Kategoriarkiv: Studier i Anatomi & Utseende: Yakane
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Yakane the Hunter
En illustration av skillnaden mellan gipsad klubba och att kunna röra handen och göra något som man kan stå för. Första teckningen samma kväll gipset togs bort på den brutna handen blev en traditionell bläckteckning med crosshatch-teknik av Yakane – jägaren.
Någon gång 2019 gjorde jag under en lunchrast ute på ett skoluppdrag ett utkast med Pilot Frixion fineliner och bläckpensel. Den föreställde figuren Yakane i en antydd skog spanande efter byte för sin nya, egengjorda båge. Den togs nu upp för att snabba förbi designstadiet och kvickt komma till skott med själva ritandet.
Liksom motivet befann man sig också i en samtidigt bekant och oprövad situation – med redskap som man förvisso är bekant med, men i främmande omständigheter. Systematiskt gjordes en lätt, extremt lätt, blyertskiss på 180g papper. Några små förändringar, som designen på bågen, föll snabbt på plats. Sedan tog ZIG – och Micronpennorna vid.
För att öka volymen på ritandet beslöt jag att ta med mer av bakgrunden till själva scenen med träd och växtlighet i bakgrunden. Det blev en helkvällsittning. Jag ville medvetet testa handen och körde tills de skadade fingrarna värkte och fjällade för att se var gränsen gick. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det gick faktiskt bättre än förväntat. Jag oroade mig för förmågan att åstadkomma detaljer, men t.ex. ansiktet blev en i alla fall någorlunda rättvisande bild av Yakane. Förmågan att dra långa linjer är fortfarande tydligt handikappad men med mitt valda motiv störde det inte så mycket – det finns inte många långa eller raka linjer i den där. Precisionen är knackig, men ingen katastrof med tanke på att man alltid varit darrhänt. Den ger också kvitto på att ritövningarna under tiden med den gipsade handen inte var bortslösade – någon slags vana har ändå kunnat bibehållas.
Frågan är om man skall gå vidare och färglägga den där i akvarell eller gouache – svaret är nog ja, men det får bli en senare historia.
Använda Pennor:
- Sakura Micron 0.05 & 0,4
- ZIG 0,2 & 0,5
- Staedler pigment liner 1,2
- Faber-Castell PITT XS
Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg
En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.
I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.
Kati till Häst, Yakane till fots träning
Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.
Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.
Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.
För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.
En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.
Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.
Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar, toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.
Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd
Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.
———————————————–
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg”
Träningsteckning (11:3) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 i målad miljö
Så till slut blev den klar (?), teckningen av två stridande och fäktande hjältinnor, och försågs med en miljö och omgivningar målade för att passa deras uppgörelse.
Som nämndes i förra inlägget hade detta alster i raden av träningsteckningar nått dithän att det var dags att förse den med en passande omgivning för envigen mellan de två kombattanterna, mina hjältinnor Kati och Corinna. Denna scen utspelas i ett skogslandskap, där raviner och floder klyver den kulliga och bitvis klippiga terrängen. Den grundläggande kladden för bilden gav en översiktlig idé av miljöns huvuddrag – en stenbro över en klyfta med en forsande flod i botten.
Det framgick snabbt att omgivningarna måste göras mycket större i relation till de två stridande figurerna för att ge en rättvisande bild av miljön.
Jag bestämde mig också tidigt för att bakgrunden borde utföras i delvis annan teknik än figurerna av de två stridande. Som framgått i tidigare inlägg gjordes dessa som en tuschad teckning för att därefter målas med akvareller. Men för ett målat landskap ville jag låta akvarellfärgernas lite slumpartade och varierade ytskikt mer prägla bildens karaktär, fast utan att konturer och linjer helt försvann.
För att åstadkomma det bestämde jag mig för en annorlunda tågordning. Som bas (1) lades ett mer utförligt grundlager än vad som är brukligt, för att därefter (2) målas i akvareller, och till sist (3) fyllas på med tecknade element och linjer.
Först (1) lades huvuddragen i miljön fast med tydliga skuggor och linjer. För det valdes akvarellpennor. Dessa har två fördelar: dels passar pennelementet för att skissa fram miljön; men än viktigare, så rinner inte deras färg åter när de väl torkat in, och kan därför läggas som bas för att sedan målas över utan att ”blöda” in i de senare pålagda färgerna.
Sedan var det dags för huvudnumret: akvarellmålningen (2), vars svårregerliga och rinnande färger passar bra för miljöer där man mer är ute efter ett intryck än detaljerad återgivning.
Kati & Corinna bakgrund akvarell
På mitt stadium av fumlande är alla bilder en slags övningar och inlärningsepisoder, men det är bara att bejaka det och gärna prova olika varianter av tekniker. Sålunda blötte jag först papperet längs forsen under bron, vilket gav den blötare och rinnigare effekt som passar för att likna åsynen av vatten (s.k. wet-on-wet-teknik). Det hela blev OK på det hela taget, det rätta intrycket finns iaf. där.
Målningen scannades in och bearbetades därefter i GIMP: färgbalansen försköts åt det mörkare hållet, och vissa skuggor och toner förstärktes för att renodla motivets sökta effekt. Det gav en fungerande akvarellmålning för det sista steget, vilket var att förse målningen med tuschlinjer så att den kom närmare teckningen av mina två stridande, och därefter foga samman de två elementen.
Kati & Corinna fäktas på stenbron akvarell & tusch
Genom att tuscha miljöns huvudlinjer i efterhand försköts som synes bakgrundens prägel av renodlad målning närmare anblicken av en färglagd teckning, men förhoppningsvis utan att känslan av akvarellfärgernas ljusa och varierade skiftningar helt förlorats. Sammansmältningen av de två innefattade ytterligare meckande med färgskalor, och läggande på av sådant som de stridandes skuggor på marken och andra sådana detaljer (se utsnittet till vänster).
Den färdiga, hopfogade bilden blev således en hybrid av teckning och akvarellmålning med en del digitalt pålagda inslag. Ett riktigt mishmash av tekniker, som helt säkert kan förbättras med tiden, för det saknas förstås inte saker att kritisera och irritera sig på. Känslan av djup i bilden blev inte alls tillräckligt markerad – jag hade sett framför mig ett fall på kanske 20-40 meter ner i klyftan, som till synes är mycket grundare. Eller är det skalan som är fel? Akvarellmålningens ljusa lätthet förtar också något av bildens dramatik, även om det skall föreställa mitt på dagen så är det som om färgskalan saknar…tyngd. Eller nåt.
Men jag är… försiktigt nöjd, även på det här stadiet. Bilden ger ändå en skymt av en intressant och dramatisk scen, och har ett värde för mig genom att bara finnas där: den förblev inte bara en tanke, påkommen efter blick på fotot av två fäktare, utan tog ändå steget över, till platsen där mina hjältinnor lever och strider, och blev en del av det. Av Bortom.
PS. I en attack av pyssleri meckade jag för första gången lite med GIF-animering för att se om man inte kunde få en effekt snarlik utzoomning av bilden – resultatet blev riktigt anskrämligt, men ändå lite kul (se ovan). Det måste finnas mycket bättre sätt att göra det där – men det får bli en senare historia…
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
⇐ Se tidigare inlägg för denna bild, ”Träningsteckning (11:3) – Bättre fly...”
Träningsteckning (11:2) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 får färg
En tecknings väg på väg till en enkel men mer skildrande målning fortsätter, och två kvinnliga kombattanter får lite färg på sig.
I förra inlägget skildrades hur den senaste i raden av träningsteckningar inspirerade av stridsövningar, i det här fallet fäktning, tog sin början från ett foto av två tävlande fångade mitt i fäktningens karaktäristiska snabba utfall. På den baserades en teckning som visade på mina två hjältinnor Kati och Corinna sedda från en liknande vinkel och i snarlik pose.
Den teckningen fick snabbt karaktären av en slags storyboard till en scen i mina berättelser, där vad som börjat som en slags övning eller tävling mellan de två håller på att utvecklas mer till en envig där Kati, nederst på bilden, just har träffat Corinna med ett hårt slag över ansiktet.
I det första stadiet blev teckningen någorlunda klar i och med att den tuschades (se till höger).
Men redan här var den satt på vägen att bli en del i en större helhet, där bakgrund och färgläggning skulle ingå. Vägvalet för denna större illustration föll till slut på en kombination av tusch och akvarellfärg, och parallellt med att jag började skissa och måla bakgrunden som de två figurerna skulle ingå i, förberedde jag en målad variant av de två stridande själva.
Kati & Corinna uppifrån akvarell
Genom att trycka in konturerna med en smal trästav genom ett mellanskikt av karbonpapper överfördes teckningens baslinjer till akvarellpapper. Sedan var det bara att svabba på. Min målningsteknik är nästan obefintlig och akvarell passar egentligen inte speciellt bra som teknik för att måla personer – akvarellens särart skulle dock framför allt komma till sin rätt för den omgivande bakgrunden. Efter att ha friskat upp erfarenheterna från några tidigare kladdar och försök fick jag i alla fall fram en färgskala som åtminstone inte förtörnade blicken för mycket och dög som färgläggning för detta delavsnitt.
Akvarellen scannades sedan in och genom bildbehandlingens magi kunde den kombineras med den tidigare tuschteckningen som en bild där de två elementen låg som skilda lager – se nedan.
Kati & Corinna uppifrån akvarell & tusch
Som vanligt noterade jag hur akvarellens bleka färger i någon mening ”kom bort” och blev ännu mer urlakade och mindre distinkta när de scannades in och kontrasterades med de skarpa linjerna i en teckning. Som tur är erbjuder bildbehandlingsprogrammen möjlighet att i någon mån åtgärda det där. Men det skulle bli en senare fråga, för först måste omgivningen och miljön till den större bild som den hjälpligt färglagda teckningen skulle ingå i som del, skapas. I nästa inlägg kommer det och färdigställandet av vad som börjat som en enkel teckning av fäktande att skildras.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (11:1) – Bättre Fly än illa Fäkta 2
Inspirerad av sportfäktningens värld kom en teckning som satte en fäktningsstrids snabba stötar och utfall i en naturskön och dramatisk miljö.
Den här gången var det ett foto av två kvinnliga fäktare fångade mitt i samtidiga utfall, sedda från en vinkel snett uppifrån, som satte fart på fantasin. Den passade in i den kontinuitet som skildras i min serie av träningsteckningar som tidigare visats här, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna ömsom tränar ihop och drabbar samman. Tankarna gick till en scen där de två utkämpar vad som börjar som en slags träningsmatch, men som snart urartar i en envig till det bittra slutet.
Jag kladdade fram en variant av mina två stridare satta i en översiktlig vy av den miljö där envigen utspelade sig, en klippa som bildar en slags stenbro över en klyfta med en forsande flod på botten.
Det stod snart klart att bilden bestod av två delar som delvis föll isär: dels de två stridande, dels landskapet och miljön. Hur de två senare skulle förenas var en fråga som än så länge fick läggas på is. Jag beslöt mig för att börja med de två sköna fäktarna.
Först skissade jag fram figurerna i hård blyerts, med fokus på kroppsställning och rätt återgivande av perspektiv och betraktelsevinkeln. Detaljer som klädveck, skuggning och annat lades på med vanlig HB-blyertspenna, i en linjerad, typiskt ”tecknad” stil. Kati och Corinna slåss med käppar och har inga kroppsskydd, och den smäll som Corinna därmed får av Kati med käppen måste framgå av hennes uttryck.
Redan då hade jag börjat luta åt att tuscha den där som en delvis egen, färdig teckning som kunde stå enskilt, och först därefter foga in den i den större, sammansatta bilden med bakgrund som en enhet. Blyertsteckningens linjer belades med artliner-penna i radierna 0,005-0,5 mm, och resultatet blev som nedan.
Som den står fram har teckningen förhoppningsvis inte helt tappat inspirationskällans rörelse. Valet av tusch för de två huvudpersonerna tvingade dock fram ett ställningstagande för fortsättningen – det måste rimligen innebära att även bakgrunden måste tuschas – vilket faktiskt inte var vad jag hade tänkt. Hur bilden till sist gjordes klar och fogades samman med sin bakgrund framgår i nästa inlägg.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (10) – Bättre Fly än illa Fäkta (?)
Under en sommar med endast några dagars ledig tid mellan jobb o träning har inte mycket publicerats. Men figur -och designstudier har fortsatt under sena nätter – som en serie teckningar inspirerade av bilder från sportfäktningens värld.
Under arbetet med de här tidigare publicerade träningsteckningarna blickade jag ganska brett på olika sporter och stridskonster för figurernas kroppsställningar och känsla av rörelse. En av de discipliner som återkom var fäktsport, eller sportfäktning som jag föredrar att kalla det.
Trots att sportfäktning har avlägsnat sig väldigt mycket från den stridsorienterade kamp mellan svärdskämpar som utgjort Fäktningen under mer än 4000 år, är dess dynamiska, snabba utfall tacksamma som inspirationskälla för avbildandet av träning av svärdshantering. En av de bilder som fastnade för min näthinna var ett foto på sportfäktare. Bildens behållning, tycktes det mig, är att den fångar en situation av stark obalans mellan parterna, där den ena är helt överlägsen. Jag föreställde mig att den knäböjande parten satsat allt på ett utfall som inte slutat väl…
Tanken föranledde en snabb minneskladd – för det är en situation som passar utmärkt för relationen mellan två av protagonisterna i mina berättelser, när den otåliga och kanske lite väl ivriga Kati börjar övas av den storvuxne stridsmannen Yakane. Redan på klotterstadiet lade jag på mera rörelse för den upprättstående Yakane, för att trycka på att han inte står så statiskt utan måste ta ett snabbt steg åt sidan.
Kladden mynnade ut i en skiss i hård blyerts, där detaljerna kunde mejslas fram. För att understryka Yakanes kontroll över situationen lades detaljen till att han tagit tag i Katis käpp samtidigt som han klivit åt sidan och satt sin egen stav mot hennes strupe.
Direkt på skissen fixerades konturerna och de viktigaste linjerna med halvhård (2B) blyerts, medan skuggor, detaljer och nyanser lades på med mjukare (6-9B) blyertspennor. Med hjälp av stompfer, dvs utsmetare av papper, gjordes övergångarna mjukare och något mer gradvisa. Resultatet kan ses nedan.
Teckningen… funkar iaf. De viktigaste och inspirerande idéerna från originalfotot med fäktarna blev överförda, och den ger hjälpligt en aning om den tänkta situationen som den är tänkt att illustrera. Båda protagonisterna känns väl igen och ger ett rättvisande kroppsligt intryck, eller vad man ska säga. Den läggs således till den växande högen av bilder som visar på träning i stridskonster för karaktärerna. Kanske får den färg på sig så småningom.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg
Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.
Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.
Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.
Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.
Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.
En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.
Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).
Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig – ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.
Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.
Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.
Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3
Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
——————————————-
För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya
Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan
Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch
Träningsteckning (8) – Färgläggning av en Kämpe som reser sig
En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.
Kati reser sig – Blyertsteckning
I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.
Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.
För den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.
Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.
Men sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.
Katis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.
En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.
Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.
Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (7) – Arising, eller Att Resa Sig
Serien av teckningar som kombinerar karaktärsstudier med avbildning av träning och stridsövningar fortsätter med en vision av hur någon reser sig, mot oddsen, trots smärta, och förblir utmanande, förblir obetvinglig.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Den här teckningen följer omedelbart på den i förra inlägget i denna serie, där Kati, en av mina berättelsers karaktärer, ser upp från marken där hon ligger blodig och nerslagen vid ett tillfälle under den gruvliga träning som hon underkastar sig. Fokus där låg på den vredgade och obesegrade blicken som kontrast till det blod och den i övrigt nedslagna, bokstavligt talat, ställning som hon befinner sig i.
Det som bilden inte visar är när Kati i nästa stund på darriga ben och med käppen i krampaktigt grepp reser på sig och ser ut mot sina plågoandar, tränaren Yakane och dennes adept Corinna, trotsigt redo för ännu en omgång. Den visionen av okuvligt trots, av en vilja som inte bara framhärdar utan reser sig igen, och igen, bara väntade på att födas fram. I ett utkast jobbades ställningen för en sådan bild fram, med prövning av olika grepp och sökande av rätt vinklar.
Med det utkastet som grund påbörjades en riktig teckning.
Jag gick mer metodiskt och gradvis fram än normalt, och försökte akta mig för att rusa iväg i förväg på någon detalj. Den här bilden bygger på en mer sammansatt och invecklad kroppsställning, både anatomiskt och perspektivmässigt, än den föregående. Allt måste bli rätt och passa ihop – helheten var det viktiga. Först lades konturernas linjer ut. och innanför dem de första skissdragen till figurens skuggning och klädveck med ytterst ljus (4H) blyerts.
Kati reser sig – mjuk blyerts på hud
Efteråt var det dags för skuggning och ifyllning med mjukare grafit (5B-9B). Jag började med ansiktet och alla hudpartier – förstnämnda måste förstås ges extra omsorg, eftersom ansiktets uttryck måste vara tydligt och omisskännligt samtidigt som bilden måste försöka uppnå en åtminstone någorlunda porträttlikhet med förlagan till Katis unika utseende, den anslående Rebecca Ferratti. Ytterligare detaljer som rapp och blåmärken lades gradvis på för att få bilden med att överensstämma med den närmast föregående.
Under arbetets gång uppstod vissa avvikelser som ofta sker med en frihandsteckning (som t.ex att ansiktet tenderade att bli lite horisontellt utdraget, och benen drogs in), men den metodiska uppbyggnaden av bilden gjorde att dessa kunde upptäckas och åtgärdas i samband med att teckningen scannades in. Den mer eller mindre färdiga teckningen kan ses nedan.
Kati Arising – reser sig blyertsteckning
Jag avstod medvetet att lägga på det blod på ansiktet som utgjort en karaktäristisk del av den föregående bilden, delvis av sentimentala skäl. Jag gillade bilden och ansiktet såsom de blev, och ville inte förstöra uttrycket genom att lägga på en massa blod på min vackra hjältinna. Dessutom hade jag under arbetets gång redan bestämt mig för att fortsätta med en målad variant – där kunde blodet läggas på.
Jag blev nöjd med teckningen i alla fall. Den fångar förhoppningsvis det jag söker efter: skönheten, styrkan och envetenheten hos min hjältinna, som kan slås ner men aldrig någonsin ger upp.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (5) – Slagen, men inte Besegrad
Med träningsvärken malande i kroppen är det passande att återvända till serien av teckningar av stridsövningar som också visar på uppkomsten av den främsta stridaren i min inre världs länder.
När denna tråd lämnades i det förra inlägget denna serie, hade den sköna Kati anslutit sig till den träning som Corinna inlett under sin herre, krigaren Yakanes ledning – mot Yakanes vilja. Yakane och Kati hade inlett ett förhållande som sedermera avbrutits, och Katis inträngning i den träning som han delvis tagit sin tillflykt till för att komma över deras uppbrott kastar honom tillbaka till en storm av motstridiga känslor. Han saknar henne svårt men betraktar inte henne som en stridare, och vill inte dra in henne i den sidan av sin värld. Men han bär också på en vrede över hur saker utvecklats, riktad också mot henne för det förakt som hon verkar visa honom samtidigt som hon forsatt tränger sig på hans liv. Det här leder till ett beslut som visar sig avgörande. Istället för att vägra och bryta sitt löfte till Kati från tiden då de var på god fot, beslutar sig Yakane för att avskräcka henne från sin avsikt att öva upp sig för strid, genom att utsätta henne fullt ut för den stenhårda och obönhörliga träning som han utövar.
Flera utkast kom till för den där perioden av träning i syfte att bryta ner Katis vilja, och hittills har två av dem mynnat ut i mer genomarbetade teckningar.
I ett av utkasten, inspirerad av bilder från ett lajv på medeltidstema, föreställde jag mig Yakane och Kati övandes med påkar och sköld, då Yakane med sin sköld knuffar undan Kati så att hon flyger bakåt och faller närmast raklång till marken av kraften från den överlägset starkare Yakane.
Det utkastet var lovande, och mynnade ut i en skiss på Yakane hållande sin sköld av keltiskt snitt med sin tyngd tydligt bakom den. Han har ett halvt insteg, som om han är på väg framåt mot sin fallna motståndare med påken redo. Yakanes är fondfiguren, framför vilken Katis skepnad sedermera skissades fram, först på separat papper men sedan samlat.
Utmaningen med Katis figur utgörs av kombinationen av rörelse och perspektiv i bilden. Kati faller – men hennes fall är inte handlöst, hon behåller en slags samlad ställning med sköld och påk framför sig och benen ut mot sin motståndare, inte viftande åt alla håll. Vinklarna är dock ändå svåra såtillvida att hennes kropp är på väg nedåt och utåt i bilden, med armarna längs en delvis annan linje, och klädernas veckande och rörelse lägger till ännu ett knepigt element.
Utkastets grundläggande riktlinjer visade sig dock vara så pass gedigna att detaljer och skuggning (i mjuk blyerts 2b-6B) kunde hålla sig nära dem, och den samlade och upparbeta skissen ovan realiserar rätt väl den ursprungliga idén. Intrycket av en extremt ojämlik styrkefördelning så här i början av Katis träning går fram.
Den andra bilden visar på hur Corinna, som beordrats av sin läromästare och herre Yakane att inte hålla igen, motvilligt utsätter Kati för en hård lektion i en svärdsövning med påkar. Ett utkast hade förelegat flera år, som en snabb kladd inspirerad av en boxningsmatch. Det var ställningarna och fotarbetet som stod i centrum där.
Redan på kladdstadiet valde jag att lägga in ett lätt fågelperspektiv för bättre överblick av scenen: Kati som får rejält med spö av den mer erfarna Corinna. Utkastet lade grunden för en direktteckning i blyerts. och efter lite meckande med avstånd och detaljer i de tvås klädveck blev resultatet som nedan.
Båda är klara kandidater till ytterligare bearbetning och färgläggning – men så som de föreligger ger de där teckningarna i alla fall en slags insyn i hur begynnelsen av Katis stridsträning artar sig. Dag efter dag drillas hon hårt och skoningslöst i hårda fysiska övningar, där hon trots sin goda grundfysik ständigt kommer till korta – och varje dag avslutas med ett rejält kok stryk under sparringsessionerna. Ingen vettig människa skulle stå ut med det där: förr eller senare skulle smärtan och utmattningen och förnedringen ta ut sin rätt och den unga Kati ge upp. Eller?
Svaret, tänkte jag mig, skulle ha kunnat skönjas i Katis blick efter att hon för femtioelfte gången slagits blodig av Corinna.
Det där är inte någon som är knäckt eller besegrad. Yakane och Corinna skulle få smärtsam anledning att ångra sitt tilltag att försöka avskräcka henne, som inte låter sig kuvas, inte besegras i livet.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (4) – Den Sköna gör sitt intåg
Först ut på det nya året kommer ett nytt inlägg i serien av teckningar där dristiga kvinnor och män tränar strid med eller utan vapen, eller hästar, eller… vadsomhelst. Stunden har kommit för den formidabla Kati att göra entré på stridens arena.
Såsom omtalats i tidigare inlägg i denna serie, har fram till denna punkt den förrymda palatsslavinnan Corinna börjat invigas i stridskonsterna av den fruktade krigaren Yakane. Den intressanta utforskning som dessa två inlett kompliceras dock svårt av den obetvingliga Kati.
I min berättelse hade hon och Yakane börjat inleda en romantisk relation en bit dessförinnan, och han hade i ett svagt ögonblick lovat Kati att träna stridskonster med henne – det var i själva verket ingivelsen till den träning som Corinna sedan inledde. Men deras kärlek kantrade därefter rejält, och Kati avvisade Yakane. Trots det dyker hon månader senare upp och tvingar Yakane att hålla sitt löfte trots den starka olust som finns kvar mellan dem.
Ursprunget till den här bilden var en extremt snabb positionskladd. En uppsutten Kati riktar vad som verkar vara ett spjut mot en storvuxen figur, uppenbart Yakane, som i sin tur håller en lång stav eller spjut mot henne.
Ingivelsen till den kom från minnet av en antik relief föreställande Alexander den Store i beriden strid mot perser. Den heroiska, framstörtande posen föreföll mig något återspegla Katis attityd när hon först börjar sin träning. Hon liksom stormar in och tränger sig på Yakane, utmanande denne.
Kati på stegrande häst
Den här bilden kom att utföras som en direktteckning i blyerts, ritad på A3 skisspapper direkt från den inledande skissen och sedan förfinad och nyanserad med mjuk grafit. Med Alexanderfrisen och några häststudier, delvis utförda på plats i stall som förstudier, växte teckningens huvudfokus fram. Kati håller upp sin spjutarm nästan rakt, medan hon håller in sin häst till stegrande ställning. Liksom Corinna i ett tidigare inlägg rider hon barbacka – men hon har starka ben.
Yakane håller ut käpp
På andra änden av teckningen står en figur som i alla avseenden skall vara motsatsen . Jag tänkte mig Yakane i en rak, nästan orörlig pose, med armen utsträckt i en ledig, närmast gäckande rak och precis ställning rakt mot den framstörtande Kati. Han min är bister, sammanbiten, i själva verket ovillig att delta i denna konfrontation. Kontrasten kunde inte vara större.
Teckningens grafit mjukades upp med stompfer, och efter inscanning lades spjuten i händerna på de två efter vissa smärre modifikationer av positioner och vinklar. Resultatet blev som nedan.
Kati till häst vs Yakane till fots – inledande träning
Jag gillar den där – speciellt Katis häst blev inte dum. Den fångar också en känsla av ett komplicerat samspel som yttrar sig i det fysiska. Den kommer troligen att målas och förses med en bakgrund vad det lider.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2) – En Vapensyster tränas upp
I en förmodern era där kavalleri var ett viktigt vapenslag omfattade träning för krig mer än de stridande och deras vapen. Studierna av folk och fä inbegripna i träning fortsätter med en illustration av en kvinnlig stridare i mellanösterns tradition av bågskytte till häst.
I första inlägget på detta tema omtalades hur övning och träning av stridskonsterna spelar en central roll i fantasyberättelserna om A’ratauma, och den första i en serie teckningar som visar på det introducerades. Dessa skildrar ett skede som tar sin början när Corinna, en förrymd palatsslavinna, inleder den långa och mödosamma vägen till att bli en riktig stridare under den stränge Yakane.
Yakanes pose m sköld & spjut utkast
En av skisserna till det där, tillkommen som en del av flera utkast fick mer blyerts på sig och utvecklades till en teckning av Yakane, tydligt inbegripen i någon form av sparring med stav/spjut. Frågan var vem det är han tränar med, och vad det är för övning de utför.
Mamluk Archery training, av Angus McBride
Efter en del tänk framstod det mest historiskt korrekta som närmast självklart. Yakane är en silahtâr, min motsvarighet till verklighetens mamlucker, de medeltida slavkrigare som besegrade såväl korstågare som mongoler. Corinna är också bördig från Kiralatet, silahtârernas hemland, och ingalunda en total novis i vapnens bruk. Som kvinna blir det dock en helt ny upplevelse för henne att öva sig enligt furusiyya, silahtârernas systematiska och krigsinriktade stridstekniker, som utgår från en grund av samlat och precist beridet bågskytte.
Corinna skjuter från häst – grundteckning
Det, tänkte jag mig, borde utgöra teckningens fokus: Corinna skjutandes ner på Yakane från hästryggen. Studier av ett flertal foton på sådan teknik gav en förhoppningsvis korrekt ställning och rörelseschema – det är viktigt att just skildringen av stridsteknikerna är nogsamt realistisk. Corinnas båge är av den dubbelböjda, sammansatta sort som såväl mamlucker som mongoler och andra asiatiska krigare brukade för strid. Hennes pilar är dock försedda med trubbig spets för övningens skull. Bilder av hästar i skritt och galopp hjälpte för att få till hästens detaljer och ställning.
Corinnas och Yakanes teckningarnas färdigställdes med mjuk blyerts i omfånget HB-8B, och smetades något ut m.h.a. pappersstoffer för att mjuka upp kolets grynighet. Därefter lades de samman i rätt skala, och efter mindre kompletteringar blev resultatet som nedan.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
En egenhet i den beskrivna handlingen, nämligen att de två befinner i Landet Bortom, en keltiskinspirerad saga-i-sagan-miljö som delvis står utanför tid och rum, gav upphov till den blandning som präglar många av bildens detaljer. Se t.ex. att Corinna rider barbacka: det beror på att stigbyglar inte används där. Även de kläder Yakane och Corinna bär (förutom hennes stövlar) är keltiskt präglade plaids och tunikor. Den brynja Yakane bär till skydd mot övningspilarnas stötar, är av bysantinsk typ, en kvarleva från Yakanes tjänst i mitt Fantasy-Bysans Aracanea. Hans kriegsmesser, det kurvade tyska svärd han bär vid höfterna, är likaså vittne till hans tidigare resor.
Det kan noteras att jag avstod från att rita in sådant som mönster och dekorationer på kläder o.d. Den här bilden kommer nämligen säkert att färgläggas vad det lider, och detaljer såsom ringbrynja och keltiska kläders vävda mönster eller tartan vinner på att målas snarare än ritas in. Jag kommer troligen också förse den med en bakgrundsmiljö.
Den där bilden visar, tänker jag mig, på ett bra sätt hur Corinnas träning till en fullfjädrad, om än något motvillig, krigare tar sin början under den stränge men noggranne Yakanes ledning. Under åren som följer utvecklas deras relation när Yakane formellt löser Corinna från sin överhöghet och de två smider en varm vänskap som så småningom går längre än så. Åren av övning och hennes fortsatta nit gör också Corinna till en stridare att frukta, som när stunden kommer kan dra ut i fält för att spela en central roll under sitt hemlands ödesstund (bl.a. behandlat i inläggsserien Corinna i Alla Drabbningars Moder).
… och därför skall vi hädanefter vara likar, Corinna. Du min Syster i Vapnen. Min Kaere-tāsh.
– Yakane
Så började det. Men snart nog skulle Corinnas och Yakanes träning utvidgas och bli sammantvinnad med en ännu viktigare protagonist – den obetvingliga Kati.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (1) eller Träning i att Teckna Träning
Ett, kanske t.o.m. det mest återkommande, temat för de kladdar och skisser som fyller mina många block och högar av lappar, är avbildandet av folk inbegripna i träning för strid och rörelse.
I de flesta fall har det begynt som rena infall. Ett foto från en tidning. En scen eller snygg manöver i en film. Eller bara en tanke, påkallad av vad man läst. Som skuggor av det tänkta har jag velat fästa dessa ögonblicksbilder på papper, innan de skingrades. Och som ens hjärna fungerar, filtreras de under detta till inspiration för bilder av olika episoder och scener från min fantasis spelplats, berättelserna som utspelas i min fantasyanstuckna ”tvillingvärld”, A’ratauma. Där just träning, övning och ständigt slipande på färdigheter, inte bara för strid, är något som är starkt närvarande och utgör vardagen för protagonisterna, grundvalen för de dåd och uppgifter de åtar sig. Det finns en koppling där med min egen träning, både ifråga tecknandet och gestaltandet, denna ständigt fortgående process, men också för den egna kroppen, där studier och egna övningar med inriktning på strid är och har varit ett återkommande inslag.
Diverse kladdar & utkast av träning för Kati, Yakane & Corinna
Genom åren har således ett stort antal utkast och kladdar på temat övningar och träning för strid tillkommit: ett litet urval av vilka kan ses samlade ovan. Gemensamt för de där är att de tagit steget upp till att bli mer utförliga teckningar. Detta beror oftast på att de illustrerar ett viktigt skeende eller någon slags vändpunkt kopplat till de övningar och den träning som skildras. Med förhållandevis enkla och grundläggande medel och tekniker, kan man förutom historisk utrustning och parafernalia, skildra även sådant som relationer, känslor och symbolik inbäddat i träningsteckningar.
Någon gång på 2000-talet, när det kladdades lite med s.k. mangapennor, ritade och tuschade jag en teckning på två av mina hjältinnor, de här tidigare omtalade Kati och Corinna, i stridsberedd färdigställning, riktade mot en okänd motståndare. Av deras civila kläder framgår att det är frågan om övning för strid. Något i den där teckningen blev lovande – trots dess grovhet och lite statiska poser framgår något av de bådas karaktär och personlighet, både i den stridsliknande situationen men också mer allmänt.
Kati & Corinna står beredda -en studie i tusch
Corinna står bredbent, lite avvaktande i hållning och uttryck men med spjutet lätt i hand för att snabbt slå till. Kati däremot framstår, trots att hon är i mer hukande position, som mer stridbar och med sin blick såväl som sin varelse spänt riktade mot sin tänkte fiende, där hon håller ett kortsvärd liknande den romerska gladius framför sig i ett hårt grepp.
Det skeende som skildras är en där båda är elever till den bistre Yakane. Jag ritade inte in honom i bilden då – men han var ändå där, som en slags tänkt närvaro som verkade behövas för att slutföra teckningens, tja, mening. Flera år senare, efter att ha studerat lite om keltisk utrustning från antiken, gjorde jag i samband med det en kladd på Yakane hållandes i en rektangulär keltisk sköld och ett kort träsvärd, liknande en romersk rudis. Den där kladden fick vad det led lite tusch och liknande behandling med mangapennor som de två tidigare figurerna på sig, varefter jag fogade samman dem för att slutföra scenen.
Yakane tränar Kati & Corinna
Och så blev teckningens mer fullständiga sammanhang till slut synlig. Yakane tränar sina två kvinnliga adepter i att slåss, helst i samarbete om så är möjligt. Han närmar sig i en slags cirklande bana, med skölden lyft för att avvärja ett snabbt utfall. Båda de två damerna, som vid det här laget befinner sig på ett tidigt stadium i sin träning, är på en gång avvaktande och stridsberedda, var och en på sitt sätt. Det är ändå en rätt stillastående bild, lite typisk för de mer statiska storyboards som jag gjorde många av för några år sedan. Utvecklingen, som vi framgent skall se, skulle gå mot mer dynamiska och rörliga ”träningsbilder”.
Slutet på Början: Yakane Får Färg (Studier i Anatomi & Utseende)
”Too many endings, man, too many endings” lär Jack Nicholson ha sagt när han fick frågan om varför han missade sista halvtimmen (!) på ”Sagan om Konungens Återkomst”. Han trodde filmen i princip var slut när ringen förstördes. Då tyckte jag han var tokig, men jag börjar inse hans poäng på sätt och vis…
Det var för länge sedan dags att runda av min första publicerade rendezvous i anatomins gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse får en slags slutpunkt i den nionde delen av studier i Anatomi för design av Yakane, en figur för mina berättelser.
”Slutet” på denna studie i mänsklig anatomi för att rita en fiktiv figur hade kunnat förläggas redan när skisserna var klara och monterade, och vad som mer eller mindre en ”färdig” uppsättning teckningar låg för handen (se till vänster). Men neeeej jag var bara tvungen att rendera hela bilden och sedan försöka färglägga den på något sätt…
Frågan var bara hur. För saken är den att jag inte visste hur man skulle göra det på en nivå som låg i nivå med själva teckningarna. Flera försök att få fram Yakanes hudtoner och hur ljuset skulle verka på dem ändade i den digitala papperskorgen.
Yakane i Sepiatoner
Sedan kom andra projekt och omständigheter att uppta min tid – och Yakane fick bida. De där tidiga försöken var dock inte helt bortkastad tid. Det under arbetet med färgläggning som jag först prövade på draget med att omvandla en teckning till sepiafärger innan vidare färgläggning sker – en idé dragen från riktig målning med guache-färger (se till höger).
Någon gång 2015 kom jag slutligen att plocka fram Yakane-teckningen för att tillämpa en del av det jag lärt mig om färgläggning under mellantiden (precis såsom bilden ”Yakane & Nuray” skildrad i inlägget ”Ljus & Skugga med Strypar-Yakane”).
Basen för Yakanes hudtoner
Det här arbetssättet förutsätter en större mängd lager, och att man håller reda på deras påverkan sinsemellan. Med den sepiatonade teckningen som bas lades 5 lager för hudfärger i olika toner, liksom för håret, ovanpå varandra med överläggningsteknik. Som gradvisa filter lägger sig då färgerna som hinnor som kastar olika nyans på de underliggande lagren och som samverkar med varandra. Viktigast av allt, och det som jag framför allt var nyfiken på att tillämpa, är vad man lärt om effekten av ljus på de olika figurerna och hur tonerna förändrades och skapade en känsla av volym.
Ljus, mörker och ljusriktning för Yakane
Det här kan göras på många olika sätt: till höger kan de samlade ljus-och mörkerbehandlingarna ses som de framstår lagda ovanför färglagren utan den grundläggande teckningen.
Först lades flera lager skuggor med olika matthet, samt högdagrar på de underliggande färgerna. De olika figurerna har olika ljuskällor – på bilden indikeras dessa via pilarna, som underlättade för mig att måla belysta och skuggade partier på rätt sida och avstånd från ljuskällan. Men ljus ändrar inte bara färgen på de ytor de direkt lyser på. Den skapar också sådant som blänkande partier runt figurernas siluett på vissa sidor, och s.k. återkastat ljus, som syns som en ljus rand på områden som annars är i djup skugga men som mottar ljus som återkastats från närliggande former.
Vid sidan av de övergripande behandlingarna och målningen av ljus & mörker behandlades speciella partier, såsom Yakanes ögon, tatueringar, ärren mm, på för var och en anpassat sätt. Dessas färgläggning fick egna lager, i flera fall försedda med egna former av skugg- och kanteffekter för att visa av dessa bryter av från de omgivande hudpartierna. Alla tekniker var sådant som prövats tidigare i olika bilder – men här samlades de ihop och tillämpades systematiskt på collaget av olika figurer och poser.
Det sammanlagda resultatet kan skådas ovan. Som ett kvitto på att man lärt sig något får man vara nöjd – avsikten denna gång var inte att bryta ny mark utan att på ett målinriktat sätt använda sig av vilka tekniker och effekter som visat sig vara fruktbara tidigare och tillämpa dem. Volymen, intrycket av Yakanes stora och kraftfulla kroppshydda står fram väl, tycks det mig, och detaljer som de många ärren, brännskador, ådror mm återges såsom jag skulle ha föreställt mig dem.
Det här redovisade sättet att avverka en serie av studier kan verka omständligt, och slutresultatet inte motsvara alla de referenser och grubblerier som anförts under mina rapporter av vad som varit en rätt lång process. Men jag vet inte hur man annars borrar sig till kärnan av saker, och lär sig ett och annat på vägen. Genom denna har en solid grund lagts för de många storyboards och teckningar med Yakane som följde och ännu ligger på lut – de kommer lättare fram ur ritbordet nu, som om de visste till vilken slags mål de är på väg. Och flera utkast till utvikningar av teman som tagits upp som hastigast utvecklades vidare, inte minst i studier av andra figurers utseende, såsom Yakanes sidekick Jack, samt karaktärerna Kati och Corinna, med flera.
Ett särskilt tack går till vännen och Yakanekaraktärens skapare Björn för ett intressant studieobjekt som drivkraft.
De tidigare delarna i denna serie kan studeras i den sammanfattande tråden
”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”
Studier av andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
———————————————
←Föregående: ”Yakane, Början på Slutet 2”
PS. Raden ”slutet på början” igenkänns förstås av den kunnige som ett något bombastiskt men ändå för tillfället passande citat av Winston Churchill (1942):
”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”
Nostalgia -Yakane från 1994, lite uppiffad
En bild från före decenniet av ökenvandring och oförmåga att dra ett streck, som överlevt tidens tand ganska väl – den fruktade Yakane spände bågen redan 1994.
Jag brukar återkommande knyta an till vad man gjort förr om åren, och skåda tidens flykt och utveckling, eller brist på sådan, rakt i ansiktet. Att då och då besöka sitt dåtida jag och vad han eller hon lämnade efter sig kan bli ett behagligt möte. Som en sådan räknar jag den här bilden på den ännu aktuelle Yakane, utförd 1994.
Ung var upphovsmannen, och dum, men visste uppenbarligen ändå att göra en teckning som klarar övergången över tiden rätt väl. Det bästa med den är nog positionen, det starka och dynamiska anslaget – det finns styrka där, det inser man ju. Utförd med mjuka blyertspennor visade den här bilden också redan då på en förändring mot en mer ärrad, väderbiten idé om Yakane, och är också hyfsat realistisk, med en traditionell levantinskt överdragstunika över ringbrynja, toppat med en mantel. Den fick en mycket lätt upputsning – förmågan att rensa bilden från skräp och prickar har förbättrats, och inscanning 1994 lämnade bilden mycket blekare än originalet. Med hjälp av inställningen av vit-svart-balansen och ett lätt pudrande med brännaren kunde man skapa en lite mörkare bild som mer återspeglar intrycket på ett papper.
Sist, men inte minst, lade jag på något som absolut inte var där då – Yakanes ansiktsärr som jag designat dem under senare år. De bidrar till att göra honom mer , tja…ärrad och hotfull och fogades in i ansiktet som i övrigt mer eller mindre fick vara precis som jag ritade den då. Det ser likt ut som jag tänker mig honom än – kanske lite äldre.
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Bysantinsk Yakane
Vissa saker har förstås ändrats, turligt nog till det bättre. Då hade jag tydliga svårigheter att rita kläder med någon realism- vecken och skrynklorna ser inte riktigt rätt ut, löper bitvis inte riktigt som spända över en riktig kropp. De långa, svepande linjerna och den starka vertikalen med bågarmen som tycks skjuta ut ur bilden döljer det delvis, men det där är en typisk brist som uppstår när man inte tar kläderna riktigt på allvar som fysiska ting, med egen vikt och form, och bara drar till med klädveck som lite godtyckligt landar på bilden.
Idag är man mer metodisk, och förhoppningsvis bättre – även en liten skiss som den av Yakane med en bysantinsk tunika som förevisats i inlägget Konstnärliga Källor – den Bysantinsk-Ortodoxa Världen har bättre fall. Den nyligen gjorda bilden på Zoe som kläs på lager efter lager visar kanske bäst på min metod idag, och utgör förhoppningsvis en förbättring mot 90-talets höftande.
Påklädning och klädtecknande anno 2011
Men det svåra, att hitta ett bra koncept, det är något som ingen tid kan lära ut, det har man – eller inte. Det är glädjande att se att ett uns av det fanns då, och förhoppningsvis kan överleva, om man vårdar det.
Så – ett trevligt drickande av gårdagens té var det, inspirerande snarare än nedslående. Rekommenderas för alla och envar, som vill förlika sig med tidens gång och behålla kontakten med det som var, och den de var.
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane Början på Slutet 2
Det var dags att börja runda av denna rendesvouz i anatomins och historiens gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse kunde slutligen sammanfattas i ett litet collage med ett urval av mer exakta skisser av Yakane i olika positioner.
Detta är den sjätte delen av studier i Anatomi för design av en fiktiv figur. Den och de tidigare delarna kan studeras i den sammanfattande tråden ”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”.
De här mer behandlade skisserna är gjorda med kol och mjuk blyerts, och ärr och tatueringar pålagda med photoshops ritverktyg efter montering. Anledningen var att jag ville bruka Photoshops warp-verktyg för att linda text och ärr runt kroppens böjar och dalar. Redan på skisstadiet lade jag på viss rendering på ärren som fick skuggor och krackelering och ritades i färg för ökad tydlighet. Det här skapar en obalans eftersom själva kroppsteckningarna är väldigt lite behandlade. Jag har i princip bara ändrat lite på kurvan för svart-vit balans för att kompensera för inscanningens effekter, rensat från koldamm i bakgrunden och jämnat till konturerna. Men i övrigt är bilderna fortfarande enkla blyertsskisser och man ser tydligt koldamm, suddskuggor och enskilda pennstreck.
Yakane Skisscollage med Ärr & Tatueringar
På det här stadiet kan man börja se om målsättningarna med studien har uppnåtts. Yakane skall som som sagts vara stark. Riktigt stark, och storväxt, men inte klumpig. Massiv men ändå rörlig och smidig. Hans styrka är manifest, men inte i ballonglika muskler av steroidursprung. Hans kropp skall inte vara de perfekta proportionernas och det skönas fanbärare trots sin duglighet. När jag visade de första skisserna för kvinnor sade de flesta att han ”såg ut som en apa”. Det gör han förhoppningsvis inte längre, men särdrag som stora händer, en ganska tjock hals osv. och alla tecken på de svåra umbäranden han har fått utstå gör honom ändå något grobianaktig. Men det är bra. Yakane är verkligen ingen Adonis, men förhoppningsvis inte motbjudande ful eller så dåligt tecknad att man inte kan föreställa sig honom bland andra människor.
Här hade studien kunnat vara slut. Men neeeej, en klåda ligger och skaver i mitt medvetande, att det måste gå att rendera kroppsskisserna så att det blir bättre överensstämmelse med ärren… Fortsättning lär följa.
←Föregående: ”Yakane, Kroppens Tunna Skal”
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Kroppens tunna skal
Efter att ha skisserat och detaljstuderat starka mäns anatomi och utformat ett porträtt återstår en sista stöttesten: själva huden och kroppens ytlager. Fokus kom att ligga på ärr och skador, av vilka Yakane tyvärr har många, samt tatueringar. Detta är den sjätte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista men viktiga detaljen att utforma för Yakanes utseende är alla de märken, tatueringar och skador som denne dragit på sig under sitt övermänskligt långa liv. Här handlar det om rena övergripande koncept – den mer realistiska looken på de här detaljerna får komma senare.
En djup benskada ovan knäet
Ärren först. Dessa är främst skador från eld och handvapen, samt från omfattande piskning. Jag tittade på en hel del bilder på läkta sår av olika slag, och fann snabbt inspiration.
Amerikansk slavs skador efter piskning, 1863
Ursprungligen tänkte jag på hur mycket skador en människokropp verkligen kan ta och lägga Yakane nära gränsen, men jag fick överge det. Trots att denne är sannerligen härjad i sin kropp är det tyvärr ingenting mot de fruktansvärda bilder som nu fyller anatomimappen i mitt bildbibliotek, där de värsta kommer från perioden från amerikanska inbördeskriget till första världskriget, då förmågan till förstörelse tog ett språng fram och lämnade den medicinska bakom sig, tyvärr.
specialeffekt brännskada
Förutom ärren på kroppen har som redan visats i ett tidigare inlägg Yakane en del ärr på ansiktet. Utöver den kluvna läppen inspirerades jag av en kosmetiskt specialeffekt som jag hittade på nätet och som fick inspirera till ett vidhängande nät av ärr på ena ansiktshalvan.
Sedan kom tatueringarna. Inom islam är tatueringar numera något tabubetonat, vilket delvis ligger i linje med det på sistone aktuella s.k. ”bildförbudet” i Islam. Men historiskt sett har flera folkslag inom den muslimska världen, främst perifera sådana som turkar, tatuerat kroppen, och tagit med sig denna sed även efter sitt inträde i islams umma.
Mamlukiska runuk – notera örnen
Mamluckriket i Egypten och Syrien, som styrdes av den av främst turkiska slavar bestående armén (förlagan för Yakanes hemland Kiralatet), var en på många sätt apart företeelse som bl.a. inkorporerade den enda reguljära heraldiken inom Islam och utvecklade de s.k. rank (pl. runuk) eller fälttecknen till symboler för befälhavarnas och sultanernas person och status.
Örnstandard för mamlukiskt tablkhana, militärband
Så är det också i min berättelse, där krigarnas symboler skiljer ut dem från den vanliga befolkningen. Min idé var att mäktiga krigare som Yakane tatuerade sig med sådana symboler fyllda av viss rituell och symbolisk betydelse, inte olik en åkallan eller magi, i likhet med senare tiders Jannissarer (de turkiska elitstyrkorna).
Skisser schematiska mamlukiska örnar
Efter att min research drog fram ett antal historiskt belagda varianter (av vilka jag skisserat några här) valde jag att anta örnen som symbolen för sultanatet, den högsta jordiska makten. Den symbolen har en direkt motsvarikget i den s.k. ”Saladins Örn” som numera sitter på bl.a. Egyptens Flagga. För Yakane skapades en egen stiliserad design, som dock ligger tillräckligt nära de autentiska förlagorna, och sattes på hans ena axel.
Mer än bilder har dock skrift och kalligrafi en speciell roll inom islamisk konst, och det verkade närmast nödtvunget att Yakane borde ha en del skrivet på sig. Vid sådana tillfällen blir det klart hur illa det är att inte kunna arabiska, det skriftspråk vars motsvarighet dominerar Yakanes hemländer oavsett vilket språk man talade.
Provmålning Arabiska ord för tatuering
Efter en hel del tragglande på nätet kunde jag med klumpig hand pensla några ord som verkade passande. Texten ”al-mulku”, dvs. ”domänen” eller ”kungariket”, är ett uttryck som också har vissa gudomliga attribut, men som denoterar just det universella sultanatet, det som var ”Guds Skugga på jorden” för att använda ottomansk terminologi. Det passar att stå under sultanatets örn. På andra armen skall stå ”styrka”. Över bröstet bär Yakane ”aldrig besegras”, som i ”låter sig inte besegras”, och slutligen på ryggen ”den bryts inte” – dvs ”obrytbar”. I de delarna är symboliken som synes inte speciellt subtil.
Nåväl. Nu var allt avklarat, och urvalet av bilder med alla lager och de yteffekter som valts kunde monteras.
←Föregående: ”Yakane -Början på Slutet”
Nästa del ”Yakane -Början på Slutet del 2″→
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Början på Slutet
Arbetet med att skapa en huvudritning för figuren Yakane närmar sig slutet. Studierna av fysiskt starka män av olika slag destilleras till skisser av ett karaktäristiskt utseende som sedan skall gå igen i alla kommande bilder och Storyboards.
Detta är den femte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
- 2 skisser Yakanes kropp
De många sidoblickarna på stora och starka karlar som kan bidra till en realistisk look för Yakane fick mogna och jäsa och bidra på olika sätt till utkast för ett integrerat utseende. På samma sätt som ansiktsstudiet i del (4) i denna serie ville jag ha med olika vinklar och lägen på kroppsteckningarna vilket resulterade i ett otal översiktliga skisser och detaljstudier – här skall endast ett fåtal redovisas. Man kan se en utveckling av de där också i och med att positionerna blir mer varierade. Blyertsskisserna dominerades först av mer statiska betraktelser från raka vinklar – rakt från sidan, framifrån osv.
- koncept Yakane i rörelse
Men i takt med att jag började lägga in rörelse och dynamik i skisserna förändrades anatomin mer och mer i riktning mot smidighet och spänst. Det var intressant att vissa av skisserna blev mycket mer rörliga än jag först hade tänkt – se tex de första stapplande stegen för att rita Yakane som springer, eller när han hoppar delvis framåt in i bilden (till höger). Det ser närmast ut som en dålig stålmannen-pose i början, men det blev så småningom bättre, som förhoppningsvis skall framgå.
De många figurskisserna kompletterades med en mängd detaljstudier för sådant som händer, fötter, ansikte och hela sektioner av kroppen osv. i olika vinklar. Sådana kroppsdetaljer tenderar annars att bli styvmoderligt behandlade av mig och väldigt slarvigt och schematiskt ritade. Utförandet skedde mestadels med kol- och blyertspenna. Nedan kan ett collage med en del av urvalet ses.
Collage av detaljstudier för Yakanes kropp
Koncept för skissmontering Yakane
När skisserna började komma på plats blev själva montaget ett frågetecken. Jag hade bestämt mig för ett collage med flera bildvarianter i olika storlek för en riktigt heltäckande vision. Vilka av teckningarna som skulle väljas ut och vara med för en vettig komposition blev ämne för ett eget positionsutkast, men det genomgick många förändringar och blev oväntat något av en stöttesten. Under ritandets gång tillkom också ständigt nya bilder och detaljer som tvingade fram förändringar, även i efterhand.
Slutet var nära, man kunde nästan smaka den. Med själva anatomin på plats återstod dock två viktiga detaljer: tatueringar och ärr.
←Föregående: ”Yakane -En man från Många platser”
Nästa del: ”Yakane – Kroppens Tunna Skal”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: en man från många platser
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Redan de gamla grekerna…
I denna bildstudie av starka män har, efter bodybuildare och styrkeatleter, stunden kommit till idrottsmän och andra starka karlar med vad jag vill kalla funktionell styrka – män som behöver ha styrka i hela kroppen, kombinerat med snabbhet och spänst, och under varierande situationer. Vi börjar i det gamla Grekland…
Det här är del 3 i en serie teckningsstudier på temat styrka och kroppsform. Samtliga delar finns under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Grekiska brottare
Fältet vidgas med denna sista studerade kategori, där råstyrka skall betraktas som en viktig, ja avgörande men inte enda, egenskap för starka, fysiskt aktiva män. Som min kloka mor påpekade finns det hjälp för att fokusera, nämligen i antikens Grekland. De atleter som deltog i den stora olympiadens olika grenar och som utgjorde idealet för den grekiska manskroppen utgjordes av stadsstaternas främsta krigare, vilket var liktydigt med de mest stridbara fria medborgarna. De brottades, sprang, hoppade, kastade spjut & diskus, och var som sagt stridsmän.
Lennox Lewis, världsmästare i tungvikt, boxning
Dessa soldater-atleter fick bilda utgångspunkten för mitt sökande, och jag tittade på deras moderna motsvarigheter: mångskampsatleter såsom tiokampare och gymnaster, samt soldater och utövare av sporter med inslag av kamp tillsammans med andra moment, såsom boxare och rugbyspelare.
Amerikansk Marinsoldat
De här killarna har stor styrka, men tyglad av spänst och strävan efter kroppslig kontroll. De eftersträvar en kropp som är ett vasst och starkt, kompetent redskap, inte något att visa upp. Perfektion i relation till sina respektive sporter eller fysiskt krävande uppgifter är deras syfte. Abstrakta värden som en estetisk kroppshydda eller en enögd strävan efter en enda kvalité som råstyrka faller tillbaka för de varierande uppgifter som skall utföras.
John Rothlisberger, olympisk gymnast, USA
Till skillnad från styrkeatleterna har som synes den ständiga och mångfacetterade träningen av musklerna i hela kroppen smält deras fetter och gjort dem naturligt vältrimmade, utan bodybuildingens absurda ”rippande”. Deras muskler är också välväxta och tydliga men inte kantigt skapade av gym eller anabolt uppsvällda (även om prestationshöjande preparat verkligen inte är okända för t.ex. atleter). Även en boxare som Lennox Lewis (se bilden) är också betydligt smidigare än styrkeatleterna. Så ser kroppar ut som är kapabla till smidighet, snabbhet och spänst förutom stor styrka, och vi vet också att de dessutom har uthållighet och vad jag kallar ”hårdhet i kroppen” – de kan röra sig på många olika sätt och utöva sin styrka varierat. De är starka i praktiken och inte bara i spegeln, och kan anstränga sig i olika ställningar.
Nederländsk gymnast´demonstrerar överkroppsstyrka
Bismarck du Plessis -Sydafrikansk Rugbyspelare
Man kan så klart se en större variation inom den här gruppen. Gymnasterna t.ex. kan inte vara lika stora som boxarna med tanke på de volter och vändningar de skall utföra, och rugbyspelare är smidiga men också kraftigt byggda för att motstå hårda tag och stötar – men den som skulle hävda att inte samtliga dessa har en avundsvärd styrka till sitt förfogande bör söka avgiftning.
Den röda tråden här är enkelt uttryckt funktionell styrka, den kraft som driver kroppar som kan utföra månghanda rörelser och uppgifter under akut press och stor explosiv ansträngning. Det här är vad Yakanes kropp skall förmedla, även om han ligger åt det större hållet inom spektrat.
Tiokamparen Maurice Smith
Det verkade först som en avstickare, men ett faktum som tyvärr komplicerar min studie är att vissa, för att inte säga nästan alla, av mina exempel här ser lite för… moderna ut. De liknar inte medeltidsmänniskor. Modern högkaloridiet -och sjukvård och träningsmetoder har gjort dem lite för välskapta. Det är den moderna rika världens privilegium att kunna utveckla en stark kropp i lugn och ro, utan sjukdomar, svält och annat som sätter käppar i hjulen. I en äldre tid hade nog starka karlar mer av en medfödd styrka, troligtvis buren av en grövre benstomme än många av våra atleter – de hade inte möjlighet att bygga upp styrka på en i övrigt normal kroppsbyggnad med redskap och modern träning.
Men, kan man då fråga sig – hur gjorde grekerna det för 2500 år sedan? Det är en intressant fråga…
- ”Ja hur GJORDE de det?”
Men i alla fall. Min undersökning har vid det här laget gett tillräcklig inspiration, och hundratals bilder och åtskillig litteratur gåtts igenom. Genom att kombinera intrycken från framför allt de rena styrkemännen och de mer balanserade och smidiga atleterna har jag fått ett flertal anslag för att börja den nya designen på Yakanes kropp.
←Förra delen: ”Yakane-Stark som ett Lok?”
Nästa: ”Yakane -En man från många platser”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Stark som ett lok?
Motorstopp? Inga problem
Efter att kritiskt ha studerat bodybuildarnas märkliga fokus på ”jag ser stark ut – titta, inget underhudsfett!” i det förra inlägget blev den logiska fortsättningen att titta på rå, mätbar styrka i så ren form som möjligt. Mitt urval kom att domineras av s.k. styrkeatleter, dvs. styrkelyftare och deltagare i tävlingar som t.ex. ”strongest man”. Ursprunget till sistnämnda var karlar som utförde kraftprov av olika slag – Strongman var ursprungligen en form av varieté -eller cirkusinslag, en slags motvikt till ”freak shows”. ”Efter mannen med öron istället för näsa, här har vi en snubbe som kan lyfta en häst!” ungefär. Idag har de egna tävlingar där stora karlar lyfter tunga däck, rivningskulor, drar långtradare och annat skoj…
Jag har en stor traktor - och vem behöver domkraft?
Det här är rejäla gentlemän med mycket biff på benen. Otvivelaktigt har modern kemi och hormoncocktails en roll att spela här också, men ansatsen är icke desto mindre en helt annan och mer konkret än inom bodybuildingen – de här killarna vill vara starka, deras fokus är inte på utseendet i sig.
En stark och bred rygg
De har, som synes, således kvar sitt underhudsfett över de stora musklerna och inte sällan en påtaglig buk också. Sammantaget ger det en oerhört robust look, som framgår av exemplen. Trots att de är massiva är musklerna dock mer naturligt infogade i kroppen. Talande är t.ex. bilden på en tävlandes rygg – bredden är ungefär samma som för en motsvarande bodybuildares, men i övrigt är musklerna inte alls lika definierade. Jag vågar dock satsa mina pengar på att den här killen är starkare än kroppsbyggaren. Det kan också vara på sin plats, för rättvisans skull, att poängtera att skiljelinjerna inte är så knivskarpa. Den berömde bodybuildaren Lou Ferrigno deltog t.ex. i den första ”Strongman”-tävlingen 1977 (han gjorde bara medelmåttigt ifrån sig och vann inte). Det är talande att han därpå tvingades söka läkarhjälp p.g.a. befarade skador. Det var inte så enkelt, tydligen, att ta steget från gymmet till verkliga lyft. Från andra sidan har ingen mindre än strongman-världens superstjärna Mariusz Pudzianowski tidvis deffat sig för framför allt publicitetsändamål (han är omåttligt populär i sitt hemland Polen), så att hans muskler syns mera. Se bilden nedan.
Den visar också på den intressanta kontrasten mellan två ideal. Ingen kan ta ifrån Mariusz hans styrka, även om han bevisligen använt sig av otillåtna preparat. Men rutorna har inget att göra med det – de har han för utseendets skull. Det finns helt klart en gråskala, men grundkonceptet med satstningen på styrka dominerar, vilket framgår av hur de andra deltagarna ser ut.
Här börjar vi i alla fall närma oss något. Yakanes styrka är väl i klass med de här snubbarnas. Men även deras gestalt pekar på vissa problem för det här studiets syfte. Den här åt råstyrkan helt försvurna kroppshyddan blir, genom sin blotta storlek, klumpig och osmidig. Den bär också, trots sin fokus på styrka, på en dold estetisk dagordning. För det är talande att de här männen ofta är oerhört starka och därmed stora i överkroppen i relation till benen (vilka inte alls är små och svaga, bara mindre i jämförelse). Vilket, om man tänker lite på det, inte alls är självklart – de absolut största muskelgrupperna sitter, förutom latissimusgruppen (stora ryggmuskeln) i benen: gluteus (rumpan) och quadriceps samt biceps femoris (benmuskler) är alla potentiellt mycket starkare och större än sina motsvarigheter på överkroppen. Jag skulle sätta en slant på att den här obalansen delvis är påverkad av en modern idé om vad som är kännetecknande för en manskropp, som man delar med tex. bodybuilding.
Mariusz - istället för lyftkran
Målet för denna studie, att hitta en kropp åt Yakane, sätter fler krav än bara styrka. Yakane har förvisso fått slita som ett djur genom bl.a. slaveri och andra umbäranden. Men han är också en soldat, en skicklig ryttare och mästare i alla vapnens bruk. Han måste alltså ha en viss smidighet, böjlighet och koordination i sin kropp, som slipats fram till rörelseförmåga och teknisk skicklighet. Han kan inte enbart vara byggd som ett kylskåp.
"Ptrooo! Du måste skämta!"
Nej, trots att det är ett bra steg framåt är styrkeatleterna inte hela svaret på gåtan med Yakanes kropp. Vi närmar oss, men är inte riktigt där än. Härnäst skall vi titta på lite mer mångsidiga starka män – soldater, kampsportare, gymnaster och mångkampsatleter.
←Förra delen: ”Yakane-Bodybuilding & Steroider?”
Nästa del: ”Yakane-Redan de Gamla Grekerna…”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Bodybuilding & Steroider?
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Yakane kroppstudie från 90-talet
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
- han är inte västeuropé, utan kombinerar härstamning från motsvarande turkiska stäppfolk, det gamla israel och det antika skytiska folket (som var indoeuropéer).
- han är på topp vad gäller fysiska egenskaper, och framför allt oerhört stark och tålig – han är följaktligen stor och kraftigt byggd
- han företer tecken på svår tortyr och många skador
- Han ser inte snäll eller trevlig ut: hans långa och våldsamma livs umbäranden och märkliga händelser har ristats in i honom. Han skall utstråla en slags stram och återhållen våldsamhet eller hotfullhet.
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Kroppsbyggare ställer upp sig
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
- Lou Ferrigno ”Hulken” – en trevlig prick
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
- En något övertränad man
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Bred Rygg -men hur Stark?
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
Jag har ett stort och slött...öh, svärd
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
- ”Du måste vila älskling, du ser hemskt svullen ut?”
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.
Nästa del, ”Yakane, stark som ett Lok?”→
Indomitus.blog 