Kategoriarkiv: Psykologi /Psychology
Ett ord kan säga mer… – om Prokrastinering eller uppskjutandets mani
Eller kanske brist på mani. Ett svårt ord för en svår sits.
PROKRASTINERING
För en vecka sedan kunde man i SvDs nylanserade kulturbilaga på söndag (f.ö. lovande, med tacksamt långa och fylliga texter) åter läsa om detta vanliga och för många drabbande fenomen. Det var några år sedan som undertecknad uppmärksammades på att det här är ett kliniskt definierat tillstånd. Orsaken, som ofta sker, är egna problem med ett svårt uppskjutarbeteende.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/konsten-att-skjuta-upp-det-oundvikliga_8083916.svd
Prokrastinering, ibland lite förenklat kallat uppskjutarbeteende, innebär en markerad, återkommande och inte fruktbar tendens att skjuta på beslut, uppgifter och nödvändiga prestationer på framtiden, parat med en oförmåga att prioritera på ett effektivt och till omgivningens krav välanpassat sätt. Enligt psychologytoday.com drar kanske 20% av befolkningen åt det prokrastinerande hållet under perioder i sitt liv.
Prokrastineringen kan ha många ansikten, från typen som drar mot slösurfning och spel, mot den stressade mångsysslaren som tenderar mot överproduktivitet och s.k maladaptiv perfektionism, en överdriven omsorg om detaljer och överbearbetning av påtagna uppgifter, vilka ofta är fler än vad som är möjliga att utföra samtidigt. Många ser förstås detta betende som ett hinder och vill sluta med det – dagstidningarnas psykologispalter, självhjälpshyllorna och mångfalden av bloggar på ämnet visar att det är ett problem som många är medvetna om.
Prokrastineraren som slacker eller missanpassad impulsmänniska?
I dagens situation av jäkt och krav på snabbhet i alla responser tenderar synen på prokrastinering att bli polariserad.
Den mest populariserade synen, klart påverkad av arbetslivets krav på produktivitet och ett ideal av individualistisk perfektion parad med följsamhet gentemot omgivningens förväntningar, är att detta är ett svårt lyte. Kopplingar till sådant som lathet, karaktärssvaghet, bristpå självdisciplin lyfts fram och ligger ofta nära ytan i en sådan analys. Självhjälpslitteraturen domineras starkt av den och kryllar av tips i hur man blir av med denna sin svaghet. Att prokrastineringen också kan springa ur i trista eller omänskligt organiserade arbeten, ett korvstoppande och upptrissat utbildningsväsende hamnar oftast i bakgrunden till förmån för olika varianter på den gamla devisen ”ryck upp dig”.
De som studerat fenomenet mer ingående ser inte oväntat andra faktorer. Även om de exakta orsakerna till prokrastinering debatteras har kliniska studier visat på belagda samband med faktorer som låg självkänsla, känslor av värdelöshet, apati med flera – men starkast av alla är kopplingen till impulsivitet. Studier visar att prokrastinering nästan alltid sker till förmån för andra uppgifter – det handlar alltså sällan om ”slöhet” i ordets vanliga mening. Däremot är de alternativa sysselsättningarna mindre krävande, självvalda och inte sällan mer lustbetonade än det man skjuter upp. Det verkar finnas vissa utlösande kringfaktorer också – typexemplet är studenter, som drabbas i mycket hög grad. Dessa rör sig i en miljö med fria studier och uppgifter, egen organisation av mål, och inte sällan frånvaro av handledning, parad med avgörande deadlinesdå allt står på spel. En sådan ordning verkar som gjord för att framkalla prokrastinering. Det här tyder på att det här tillståndet har klara tengenter med sociala förhållanden och människors utveckling, i kombination med individuella faktorer.
Mer sällsynt, och med starkare kopplingen till andra neurologiska tillstånd, är svåra fall av s.k. patologisk prokrastinering som innebär ett definitivt destruktivt beteende, där personen under lång tid visat sig oförmögen att i praktiken se om sitt eget bästa och rätt prioritera aktiviteterna i sitt liv.
Att Geniförklara ett tillstånd av lidande på psykosens rand
Det finns en motreaktion till den produktivetsnojiga attittyden till prokrastinering – det är att beskriva uppskjutarbeteendet som en slags ”ädel sjuka”, ett tecken på individualitet och förmåga att motstå tvånget att göra vad andra bestämt, och NU. Det är också anslaget hos John Perry, författaren till den bok som ligger till grund för Svds understreckare, och hans lov till prokrastinerandet.
Det här kan kännas tilltalande för den upproriskt anstuckne som intalar sig att den minsann inte låter sig bindas vid de vanliga konventionerna och ordningarna i ett samhälle av punktlighet och framtvingade prestationer. Ett försvar för den som gjort det till en konst att hålla enormt många saker i huvudet och upplever att det vore att reduceras att falla in i det slags monomana fokus som vanliga människor verkar leva i.
Men man skall akta sig för att romantisera det ofrivilliga uppskjutandet, Även när man påpekar dess positiva sidor och kopplingar till t.ex kreativitet måste man påminna om att prokrastinering ofta drabbar den enskilde hårt. Det är en sak att skjuta upp avslutningen på en uppsats eller ett konstprojekt – hur frustrerande detta än kan vara för den enskilde. Men en allmän svårighet att bli klar med vad som än måste göras vid en given tid kan visa sig katastrofal, och spilla över på hela tillvaron. Den hårt drabbade skjuter upp sådant som att betala räkningar, kommer sällan i tid till möten, har svårt att avsluta projekt och beter sig allmänt asocialt på ett sätt som straffar sig och gör livet omöjligt.
En av de saker som håller tillbaka den patologiske prokrastinerarens reflex att skjuta upp saker är fruktan för omvärldens tryck och sanktioner, samt rädslan för att det egna beteendet kan komma att skada andra. Faktum att dessa anständighetsgränser ändå återkommande överträds är det som leder till den ångest och skuldkänslor som är prokrastinerarens ständiga följeslagare. Det är vad som döljer sig bakom de mer ångestfyllda fallen. Men det är tyvärr inte slut med det.
För den kroniskt svåre uppskjutaren bygger, liksom en knarkare, upp tolerans mot oro och skuld. En genomgripande, gradvis försvårande prokrastinering riskerar därmed att vinna mark gentemot den allt mindre skrämmande verkligheten runt omkring. Psyket förvrids, i riktning bort från de krav som är ofrånkomliga i ett samhälle. Den psykopatiske prokrastineraren kombinerar en hög nivå av självinsikt parad med en hög tolerans för ångest och fruktan som byggts upp så pass att nästan inget längre kan motivera denne till en mer konventionell prioriteting eller ordning. Prokrastineraren isoleras mentalt, vilket gradvis leder till förlust av sociala relationer och möjligheter i livet.
På ett samhälleligt plan är sådant som ett meningsfullt sammanhang, en balans mellan frihet och styrning i arbetsuppgifter sådant som i alla fall reducerar att man reagerar med prokrastinering. Många som lider av prokrastinering kan hjälpas av t.ex kognitiv beteendeterapi. Det finns också psykodynamisk terapi att tillgå. Exakt vad som funkar är dock uppenbarligen olika, eftersom prokrastinering är så vitt omfamnande fenomen, vilket framgår när man t.ex kikar in på ett forum för terapier som http://www.terapisnack.com/topic/kbt-for-att-lara-sig-sluta-prokrastinera.
******************************
Fler inlägg på temat psykologiska fenomen finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/psykologi-psychology/
————————————————
Underlag och källor
- Svenska Dagbladet har tagit upp fenomenet i artiklar, insändare mm…
- …liksom Dagens Nyheter
Prokrastinering är stort inom bloggvärlden både på svenska och engelska, med för många exemplar att redovisa. Ett axplock inför detta inlägg var
- http://www.produktivitetsbloggen.se/prokrastinering-de-5-basta-tipsen-fran-20-bloggar/
- http://www.psykologibloggen.se/tag/prokrastinering/
- http://uppskjutaren.wordpress.com/tag/prokastrinering/
- http://jennyforsberg.wordpress.com/2012/03/18/prokrastinering-som-drivkraft-kan-det-fungera/
- http://thescienceofdoingnothing.blogspot.se/
- http://drtruthman.wordpress.com/2012/01/28/procrastination-a-survivors-guide/
- http://sidsavara.com/personal-productivity/procrastination/procrastination-survey-results
- http://www.empowernetwork.com/janelm3/blog/overcoming-procrastination/
- http://simon-read.com/2012/03/13/evil-siblings-procrastination-and-writers-block/
Några mer vetenskapligt redovisande sidor
- http://www.psychologytoday.com/basics/procrastination
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Prokrastinering och den engelska sidan http://en.wikipedia.org/wiki/Procrastination som skrivits av personer verksamma på Princeton-universitetet i USA se http://www.princeton.edu/~achaney/tmve/wiki100k/docs/Procrastination.html
- En seriös metastudie som också visar för de svårare verkningarna på makronivån, av Piers Steel, University of Calgary. http://studiemetro.au.dk/fileadmin/www.studiemetro.au.dk/Procrastination_2.pdf
- Frank Wieber och Andrew Gollitzer vid University of New York har publicerat en seriös studie av motmedel och behandlingsformer av prokrastinering, se http://www.psych.nyu.edu/gollwitzer/2010_Wieber_Gollwitzer_Procrastination.pdf
- En kandidatuppsats från 2012 av Maja Lindström och Cecilia Ortman, ”Prokrastinering: Ett problem som inte bör skjutas upp”, http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2796864&fileOId=2796865
Jag är KRÄNKT! – del 2: Heder och Respekt i dumskallarnas konspiration
Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållingslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men en vilja att lätt blikränkt är förstås inte begränsad till sådana miljöer. I den andra änden av skalan finns den lätthet att bli kränkt som odlas i samhällen med små, tätt sammanknutna kommuniteter – den kränkhet som odlas av tribalistiska samhällen med hedersmentalitet .
Mycket har skrivits om hederskulturer och följden av sådanas sätt att värdera människor. Här skall nämnas hur de underligger en benägenhet att lätt bli kränkt.
Heder, en kränkningskänslig valuta
I det forna sverige var heder och respekt bärande för samhällsordningen – bild från http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/index.htm
Heder, detta amalgam av mottagande av andras respekt, självvärdering, status, prestige och följandet av vissa gruppbeteenden, är en anordning för social kontroll. Det är en grundläggande och ursprunglig mekanism i samhällen med klara gränser för inre och yttre tillhörighet, och en sammanhållning baserad på personliga band sådana som släkt eller familjeband. Även i situationer med en svag statsmakt och en avsaknad av allmäna fora som en fri press, en allmän skola osv, fortfar de gamla kommunitetsbanden att utgöra en säkerhet för individerna och bilda grunden för deras självförståelse. Heder som grundplåt för personligheten är således förknippad med en intim och klart avgränsad grupptillhörighet, inom vilken utkristalliserats mer eller mindre snäva gränser för beteendet och vad som är ett ”hedervärt” agerande, en internaliserad känsla av vad som skänker social valuta inom gruppen.
(hör t.ex på presentationen av boken ”Irrande Falk” Jabil Ahmad från Afghanistan, en region som aldrig byggt upp moderna statsstrukturer)
Heder vilar således väldigt mycket på det yttre skenet, hur man framstår för andra, till skillnad från en förvissning och säkerhet om den egna personligheten som i huvudsak baseras på egna prestationer, förmåga och egenvärde. Den bygger också upp en värdering av personligheten som tar in allt som har samband med självet. Den kommer att omfatta inte bara hur man själv beter sig, utan alla som kan associeras med en. Inklusive sådant som ligger eller borde ligga utom ens egen kontroll, som ens familjemedlemmars privata val.
Heder är således något måste hela tidens försvaras, och är benäget att bli skadat och förminskat när de gamla strukturerna löses upp eller utsätts för yttre tryck – som i ett modernt samhälle. Modernisering kan under en övegångsfas se en uppgång i hedersvåld då den gamla tidens snarstuckna kränkbarhet måste levas ut i ett samhälle under omvandling. Detta var också historiskt fallen i våra samhällen när dessa industrialiserades och moderniserades – många hedersrelaterade bruk levde kvar, och de gamla feodala, hedersbaserade hierarkierna bet sig länge fast.
I ett modernt samhälle ersätts hedersstrukturers yttre normerande verkan av mer demokratiska anordningar baserade på människors lika värde och på en starkare roll för offentliga institutioner. Detta är ingenting som skett gratis utan krävde lång kamp: att ersätta gamla hederskodexar med sådant som lag, ordning och välfärdsinstitutioner är något som många hade skäl att motsätta sig.
Hederns inre styrande kvalitéer å andra sidan, ger i ett någorlunda mänskligt samhälle vika för sådant som självförverkligande, individualitet, fritt val och en inre moralisk kompass, av var och ens samvete och rättskänsla. Att bygga upp och navigera sin självkänsla i ett sådant samhälle kräver en helt annan strategi än i en hederskultur – personligheten måste själv utveckla egenskaper som kan sammanfattas som värdighet eller integritet, vilka kommer att bilda ett inre skelett, en tålig struktur i självets kärna.
En persons integritet kan självklart kränkas. Men den står kvar, den rivs inte ner av att den kränks, och om den är väl uppbyggd kommer den att skänka kraft att motsätta sig övergrepp. Under sådana förutsättningar fungerar däremot heder, å andra sidan, på många sätt om en otymplig och sårbar rustning som, när den väl penetrerats, inte lämnar självet något skydd, och inget alternativ än att slå ut i desperation.
Det är i det ljuset som man bör förstå den vedervärdiga lättkränkhet som yttrar sig som utfall mot de som brister i s.k. ”respekt” mot någons heder, och s.k. hedersmord i extrema fall, men som är närvarande som en osynlig tvångströja över alla, i grupper där medlemmarna bevarar heder som en styrande princip för sitt värde och självförståelse.
Det finns förstås en tydlig maktaspekt här. Den som är högre upp i den sociala hierarkin har större svängrum, och kapslar in de som anses vara hans underlydande som beståndsdelar i sin heder. Medan de underlydande måste tassa på tå och ta i inte bara sina egna önskningar utan också sin överherres heder i sitt beteende. Det hierarkiska draget yttrar sig också genom att det paradoxalt nog ger outtalat tillstånd att kränka andra, inom och utom den egna hederspyramiden, om de är längre ner på hedersstegen.
Dottern som vill leva sitt eget liv, träffa vilka hon vill, och tillåter sig ett mått av självständighet gentemot gruppmedlemmar som förväntar sig kunna kontrollera hennes val, kränker således verkligen de övriga familjemedlemmarnas heder, deras status och förståelse av egenvärde både inom gruppen, men också, eftersom det har internaliserats, inför dem själva. De har byggt upp en självrespekt som bygger på att de kan kontrollera, läs förtrycka, andra människor som de är associerade med för sin egen psykiska balans skull.
Respekt och den lättkränkta hedern
Den som bygger sin självkänsla på att omgivningen tassar på tå kring den baserat på outtalade normer och hederstänkande kan inte ta många steg utan att bli ifrågasatt i ett modernt, individbaserat samhälle. Den lever, medvetet eller omedvetet, med ett ständigt tryck på sig att hävda sin heder och inhösta tecken på underordning, ofta kallat för ”respekt”.
Det här är förklaringen till den pervertering av respektbegreppet som automatiskt åtföljer hederstänkande. Respekt, på svenska ursprungligen med konnotationer som vördnad, beundran, att se upp till någon, kommer istället att inordnas i den hierarkiska människosyn som vidlåder hederstänkandet, och urartar snabbt till en ambition på att bemötas underdånigt och krav på undfallenhet från omgivningen. Det är därför kriminella, ligister, osnutna tonåringar och allsköns översittare kräver ”respekt” för sig och sina handlingar. Det de önskar är att omvärlden skall acceptera att ingå i en hederspyramid med dem högt upp, där den vars heder måste tas hänsyn ges ”respekt”, i praktiken rätt att kränka och förtrycka sin omgivning.
Respekt kommer att likställas med fruktan. Men vi vet innerst inne att den man fruktar, bär man också motvilja och hat till. Respekt är inte något man kan kräva- det ges till den som förtjänar det, annars är det bara ett naket tvång. Kravet på respekt kommer således att förgifta även nära, varma relationer inom familjer och vänskapskretsar. Den bygger upp en potential till våld och repressalier, till hänsynslöst beteende gentemot de som är lägre ner på stegen eller inte behövs tas hänsyn till.
”Heder” och ”respekt” som mekanismer existerar således inte bara inom stamstrukturer eller i primitiva samhällen utan även under mer upplysta, rörliga och konstruktiva samhällsanordningar. Kanske kan de aldrig helt utrotas, eftersom de hänger samman med underkuvande och rangordning, och alltså ständigt talar till vår mobbarinstinkt, vår vilja att bemäktiga sig omgivningen. Det är tankvärt att begreppet ”Heder” i Sverige används ymnigt i idrottssammanhang, där konfrontationen och besegrandet av en motståndare står i centrum. Från en sådan måhända inte uppenbart destruktiv manifestation sträcker sig dock hederstänkandet likt en mörk soppa som kokar under ytan ut i olika sammanhang.
De hundratusentals kvinnor och barn som hukar under förtryckande och dominerande partner vet in på benen priset för att brista i ”respekt” inför den översittare som ger sig rätten att styra över deras liv och kräva fotskrap. Grupperingar som agerar delvis i marginalen faller lätt tillbaka på hederstänkande: notera hur en idrottshuligan reagerar om man ringaktar hans (för det är nästan alltid en han) lag eller dess symboler. Kriminella strukturer, som ju systematiskt bryter mot samhällets normer, bygger upp en redan från början förgiftad hedersprincip som en billig ersättning för de krav som det civila samhället ställer på medborgarna.
Hur sköra alla dessa strategier baserade på heder är, framgår tydligt av att dess utövare är oerhört lättkränkta, och att de ytterst vilar på våld och en självpåtagen rätt att kränka andra för den egna positionens skull.
Shakespeares ”Othello” skildriar den lättväckta kränkhet som kan förvandla en älskad till mördare
Detta visar med all tydlighet hur heder som styrande anordning står i motsättning till principer som människors lika värde, ett umgänge baserad på positiva känslor, och integritet. Den underbygger ett system av sociala relationer där den som anses som mindre hedervärd eller mindre viktig i hierarkin systematiskt kränks, inte bara i sin självbestämmelse utan också som en del i att hamra in den styrandes makt.
Den skapar också lättkränkta, i grunden osäkra och infantila personligheter som ytterst vill detaljstyra vad de kan av sin omgivning för att försäkra sig om att deras egen självbild inte raseras och de inte står där värdelösa inför sin grupp. Hela strukturen måste underkännas i ett samhälle där var och en har ett omistligt värde, och där frihet, och var en ens vilja och val tillmäts betydelse.
En variant av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet är en snarstuckenhet kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller religion. Detta kommer att tas upp i nästa inlägg på temat ”Jag är Kränkt”.
←Se förra delen i ”Jag är Kränkt! dumskallarnas konspiration […] del 1”
Se Nästa del ”Jag är Kränkt! – del 3, Trosskallarnas lättkränkta konspiration”→
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Om begreppet heder rent språkligt http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/94/183.html
Se http://jinge.se/allmant/hedersvald-bra-artiklar-i-aftonbladet.htm
Jag är KRÄNKT! – det nygamla vapnet i dumskallarnas konspiration del 1
Om Kränkning – ett begrepp och också en attityd som det gått våldsam inflation i. En vän postade en skön bild av Berglin.
Det där satte igång lite replikväxling, inte om vädret men om driften med just användandet av begreppet ”kränkt”. Var och varannan verkar märkligt benägen att vitt och brett utge sig för att vara sig ”kränkt” numera. En snabb Googling visar att tidningar, webforum och andra medier svämmar över av kränkta, mer eller mindre motiverade.
- http://www.expressen.se/noje/gladiatorns-ilska-mot-polisen-valdigt-krankt/ en kroppsbyggare som misstänks för dopning
- http://www.expressen.se/kvp/patient-krankt-av-lakarens-brev/ ”Kom in och ta ett prov annars ”kommer jag och biter dig i foten”, skrev en överläkare på psykosmottagningen i Helsingborg i ett brev till sin patient.
- http://www.expressen.se/debatt/gubbrorans-munsbit-kan-ocksa-bli-krankt/ Camilla Henemark är kränkt över att ha avbildats i ett satiriskt verk riktad mot kungahuset
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15289411.ab där advokaten Claes Borgström känner sig ”kränkt” för att han kritiserats för handhavandet av sin f.d. klient, den mordmisstänkte Tomas Qvick som spenderat åratal i fängelse och nu frias från ett efter ett av sina påstådda brott.
- http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1783879/94-aring-kanner-sig-krankt.html en 94-åring som fått sin förmåga att köra bil ifrågasatt är ”kränkt” över att några osmidiga poliser ville se hans körkort
- http://www.sydsvenskan.se/malmo/har-aldrig-kant-mig-sa-krankt/en kvinna blir felaktigt förd till psykakut av polis efter att hennes lägenhet stormats till följd av ett felaktigt meddelande från SOS Alarm.
- http://www.familjeliv.se/Forum-4-252/m68110833.html I ett familjeforum diskuteras det kring att en blivande mamma känner sig ”fruktansvärt kränkt” över att hemligheten om hennes nästa barn sipprat ut efter att hon berättat om det…
- http://markbladet.se/?artikel=201301241836398551 ett fackligt ombud som kritiserar en kommuns agerande blir kränkt när kommunens representanter förringar och vill vifta bort hennes kritik
- http://www.tv4play.se/program/nyheterna-bor%C3%A5s?video_id=2259465 TV4 lägger själva på ordet ”kränkt” apropå en VD på ett bostadsbolags som fått sina arbetsuppgifter ifrågasatt av ett kommunalråd.
- Det finns till och med en officiell hemsida från Datainspektionen som heter Kränkt.se, till för de som blivit förtalade eller illasinnat skvallrade om på nätet. Oavsett om detta är ett beteende som bör motarbetas är det talande att till och med en myndighet anpassar sig till tidens språk.
Ovanstående exempel är alla direkt från Googles sökning på ”kränkt” den 29 Januari 2013. Och det fanns många fler.
I Sverige är de lättkränkta Kung och media och politiker deras glädjefulla slavar…
”K”, citat från internetdiskussion
Medias benägenhet att hävda och i praktiken uppmuntra till att den-och-den känner sig kränkta, och som en följd deras roll i att begreppet Kränkning och Kränkt devalveras är som synes omfattande. Notera att i åtminstone ett av fallen ovan (Sydsvenskans) har det otvivelaktigen skett ett övertramp som motiverar begreppet ”kränkning”. Vilket dock visar på faran. För när begreppet sätts tillsammans med de andra, mycket mer tveksamma fallen, minskar, inte ökar, kränkningens betydelse. Hela konceptet nedgraderas när det spelas ut så ymningt att ”kränkt” blir liktydigt med typ arg, eller frustrerad. Vadan detta överutnyttjande av vad som till helt nyligen var ett starkt kringskuret, och endast i extrema fall använt begrepp?
Det moderna navelskådandets lättkränkhet
Kränkningbenägenheten är i ett modernt samhälle som vårt oupplösligen förbunden med subjektiviseringen av fenomen. Dvs att man mer och mer väljer att fokusera på hur någon eller några känner inför händelser, och på känslosvallet i sig, snarare än på deras verkliga omständigheter, styrande faktorer och samband, och dessas innebörd. Ett exempel: en auktoritetsperson som t.ex. en polis går utöver sitt uppdrag och trakasserar eller förtrycker någon de kommer i kontakt med. Den vinkel som tenderar att alltmer ta över är att offret känner sig kränkt. Vilket mycket väl kan vara sant, i ett privat, personligt perspektiv. Men med förlov till alla de som har drabbats av det är det ändå ett underordnat element i ett mycket större, mer sammansatt problem. Polisen är en publik, offentlig funktion, en makt som skall värna om samhället och medborgarnas väl och ve, och ett repressivt eller diskriminerande uppträdande från dess representanter innebär ett Maktmissbruk, ett fegt svek mot hela den ordning som samhället bygger på, realiserat i och med kränkningen av en individ.
Man kan se det som en avart av den postmoderna existensen. Istället för kritiskt ifrågasättande ersätts en analys av förhållanden av ett fluff där allt kan tolkas som man vill och alla vinklar är lika relevanta, där det blir omöjligt att prioritera värderingar och sakförhållanden. Den enda ledstjärnan blir känslan, hur något upplevs, till nackdel för vidare aspekter. En ram för tänkandet bildas, där ingen åberopar högre värden utanför inviden, en individ som inte är beredd att offra något eller se till större sammanhang. Det är ett förhållningssätt som passar den individuella konsumtionens, konformistiska självtillfredställelsens skit-i-andra-samhälle. När anpassligheten är högsta ideal, och djupare principer och en oförmåga eller ovilja att hävda universella eller fundamentala värden är norm, får människor lätt ett enormt smalt fokus där de egna önskningarna görs till universums mening och centrum. Den som verkar i en sådan tankeram får lite eller inget stöd i sitt medvetande för att skilja mellan verkliga oförrätter å ena sidan, och otur, livets allmänna svårigheter eller helt enkelt en skillnad i åsikt å den andra. En försåtlig, underförstådd tendens smyger sig in, att man skulle ha rätt att slippa bli irriterad eller utmanad. En sådan infantiliserad kälkborgare blir snar att gnälla på att de är ”kränkta” så fort något går dem emot, eller de utsätts för någon form av ringaktning eller bakslag som de med sina ytliga perspektiv inte har något svar på. Det räcker med att de förbigås för befordran, eller att man inte gillar färgen på deras bil.
[…] som smartskaftet imorse som i metro var KRÄNKT (och ARG) för att personen blev erbjuden 75 kr i h för ngt assistensjobb.. eh jaha? Ta inte jobbet då…
”K”, citat från Internetdiskussion
Denna sorts kränkningsbenägenhet har också det farliga kännetecknet att blanda bort korten och jämställa alla aktörer. Vem som helst kan känna sig kränkt, och ens benägenhet behöver inte innefatta några parametrar som ställer det relation till det egna uppträdandet. Sålunda kan den som faktiskt kränker lika gärna själv ta på sig kränkningskostymen som ett försvar för att man diskriminerar, tystar, hatar och hotar sin omgivning. Det är i det ljuset kan man t.ex se många hobbyhatares, t.ex. internettrolls verksamhet. Som ett utslag för den ömhudade reaktionen från någon som anser att det blotta faktum att andra vågar yttra sig, eller påpeka något som man ogillar, är en kränkning. Och som legitimerar att man själv far ut med okvädningsord eller hot, eller värre. 
Det är värt att lägga märke till att det mer sällan är folk som verkligen blivit kränkta i djupet av sina rättigheter och sitt människovärde som publikt skränar om det eller viker ut sitt sargade inre. Epidemin i kränkningsbenägenhet kan så ses som ett fenomen för den som ömtåligt har någon form av privilegium att slå vakt om, eller för den osäkert ömhudade, två grupper som förenas i att de hellre skyltar med sin sårade indignation eller ägnar sig åt aggressiva utfall än att argumentera i sak eller framlägga en konstruktiv poäng.
Den här formen av lättkränkhet är ett tämligen nytt och modernt massfenomen: under tidigare historiska perioder (före slutet på 1800-talet) var det endast en mycket liten del av befolkningen som i kraft av sin rikedom och sina privilegier kunde göra anspråk på att vara så lättstötta. Men andra mekanismer, baserade på begrepp som ”heder” och ”respekt”, fanns till hand för de som ville känna sig kränkta, och dessa lever också kvar än idag. Genom kulturella möten och i takt med att samhället liberaliserats och rört sig bort från forna tiders tillåtande av vissa förtryckarmekanismer har dessa kränkhetens inkörsportar åter kommit att aktualiseras. Det är om dem, om den vilja att känna sig ”kränkt” inom ramen för hederstänkande och krav på en speciell ”respekt” som nästa inlägg på detta tema handlar om.
—————————————————-
Nästa del: Jag är KRÄNKT! Om Heder och ”Respekt” →
Andra sidor om Kränkning
Anteckningar från en briefing om Barnsoldater från Röda Korset
Nyligen har här skrivits en del om barnsoldater och krigsförbrytare som Joseph Kony och Thomas Lubanga som söks eller gripits för att ha utnyttjat barn som kanonmat, bland mycket annat. Men vad är egentligen en barnsoldat? Och hur ser problemet med barnsoldater ut i ett mer övergripande perspektiv?
Barnsoldater är ett ämne som berör många, inte minst undertecknad som framför allt kommit att studera det i ett historiskt perspektiv. Problemet har aktualiserats på sistone – Herrens befrielsearmé har uppmärksammats av KONY-2012-kampanjen och dessförinnan var det en het fråga i Libyen, vars förre ledare Khaddaffi men också Libyska befrielsearmén som stred mot honom, tvångsrekryterade barn. Det hela kom att påverka även Sverige direkt, då frågan uppstod om svenskt stridsflyg på plats i Libyen borde beskjuta angrepp på civila som utfördes av barnsoldater (vilket också behandlades i inlägg här).
Förra året gavs möjlighet att närvara vid en briefing hos Röda Korset om situationen som den ser ut idag, given av Fredrik Bring från som själv studerat barnsoldater på plats där saken är mest akut, i flera afrikanska konflikthärdar. Hans presentation var mycket bra som en allmän redovisning av komplikationerna hos den hemska hantering och situation som barnsoldater utgör.
Med Fredriks benägna tillstånd skall här en sammanfattning av de viktigaste punkterna från hans briefing publiceras, som en introduktion för den som till äventyrs vill orientera sig i ämnet.
Som är brukligt på denna blogg har dock det mer utfyllda dokumentet svällt och svällt, och den kommer därför att presenteras dels i sin helhet utanför den löpande, dels som en följetong i tre (3) delar. Nedan följer första delen.
Barnsoldater – offer eller förövare
Fritt från presentation av Fredrik Bring (Röda Korset)
Vad är en Barnsoldat?
Det kan tyckas trivialt och något för paragrafryttare, men den första svårigheten när det gäller barnsoldater gäller just definitionen. 2007 samlades, på initiativ av hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset, ett antal företrädare för regeringar och hamrade fram vad som kallas Paris-principerna, som ger riktlinjer för arbetet med barn i krigshärdar och väpnade konflikter. 76 regeringar skrev under, och dessa bildar nu ramverket som bör styra vad som menas med barnsoldater.
Med barnsoldat åsyftas:
- en person under 18 år som
- verkar i en beväpnad grupp antingen i
- En stridande funktion eller
- En icke-stridande men understödjande roll, som inom den väpnade gruppens logistik & försörjning eller som t.ex. sexslav
Ovanstående definition är bredare än den traditionella folkrättsdefinitionen av en soldat – vilket är medvetet, för att ge fler, även icke-stridande barn, rätt till rehabilitering. Det exakta antalet barnsoldater är okänt, men uppgick till hundratusentals vid tiden för Paris-riktlinjernas fastställande.
Idag är barnsoldater mest förekommande i u-länder, och företrädesvis några av de fattigaste staterna på jorden. Det är inte så länge sedan som även europeiska länder enrollerade barnsoldater, vilket då skedde i ännu oöverträffad skala. Ett exempel är Nazityskland, som tog ut medlemmar av Hitlerjugend som barnsoldater under andra världskriget – och de var långt från ensamma om det. Även idag medger t.ex i Storbritannien bestämmelserna ifråga om hemvärn att man tar ut barn under 18 år för krigstjänstgöring.
Med det sagt är det dock ett faktum att i dagsläget är Afrika, den kontinent som också numera härbärgerar många av världens ännu olösta militära konflikter, den kontinent där flera av de svåraste fallen av förekomster av barnsoldater sker. När internationella juridiska organ nu börjat släpa olika former av krigsförbrytare inför rätta är det främst från Afrika dessa kommer. Se t.ex.
-
Thomas Lubanga
Tomas Lubanga, f.d. krigsherre i Demokratiska publiken Kongo står inför rätta i Haag, liksom
- Charles Taylor vars barnsoldatarmé härjade i Sierra Leone & Liberia
- Joseph Kony som verket i främst Uganda med sitt Herrens Befrielsearmé är ännu på fri fot, men står högst upp på listan över efterlysta krigsförbrytare med koppling till barnsoldater.
Man bör hålla i minnet att barnsoldater ingalunda består av enbart pojkar. Dessa dominerar främst inom stridande roller. Men en mycket stor del av den sammanlagda mängden barn som tjänstgör hos väpnade styrkor i en understödjande roll är flickor – inte sällan som sexslavar till trupperna (inklusive de stridande barnen).
Barnsoldater och Internationell Lag
Den underliggande regleringen av barnsoldater har framför allt sin grund i två av folkrättens centrala dokument.
The Parties to the conflict shall take all feasible measures in order that children who have not attained the age of fifteen years do not take a direct part in hostilities and, in particular, they shall refrain from recruiting them into their armed forces.
Article 77.2 of the Additional Protocol I to the Geneva Conventions of 12 August 1949
Genevekonventionerna från 1949, som med sina tilläggsprotokoll är det centrala instrumentet för folkrättsligt uppförande i krig, stadgar i princip att medlemsstaterna skall göra sitt yttersta för att undvika och hindra värvningen av barnsoldater i en stridande roll under en rådande väpnad konflikt. Huvudstadgandet ovan har fyllt ut i tilläggsprotokollen
- I tillägg till Tilläggsprotokoll 1 i Genevekonventionen får soldater inte vara under 15 år i mellanstatliga krig
- Tilläggsprotokoll 2 till Genevekonventionen stadgar att barn under 15 år inte skall delta i inomstatliga krig
Den andra hörnstenen är FN:s Barnkonvention (Convention on the Rights on the Child) tar upp barns rättigheter i stort. Barnkonventionen är mycket allmänt hållen, men har försetts med flera tilläggsprotokoll som tar upp de specifika problem som vidlåder barn som deltar i krigshandlingar. Barnkonventionen tar också sikte på 15-årsgränsen men den gäller där alltid, även efter striders upphörande.
Det här kan synas digert, men Tilläggsprotokollen och Barnkonventionen lämnar ändå vissa luckor och utestående frågor. T.ex.
-
Hizbollahs "paramilitära" barnkadrer
Förbudet för tvångsrekrytering eller allmän mönstring som går vid 18 år skapar en gråzon om vad som gäller för frivilliga? Vilket öppnar den mycket mer kvistiga frågan om vad frivillighet är mellan 15 och 18 år.
- En annan fråga, som fått allt större ökad aktualitet, är vad som gäller oppositionella väpnade grupper, som inte har folkrättsliga förpliktelser på samma sätt som en stat? Allmän mönstring är ju inte alls tillgänglig för dem. Även här är exemplet Libyen nyligen intressant, eftersom rebellstyrkorna där helt klart hade barn under 18 i sina förband.
Andra folkrättsliga instrument fyller i definitionerna enligt ovan till en del. Den Internationella Arbetsorganisationen ILOs Stadgar förbjuder t.ex. rekryteringen av barnsoldater såsom varande en av de värsta formerna av barnarbete (ILO-konvention 182, Artikel 3a) – ILO-stadgans förbud för rekrytering utgår också från en 15-årsgräns.
Afrikanska stadgan om barns rätt har också bestämmelser om inga barn får delta i strid, anpassad för afrikanska förhållanden. Men där är frågan fortfarande vad ett barn är.
Sedan i bildandet av den Internationella Brottsmålsdomstolen finns en internationell mekanism för att åtala brott mot de ovanstående stadgorna, nämligen Romstadgan för bildandet av Den Internationella Brottsmålsdomstolen.
Nästa del tar upp en sammanfattning av hur och varför man använder sig av barnsoldater i konflikter, och speciella psykologiska och sociala faktorer som omger bruket av just barn som soldater.
—————————————————-
Fredrik Bring, upphovsmannen till den presentation som denna sammanfattning bygger på, och har de vidare kunskaperna i ämnet, har generöst erbjudit att nås på e-postadressen fredrik_bring@hotmail.com för envar som är intresserade av detta ämne och har vidare frågor.
Övrika Källor:
- Förenta Nationernas dokument och konventionstexter. En startpunkt för FNs arbete mot barnsoldater finns i http://www.un.org/children/conflict/english/childsoldiers.html och UNICEF http://www.unicef.org/protection/index.html
Barnkonventionen i både förenklad form och fulltext finns tillgänglig på svenska i http://unicef.se/barnkonventionen
Parisprinciperna för barnsoldater finns tillgängliga i http://www.un.org/children/conflict/english/parisprinciples.html
UNHCRs tilläggsprotokoll för Barn involverade i konflikter finns i http://www2.ohchr.org/english/law/crc-conflict.htm - Genevekonventionerna kan läsas i http://www.icrc.org/eng/war-and-law/treaties-customary-law/geneva-conventions/index.jsp
- Internationella Brottsmålsdomstolens egen sida är http://untreaty.un.org/cod/icc/statute/romefra.htm
Rädda Barnen http://www.rb.se/vartarbete/internationellt/krig-och-katastrofer/sa-har-drabbas-barn/Pages/barnsoldater.aspx - Röda Korset http://www.redcross.se/skolsajt/manniskors-rattigheter-i-krig/barnsoldater/ och http://www.icrc.org/eng/war-and-law/treaties-customary-law/geneva-conventions/index.jsp
- Amnesty International http://www.amnestyusa.org/our-work/issues/children-s-rights/child-soldiers
- Child Soldiers International http://www.child-soldiers.org/home
- Warchild.org http://www.warchild.org.uk/issues/child-soldiers
- Den Svenske Barnombudsmannen arbetar utifrån barnkonventionen och är en källa till hur den bör tolkas – se http://www.barnombudsmannen.se/barnkonventionen/om-barnkonventionen/
- Wikipedia har flera introducerande artiklar med länkar vidare till dokumenten. Se t.ex.
Barnsoldater – http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnsoldat och http://en.wikipedia.org/wiki/Military_use_of_children
Barnkonventionen http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_barnets_r%C3%A4ttigheter och http://sv.wikisource.org/wiki/FN:s_konvention_om_barnets_r%C3%A4ttigheter
Genevekonventionen http://en.wikipedia.org/wiki/Geneva_Conventions
Internationella Brottsmålsdomstolen http://en.wikipedia.org/wiki/Rome_Statute_of_the_International_Criminal_Court
Dumskallarnas konspiration – kusligt lika, de motstående Mördarna
”En Fransk breivikare”. Så kunde man tänka spontant om nyheten om dödskjutningarna i Frankrike den senaste tiden, och det verkar också vara fallet – i alla fall finns det många kusliga likheter
Det är i alla fall det intryck som verkar mest överensstämmande med de detaljer som hittills kommit fram. Om man, istället för att stirra sig blind på puerila distinktioner som mördarens hårfärg eller vilken -ism stollens rouletthjul verkar ha stannat på, och istället bryr sig om hur de tänker, hur hjärnan verkar vara ordnad på de här mordiska, hatiska förövarna av mord i stor skala som draperas med politiska eller föregivet ideologiska motiv.
I skrivande stund har den franska polisen omringat vad de tror vara gärningsmannen till åtminstone sju mord, som barrikaderat sig i ett hyreshus i Toulouse i södra Frankrike. Den utpekade mannen, en viss Muhammed Merah, har varit under bevakning, men lyckades ändå dagarna dessförinnan sått skräck i staden genom att skjuta först en grupp soldater, och sedan tre elever och en lärare vid en judisk skola. Morden genomfördes på nära håll med handeldvapen i avrättningsstil, och mördaren lyckades därefter ta sig från gärningsplatsen med motorcykel.
http://www.youtube.com/watch?v=N-PSLr3Qx2o
Tidningar och medier har varit snabba med att dra parallellen mellan Anders Behring Breivik och Mördaren i Toulouse. I det här fallet kommer det nog visa sig stämma, även om man kan ha en invändning mot djupet i vissas analys. Här har tidigare skrivits en del om Breivik (se länkar nedan), och någon upprepning är inte av nöden, förutom att påpeka att vad som sagts om Stollens världsbild , extremism och våldsimpulser liksom förekomsten av ett hatets språk som legitimerar och och göder varandra med största sannolikhet är direkt tillämpbart även på de aktuella dåden. Men förutom det finns det vissa mer specifika drag hos själva dåden som, med förbehåll för vad som kommit fram, gör de här snubbarna till nära nog spegelbilder av varandra – det är i alla fall intrycket hittills om man ser till flera faktorer runt morden, och innefattar bland annat:
Handgripligheten -Toulousemördaren är liksom Breivik benägen och kapabel att själv, med vapen i hand, gå ut och kallt och beräknat skjuta sina motståndare och handfast döda dem med vapen i hand. Till skillnad från en renodlad bombman eller en shaheed (”martyr”, som islamiska självmordsbombare kallar sig) som har en delvis annan självbild – där spelar sådant som den ögonblickliga skalan, dådets själv ”plötslighet” och i självmordsmördarens fall martyrmotivet in och ger en delvis annan självbild. Toulousemördaren är liksom Breivik en pistolero, en revolverman på heligt uppdrag. Det skulle vara förvånande om inte de två delar samma ”hjälte”- och ”krigar”-motiv i sin självförståelse. I sina förvridna hjärnor ser de sig som stolta krigare som med svärd i hand rensar ut ondskan i världen.
Förrädarmotivet – Notera att de dödade soldaterna är av fransk-arabiskt ursprung. Liksom Breivik i relation till socialdemokraterna i Norge verkar den här mördaren ha en speciell tagg i sidan till just potentiella ”förrädare” mot sin sak. Man kan spekulera, och det är ännu så länge allt det är, i att mördaren anser att soldaterna av härkomst från en föregivet ”muslimsk” bakgrund borde vara med honom, mot den franska staten och den sionistiska konspirationen eller vilket annat spöke som nu utgör hans fiende.
Hatet som inte skyr att göra barn till måltavlor – Det här är ett speciellt gränsöverskridande drag. Det är en sak att slå till hämningslöst och hänsynslöst mot en folkmassa där man vet att det finns barn, eller iskallt, som en Timothy McVeigh i Oklahoma veta att barn kommer att stryka med vid attacken mot ett mål. Men den här sortens mördare ser barn som ett legitimt mål i sig, och skyr inte att gå fram till unga människor i blomman av livets begynnelse för att mörda dem, på nära håll, för att stryka under en poäng. Överskridandet av detta tabu, som även råbarkade terrorister och mördare oftast behåller, ger Breivik och Toulouse-mördaren drag som liknar en seriemördare: ett förfrämlingande och total brist på empati parat med en helt instrumentell människosyn, där även mycket unga människor kan betraktas och behandlas som pjäser och objekt som man kan utradera utan vidare.
Viljan att framträda i media och definiera bilden av sig själv och sina motiv – Liksom Breivik filmade sig själv, skrev sina plagierade manifest och efter infångandet patetiskt försökt komma till tals och modifiera och ”förklara” bilden av sig själv och sina dåd, verkar Toulouse-mördaren ha filmat sina dåd, är benägen att tala med media och ger varje sken av att vilja förklara och själv definiera bilden av sig själv. Den här sortens vilja till självrättfärdigande är av klassiskt snitt och förekommer i varje terrorkommuniké sedan anarkisterna uppfann det politiska terroristbegreppet på 1800-talet. Men i en alltmer medialiserad samtid finns det också ett alltmer påträngande narcissistiskt drag i de där egna presentationerna av jaget, vilket också ger grund för en distinktion. Till skillnad från säg en Hamas-bombare där det som framhävs är kampen och ideologin, och mördaren underkastar sig och går upp i en större sak, tycks de här mördarna, även när de som i Toulouse-fallet verkar vilja orientera sig mot en större gruppering, inte klara av att släppa taget om sin egen person och sina egna bevekelsegrunder. De vill stå i rampljuset själva, i eget namn.
http://www.youtube.com/watch?v=uv3pyBhInYs
Önskan att göra sig till talesman eller frontfigur för en större grupps ”kamp” på ett uppenbart kontraproduktivt sätt – Breivik ville slå ett slag för Norge och den vita västerländska civilisationen som han såg den, och såg sig som en frontfigur i en kamp där han, om än i huvudrollen, hade en ”tyst massa” bakom sig. Likadant verkar det vara med Toulouse-mördaren med hänsyftning till en inbillad kamp med en ”rättrogen” syn på Islam och dess kommunitet. Men som i Breiviks fall, som mer än någon annan händelse skulle kunnat,skadade och misstänkliggjorde de xenofober och rasister som kunde dela hans bevekelsegrunder av rasism, islamofobi och vänsterhat, måste Toulousemördarens dåd leda till att skada just den kommunitet som han säger sig föra baneret för. Muslimer världen över har all anledning att förbanna, och den palestinska myndigheten t.ex. har varit oerhört klara med, vilken skada en sådan extremistisk mördare som Toulouse-mördaren åsamkar deras sak, och sökt ta avstånd från honom.
Här kan man dock kanske se en viktig, möjligen avgörande skillnad. Åtminstone av vad franska myndigheter släppt ut hittills kans det i Toulouse-fallet verkligen finnas en koppling till en större grupp, även om Den Vedervärdige i Toulouse verkar ha agerat tämligen självvåldigt och inte direkt som en lydig soldat. Det där får visa sig.
http://www.youtube.com/watch?v=RJOnk3YuuB0
DNs rapportering dagen innan gärningsmannen greps och man visste det var, illustrerar poängen rätt väl om än antytt (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nazistiska-ex-soldater-misstanks). Man misstänkte alltså ett tag en nazistisk f.d. fallskärmssoldat för morden – en fransk Breivik modell A1. Nu var det en jihadist istället. Denna blogg förutspår att högerextrema bloggar och mindre nogräknade tyckare kommer att dissa mediakonspirationen som trodde på ”en Breivik”, och missa poängen helt och hållet. Det var en Breivik.
Så nära ligger extremerna varann.
Skillnaden i namn och hårfärg är irrelevant för offren, och ser man till dådens natur och mördarens psyke så vitt vi kan bedöma den, är de samma andas barn. Liksom de tafatta försöken hos de som innerst inne har någon form av förståelse för de bakomliggande motiven andas samma unkna människohatande luft, antingen de svingar koranen, bibeln eller mein kampf.
Den franska polisen bör få tummen ur – vid skrivande tillfälle hade mannen fortfarande inte ge upp – och skjut för tusan inte snubben i huvudet som frestelsen, den förståeliga frestelsen, måste vara. Denna blogg hoppas att svinet gjorde de här dåden skall ruttna och äta bajs i fängelse resten av sitt liv precis som norska själsfrände, och att hans likasinnade diskrediteras grundligt som de vidriga kräk de är.
********************************************
Inlägg om Anders Behring Breivik och Terrorismens Psykologi
mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination
mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen
mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet
mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man
mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald
mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn
————————————————————–
Senaste nytt om jakten på Toulouse-mördaren
- DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/polisen-spanade-men-misstankte-aldrig-brottsplan, http://www.dn.se/nyheter/varlden/eldstrid-vid-fransk-razzia, http://www.dn.se/nyheter/varlden/eldstrid-vid-fransk-razzia
- SvD http://www.svd.se/nyheter/utrikes/barnen-skots-i-huvudet_6937061.svd, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/portratt-mohammed-merah_6942447.svd
- SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5028897
- SVT http://svt.se/2.22584/1.2750269/belagringen_i_toulouse_fortsatter
- Franska medier har ett litet försteg här – se http://www.lefigaro.fr/actualite-france/2012/03/21/01016-20120321ARTFIG00314-toulouse-le-raid-intervient-un-policier-blesse.php med version på engelska för de icke-fransktalande http://plus.lefigaro.fr/note/police-negotiating-with-suspect-in-toulouse-killings-20120321-840887
- The Guardian http://www.guardian.co.uk/world/2012/mar/21/mohammed-merah-profile
- Washington Post http://www.washingtonpost.com/french-police-raid-house-in-toulouse-for-school-shooting-suspect/2012/03/21/gIQAbip4QS_story.html
Några reflektioner för de introverta bland oss
Ett tal på TED och en olycka med min dator ger upphov till en betraktelse över något som många behandlar som vore det ett problem: att vara en introvert, en inåtvänd person.
Jag är inte en utgående person, inte spontant, av naturen. Med många andra, i själva verket en god andel av befolkningen, är jag i ro, och känner stimulans, när jag själv får ta in intryck, skapa och ordna mina tankar i enskildhet.
Susan Cain – the power of introverts, en push för de introverta
http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html
Det här handlar inte om att vara asocial eller rädd för att träda inför grupper. Sådant är för sociala fobiker, alternativt folk med dåligt självförtroende som är rädda för andras reaktioner. Jag har t.ex. inte problem med att tala inför grupp, något som gör många människor nervösa. Eller rättare sagt, inte med handlingen i sig. Men det finns en olust där ändå, under ytan, i form av ett visst mått av måhända överkritisk syn på min egen prestation. Som när jag tecknar, vilket är ett annat sätt att presentera något och föra det inre i ljuset, är jag sällan, ja aldrig riktigt nöjd. Det skulle alltid kunna bli bättre. Jag grunnar i evighet på vad jag kunde ha sagt, vänder och vrider på det. Det här är ett förhållningssätt till upplevelser som är reflekterande och kräver en hög grad av inre processande och värderande. En tendens till överkompensation är typiskt för den introverte, som upplever saker och ting starkare, reflekterar över intrycken mycket.
Tänkande, den introvertes forte. Auguste Rodin - Tänkaren
Att vara introvert är inte att vara en människofientlig ensamvarg. Likt alla människor söker man och behöver interaktion med andra. Det goda samtalet, förmedlandet av kunskap, diskussionen – det här är lika njutbart och nödvändigt för oss, om inte mer. Men det är väl avgränsat. Till skillnad från en extrovert person som trivs mitt i vimlet och vill vara där typ, jämt, inträder en form av utmattning hos oss. Det tar mer att tvingas framträda för andra dag efter dag efter dag och ständigt behöva agera i en social kontext. Sociala medier kan vara en underbar sak för många av oss, och ge möjligheten den introverte söker, att ta den input möten ger och själv grunna på saken. Men sedan återkomma. Även om det kan dröja (sociala medier kan förstås också verka som ett evigt cocktailparty för den som så vill…)
Det finns som alltid en gråskala, och varianter. Jag är mer introvert än de flesta, men framstår tydligen samtidigt ofta som en snackpåse och väldigt säker i tilltalet, ja dryg och nonchalant om man får tro många, när jag är ute i världen. Men det där är korta utbrott, avvikelser från regeln. Det ändrar inte den grundläggande tendensen. Jag blir svårt stressad och olycklig om jag inte får fundera och göra mina prylar mest varje dag. Dagar kan gå utan att jag känner större behov av att frottera mig med mängder av människor. Men kontakten med sina närmaste, och även större möten då och då, där man får chansen att göra sig nya bekantskaper, blir förstås viktigare då. Saknad efter andra, och även rädslan för att verkligen vara ensam, övergiven, finns förstås där också – bara på en lite mer utdragen tidsskala.
Introverta vill pussas och kramas också - Auguste Rodin, Kyssen
Det finns en kulturell dimension i hur det introverta manifesteras också. Jag kom att tänka på ett uttalande från Daniel Espinoza, regissören till bioaktuella ”Safe House” om när han första gången insåg hur stor och meckig en amerikansk filminspelning var.
”Den här naturkatastrofen, som är vår inspelning […] Jag tar mig inte in där, det där ser typ, för tok för jobbigt ut”
(hela intervjun finns i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4991397&play=3804154&playtype=Sändning)
USA är den mest snackiga, mest försäljaraktiga varianten av västerländskt samhälle, och även hos oss mycket sociala människor kan få höra, och känner sig också själva som, väldigt tysta, beskedliga och inbundna där. I jämförelse är det antagligen ett större problem att ha introverta böjelser i en sådan kontext, något som nu börjat uppmärksammas. Susan Cain i videoklippen här är ett exempel – hon står för tusan på en scen och snackar järnet – hur introvert kan man vara då? Men i deras kontext är hon väldigt lågmäld, och behöver mycket tid mellan snackpassen. Jag kan oxå göra jämförelsen med flera länder i latinamerika där kulturen också är mer utåtriktad, mer baserad på snabba kontakter, på många möten och mycket kallprat.
Sverige har ofta ansetts vara ett jantelagsland där alla kniper käft. Det är en grov förenkling, och introverta vet det väl. Att de sociala formerna är mindre extravaganta och mer subtila här, ändrar inte faktum. I själva verket sätter vår konsesuskultur stora krav på anpasslighet, förmågan att socialisera med färra uttalade tecken och signaler. Den introverte riskerar följaktligen att bli mer isolerad här.
Det finns implikationer för många mänskliga fält, inte bara det privata, i att hitta en balans för det där. Inom undervisningen t.ex. blir gruppuppgifter som inte sällan är rätt vagt formulerade allt vanligare – det passar den introverte tämligen illa. Det finns också sedan länge en oro för att trycket att vara konform, och anpassa sig till mängden, kväver kreativiteten. (se t.ex. http://www.psychologytoday.com/blog/quiet-the-power-introverts/201105/creativity-introverts).
Möten och konferenser i arbetet är också en arena där den extroverta personligheten naturligt dominerar – men åstadkommer de verkligen så mycket, de där mötena? Ofta vilar framgången mer på ryggen av det arbete som de mer tillbakadragna utfört i kulisserna och som andra, mer bredkäftade typer, alltför villigt tar åt sig äran för. Det synes mig att kombinationen är det mest fruktbara. Möten behövs för att ge inspiration och nya impulser, nya perspektiv. Har man detta fokus får man ut det bästa av båda världar. Men om social interaktion mest kommer att handla om status, om att försvara positioner och visa upp sig själv, går man miste om den reflektion och det det mer djuplodande insikter som är en mer introvert läggning eller arbetes signum.
En längre presentation av Susan Cain http://www.youtube.com/watch?v=AzlCIS072_Y
I dagens samhälle går riktningen åt andra hållet: ”sälj-dig-själv” och var sprallig -och-utåt-kulturen vinner mer och mer mark. Det här passar tyvärr inte många av oss så där jättebra, men också misstänker jag, inte samhället i stort. Ett samhälle där det är ett socialt tvång att smila upp sig och vara gruppinriktad, där alla drömmer om att vara celeber, ses som sympatisk och vara festens stjärna upplever jag och många med mig som lika tryckande och auktoritärt som en där inbundna och tysta grubblare sitter och trycker för sig. En blandning är som vanligt att föredra, och kanske en större förståelse och acceptans för att folk är olika och att alla typer har något att bidra med.
En introvert hjälte för min berättelse - Yakane reflekterar i sin kammares mörker i Aracanea
———————————————-
Se introduktion i wikipedia om introvert-extrovert, en grundläggande kategori i psykologin http://en.wikipedia.org/wiki/Extraversion_and_introversion
Frågan om hur de här personlighetedragen är biologiskt förankrade diskuteras för närvarande inom forskningen, se artikeln http://www.scienceagogo.com/news/19990228212951data_trunc_sys.shtml
Susan Cains bok har landat och gett bränsle till en diskussion som pågår som bäst i USA, där fokus ofta ligger på om introverta vs extrovert läggning är mer, tja effektiv. Nyttoaspekten går som en röd tråd där, tyvärr måste man säg. Se t.ex.
- http://www.nytimes.com/2012/01/15/opinion/sunday/the-rise-of-the-new-groupthink.html?pagewanted=all
- http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-power-of-introverts
- http://blogs.psychcentral.com/creative-mind/2011/03/the-creative-personality-both-extroverted-and-introverted/
- http://selfpromotionforintroverts.com/leadership/745/
Kopplingen mellan kreativitet och en introvert läggning är en omstridd fråga. Forskningen är inte entydig, och kan otlkas på flera sätt. Som vanligt inom psykologin finns flera läger – en kritik av Susan Cains starka tryckande på att introverta är mer kreativa kommer från Keith Sawyer, en anhängare av gruppprocser – se hans blogginlägg http://keithsawyer.wordpress.com/2012/01/16/does-solitude-enhance-creativity-a-critique-of-susan-cains-attack-on-collaboration/. Se också blogginlägg som pekar på andra resultat som pekar i annan riktning, som http://www.bakadesuyo.com/are-extraverts-smarter-than-introverts
Ett ord säger mer än 1000 bilder… om Neofili
Ett underbart ord, som i ett slag frammanar bilden av köande konsumenter som hungrigt väntar på att få köpa den livsviktiga…. nej inte ägg i någon öststat eller på Kuba, utan vad som helst som är sprillans…nytt.
NEOFILI
(OBS – detta är en antikonsumistisk rant av rätt klassiskt ”grinig-gubbe-slag”. Känsliga läsare som smeker sina nya skor eller ipads till sömns är därmed varnade)
Själva ordet Neofili är lätt uttydbart som attraktion, eller kärlek, till allt Nytt, allt nymodigt, från grekiskans Neas (nytt) Philias (kärlek eller dragning). Det är ett uttryck som funnits sedan 1960-talet, men som kommit att bli mer angelägenhet med framkomsten av den nya konsumentproduktmarknaden, speciellt av teknologiskt präglade varor som telefoner, datorer, tv-apparater, musikspelare och annat slikt, men också av nya tjänster som massmarknad för resor, exotisk mat osv..
Dess ursprungliga betydelse är en stark och uppvisad entusiasm för det nya, och en sammanhörande tendens att inte överdrivet respektera det traditionella och hävdvunna, som tar sig uttryck i ett aktivt sökande efter nymodigheter och nya upplevelser. Det finns undervarianter som sexuell neofili, som kräver nymodigheter för att fungera normalt, teknofili, neofili för ny mat osv.
De är människorna behövde Bröd
Det började som neofil exotism...
För den enskilde är Neofili egentligen inte ett stort problem, det kan som synes vara inspirerande, det kan kombineras med kreativitet och upptäckarlust. Som uttryck för ett grundläggande beteende, nyfikenhet och viljan att ta till sig fördelaktiga nyheter, har det också en positiv effekt i hela populationer. Men som andra excentriska drag som kan tolereras när det gäller en någorlunda inkapslad person (se spänninssökaren, det virriga geniet, den impulsive kreatören, den orädda handlingsmänniskan osv.) blir de här dragen lätt problematiska när de framträder i en större grupp eller samhälle. Och vårt är ett marknadssamhälle där konsumtion av varor och tjänster blivit ett sätt att uttrycka personlighet och identitet.
...sedan skall alla ha plommontomater, året runt
Den neofila impulsen kan få oss att upptäcka nya saker, nya njutningar. Att en sådan önskan och bejakelse av människans strävanden alls kan realiseras en masse är ett tecken på demokratisering, och välstånd.
Även en rationell eller mer eftertänksam betraktelse av en produkt eller tjänst skulle vara beroende av andras åsikter, av ett utbyte av erfarenheter. Av recensioner eller smakråd, eller att man prövat det nya med någon annans hjälp. De flesta jämförelser sker i en social kontext, för att vi är sociala varelser. Det ligger i sakens natur.
Hur kunde vi leva utan Stripparåpleaerobics? Nästa år kommer sexorgieaerobics för de riktigt fräcka
Men.
En neofil massa är från början inställd på att det nya är eftersträvansvärt. Likt religiösa personer som letar efter Gudar under varenda sten och inte nödvändigtvis frågar sig hur saker egentligen kommit att bli sådana som det är, frågar sig den Neofila massan egentligen inte om saken/tjänsten kunde göras ännu bättre, eller mer försvarbart producerad, eller om det kan vara värt att vänta tills barndefekterna upptäckts och åtgärdats. De skall kollektivt ha… vad det nu är. Nu. Här framträder det starkt irrationella draget.
Modet - Arena för neofilismen per excellence
I sin utvecklade form blir neofili som massfenomen en uppmaning att handla på basis av infantil impulsivitet , brist på kritisk reflektion och ett i grunden osjälvständigt, icke långsiktigt tänkande. Samt en anknytning till materiella saker eller isolerade upplevelser som markörer och uppfyllare av djupare inre behov. Det där är sådant som man försöker stävja hos barn, åtminstone om man inte vill att de skall lida av dålig impulskontroll. Men lustigt nog är de vuxna mycket sämre på att göra det de säger till små barn.
Och vad som är mer försåtligt kanske, de som vill dra fördel av dessa impulser vet det. Varför skulle de inte sko sig på en oreflekterande och väldresserad armé av köpare? Så de lanserar sina nya produkter eller tjänster, med sikte på att de skall vara just sådana att de neofilt tenderande skall bli eld och lågor över dem.
- Viva La Revolucion! Eller viva den fjärde överdyra telefonen….
I dagens samhälle betyder det att element som design, uppenbar lätthet att bruka saken/tjänsten för ett visst avsett syfte, och också en viss upparbetad image för produkten premieras. En glimt av sensation skadar aldrig. Vilket kunde vara positivt, om det inte regelmässigt skedde på bekostnad av sådant som vidd för användning, ett kreativt och självständigt bruk, hållbarhet, eller att produkten har en rimlig eller miljömässig produktion och livscykel. För den neofilt orienterade kommer sådant alltid i andra hand. Han eller hon kommer ändå inte bära/äga/bruka det nya länge. Snart kommer något nytt.
Barriärrevet, varje turists dröm - så länge de nu varar. För de här, är det för sent
Således blir neofili intressant för att det utgör den samtida konsumismens spjutspets. Den neofile är rov för producenters och annonsörers lockrop. Det nödvändiga och det som man bara ”vill ha” blandas samman. Som ”early adapter” eller köande för en ny vara demonstrerar den med sitt eget handlade att produkten är något att sträva efter, och bidrar således till att skapa en dragning och en ”buzz” kring det nya. Sällan eller aldrig kommer kritisk granskning av produkten att få samma genomslag som den inledande entusiasmen som de neofila genererar. Inte sällan är de själva delar av systemet. I egenskap av redaktör, modeskribent eller teknologirecenscent kan den neofile sprida sin besatthet för nyheter till en vidare krets och etablerar därmed också ett sådant betraktelsesätt som något normalt, ja som en handling som närmast blir beundransvärd.
Modern kaffekultur, utformad för neofilstiska orgier - ständigt dyrare kosntigare kaffe med allt knaisgare prylar som en speciell kaffetermometer
Man kan förlita sig på förmågan till efterrationalisering hos den som låter neofilin segla iväg med sig. Han eller hon kommer att försvara sin lust att skaffa nyprytteln med skäl som kan låta förnuftiga. Men sällan gå till kärnan med att det är det emotionella eller sociala värdet av det nya, det som det talas om, det som visar att man är med i matchen och en cool eller samtida person, som ger status inom ägarens subkultur eller klass, som är det som verkligen är balsamen för själen.
- De här snubbarna behöver ett liv
Nu kan man omedelbart ana inseglande invändningar – ”men tänk om det nya verkligen är mycket, mycket bättre”? ”Om det är rationellt att modernisera sin utrustning, sina saker”? ”Och dessutom har jag råd med…vad det nu är.”
En dag tröttnade rumänerna på att köa...
Ja, den som kan argumentera för sin sak, som har ett behov som har någon form av rationell täckning, vars relation till det nya objektet är sådant att man kan se att det verkligen är föremålet/tjäsnten och dess objektiva, observerbara och jämförbara egenskaper och kostnader som kan tillfredsställa det, den utgör inte problemet. Likaså den som faktiskt skapar det nya. Den är ju kreativ. Som sagts, det är främst som ett massfenomen det här draget tappar sina positiva implikationer.
Det borde vara uppenbart. Att betrakta Neofili som ett problem tar främst sikte på en större grupp människor som egentligen inte har några verkliga, trängande rationella behov som endast det nyaste nya kan uppfylla. Utan som låter sitt handlande främst styras av det nya är just… nytt. Och hypat. En trängande törst, som det nya i sig, släcker. I alla fall tills nästa nyhet kommer. Och sedan nästa. Men hålet som de neofila har i sin själ kan aldrig fyllas av någon enskild sak. Det förblir där, knappt ens tillfällig lindrad av den senaste grejen. Den ende som skrattar mer varaktigt är den som krängt prylen till de uppeldade neofilerna.
Kolla här, vi är så fräcka och rätt i tiden att vi köade två dagar för en ny skiva. Eller telefon. Vi vadade bland mosquitos och åt skalbaggar som ingen annan vit man ätit. Eller vad det nu var. Nu igen.
Grattis.
———————————————
För lite definitioner se http://en.wikipedia.org/wiki/Neophile och http://svenskuppslagsbok.se/tag/neofili/
Redan 2006 spekulerades det om inte är en genetisk defekt, eller predistposition, att tvångsmässigt och mot varje rationell kalkyl vilja ha den nya gadgeten se http://www.medialifemagazine.com/cgi-bin/artman/exec/view.cgi?archive=226&num=5439 se också http://www.rightdiagnosis.com/n/neophilia/intro.htm
En artikel av Winfred Gallagher ”Exploring your inner Neophiliac” i tidskriften Business Mirror pekar på både den individuella och även popkulturella nyttan av neofili men också dess problematiska effekter som ett mer spritt fenomen, inte minst för akademiska miljöer http://businessmirror.com.ph/home/global-eye/20788-exploring-your-inner-neophiliac
Evolutionsforskare är intresserade av neofili i en vidare betydelse – den underliggande driften hos mer avancerade djur att pröva på nymodigheter är en av de faktorer som tycks driva evolutionen framåt. Se t.ex. forskningsrapporter som studerat neofili hos apor och dess koppling till innovation i http://lalandlab.st-andrews.ac.uk/pdf/kendal_AJP_2005.pdf, och för fåglars beteende i http://nationalzoo.si.edu/Publications/ScientificPublications/pdfs/85f5c7eb-2e6f-4cac-9707-e49215495ca6.pdf
Lite kul om prylfixering inom olika arenor, från fattigdomsbekämpning till ridsport, se
- http://www.dn.se/livsstil/trend/prylfixering-pa-traningsschemat
- http://blogg.passagen.se/anderskristerandersson/entry/inl%C3%A4rningen_f%C3%B6rs%C3%A4mras_i_skolan
- http://newsmill.se/artikel/2011/02/14/sl-pp-prylfixeringen-i-fattigdomsdebatten
- http://dafiedencoola.blogg.se/2011/march/prylfixering.html
Mördaren i Norge 6 – Motviljans retorik som förutsättning för Terrorn
En månad har gått sedan Anders Behring Breivik utförde sina bestialiska dåd i Oslo och Utöya.
Tidigare har här några av huvudspåren i vad som framkommit om den norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik gåtts igenom, samt den debatt, eller flertal debatter, som kom igång med orsak av hans groteska dåd. Och just det faktum att dessa dåd nu blivit ämne för en vidare diskussion om samhället har adderat en dimension runt Anders Behring Breivik och hans massmord som går bortom individuella orsakssamband och spekulationer om uppsåt, och det är språkets och den samhälleliga diskursens makt. Hur man skall tala om Brevik och hans likar? Hur definierar man deras ideologi och drivkrafter? Och vilket sorts språk inspirerade och genljöd i mördarens inre, när han satte sin mordiska avsikt i rörelse?
En diskussion om språket i samband med terror och våld har tagits upp här förr, efter Arizona-skjutningarna i januari i år – se https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/. Förutom terroristbegreppet så är frågan vad samtalstonen eller diskursens språkbruk har på effekt på individer. Min föga originella tes var att förekomsten av våldsamt offentligt språkbruk, eller ett språkbruk som bottnar i hot och tvång och ytterst (men ofta omskrivet) har våld som bottenplatta alltid bör vara ett varningstecken som förebådar våldsamma dåd.
Det har påpekats tidigare här att varje form av större idétradition, som socialism, nationalism, ekologism, konservatism, etniskt särartstänkande, liberalism, religioner av alla sorter och kulörer, kan förvridas åt våldsamma och övervägande negativt orienterade uttryck. En stollig världsbild och tillgång till extremism tar en långt på vägen. Men även om det man tror på förordar våld finns en individuell tröskel som varje person måste överskrida. Inte nödvändigtvis för sig själv – i själva verket är de mekanismer som river de sista hindren mot det extrema våldet av samma sort som de som bygger upp dem: det är grupprocesser, och kommer främst till uttryck i social interaktion och språk.
Den här diskussionen är delvis av gammalt slag, och väl genomforskad ifråga om t.ex. agitationen under tredje riket, där såväl språket som illustrationer som judekarikatyrer anses å ena sidan vara både talande och just illustrativt, men å andra sidan också hetsande och framkallande och spridande av ett klimat där våld blev lättare att genomföra mot utpekade grupper som med språkets hjälp först avklätts sin mänsklighet. Politiskt våld sker aldrig i ett vakuum, och först måste man skapa en berättelse, ett språk, där man själv är hjälten, den hatade fienden inte värd annat än förakt. Sådana berättelser sporrar vidare till handling genom att i en mening kasta ut en utmaning, för den ”djärve” att svara på. Någonting som sporrar den våldsbenägne eller äretörstande, och ger hans våld inte bara mening utan också status.
En av de snällare bilderna från den ökända tidningen der Stürmer, nazistpartiets propagandaorgan kan illustrera detta. Den antisemitiska hatskriften ser sig som en båld riddare som stolt men bistert, med svärdet i hand, reser sig mot de judiskt kroknästa och ynkliga plutokraterna, som i sin kabal samlats i slutna rum för att konspirera mot och suga ut det tyska folket. Exakt så såg sig Behring också, och med automatvapen, anabolapumpade muskler och ett sanningens manifest reste han sig mot de nutida konspiratörerna, slog dem till marken i deras eget hus. Förutom att konspirationen bestod i tonåriga ungdomar på kollo hos ett demokratiskt politiskt parti.
Bilden visar inget blod. Inget öppet våld. Men det ligger där, tydligt under ytan, och manar till efterföljelse. Det är extra tydligt på grund av att det är illustrerat – men grundkoderna, innebörden hos de olika elementen och i stämningen var lagda sedan lång tid. Nazisterna var inte ensamma, men framträdande i bruket av just av symboler och illustrationer, de var mästare på ett slags rått och kraftfullt bildspråk som bar många betydelser i sig och illustrerade en knippe väl identifierbara idéer. Många fler exempel på karikatyrer och artiklar av denna typ kan ses i t.ex. http://www.bytwerk.com/gpa/lustige.htm ).
Redan i språket finns många begrepp som på samma sätt är laddade med våldsamma innebörder, men där våldet i sig förblir outsagt. Se t.ex. uttryck som utgår från ”förräderi”. En förrädare är det värsta som man kan tänka sig, den ultimate svikaren, förtjänt av det yttersta av straff – det är därför t.ex. landsförräderi i krigstid i det längsta (t.om. 1973 i Sverige) straffades med döden. I politiska sammanhang legitimerar således begreppet rättfärdigt våld mot den som förråder fosterlandet, nationen eller den nationella gemenskapen. Inom rasistisk och vit-maktmiljö är följaktligen avledningar på förräderi, som ”landsförrädare” och ”rasförrädare” en stapelvara och så vanligt i xenofobiska bloggar över hela spektrat, från Sverigedemokratsympatisörer till extrema nazister, att det närmast gått inflation i det. Vilket envar som googlar orden omedelbart kan se.
Rasförrädares koncentrationslägermärke
”Rasförrädare” är ett annat hatiskt begrepp, speciellt i att det pekar ut en speciell sfär där ett tvång skall råda, med hot om våld för avvikare: det sexuella området. Det kommer från Nazityskland, där det hade en specifik betydelse: ”rasförrädare” var benämning på ”ariska” kvinnor som hade sexuella relationer med judiska män i strid mot de nazistiska raslagarna. Dessa deporterades till koncentrationsläger, där de hade en egen symbol som uttryckte deras ”brott” (http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4rken_f%C3%B6r_f%C3%A5ngar_i_nazistiska_koncentrationsl%C3%A4ger). Det kan vara värt att komma ihåg – den som associerar sig med folk som använder sådana begrepp umgås alltså med människor som potentiellt vill förpassa de som har relationer med ”fel” folkgrupp till koncentrationsläger.
Våldsromantik, om nu någon trodde det, är inte begränsad till högerns mörkare vrår, bland xenofoberna och extremhögern. Den grasserar även på den andra sidan, och har där en anrik historia av begrepp som i fel miljö kan inbjuda till våld och övergrepp, och en egen variant av hyllning av våld och drastisk handling. Jag glömmer aldrig Emile Zolas illustration av detta i ”Germinal”, med ord som han sätter i munnen på anarkisten Souvarine, denne som föraktar arbetarnas försök att organisera sig fackligt för bättre arbetsförhållanden. Hans botemedel för kapitalismens rovdrift av arbetarna är istället
(Från den franska filmen ”Germinal” från 1993)
För de som i likhet med mig har knackiga franskakunskaper, lyder slutklämmen om målet för aktioner
”[…] anarki, alltings slut, då hela världen skall dränkas i blod och renas i eld… Då får vi se” (min översättning)
Och i slutet av ”Germinal” är det mycket riktigt så att Souvarine placerar sin bomb, och det är arbetarna som dör. Ett sådant handlingssätt är intill förväxling lik den moderne terroristen, en Muhammed Atta eller Anders Behring Breivik.
Den yttersta vänstern har således också begrepp som inte så lite påminner om extremhögerns ifråga om att öppna portarna för våld. Att sådana här begrepp snabbt kittlar de som har våldsfantasier framgår t.ex. av diskussioner runt begrepp som ”klassfiender” som på ett forum som socialism.nu snabbt exalterar gott om folk som känner sig föranledda att visa upp sina låga impulser. Se vidare https://www.socialism.nu/index.php?s=5786a5fb350580a2647ffae87ef1f2a.
I vissa fall använder man exakt samma ord – se t.ex. ”Folkförrädare” som brukades friskt i sovjetunionen och som också nyttjas av extremhögern – det som förändras är inte mycket, extremnationalister åsyftar förräderi mot den etniska nationen, medan stalinister menade förrädare mot statens intressen såsom företrädare för arbetarklassen. Men båda skall förstås våldsamt ”åtgärdas”.
För den som hamnar i vägen för de där våldsamma renhetsivrarna blir det närmast irrelevant var idéerna kommer ifrån: se t.ex. http://kontrovers.se/arkiv/kam/100116-01-kam.html, och en ofrivilligt komisk illustration av vänster/högerbruk av ”f-”ordet med en typiskt förvirrad användning av rasbegreppet kan ses i det högerextrema forumet Nordisk.nu, se http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=21706&page=1.
Det här kan göras övertydligt, genom att lyfta en äkta replik från en wannabee-vänstertok, och se hur lite som krävs för att göra den rumsren på högerextrema fora.
Först originalcitatet:
”En brat från lundsberg kan jag mycket väl se som en klassfiende som jag inte bangar på att boxa på, men jag är väl medveten att ett knäckt borgarnäsben inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande.”
blir med en högermakeover
”En muslim från Rosengård kan jag mycket väl se som en rasfiende som jag inte bangar att boxa på, men jag är medveten om att en knäckt kroknäsa inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande”
En muslim eller bördig från mellanöstern som går på Lundsberg (de är inte många, men de finns) lär inte tycka att det är någon större skillnad vem av de två falangerna som knäcker hennes näsa. Vilket är korrekt.
Det finns uppenbarligen de som förstår implikationerna av det där språkbruket och försöker distansera sig från de mer extrema tolkningarna av sådant sätt att stämpla vad man bekämpar – men viljan att hålla fast vissa hävdvunna begrepp är uppenbarligen stark, liksom viljan att alltid vilja trycka på att ”vårt” eventuella våld är en form av självförsvar mot våldtäktsaraber eller polisbrutalitet. Se t.ex. hur en skribent som verkar inom en tradition av frihetlig socialism som inspirerar den utomparlamentariska vänstern idag slingrar sig när han talar om legitimt kontra illegitimt våld http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/06/klassfiendens-vara-eller-icke-vara/
Nu skall man inte därmed säga att alla är lika goda kålsupare, även ute på extremismens gungfly. Som det påpekats i en kommentar här på bloggen är vissa extremismer åtminstone under vissa perioder mer inriktade på just våld å person än andra, och statistiken över genomförda terrorbrott från Eurostat visar det tydligt ). Det har gjorts en sak av att terrorn som drabbat Norge den här gången inte kom från salafister, de förväntade gärningsmännen. Men ifråga om våldsamhet är det just Högerextremister och jihadister som idag hyser ett märkligt själarnas möte (under 60-och 70-talet skulle röda terrorister varit mer framträdande). För de förstnämnda är våldet en fetisch i sig – arvet från nazismens språk sipprar ner till dem och dess maning till kamp och totala lösningar genomsyrar deras tankevärld. För salafistiska jihadister är det perverterade religiösa budskapet och dess maning till martyrskap och heligt krig som spökar. Och båda säger sig göra det ”i självförsvar” mot de angripande horderna av ”andra”.
Så ser konfrontationens och hetsens språk ut, och följderna av att de släpps lösa är kända. Det är en sak att plädera för självförsvar. Att stå upp och försvara sina värden och medmänniskor kan vara en hedersam handling, speciellt när det sker motvilligt. Men det krävs förberedelser, det krävs en ”startsträcka” för att i förväg bereda sig att gå ut och aktivt jaga eller våldsamt anfalla motståndare, även den som är en djupt känd antagonist. Den som är våldsbenägen från början kommer lättare till den punkten, men det finns en vid gråskala av mottagliga, som står beredda att hetsa upp sig och de sina för en våldsam konfrontation, och deras främsta förbederelse är ett sinne som krökts och förberetts med ett språk som har resonans hos andra, hos den egna gruppen. Det finns en anledning till att hot-och krigsmetaforer är så omistliga redan i förstadiet till extremism, när man just påbörjat resan till hat och våld. Liknelserna vid krig, vid strid för livet mot en ondsint fiende, möjliggör extrema åtgärder. Drar man ut konsekvenserna av detta kan även vanliga män begå mord och övergrepp.
Slobodan Milosevic inför avskaffandet av Kosovos autonomi 1989
Jugoslaviens sönderfall illustrerar detta väl. Det föregicks före 1991 av ett decennium av spirande nationalism, av alltmer oförsonligt tal och gester, av chauvinism för den egna etniska gruppen och misstänkliggörande och nedvärdering av ”de andra”. Före 1980 skulle de flesta jugoslaver inte ha vetat om de skulle bli arga eller hånfullt skratta åt den som påstått att de olika folkgrupperna snart skulle mörda, fördriva och stoppa varandra i koncentrationsläger i tiotusental. Ett dussin år senare var det ingen som skrattade längre.
Men det var inte en plötslig epidemi av psykopati som slagit till, inte ens en statskupp som öppnade flodportarna. Utan den smygande processen hos demagoger och lokala eliter som blåste på motsättningar i samhället och som tolkade dem i en viss riktning, utan hänsyn till vad de kunde leda till. Slavenka Draculik har beskrivit den nedstigningen i helvetet väl i flera av sina böcker, framför allt essäsamlingen ”Balkan Express”. Hon pekar i en mängd konkreta exempel på hur misstänkliggörandet och missunsamheten blev regel mellan landets invånare, och hur nationaliteten blev allt viktigare som identitetsmarkör, det enda som betydde något. Den brygden var avgörande för att mobilisera en hel generation att ta till vapen mot sina grannar och landsmän. Behovet av att hitta ett sätt, ett språk för att dehumanisera ”de andra” bar ända in till ögonblicket för morden och våldtäkterna. Slavenka berättar i texten ”Konsten att Döda” (http://www.dn.se/kultur-noje/konsten-att-doda) att soldater i färd att begå folkmord i ex-Jugoslavien först hade en slags ”hatseanser” (som de filmade) där de allt mer aggressivt förnedrade sina fiender inför varandra för att underlätta de stundande övergreppen, och i förlängningen morden.
”De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor. […] Förnedring är bästa sättet att skapa den rätta distansen.”
Lägg märke till att t.ex. Serbiens Slobodan Milosevic kom från en föregivet ”socialistisk” idémiljö – det spelade dock föga roll för innehållet eller följderna av hans nationalistiska hets. Anders Behring Breivik identifierar sig, förutom som nationalist, som kulturkonservativ, kristen och sionist (något som t.ex. högerextremistiska forum haft många knasiga funderingar om). Fenomenet är inte på något sätt begränsat till västeuropa och den rika världen – en av de mest konfliktridna och av intolerant retorik drabbade länderna i världen är Indien – och som påpekas i P1:s OBS nyligen är det ingen slump att Breivik ser med gillande på indiska nationaliströrelser som BJP och Shiv Sena och dessas islamfientliga och antimulitkulturalistiska tirader som eldat upp en månghövdad svans av extremister genom åren. Hör programmet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4653609.
Allt är accidenser, för att tala med Aristoteles. Essensen är hatet, tron på den avgörande konflikt som kastar hänsynen åt sidan, och det våld som föds därur. Och det är fenomen som kan prägla många.
För att masstillverka ”Breivikare” krävs dock en lång uppförsbacke, en stigning som sker gradvis och börjar i det föregivet ”normala” offentliga samtalet. I tillvänjningen vid kränkande och illvilligt tal, i en ständig övning och bekräftelse av att det är OK att låta sig ledas av fördomar och förnedrande stereotyper. Det här är den vidare offentlighetens spelplan, politikens och de breda folkrörelsernas, numera också nätens forum och kommentatorsfältens. Det är i denna offentlighet som den första ronden mellan det öppna, toleranta samhället och dess fiender sker. Tonläget där blir på många sätt en slags audition och också en exponent för de drifter och idéer som de ruvande extremisterna sedan tar till sina slutgiltiga konsekvenser.
←Föregående Inlägg om terrorattackerna i Norge: Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?
————————————————–
Några som analyserat och plockat sönder Breiviks manifest och världsbild, och granskat hans inspirationskällor är bl.a. Lars Fr H Svendsen som pekar på det reaktionära draget i Breiviks idéer. http://www.svd.se/kultur/understrecket/de-obegripliga-dadens-tanklosa-manifest_6360126.svd och Mattias Gardell, ”Om Terroristens Logik” http://www.aftonbladet.se/kultur/article13391464.ab. Anders Gustafsson diskuterar i Dagen om Breiviks relation till sin självpåtgna identitet som ”kristen” http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=272940. Den militaristiska attityden hos Breivik tas upp av t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-samhalle-foder-terrorismen_6376356.svd.
Om förekomsten av hatbrott och hatpropagandas potential även i frånvaro av Breivikarmassakrer se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6370824.svd
Frågan om framväxten av intolerans på nätet som en kittel där intolerans och extremism kan gro och växa till tas upp i http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6385734.svd
Om det normaliserade hatet skriver Ingrid Hedström: http://www.dn.se/nyheter/livsfarligt-nar-hatet-normaliseras
Zaramis är en annan bloggare som tagit upp många faktorer med i Breivik-fallet – http://www.zaramis.nu/blog/2011/07/29/terrorismens-orsaker-2/
Ola Larsmo tar också upp Slavenak Drakulics ”Konsten att döda” i en intressant liknelse, där han pekar på vissa tendenser i den moderna tonen på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraket-bana-vag-for-massmord. Se också http://www.aftonbladet.se/kultur/article13473196.ab.
Om nazistisk propaganda i der Stürmer http://en.wikipedia.org/wiki/Der_St%C3%BCrmer och andra publikationer före och under kriget, finns för den som vill fördjupa sig en utmärkt samlingssida, http://www.calvin.edu/academic/cas/gpa/ww2era.htm med massor av underavdelningar som tal, serieteckningar, artiklar med mera.
Slavenka Drakulić har skrivit flera böcker som berör förhållanden på Balkan under och efter det Jugoslaviska sammanbrottet i början av 90-talet. Se bland annat Balkan Express och Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta.
Om Emile Zola för 2000-talet, se http://pubs.socialistreviewindex.org.uk/isj96/birchall.htm
Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?
Om Breiviks Våld kopplad till Psykopati eller Drogbruk
När Breivik greps och nyheterna om hans inställning till saker och ting blev kända infann sig hos vissa av oss (se föregående inlägg) en oro för att han skulle avfärdas som en totaltokig psykopat. Det finns förstås de som skulle vara angelägna att avfärda Breivik som sinnesjuk: bland dem förutsägbart nog de vars idéer han mest delade, den xenofoba högern. Men där finns också en vidare vilja att se mannen som ett monster, som någon som är helt och fundamentalt trasig och annorlunda. Det temat överlappar med vad Johan Croneman skriver om (se länk ovan).
Det verkade delvis besannas de första dagarna efter våldet där advokaten först reste frågan. Många tyckare skyndade till – men de var ändå förvånansvärt nyanserade. De pekade på en del tvångsmässiga drag och personlighetsstörningar. Men trots att Breivik var tydligt excentrisk har attityden varit att vänta med att utkora honom till klinisk psykopat i lagens bemärkelse. Sten Levander avviker något, men inte helt heller. Insikten om att det är en svår fråga och att dådens brutalitet delvis skymmer sikten för utredningen verkar i alla fall spridd hos svenska bedömare.
Debatten om Breiviks eventuella galenskap är högt spekulativ men vad man kan ta till sig, som också utredarna tagit fasta på, är att han sannolikt inte lider vad som förut kallats psykopatisk eller antisocial personlighetsstörning, liksom svår psykisk sjukdom eller svåra vanföreställningar av typen schizofreni eller paranoid psykos. Breivik var en någorlunda fungerande samhällsmedborgare, han uppvisar förmåga att planera, att vänta, att kontrollera sina impulser tills stunden är inne. Och han har sakta och gradvis byggt upp en världsbild som passar in med hans handlingar. Hans världsbild är inkrökt och Stollig, men utan bisarra inslag av typen Röster, mystiska Energier eller Strålningar. Han stämmer helt enkelt inte in på profilen för en psykopat oförmögen att avvakta eller ta ansvar, gripen av oemotståndliga impulser, eller skadad i sin kognition.
Själv kom jag tidigt att tänka på David Finchers berömda film ”Seven” och den utmärkta framställningen av den övertygade massmördaren utförd av Kevin Spacey. På något sätt tror jag att Breivik liknar Spaceys figur, fast troligen mindre samlad.
För att medverka med en egen spekulation skulle jag inte förvånas om det visar sig att Breivik uppvisar starka drag av narcissism – hans manifest och sätt att presentera sig uppvisar alla drag av ett uppblåst ego, grandiositet och en överdriven syn på sin egen betydelse. Nå, nu är han betydelsefull. Det är smärtsamt, men innan det går upp för Breivik hur resten av hans liv som en av världens mest hatade män kommer att te sig, varav 20 av dem i fängelse (maxstraffet i Norge är 21 år) kommer han troligare att känna sig mer viktig och betydelsefull än någonsin före i sitt patetiska liv. Det skulle han då knappast vara ensam om, men det har inte direkt bäring på hans våldsamma handlingar. Narcissismen samexisterar med våldsamma impulser, men någon direkt koppling till våldsam extremism springer inte ur extremism. Det är mer av en kuriosa, en pusselbit i mördarens sinne, men troligen inte en grundförklaring.
Ett litet sidospår. Det kan vara intressant att notera att verkan av svårt psykiskt sjuka på befolkningen och dess våldsanvändning i stort uppskattas till ca 5% i en studie som utfördes med just data från vårt kära Sverige.
”Overall, the population attributable risk fraction of patients was 5%, suggesting that patients with severe mental illness commit one in 20 violent crimes.”
Kontentan är att den vanliga kommentaren ”det är ju sjukt” när man påtalar våldsdåd är missvisande – våld är mindre förknippad med psykisk sjukdom i klinisk mening än vi vill tro. Det spelar in, speciellt för kvinnor enligt studien, men våldsdåd skulle fortfarande förekomma ymnigt utan påvisade svåra psykiska sjukdomar.
Breivik Driven av Anabola Steroider?
Ett liknande spår som fått en del press är frågan om hur Breiviks rapporterade bruk av Anabola Steroider bidrog till hans våldsdåd, och antingen eldade på hans affressivitet paranoia, byggde upp honom fysiskt och i beslutsamhet eller förstärkte hans förmåga att ”gå över gränsen” och utföra ett dåd han annars inte kunnat göra.
Emma Löfgren skriver i en kort men intressant artikel i DN tisdag den 2 Augusti ”Anabola hjälpte honom att Döda” där hon citerar Harrison G. Pope, framträdande forskare i ämnet anabola steroider.
Det här anknyter till att våldsmän och torpeder ibland tar droger som just steroider, eller rohypnol inför våld. Forskningsläget är lite splittrat om hur generellt fenomenet med extremt ökad aggression vid Anabola-användning (s.k. Roid Rage) är, och det skulle verka som om de som drabbas av psykotiska effekter av anabola steroider uppvisar en ökad benägenhet för våld även utan steroider – steroiderna skulle alltså s.a.s. knuffa dem över gränsen (se några artiklar & källhänvisningar under roid rage)
De aggressionshöjande effekterna av steroider kan däremot förstås underlätta utövandet av massivt våld även om man inte blir vansinnig. Statistiken här är klarare: förekomsten av steroider är uppenbarligen överrepresenterad vid brott. Men frågan kvarstår om det är steroiderna i sig som leder till fler brott, eller om den som skulle begå brott ändå gärna tar steroider för att e.g. bli starkare. (Se längst ner på sidan för nägra hänvisningar steroider + våld)
Ännu en liten utvikning: det är intressant att notera att en av de mer noggranna studierna pekar på samma relation mellan anabola steroider som för svår psykisk sjukdom för kvinnor i ralation till brott – kvinnor som begår våldsbrott har större sannolikhet att vara steroidpåverkade än män. Från sammanfattningen av resultaten:
”Study results suggest that AASs (Androgena Anabola Steroider, min förklaring) do not function as a proximal trigger for violence but still involve an increased risk for violence in users of illicit drugs. These findings also suggest that AAS use is highly overrepresented in women who commit crimes.”
Precis som i studien om psykisk sjukdom ser man att en kvinnlig våldsbrottsling är alltså mer sannolikt är psykisk sjuk eller pillerknaprande än en man, vilket skulle tyda på att kvinnor behöver en högre grad av påverkan från abnorma psykiska tillstånd för att ta till våld. Det skulle kunna synas bekräfta en misstanke som förstås funnits länge, att män har en lägre tröskel för våld, helt enkelt är mer våldsbenägna än kvinnor. Forskningsläget kommer troligen att kasta mer och mer ljus på det där sambandet.
Det kommer att blir intressant att se hur Breivik tar nertaggningsperioden som brukar infinna sig efter en koncentrerad form av Anabolamissbruk. Polisen måste hålla ett noga öga på honom och ha beredskap för att han förösker begå självmord då, alternativt se till att han medicineras för att minska risken på de effekter som kan inträda när man plötsligt drar undan steroidmattan för honom.
Men så vitt vi kan se är effekterna av Anabola Steroider alltså inte sådana att de fritar än person från ansvar från brottsliga handlingar som de ändå skulle ha begått. Breivik var, så vitt det rapporterats, heller inte under inflytande från det slags psykotiska effekter av Anabola steroider som benäms ”roid rage”: han var medveten om sina handlingar. Detta gör hans Anabolabruk snarare till en försvårande omständighet, i alla fall vad gäller ansvarsfrågan, och också ifråga om uppsåt. Eftersom han planerade att göra det och därefter tog anabola, som en del av sin planering.
Hur konstigt det än kan låta pekar det faktum att Breivik drog anabola steroider också på att Breivik inte är psykopat på det sätt som vissa skulle vilja göra gällande. De skyddsmekanismer mot vidriga dåd som folk har finns nämligen där även inom honom. Han vet innebörden av det han skall göra, och det är inte heller resultatet av en dålig impulskontroll. I själva verket har han mycket bestämt, mycket medvetet sett till att göra sig än mer hatisk och våldsdriven inför sitt dåd. Det gör anabolaspåret till ännu en intressant detalj, men antagligen inte ett bärande drag i varför Breivik utförde sitt terrordåd.
←Föregående inlägg om terrorattacken i Norge
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/
Nästa Inlägg om terrorattacken i Norge→
————————————————–
Diskussionerna om mentala tillstånd eller sjukdomar springer ur de diagnostiska kriterierna i amerikanska psykologsamfundets tongivande publikation DSM-IV, Diagnostical and Statistical Manual.
- Den finns som publicerad i delvis i Google Books http://books.google.com/books?id=3SQrtpnHb9MC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false.
Samt att köpa som kurslitteratur för de flesta psykologutbildningar – se
- http://www.kurslitteratur.se/Item/303253,
- http://www.amazon.com/Diagnostic-Statistical-Disorders-DSM-IV-TR-Revision/dp/0890420254,
- http://www.bokus.com/bok/9781607960348/diagnostic-and-statistical-manual-of-mental-disorders/,
- http://www.amazon.com/Diagnostic-Statistical-Disorders-DSM-IV-TR-Revision/dp/0890420254 med flera.
För en introduktion till Psykopati, utöver de diagnostiska kriterierna i DSM-IV finns många sajter på nätet tar upp psykopati. För introduktioner se t.ex.
- http://en.wikipedia.org/wiki/Psychopathy och
- http://law.jrank.org/pages/1884/Psychopathy-What-psychopathy.html eller
- http://www.cassiopaea.com/cassiopaea/psychopath_2.htm
Om Narcissism – Utgångspunkten för narcissistisk personlighetsstörning är DSM-IV-kriterierna för mentala sjukdomstillstånd. Hjälp att tolka dem finns, förutom presentationen på wikipedia
- (http://en.wikipedia.org/wiki/Narcissism) på ett antal platser på nätet i form av FAQs – se t.ex.
- http://www.halcyon.com/jmashmun/npd/dsm-iv.html och
- http://web4health.info/sv/answers/psy-narcissistic-pd.htm,
- http://www.psychologytoday.com/articles/200512/field-guide-narcissism
- http://en.wikipedia.org/wiki/Anabolic_steroid#Aggression_and_hypomania,
- http://www.wisegeek.com/what-is-roid-rage.htm,
- http://www.straightdope.com/columns/read/2904/is-roid-rage-real,
- http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12762541,
- http://roid-rage.org/articles/understanding-condition-roid-rage/
Se studier om Anabola och Brottslighet
- http://mobil.svt.se/2.27055/1.2496947/bristfallig_kunskap_mellan_doping_och_vald,
- http://www.dopingjouren.se/sv/om-dopning/dopningsfakta/samband-mellan-anabola-androgena-steroider-och-valdsbrott/,
- http://www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=3397,
- http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/orebro_universitet/pressrelease/view/anabola-steroider-leder-ofta-till-farligt-missbruk-av-andra-droger-296935,
- http://www.kriminalvarden.se/sv/Medier/Nyheter/2010/Starkt-samband-mellan-anabola-steroider-och-valdsbrott/,
- http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20627426
- (sammanfattning av resultaten, finns att köpa online på http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0376871610001766)
Mer information om Anabola Steroider:
- Dopingjouren http://www.dopingjouren.se/, ¨
- Hjärnguiden Karolinska institutet mfl http://www.hjarnguiden.se/index.php?option=com_content&view=article&id=72&Itemid=114.
- Intervju med steroidforskaren Harrison G Pope http://www.ivanhoe.com/channels/p_channelstory.cfm?storyid=11102, dennes forskning med länkar till rapporter:
- http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2913447/,
- http://headsup.scholastic.com/articles/drug-facts-steroids/,
- http://www.drugabuse.gov/drugpages/steroids.html,
- http://www.steroidabuse.org/
Om Body Dysmorphic Disorder http://www.bddcentral.com/
Relevanta pressröster
- http://playrapport.se/video/2496775
- http://hn.se/nyheter/varlden/1.1304809-advokat-breivik-ar-troligtvis-galen
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-drag
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4618624
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/bedoms-vara-stord–inte-sjuk
- http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516531/Chatta-om-handelserna-i-Norge.html
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/drogerna-kan-ha-gjort-honom-aggressiv-och-paranoid_6345192.svd,
- http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516381/Anabola-steroider-infor-massakern.html,
- http://www.vg.no/nyheter/innenriks/oslobomben/artikkel.php?artid=10080710
- http://www.nyheterna.se/1.2222517/2011/07/29/breiviks_steroidbruk_kan_ge_depression
- bloggen http://elsasdotter.blogspot.com/2011/07/enskilda-mans-och-galna-mansgrupper.html
Mördaren i Norge 4 – Breivik en Extrem MAN?
Terroristvåld som en utlöpare av Manlig våldspraktik
En tråd som kanske inte getts tillräcklig uppmärksamhet , men som förekommit lite vid sidan av i främst terapeutiskt och feministiskt präglade blogginlägg, är påpekandet att Breiviks våld är ett slags maxivariant på manligt våld, och att man kan betrakta hans terror som en återkommande instans av män som tar det aggressiva draget i manligheten till extrema höjder.
Se t.ex inslaget ”Det var en ung Man Igen” i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4620485, många blogginlägg tar upp sambandet kvinnosyn & våldsbenägenhet hos Breivik på många olika sätt http://salig.bloggagratis.se/2011/07/24/5884682-anders-behring-breivik/, http://alltomjamstalldhet.se/?p=989, http://inga.blogg.se/2011/july/anders-behring-breivik-kvinnosyn.html osv.
Det är ett intressant påpekande, och får en viss relevans när man i Breiviks manifest kan läsa om hur misogynt och reaktionärt han ser på könsrollerna i samhället. I själva verket verkar han lika anti-feministisk som anti-socialdemokrat eller antimuslim.
Det är inte fruktbart att här ta upp den riktning inom studier av manligt våld i hemmet elller våldtäkter som benämner sådana övergrepp i sig för ”terrorism” – dels för att det är en felaktig etikett enligt undertecknad, dels för att vi redan dragit upp snävare definition av Terrorism, vilken som element förutsätter en förvriden, stollig världsbild och en extremistisk ideologisk inriktning förutom våldet.
Det här hindrar dock inte att man skulle kunna passa in Breiviks ruvande, icke-impulsiva våld i ett mönster av systematiskt, manligt förtryckande våld utövad för att återställa en hotad manlighet som passar för en feministisk analys.
I ”September 11 and Male Violence” (http://www.nikk.no/September+11+and+Male+Violence.9UFRvM52.ips) framlägger Maud Eduards sin syn på kopplingen mellan manligt våld generellt och storskaliga våldsdåd av terroristtyp utifrån en genuspräglad analys.
”However, threatened masculinity, men’s right to have access to women and the questioning and denial of women’s freedom of action, is in my opinion what links between global terrorism and an individual man’s killing of ”his” woman. […]
What is universal is the “culture” of male violence; that factors such as men’s frustrations, the need to control and that threatened masculinity are ”permitted” to express themselves in violence on all levels: on personal, collective (explicit or implicit), national and global levels. This hegemonic masculinity is an underestimated global problem, with repercussions for women’s conditions, democracy and peace in the world.”
Det är sant att ett inre liv präglad av en lätthet att bruka våld för att lösa motsättningar också lätt kan spilla över utåt, speciellt om man upplever sin identitet som man hotad av tänkta fiender. Manligheten är en mycket skör konstruktion i de styckena, och hundratusentals män bara i vårt land (det är mestadels män) slår sina partners, eller pucklar på varandra på krogen eller våldtar på ett sätt som antyder att deras våld är kopplad till deras manliga självbild. Det kan utan vidare kombineras med en förvriden världsuppfattning parad med extremism.
Breiviks misogyni och manliga självömkan är dock bara en av flera trådar i en väv där de bärande delarna är nationalism, xenofobi och islamofobi. Det är helt enkelt inte det mest framträdande draget i hans världssyn. På ett privat plan har det heller inte visats, trots hans förtryckarinställning mot kvinnor och villighet att utnyttja prostituerade, att Breivik har en historia av våldtäkt eller kvinnomisshandel, ja av våld överhuvudtaget.
I den vidare frågan, om tesen att manlighet är den alltigenom dominerande orsaken till våldsutövning, har detta svårt att stå emot det faktum att Våld , trots allt, inte är ett manligt monopol. Kvinnor runtom i världen utövar våld mot t.ex. barn, och även mot sina partner, vilket på senare tid blivit föremål för mer forskning.
Michel Kimmel, som gjort mycket för att skingra myten, spridd inte minst hos vissa ”mansgrupper”, att våld i hemmet fördelar sig rätt likt mellan kvinnor och män, inskärper icke desto mindre att en betydande del av våldet i nära relationer utövas av kvinnor – se hans ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” från 2002
”[…] violence as an expression of family conflict is somewhat less than symmetrical but would include a significant percentage of women. I would hypothesize that including assaults and homicides by ex-spouses, spousal homicide, and sexual assault, the gendered ratio of male perpetrated violence to female-perpetrated violence would be closer to 4:1. On the other hand, violence that is instrumental in the maintenance of control—the more systematic, persistent, and injurious type of violence—is overwhelmingly perpetuated by men, with rates captured best by crime victimization studies. More than 90% of this violence is perpetrated by men.”(s.27)
Den här observationen av att män dominerar våldsutövandet, men långtifrån är ensamma om den, kan överföras också till terroristiskt våld. Ett betydande antal kvinnor har deltagit/deltar i terroristiska dåd och grupperingar något som uppmärksammats på sistone, inte minst mot bakgrund mot kvinnors deltagande i självmordsbombningar i mellanöstern och ställen som Ryssland och Kaukasus (se http://en.wikipedia.org/wiki/Female_suicide_bomber). Se ett urval artiklar i ämnet – http://www.csmonitor.com/USA/2010/0407/Jihad-Jamie-and-the-black-widows-Why-women-turn-to-terrorism, http://www.drtomoconnor.com/3400/3400lect03a.htm, http://www.terrorism-info.org.il/malam_multimedia/English/eng_n/html/women_terror_e.htm med flera.
Kvinnliga terrorister var temat för ett intressant program från Al-Jazeera-programmet ”Everywoman”: ”Women as Terrorists” – se del 1 (av 2) nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=eSpH0wtwRzs
Länk till del 2 – http://www.youtube.com/watch?v=Up1yxJv8IkI&feature=relmfu
Anders Breivik har det gemensamt med majoriteten av män i världen i att han tog sin tillflykt och tillät sig att hysa fantasier där våld eller aggression står i centrum – om hämnd, om dominans, eller bara för spänningens skull, som en ”kul grej”. Men denna testosterondrivna impuls lyckas de flesta män numera styra i mer konstruktiva eller i alla fall harmlösa banor. Detta är en viktig anledning till att våldet i samhället minskat de senaste århundradena. Sistnämnda faktum är något som konstigt nog ofta glöms bort. Toleransen för och utövandet av våld har verkligen blivit mindre i fredstid, vilket är värt att hålla i bakhuvudet, som t.ex. den framstående Psykologen Steven Pinker redogör för i den sevärda presentationen nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=ramBFRt1Uzk&playnext=1&list=PLAAD760E2C6B8DE8E
Aggressivitet, förutsättningen för våld, detta område av mänsklig aktivitet där män dominerar men som de alltså inte är ensamma utövare av, har getts mängder med utlopp av mer harmlös karaktär – notera de många aktiviteter av aggressivt men roande slag som idrott, jakt, paintball, kampsporter osv. Kanaliseringen av den aggressiva impulsen i sådant kan vara nyttig, om den bidrar till att minska den utövade, skadliga och våldsbenägna aggressionen i samhället – speciellt om den utövas över könsgränserna. Män kan ha sådana aktiviteter gemensamma med många kvinnor, som befinner sig i en god position att vittna om att det minsann inte bara är män som vill tjonga till sin motståndare – fråga en kvinnlig idrottare om inte den inre aggressiviteten måste kanaliseras och undertryckas i vissa situationer.
Spåret med ett specifikt ”manligt” våld, och det faktum att de mest extrema och våldsamma våldsyttrignarna generellt sett utövas av män äralltså en observation som är intressant och värd att hålla i bakhuvudet, men även om kopplingen kan synas bestickande, är det trots allt en inte oviktig skillnad i skala och inriktning mellan privat våld och storskalig terrorism. Observationen att män tar till våld för att värna sin manlighet riskerar också att bli så svepande att den blir en truism – det skulle kunnat vara ett huvudmotiv, men det är något som bör utforskas från fall till fall, och verkar vara ett sidospår i Breiviks fall.
Vi har alla dunkla drifter, men det krävs specifika, och viktigare saker att fokusera på, än ett könsligt eller ens genuskonstruerat grundtillstånd för att göra en Man till terrorist.
En intressant övergång från mansspåret är medias spekulationer om inte Breivik, som själv uppgett att han knaprade Anabola Steroider (syntetiskt manligt könshormon) var påverkad av drogförstärkt aggression och att det var avgörande för hans dåd. Eller om han helt enkelt var psykotisk och s.a.s ”naturligt hög” på mordiska tankar och impulser? Det är temat för nästa inlägg.
Föregående inlägg om terrorattacken i Norge
Nästa inlägg om terrorattacken i Norge
—————————————————–
Om en introduktion av kopplingen mellan våld i nära relationer och kön se http://en.wikipedia.org/wiki/Domestic_violence#Gender_aspects_of_abuse
Michael S Kimmel ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” i VIOLENCE AGAINST WOMEN, Vol. 8 No. 11, November 2002, tillgänglig på nätet på http://www.xyonline.net/sites/default/files/Kimmel,%20Gender%20symmetry%20in%20dom.pdf
För en bred och balanserad diskussion om kvinnors roll i våldsamma konflikter, och relation till maskulinitet se ”States of conflict: gender, violence, and resistance” av Susie M. Jacobs, Ruth Jacobson & Jen Marchbank, kan förhandsgranskas på nätet i GoogleBooks http://books.google.com/books?hl=sv&lr=&id=tzLKEX3WlhwC&oi=fnd&pg=PA1&dq=feminist+analysis+male+violence+terrorism&ots=248T5O5Uv5&sig=taBYr3BhS8Te1CWjsDMMOjAt8JM#v=onepage&q&f=false
boken finns att anskaffa på Amazon – http://www.amazon.com/States-Conflict-Gender-Violence-Resistance/dp/1856496562
Det är delvis en avstickare, men Steven Pinker rekommenderas för alla med intresse av psykologi på skärningspunkten mellan det sociala och det medfödda. Hans viktigaste forskningsfält rör språket, men han har också producerat föreläsningar och böcker som berör anknutna ämnen som våld, det mänsklgia medvetandet, vad som står bakom religiösa föreställingar, med mera. Hans a history of violence är egentligen en kortversion på en längre föreläsning i mänet, som rekommenderas i sin helhet: se
En introduktion till Steven Pinker finns i Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Steven_Pinker. Hans mest betydande verk, ”The Blank Slate” är mycket läsvärd. Den finns på Amazon http://www.amazon.com/Blank-Slate-Modern-Denial-Nature/dp/0670031518, på Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0142003344 och bokus http://www.bokus.com/bok/9780142003343/the-blank-slate-the-modern-denial-of-human-nature/.
Mördaren i Norge 1 – Om Stollighet, Våld och Extremism i Dödlig Kombination
Så var det bevisat – mördardåren i Norge är en extremistisk Stolle. Många kanske säger – men det visste vi väl redan? Snubben är ju en uppenbart galen psykopat, jag menar, han har dödat över 90 personer i iskallt uppsåt?
(första inlägg om den Norske Terroristen https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)
Här menas dock inte stolle som i galen. Norska förhörsledare verkar inte tycka att Anders Breivik är galen, inte i klinisk mening. Och detsamma kan sägas om många som gjort sig skyldiga till liknande dåd. Det finns en skillnad mellan en sådan som säg, Osama bin Laden, Timothy McVeigh och nu också Anders Breivik liksom andra som utför avancerade terrordåd å ena sidan och den som dödar folk i enskilda, psykotiska vansinnesdåd, inklusive seriemördare, å den andra. Den här skillnaden mellan Stollen och psykopaten kan vara intressant att kika på, ja nödvändig om vi skall lära något av det vidriga norska dådet.
Umberto Ecco lägger, i den utmärkta ”Foucaults Pendel” fast en bra definitionen på en vad som utgör en Stolles attityd.
”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt
han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de
friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att
allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller
senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.
En vän påpekade just det sista idag med viss gusto – för det visar sig att Anders Breivik är riden av just idéer om tempelriddarna, den konspiratoriska stollens favoritfigur sedan hundratals år tillbaka. Ajajaj, Stollevarning i nejden.
länk till Anders Breiviks video
En stolles idéer kännetecknas av sin inkrökta och långsökta karaktär, samtidigt som de är väldigt enkelspåriga. Allt, varje företeelse i samhället, hänvisas och ordnas in i den fixa idéens prisma. Genom den ser Stollen på allt i sin omgivning färgat i ett enhetligt ljus.Det här möjliggör en märklig syn på vad som utgör ”bevis” för någonting, och vad som är adekvata kopplingar eller antaganden.
Stollar kan vara intelligenta nog, och tror sig ofta vara sofistikerade och upplysta i meningen att de ser något som andra inte inser – de kan s.a.s ”genomskåda” den världsbild som andra människor ordnar sina liv efter. Är de vältaliga kan det låta förföriskt likt kritiskt tänkande eller en insiktsfull dissidents utifrånperspektiv. Men den kritik och skepsis som stollen tillämpar mot andras berättelser eller fakta går upp i en rök av grumliga samband och obevisade påståenden när de skall redogöra för grunderna i sin centrala tes om hur saker egentligen hänger samman.
Vi lever i en era där sådant som konspirationsteorier kan få en spridning som de aldrig förut haft, via Internet. TV-serier som ”X-files” eller regissörer som Oliver Stone har glorifierat den okonventionellt tänkande hjälten som ”genomskådar” traditionella förklaringar till anmärkningsvärda händelser eller fenomen. Stollens attityd kan sägas börja där, i känslan av det finns ”something out there”, ett osett samband som just han skall avslöja.
Som regel är dock stollarna mycket mindre självständiga än vad de tror. Deras idéer är till överväldigande del varianter på gamla och deskrediterade enkelspåriga tankespår. Som antisemitism, UFO- eller rasteorier till exempel. Eller vurmen för hemliga samfund, kulter och sekter från tidigare historia, som frimurarna och tempelriddarna. Notera att Anders Breivik prickar av nästan alla de där. Stollen är trots sin upplevda individualism en ”följare”, inte en ledare. Undantag som Adolf Hitler, som hade klara stolliga drag, snarast bekräftar denna regel. Stollen finner och hakar upp sig på ett samband, och ställer sedan alla sina tankeprocesser i den sakens tjänst. Det är delvis därför som konspirationsteorier är sådana favoriter bland dem, och också varför många stollar, när man skrapar lite på dem, uppvisar totalitära tendenser. De behöver en heltäckande förklaring för att skingra den osäkerhet och mångfacetterade verklighet som de har svårt att stå ut med. Sådana människor ställer sig i tjänst under saken, antingen de själva tycker sig styra sina handlingar eller drivs framåt av en stark ledare.
Filmaren Max Blumenthal som följt den kristna extremhögern i dess hemland USA har beskrivit det väl, den psykologiska bakgrunden till att stolliga rörelser på den kristna högerkanten kan bli så starka och dra till sig olika sorters individer.
Det är lustigt, men det slog mig så fort uppgifter om Breiviks idéer kom fram att UNA-bombaren (som Breivik under söndagen visade sig ha plagierat) utgör ett exempel på en terroristisk stolle som var åtminstone delvis originell. Men han är ett undantag, och de flesta stollar är tämligen harmlösa och kufar snarare än terrorister. Ett exempel på stollig världsåskådning är ”jorden går under NU”-rörelserna som skrivits om här förut. Notera att de där människorna är just stolliga, men inte nödvändigtvis farliga för sin omgivning.
Det här är en viktig sak att minnas. Det har här varnats för att avfärda Anders Breivik som galen. Det är standard vid massiva våldsdåd, utom förstås när förövaren är muslim. Är Breivik obalanserad? Javisst. Han är ju en stolle. Men han är inte en klinisk galning, han har kunnat försörja sig, prata med folk osv. Han har planerat sitt dåd länge, och gått systematiskt till väga, han har pluggat in sig på litteratur och tänkare som fördjupat hans världs- och människosyn. Få av de som nu uttalar sig om hans förmenta ”galenskap” skulle ha kunnat peka ut honom i en line-up för en vecka sedan, det är ett som är klart. Sure, att hävda att Breivik hade ”tvångsmässiga drag” (http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-drag) är något av en truism, men att som Lars Lindström kalla Breivik för ”europas galnaste terrorist” som om det sade oss något är att abdikera från sitt ansvar som debattör (se http://www.expressen.se/nyheter/1.2508674/lars-lindstrom-tempelriddaren-ar-europas-galnaste-terrorist).
Breiviks stollighet skapade den inkrökta enkelspårigheten, en världsbild med hemliga sällskap, muslimska och marxistiska konspirationer och rasism. Men man kan när som helst ta ut någon ur valfri busskö som delar flera eller alla de teorierna. Undertecknad har befunnit sig i rum av välklädda gentlemän där alla mer eller mindre omfattade tron på den Vita rasens överlägsenhet, judernas perfida kontroll och islams behov av dödshjälp. De har inte dödat någon. Mer och starkare doningar krävs för att få fram en skjutande tempelriddarwannabe. Det behövs en extremistisk praktik att fästa den stolliga mentaliteten vid. Och extremism är, som jag skall hävda i nästa del av Mördaren i Norge, tyvärr tillgänglig i större doser i ett samhälle som släpper fram hat, motvilja och utestängande som accepterade grunder för det offentliga samtalet.
Nästa Inlägg om Terristattacken i Norge:
——————————————
Mer om Anders Behring Breiviks manifest i
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368413.ab
- http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=221342
- http://www.document.no/2011/07/behring-breivik-kopierte-una-bomberen/
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentaten
Citat från ”Foucaults Pendel”. Umberto Ecco 1994. Brombergs, Stockholm (övers. E.
Alexandersson)
För mer om de psykologiska grunderna till att ta till sig stolliga samhällsteorier se
- Erich Fromm ”Flykten från Friheten” 1945, Natur och Kultur (Övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)
- Max Blumenthal ”Republican Gomorra” Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1568583982
- Erich Hoffer ”The True Believer” Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0060505915 och Amazon http://www.amazon.com/True-Believer-Thoughts-Nature-Movements/dp/0060916125
”Ständigt Uppkopplad”? Se upp så mailen inte gör dig ineffektiv…
Om nackdelen av att ständigt vara uppdaterad, för personen men också för att effektivt lösa arbetsuppgifter.
Såhär efter en långhelg och inför semestrarna drog jag mig till minnes en diskussion med en vän ifråga om det skulle bli standard med trådlöst bredband på flygningar, och som en liten avstickare hur mycket man ville kunna göra med sin smartphone och hur mycket av ett arbetredskap för att hålla sig uppdaterad telefonerna borde tillåtas vara. En tanke gnagde dock lite i mig, och det slog mig att en presentation av the Economist och artikel av NY Times hade belyst det där – frågan är om det inte bara är skadligt för personen att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad, utan också om inte det är destruktivt för själva arbetet.
De här frågorna berördes en hel del när begreppet på allas läppar var ”utbrändhet” för några år sedan. Då låg fokus på de negativa effekterna på personen, på individens hälsa. Men problemet är att så länge som det framstår som en konflikt mellan ”mjuka” värden som människors liv och hälsa och mer krassa intressen som effektivitet och prestation i arbetslivet så kommer förstnämnda alltid att få stryka på foten i vårt samhälle. Det är därför som det kan vara nyttigt att granska om det inte faktiskt kan vara ineffektivt, även på ganska kort sikt, att vara på helspänn för nätkommunikationens skull.
I en artikel från NY Times från förra året (2010), tog sig fem neurologer ut i ödemarken och funderade över detta med fokus och effekterna av den moderna uppkopplade livsstilen
http://www.nytimes.com/2010/08/16/technology/16brain.html?_r=3&ref=todayspaper&pagewanted=1
Mer anmärkningsvärd var dock en presentation av the Economist, detta alltid läsvärda, uttalat marknadsliberala flaggskepp (sänd på likaledes excellenta ForaTV). Det är dock ett vittnesbörd om tidningens integritet att man belyser problem och kan stödja lösningar som inte täcks av de mer enfaldiga nylibarala plakaten. Till exempel har man länge pläderat för allmän sjukförsäkring i USA. Om The Economist oroar sig för att ständig uppkoppling har negativa effekter på arbetet kan man vara tämligen säker på det ligger något i det.
(Klicka på Bilden för Länk)
Justine Thody från The Economist’s Intteligence Unit presenterar undersökningar som visar att e-mail, på det hela taget, inte ökar effektiviteten bland de grupper som använder det som ett dagligt, rutinartat verktyg. I själva verket verkar det som om de ständiga avbrotten splittrar uppmärksamheten så att arbetuppgifter som måste skötas i snitt tar längre tid.
I Sverige är det främst inom personal- och fortbildningsbranschen som man börjat uppmärksamma det här perspektivet. Se t.ex texter från IHM Business School (”Ständigt Uppkopplad?”), HR-bloggen (”Är du ständigt uppkopplad?”) eller tidningen Arbetsliv (”Olika gränser för vad som är flexibelt”). Men även Ny teknik har skrivit om problemet med distraktioner (”Ständig Uppkoppling förändrar beteendet”). Fortfarande dominerar dock perspektivet där man lyfter fram motsättningen Fritid-Arbetstid, som i t.ex. ett inslag i Studio Ett nyligen (”Ständigt Uppkopplad och alltid Nåbar”).
Den som inte har en stark gränsdragning mellan arbete och fritid får kanske snabbare fatt på effektivitetsperspektivet. Själv har jag med otaliga projekt ständigt på hög och texter, juridiska analyser, illustrationer och nätkommunikation, privat och jobbrelaterad som hotar att sluka en, noterat hur ineffektiv man blir på att sköta många av de uppgifterna när man är uppkopplad. Ett PM eller en teckning, för att ta två disparata exempel, kan vara obarmhärtiga på det sättet – efter researchfasen måste man ge dem en rejäl dos odelad koncentration, annars blir de inte presentabla. Och det som först kunde synas som en hjälp, att ha nätet tillgängligt, blir ett påtagligt hinder för att bli klar om man är ärlig mot sig själv och ser hur många meningslösa avbrott i processen man gör sig skyldig till…
Jag tror att fler kan känna igen sig i det där.
En fruktbar motreaktion kan dock inte utgå från skogstomteri eller teknikfientlighet – jag själv uppskattar och brukar ymnigt Fejjan, mail, youtube, bloggar och all annan kommunikationsparafernalia. Den dator där jag har mitt stora bildbibliotek och redigerings- och målningsprogram, och där jag skriver på t.ex. min bok, är däremot numera frånkopplad från nätet, och jag saknar det inte. Mer och mer är jag glad för att t.ex. det fysiska ritandet och skissandet kräver att jag ägnar mig åt något påtagligt, icke-elektroniskt. Jag har slutat titta på TV-serier och filmer på dator – skall man titta på en film skall man logga av, och ägna den sin fulla uppmärksamhet på en annan apparat, helst i ett helt annat rum. Jag tror mig inte vara ensam om de här milda upproren mot driften att ständigt vara online och connected. Var och en har sina egna vägar – kloka vänner till mig har berättat att de t.ex. låter bli att surfa med sina telefoner, eller ser till att stänga av sin nåbarhet definitivt på ett eller annat sätt, även på jobbet.
Kära ledare och befattningshavare – jag tror Economist, NY Times och andra är något på spåret. Kanske är det en välsignelse, snarare än en fördel, att det än så länge inte alltid finns bredband överallt, och att telefonen ibland tystnar och tappar nät när vi reser. Det är inte det att vi slöar till då – tvärtom verkar det som om pauser i det ständiga kommunicerandet förbättrar vår förmåga att prioritera, och fullt ut ta tag i de problem som förtjänar vår uppmärksamhet, och vårt fulla engagemang.
Ett ord kan dock betyda mer än tusen bilder… för insyn i supporterhjärnan
Det började med en bild… Men ack, sedan öppnade mästarna på ofrivillig komik och tragik munnen och när jag skrattat färdigt hade det snarast blivit motsatsen – en illustration av hur skenet kan bedra, och hur förvrängd verklighetsuppfattningen kan bli av de mest triviala orsaker.
(En brasklapp för AIK-supportrar som upplever sig uthängda: läs igenom texten ordentligt, ta ett djupt andetag och trösta er med att vad som än sägs så har ni det snyggaste klubbmärket)
Supportrar. De är för sköna. Inget kan få en att tveka mellan viljan att skratta eller gråta som en riktigt inbiten idrottsupporters relation till ”sin” valda klubb. Graden av skygglappar inför verkligheten, hoppet som aldrig dör, förnedringarna som uthärdas, hatet och den våldsromantiserande attityden till motståndet, liksom glädjen, jublet, den otyglade infantila lyckan vid framgångar… de bjuder på en utlevelsernas fest, det kan ingen ta ifrån dem.
Ibland, ganska ofta faktiskt, känns det dock som om supportrar ingår i ett enormt experiment för att en gång för alla bevisa den gamla Förnuft vs Känsla-motsättningen, eller annorlunda uttryckt: att supporterns förmåga att känna med sitt lag (eller i alla fall mot motståndarna) står i direkt omvänd proportion till förmågan att tänka. Inget fel med det kanske, förutom att människor som inte tänker lätt låter sig utnyttjas och luras. Inklusive lurar sig själva.
Som det här med AIK’s lilla annonstabbe.
AIK hockey annons
I en annons inför AIK’s återkomst i Elitserien står gnagetspelare med heroisk min framför en bild på hockeyarena med en stor och frodig klack. Yeah! Heja Gnaget, liksom, våra spelare, vår klack och vårt lag skall kunga i elitserien. Förutom… att Dagens Media kikade på den där bilden i hög upplösning och såg att den troligen föreställde Djurgården Hockeys klack. Tydligen ser man Djurgårdenflaggor och emblem i bakgrundsbilden när den betraktas i stort högupplöst format.
Närbild klacken i annonsen... DIFs klack alltså
DIF-supportrarna, den hatade ärkefienden.
Står modell.
I en reklam för AIK:s förträfflighet.
Men detta måste ju ändå vara en skitsak, kan man tänka, det är ingen sak alls. Vem vid sina sunda vätskor bryr sig det minsta om vem eller vad i helvete en sönderphotoshoppad bild egentligen föreställer? Alltså på riktigt? Speciellt i reklamen, det mest lögnaktiga av alla mediefenomen över huvud taget?
Men så kommer det här med supporterhjärnan in… Supporters påstår sig alltså älska sitt lag, det och inget annat, och du skall inga falska gudar …eh, jag menar lag hafva jämte mig viskar deras snordyrt inköpta matchtröjor till dem på nätterna…
Magnus Linder, den ansvarige för annonsen och hans reklammän fattade inte det där. De tänkte i enlighet med sitt hantverks linjer. Vi tar fram en fet och tät och entusiastisk klack , det blir mastigt och snyggt tänkte de, så de gick igenom bildarkiven från Globen och voila, se här en bra klackbild, tja färgerna på banderollerna är ju inte samma kanske men det försvinner ju eftersom bilden ska renderas sönder och samman och färgbalansen helt ändras och den är ändå i bakgrunden…. Men bästa bilden är bästa bilden liksom.
Nu borde kanske någon på AIKs pressavdelning eller de som köper annonser möjligen påtalat för reklamarna att det finns ett speciellt problem med att hala fram ärkerivalens supportrar på en reklamtavla för sin egen organisation. Såvida inte reklamen har hat och förnedring som tema alltså. Men det gjorde de inte. Jag har en gnagande (hehe) misstanke om varför, en tanke som löper längs två alternativa huvudlinjer.
1. Oavsett om de visste eller inte, så brydde de sig inte. Dvs de som köper AIKs reklam, i slutändan AIKs ägare eller huvudmän, delar inte supporterhjärnan, oavsett vad de säger i efterhand. De ville ha en snygg reklam för att sälja biljetter och fick det. Vem i helvete bryr sig om det så föreställer en SS-brigads klack? Hand us the cash and shut up. Åh, supportrarna kan ta illa upp, och löje och glåpord hagla över dem? Who gives a flying fuck?
2. De visste inte för att det slog dem aldrig att reklamarna skulle vars så tooootalt okänsliga och hjärtlösa, vem skulle ens kunna täääänka tanken att avbilda det stolta AIK, Sveriges största klubb, Råttans Års kejsare, osv osv, med en bild som egentligen föreställer det hatade DIF och deras frodiga och imponerande klack? Det är ju helt otänkbart. Inte ens doktor Mengele skulle göra något sådant? Så tänker supportern medan han blundar hårt inför den krassa verkligheten att hans älskade klubb är en handelsvara som hanteras av människor som lika gärna kränger troskydd.
Nyheter24 Sport 20110120 "AIK:s komiska tabbe"
Dagens Medias publicering i torsdags (20100120) togs upp av andra medier. Att Nyheter24 valde att se missen som en ursäkt att förlöjliga och sabla ner AIK medan Aftonbladet valde vinkeln att försöka elda på motsättningarna genom att publicera DIFs förutsägbart hånfulla kommentarer säger förstås av vilken sorts skrot och korn de redaktionerna är gjorda av. Den förväntade kackafonin av puerila kommentarer på dessa artiklar kommer förstås som ett brev på posten och framgår tydligt av kommentatorstrådarna. Så får även snaskpressen sitt.
Aftonbladet 20110120 "DIF-fans tackar AIK för Marknadsföringsmiss"
Notera hur supporterhjärnans monomana världsuppfattning bidrar till att verkligheten liksom helt faller bort. Blir irrelevant. Liksom alla distinktioner. Det heter att AIK gjort en tabbe, och vips försvinner det faktum att stora idrottsklubbar i och med att de kommersialiserats hamnat i händerna på iskalla profitörer och reklammänniskor som inte bryr sig ett skit om gräsrötterna och lagets identitet och annat som ändå är supporterns försonande drag. Och att supportern följaktligen blir… lurad. Blir rov för vem som än vill förvända huvudet på honom (för det är oftast en han), utnyttjad på sina pengar, och hånad när något går fel som han inte har någon makt över. Ett offer och löjesobjekt, för inbiten för att fatta det själv.
En fåne.
Och den som tycker att jag överdriver kan lyssna på en av de ansvariga för AIKs supporterklubb Black Army när denne utfrågades om saken i P1:s ”medierna”. Det är ett stycke klassiskt supporterspråk, obetalbart i sin sårade naivitet, malplacerade agression och språkliga överdrift. Jag citerar:
”Självklart är det inte OK att vi har en bild på våra ärkerivaler. Det känns ju förjävligt. Jag ser alltid rött när jag ser en djurgårdare. Det är jordens avskum.”
Vad är det kidsen säger? LOL?
Jordens Avskum?
Jordens Avskum. Det är sådana invektiv som man annars sparar till säg pedofiler eller tja, nazister, sistnämnda vilka kryddar inlägget ovan som exempel på verkligt avskyvärda företeelser. Men anhängarna av en annan idrottsklubb? Vad ska den stackaren säga när han verkligen är jätte-jätte-arg? För att citera treåringar jag känner, vilka redan verkar ha bättre vett?
Finns det ingen som påtalar för honom att hans vrede borde vändas mot de ansvariga i hans egen klubb, som försökt lura honom, utnyttjat hans känsla av lojalitet mot sitt lag? Nej. Istället tar han med supporterns enkelspåriga förutsägbarhet chansen att visa sitt hat mot motståndarlaget, vilka knappast bett om att få förekomma i en AIK-annons.
Suck.
Men kanske finns det en annan tolkning. Kanske språkröret ovan hade tittat för mycket på den klassiska scenen i ”Trainspotting” och bara flyttade över subjektet till motståndarna? Notera för övrigt den kusliga överenstämmelsen mellan filmkaraktärerna och idrottsklubbars hard-core-supportrar…
När hatet och motviljan dominerar det offentliga samtalet
Tidigare har här skrivits om Arizonadådet som en illustration av det märkliga bruket av termen ”terrorism” som uppenbarligen fastnade väldigt olika beroende på vem som åsyftade. Här skall en annan aspekt av Arizona-dådet tas upp, en som diskuterats mycket i USA och som också har bäring på oss här i Svedala.
Poängen i mitt första inlägg var att peka på språkbruket: att terroriststämpeln visar på ett dolt villkor i hur man talar om våldsdåd och att terrorism är något som folk av en viss religion hemmahörande i mellanöstern utför, inte vita grabbar. Samma handling (t.ex. multipla politiskt motiverade mord och/eller mordförsök) behandlas olika beroende på vem som utför dem i detta ljus. Det finns en fara i andra ändan av spektrat av att sätta starka etiketter på sådant och sådana man är emot: att man svepande fördömer eller demoniserar alla sina meningsmotståndare och därmed brutaliserar språket och polariserar det offentliga samtalet, vilket i sin tur underlättar för fler våldsdåd.
Arizonadådet har redan kommit att betraktas som symptomatiskt för en större utveckling som vi i Sverige också är delar av. I själva verket är den sortens våldsutbrott något som vi, med vår egen historia av politikermord och extremistvåld, tyvärr inte borde känna oss så främmande inför. Minns senast Peter Mangs, ”Lasermannen 2 ”, också kallad mer diskret ”malmöskytten” mannen som kände en oemotståndlig lust att jag efter folk med mörkare hår än han som djur nere i Skåne nyligen. Han som för övrigt inte kallades terrorist.
Den här stollen är en klassisk tok, men sådana som han är inte opåverkade av samhällsutvecklingen, vilket den förste Lasermannen själv vittnat om. Tanken är att extremistiskt språkbruk inom politiken brutaliserar samhället överhuvudtaget så att dessa bestämmer sig för att ta det ”sista steget”. Att det finns sådana kopplingar har slagit också kommentatorer efter Arizonadådet då ett ett ökat tryck har kommit att riktas mot den amerikanska tokhögern inom bl.a. Tea-party-rörelsen, och sådana populister som Sarah Palin och hennes måltavlor på motståndarpolitiker. Keith Olbermann på MSNBC är en av många som utvecklar det där.
Teorin om ett sluttande plan är förstås svår att leda i bevis. Men jag måste erkänna att jag blev lite illa till mods av nedanstående uppräkning av nyligen utförda tokdåd med någon form av politiska eller extremistiska förtecken i USA.
Amerikansk Debatt?
Nu menar ett av mina favoritorgan The Economist i en som vanligt välskriven krönika (”The Blame Game”) att problemet med extrema våldshandlingar snarare kan läggas för de absurda amerikanska vapenlagarnas än på den politiska debattens fötter. Jag håller med om vad som borde vara i fokus, men uppdelningen är delvis konstlad. Det finns en symbios, där utvecklingen i alltmer polariserad riktning som brett ut sig låter en lobby som den mäktiga vapenintresseorganisationen NRA att prägla samtalet, samtidigt som NRA inte har något som helst intresse att föra ett vettigt samtal om vapen i USA: deras policy är att inte vika en tum, och att utmåla varje försök till begränsningar av rätten att bära vapen som snudd på landsförräderi. Så snurrar spiralen neråt, och vapnen kommer på plats och kan köpas av vemsomhelst och bäras överallt och se, där kommer strax en tokfan som riktar den mot någon som spökgrisarna i hans huvud säger måste skjutas av…
Klu Klux Klan m sin egna milis 1982
Folks minne är selektivt med rätta eftersom man inte kan hålla allt i huvudet. Men det kan vara nyttigt att påminna sig den märkliga uppsjö av attentat och mord på prominenta personer och oskyldiga civila tillika som präglade USA för sådär 40 år sedan, företeelser som var parallella till vietnamkrigsmotståndet och medborgarrättsrörelsen. Organisationer som Ku Klux Klan, Svarta Pantrarna och the Weatherman sköt folk och utförde attentat till höger och vänster, och där de två förstnämnda
Svarta Pantrar m sina hagelbrakare
för övrigt uttryckligen vurmade för och vitt utövade rätten att bära vapen. Utvecklingen gick dock därefter under en hel generation i riktning mot att minska våld med politiska förtecken inom landet. Den ökade tillgången på vapen under de sista 20 åren och det allt giftigare tonläget i vad som generellt kallas ”the culture wars” i USA riskerar att bryta den trenden och andas in en ny era av tilltagande våld inom politik och debatt. Kommentarer från många läger i USA visar tydligt att vissa är medvetna om riskerna med en demonisering av motståndarna och en polarisering av det offentliga samtalet.
Det är här, tyvärr måste jag säga, som Arizona-diskursen har bäring på Sverige. För även om vi inte delar USA: vapenfetischism (Det är dock knappast ont om bössor med över 2 miljoner registrerade vapen enligt artikel i Fokus) och allmänna våldskultur här i Sverige ser man en tendens att samhällsklimatet och det politiska samtalet hårdnat. Faran av ett polariserat samhällsklimat är att tröskeln för att utföra våldsdåd, oavsett vad man kallar dem, blir lättare att överkomma. I det ljuset är t.ex. SD:s ständiga omnämnande av sina politiska meningsmotståndare som ”extremister”, som senast i P1:s Lördagsintervju 20110115 med Jimmy Åkesson då riksdagens tredje största parti Miljöpartiet i vad som närmast måste betraktas som ett ofrivilligt komiskt ögonblick fick epitetet ”ett extremistparti” (ca 12 minuter in) illavarslande för samhället i stort. Den här tendensen återfinns tyvärr, om än i mindre cynisk form, på annat håll inom det politiska spektrat. Vänsteranstuckna människor uttrycker sig ibland om den borgerliga regeringen som om den enbart var Ond och illasinnad mot en majoritet av Sveriges medborgare. För de här människorna räcker det inte att Borg, Reinfeldt, et ales bevisligen är kalla medelklassteknokrater med sådanas värderingar – nej de måste demoniseras och hysa sadistiska planer också, annars funkar inte den svart-vita världsbilden.
Sansad Aktivism?
Väx upp, vill man säga. Och peka på att det här är drag som länge återfunnits inom en smal krets av militanta aktivister – notera t.ex. Högerextremisters och deras motparter AFA:s språkbruk de senaste åren. Den sista avläggaren inom denna tradition, som också innebär en motbjudande eskalering, utgörs av de radikala vargjaktsmotståndarnas idiotiska publicering av en bild där en vargjägare visas upp som ett bytesdjur (se nedan). Hur kan man rimligen tolka det annat än att de anser att deras meningsmotståndare borde dödas som djur? Och vad tror de att bevisligen beväpnade och rätt snarstuckna antagonisterna på andra sidan kommer att säga?
Dessa intellektuellt och moraliskt slappa personer och rörelser, och alla andra som gillar att gå efter det mest uppeldande tilltalet, borde lära sig lite svenska och tänka på vad som händer om man tar deras ord bokstavligt. En obalanserad person som dag ut och dag in får höra att en viss grupp är ”extrem”, uppfylld av ”hat” och en fara för samhället eller något annat omistligt värde kommer, inte kan utan kommer (det visar historien) förr eller senare att agera på ett obalanserat och extremt sätt själv.
En bild säger mer än 1000 ord – Om en mänsklig Belgian Blue
Under en sammanställning av mitt bildbibliotek för ett kommande inlägg om anatomiska studier för mitt tecknande fick jag syn på fotot nedan, som jag måste sparat av rent avskräckande skäl. Snacka om antitesen till en funktionell och tilltalande muskulatur. Man hoppas ju att fotot skall ha varit bildbehandlat för att överdriva volymen. Men tyvärr tror jag inte det.
Skräckexempel på anabola och/eller bildbehandling?
Monstruöst. Psykedeliskt. Motbjudande Gaaaalet! Nej orden räcker inte till. Den här mannen borde söka hjälp (eller ha sökt, han kan mycket väl ha dött med tanke på all anabola han måste ha ätit). Jag kommer osökt att tänka på det sjukliga tillståndet dysmorfofobi, som drabbar övertränade gymoffer och anorektiker – de saknar förmågan att realistiskt bedöma sin kropp och hur den ser ut. I slutändan övergår min första tillbakaryggande reaktion till en slags medkänsla. Stackars människa.
Indomitus.blog 