Category Archives: Vampyrer

Priest 3D: Sci-fi-vampyr-exorcister-i-vilda-västern-teokrati?


OK, jag måste erkänna att jag tillhör gruppen som tycker att man måste ge idén med en framtids-techno-horror-movie med en märklig, av katolska kyrkan styrd, dystopisk teokrati i en västernaktig ”förbannad jord” en chans. Det finns kul grejer och grepp att hämta där, och Quentin Tarantino klarar ju att ta genrefilmer, blanda vilt och göra åtminstone sevärda saker med dem, eller hur? Och trailern är ju snygg…

Men för att göra en film i den här genreblandande stilen måste man kunna sina genrer och uppskatta deras starka och svaga sidor, inte bara använda dem som props. Vilket tyvärr sker i ”Priest”. De flesta goda uppslag slarvas bort på att inte utforskas annat än lövtunt, och är ofta bara med för att dölja en total frånvaro av andra idéer. En framtida cyberteokrati inskränks till kors på skyskraporna, dåligt uppkopplade bekännelskiosker och sura präster som stirrar på personerna i några scener. När man sedan helt byter miljö till vilda-västern med tillhörande gods, stoppar in skräck/monstergenren mitt i och det hela sker med serietidnings-och martial-arts inspirerade poser blir det inte så muntert.

En sak som man fått med sig från den koreanska serieförlaga som filmen säger sig vila på är att huvudmotståndet i ”Priest” är en ras av ”vampyrer” som alltid har hotat mänskligheten och mot vilken de supekraftsförsedda ”prästerna” är det enda effektiva motmedlet. Redan här kommer töntighetsflaggan tyvärr upp…jag menar präster? Verkligen? Inte kärnvapen, eller biologiska stridsmedel, eller specialstyrkor eller…Nä prellar med superkrafter från Gud skall det vara, oaktat att teknologin i övrigt är på 2100-talsnivå. Vilket kunde fåtts att funka om man utvecklat idén att det övernaturliga är ständigt närvarande, eller om ”vampyrerna” varit lite sofistikerade – vilket inte är fallet. Sistnämnda är mer lika zombier i filmer som ”I am legend” eller ”28 dagar efter” än vampyrer som de brukar definieras. Vilket kunde varit OK, om man anpassat förhållandena i storyn därefter. Men tyvärr inte.

Som man kunde vänta sig har replikväxlingar och skådespelande ingen framträdande plats i ”Priest”, för att uttrycka det milt. Jag gissar att Paul Bettany fick rollen för sin insats som Silas i ”Da-Vinci-koden…”. Han kan spela, det vet alla som sett ”Master and Commander”, men detta var en av hans mer slätstrukna insatser, och hans karaktär känns varken tragisk eller intressant, vilket gäller de flesta medverkande, möjligen med undantag för Christopher Plummer som infam chefspräst och Maggie Q, båda dock mindre biroller.

Ett annat minus för filmen är för den närmast totala avsaknaden av överraskningar och twists i historien – den löper bokstavligen som ett förannonserat tåg, där allt som sker i god tid innan har föranmälts övertydligt så att man inte kan riskera att överraskas av något. Man finner sig snart gäspande utom just när den snygga actionen sker.

Snyggheten ja, det är den enda gren som den här filmen sitter på. Den visuella gestaltningen av strider och action, den brutalt avskalade men åndå rätt häftiga och sunkiga stadsmiljön, liksom känslan av de stora vidderna utanför, alltihop är stiligt och kompetent utformat. Fotot är bra, designdepartementen vet vad de gör, och färgskalorna och filmningen är i god överensstämmelse rent allmänt. Stridscenerna är OK, inte nyskapande men trots allt snygga – slaktandet av en slags noshörningsliknande ”vampyrväktare” och en där ett motorcykelburet gäng får på nöten av Maggie Q är värda omnämnande.

Den som likt mig har en fäbless för stridbara kvinnor kommer att uppskatta just Maggie Qs snygga prästinna, vilken påminner något om Michelle Yeohs karaktär i ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Hon är också den enda karaktären som har något slags känslomässigt djup och är det minsta sympatisk, men slarvas i stort sett bort i den styltiga dialogen och fyrkantiga berättelsen. Hon kunde också gärna ha fått kicka mera rumpa, som i t.ex. inledningen till en stridscen där prästinnan svingar en stridskedja med lod…

Lustigt nog för en film som har det visuella som enda existensberättigande kändes inte den utbasunerade 3D-prylen så intressant. Om det beror på att den är rätt ojämn genomförd i filmen som helhet, eller på grund av miljöerna där 3D helt enkelt inte slår igenom så bra, med stora vidder och mycket action som sker i mörker  är svårt att säga. För det kan väl inte vara så att man redan vant sig?

Natten efter påseende noterar jag att ”Priest” fick betyget ”medelmåttig” av både DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/priest) liksom Svd (http://www.svd.se/kultur/priest_6230380.svd). Men själv måste jag säga att snygga klipp, rekvisita och en bikaraktär inte räddar en hel film. Snygghet och Maggie Q oaktat, väger det över till ett Tummen Ner.

————————————–

Filmen ”Priest” bygger alltså på en koreansk populär serie, men på ett tämligen läst sätt. Av vad jag sett av serien är det övernaturliga inslaget mycket starkare, vilket också motiverar varför det just är ett prästerskap som får rollen av hjältar, eller snarare antihjältar med tanke på den rätt mörka tonen. Se mer om serien i http://en.wikipedia.org/wiki/Priest_(manhwa)

Mer om Maggie Q, som också spelade titelrollen i TV-versionen av ”Nikita”, finns i http://www.imdb.com/name/nm0702572/och http://en.wikipedia.org/wiki/Maggie_Q

Projekt Storyboards – Davilac/Parricida


På vingliga vägar via vampyrfilmer- och böcker, Frank Miller-serier, Hannibal Lecter, Bosnienkriget och Peter Englund avbildas en blodig slakt när den serbiska vampyren Davilac eller Parricida, ”fadermördaren” tecknas.

Förra året fylldes TV-skärmar och biosalonger av vampyrer, så pass att mättnad infunnit sig och producenterna börjat sträcka sig efter nästa skräckvarelse att exploatera och tömma på innehåll – troligen zombien. Denna mättnad har också slagit mot undertecknad som ett slags motstånd eller tröskel att befatta mig med ett inslag i min berättelse, den serbisk-bulgariske medeltidsvampyren Davilac. Vampyrmyten som den är känd i dag hämtar sina huvuddrag i just Balkan, där den onda ande som vampyren utgör måste äta själen, i form av blodet, från de levande för att upprätthålla sin egen existens.

"It takes the lotion out of the basket..."

Till skillnad från t.ex. Dracula som alla verkar veta är en skum aristokratisk existens i sina transylvanska berg, och moderna TV-serievampyrer (se ”Twilight”, ”True Blood”och annat strunt) som har fåniga kärleksaffärer med sin mat, liksom t.ex. Anne Rices melankoliska halvgudar som grubblar sig fram genom århundradena, tänkte jag mig vampyren i berättelsen som en slags seriemördare, med ett tvångsmässigt behov att döda och lemlästa. För honom är människor bara tingestar att äta, han ser dem som kött att slakta snarare än de romantiserade varianter som präglar modernare framställningar där vampyrer har en slags ”relation” till sina potentiella offer. Nej, den relation vampyren har med sina offer skulle på sin höjd vara lik den som t.ex. ”Buffalo Bill”, den transvestitiske mördaren i ”När lammen tystnar”, har med sina snart flådda objekt nere i gropen. Det här är dock inte helt lätt varken att avbilda eller skriva om.

Under en bildletarsession i annat syfte för en tid sedan fann jag dock en mycket skum bild inspirerad av motorsågsmassakern korsad med en styckad leksaksdocka (?).

En stackars docka råkar illa ut

OK, den var skum, den. Men den inspirerade min redan inslagna tankegång. Jag drog mig också till minnes ett fruktansvärt citat av Peter Englund (apropå första världskriget)

”Människorna är inte ens offer längre. De har genomlidit den yttersta förnedringen och förvandlats till avfall”

Jag drog fram pennorna och skissade en slags parafras till dockbilden. Här är alltså det stackars offret inte ett vackert lik med två små hål på halsen som i romantiska Dracula-inspirerade stories – nej den har bokstavligen styckats av vampyren som drar fram hjärtat. Perspektivet, som är ganska djupt, är intressant -precis som i dockbilden ovan ser man från snett grodperspektiv som lämnar offrets ansikte närmast i bild och får oss att se upp mot den i skuggor omvärvde vampyren. Kläderna är baserade på en albansk-serbisk dräkt från 1300-talet, och jag kikade lite på avhuggna lemmar och amputationer för styckningen.

Serbisk Hund i profil

I filmen och boken ”Hannibal”, ser karaktären Mason Verger till att träna stora grisar för att, som han planerar, dessa skall förtära hans antagonist Hannibal Lecter. Min vampyr måste också vilja göra sig av med kroppar för att undvika misstankar, och jag kom på att den kunde hålla sig med människoätande hundar, här avbildade som förvridna exemplar av ”serbian hound”, en karaktäristisk lokal ras.

skiss Parricida styckmord

De serbiska människoätande hundarna och Peter Englund kom att leda tankarna till det nyligen stillade Bosnienkriget och satte fart på mitt skrivande, som syftet varit. Här ser man hur arbetet med en bild och en text samtidigt kan leda tankarna på nya vägar.

Marv i Sin City

Jag ville dock göra teckningen mer färdig, och tog det som ett tillfälle att undersöka rittekniker. 

Min ständiga inspiration Frank Miller gav mig impulsen att rita bilden med mycket svärta, som i hans berömda ”Sin City” – mörkret passade det mörka temat. Likt i boken och filmen ”300”, likaledes med Miller, ville jag lyfta fram blodet, som jag gjorde klarrött och ymnigt som i ett slakteri snarare än rinnande ur små sticksår i en mysig boudoir. Svarta tuschpenslar och fin ZIG-penna skapade en stark kontrast, och med hjälp av lite Photoshopande för att ytterligare stärka mörker och linjer blev det hela till slut aningen intressant.

Styckmord Parricida färglagd & modifierad

En blandning av teckning, experiment och storyboard. Kanske inte vad jag skulle visa min söta systerdotter, men passande ändå. Det blir nog mera Miller-pastischer i framtiden.

————————————————————————————–

Read the rest of this entry

%d bloggare gillar detta: