Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.
I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.
Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.
Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.
Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…
Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.
Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.
Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.
Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.
Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.
När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.
Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.
Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
Det första porträttet i kol på seriöst underlag mynnar ut i en orgie av ritande med datorns hjälp…
Vid årskiftet inskaffades det nya verktyget ritkol (charcoal) för att expandera våra kreativa marker, och saaaakta sakta med några få och små försök har dess bruk avancerat vår torftiga teknik… För några veckor sedan bestämdes att ett viktigt steg skulle tas – ett verkligt porträtt, som skulle vara snarlikt någon verklig, identifierbar person, skulle åstadkommas.
Så det så!
OK, men vem välja för mina fumlande försök? Inte någon som är mig alltför kär, det gör mig nervös… bäst vore någon som man vill lära känna bättre, få bättre grepp om, samtidigt som man är bekant med dess drag, så att man inte stirrar ihjäl sig på en fotoförlaga.
Det som kom till mig var ett återbesök hos en dam vars karaktär ännu växer fram bland rollinnehavarna i min berättelse: den visa och vackra Zoe, en dam av mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea, vars utseende jag lånat från den legendariska Sophia Loren.
Hon spelade passande nog den bysantinska prinsessan Honoria, i ”Attila” (1954) en historisk film som tar upp den episod på 400-talet där bysantinarna gifte bort den kejserliga prinsessan med Hunnernas khan Attila för att avvärja en attack på Kosntantinopel (Anthony Quinn spelade den legendariske barbaren). Sophia var ung, hennes skönhet och sex appeal uppenbar, men kanske ännu inte riktigt utmejslad och fullmogen, men med några foton från filmen som hjälp kunde man i alla fall skrida till verket.
Så. Ett tjockt 160g ljusgult papper avsedd för oljekritor täcktes hela ytan med kol, så att den blev alldeles grågul. Några få linjer med mjuk blyerts för att markera ansiktets kanter och viktigaste element… Sedan var det bara att ta mjuk suddmassa och börja ta bort, sakta…
Det är en märklig teknik, det här att sudda sig ner genom den smutsiga kolytan. Istället för att skapa med linjer, med det mörka som när man tecknar, så är det mörka redan där, och man skapar med ljus, med högdagrar och mindre skuggade partier. Mjuk suddmassa, som har en liknande konsistens som tuggummi, kan vikas och formas till vilka skepnader som helst, så även små detaljer kan vaskas fram ur dunklet. Plötsligt är de där, och upplevelsen är snarlik att avtäcka något som redan fanns, som om man drog bort ridåer från något som väntade på en i skuggorna. Stomfern, eller smetstiftet som jag kallar det, fick bråda dagar när jag försökte få till de gradvisa övergångarna.
Jag fyllde i de högdagrar som jag visste att jag ville ha med en vit pastel-penna, och sedan kom jag inte längre… Jag noterade i efterhand att Zoe ser ut som en äldre Sophia än hon var i ”Attila” – kanske min undermedvetna önskan att understryka hennes intellektuella sida. Zoe är mycket bildad, och en allvarlig dam.
Det kände i alla fall inte som ett misslyckande för det allra första försöket med kol, även om effekten av papperets grova textur var irriterande tydligt, och vissa fel, t.ex i ögonens läge, var svåra att korrigera i efterhand. Men längre än så kunde jag inte komma. Eller?
Jag hade redan planerat att spara en svartvit version i datorn när bilden skulle scannas in. Mina pastelmarkeradehögdagrar fick mig att leka lite med ljus/bränn-verktyget i GIMP, och smetaren kom strax in för att korrigera mina klumpigheter och missar ochså ville jag bättra på juvelerna och… Det hela skenade förstås iväg, och efter dagars pulande och en total make-over, millimeter för millimeter, fann man sig skapande en närmast helt ny bild, med kolteckningen som bas men i övrigt handritad i datorn, om man kan säga så. Och vad som trädde fram var…
Det var en gaaalen utflykt i ritandets vägar det där – från det allra skitigaste och mest primitiva av alla medier, rena kolbitar, till att i praktiken teckna om den digitalt och virtuellt, om man så vill. Vilket även det var en slags första gång. Jag har manipulerat bilder många gånger, men aldrig så fullständigt. Det ger en viss tillfredställelse att se att det i alla fall finns en gnutta av förmåga där, och att det som jag skulle ha önskat och eftersträvat i porträttet av Zoe kan komma fram på olika sätt.
Kolritande är en bökig process, men har uppenbarligen sina löften- Jag har sedermera teckant lite snabbare och enklare porträtt och figurstudier i kol, och dessa kommer väl att dyka upp här på bloggen vad det lider…
*******************************************
Mer bilder på den vackra Zoe, inspirerad av Sophia Loren, finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/zoe/
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Om en passande entré för en dam.
Yakane har återvänt från kriget till Aracanea, och efter att ha städat upp sig själv kommer han knappt föranmäld till sin mäträss Zoe. Efter att Yakane gnatat med Zoes tjänarinna Anna, som inte uppskattar att herrn kommer ”så oväntat” dyker Zoe upp från det inre av övervåningen i sitt hus. Välfriserad och oklanderligt sminkad, iförd en smakfull klänning, stiger ner för att hälsa honom välkommen.
Jag skrev först nyligen scenen, efter att ha skissat den i ett par enkla storyboards för ett tag sedan. I samband med att scenen sattes, bestämde jag mig för en mer teckningsliknande skiss, i kol och blyerts.
Idén fanns alltså tidigt där och var redan visualiserad – men döm om min glada förvåning när jag på jakt efter lite inspiration för Zoes klänning fann på ett foto på Zoes andliga inspiration, den magnifika Sophia Loren i sitt slottslika hem, som väldigt likt påminde om den scen jag ville uttrycka. Med den som stöd kom min egen teckning ganska lätt och snabbt på plats – Zoe glider drottninglikt ner för trappan på att möta en Yakane som blickar uppåt på henne, beundrande. Redan perspektivet i sig säger om figurernas position – Zoe är den som är hemtam och som symboliskt står över den barbariske Yakane. Men jag lade också in ett lite tvetydigt ansiktsuttryck hos henne – för det finns en missämja mellan dem, som senare skall kläs i ord, och återföreningen är kanske inte så entydigt lycklig som den kunde varit.
För arbetet med att designa Zoes utseende och framtoning i samtida klädedräkt, se
Zoe del 2 – ett ”Eureka” vid namn Sophia
och
Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.
En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna. Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt.
Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.
Rent utseendemässigt har man vitifierat den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.
Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.
För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).
Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”
Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/
Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.
Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.
Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.
I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.
Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.
Trailer till ”Due notti con Cleopatra”
http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ
Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.
Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.
Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra”
Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.
En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.
Trailer till ”Cleopatra”
”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. 
Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.
Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.
Några stillbilder ur ”Cleopatra”:
Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.
I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.
————————————–
←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’”
Klicka för nästa del →
”Moderna bilder av Kleopatra: Nya varianter i medial korsbefruktning”
Ett stort avsnitt av min berättelse håller nu på att färdigställas, efter mycket om och men, och de Storyboards och design/konceptstudier som illustrerar en mängd olika saker där håller också på att hostas fram.
1:a Aranacea - tablån, med Corinna & Yakane
Nivån har höjts sedan mitt första lilla försök – kvantiteten är mångdubbelt större, med svärmar av enklare storyboards för att snabbt på fatt på vissa koncept, samtidigt som de tablåer som ägnats mer koncentration generellt sett är mer genomarbetade, detaljerade och underbyggda av solid research. Processen bakom storyboardsen illustrarades i detalj i inläggsserien ”Teckningar och Berättande” speciellt delarna 2 (”en ny tablå”) och 3 (”berättande med riktig storyboard”), som också har med flera exempel från Aracanea-avsnittet, både på skissartade enkla storyboards och på en mer genomarbetad tablå.
Denna lilla tablå sprang ur utseendestudierna av Zoe, Yakanes kvinna i mitt Fantasy-Konstantinopel Aracanea (vilka kan betraktas i serien Studier i Anatomi och Utseende: Zoe 1, 2 och 3). Zoe, som lånar det mesta av sina drag från den legendomsusade Sophia Loren, är Yakanes hålldam eller kurtisan. Efter att Yakane återvänder från kriget till huvudstaden Aracanea är han rätt sliten och råkar ut för mycket byråkratiskt strul och motgångar i det krisande imperiet. Turligt nog för honom finns Zoe där för att ge honom goda råd och något lindra hans bitterhet, även på andra sätt.
Scenen är satt i ett slags bassäng i ett stort bysantinskt hus – på 1300-talet hade bysantinarna så gott som avskaffat de gamla romerska publika baden, och endast stormän hade egna privata bad i sina hem. Yakane, som kommer från Imans (av arabiska ”tron” motsvarande Islam) värld med dess högre renlighetsstandard, och riden av en slags OCD vad gäller tvagning och hygien, har sett till att göra i ordning ett badrum i sitt hus. Där varvar han ner mellan exercisen och sina fälttåg i kejsarens tjänst, och grubblar. Inspirerad av ett foto på Sophia Loren i morgonrock tänkte jag mig Zoe som kommer ner för göra honom sällskap och lätta upp hans svårmodiga stämning.
Zoe kliver ner till Yakane i bad
Det är en simpel tablå rent konceptmässigt, utförd som en enkel blyertsteckning med mjuk penna från 2H till 6B. Det är detaljerna som skall ge den lite substans. Bilden skall andas intimitet snarare än erotik. Så istället för att bara rita den yppiga Zoe naken gå ner i badet, håller hon på sin värdighet och har klädsamt en stola vidrad runt sig, vilket kulturellt känns mer korrekt. Det inbjudande och intima måste således framgå ur hennes ansiktsuttryck, och den blick som hon ger Yakane, vilken skymtar med alla sina ärr och tatueringar i förgrunden. Utan att trycka på det bildas också en slags kontrast – Yakane står för en slags råhet, som dock är sublimerad, undertryckt, medan Zoe står för en mer förfinad och mänsklig närvaro.
Klädvecken runt hennes kropp för att ge lite volym var en klassisk studie i ljus, skugga och linjer. Stenläggningen var tradig, men även där var det frågan om man kan ta fram känslan av ojämnheter och små skuggor osv. Ställningen för att med ljusen var en egen liten uppfinning, men sammansatt av delar som faktiskt torde ha funnits – det är en järnställning för stearinljus, fast med krokar för att hänga upp små oljelampor av grekiskt snitt istället.
Som en slags improv som bar iväg var det inte så dumt, och också ett av stegen för att ta fram tablåer av mer stillsamt slag, utan vapen, action och gore.
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
Carl von Clausewitz "Om Kriget"
Richard Overy - War: a history in 100 battles
Robin Dunbar - Samvaro, skvaller och språkets uppkomst
Interesting thoughtts
ja det är rätt kul att Chaucer dyker upp mitt i alltihopa, Paul Bettany i rollen stjäl ju oxå hela s
There is much to be said for it - A knights tale indeed - jag minns fortfarande Canterbury Tales, så
hehehe, menar du typ den här https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5c/Aska_in_Hagebyh%C3%
Den första bilden erinrar ju lite om "Guldgubbarna" från Sveriges och Danmarks tidiga folkvandringst
Tack Karak! Har en backlog som är rätt betydande med bilder att publicera och skriva om, kommer mer
Vackert konstverk! Mycket genomarbetat och professionellt utfört.
Utmärkt arbete, som alltid! Och som alltid högst inspirerande. Underbar målning på alla vis.
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 