lockar i någon slags serietidningsstil med suddiga konturer utvecklades den till en myllrande scen från ett medeltida fältslag i mellanöstern, väl underbyggd av research och realistiskt och autentiskt återgiven. Förhoppningsvis har inte all dynamik och rörelse i bilden försvunnit under lagren av detaljer.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”: de med figuren Yakane skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning
En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.
Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.
Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.
Under en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.
Innan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.
Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask
I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.
Corinna m turkiska höga nomadstövlar
Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.
Design Corinnas kaftan/vapenrock
Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.
Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.
Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.
Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck
Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.
Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.
Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia
Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”, de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
——————————————————-
¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.
- Se om ( och besök) historiska muséets utställning om Massakern i Visby 1361: http://historiska.se/utstallningar/massakern-vid-muren/
- Se Veronica Fioratos bok ”Blood Red Roses”, utgiven av Oxbow Books 2007. Den finns att köpa i bl.a. Amazon
Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Vikingar, Ruser och Väringagardet
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Ultimates
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos – en bild tar form
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
- http://sciencenordic.com/what-vikings-really-looked
- http://www.vikingrune.com/2014/03/viking-hairstyles-is-ragnars-haircut-historical/
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
Bysantinska Krigare (1) – En Befälhavare för Aracanea
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
-
- Bysantinska soldater
-
- Eleni Loforitza färglagd och renderad
-
- Angeliaforoi – rättad och efterbearbetad
-
- Zoe sitter vid sin pulpet i palla, mantion & läderskor
-
- Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
-
- Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
Krigets Odjur får färg
En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.
Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).
Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask
Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.
Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.
Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
De Spanska Härjarna – del 2
Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.
Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.
Almutamers – mina egna Almugávars
I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.
Den första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.
Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.
Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.
Almutamers blyertskisser
Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.
Perpunt – stoppat läder för bål
Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.
Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.
Almutacen
När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.
För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.
Över en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.
Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.
-
- Almutamer-krigare, färglagd
-
- Almutacén färglagd
-
- Almutamers färglagda skisser
Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.
Vid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.
Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.
Almutamers Collage
Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.
———————————
← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
De Spanska Härjarna del 1.
Den som inte kommer iväg på semester får istället ägna sig åt utflykter i sinnet. Senaste tidens läsning har sålunda fokuserat på det medeltida medelhavet – och på det sätt som tvångsklottraren funkar också gett upphov till några teckningar och färgläggning av skisser.
Först av alla, en märklig spansk företeelse kallade… Almogávars.
Almogávars betecknade ursprungligen band av soldater rekryterade bland den härdade befolkningen från bergen i norra Iberiska halvön, inte olikt andra höglandskrigare som skottarna, gascognarna/baskerna och Bysans akritai. Såsom hemmahörande i en delvis laglös och krigisk ursprungsmiljö hade de rykte om sig att vara benägna på lokala småkrig, oro och våldshandlingar, vilket kan ha varit motivet för deras namn, vars rot tros vara arabiska المغاور al-mughāwir, vilket ungefär betyder ”Upploppsmakare, Orosstiftare”.
Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna
Som en avvikelse från den dittillsvarande utvecklingen i Västeuropa, som framemot 1200-talet dragit starkt åt att hävda rytteriets vikt på slagfältet och förband dessa med adeln, den högsta samhällsklassen, tog monarkerna i Kastilien-Leon och Aragon-Katalonien, och senare även Portugal, villigt chansen att binda Almogávars band av fotsoldater till sig och mönstra dem för sina krigståg. Från slutet av 1100-talet och framåt finner vi därför regelbundet almogavers i de iberiska kungarnas tjänst, först mot morerna i södra Spanien och sedan vidare.
Almogavars i majorcas erövring ca 1230
Överallt visade sig almogávars trots sin lätta utrusning och blygsamma ursprung vara mycket effektiva mot en mängd olika motståndare, från fientligt infanteri till arabiskt rytteri, tunga feodala riddararméer, turkiska nomader och östeuropeiskt kavalleri. Under sina kampanjer blev de mer och mer organiserade, så att tids nog hela expeditionsstyrkor på tusentals almogavárs, understödda av egna beridna enheter, kunde sättas in i krig.
Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet
Fastän de verkade för alla de spanska monarkierna kom almogávars att få en speciellt viktig roll i den Aragonska kronans expansion österut i medelhavet, då almógavars kom att utgöra en viktig komponent i alla konflikter med koppling till inte bara kronan utan också katalanska kommersiella intressen. Deras slagkraft blev känd för det vidare Europa när Sicilien kom under aragonska kronans makt efter 1280, vilket ledde till de s.k. ”Sicilianska Aftonsångs-krigen” (1282-1302), då de starkt bidrog till att slå tillbaka den franska invasionen av Aragón 1284-1285, framgångsrikt försvarade Sicilien och så när erövrade södra Italien från de angevinska kungarna av Neapel.
Tidskorrekt raggiga men glada Almogavar-lajvare
Det bör noteras att almogavars inte var någon homogen grupp. Flerdelen delade en viss gemensam kultur från sina högländer, men de kunde stamma från herdar, förrymda slavar, skogsmän, avdankade knektar, jordlösa bergsbönder med mera. Deras etnicitet var antagligen övervägande aragonskt, men där fanns också basker, katalaner, occitaner, andalusier mfl. En betydande andel var av muslimsk eller blandat ursprung, och de fortsatte att inkorporera folk där de for, så att italienare, greker, slaver och turkar kom att inlemmas i deras led. Deras identitet som självständiga krigare, inte underställda feodalherrar, var det som gav dem motivation och gruppsammanhållning, det och den legosoldatskultur som de bar med sig från sin rekryteringsregion i takt med att nya generationer av män kom iväg på krigståg.
Även om de alltid behöll vissa trohetsband till Aragonien började kompanier av almogavars framemot 1300-talet att bete sig allt mer självständigt, och snart nog hade de gjort sig bemärkta över hela medelhavet som skickliga och hänsynslösa legosoldater, vars göranden och deltagande i krig kom att inverka stort på flera staters utveckling. Speciellt allvarligt blev deras inblandning i det Östromerska/bysantinska rikets politik från 1303 och framåt.
Almogavars krigståg i Bysans på 1300-talet
Almogavers kom österut efter de sicilianska krigens slut i jakt på ett krig att ägna sig åt, och det hårt pressade Bysans muslimska fiender erbjöd en from förevändning till det. Saker började först väl, med flera otippade segrar i Mindre Asien: men sedan kom de efter övergrepp mot den grekiska befolkningen på kant med sin uppdragsgivare. Efter ett ömsesidigt utbyte av massakrer och förräderier satte de av, besegrade några av småstaterna på grekiska halvön och upprättade helt sonika en slags rövarsstat i Thessalien och Aten (1311-1390).
Almogavarer och deras befälhavare Roger de Flor paraderar för den bysantinske kejsaren Andronikos II Palaiologos 1303
Almogávars härjningar i Bysans bidrog starkt till dess försvagning och sönderfall under 1300-talet, och förebådade det kaos som senare tiders legosoldater, de ”Fria Kompanierna”, skulle bringa till Frankrike och Italien under 100-årskriget ett par generationer senare. Det förebådade också det vanrykte som almogavars med rätta drog på sig, inte bara för att återkommande bete sig ovanligt hänsynslöst och brutalt mot såväl sina fiender och den civilbefolkning som kom i deras väg, utan också för deras ovilja att anpassa sig till mer stabila och civila förhållanden. I Spanien ägnade sig t.ex. band av almogavars regelmässigt åt kidnappningar av muslimska undersåtar även under fredstid.
Almogávar rollspelare m lätta kastspjut
Almogávars verkade först som lätta förband av spjutmän, även brukande kastspjut (azcona) och mindre svärd, ibland kompletterat med armborst. Till skydd bar de sköld och lätt rustning, ofta bara päls och läderskydd – endast undantagsvis ringbrynja. Men de var väl klädda för växlande väder, kunde jaga, spana och röra sig diskret, och Almogávars kom således speciellt till sin rätt i samverkande smågrupper utövande gerillaliknande krigföring sådan som var vanligt i den oregelbundna och bergiga spanska miljön men också passade på t.ex Sicilien, Grekland m.fl. platser.
Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga ”ridderliga” vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.
Med sin lätta beväpning och vana att snabbt ta sig fram över terrängen var de mycket rörliga och slog till snabbt och överraskande. Som legotrupper tog de också till sig utrustning och taktiska grepp från platser där de stred, och i de större grupper som opererade efter slutet av 1200-talet visade de sig kunna genomföra frontalattacker på öppna fält, brukande sådant som linjeformeringar, bildande häck, mm, och kunde därvid stå emot allt utom det tyngst rustade rytteri.
Almogavar sköldvägg
Almogavars fortsatte att strida i de spanska kungadömenas tjänst under 1400-talet, men stabiliseringen av gränsen mot det kvarvarande muslimska kungadömet Granada i söder, samt förändringen av krigföringen och den gradvisa återkomsten av effektiva infanterienheter i västerländska arméer under denna period gav mindre och mindre utrymme för deras särpräglade stridssätt och organisation.
Almugavar
Man hör ännu om Almogavars deltagande i de portugisiska kungarnas attacker i nordafrika, och Spaniens krig i södra Italien t.o.m. sekelskiftet 1500, men därefter försvinner de ur källorna som ett samtida fenomen.
Läsningen om de här stökiga killarna, i vilka jag förkovrade mig eftersom deras motsvarigheter förekommer i en av mina berättelser, inspirerade till flera skisser under resans gång – så funkar hobbykluddarens hjärna. Den första av flera blyertsskisser kan ses här till höger. Övriga kommer att redovisas i ett eget inlägg:
”De Spanska Härjarna -del 2” ⇒ 
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
Olé på några 1300-talsriddare (2)
Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Olé på några 1300-talsriddare (1)
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
En Prinsessa Rustad för Strid
Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.
Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.
Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.
Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning för min hjältinna.
Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”
Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.
Gotisk Rustning
Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.
Allt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.
Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.
Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.
Apropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.
Julia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.
Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).
Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland.
Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.
Och oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.
Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden
Som alltid, för Alma.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
——————————————————
För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)
Mera Nostalgi – Från Nazgul till en orientalisk amir?
Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.
Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.
Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.
Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.
Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”
Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.
Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi
Mongolisk krigare
Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).
Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.
Qasr-amir grundmålning
Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.
Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…
Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.
Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad
Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.
Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.
Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.
Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…
En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.
I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.
Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…
Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.
Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.
Studier av Dödskallevarianter ca 1992
Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000
Nåväl.
Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.
Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…
Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.
Soleya på sin springare skuggad & bearbetad
De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.
Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.
¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.
Den Malplacerade Baddräkten (5:5) – Rustad med Tanga
Genom den långa resan som följt de vilsekomna baddräkterna i olika konstiga miljöer har vi till slut kommit till det kanske mest punschiga och paradoxala av alla knasvarianter – Baddräkter som Rustning.
Rustningsbikinin
Det bästa av det värsta har sparats till sist. Av alla de absurda varianterna av bikinis på avvägar måste trots allt den märkliga företeelsen rustningsbikini ta priset. 
Rustningsbikinin är en bikini eller snarlikt baddräktsplagg som lämnar större delen av kroppen bar, samtidigt som den består av material, nästan alltid metalliska, som faktiskt skulle ha använts för förmoderna kroppsskydd. Vanligast är olika former av ringbrynja, även om rena smidda plåtvarianter och lamellskydd och metallfjällsutstyrslar också förekommer. 
Det här är som synes en variant som framför allt tillämpats på det kön som det verkar helt nödvändigt att exponera i onödan – dvs kvinnor. Rustningsbikinin är en manifestation av ett halvkvädet försök att korsa flera kulturella impulser som redan tagits upp i tidigare inlägg i denna serie: 
Rent estetiskt finns de tidigare beskrivna kopplingarna till orientalism och/eller ”primitivism”, som gör exponerandet av kvinnor i underliga varianter på bekanta plagg acceptabel. Det där läggs ovanpå en slags vriden form av feministisk impuls, nämligen den i väst ökade förekomsten av en”tuff brud” i berättelser som skall visualiseras, dvs en kvinna som i motsats till det klassiska våpet svingar vapen och förmodat kan röra sig och slåss. Och som alltså behöver ett slags… skydd. Sist, och viktigast av allt, kommer en stor portion sexistisk kommersialism. Här uttryckt som en vilja att avtäckt visa upp en tilltalande kvinnas kropp till varje pris, samtidigt som man låter materialet i de pyttesmå plaggen ha en illusorisk koppling till verkliga, praktiska anordningar för skydd av en stridande. Som synes står de där olika impulserna i direkt motsatsställning till varandra på flera punkter – styrande blir då till slut det högsta direktivet, att anspelningar på sex säljer, vilket då undanröjer alla invändningar av praktiskt eller logiskt slag. 
Rent tematiskt är rustningsbikinin en form av den orientalistiska fantasybikinin, och sprang från samma källsprång. Flera av exemplen som nämnts tidigare i inläggen om Anakronismer och Fantasybikinis respektive faller även in i rustningsbikini-trenden, som vi skall se. Den dök först upp i serietidningar, fantasymagasin -och bokomslag, utförd av samma illustratörer som populariserade fantasybikinin rent allmänt. 
Den speciella knorren att rustningsbikinin bärs av en föregivet kompetent eller stridbar kvinna istället för en mer realistisk rustning fick sin definitiva form genom en fantasyhjältinna, som i efterhand framstår som mer stilbildande än någon annan när det gäller att legitimera den, nämligen… Röda Sonja, den kvintessentiella rustningsbikinibärerskan. Röda Sonja fick sitt genombrott i serietidningarna baserade påConan Barbarens fiktiva universum från 1970-talet och framåt. Hon är en slags kvinnlig motsvarighet till Conan med sitt svärd, sammanbitna uppsyn och ländkläde – i Röda Sonjans fall ersatt med en bikini av små runda metallplattor. 
Röda Sonja-karaktären i sig utgör ett sammelsurium av de motstridiga idéer som vidlåder fantasyhjältinnor. Hon är nästan alltid smartare och skickligare slagskämpe än sin omgivning. Hennes humör är eldigt – vilket hennes utseende med det röda håret på något sätt ska framhäva, i ett eko av äldre tiders vidskepelser om rödhåriga fruntimmer… Men lustigt nog, trots att hon är ett sådant uppenbart ögongodis och under alla berättelser är föremål för mäns stirrande och mer eller mindre oförskämda närmanden, är det uttalat att ett villkor för att hon kan vara just så självständig och stridsduglig att hon inte inlåter sig på romans, relationer – eller sex. Hon är med andra ord samtidigt översexualiserad med sin bisarra outfit och drömkropp, samtidigt som hon framställs som avgjort okvinnlig i allt utom sin skepnad, med karaktärsdrag som annars är förbehållna …tja, män. Fast en man som inte vill ha sex. Eller hur det nu var. 
Men åter till munderingen. Röda Sonja-karaktären kom att bli en slags tydlig vägvisare, inte bara för fantasy-aficionados som till höger, för idén att snygga-tuffa-brudar kan kastas in i svärdslek med en metalltanga. Tyvärr bidrog detta ytterligare till att det sattes ett slags likhetstecknet mellan exponering och sexig tuffhet, något som redovisats ifråga om anakronistiska och fantasy/sci-fi -bikinis överhuvudtaget, och förstås också gällde rustningsbikinin. Detta oaktat den uppenbara motsättningen mellan att faktiskt vara en stridare och utsätta sig för skador omedelbart borde väcka alarmklockor ifråga om de här munderingarnas lämplighet. Det är en sak att ha en kurtisan eller hovslav i små kläder – men en krigisk kvinna? Som faktiskt behöver skydd? 
Liksom i den allmänna fantasybikinins barndom är det tydligt att man kan släppa loss mer om man kan etablera ett större avstånd i tid och rum. Ett exempel kan beses i fantasyserien Xena Warrior Princess. Det är ironiskt att den annars i allt väsentligt rimligt klädda Xena också måste sägas inneha något slags pris för total fånighet när hon på utflykt i fjärran östern dras på en slags samuraj-rustnings-bikini. På samma sätt lever likhetstecknen mellan exotism och önsketänkande exponering ifråga om skyddsutrustning när Raquel Weisz och Patricia Velasquez fäktas ifärda stridsbikinis i ”The Mummy Returns”: de anses uppenbarligen som så pass fjärran i tiden att de tillåts att driva in till rustningsbikiniland. 
Det uppenbart absurda kan ändå ha verkat litet återhållande för bruket av rustiningsbikini inom film och Tv-världen där den faktiskt inte blivit lika spridd som inom andra medier. Detta är tydligt när man jämför med rollspel -och dataspelsvärlden som hakade på illustratörstrenden, först för omslag och konvolut till spelen. 
Étt tag såg varannat omslag till dataspel ut som en kvarleva från slutet av 1970-talet med kvinnliga svärdmöer iklädda olika former av minimalistiska bikinirustningar. 
Uppenbart var detta främst en form av ögonfång – kopplingen till själva innehållet i spelen var oftast skral, för att inte säga obefintlig. Det var främst en PR-ploj, brukbart för affischer och reklamplakat. Utvecklingen inom dataspelsvärlden med förbättrad grafik tog så småningom mikrorustningarna av baddräktssnitt in i själva spelen, med bekanta knasiga effekter. Detta blev närmast övertydligt när grafiken tillät verklighetstrogen framställning ur mångahanda vinklar. Som i fallet för spelet Skyrim och dess öh, rustnings-g-sträng? 
Rustningsbikinin med sina konnotationer av både sexighet och ”tuffhet” som trop har dock av lätt insedda anledningar fått spridning vida utöver sin ursprungsgenre. 
Den kommersiella Musikvärlden exempelvis har alltid sneglat på andra subkulturer, och att den även tar till sig fantasy -eller sagovärldars estetik är stundtals uppenbart. Exemplet med Jennifer Lopez här verkar t.ex. klart påverkat av samma impulser som metallbikinin i ”Stjärnornas Krig”. 
Ännu tydligare är påverkan från återkomsten av storskaliga filmer som utspelar sig i antik tid som tog fart efter de stora framgångarna för ”Gladiator” och mixade in rustningsbikiniestetiken för att visa på stridbarhet blandad med sex appeal, som i fallet med den Pepsireklam som ståtade med inte mindre än tre populära sångerskor: Beyonce Knowles, Pink och Britney Spears respektive. Alla iförda vad om inte – rustningsbikinis. 
Andra gånger har estetiken fogats in med andra subkulturella markörer, som i fallet med Rihanna som när hon lanserade sig som mer ”vågad” och självständig artist mixade symboler från punken, förstärkt med en minimal ringbrynjebyxa för att visa sin nya tuffa-men-sexiga attityd. Man kan dock konstatera att trenden att spöka ut sångerskor i konstiga skrotbikinis i någon mån börjat förlora sin mening. I den allmänt mer burdusa populärkultur som växer fram i skuggan av nät och nya kommunikationsformer är det inte säkert att en sådan blandad symbol som rustningsbikinin fyller samma roll.
Rustningsbikinin vid vägs ände?
Just detta med rustningsbikinins dumhet för det syfte som materialen i plaggen borde ha har förstås dragit på sig berättigad kritik från de som inser de sexistiska och misogyna associationerna som den är behäftad med. Porträtteringar av kvinnliga stridande fantasyhjältinnor har på senare tid glidit bort från rustningsbikinin, och istället framhävt stridande hjältinnor i mer realistiska rustningar, som t.ex. ”Game of Thrones” Brienne av Tarth, spelad av Gwendoline Christie. Att en motreaktion sent omsider börjat visa sig även i dataspelsvärlden framgår t.ex. i fallet med spelet Divinity som såg sig föranledd att modifiera utseendet på sina kvinnliga stridande avatarer efter synpunkter från spelare som reagerade på det uppenbart fåniga i att kvinnliga karaktärer för spelarna visualiserades som barmagade puddingar medan dito manliga såg ut som stridsvagnar. 
Andra, företrädesvis unga kvinnor, väljer att skratta snarare än gråta åt eländet, som i fallet med videoklippet nedan…
Det där är ju kul, och trycker på själva skevheten i att det just är kvinnliga stridare som behängs med de fåniga ”rustningarna”. På internet finns också ett antal bildmontage på samma tema. 
Det är tydligt att många fantasydiggare, kanske inte minst de kvinnliga, är medvetna om de dubbla budskapen och spretande impulserna bakom utformningen av vad som blivit en vitt spridd företeelse, och kan leka med de olika signalerna som de skickar.
Trots att ett visst uppvaknande alltså sker på de arenor där rustningsbikinin förevisats, är det kanske alltför optimistiskt att den kan slutgiltigt anses ha kastats på historiens sophög. Dess lockelse och kittlande anspelningar kommer antagligen alltid att finnas där, redo att plockas upp för den som vill exploatera den grundläggande mänskliga längtan efter sexuell stimulans, som kan utnyttjas kommersiellt. Det verkar troligt inom överskådlig tid att gång efter annan en kvinnlig hjältinna spökas ut i en tanga av skavande ringbrynja eller plåt istället för att förses med en vettig och ändamålsenlig rustning.
—————————————————————————–
Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se tidigare inlägg: Del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”
- Om bikinirustningens framväxt i illustrationsvärlden http://www.dancingbadger.com/poser/fantasy_armor.htm
- se röda-sonja-dockans hemsida http://jbwid.com/gij88.htm
- Mer om Röda Sonja-figurens historia finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Red_Sonja
- En slags historia över bikinin som har med fantasi- och knasvarianterna likväl finns http://www.energy-dimension.com/a-brief-history-of-the-bikini/
- För en parad av knasiga outfits för actionbruden Xena, spelad av Lucy Lawless, se http://www.fanpop.com/clubs/xena-warrior-princess/picks/results/408850/out-xenas-outfits-which-one-like-best
- Se sajten tvtropes teori om den kvinnliga fantasykroppens osårbarhet sådan den framstår av deras rustningar… Kul visualiserat på http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/ChainmailBikini
- Se om dataspelsutvecklare som faktiskt tog till sig en diskussion om det där med designen av deras illustrationer av rustade män respektive kvinnor http://www.gameskinny.com/kkczj/developer-ditches-metal-bikini-due-to-community-response
- Se collegehumorvideo om rustning http://www.collegehumor.com/video/6550847/female-armor-sucks
Alla Drabbningars Moder del 7 – Varde Ljus
Målningen av ”Alla Drabbningars Moder” verkade klar – på sätt och vis. Eller inte alls. Visst var alla ting och färger på plats, Men det gör ingen tavla. Ty för att skapelsen skall ingjutas med anda och karaktär, krävs det att Skaparen tar till det gamla knepet att sväva över djupen och viska… Varde Ljus.
(Se tidigare inlägg om projektet ”Alla Drabbningars Moder” med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5 och 6)
Ljus och skugga är fascinerande saker, och professionella målare kan ägna ett liv åt det. Min egen stapplande teknik har nått dithän att jag regelmässigt målar mina bilder i olika lager för olika grader av ljusstyrka, numera ofta kompletterat med förstärkning av skuggorna. Men det är inte så enkelt som att en belyst yta är ljusare och en i skugga mörkare. Ljuset ”smiter iväg”, studsar och ger upphov till sådant som indirekt belysning, flernivåskuggor, blänk-effekter osv. Och ibland är ljuset självt ett objekt, synligt på bilden samtidigt som det danar och förändrar det ting det berör.
Så var fallet med denna målning, och redan tidigt hade jag därför velat ägna mig exklusivt åt ljuset i bilden. Utan det hade det kunnat bli en platt och halvdan Genesis, och som omtalats i förra inlägget befann jag mig en hårsmån från deadline och det var just denna del som återstod. Men tack vare den respit som gavs direkt av mottagaren av målningen, kunde Skaparen under Juni månad mer avslappnat ägna sig åt detta viktiga som återstod, och ge det mer tid och noggrannhet än någonsin förr.
På ett sätt var det hela väldigt välbekant – jag jobbar inte med 3D-objekt eller är ens särskilt kunnig på bildbehandling, så allt måste också göras för hand, och målas punkt för punkt, både skuggor och ljusstrålar liksom blänk och glans på ytor som träffas. Allt är baserat på ögonmått och tja, egna kunskaper i den mån man kan tala om sådana. Nedan har jag samlat en del av de elementen för att illustrera vad jag menar.
Resultatet påminner om en slags ljus – och mörkertavla ovanför den riktiga tavlan, till stora delar osynlig för betraktaren som mestadels bara anar den. Den här ”ljustavlan” måste förstås integreras och kompletteras ihop med de underliggande elementen. Vissa ytor kräver att man arbetar extra med tonerna, liksom är uppmärksam på sådant som exponering, motljus osv i flera lager och direkt för tonerna. Samt förstås att många ytor har kanter och hål som förändrar hur ljuset framträder.
Källan till ljuset är något som är synligt i själva bilden – det är den skuggade solen som skymtar fram genom de tjocka molnlagren. Den lyser upp delar av skyn och skapar den starka kontrasten av ljus och skugga redan uppe på himlen.
Samtidigt som solljuset är synligt mot den mörkare delen av bakgrunden som knippen av strålar, förs den här ”stråleffekten” sedan vidare ner på objekten under. Det kan exemplifieras av Yakanes sandjak, krigsflaggan, vars många veck och oregelbundna form ger många tillfällen för ljuset att belysa, skugga och stråla igenom, samtidigt som själva den text som utgör dess design (varom mer i ett tidigare inlägg) framstår som ömsom blankare eller mörkare beroende på dess relation till ljuskällorna.
En annan effekt av ljuset kan ses på silâhtarerna – Kiralatets, Yakanes hemlands, krigare som kommer till hans undsättning i bakgrunden. För att trycka på deras blanka, polerade vapen och rustningar som gnistrar i solen tog jag till en linsöverstrålningseffekt, som skapar svagt färgade ljusexplosioner ovanpå det ditmålade blänket och återskenet från det myckna stålet badat av solens strålar.
Men snygga ljuspelare och bling åsido är den främsta sökta effekten av ljussättningen trots allt framhävandet av ytornas textur och volym. Det här blir som mest tydligt när man tittar på den del av tavlan som ägnades mest detaljarbete – frontfiguren Yakane. Linjerna på hans ansikte, hår och händer, designen för hans rustnings snirklande utsmyckning framträder mycket klarare med en noggrann ljussättning. Vissa effekter var oväntade även för mig. Yakane är delvis gråhårig, med många vita strån i sin ursprungligen nattsvarta man (som förstås målades dit, strå för strå…). När jag började måla på ljuset som strilade genom öppningar och hål i flaggan på det, så lystes det vita upp som av en halo-effekt… det var helt otippat.
En annan sak som förhoppningsvis framgår av kontrasterna mellan Yakanes skuggade och ljusa partier är att rätt ljus också ger en bättre känsla av volym, att saker rundar sig och vrider sig bort respektive mot betraktaren.
När man tar ett steg tillbaka på bildens större helhet så blir detta, parat med att man försöker vara konsekvent med var skuggor och mörka partier hamnar, ett sätt att öka känslan av djup i bilden. Belysningen stärker på så sätt intrycket av att olika delar av bilden befinner sig på olika plan. Detta framgår förhoppningsvis när man t.ex. studerar hur ljuset faller på de många figurerna runt Yakane, de olyckliga tudjuterna.
Med ljus och mörker så genomtröskade som jag mäktade med, kunde till slut punkten nås där man kunde säga – nu är den färdig?
Blir man någonsin det, färdig?
Nej förstås. Det finns alltid mer man kan göra. När jag idag ser bilden i uppförstoring vrider det sig i mig av de hundratals olika fel och slarvigheter som jag kunde åtgärda, om bara tiden och livet vore oändliga, och min kunskap och färdighet fullkomlig… Jag vet redan att jag kommer att få ett ”återfall” – sådana här lärorika projekt blir som ett bruk, ett rus som sitter kvar i ens kropp, och jag har redan en idé som gnager i mig som jag bara känner att jag måste testa… Men för den här gången, inte för min egen skull utan för den, för vilken denna målning kom till, var jag tvungen att sätta stopp.
För dig Björn.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående:
← (del 6) ”…Montering & Målning”
Alla Drabbningars Moder del 6 – Montering & målning
Mastodontmålningen ”Alla Drabbningars Moder” hade tecknats och förberetts klart. Med ca 2,5 veckor kvar till deadline var det så dags för den riktiga huvudmatchen, och det mest arbetsintensiva momentet: att måla central- och förgrundsfigurerna.
Hittills har förberedelsearbetet till denna målning, tillägnad min vän och Jubilar, tillika andlig fader till tavlans centralfigur Yakane, skildrats i tidigare inlägg (Del 1, 2, 3, 4 och 5). Dessa delar monterades först i sina respektive positioner. Ett problem med en målning som har ett långt ”djup”, dvs sträcker sig inåt/bakåt över stora avstånd och som har olika delar utspridda över olika avstånd, är att få till perspektivet. I det här fallet kom dock strävan efter realism till undsättning, och försåg mig med ett inslag som underlättade för övergången mellan bakgrund och förgrund: sjoken av damm som de i bakgrunden ankommande ryttarna piskar upp. Denna ”krigets dimma” blev det första som jag lite snabbt lade ut på den monterade bilden.
Alla Drabbningars Moder – Monterad före Målning
Efter att sålunda ha fogat ihop delarna till en enhet var det dags att börja med målandet i förgrunden. De grundläggande färgerna lades på förgrunds- och centralelementen i bilden: Yakane, tudjuterna och silâhtarerna. För Yakane var färgskalan redan någorlunda bestämd. Tudjuterna som anfaller honom beredde dock inget större huvudbry på den punkten. Deras färgskala domineras av filt- och lädermaterialen i deras utrustning. Bruna, gula och nedtonade rödfärger, med vissa inslag av matt blå och grå, lades ut som ett första lager.
Alla Drabbningars Moder – Grundmålningar
På detta baslager av färg lägger man in skuggor och ljusare kulörer på olika lager. En komplicerande faktor var förstås att olika delar av förgrundens tecknade linjer, vilka görs transparenta inför målningen, befinner sig på olika lager, delvis ovanpå varandra. Färglagren måste därför läggas på så att denna överlagring försvinner. Det är meckigt, och med så många element som går in och ut i varandra är missar oundvikliga – till exempel försvann nedersta delen av skaftet på Yakanes flagga bakom den figur som den skall tränga in i – vilket fick återskapas direkt på målningen.
Inför inläggningen av de olika tonaliteterna omvandlades lagret med ritade element till sepiatoner och jag reducerade brus och damm med sikte på att få de tecknade elementen att bättre smälta ihop med de överliggande färglagren. På denna stomme kunde så högdagrar och mörkare partier målas på alla synliga ytor, millimeter för millimeter, understödda av ett eget skugglager.
h Sepia-omvandling och brusreducering av ritade element gör bilden mjukare och varmare…De
En speciell detalj som reste sina egna komplikationer var nu som förr det sabla krigsbaneret. Att få den ringlande skriften på den att veckas och lägga sig rätt i relation till den av vinden piskade ytan som utgör flaggans ytlager var ett pysslande och suddande fram och tillbaka som kommer att hemsöka mig under lång tid…
Till slut hade vi dock kommit till ett slags grundläggande slut på själva målningsarbetet. Det var på det här stadiet som tavlan befann sig när deadline låg bara ett dygn bort. Vad som annars hade varit en viss tillfredsställelse förvandlades till ångestriden panik – men då, i en händelse som såg ut som en tanke, kom tavlans mottagare själv till min räddning. Ta det lugnt sade han, jag har dig hellre i levande tillstånd på jubileet än en framstressad tavla…
Det var ändå retsamt. För det som återstod var verkligen bara det allra sista, efterbearbetningen av bilden med sikte på olika former av ljuseffekter.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
← (del 5) ”…Teckningar av döingar & arrangemang”
(del 7) ”… Varde Ljus”→
Alla Drabbningars Moder del 5 – Teckningar av döingar & Arrangemang
Den centrala protagonisten var klar. Den överarbetade krigsflaggan var klar. Bakgrunden var… tja iaf inte helt oexisterande. Nu återstod att rita och ställa i ordning de sista elementen runt bildens centralfigur Yakane: de döda, döende och snart döda fienderna…
Som visats i det tidigare inlägget ”…En Hjälte för en hjälte” var den centrala skissen av Yakane en där han står mitt i striden, bokstavligen fokuspunkten för en skara motståndare, som framgår av den mängd pilar som sticker ut ur honom. Några så nära som inom synhåll, av döma av hur han hugger efter dem med sitt svärd. Ett antal bör redan ha fallit, och sålunda ligga kringströdda runt Yakane. Allt som allt är det ett antal figurer som måste ritas in.
Under de andra momenten hade dessa kringstående/liggande gradvis klarnat för min inre syn, och ett arbetsutkastet för sammansättningen och utfyllnaden av bildens återstående delar (se till höger) fanns redan befintligt, och det var mer eller mindre bara att börja teckna dem därefter.
En not: alla motståndarna har det gemensamt att de är tudjuter, dvs min värld A’rataumas motsvarighet till mongoler – och deras utrustning och kläder måste vara förenliga med det. Nu är det ett folk vars fysiska miljö och historia man studerat tämligen noggrant i en sådär 20 år, så det erbjöd i sig inga problem. De bär olika varianter på en tyngre, mer högkvalitativ utrustning, då de tillhör khanens elit – vissa från Storkhanens kesig, livvakt.
Först ut var de två stackare som har oturen att stå lite för nära vår protagonist. De vrider sig i smärta, båda på väg att falla. En av dem, bågskytten, bär en ganska avancerad form av läder- eller tygövertäckt brigantin över bål, axlar och lår, bestående av metallplattor vars nitar syns på ytan. Den andre bär en mer klassisk mongolisk rustning bestående av sammanitade bitar av härdat läder.
tudjuter fällda av Yakane
Härnäst kom ett inslag som ingav något mer huvudbry. Jag föreställde mig Yakane stående på en hög av liken efter några av de redan fällda fienderna. Denna blodiga detalj krävde en del meckande och skissande fram och tillbaka för att hitta rätt positioner och perspektiv. Den brokiga, övervägande rätt tungt rustade skaran kompletterades med en häst – de är ju ändå ryttare, och det verkade logiskt att någon dum jävel skulle ha försökt rida ända fram mot den dödsbringande Yakane, till olycka för det stackars riddjuret.
Döda tudjuter på hög
Nästa gäng gubbar till rakning var dels en grupp som bildar gränsen till bildens allra närmaste förgrund, som står framför Yakane på väg in i bilden, och så några utfyllnadsfigurer för att sluta cirkeln runt vår huvudperson. Längst fram står deras befäl, som med en uppbragt min kallar på fler krigare att komma till undsättning mot den omänsklige fienden. Deras kläder och utrustning fortsatte att dras från egna skisser och studier- med ett undantag. Bågskytten längs till vänster är en homage till Angus McBride, en förstklassig historisk illustratör, den främste för de perioder som är av intresse för mig och en förebild för mina studier. En illustration med sådan utrustning och rustning förekom i boken ”Osprey Men-at-Arms 222: The Age of Tamerlane”.
Tudjuter förgrund skisser
Sist kvar var kavalleriet… erh, mer kavalleri, men dessa på vår hjältes sida. Det är silâhtarerna som kommer, med svärd och banér i högsta hugg för att sluta upp kring sin fana. Jag tänkte mig det första ledet uppdykande ut ur de stora dammoln som kastades upp av den annalkande armén… Det där borde egentligen bli en fristående bild i sin egen rätt – jag har länge velat rita Silâhtarerna min världs motsvarighet till Mamluckerna, Islams hårdaste badasses, mongolernas besegrare, korstågens bortdrivare.som rider an. Resultatet av 30 års studier av deras vapen, kläder och stridssätt flödade på, och mamluckernas / silâhtarernas skepnader växte fram så pass rikligt att jag fick sätta stopp, eljest de annars skulle stjäla showen.
Så följde inscanning, och sammansättning. För att hålla isär de olika lagren och figurerna gav jag dem olika ton. Resultatet kan ses nedan.
Alla Drabbningars Moder – Sammanfogade tecknade lager
Nu var alla element äntligen redo, och förgrund, center och bakgrund skulle fogas samman och kompletteras med ljus, andra effekter och tillägg. Ungefär 2,5 veckor återstod till deadline, och så påbörjades den mest intensiva arbetsperioden med en bild hittills, med aldrig mindre än 7-8 timmars dagligt arbete med målningen och modifieringar av lagren.
————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
←”(4) … Ett Kladdigt Landskap”
”(6)…Montering, Målning & Slutförande”→
Alla Drabbningars Moder del 4 – Ett kladdigt landskap
De grundläggande bitarna hos tavlan ”Alla Drabbningars Moder” kom en efter en på plats. Parallellt med att man gick sig vilse i detaljen med den flagga som intar ett viktigt inslag funderade jag på möjliga nya lösningar på ett moment som annars alltid blir styvmoderligt behandlad i mina bilder – bakgrunden.
Det är ofta som bakgrunden till en dynamisk bild eller illustration med starka förgrundsinslag reduceras till en eftertanke. Ett nödvändigt ont, som man gärna skyndar förbi, inte minst för att bakgrunder ofta kräver ett annat arbetssätt än den förgrund som brukar utgöra bilders tyngdpunkt. Två små djävlar i mitt öra kom dock till min undsättning vid det här tillfället.
Den ena var ett krav som jag lagt på mig rörande ett annat moment – färgläggningen. Jag målar normalt mina bilder i datorn. Och med målar menas bokstavligen att man brukar datorn som en digital kanvas och stryker på färg penseldrag för penseldrag, snarare än gör bruk av de många knep och genvägar som proffs tar till. För denna tavla ville jag ha ett så ”äkta” målat utseende som det bara gick, och hade bestämt mig för att lägga på färger med så naturtrogna penslar som det alls finns.
Det hakade i en omständighet som legat och växt till sig ett bra tag: mitt målande med och för de fina Alma och Julian, som gett mig lusten att måla med riktiga penslar igen (se t.ex. inlägg om bild t. Julian). Det har sin tjusning att kladda med enkla fysiska redskap. Man kan tillåta sig att leka lite, och det är inte så noga att det blir perfekt, i själva verket kan imperfektionerna bidra till att ge bilden stämning och paradoxalt nog, ett mer ”organiskt” och äkta utseende. Nu är det dock vattenfärger som vi lekt med. Med vilket menas sådana där puckar, som finns i grundskolor och dagis… Men det passade i och för sig med den barnsliga nyfikenheten på vad mina klumpiga korvfingrar kunde smeta fram om man testade lite olika tekniker.
Sålunda började jag leka lite, för att se om man inte kunde åstadkomma något skoj för just bakgrunden. En sak jag ville testa är en teknik som riktiga målare använder, och innebär att man blöter in papperet och använder färger med mycket vatten, där färgerna vid utsmetande blandas och flyter ihop på ett sätt som passar t.ex. för himlar, vattenytor och sådana lite flytande objekt och ytor…jag tror det kallas wet on wet.
Alla Drabbningars moder – Landskap vattenfärger
Det är förstås skrattretande nybörjaraktigt, men riktigt… kul. Man kan ovan se en massa svarta stänk på bilden- det var ett rätt misslyckat försök att använda en teknik som jag sett målare använda – man drar ut de svarta stänken till skuggor. Det funkade inte så bra för mig, främst eftersom mina darrhänta fingrar inte kunde kontrollera var stänken hamnade…
molniga skyar vattenfärg
Jag hade tänkt mig ett dramatiskt molntäcke för himlen, varigenom solen strålar fram på figurerna i förgrunden. Om man skulle prova… och vips hade man tagit fram akvarellpapper, en blöt svamp, och smetandet började… Den här gången blötte jag ner papperet före också, för att verkligen ta fram den rinnande, lite kaotiska spridandet och ”blödandet” av färgerna in i varandra.
Det finns vissa fördelar med att vara en senkommen autodidakt – man är inte så låst vid att saker skall vara på ett visst sätt, och kan tänka mer fritt. Medan jag skojfriskt hängde blöta blad på tork påmindes jag om lagren i mina vanliga målningsredskap, programmen Photoshop och GIMP.
Vore det inte kul om… man lade ihop de där molnkladdarna som om de vore olika lager?
Molniga skyar vattenfärg sammansättning
Så kom det sig att mina analoga lager lades ihop, scannades in, och med Photoshops hjälp lades de ovanför varandra och smältes nödtorftigt ihop som nedan. 3 sådana lager ovanpå varandra senare hade man uppnått en slags rustikt grova, men ändå OK molniga skyar.
Kiralatets armé kommer – vattenfärg
En annan lite otippad grej slank med av bara farten. Bakom förgrundens Yakane och hans motståndare hade jag bestämt mig för att visa på den armé av Yakanes folk som kom ridande till undsättning. Hundratals ryttare skulle täcka landskapet på avstånd tänkte jag mig, inhöljda i damm… Ett sådant motiv skulle också kunna fungera, för det handlar mer om intrycket av massan snarare än enskilda detaljer. Tänk om man skulle… och utan att tänka för mycket på det började jag dutta små färgklickar för att bilda ett täcke av antydda figurer, med banér och små utstickande ben under vad som kunde vara hästar…
Det var galet och grovt, men jag beslöt mig för att sätta samman de här olika delarna för att se hur det hela föll ut i grupp.
Vattenmålade element monterade
Nämen. Kan man tänka sig? Det där var ju inte helt bortkastat – det var tydligt att den skulle behöva bearbetas en hel del med Photoshop, men det var ändå något att ha i bakgrunden, närmast som en slags matte painting. Det är ungefär nivån av det som kan produceras med den penselföring som nu är tillgänglig.
Själva lekandet med vattenfärger var dock mycket fruktbart, inte minst för att när jag ändå hade penslar på hjärnan så sökte jag andra bruk för dem, parallellt med att jag kladdade på bakgrunden.
Som färgtester. Som redan omtalats i föregående inlägg passade jag på att testa lite nyanser och varianter för den flagga vars design sent omsider börjat falla på plats.
Ett annat av dessa försök var testerna av färgschemat för Yakanes klädnader. Vattenfärger passar för de ganska matta, nedtonade kulörer som kännetecknar Yakanes praktiska klädnader, och några varianter hjälpte till att skärpa sinnena för den framtida målningen av Yakane i förgrunden.
färgtester Yakanes klädnad vattenfärg
Så. Medveten om begränsningarna var det dags att göra halt med de där roande experimenten. Dags att ta sig an det sista förberedande momentet innan man slutgiltigt började med färdigställandet av tavlan – att teckna färdigt och ställa samman förgrundens inslag.
——————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
”…Teckningar av döingar och Arrangemang”→
Alla Drabbningars Moder del 2 – En Hjälte för en hjälte
Så – en tavla skall målas som gestaltar den mäktige Yakane i den stora slutstriden mellan Kiralatet och Karakhanen, min berättelses mongoler och mamlucker (den historiska bakgrunden gavs i förra inlägget). Men vad skulle han göra mitt i kaoset? Storma fram ridande, halshuggande fiender till höger och vänster? Peka ut med befälsmässig framtoning, eller… vad?
Yakane spelar en avgörande roll i det stora slaget, Alla Drabbningars Moder. Men hans kanske främsta stund är när han kommit till slagfältet, och i full vetskap om att det troligen skall kosta honom livet kastar sig ut och gör sig till fokus för striderna som står och väger mot hans sida. Detta skänks extra tyngd av, att hans älskade hustru Corinna befinner sig på slaktplatsen, och utan hans vetskap rusar ut för att möta, och söka rädda Yakane eller dö vid hans sida… Det var det ögonblicket jag ville fånga. I stridens hårdaste del tar Yakane tillbaka Kiralatets sandjak, krigsflaggan, som erövrats från den fallne överbefälhavaren för Kiralatets styrkor. Hans följeslagare dödas alla, men han står själv klar, och reser flaggan för att kalla de sina framåt igen. Det givna motivet är alltså Yakane som svingar en stor flagga mitt på slagfältet.
Nu är detta inte ett speciellt originellt motiv. I själva verket finns det en hel tradition att överkomma när det gäller symboliskt flaggviftande. Under nationalismens glansdagar i början av 1900-talet kunde man knappt lyfta en sten eller gå på teatern utan att någon reste sig och viftade med den ena eller den andra flaggan, representerande nationen, partiet eller vad den nu var.
Det symboliska bruket av flaggor var alltså en spridd företeelse, men under 1900-talets första årtionden kom tendensen att framhålla flaggviftandet som en symbolisk handling att perverteras i och med att den blev favorit för totalitära och chauvinistiska ideologier eller entiteter. Nazister och kommunister, nationalchauvunister och andra lyfte fram den ikonografin, samlingen under sin distinkta symbol, som ett bärande tema. Det där svävade lite över mina tankar kring målningen, med tanke på att vad som står på Yakanes flagga faktiskt är rätt anstötligt och totalitärt. Men mer om det senare.
Att det idag, utanför sportsammanhang med dess fossiliserade bruk av klara och entydiga symboler, anses vulgärt att i tid och otid framhålla och promiskuöst vifta med flaggsymboler (åtminstone i större delen av Europa – uppenbart flaggvifteri är numera något av en amerikansk specialitet) är något att vara tacksam för. I slutändan riskerar det att trivialisera handlingen och urholka symbolens innebörd. Något Hulk-Hogan-flaggeri skulle det inte vara tal om för Yakanes del.
Nåväl. Med det detta i baktanke provade jag mig fram med ovanligt mycket skissarbete för att hitta rätt ställning, med olika tekniker som kol, blyerts och fin tusch om vartannat. Även från ett begränsat urval kan man se hur utvecklingen tog form.
Först började jag med en mer upprest och lätt triumfalistisk figur, rustad och viftande kring sig med sitt svärd såsom en lie i en slags maoistinspirarad promenad mot framtiden… Men som en slags skugga ritade jag en version där siluetten var mer ansatt, träffad av många pilar. Jag tog den varianten och körde den in absurdum, och på några av kladdarna därefter ser Yakane ut som en drucken igelkott som bara kan hålla sig uppe tack vare flaggstången…
Det var i kombinationen av de två, en på en gång stark, ännu livsfarlig Yakane med svärd i omvänd vänsterteknik som samtidigt är hukad, synligt plågad och sårad av många pilar, försvarande sig mot alla odds, som jag ville gå fram. Allt eftersom den färdiga positionen började ta form gavs utrymme för mer detaljer och en anatomisk korrekt position. I det stadiet där bestämde jag mig för att några fiender måste ritas in som just tagits av daga av den store krigaren.
Inför arbetet med den slutliga teckningsskissen för tavlan gällde det dock att bena ut vissa detaljer. En sådan var att fastställa Yakanes rustning, som är av mystiskt, övernaturligt snitt, gjord till honom av en keltisk halvgud för att härbärgera och kanalisera den övermänskliga blodtörst som förut endast livslång askes och livsfientlig disciplin kunde hålla i schack.
Utformningen av den där rustningen har varit ämne för otaliga skisser och spekulationer från min sida genom åren, och skall förbigås här till förmån för ett eget inlägg längre fram. Det räcker att säga att det är en konstruktion som trots visa anakronismer kännetecknas av den miljö den gjordes i – den keltiska kultursfären och därför borde förses med keltisk symbolik och utsmyckning. De typiska ”rep”-mönster som kännetecknar mycket såväl keltisk som fornnordisk ornamentering fick bilda utgångspunkten.
Kashar tuschskiss
Den uppmärksamme kan notera förekomsten av dödsskallemotiv på flera skisserna ovan. När Yakane erhöll sin rustning skedde det i samband med färder och strapatser som förde honom i strid mot den demoniska figuren Kashar, varom skrivits om här tidigare (här, här och här – och där). Denne Kashar hade en björnskalle som detalj, och det övertogs av Yakane efter att denne fördrevs. Ett stort björnkranium skulle dock varit iögonfallande och kulturellt också problematisk i en imansk (motsvarande muslimsk) kontext, och passade heller inte syftet och stämningen i denna bild. Den är alltför skräckinjagande och grotesk, och skulle trycka på Yakanes persona på fel sätt och snarare dra tankarna åt ett slags superhjältehåll. Jag valde att avstå från dödskallehjälmen, och istället använda mig av den keltiska ornamentiken för ett mer subtilt sätt att trycka på den mystiska kopplingen.
Efter att ha benat ut detta var det dags att gå vidare från kladdandet till en riktig skissteckning i full storlek (A3), för ändamålet utförd i mjuk blyerts i vidden 2H till 8B
Yakane & Kiralatets Sandjak skiss
Det är i sådana tillfällen som ett gediget grundarbete kommer till sin rätt – position och utformning av bilden flöt på både snabbt och lovande, och mer uppmärksamhet kunde ges åt detaljer som klädernas fall och veckande. Den klädedräkt som Yakane på imanskt manér bär över rustningen är också den en salig blandning som bär vittne om Yakanes färder. Hans svarta tunika är av kort, turkiskt snitt, buren över en längre ljus undertunika av arabiskt slag, slitsad för att underlätta rörlighet. Ursprungligen hade hans rock också varit mer av ett slags turkomongoliskt kaftansnitt, men det valde jag bort till förmån för en mantel sådan som bars i nordöstra medelhavet, områden som Yakane färdats vida i. Från att ha låtit den falla nära kroppen gjorde jag den mer upplyft och voluminös, buren av den vind som också får flaggan att vaja. Den skänker en slags inramning och kraft åt en av pilar genomborrad Yakane, ansatt men ändå obesegrad, svingande sitt svärd i en position där han samtidigt ser ut att klamra sig vid och håller upp sin flagga…
Flaggan ja. Ursprungligen var den tom, med endast veckning och skuggning intecknade, och det var först i efterhand som jag ritade in grunddragen i dess design. Men innan jag kommit så långt hade tavlan fördröjts i månader, då designen och arten av flaggans symbolik forskades fram, böcker lästes och hemska eder kastades ut.
Det är om arbetet med flaggans design, en central och iögonfallande detalj, som blir föremål för nästa inlägg om Alla Drabbningars Moder.
————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående inlägg: nästa inlägg:
Alla Drabbningars Moder del 1: En bilds tillblivelse från historiens dimmor
Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.
Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.
Först en liten historielektion…
Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.
Mamluck i full rustning, 1700-t
Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303. Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².
Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet
Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.
Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.
A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.
Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.
Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?
——————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Se nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).
² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).
Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.
Rena grekiskan… en rättelse och efterarbete för En Bysantinsk agent-fantasi
Ack min medeltidsgrekiska är alls icke vad den borde vara, och därför smyger sig ibland fel in… i fallet med illustrationen av de bysantinskt baserade ”Änglalika Budbärarna” uppmärksammades jag på det där samtidigt som jag förbättrade bilden.
I inlägget ”En bysantinsk fantasi (?) – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst” postades min egen illustration av de dolska och bistra angeliaforoi underrättelsemännen i det bysantinska riket, vilka förekommer i min fantasyberättelses motsvarighet till Konstantinopel, det stora Aracanea.
Angeliaforoi, de ”Angeliska Budbärarna”, kejserliga spioner och mördare
Tyvärr blev det fel vid transkriberingen av deras grekiska namn ἀγγελιαφόροι i själva illustrationen- rätt är Angeliaforoi (prefixet Angelia– betecknande ”angelisk”, änglalik eller ängel-aktig budbärare) inte Angeloiforoi (Angeloi varande änglar i plural, dvs det skulle bli ”änglars budbärare” eller något sådant) som det stod’på bilden. Det där är sådant som lätt händer när man hanterar termer på andra språk än de man behärskar.
Rätt skall vara rätt, så det var bara att ändra… Jag tvivlar inte på att min berättelse, som innehåller många sådana benämningar på saker på månghanda tungomål, varav många med andra alfabet, är tryfferad med snarlika fel. Envar som kan rätta och vägleda mig därvid är varmt välkommen att göra så.
Som så ofta sker passade jag förstås på att, förutom rättningen, grotta ner mig i lite efterbehandling, aldrig nöjd som jag är i hur bilderna blir. Så jag mjukade upp bildens linjer, ändrade lite på färgkurvan för att göra den lite mörkare och mindre blank och lite andra sådana korrigeringar med GIMPs hjälp, och ser man på, bilden blev iaf behagligare att se på skärmen.
Angeliaforoi, De Angeliska Budbärarna, korrigerad & modifierad
Så – rättstavat och förbättrat men med samma mordiska innehåll kommer version 1.1 av Angeliaforoi – de angeliska budbärarna. Flera liknande konceptbilder för Aracanea ligger i pipen.
←Klicka för ”En bysantinsk fantasi – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”
Se andra poster på temat Bysans i tråden
Bysantinska Riket / Byzantine Empire
Se bilden i sitt sammanhang med andra illustrationer för min berättelse på bildsamlingssidan
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
——————————————–
En referens som borde varit med på föregående inlägg (har också sedermera lagts till) är Francis Dvorniks standardverk ”Origins of Intelligence Services: The Ancient Near East, Persia, Greece, Rome, Byzantium, the Arab Muslim Empires, the Mongol Empire, China, Muscovy”. Virginia Military Institute har lagt upp avsnittet om bysans, se http://www.vmi.edu/uploadedFiles/Faculty_Webs/HIST/SheldonRM/Courses/Restricted/Dvornik%203.pdf.
En bysantinsk fantasi (?) – Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst
En betraktelse över bysantinska spioner och hemliga agenter, som inspirerade till teckning och skrivande…
Under min research kom jag för några år sedan att snubbla över texter om underrättelsemän i den sena Rom och vad som sedermera blev det östromerska, bysantinska imperiet. Insynen i ett helt system av mördare, hemliga agenter och spioner i detta avancerade förmoderna välde som tyvärr inte omtalas så mycket hos oss som det förtjänar, har sedermera kommit till användning och gett upphov till uppslag för min berättelse, liksom även stoff för några bilder.
En kort bakgrund. I det växande Romerska Riket framträdde flera sorters funktioner kopplade till underrättelser för den romerska armén, många sprungna ur vidare företeelser kopplade till det romerksa samhället och den romerska rätten. Där fanns t.ex.
- Arcani utförde operationer, ofta bakom fiendens styrkor, och kan jämföras med vissa nutida specialförband
- Peregrines var anlitade kontraspioner mot motståndares spanare, och var oftast, om inte alltid, icke-romare – Peregrines var annars namnet på icke-romerska bosättare i riket, vilka saknade fulla medborgerliga rättigheter.
- Delatores var faktinsamlare längs vägarna, en slags hemliga spanare – deras namn kommer från den romerska rättens ”anklagare” eller ”angivare”, se Delatores i denna vidare bemärkelse
- Frumentarii var från början underhållstrupper men kom att bli ens slags militär polis
Sistnämnda s.k frumentarii ”underhållsmän” är av särskilt intresse. De kom att bilda ett rikstäckande system med militära kurirer och underrättelsemän, ordnande under en speciell centurion i varje legion. Dessa länkade samman sädestilldelningen och arméernas men även staden Roms försörjning. De vägledde och vaktade också prominenta gäster i Rom. De var alltså samtidigt kurirer och ansvariga för försörjning & underhåll, centrala uppgifter inom post –och vägnätet i imperiet, vilket också gjorde dem anvädnbara som kejserliga spioner. Så småningom kom frumentarii att centraliseras och få ett eget högkvarter i Rom, utrustat med fängelser och tortyrrum. De hade vid det laget blivit en sannskyldig hemlig polis.
Frumentarii avskaffades formellt under kejsar Diocletianus tid, men deras funktioner överfördes till de effektivare agentes in rebus, ”de som handhar saker”, som lydde under den inflytelserike Magister Officiorum ”Ämbetenas Magister” varifrån de fick sitt grekiska namn μαγιστριανοί, magistrianoi, ”magistermännen”. Magister Officiorum blev så småningom den mäktigaste ämbetsmannen i det tidiga bysantinska riket, med kontroll över rangrullorna och tillträdet till kejsaren. Därefter fick han också ansvar för kejsarens säkerhet, och så småningom också befälet över kejsarens livvakt. Därmed kom han att få en väldig makt, på en gång kombinerande funktionen som minister för både inre och yttre säkerhet, befälhavare för de elitförband som dvaldes i palatset, liksom makt över vilka som träffade kejsaren. I hägnet av Magister officiorums växande makt kom agentes in rebus att växa till en slags stat i staten, och bli ett mäktigt politiskt vapen med möjlighet att förvisa, utpressa och mörda politiska motståndare. Deras missbruk av sin makt gjorde dem hatade och fruktade. De fick öknamnet ἀγγελιαφόροι, angeliaforoi, eller ”de angeliska” eller ”änglalika”- den som vill kan notera parallelerna med t.ex. moderna stormakters underrättelsetjänster som börjar överträda sina befogenheter.
Agentes in Rebus försvann till slut på 800-talet när ämbetet magister officiorum monterades ner. De funktioner som hade med kurirväsende, vägbevakning och underhåll av trupperna att göra övertogs av den nye ämbetsmannen Logothetes tou dromou. Men behovet av deras ”tjänster” måste ha kvarblivit. Och när Logothetes tou Dromou, ”kännaren av vägar” under de följande hundra åren steg till prominens och blev den mäktigaste ministern, med många av de befogenheter som fordom hållits av Magister Officiorum, kan man fråga sig hur behovet av spioner och speciella agenter tillfredställdes. Man vet att Logothetes tou dromou förfogade över budbärare som hade hand om underrättelser och inkvartering till hären, men används också som spioner och övervakare av tullar och rörelser in och ut ur huvudstaden Konstantinopel. Logothetens män sändes också för att ”eskortera” bannlysta män och även att genomdriva kejsarens makt mot kyrkans män. Källorna omnämner inte att dessa utgjorde en speciell kår, men att en betrodd kärntrupp av män verkade i dessa ärenden, det kan man nog vara rätt säker på.
Funktionärer i Aracaneas med Logothetes tou dromou längst fram
I min berättelses värld A’ratauma har jag därför låtit Angeliaforoi, ”de angeliska budbärarna”, fortleva som ett namn för palatsets underättelsetrupper, vilka, tänker jag mig, fullgör liknande uppgifter som fordom agentes in rebus, om än mer diskret. De utgör en skugga av makten som tillför ännu ett lager av hot och okänd fara i det förrädiska gungfly som utgörs av mitt Aracanea, den dekadenta huvudstaden i vad som förut varit ett stort imperium
Jag har förstås fått en bild i mitt huvud av dessa bistra agenter i deras olika uppenbarelser som kurirer, vakter och utsända mördare. En första kladd gav så småningom upphov till en tuschteckning, och växte lite oförhappandes till en färglagd bild.
Senromerska soldater i rekonstruktion
Kläder och utrustning är hämtad från en mängd historiska källor. Min tanke var att angeloforoi hämtar sitt stuk från en äldre tid, från minnet av en senromersk armé som i praktiken försvunnit i det sammanbrakande arakanska riket, min motsvarighet till bysans.
Som fullt utrustade vakter har de därför en blandning av tidstypisk (motsvarande bysantinskt 1300-tal) och ålderdomlig utrustning, med detaljer som försvunnit ur bruk i den borttynande kejserliga armén, såsom långa brynjor och sådant som mer hör en senromersk krigare till, än en medeltida bysantinare.
I sina mer diskreta ”civila” kläder är angeloforerna klädda oklanderligt korrekt, men med vissa kännetecken på sitt resande – de bär således långa resmantlar över sina tunikor, höga läderboots och tjockare övertunikor, men vissa detaljer avslöjar ändå deras speciella ställning, som bandet över bröstkorgen på en av de avbildade, den lilla påsen för stylus och pimpsten (för att kunna ta meddelanden) och så vidare. De måste, tänker jag mig, trots allt ha stått ut, eftersom de hämtas från yngre kavalleriofficerare och kunde kanske tänkas göra samma intryck på sin omgivning som den gängse bilden av FBI-män som under Hoover-tiden struttade runt i prudentliga kostymer. Bistra och olycksbådande.
Efter att Yakane, om varom här skrivits förut, haft en konfrontation med dem som så när kostat honom livet, får han veta av sin följeslagerska Zoe vilka han har emot sig.
”Då och då slår män till som inte verkar frukta någon, mot sådana som tror sig vara säkra och kunna påräkna sig högt beskydd. Höga ämbetshållare som gjort sig till fiender med fel makthavare, konkubiner som vet för mycket, även, sägs det, kyrkomän som i hemlighet smider ränker mot kejsaren. Även ledarna för underjorden aktar sig för dem: de fruktar lika mycket som några andra att släpas bort på okända grunder, för att aldrig ses till igen.”
Tushteckningen med flera exempel på utstyrslar på dessa fruktade men undflyende motståndare lades ihop och försågs med lite texter, jag var inne på ett slags inormationsstuk. Sedermera färglade jag bilden i GIMP, och resultatet av hela denna konceptövning kan ses nedan…
Klicka för efterbehandling och rättelse av bilden ”Rena Grekiskan -En rättelse och Efterbearbetning för en Bysantinsk agent-fantasi”→
Se andra poster på temat Bysans i tråden
Bysantinska Riket / Byzantine Empire
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
——————————————–
Det finns flera bra Wikipediartiklar om bysans på ämnet, se t.ex.
- http://en.wikipedia.org/wiki/Frumentarii
- http://en.wikipedia.org/wiki/Agentes_in_rebus
- http://en.wikipedia.org/wiki/Magister_officiorum
- http://en.wikipedia.org/wiki/Logothetes_tou_dromou
Några böcker på som tar upp ovanstående teman:
- Francis Dvorniks standardverk ”Origins of Intelligence Services: The Ancient Near East, Persia, Greece, Rome, Byzantium, the Arab Muslim Empires, the Mongol Empire, China, Muscovy”. Virginia Military Institute har lagt upp avsnittet om bysans, se http://www.vmi.edu/uploadedFiles/Faculty_Webs/HIST/SheldonRM/Courses/Restricted/Dvornik%203.pdf.
- Artiklar i ”the Oxford Dictionary of Byzantium” Alexander Kazhdan, (Ed.) (1991), Oxford Dictionary of Byzantium, Oxford University Press
- ”Ruling the Late Roman Empire” av Christopher Kelly, Harvard University Press 2009
- ”Every-day Life in the Byzantine Empire” av Tamara Talbot Rice, 1967
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 2
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. Efter de studier av mer förvriden och monsterlik närvaro som presneterades i inlägget ”The Monster Within […] del 1” är det dags för en återtitt och delvis ny design för den demoniske Kashar.
Kashar är ett rätt kort, men ändå viktig bekantskap i min berättelse, och presenterades först i inlägget ”[…] Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”. Protagonisterna har korsat gränsen in i ett märkligt land, hädanefter oftast kallad av dem ”Landet Bortom”, där den motsvarande keltiska världen har fortlevt och dess lagar gäller.
De är inte ensamma där. Från överallt snubblar människor från A’ratauma, min tämligen realistiska ”tvillingvärld” in över de dolda gränserna till Landet Bortom. Märkligast är en strövkår på flera tusen tudjuter (motsv. mongoler) som snubblar in över världens gräns. Där märker Kashar, deras böge eller shaman, att främmande makter verkar… Vad som sker blir aldrig riktigt kartlagt, men den stackars shamanen kallar fram anden hos Kaela, ”Den-som-Är”, dödens och blodets Gud i Landet Bortom, och blir… tja förändrad av mötet.
Kashar
Kashar, efter att ha besatts av Kaela, tar över styret av den tudjutiska tumenen (häravdelning på nominellt 10 000 man) och börjar vända dem för sina egna märkliga ändamål. Han böjer deras övriga andebesvärjare till sig, men hans slutgiltiga mål är inget mindre än att bruka hela tumenen som ett slags jättelikt blodoffer för att Kaela mer fullständigt skall kunna träda ut i världen. Jag designade honom först med utgångspunkt i en stor, fullt rustad mongolisk krigare. Han såg ganska elak och tung ut och så, men designen som redovisats saknar det förvridna och vämjliga, det monstruösa som Mordets och Slaktens Guds omfamning innebär.
En annan sak är att förutom rustningen så saknade han i stort sett drag för att han var en shaman, en andens man och inte bara, eller ens främst, en krigare. Det var, insåg jag med tiden, ett misstag. Böges ser ganska skumma och passande ut på sitt sätt, för en monstruös besatthet. De är utrustade för riter av typen andeframkallning och ser också sådana ut. Se nedan ett galleri av olika Böge:
Om min första redesign gällde således sådant som tryckte på Kashars forna shaman-skap: de många banden och flätorna, snoddarna, talismanerna burna utanpå kläderna med mera – och en andetrumma. Sistnämnda används av Kashar för att mana fram andar och har solid basis hos Inre Asiens stäppfolk.
Jag passade på att göra om Kashars huvudbonad. Redan då hade jag en idé, snarlik den hos ”Odjuret”, monsterstridsmannen som redovisats i det föregående inlägget, att det fanns något så pass monstruöst och oroväckande hos Kashar att hans huvudbonad samtidigt borde vara en mask, täckande det alltför fasaväckande för den egna sidans skull. Den hjälm av ett boskapshuvud som Kashar utrustats med från början utökades därför till en hel skalle som täckte hela huvudet och ansiktet.
Kashar nya designs
Men då uppkom frågan: vad var det som var så monstruöst så att man inte kunde se det? Tänder och käftar är, som visats i föregående inlägg, en ganska självgiven väg till det monstruösa. Inspirerad av ett nejonöga och oroande käftar utgick jag från ett stort gap, och kladdade som synes ovan på ett fyrdelat sådant för ytterligare effekt.Det har tidigare omtalats att karaktärerna ”The Dark Judges” i serien ”Judge Dredd” från min skära barndom verkar ha satt sig i huvudet på mig. Tidigare har här visats hur tidigare Judge Fire, en av de onda ”domarna” i serien inspirerade till en vision för vad som sker när väl den gudomliga Kati (tillägnad en egen tråd här) konfronteras med Kashar. Notera hur Judge Mortis huvud, en boskapsskalle, också passar in det. Judge Fear, den vars ansikte man inte ser här, har ett ansikte ”av ren fruktan” som, framgår det i serien, består av en massa med… ögon.
Det här med ögonen kom att stanna som en idé om hur man kunde visualisera en ovälkommen, ondsint besättning på något annat sätt än i den uttjatade kristna ”exorcism”-traditionen. Ytterligare push kom från en kort novell av Stephen Kings om rymdögon (”Främmande Hyresgäster” i novellsamlingen ”Dödsbädden” [1978), på eng. I am the Doorway, 1971) som jag påminde mig, där en ond närvaro som yttrar sig som ögon som växer på kroppen besätter en astronaut och får denne att utföra bestialiska dåd.
Sagt och gjort, ögon alltså. Den onde Kaelas närvaro uttryckt som ögon som växer fram överallt på kashar och ger honom en anblick som inte ens en mor kunde älska…
Tester på några stackars kvinnliga bekanta gav mig förtroende att här hade vi en tämligen gastkramande uppsyn. I sista momangen bestämde jag mig också för att tänka till lite mer kring Kashars huvudbonad. Det jag läst om mongolisk andetro pekade bort från boskap, som jag först tyckte mig kunde passa för boskapskötare. Det visar sig att det mest tabu djuret för mongolerna var…. Björnen. Björnen var det största rovdjuret på stäppen och tundran. Dess vildsinthet och allätande var fruktat, och det stod i förbindelse med döden rent bokstavligt, eftersom den ofta åt upp mongolernas lik. Björnen fick inte ens nämnas vid namn. Så varför inte… Jag gjorde några skallstudier i blyerts.
Sålunda gick min nydesign av Kashar in i sin sista fas. Jag designade om hans mask/hjälm till en björnskalle, och försedd med sitt monstruösa gap och otaliga ögon tyckte jag nu att han var en mer passande förvriden representation av den onde Kaela, ”den-som-är”, blodögd gud för slakt, mord och krig. Jag tecknade till, med tuschpenna och pensel, en talande bild direkt från scenen i min berättelse som jag kommer att återkomma till, då Kashar sliter ansiktet av den stackars Yakane, och svingar den likt en blodig trasa som han dunkar på sin andetrumma med.
←Se tidigare inlägget ”The Monster Within: Utflykter i Monstrigt utseende del 1”
Andra anknutna inlägg på denna blogg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
För lite kring mongolisk shamanism och tro i relation till tiden runt Djingis Khan (tidigt 1200-tal) kan med fördel läsas det historiska verket ”Mongolernas hemliga historia”, på engelska ”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike. Denna rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. En av de bättre översättingarna är av Urgunge Onon, och finns på amazon (http://www.amazon.com/The-Secret-History-Mongols-Institute/dp/0700713352).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards.
Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.
Jag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.
Till detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.
Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.
Yakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.
Jag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.
Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.
Då vill man vara långt borta.
kladdar koncept Yakanes odjursgap
Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.
Yakanes vilddjursgap tuschskiss
Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.
Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.
Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…
Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…
Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal
En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.
Se nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
En fråga om hår – funderingar om en intim detalj i historien
Hemma efter ännu ett äventyr på sjukhus och en återkomst till bloggen, kom jag att påminna mig en kul fråga som kom upp vid juletid apropå de pågående kroppsstudierna av Corinna, och frånvaron av… hår.
Det var en lustig och intressant diskussion. Efter att ha granskat skisserna av Corinna som publicerats i inlägget Corinna: den Sköna Krigaren del 3 – Kropp i Vila och Sittande påpekade Min gode vän Björn:
Corinna knässittande nakenstudie
”Men…hon har inget…hår?”
”På kroppen menar du?”
”Hm-m”
”Just det. Yakane har nästan inget hår heller, om du minns”
”Aaha, sant, det hade jag faktiskt inte tänkt på…”
Pablo & Björn, på krogen efter ett halvdussin öl…
Redan det faktum att man som just man kanske inte omedelbart tittar och kommer ihåg om en annan naken man har eller inte har en massa könshår är ju iofs intressant. Jag är ju förstås den som skapat bilderna ifråga, och varje millimeter av dem är följden av ett medvetet kreativt beslut från min sida. Bortsett från rena misstag finns det således inget som hamnar på papperet utan att jag tänkt igenom det. Noga.
Corinna som sultanens främsta konkubin
Yakanes och Corinnas brist på hår är således ingen slump, utan baserad på en strävan efter realism ifråga om ett kulturellt fenomen: nämligen att det var brukligt i mellanöstern att man avlägsnade större delen eller allt kroppshår.
Redan i inlägget Sneek Peek på Corinna som högsta konkubin har det omtalats att Corinna liksom Yakane är en imanist, dvs min berättelses motsvarighet till muslimer. Såsom intresserad av det medeltida Islam har undertecknad bedrivit studier i dess civilisation under mer än 20 års tid, och mellanöstern intar en central del i min berättelse.
Det är i sammanhanget ett oomtvistligt faktum att hygienen i de muslimska länderna ca 1300 AD låg en sådär 500 år före de dåtida västerlänningarnas. Då var seden sådan i mellanösterns städer att alla respektabla män och kvinnor regelbundet besökte hammam, de ofta överdådigt byggda badhus som fanns överallt i den muslimska världen.
Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul
Och med att bada menas här att man också skrapade hela kroppen ren på pormaskar och rakade eller på kemisk väg tog bort allt eller så gott som allt kroppshår. Muslimerna hade ända sedan före 1000-talet kemiska hårborttagningsmedel, som användes för att ta bort främst hår på ben och armar kantänka. Men även skrevet och annan generande hårväxt togs nogsamt bort. Idealet var att kvinna skulle vara slät och len i hyn.
Även män besökte regelbundet Hammam
Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning
Corinna är dessutom en Halayik – dvs en haremsdam hos en sultan eller annan sådan hög potentat, snarlik det historiska Osmanska rikets odalisker. Odaliskerna var den högsta rangen av slavinnor i den Ottomanske sultanens stora harem, utvalda för sin skönhet och förmåga att behaga, och höll sig i regel i yttersta trim och brukade alla de skönhetsknep som kunde behaga deras store herre sultanen. Deras renlighet stod inte någon efter, och de torde ha hållit kroppshåret till ett minimum. De saknade varken tid eller möjlighet därtill, då de hade egna anläggningar för bad i seraljen, den ottomanske sultanens palats i Istanbul. Det kan vara bra att lägga märke till att odaliskerna ansågs höra till samma kast som kapikulu, sultanens militära slavar, som tränades på annat håll i seraljen till att strida inom sultanens elittrupper, såväl som att fylla de högsta administrativa posterna i det märkliga ottomanska statsbygget.
”Odalisque” av Jean-Baptiste Camille Corot
Odaliskerna blev under 1700-talets senare år ett alltmer populärt motiv för det alltmer exotiserande västerlandet, inte minst för sina sexuella konnotationer. När vetskap om de muslimska baden under samma tid började spridas kittlade det fantasin hos många, och eldade speciellt på 1800-talets romantiska och orientaliska måleri, med namn som Jean Leon Gerome, Eugene Delacroix med flera. Under flera decennier var badande haremsslavinnor, ofta mer eller mindre avklädda, närmast en egen genre, som möjliggjorde framställandet av ett påtagligt sexuellt motiv i den då tilltagande tillknäppta och viktorianska västern.
Yakane tvager sig i Mörkret
I min berättelse omfattar de båda Imanisterna, dvs muslimerna, Yakane och Corinna sin försmak för renlighet och behåller traditionen att bada regelbundet också när de befinner sig utomlands. Denna renlighet har för övrigt i Yakenes fall drivits till en ren tvångsneuros, vilket en annan bild försökt illustrera (se inlägget En bild…om stilar för känslolägen).
Ett märkligt sammanträffande apropåpåpekandet om kroppshår är att det är på pricken likt en diskussion som jag skrev in i min berättelse redan då jag bestämde mig för denna lilla detalj. När de två hjältinnorna Kati och Corinna badar tillsammans i en skogstjärn och ser varandra nakna för första gången, uppstår följande lilla meningsutbyte…
”Vad?”
”Du har ju inget… hår?” sade Kati och granskade ohöljt Corinnas kropp.
Corinna blygdes inte, utan log bara
”Jag har mer än jag vill numera.” sade hon i faktisk ton och såg ner på sig själv. ”Hemma tar alla bort det. Det är väldigt varmt där… och så säger vår tro att vi bör hålla oss rena.” tillade hon
”Er tro…” tanken syntes göra Kati brydd, men hon skakade bort det och verkade återvända till sitt första spår. ”Alla? Männen också?”
”Jaa… många av svärdfolket i alla fall.” Corinna kunde inte säga om Katis leende var blygt eller om de mörka ögonen var okynniga. Tänker hon på Yakane? Corinna visste inte egentligen om denne rakade sin kropp, men antog att någon som tvagade sig så noga som han gjorde det… Tanken var märkligt främmande, för hon hade förstås aldrig sett honom avklädd.
Flera storyboards är på gång till den där speciella scenen, som för övrigt just är en sådan där ögonblicksbild som aktualiserat behovet av kroppsstudier och lett till mycket vändande och research i hur saker faktiskt ser ut, och vad folk skulle lägga märke till. Det är således inte en anakronism eller ens uttryck för personlig smak (att ta bort allt hår förefaller mig inte varken ändamålsenligt eller speciellt tilltalande, varken för män eller kvinnor), men saken är den att i konsekvensens namn är anblicken av den vackra Corinnas kropp ofta påfallande…hårlös.
