Category Archives: En bild säger mer än tusen ord

Som framgår av titeln har dessa inlägg det gemensamt att de tar fasta på något intressant, eller pekar på ett faktum som framgår eller lyfts fram extra påtagligt av att det visualiseras.

Projekt Storyboards: Ett annat Perspektiv, i flera hänseenden


En bild av vantrogenhet och avsmak över de egna handlingarna kastar ett annat ljus över en scen där min hjältinna Kati reser sig från nedslagning, här sedd med fokus på förövarna.

Tidigare har inledningen till detta viktiga skeende redovisats i flera inlägg, fram till att Kati reser sig efter att ha blivit slagen blodig under sin träning. De bilderna visade främst på Katis stridsvilja och järnhårda beslutsamhet. Men det skeendet är mer mångtydigt än så, inte minst eftersom Corinna och Yakane, de två andra inblandade, bär på motstridiga känslor och reaktioner inför det som händer. Jag ville illustrera också detta för att åskådliggöra det komplicerade och mångtydiga i den scenen.

Om man liknar sin inre bildström vid en film, vilket alltid ligger nära till hands för mig, kan man betrakta det här som del i en serie ögonblicksbilder eller storyboards. Inledningsvis (1) fångades intrycket av träningen och ögonblicket när Corinna slår ner Kati i en överblicksbild snett ovanifrån.

Därefter (2) byttes perspektivet för att betrakta den liggande och blödande Kati som ser upp mot sin motståndare, nedslagen men inte besegrad. Fokus är på hennes ansiktsuttryck och kroppsställning.

Slutligen (3) reser sig Kati upp hela vägen, och står där, utmanande med sin käpp i båda händer och redo för fortsättning, okuvad och stridslysten trots oddsen och sina skador.

Så långt gott och väl. Men det fattas något där, en central del av skeendet: nämligen hur Yakane och än mer Corinna, som är de som utdelar slagen, agerar och reagerar under tiden. Båda är svårt kluvna till det de gör, och speciellt Corinna skulle återspegla det och inte kunna dölja det i slutändan.

I en film skulle man vända kameravinkeln mot henne mellan bild (2) och (3) för att visa på detta: och med det i baktanken kladdade jag fram ett utkast på hur Corina tvekar, stannar upp i en slags förundran medan hon ser ner på den nedslagna Kati just som denna är på väg upp.

Corinna & Yakane ser ner på Kati utkast

I en närmast bokstavlig variant av kameravändning tänkte jag mig åsynen av den tvekande Corinna i grodperspektiv, sett nerifrån. Utkastet hade i förstone med Yakane längre bak i en tämligen neutral pose och stumt ansiktsuttryck. Inför att jag bestämde mig för en mer bearbetad skiss ville jag med hjälp av Yakanes ställning tydligare illustrera den konflikt som Corinna ställs inför: hon vill stanna upp, visa medlidande med den skadade Kati där hon ligger. Yakane sköts därför fram i bilden, pekande ner och tydligt befallande henne att fortsätta och avväpna den liggande Kati. Jag valde den varianten.

Corinna & Yakane ser ner, ifylld början

Av anledningar som kommer att framgå i ett framtida inlägg valde jag att göra den här teckningen inte med blyerts, utan med rent ritkol (Charcoal), som jag testat ett par gånger (se tidigare inlägg). Sådana kolkritor ger en djupare svärta och omedelbar tillgång till fler gråskalor, men är också mycket skitigare och dammar av mer.

Några förändringar av bilden skedde under teckningens gång. I det första utkastet hade Corinna släppt sin käpp, men istället stannade jag för att hon ännu höll fast den, löst  vilande på fingertopparna – tanken var att det skulle se ut som om handen inte riktigt ville lyda längre. Yakanes klädsel ändrades också till mer löst sittande plagg som gör hans figur större och mer oformlig, som en kontrast med Corinnas mer avskalade och jämförelsevis mer förmänskligade figur.

Den stora utmaningen med att använda ritkol skulle dock komma med ansiktena. Speciellt Corinnas ansiktsuttryck är det centrala och bärande inslaget i bilden, och jag gruvade mig för att alls kunna få fram något vettigt med mitt valda, kladdiga medium.  Här kom dock övningarna i att avbilda Corinnas vackra ansikte (redovisade i tidigare inlägg) till nytta. Efter litet velande blev teckningen mer eller mindre klar som den syns nedan.

Corinna & Yakane ser ner på Kati m bakgrund

Jag var inte helt nöjd, men det var i alla fall ingen katastrof. Uttrycket som jag försökte få fram är sammansatt och kan tolkas på flera sätt. Där finns en slags vantro (över att Kati inte ger sig), parad med en ett drag av bestörtning över vad hon själv gjort, och kanske avsmak inför sina egna handlingar när hon ser vilket vilka följder det får för Kati, som hon ju känner och har umgåtts med. Yakanes kluvenhet visar sig inte på samma sätt i hans bistra och fårade ansikte – men kroppsställningen är medvetet vriden och delvis bortvänd, ett tecken på att även han liksom vill lägga ett avstånd till det som sker, vända sig bort, samtidigt som hans pekande är en klar aggressiv, ja våldsam gest.

Som en sista touch kladdade jag på några mörka mol, uppdykande som från ingenstans, bakom de två.

Det kunde blivit värre. Kanske väljer jag att sätta färg på den där – jag funderade lite över färgskalan under dess slutfas. Som ett annat perspektiv på ett skeende som setts lite enkelriktat tidigare fyllde den dock sitt syfte. För vad som sker när Kati väl rest sig vänder på rollerna på ett sätt som behövde ett slags förebådande eller tidigare antydning.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

En helt (?) Ny Värld del 1 – Om Kartor i Fantasyvärldar


En serie på temat kartor, deras användning, utformning och design, för att avsluta i några egna alster. Först en kritisk utblick på kartor i litteraturen, närmare bestämt inom fantasy-genren.

Jag gillar kartor. En bra karta ger information som kan hjälpa en att orientera sig i en oklar situation eller reda ut motstridiga intryck, och kan väcka nyfikenhet på det som ligger utanför det som är känt för en redan. Kartor har också en relation till makt: dels genom att visa och välja mellan viktiga företeelser och bena ut gränser för inflytande; men de har också medvetet brukats som instrument för att hävda anspråk och mana till krig och konflikter. De kan samtidigt vara väldigt snygga – kartors estetiska värde skall inte underskattas, och många är sannskyldiga konstverk, lika mycket gjorda för att pryda palats och offentliga rum som för att upplysa.

Det finns alltså goda skäl för berättelser, och i förlängningen litteratur i allmänhet, att göra bruk av kartor. Kartor kan ge ökad konkretion till en litterär framställning, något som blir särskilt värdefullt om handlingen utspelar i en obekant verklighet, uppdiktad eller inte, med många geografiska markörer i texten. Då kan en karta förankra handlingen och karaktärerna i en sammansatt och sammanhängande miljö som därmed får fastare konturer, och som tillåter läsaren att vidga perspektiven och förstå de mer vida implikationerna av storskaliga skeenden som t.ex. krig eller konflikter i handlingen. Och så vidare.

Det är dock bara i vissa genrer som ovanstående argument fått brett genomslag. Ett exempel på en litteraturkategori med acceptans för kartor är ungdomslitteratur. Det ”pedagogiska” draget får där ostört matcha de unga läsarnas tänkta behov av att ”kolla upp” var saker är och därmed sätta dem i kontext, och antas ge en uppmuntran att läsa vidare.

Neverland Peter Pan JM Barrie Map karta

Karta till JM Barries ”Landet Ingenstans”, miljön till berättelserna om Peter Pan (utvecklad mellan ca 1904-1928)

Barn- och ungdomsböcker har dessutom generellt tillåtits behålla en mer öppen attityd till att lyfta fram visuella inslag som komplement till en text – och en karta är ju en form av illustration. Detta framhävs också av att kartor i ungdomsböcker ofta är utsmyckade med diverse miniatyrbilder och andra dekorativa drag, samt inte sällan vackert och tydligt färglagda.

Map of Oz karta trollkarlen från Oz Frank L Baum

Karta för Landet Oz för Frank Baums ”Trollkarlen från Oz” (1900)

Treasure island Skattkammarön map karta Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevensons egen karta till ”Skattkammarön” (1883)

En annan men ofta överlappande genre där kartor varit vanligt förekommande är historiska romaner, där den har gamla anor ända från 1800-talets framväxande marknad av äventyrslitteratur för såväl vuxna som barn och ungdomar. Förekomsten av kartor inom den historiska genren utgör ett erkännande av att dessa är ett hjälpmedel för att orientera sig i en miljö som antingen kan vara en uppdiktad del av berättelsen, alternativt behandlar många orter som är viktiga för var berättelsen utspelar sig eller var aktuella under dess period, men som idag kan kännas obekanta för moderna läsare, antingen för att de är främmande och ”exotiska”, alternativt fallit i glömska och obemärkthet.

Conn Iggulden Map gengis Khan Bones of the Hills Bergens Väktare

Karta till ”Bergens Väktare” av Conn Iggulden (2008) från bokserien ”Erövraren”om Djingis Khan och mongolernas välde på 1200-talet

Exemplet ovan är för övrigt demonstrativt för att de här kartornas syfte är mer av en snäv referens jämfört med barnlitteraturens: ju mer vuxentillvända böckerna är, desto mer mer avskalade och instrumentella tenderar deras kartor att vara, med det utsmyckande dragen och färgerna mestadels frånvarande.

De två ovanstående exemplen ger en ingång till varför den genre där kartor kanske fått sitt allra största genomslag varit den framväxande fantasy-litteraturen, eller närmare bestämt i de subgenrer av fantasy som utspelar sig i helt uppdiktade miljöer. I än större grad än i historiska romaner utgör sådana världar miljöer annorlunda än de vi känner, där de orter eller geografiska enheter som vi annars kunde använda som hållpunkter ofta helt saknas. Många gånger intar just den uppdiktade världen en förgrundsplats i berättelsen – och för sådana mer utbyggda fantasivärldar är kartan närmast ett måste för att orientera sig bland vad som annars kan bli en ogenomtränglig massa av namn och platser.

Utifrån författarens perspektiv är kartornas huvudsakliga syfte alltså att orientera läsaren i den fiktiva verkligheten, och genom att bidra med en sålunda förklarad miljö hjälpa en följa författarens historia, avsikten med dennes berättelse. Men en bild sägs ju säga mer än tusen ord, och i den information som inryms i kartornas design och omfattning finns också andra mindre avsiktliga omständigheter som kartorna lägger i dagen. Det kan därför vara på sin plats att närmare skåda själva kartornas utformning, för att peka på vissa särdrag som förekommer hos många fantasykartor, enskilt eller ibland överlappande.

Shannara world Map Terry Brooks

karta för Terry Brooks ”Shannara”-trilogi från 1977 och framåt

En av de vanligaste kännetecknen för fantasykartors estetik är deras avsteg från moderna topografiska konventioner och mer abstrakta framställningsformer till förmån för avbildande symboler för geografiska och topografiska företeelser, som grupper av små berg för att föreställa bergskedjor, grupper av träd för skog osv. Det här greppet har tydliga arkaiserande avsikter – det skall skänka betraktaren känslan av något ”ålderdomligt”. I själva verket såg förmoderna kartor inte ut så – det är ett nästan helt och hållet modernt grepp med rötter mer i barnboksillustrationer och dito kartor än befintliga medeltida eller antika kartor.

Det är inte alla fantasykartor som följer den här mallen – se exempelvis kartan till Robert Jordans ”The Wheel of Time”-böcker (På svenska ”Sagan om Drakens Återkomst”, 1990-2013), som är påtagligt ”topografisk” och modern i sitt utförande. En annan avstickare är kartorna till Robert E Howards ”Conan”-serie (se längre ned).

The Wheel of Time Map robert Jordan karta

Många fantasykartor är tämligen begränsade i sin omfattning, främst för att handlingen i de gestaltade berättelserna likaledes är förlagd till en begränsad region, inte sällan bara ett enda ”land” eller rike. Det här är mest påtagligt för fantasyriken med barn & ungdomar som målgrupp, men är vanligt även för ”vuxenfantasy”. Ett exempel ur högen är Stephen Donaldsons ”Krönikorna om Thomas Covenant” från 1977 och framåt: i sin grundform utgör den ett typiskt exempel på en kompakt och ”lokal” ram för handlingen och den för läsaren presenterade världens beskaffenhet.

"Landet" i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

”Landet” i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia (1949-1954) med omgivningar

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia med omgivningar

Ett drag som ofta åtföljer mer geografiskt begränsade fantasylandskap på karta är en ”enkelriktad” geografi, vänd helt och hållet i en enda riktning. I sådana miljöer är fantasylandet ofta omgivet av amorfa, diffusa trakter avgränsade av någon bergskedja eller ödemark, inte sällan en stor öken i söder eller isbelagt trakt i norr. Inom dessa ramar för utbreder sig då det beskrivna landet eller länderna ut sig, inte sällan med en kuststräcka som återstående geografisk avgränsare. Att det här är förekommer inte bara hos småskaliga kartor framgår t.ex. av grunddragen till kartan som illustrerar C.S. Lewis Landet Narnia-värld (1949-1954) .

Även mer storskaliga fantasyvärldar framstår ofta som påtagligt kompakta och kontinentala i sin grunddesign, i meningen att den mängd stora och medelstora öar, bukter och vikar, innanhav och sund som sätter sin prägel på vår världs geografi inte sällan till stora delar är frånvarande. Man kan fråga sig om detta beror på kartritarens brist på intresse för geografi eller en begränsad utblick av andra orsaker. Men tendensen är tydlig: fantasyvärldars omfång och kustlandskap är ofta mycket mindre varierade än den verkliga världens geografi, och det här draget är förekommande över ett brett spektrum av fantasyvärldar, även sådana som direkt knyter an till vår verklighet. Kartan över Robert E Howard till böckerna om Conan Barbaren (från 1932 och framåt) kan tjäna som exempel: den bygger på skisser av författaren själv och avbildar den ”Hyboriska världen”, vars länder och riken alla förhåller sig direkt till motsvarigheter i den verkliga världen. En väldigt… hoptryckt och utslätad sådan.

Conan Hyborian age map Robert E Howard marvel karta

Robert E Howards ”Hyboriska Värld”

(Notera att denna karta avviker från den ”avbildade” stilen – den består enbart av gränslinjer och text med rikena färglagda för att skilja dem åt: dess slagsida stark åt det politiska, med fokus på städer och stater.)

Den kompakta världsnormen verkar ha gett upphov till en motreaktion bland vissa författare, speciellt sådana som också bryter mot andra normer på fantasyns område. Ett exempel är Michael Moorcocks värld till böckerna om Elric av Melniboné nedan).

The Young kingdoms elric of melnibone Michael Moorcock map karta

The Young Kingdoms – skådeplats Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné

Ett ännu mer påtagligt exempel bland tongivande fantasyverk utgörs av Ursula K LeGuins kartor till hennes ”Övärlden”-trilogi (från 1968 och framåt). Ursula K LeGuin skall själv ha ritat de första utkasten – och hon utformade sin Övärld som en dramatiskt annorlunda miljö, starkt avvikande från den kompakta och kontinentala normen. Hennes berättelser utspelas istället i en värld utformad som en arkipelag av många små öar.

Övärlden Ursula K LeGuin earthsea_map karta

Ursula K LeGuins Övärld

Det kan noteras att den här skillnaden i geografi motsvaras av en skillnad av mer allmänt slag: nämligen att LeGuin på flera punkter avviker från den rådande normen att basera sin fantasyvärlds kulturella och etniska miljö på europeiska förbilder – snarare tycks invånarna i hennes värld ha mer paralleller med en slags avancerade polynesier eller indonesier.

Ingen diskussion om fantasygenrens världsbyggen bottnar ordentligt utan att ta upp den monumentala betydelse som J.R.R. Tolkiens mäktiga verk haft, och detta gäller även kartor. Framväxandet av Arda, Tolkiens värld, skedde under en mycket lång tidsrymd från redan innan den första publicerade berättelsen ”The Hobbit” (”Bilbo, en Hobbits äventyr” på svenska) 1936 och var därefter stadd i ständig utveckling fram till dennes död 1971 – och bortom i själva verket, då mycket av hans ofullgångna material redigerades och sammanställdes av hans son fram till 1996.

Tolkiens Midgård middle-earth-thrors-map Bilbo KartaRedan från början visade Tolkien att han insåg kartors möjligheter. Hans första bok, ”Bilbo – En Hobbits Äventyr” inte bara har kartor till berättelsen utan också i den: i klassisk skattsökarstil börjar det hela med att dvärgarna företer en karta som visar vägen till Ensamma Berget – och som läsaren också kan se, således bildande en bro mellan narrativet och läsarens egna intryck.

Tolkiens Midgård wilderland mörkmården BilboNär Tolkien sedermera gick vidare och utökade sin fantasivärld anlitade han utbildade militära kartografer för att färdigställa småskaliga såväl som storskaliga kartor till sin ringtrilogi.

Ifråga om design kan man konstatera att många av de troper som redan tagits upp är närvarande i böckerna, som bruket av föreställande element för att markera sådant som berg, skogar med mera. Tolkiens värld är vidare en tämligen ”kompakt” värld: även fast kusterna inte saknar variation är frånvaron av viktiga öar och halvöar påfallande, och landmassan är samlad i en två stora och kompakta jättekontinenter, med undantag för det tämligen kortlivade Numenor under andra Åldern.

Tolkiens Midgård LotRmap

Något som borde framgå av exemplen hittills och som skiljer ut fantasykartor från mer realistiska dito är att de tenderar att blanda kategorier av element som skall förevisas på kartan. Miljömässiga företeelser som berg, skogar och öknar, samt hydrologiska sådana som floder och sjöar, blandas ofta friskt med mänskliga kulturella objekt som städer, fästningar och ruiner, politiska indelningar av riken och territorier, samt inte sällan etnografiska, som folkslag allt på samma ställe. Den här bristen på systematik bottnar främst i utrymmesbrist förstås – samt att kartan ju ska vila på vad som är relevant i berättelsen – att det då blir lite blandade kort gör ofta inte så mycket.

Man kan se en viss utveckling av många av de här troperna över tid. Ett exempel kan ses på kartan över David Eddings ”Belgariad”-värld från 1989 och framåt. Den faller in i kategorin av väldigt jord-lika världar kulturellt sett. Dess geografi består inte av en utan två kompakta kontinentrektanglar som står sida vid sida åtföljda av ett hav. Det här visar ändå på en viss utveckling rent geografiskt – trots den kompakta grundstrukturen finns det betydande öar och inbuktningar på båda kontinenterna. Designen är också baserad på topografi och undviker avbildande fantasytroper som små ritade världskedjor – något som verkar bli populärt på senare tid.

David Eddings Belgariad Map karta

Map the_south_a_clash_of_kings George R Martin A Song of Ice and Fire kartaAnvändningen av fantasykartor fortsätter att utvecklas in i våra dagar. Dagens fantasynestor George R Martin har en mängd kartor till sin romansvit A Song of Ice and Fire. Utformningen av hans romanvärld,  det västliga Westeros och Sommarhavet i sydöst där merdelen av handlingen utspelar sig, erbjuder en välkommen variation från de stora klonkiga kuber till länder och kontinenter som fantasykartor annars haft att avbilda. George R Martin har i själva verket gjort en sak av att lyfta fram inte bara geografins roll, utan andra materiella förhållanden som klimat, resvägar och farbarhet vilka spelar framträdande roller i hur handlingen i böckerna utvecklas. Och sällan har väl behovet av just kartor varit så stark som i dennes böcker med sina många parallella handlingstrådar åtskilda åt av stora avstånd.

The World of A Song of Ice and Fire map George R Martin karta

Exemplet ovan utgörs av postern till A Song of Ice and Fire, och utgör en väldigt snygg variant av ”topografiskt” inriktad karta – själva böckerna är försedda med mer klassiska svartvita kartor med små träd och annan fantasybuskis.

En intressant utveckling på fantasykartans område utgör för övrigt av TV-serien baserad på böckerna. Där görs det en sak av kartan på ett för undertecknad väldigt tilltalande sätt genom introt till varje avsnitt. Det här utgör ett nytt sätt att greppa kartans syfte, ett som också lyfter fram de estetiska möjligheterna med en snygg karta som kompanjon till själva läsar- eller i det här fallet, tittarupplevelsen.

Redigerad kompilation av intron för avsnitt i säsong 1-4

Ovan har främst anledningarna till att alls ha med kartor och hur dessa då utformats berörts. Men det bör noteras att det också finns författare och läsare som menar att kartor i någon mening står i motsatsställning till läsupplevelsen i och med att bläddrandet i kartor avbryter flödet i -och tar en ur det pågående föreställandet av skeenden baserade på själva läsandet. Detta är en legitim invändning, men synes också begränsad till en tämligen snäv läsart, och bygger på en underskattning av läsarens förmåga att ”stanna kvar” i handlingen även fast man avbryter för att kolla in kartan. Man kan lika gärna vända på det och påtala att för den som vill och kanske har ett större behov av ett makroperspektiv – ett som författern för övrigt inbjuder till genom att alls ha geografiska markörer – så är frånvaron av en karta för att orientera sig svårt irriterande och att det tar en ur handlingen och gör det svårt att läsa vidare obehindrat.

En sak som kartorna kanske oavsiktligt bidrar till att klargöra är hur mycket fantasyförfattarna arbetar utifrån sin syn på vår egen verklighet och dess fysiska -och kulturgeografi – något som dock också lyfter fram vissa problematiska tendenser. En av de tydligaste är en partiskhet för västerlandet i fantasybyggena, en form av insmugglad orientalism om man så vill. Att den fantasy som får spridning i den övervägande västerländska målgruppen har ett västligt, eurocentriskt fokus är förstås inte förvånande, och till det kommer att många fantasyförfattare, även de som skissar upp en värld med viss detaljgrad för sina berättelser, vill begränsa sig, och inte öda tid på platser långt bortom där handlingen utspelar sig. Men det brukar tyvärr inte ända där. I en mycket stor mängd fantasyberättelser där en vidare värld förekommer utgör andra regioner snarast en slags kringströdd kuriosa som omger de (västliga) länder som verkligen spelar roll, mer för att skapa kontrast än inympade med egenvärde. Mer ofta än inte är västerns länder de enda som är välordnade, och också teknologiskt och socialt överlägsna – vilket brukar synas på kartorna vars namn blir mer godtyckliga, förskjuts i sina kategorier, förses med en vag eller mindre avancerad geografi osv. ju längre öst- och söderut man kommer.

Efter denna genomgång av kartritandets fundamenta inom fantasy tas i nästa inlägg serien greppet på relationen mellan kartor och rollspel.

——————————————————–

Om Kartor i Fantasy-genren gnerellt se Bookriot – On Maps in fantasy

Om kartors betydelse i litteratur se artikel i the New Yorker The New Yorker – The Allure of the Map

Om kartor i ungdomslitteratur , se Maps in Literature for youth

Den utmärkta bloggartikeln ”Here Be Cartographers: Reading the Fantasy Map” av Nicholas Tam riktar också ett kritiskt ljus på kartritande.

Se Wikipedia-artikel om mer om Den Hyboriska Världen i vilken berättelserna om Conan Barbaren utspelar sig – en viktig instans av de avvägningar när man skapar en litterär geografi starkt inspirerad av verkliga förhållanden men ändå…annorlunfa

En mängd artiklar på Wikipedia tar upp Tolkiens världsbygge – för geografin och även kartritande kan man med fördel börja på artikeln ”Middle-earth

 

 

En Bild säger mer än 1000 Ord: VI TAR KORT enligt hemlös försäljare…


En kort anekdot som visar på spridningen av teknikens under och sätter ljus på vårt lands märkliga kontraster.

Häromdagen går jag förbi T-centralens dörrar, inställd på att ta mig en överprissatt latte medan jag väntade på mitt tåg. Där står en försäljare av Situation Stockholm, de hemlösas magasin och ser fokuserad ut.

Situation Stockholm klas_med_omslag_nr 208

Det är en gentleman från nordafrika, funktionellt klädd för årstiden men proper och med en rak och bestämd men inte påträngande hållning. Bakom sig har han en skylt:
”VI TAR KORT” Med Visas, Mastercards mfl symboler, prydligt upptryckta.

Vi tar Kort se-pin
Kort? Kort? Seriöst? Så var det med ens fördomar om en som säljer tidningar på en Tågstation.
Jag vet inte varför, men det var oemotståndligt. Jag gick ett halvt varv runt pelaren, bad om en tidning och plockade upp kreditkortet… Och simsalabim, helt seriöst, han har samma system som sitter på typ Taxi, kopplat till sin mobil. Godkänn. Tryck. Här får du kvitto.

Kanon.
Jag tackade och prisade försäljarens initiativ och önskade God Jul, och han log ikapp.

Situation Stockholm kort betalning

Klicka Bilden Ovan för en liten film om de nya läsarna

När jag kom hem kollade jag på nätet – och mycket riktigt så har Situation Stockholm i år satsat på att få ut just kreditkortsläsare till de hemlösa försäljarna. Det var alltså inte ett unikt fall.

Det är en helt vardaglig upplevelse, men det får en att fundera. Skall man vara stolt över sitt land som till den graden spridit ut och gjort högteknologi tillgänglig att även en medellös, hemlös gatuförsäljare kan driva näring med den? Eller konstatera att vi kan uppenbarligen se till att mobilnät och elektroniska betalningar når alla, men inte ordna bostad och skydd så att folk sitter bo på gatan? Enligt stadsmissionen levde 2013 4500 personer i akut hemlöshet i Sverige. Flera hundra av dem sover varje natt utan någon form av skydd, utomhus.

Ett antal av dessa kommer att dö denna vinter. Oddsen är att vi inte får höra om det i de breda medierna.

Vilket land vi lever i, det kan verkligen inte vara lätt för nyanlända att sortera ut, var min kvardröjande tanke. Mitt i ett nästan ofattbart överflöd, tjugo meter från ställen som säljer kaffe där varje kopp motsvarar en dagsinkomst för honom försöker en hemlös att skrapa ihop ett värdigt levebröd utan att förfalla till brottslighet och missbruk. På existensens rand – men han är en svensk hemlös, så han är uppkopplad via sin mobil.
Och han tar kreditkort.

***********************************

Se inläggserie om Fattigdom i Sverige och Runt om i Världen

Om Fattigdom i Världen

—————————————————————

Om Situation Stockholm

Om ökning av hemlöshet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5811928

Socialstyrelsen om Hemlöshet och Utestängning från bostadsmarknaden – se rapport http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2014augusti/hemloshetochutestangningfranbostadsmarknadenoj2014

Stadsmissionen rapport om hemlöshet 2013: http://www.stadsmissionen.se/Global/Social%20Verksamhet/Heml%C3%B6shet/Dokument/Stockholms_Stadsmission_Heml%C3%B6s_2013.pdf

En bild säger mer än tusen ord… en fredagskväll


Gräsklippning, nattjobb och anhörigvård lägger hämsko på bloggandet, men det här var bara så talande…

För vad skall man säga?

En fredagkväll i vårens sista natt den sista maj ser man detta på bussterminalens rundel…

Fredag 20130531 krock lyktstolpe

Fredags(ratt)fylla?

Lönehelg?

Sommarstök?

Dumskallekonspirationen slår till med förortsrally vid bussens vändzon?

Ack, kärt barn har många nämn…

Snyggast Lagsymbol? Syrianska svävar över Stockholmslagens himmel…


Nyligen gjordes här en uppdatering apropå fotbollskaget Assyriskas lagsymbol, efter att ha fått en förändring av denna påtalad. Men samtidigt, och faktisk mer intressant och aktuell, så tog jag också en titt på Syrianska FCs, det nuvarande Södertäljelaget i Allsvenskans, symbol.

Syrianska FCs emblem var inte en del av min sammanställning när jag först gjorde den, eftersom de till skillnad från sina kusiner i Assyriska FF då inte spelat i högsta divisionen. Men 2012 var rollerna ombytta, och mer än dags- och de är välkomna, om inte annat så för sitt emblems skull.

För Syrianska FC:s lagsymbol, emblem eller märke är riktigt, riktigt snyggt, och skulle i mitt sinne kunna göra AIK högsta rangen stridig.

Den har allt. De snygga, kontrasterande färgerna rött och gult. En tydlig inramning. Ett enkelt band under.

Pricken över i.et är dock symbolen mitt på. Här snackar vi tradition och estetisk perfektion. Den bevingade solen eller lågan, mest känd under sitt persiska namn Faravahar  är en urgammal symbol för Gudarnas makt i mellanöstern, i själva verket långt äldre än perserriket, och söker sitt ursprung i det gamla Ur och Egypten. 

Symbolen togs upp och blev vanlig under det stora Neo-Assyriska riket som ju erövrade och förenade samtliga de tre stora centra för civilisation i mellanöstern på 700-talet: Syrien, Egypten och Mesopotamien. Det här mötet framgår boktstavligen av t.ex stenkarvningen av Gilgamesh, den Uriske gudakonungen med 2 minotaurer och en bevingad sol, från 800-talet FKr i syriska Tell Halaf, från tiden då området var under Assyrisk överhöghet.

Denna anrika symbol är förstås ett starkt och laddat statement för det likaledes betydelsemättade laget Syrianska. Eftersom Syrianska FC liksom sitt systerlag Assyriska är en klubb som företräder en hel folkgrupp, och därför blir mycket djupare i sin innebörd än att bara vara ett fotbollslag.

Dessutom måste själva det avbildande mönstret anses passande för ett stridande lag. En brinnande låga som skall flyga över världen, liksom. Det inspirerar. Och den stiliserade varianten i rött och gult är också vackert väldesignad och passar väl för att sätta på just flaggor, med ökad effekt för lagets kulturella betydelse. Möjligen plottrar texten med fotbollen under Faravahar-symbolen till det hela. Medan den svarta arameiska texten över symbolen (som lyder: Hudro Suryoyo b-Södertälje, som ska betyda ”den syrianska sportklubben i Södertälje”), är snygg och dekorativ, bryter den underliggande ”SYRIANSKA FC” upp renheten och sammanhållningen i helheten och adderar ett annat färgschema för en enskild detalj. Den kunde man gott ta bort, för ökad perfektion. Det är inte en fråga om less is more. Själva informationen i texten kan mycket väl has med i emblemet, man kunde t.ex. skriva in det i bandet under, som kunde göras bredare för att inrymma detta utan att det påverkar den ovanliggande symbolens renodlade karaktär.

En lite tragikomisk sak som själva existensen av både Assyriskas och Syrianskas fotbollslag också påminner om är den lätt absurda schismen mellan de grupper som idag kallar sig Assyrier och Syrianer (eller syriansk-ortodoxa, eller… kärt barn har många namn…), som trots allt, har nästan allt gemensamt. Men var och en må bli salig eller småfånig på sin fason. Som en lustig detalj är ju Faravahar en genomhednisk symbol som i praktiken har lika mycket att göra med syrisk-ortodox kristendom som, tja, säg en julgran eller påskhare…

Men slutkontentan är dock hedrande och oomtvistlig: Syrianskas emblem är en lyckad och skön design, en prydnad för sitt lag och sina fans. Dessa som i skrivande stund också verkar kunna ta chansen att förbli i högsta divisionen, görande rättvisa till sin valda symbol. Som av en lustig tillfällighet spelade AIK och Syrianska, lagen med de två snyggaste emblemen, lika (1-1) igår.

(se http://www.svenskafans.com/fotboll/AIKs-gulddrommar-i-kras-igen-459575.aspx?tnl336Click=fotboll&tnl336Tab=ArtCom, http://www.dn.se/sport/fotboll/aik-tog-inte-chansen-i-guldstriden, http://www.svd.se/sport/novakovic-det-ar-kort-for-aik_7622880.svd, http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article15684690.ab och http://www.expressen.se/sport/fotboll/allsvenskan/touma-chockade-aik—efter-slarv-pa-rasunda/)

För vidare skrivet om Stockholmslags lagsymboler se

←Den ursprungliga artikeln ”Snyggaste Lagsymbolen?”

samt

 ←Uppdateringen i “En återblick på assyriskas klubbmärke

———————————————————

FÖR Mer om den anrika Faravahar-symbolen och den bevingade Sol som föregick den, urgamla symboler för gudarnas makt i Mesopotamien respektive Egypten, t.ex i http://en.wikipedia.org/wiki/Faravahar och http://en.wikipedia.org/wiki/Winged_sun

För mer om  Syrianska FC se förstås deras egna sajt, http://www.syrianskafc.com/, samt lagets wikipediasidor på engelska och svenska i http://en.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC och http://sv.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC med förbehåll för eventuella fel, vilka som vi sett, inte är okända på wikipedia. Svenska fotbollsförbundets stattistik (http://svenskfotboll.se/allsvenskan/lag/?flid=25607) är förhoppningsvis korrekt. Se svenska Fans sida om Syrianska för matcher och skrivet om deras matcher, http://www.svenskafans.com/fotboll/syrianska/

Snyggast Lagsymbol? En återblick på Assyriskas klubbmärke osv…


En liten återblick på ett klubbmärke som finns i en annan, och snyggare variant, och lite kringfunderingar kring vad ett klubbmärke kan betyda… En anonym kommentator här på bloggen påpekade för en tid sedan att Assyriskas Fotbollsföreningens klubbmärke för en tid sedan ändrades så att den faktiskt har en inramning numera, sådan som jag efterlyser i min kommentar till klubbmärkenas utformning i inlägget ”Snyggaste Lagsymbolen”. En titt på klubbens egen sida http://assyriska.se/, visar att så mycket riktigt verkar vara fallet. [Ifråga om varför jag hade en icke-inramad variant i min sammanställning har jag väl inget att säga till mitt försvar än att wikipedia, som var den som hade den största publicerade bilden av märket på nätet, hade varianten utan ram (se http://en.wikipedia.org/wiki/Assyriska_F%C3%B6reningen). Jag brukar oftast välja bort mindre exemplar av bilder. Det visar åter att man måste ta wikipedia, speciellt de icke-engelska varianterna, med en nypa salt. Och att assyriska borde ha ett STORT exemplar av klubbmärket på sin sida. För säkerhets skull, liksom.]

Assyriska utan inramning

Inramningen utgör förstås en klar förbättring av klubbmärket. Den stärker dess sammanhållning och också det röda inslaget i märket, vilket gör den tydligare och mer kontrastrik. Som framgår av mitt första inlägg reser assyriskas märke intressanta frågor om att detta emblem har en mer djupbottnad symbolik än de flesta klubbmärken. För i den uttrycks något som är minoritetsgruppen assyrierna förmenat – att se en symbol som verkligen företräder dem som folk. Assyrierna är överallt i minoritet – även i sitt hemland i norra Mesopotamien. De har ingen nationalstat att kalla sin, ingen flagga som vajar utanför FN. Inget Landslag. Det gör klubbemblemet till ett uttryck för identitet som går mycket djupare än bara ett fotbollslags. Vad än vad supporterskallar som yrar om hur mycket de älskar sitt lag må anföra. Jag pekar på detta för att assyriskas symbol därför är en symbol som på ett sätt är mycket vidare än de andra lagens. Detsamma torde för övrigt gälla Assyriskas ”systerlag”, Syrianska FC. (Se också t.ex. http://www.fotbollskanalen.se/superettan/klassiker-ur-offside-det-sista-steget—berattelsen-om-assyriska/, http://www.fokus.se/2009/06/fran-mesopotamien-till-sodertalje/ med flera artiklar – det har skrivits en hel del om just hur viktigt de här klubbarna betyder för sina fans och de folkgrupper vilkas namn de bär) Nu anser jag inte att den därför blivit det snyggaste märket. Såsom varande icke förbunden med något speciellt lag, bedömer jag märkets utformning enligt rent estetiska kriterier, utan associationer eller andra sidoblickar av vad märket innebär. I mina ögon, var och är alltså assyriskas märke inte snyggast, oavsett vilken vikt den tillmäts. Estetiskt hade gnaget då en toppposition. I mitt enkla och möjligen något kallhamrade sinne, och skälen för det angavs. MEN numera finns, och korrigeringen av syrianskas märke erbjuder ett utmärkt tillfälle för att ta upp det, sedan mer än ett år ett nytt Stockholmslag i Allsvenskan, vars klubbmärke inte går av för hackor. Det kallar på ett eget inlägg, där vi skall kika närmare på Assyriskas systerklubb, Syrianska FC. För huvudinlägget där Stockholmslags symboler jämförs, Syrianska FC klubbmärke←Se ”Snyggaste Lagsymbolen

För nästa inlägg på temat Stockholmslags klubbmärken se ”Syrianska Svävar…”→

Sommarhund, eller att längta till annat väder…


Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.

Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.

”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.

Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”

”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.

Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)

Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…

Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)

Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…

Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.

Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…

Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.

Förälskad i Marilyn


Den 5:e Augusti hade det gått 50 år sedan Marilyn Monroes död. För mig som för många andra hade Marilyn en speciell plats i hjärtat. En försenad hyllning till en verklig ikon som förkroppsligar kvinnlighet och skönhet.

Brist på internet under en vecka gör det litet sent påkommet, men värt mödan ändå.

Det var som 9-åring som jag såg en bild på den vackra, iklädd stassen till filmen ”River of No Return” om jag inte missminner mig, och en gitarr som rekvisita.

Men det var HON som drog min blick till sig. Affischen hängde i en numera nedlagd leksaksaffär i Gamla Stan, och var i naturlig storlek. Så jag såg Upp. På något… anmärkningsvärt. Något som överskred gränserna, och bröt sig ut från livets fåror som de dittills tett sig. Något som fick det att klicka på ett väldigt speciellt sätt i mig. Och jag förstod, med ens, när jag såg henne le där och följde hennes konturers färd… att det här med tjejer, damer, ja kvinnor alltså, det var inte dumt. Det var kanske det Finaste som fanns.

Sedan var ingenting detsamma igen.

Elise Karlsson skrev för några dagar sedan en intressant betraktelse över Marilyn i SvD (se http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd), där hon fokuserar på två av hennes mest kända filmer och de  två olika sidor av henne som framställs i de: dels i Billy Wilders skruvade ”Some Like it Hot”(”I Hetaste Laget”) dels i den på hennes make Arthur Millers baserade manus ”The Misfits”.

Att se Marilyn är att vara förälskad i henne, jag kunde inte hålla med mer. Sedermera har jag sett de flesta av hennes filmer sedan barndomen. Något gjorde det troligen för min syn på henne och hjälpte att sätta hennes skönhet i ett vidare sammanhang att den första var just ”the Misfits”, den mest upprivande och naknaste, i själslig bemärkelse, av hennes filmer. Långt ifrån den glamörösa Marilyn får man här se en desperat kvinna, som gör uppror, skriker ut mot den råhet som mansvärlden uppvisar runt henne.

Stig Björkman hade också en betraktelse ”Marilyn såg den blyge killen i hörnet” i DN tosdag 2 Aug. Där han menar att Marilyn riktade sig till alla de som, dragna av hennes skönhet, icke desto mindre kunde se bortom den på en oskuld och allvar som låg under ytan.

Jag vet inte det, draget av önsketänkande i det synes mig starkt. Det var inte obetydligt att Marilyn var en vida djupare och mer sammansatt person än den glamorösa och sexiga ytan först gav sken av. Och att det fanns ett suggestivt och svårförklarat drag i hennes lockelse. Allt det, tillsammans med det tragiska ödet, bidrar till att skapa den mer komplexa bild av henne som gör att hon blir mytisk och mer betydelsebärande.

Men för mig är det viktigt att minnas det som verkligen sög mig in, alldenstund jag inte enbart fäste mig vid det.

Marilyn var vacker. Hon attraherade mig då, och än. Alltid.

Hennes kraft sprang och sökte näring i skönhetens kraft, den som berör själen och låter ana hur ljuvligt gudalikt skapt en människa kan vara. Hon var på en gång fångad, och fängslande. Hennes karaktär och sårade oskuld, hennes beräknade användning av sina attribut, det faktum att det både öppnade dörrar och också begränsade henne, vilket tydligt framgår av hennes ansträngningar att inte enbart vara vacker bröt aldrig mot det grundläggande – att hon var skön.

Och varför skulle det? Att desperat kasta sig runt efter något annat som alibi för att attraheras av Marilyn har ett drag av hyckleri kring sig, i alla fall, gissar jag, för de flesta heterosexuella män. Det är helt onödigt. Man kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Marilyn var en fascinerande skönhet, en skådespelarska att respektera och en komplex och intressant person. Hennes öde var en otrolig resa, djupt tragisk men fantastisk på samma gång. Så stark blev hennes av  drömfabriken Hollywoods projekterade åtråvärdhet att alla ville, och många fick, en bit av henne. Alltför lite blev kvar för henne själv.

Snarare än att låtsas att det första ledet är en bisak bör man, menar jag, lyfta fram det med respekt, istället för att betrakta skönheten med den sexualneurotiska och kroppshatande tidigare, av religionen präglade synen på den yttre skönheten eller  den krassa instrumentella syn på skönhet som parad med en ohöljd krämarinställning, tyvärr tagit över i våra dagar. Den som förvridit kroppsideal och så fjärmat den allmänna synen på vad som är en frisk människas kroppsform att man ibland hör Marilyn omnämnas som ”mullig” eller t.om. ”tjock”. Inte ens medeltida asketer hatar det levande människoköttet och blodet mer än de som håller sig med  sådana idéer. 

Kanske är det en banal eller hopplös naiv önskan, att vilja att skönheten och allt som är vackert och talar till våra mest grundläggande instinkter och behov, inklusive kroppens och åtråns och den rena sinnliga hänförelsens, skulle betraktas inte som ting att äga, som så många ville äga och bruka Marilyn och hennes skönhet.

Utan som vad det är är – den levande manifestationen av att människan kan  vara vacker till både ande, själ och kropp, och att det är ingen olyckshändelse eller motstridigt, att en ljuvligt attraktiv kvinna som Marilyn med sin anblick kan få en att ana kraften i det fysiska varat, i den existens som kan vara så skön, så eggande och så värd att betrakta och utforska.

Norma Jeane Baker / Marilyn Monroe 1926-1960

——————————————————

Se Marilyns Filmografi i IMDB http://www.imdb.com/name/nm0000054/ och Wikipedia artikeln om henne i http://en.wikipedia.org/wiki/Marilyn_Monroe

Det finns förstås otaliga biografier och böcker, för att inte tala om filmer om Marilyn – men Joyce Carol Oates berömda ”Blonde”, ironiskt nog en fiktiv berättelse men mycket nära baserad på händelserna i Marilyns liv, kommer enligt många närmast. Det är en mycket bra bok, även om den i undertecknads ögon fokuserar altför mycket på Marilyns status av offer. Trots allt var Marilyn också en djärv  och ibland tuff kvinna – hon slet sig från Filmbolagets kontraktsslaveri, hon bildade eget produktionsbolag, och hon fann sig inte i sina begränsningar utan ville, och vågade, expandera bortom dem. Hon hade modet att våra sårbar och inte nöja sig med vad hennes yttre behag kunde ge henne utan ansträngningn. Hur många vackra människor kan säga detsamma?

Se Elise Karlssons tribute- artikel i SvD http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd

Lite fler hyllingar och åminnelser om Marilyn på hennes 50-årsdödsdag

Bloggar

En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 2


En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…

Apropå att forskare på Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering kom jag att fundera lite på det här med bruket av fotoredigeringstekniker i offentligheten. Men det finsn förstås också numera ett växande privat bruk av fotoredigering. Redan här kan vi se att program som Photoshop verkar i en demokratiserande riktning.

I förra inlägget togs dels olika former av politiskt och religiöst men framför altl kommersiellt bruk av ”photosoppande” upp, och de risker och baksidor för synen på en realistisk människosyn och även synen på skönhet som ligger på lur.

Det är dock värt att notera, för de purister som menar att all efterbehandling av bilder är anatema, att en sådan syn på saken kan tappa kontakten med vad som är syftet med bilder. Om vi bortser från sådan förvrängning som sker av direkt kommersiella eller ideologiska motiv så kvarstår faktum att många vill att bilder tagna med kamera skall spegla hur det avbildade faktist ser ut vid ett givet tillfälle.

Men en kamera är inte ett öga, utan en apparat som arbetar med helt andra mekanismer och dessutom saknar de filter som vi själva har i form av hjärnfunktioner som styr fokus och uppmärksamhet. Ett foto, det vet alla som t.ex.tagit bilder i dåligt ljus,  kan i själva verket ge en väldigt dålig representation av hur något ser ut, om måttet på att ”se ut” är vad det mänskliga ögat skulle uppfatta. I de här fallen kan man hävda att viss efterbearbetning i själva verket kan vara ett sätt att överkomma begränsningarna i mekanismen och visa mer ”verklighetstroget” hur någon verkligen ser ut.

Ett privat exempel kan illustrera detta. En välkänd effekt av fotoblixt i mörker är de sk ”rödögonen” – blixtens ljus gör att vi ser rätt in, genom ögat och ser de blodådror som ligger bakom ögat som en rödfärgning av iris. Helt vanliga kameror har länge haft olika funktioner som försöker komma till tals med denna effekt, som får envar fotograferat objekt att se ut som en vampyr. Men det är inte allt. Ett foto taget i skumt ljus, med fotoblixt, gör som regel de stackars avbildade mycket blekare än de skulle framstå för våra ögon i samma situation. Här kan efterbearbetning av färgerna med Photoshop tjäna för att återställa de färger som vi skulle se om vi stått i samma rum vid tillfället då fotot togs. Jämför exemplet ovan och nedan, på två fina sötnosar som fotobehandlades lite för att inte se ut som de rödögda lik som kameran ville få det till. 

Skisser busdraken före av ”tvättning” av koldamm

 Jag låter numera alltid tecknade bilder genomgå viss rendering eller bearbetning, av just ovanstående skäl. Blyerts, till exempel, är ett svårt kladdigt medium som ger upphov till ett damm som samlas på papperet och fortsätter att smetas ut långt efter att bilden är färdig. Våra ögon kan, när vi betraktar pappersteckningen, delvis filtrera bort det där och se det som egentligen är ljusgrått som ”vitt” eller ”rent”. Men när man ser det mot en upplyst dataskärm i digital omgivning ser det enbart smutsigt ut (se ett ganska godartat exempel ovan). Det där är ett annat exempel på hur en teknisk form att fånga en bild i sig, genom sina begränsningar, skapar ett behov av ett korrektiv.
 

Steg för Steg färgläggning Joel & Draken

Photoshop har dock vidare inplikationer än så. Förutom det enkla sträckande och ljusbearbetningen av enstaka bilder frestar den också med möjligheten att skapa sammansatta bilder som inte finns i enad, fysisk form, och foga ihop dem till en enhet. Men frågan är om man kan referera till det som bildmanipulation – snarare är det ett konstgrepp, eller en egen framställningsform inom bildskapandet. Min tavla till den fina Felicia ovan var en tidig sådan, sammansatt av dussintals olika objekt och teckningar som sedan färgmålades ”för hand” i Photoshop med hjälp av dess penselfunktioner.

Steg-för-steg färglager för Jake the Dragonslayer

Numera gör jag rutinmässigt ymnigt bruk av Photoshop som målnings- och sammansättningsverktyg. Serien av bilder på temat ”drake + pojke” med de coola killarna Joel ”den Unge” och Jakob ”Jake the Dragonslayer” är några senare exempel, som också visar på en speciella teknik som används – här kan man verkligen tala om en egen framställningsform för bildalster, med sina egna unika villkor.

Naturligtvis finns en gråzon även där. Photoshop kan användas för att ”rätta till” även sådana bilder i efterhand, och även här kan frågor ställas om autenticitet . Ett eget exempel är en tuschteckning, där jag efter att bilden färdigställts och monterats upptäckte en miss. Det handlade om vindriktningen, och vartåt gräset borde vaja. Notera att den i ursprungsbilden verkar blåsa åt motsatt håll som Yakanes kappa – det går ju inte.

Vind blåser mantel & gräs åt fel håll

Den bilden var redan från början ett collage av flera teckningar (se inlägget Yakane & en Claymore ), så att gå tillbaka och vända på gräset kändes inte som att sträcka sig speciellt långt.

Här kom åter syftet med bilden, att illustrera en viss händelse stiliserat men ändå trovärdigt, att stå över min egen privata bestämning av att den i en mening var ”färdig”. Och om man vill rätta till något som snett gräs, vad skulle hindra att man rätar till en sned näsa? Lustigt nog är det få som funderar i termer av ”fusk” i de lägena – antagligen för att ritade bilder inte har samma nimbus av att representera en slags ”genuin” verklighet som fotografier.

Det finns inga enkla svar. Som så mycket annat är photoshoppande eller efterbearbetning av bilder något som är neutralt i sig, och gör sig bäst i en sansad och medveten skala. Avarterna avslöjas enklast genom att vederbörande oftast inte vill stå för vad de gör eller mumlar bak grumliga skäl. Då bör man dra öronen åt sig, precis som alltid är fallet när ny teknik missbrukas eller vulgariseras. Den ungdoms- och smalhetshets som pågår överallt, alltmer uppstagat i det tysta med Photoshops hjälp är ett exempel på det senare – om man öppet gick ut och sade att ”vi är inte intresserade av våra fotoobjekt annat än som föremål för att få dem att se ut som anorektiska plastlik” skulle man inte få ta många bilder. Så man mörkar.

Men så länge det finns ett verkligt omdöme bakom, och syftet med vad som eftersöks utsägs klart, är  det meningslöst och också ofruktbart att oja sig kategoriskt över vad som trots allt är ett språng framåt för möjligheterna att skapa nya och intressanta visioner. Photoshop är här för att stanna, och i var mans händer. Använt med måtta och hederligt är den ett fruktbart redskap.

←Se föregående inlägg ”[…] lite tankar om Photoshop 1

En bild säger mer än tusen ord… om Kommunistisk Propagandakonst i Nordkorea


Om Nordkorea, denna stolliga statsbildning med världens enda sittande kommunistiska dynasti (inne på tredje generationen med tillsättningen av Kim Jong-Un) kan mycket sägas – och det retar alltid fnissviljan att återkomma till deras märkliga syn på estetiska spörsmål och hur man förhåller sig till omvärlden.

Även ur estetisk synpunkt är Nordkorea en mycket märklig blandning av relik, politisk totalitär hysteri, kulissbygge och allmänt galna infall. Här har tidigare berörts det verklighetsfrämmande, närmast religiösa kvalitén hos många av deras propagandaposters framställningar av ett Nordkoreanskt Astridlingrenland, liksom av Pyongyangs märkliga kår av påtagligt presentabla kvinnliga trafikpoliser.

De där postrarna utgör en fortsättning på vad som varit en hel genre – den handmålade affischen, inom den speciella subgenren det Handmålade Politiska Propagandabladet. Propagandaposterns grundidé, att i en bild fånga en enkel konflikt och illustrera okomplicerade slogans togs först i bruk i massiv skala under första världskriget, men har förstås brukats i många samhällen och situationer av främst mobiliserande slag därefter. Folkomröstningar, politiska kampanjer, inte minst demokratiska länders valrörelser,  och förstås – krig. Under andra världskriget var de närvarande på alla sidor.

Några svenska politiska propagandaaffischer

Men i ideologiskt drivna totalitära stater som Sovjetunionen, där många av de bärande stilgreppen utvecklades (men förstås även i Kina, Hitlertyskland och andra sådana regimer) kom propagandapostern förutom rollen av mobiliseringsinstrument också snabbt att bli en slags modern motsvarighet till medeltida kyrkomålningar. De gav således till känna den officiella dogmen på ett samtidigt dekorativt och lättfattligt sätt, samtidigt som de bidrog till att stadsfästa statens närvaro i det offentliga rummet. Staten är för övrigt ofta liktydig med de högsta ledarna, vilkas personkult manifesteras och proklameras genom deras gudalika närvaro på postrarna.

Affischen som målat verk, kommersiell eller politisk, var i nedgång nästan överallt i världen, även t.ex. i den västerländska filmindustrin som alltmer började gå över till fotomontage, när den delvis kom tillbaka under vänsterradikalismens 70-tal. En anledning var maoismens särdrag av att ständigt behöva ”kampanjer” och nya revolutionära mål att mobilisera med eller mot som blev övertydlig i samband med kulturrevolutionen (se några stilexempel nedan). Då  fick en ”marknad” för stiliserad och klart igenkännbar  politisk ikonografi åter ett uppsving.

Efter 70-talet har ingen modern stat konsekvent använt sig av den handmålade  postern som publikt konstverk och kommunikationsmedel – utom det slutna och i tiden frusna Nordkorea.

Totalitära stater har ett behov av att anknyta till en ytligt partikulär kultur som gör att landet framstår som ”unikt” och bortom jämförelse med andra länder. I Nordkorea har det där drivits in absurdum – hela basen för Kim il-Sungs förljugna ”Juche”-ideologi  är ju den schizofrena  idén att ett land, tillråga ett som inte är speciellt stort eller tätt befolkat, kan vara helt självförsörjande och samtidigt militärt, ekonomiskt, socialt och politiskt helt oavhängigt. Medan verkligheten varit att landet skulle befinna sig i stenåldern om inte antingen Kina och/eller Sovjetunionen stagat upp det från sin tillblivelse. Det är sålunda ironiskt men helt följdriktigt att det enda som är originellt med landets officiella visuella kultur är graden av bombasm och samtidigt slaviskt upprepande av teman som tröskats i över ett sekel.

I Nordkorea har den politiska postermålningens speciella genredrag utvecklats till sin yttersta, för att inte  säga bortom det parodiskas, gräns. Exemplen representerar en märklig blandning av knasiga hatutfall mot landets fiender, sockersöta eller heroiserande bilder av landet och dess ledare och allmän kamp- och framstegsikonografi, med tidvis absurda inslag .

I en bok som kom ut häromåret, North Korean Posters: The David Heather Collection by David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) görs en unikt fyllig katalogisering av dessa märkliga verk. David Heather har samlat på sig den största samlingen av Nordkoreanska propagandaposters någonsin någonstans, och personligfierar i sig det faktum att kommunistiska propagandaposters numera betraktas som kuriosa och samlarobjekt.

Ännu knasigare framstår således det faktum att de där affischerna fortfarande hänger överallt i Pyongyang. Tänk en evig valrörelses mängd av affischer som lusar ner hela staden, med den skillnaden att man aldrig får välja någonting.

Någonsin. Samma familj sitter vid makten och upprepar samma smörja, samma bilder och haschfantasier i 60 år, medan befolkningen i vad som kunde varit ett i alla fall drägligt land lever på eller under svältgränsen.

De bärande stilgreppen är desamma, fast formmässigt smalare, som de som utvecklades under Sovjetunionens första decennier. Dels finns den berömda ”socialrealismen”, bilder av formellt ”realistiska” personer och objekt avbildade i ett smickrande varmt softat ljus, misstänkt välnärda och lyckligt leende över att bo i det socialistiska paradiset.

Där finns målningar som går i en mer linjestark stil, oftast med en reducerad färgpalett (ofta rött, svart och vitt) med drag som vi idag skulle förknippa med serieteckningsstil. Däremot ser man inte mycket av de mer abstrakta, modernistiska varianterna som återfanns i åtminstone det tidiga Sovjetunionen, som parallellt med sitt tyranni och terror hade en verklig relation till modernisering och framstegstro. Nordkorea är i en jämförelse ännu mer kitschigt och bundet av hårdare socialrealistiska konventioner.

Undantaget är främst hataffischen, som tillåts avvika från strikt ”realism” och softat ljus för en mer polemisk stil. Även om stilen förstås också är direkt plagierad, notera t.ex den kroknäste (judiske?) plutokraten längst ner till höger- han skulle kunna vara direkt tagen från ”der Stürmer”.

Överlappande med olika stilar finns vissa stående motiv som också är karaktäristiska. Den mest dominerande är förstås den sjukliga ledarkulten. I Nordkorea får denna en ytterligare krydda av att den förment kommunistiske ledaren tillhör en dynasti av klassiskt konfucianskt snitt. Kim Il Sungs ande svävar bokstavligt över den stat där hans söner och sonsöner leder i hans namn fortfarande: ”den Store Ledaren” är ju president i evighet, och hans efterträdare endast överbefälhavare eller partisekreterare och slika, mindre titlar.  

Ledaren som vinkar till folket. Ledaren som ger produktionenheten, antingen det är kollektivjordbruket, gruvan eller kontoret, fantastiskt visa råd. Ledaren som leker med barn. Ledaren som pekar mot framtiden.  Ledaren som supehjälte till häst uppe i bergen (??). Men det är klart, enligt en tidigare poster föddes ju den enbart hole-in-one-slagande, operaskrivande och övermänskligt stilige Kim Jong-il praktiskt taget på hästryggen. Att han var en lönnfet och hjärtsjuk  liten fluktare som inte vågade flyga hörde liksom inte till saken.

Det kampretoriska inslaget med folk i gevär och bistra miner, eller följ-ledaren-temat där massor sluter upp bakom ledaren och/eller hans heliga bok är förstås en annan självskriven och ofta upprepad trop.

Det finns mycket att göra sig lustig över, mitt i det tragiska öde som varje dag vederfars nordkoreanerna, inklusive den kitschiga konst de måste stå ut med.

En är att det nordkoreanska bildspråket också har sin parallell i deras politiska språk, som är tryfferat med bombasmer och konstiga, överspända invektiv. Se sajten DK-News, en databas tillägnad nordkoreansk propaganda, som har den roliga ”Nordkoreanska diplomatiska förolämpningar-generatorn” för ett smakprov på hur det kan låta…

(http://www.nk-news.net/extras/insult_generator.php )

Det går ännu i denna dag uppenbarligen ut order på att visualisera de märkliga hatiska utfallen. I år skrev till exempel http://www.economist.com/blogs/banyan/2012/04/north-korean-propaganda och http://www.nknews.org/2012/04/8-leemyungbak_cartoons/om de nordkoreanska nidbilder som porträtterar sydkoreas president Lee Myung-bak, som regerignen i norr hjärtligt avskyr eftersom han inte är för eftergifter till Pyongyang, som en råtta.

Nordkoreas märkliga bildkonst är ingalunda ett passerat stadium, snarare förstärktes det bisarra draget under Kim-Jong-ils, den andre nordkoreanske kejsarens, tid. . Nu väntar vi bara på vilka spännande fantasmagorier som skall plitas ner om den nytillträdde Kim Jong-Un, den tredje i raden.

**************************************

Här har tidigare filmposterns utveckling diskuterats, i ett inlägg om posterns utveckling

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/09/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-1/

samt ett om en modern postervariant, signerad Rebecca

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/14/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-serendipitet-ovantade-fynd-filmposters-och-upphovsratt-2/

Ett annat inlägg på temat visuell propaganda med ideologiska motiv, apropå kreationistiska bildframställningar

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

___________________________________

North Korean Posters: The David Heather Collection av David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) finns på adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3791339672, bokus http://www.bokus.com/bok/9783791339672/north-korean-posters/ och Amazon http://www.amazon.com/North-Korean-Posters-Heather-Collection/dp/3791339672

Artiklar & Blogg:

En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 1


En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…

En nyhet som kom tidigare i år om att forskare vid Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering sparkade igång lite funderingar av vad som nu måste betraktas som ett kulturellt fenomen.

Ursprungligen var Photoshop ett rent fotoredigeringsprogam. Numera har det växt och kan göra de mest skilda förändringar och manipulationer av digitala bilder, och dess användning har också svällt enormt. Photoshop brukas numera av hög som låg. Som alla massfenomen har det också gett upphov till en diskussion, som i detta fall kretsar kring den eviga frågan: vad är falskt och vad är äkta?

Den här diskussionen är dock lika gammal som realistiska avbildningar funnits, och har alltså månghundraåriga rötter.  I vissa fall kan fotobehandling ha allvarliga och dunkla motiv. En av de mest berömda instanserna med ett systematiskt manipulerande av bilder som tidigare berörts här är de retuscheringar av makthavare som blev standard i gamla sovjet, där det mest ökända exemplen var de berömda ”försvinnandena” av sådana som föll i onåd under Stalintiden. Det här gjorde dock med en helt analog teknik.

Här har bloggats förut om de judisk-ortodoxa kretiner som inte tål att se kvinnor på bild och som häromåret tog sig för att retuschera bort USAs utrikesminister, följande sin religiösa målsättning att kvinnor helt skall försvinna från offentligheten. Photoshop blir alltså ett instrument för religiöst motiverat kvinnohat, redskap för en världssyn som vill förslava, förminska och exkludera mer än hälften av världens befolkning.

Den rysk-ortodoxe patriarken Kiril använde nyligen Photoshoppande för att försöka dölja att han är en aficionado av dyra klockor för en rysk allmänhet som med rätta kunde undra hur han med en blygsam lön kunde samla på sig sådant. Här nyttjas bildmanipulerandet för att dölja en religiös hierarkis korrupta böjelser och befattningshavare.

Ett gruvligare exempel på effekterna av bildmanilpulation är sekten Heaven’s Gate, som tände på en förvrängd bild av kometen Hale-bopp som verkade besanna deras sjuka idé om att i kometens släptåg kom ett rymdskepp som skulle ”stråla upp” de rättrogna till sig. Problemet var bara att för att stiga upp ”till nästa nivå” så måste sektmedlemmaran i Heavens Gate först ta livet av sig. Vilket de också gjorde, 39 på en gång i ett hus i San Diego den 27 mars 1997. Än mer fruktansvärt var att det visade sig att de foton de hakat upp sig och som sades stödja deras budskap var falska – de hade manipulerats för att förstärka illusionen av att ett rymdskepp for fram invid kometen. Här kan vi tala om ”Photoshoppande” som dödar, bokstavligt talat.

På senare år har dock efterbearbetning kommit att kretsa kring digitala medier och program som Photoshop i relation till kommersiell masskultur och publikationer. Det här är en diskussion som har ett visst existensberättigande, och som behövs som korrektiv för vad som annars oundvikligen leder till excesser. 

Mest av allt har diskussionen kretsat kring utseendefrågor. Foton av celebriteter av alla de slag, och i princip alla som fotograferas för kommersiella ändamål får numera rutinmassigt en ”Uppsnyggning” i Photoshop innan bilden går ut i tryck. I vissa fall blir de där bilderna rent absurt beskurna eller retuscherade och måste helt enkelt anses vara dåligt bildbehandlade. Se t.ex den redan slanka Phillippa Hamilton som ”spagettifierades” bortom all sans i en reklam för Ralph Lauren.

Photoshoppandet sätter därmed luppen på hur mode-och publicitetsindustrin konsekvent strävar efter att bibringa betraktarna, dvs konsumenterna, en mycket skev bild av hur en människa, speciellt kvinnor, egentligen ser ut. Ålder, varje form av normal, kurvig kroppsform, eller skinn som inte är spänd som ett trumskinn trollas numera undantagslöst bort och förvandlar den avbildade till en närmast syntetisk varelse, mer lik en vaxdocka än en verklig människa. Ett illustrativt fall är på den vackra amerikanska sångerskan Faith Hill som för framsidan av tidningen Redbook försågs med ett antal numrerade bildbehandlingar. Det oroväckande med den bilden är att det inte finns några misstag eller överdrifter eller missgrepp på den – den visar vad som är standard practice för ett foto på en 39-årig kvinna, oavsett hur tilldragande.

 

I avantgardet för denna utveckling har förstås den uttalade skönhetsindustrin gått. Deras bruk av kändisar och en från verkligheten helt frikopplad idé om vad somen vacker människa är görs möjlig just av det omfattande bruket av retuschering som borde påkalla hånleenden men som en avtrubbad samtid bara accepterar utan vidare. Här går fotoredigeringar arm i arm med den grasserande plastikindustri som också, om än på något annorlunda premisser, tjänar till att förvanska synen på vad som är mänsklig skönhet.  

För en illustration av de tvås gäng, se den förvisso tilldragande Demi Moore, en av de många  celebriteter som redan pressar sin tillgång på sexuell och ungdomlig attraktionskraft till det yttersta med kliniska medel, men som efter fotoredigering ser närmast ut som en plastdocka, totalt befriad från mänskliga kvalitéer.

Demi Moore har figurerat även i andra photoshop-”skandaler”, där hennes figur bytts ut och utsats för extremt hårdhänt redigering upp och över gränsen för ren förfalskning, uppenbarligen med hennes gillande (se nedan och jmf med modellen Anja Kubik). Hon är sannerligen inte ensam om det där, det har snarast blivit regel.

Men det finns förstås människor med integritet även i denna utseendefixerade värld. Den oskarsbelönade aktrisen Kate Winslet tog 2003 bladet från munnen och protesterade efter att ett berömt omslagsfoto för magazinet GQ smalnat av och förlängt hennes figur bortom all igenkänning. Hon har sannerligen en poäng, Kate, i att det ligger en förnedrande nedlåtenhet i att reducera en professionell skådespelarska som lovprisats för sin skicklighet och genuina gestaltning till ett rent objekt för slöa medieproducenters oreflekterade syn på hur vederbörande borde se ut.

Kontrasten är lika slående som skillnaden i professionalism och skådespelarkompetens mellan den lysande Kate Winslet och B-filmskådisen Demi Moore, men man bör undvika att reducera det till en fråga om en enskilda individers hang-ups och/eller girighet – det här är ett strukturellt fenomen. Det framgår inte minst av att det numera utsträcks bortom den sedvanliga mänskliga köttvaran, dvs kvinnor, och används i allt mer ökad utsträckning även på foton av män – se t.ex de överlagda magmusklerna på ”New Moons” hunk Taylor Lautner som likt Demi försågs med mer ”passande” kroppsform från en professionell modell.

Om någon nu tror att den här formen av bildmanipulering är en ofarlig eller trivial sak som möjligen bara berör de ytliga eller celebritetskåta så lägg märke till vad nedanstående bruk av Photoshop lägger i dagen ifråga om synen på ras, ondska och skuld. När Times Magazine publicerade polisfotot på den mordmisstänkte OJ Simpson så ”svartifierade” de honom på ett sätt som både avslöjar en svårartat rasistisk böjelse och också bidrar till att sprida densamma. Som om inte de bestialiska dåd han (med rätta) anklagades för vore nog, måste man med Photoshops hjälp göra vad som är en tämligen ljus afrikanskättlad man till en slags mörkrets neger-stereotyp, med ett rast-tänk som för övrigt var en tendens som gick genom hela mediebevakningen i USA. Så kan Photoshop ikläda sig även Ku-klux-klan-huva.

Även de som likt denna blogg vill hylla och lyfta fram den mänskliga skepnadens oöverträffade skönhet, inklusive de attribut som den förkoppsligar av ungdom, hälsa, fysisk kompetens och sexuell kraft, måste oroa sig över de enorma mängder retouch som nu blivit normen. Det är uppenbart att den tjänar till att nedvärdera, inte lyfta fram, betydelsen av kroppslig skönhet, göra den till ett lockinstrument för konsumtion, att sträcka och förvanska snarare än det transcendenta fenomen som det är och borde behandlas som.

På samma sätt som auktoritära makthavares och religiösa dårars oaktsamhet om sanningen och fotot som samtidsvittne och dokument över en fångad verklighet gör medborgarna samtidigt cyniska och illa informerade, så gör den kommersiella förvrängningen av hur den mänskliga fysiska formen ter sig konsumenter och medborgare till anatomiskt och estetiskt obildade neurotiker. Genom att medvetet underblåsa en ofruktbar fåfänga, dödsångest och åldersnojor, samt stereotyper för ras och utstrålning, görs betraktaren till lätta och självbedragande offer för en industri som inte bryr sig om mänsklig kroppslighet och skönhet annat än som en sekundär vara, något att bruka och slänga bort som en billig tingest.

SÅ långt om fotoredigering i offentlighetens större scen. Men i akt och mening att inte bara gnälla utan också vara konstruktiv skall också sägas att mänskliga påfund och landvinningar i sig är neutrala. Photoshop är ett fantastiskt instrument om det brukas med omdöme och med öppna kort, och möjliggör mycket av bildskapande och framställning som annars skulle var hart när omöjlig. I en mer privat anstruken fortsättning skall mer positiva sidor av de möjligheter som photoshop och liknande program erbjuder tas upp.

Se nästa del om privat photoshoppande ”…lite tankar om Photoshop 2”→

———————————————————-

 

Lite Källor:

En bild säger mer än 1000 ord – Om Kungen?


Eller, ja en bild med bildtext… Inte för att jag är helt hundra på beskrivningen, men denna märkliga förfalskning/konstverk/spratt fick en att dra lite på munnen…

Hehehe. Jag avvaktade några dagar ifall det skulle visa sig om det hela var ett senkommet aprilskämt, men tydligen inte?

Det är inte utan att man blir lite motvilligt imponerad av ambitionsgraden i tilltaget. I vår digitala tidsålder utgörs den här sortens spratt oftast av en photoshoppad bild eller möjligen en snygg animering. Se t.ex en drift med USAs ex-presiden Clinton som har samma idé och ett liknande tema, men som stannade i ren bildform.

Men här har någon alltså utfört en verklig gravyr och helt sonika låtit prägla mynt som sedan släppts ut i omlopp… Det är seriöst. Och inte undra på att de där nu kommer att bli samlarobjekt.

Det är förstås också fullständigt olagligt, att mynten kommer i cirkulation gör att det hela måste räknas som penningförfalskning.  Förr om åren hade det inte räckt med det, det skulle nog ha klassats som majestätsbrott en gång i tiden, och skämtaren  skulle ha riskerat att få plikta med livet.

Med tanke på hur djupt kungaslickande medierna i riket är (vilket för övrigt även visar sig här – hur många tror att det gammalmodiga och lite högtydliga ”smädelse” hade använts om det varit en bild av säg Fredrik Reinfeldt som förfalskats?), är också närmast en lättnad att någon vågar skämta om vad många säkerligen tror och tänker innerst inne, speciellt efter alla skriverier om det ytterst märkliga sällskap som kungen gång efter gång tenderat att hamna i… Oavsett om det ligger något i det eller inte. Den här sortens offentliga spratt kan ju verka på det sättet, lite som en ventil i ett väldigt ängsligt och tryckt klimat. Det finns säkert de kungakramare som anser att det där är en outhärdlig förolämpning mot hela nationen, att föromämpa kungen, gubevars. Men de flesta av oss idag måste ju garva åt det hela. Oavsett gör nog provokatören i det här fallet bäst i att hålla en låg profil och nöja sig med den plats själva skämtet fått.

——————————————————

Se:

Rollator 3000 för den som är ung i sinnet?


Eller, ja…  Så här är inför Kristi Flygare är det ju uppenbart att vissa har glimten i ögat och inte fogat sig i sin snara himmelsfärd.

Och lägg märke till att den kommer komplett med käpphållare  för att banka lite vett i unga slynglar!

Något för Hells Angels äldre gubbs?

VROOOM VROOOM…yeeeah! liksom.

Den fick mig att le. Speciekkt med tanke på att den där, skulpturen måste man säga, faktiskt står i foajén på ett äldreboende här i Stockholm. Några av de som byggde landet har uppenbarligen lite humor och självdistans, det är kul att se.

En bild säger mer än 1000 ord… om Venus och vår plats i Universum


Ett foto som illustrerade pappersupplagan av SvD förra veckan fäste ännu en gång uppmärksamheten på vår plats i världsalltet.

Det var i en recension av boken ”Jakten på Venus” av Andrea Wulf, och som handlar om det sällsamma vetenskapliga fenomenet Venuspassagen.

En Venuspassage inträffar när Venus passerar jorden i en vinkel som gör den synlig från solen.

SvD Onsdag 9 Maj

Synlig. Med blotta ögat. En annan planet.

Bilden ifråga, som illustrerade texten, togs från Einstein-tornet vid Astrofysiska Institutet i Potsdam-observatioriet. På projektionen av den pekade astronomen Knud Jahnke ut Venus i relation till Solen, även på det avståndet. Kom ihåg att Venus ändå är 108 miljoner kilometer framför solen på den bilden. Så solen är egentligen mycket mycket större än så. Ändå ger den en känsla för de där himlakropparna, som är verkliga, fysiska  objekt. Och Venus är nästan lika stor som Jorden, Det är vår tvilling vi ser där.

Venus

Fantastiskt är det. Åter kan vi se, verkligen se med egna ögon, vår plats i Universum. Ett klot snurrande runt ett gigantiskt exploderande gasklot: ett av 100 miljarder bara i vår galaz; men en där människoapor tack vare evolutionen kan blicka ut och uppskatta väldigheten i de mekanismer som av en lycklig händelse råkade spotta ut oss.

Se texten till artikeln nämnd ovan i http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-himmelskt-aventyr_7182691.svd

Introduktion om planeten Venus i http://en.wikipedia.org/wiki/Venus och venuspassager http://en.wikipedia.org/wiki/Transits_of_Venus

Att sätta en bild – Putin, Ryssland och babusjka-dockor…


I helgen noterade jag att att båda de stora ”gammelmedia”-tidningarna hade stora upslag och förstasidor med tillhörande brett innehåll om Ryssland, med fokus på Vladimir Putin, den förre och om inte en meteorit slår ner, näste presidenten. Och lustigt nog hade en liknande illustration till temat.

Jag antar att orsaken till att medierna trappar upp sin bevakning är det förestående ”valet” i Ryssland, ett val som är riggat och i förhand anordnat så att maktens kandidat, och i Putins fall är makten han egna kumpaner och förbindelser sedan ett dussin år tillbaka, skall vinna oavsett vilket.

DN var förs ut och slog till med ett sällsynt fylligt temapräglat nummer om Ryssland den 25/2 2012: ”Special:Ryssland”. Där togs såväl politisk som ekonomisk utveckling upp… Se

I papparsupplagans Näringsliv fanns också artiklar under Special:Ryssland – se framför allt Johan Schücks ”Korruption hindrar bolag” och ”Ryska Framgångar bygger på dyr olja”, som desvärre inte finns på nätet.

Jag måste säga att vad som tilldrog sig mitt gillande i första hand var  förstasidan – de klassiska babuschka (egentligen matrosjka)-dockorna med Putin i lager på lager, och hur mycket man än skalar av är den gamle KGB:aren ständigt där… En småkul variant på ett annars lite trött visuellt tema.

Dagen efter, södangen 26/2 kom Svenska Dagbladet med liknande fokus på Ryssland, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svd-portratterar-tsar-putin_6881623.svd med flera artiklar i papperstidningen.

Det är inget fel på de där artiklarna,  SvD hade t.ex. en bra genomlysning av hur stora resurser som styrts om till Putins klick som är bra att ha i bakhuvudet, och DN hade i sin egen näringslivsdel ett nyttigt klarläggande av hur den ”medelklass” som det ibland talas om i Ryssland egentligen ser ut. Att det är folk som i väst skulle räknas som tämligen ”låg” medelklass, och speciellt vad gäller sin bostadssituation lever ganska trångt och knappt, men som konsumerar prylar på en för oss märkligt lyxbetonad nivå. SÅ ser den ut, projektionen av den lyckade individen i Ryssland, och det är en deprimerande och lite sorglig bild som framträder, speciellt med tanke på frånvaron av yttrandefrihet och politiska alternativ.

Jag påminde mig en lite annan bild på Putin som jag såg 2006, med presidenten som gangster med oljan som vapen… det säger något, att den där fastnat i sinnet i ett halvdussin år. Den är mer spetsig den där, i typisk Economist-anda, men på pricken.

En sak som man dock slås av är att rapporteringen kring Ryssland på ett sätt bidrar till att fokusera på den närmast enväldige presidenten Putin. Det är oundvikligt, och dessutom inte fel på så sätt att det ju är en av landets kännetecken att så mycket snurrar kring maktkoncentrationen runt presidenten-sedan-premiärministern-och-så-president-igen. Men det är också i en mening kontraproduktivt, eftersom det är så de mäktiga i Ryssland vill ha det, att allt skall snurra kring deras person, som om landet vore en enmansshow, som om tsarväldet fortfarande rådde. Det finns inget lätt sätt att komma runt det dock.

Nå, det är en bra sak att vårt stora grannland uppmärksammas, och med lite bredare penseldrag än vad som annars är fallet. Man hoppas att ännu fler aspekter av det stora riket tas upp, av dess samhällsliv och utveckling, och gärna djärvt, utan att vare sig trippa på tå inför landets usla styresmän eller problem, men heller inte som del av t.ex. vissa av våra partiers motbjudande skräckpropaganda. Det är viktigt för oss som är så nära det att ha en korrekt rapportering och påverkar inte bara ekonomin utan försvarspolitik, utrikes förhållanden och mycket mer.

——————————————-

Lite mer om de berömda babusjka-dockorna

http://sv.wikipedia.org/wiki/Matrjosjka och längre i http://en.wikipedia.org/wiki/Matryoshka_doll

En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2


Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.

Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.

När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.

Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.

beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…

Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…

Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.

I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.

En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.

Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.

Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.

Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.

Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.

Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.

Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart

Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.

Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.

Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.

Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.

Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.

Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.

Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.

Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.

Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).

I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.

Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.

Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).

PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.

← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

 

——————————————————– 

Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga  filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:

Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/

Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/

http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.

http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.

En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1


En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas

Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).

Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…

Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.

1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är

  • 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
  • 2. datorprogram,
  • 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
  • 4. filmverk,
  • 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
  • 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
  • 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.

  Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en  s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.

Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se

22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).

Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.

Godkänd pressbild för "About A boy", medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.

I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.

Färdig poster för "Bilbo" från oktober 2011 - en film som inte har premiär förrän 12e december 2012

(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)

Parodi på Batman -klicka för länk

Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.

Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.

Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2

Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning


Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.

Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.

När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.

En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller  nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.

2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch

Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.

Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.

Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.

Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.

Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.

Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?

Tja, all vår början bliver svår.

I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.

Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.

Troll, tuschpensel och penna

Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.

Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.

Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.

Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.

Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.

PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.

NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?


När vintern och sjukdom drar ner humöret och lusten att göra research och posta gör temperaturen sällskap ner mot nollstrecket…

så kan man, om man så önskar, dra fram någen av de 50-tal små utkast och skisser till inlägg som man städse kan ha liggande, och le åt den sköna paradox eller oxymoron om man så vill, som det är att den utfattiga totaldiktaturen Nordkorea har en kår med alldeles särskilt stilfulla och tilldragande…trafikpoliser.

Detta i ett land där trafiken är mer av ett imaginärt eller science-fiktionbetonat begrepp. Som en diplomat uttryckte det, så kan man till vardags lägga sig ner och ta en liten tupplur på vilken som helst av Pyongyangs större gator utan att riskera att bli överkörd…

Det är iofs inte så knasigt som det kan verka – i ett land där symboler och gester är det enda utom en groteskt överdimensionerad armé som regimen har att erbjuda förslavade undersåtar så fyller den här sortens företeelser en roll som symbolisk kompensation, en snuttefilt eller fiktiv ersättning för vad ett mer framgångsrikt eller ens gångbart styre kunde erbjuda… nämligen bilar på gatorna. Länder som, tja, Kina, eller Indien, eller Malaysia, för att inte nämna grannen söder om den demilitariserade zonen, Sydkorea har kanske inte välklädda och ovanligt snygga trafikpoliser. De har trafik.

Det finns förstås många mörkare aspekter på det här fenomenet, inte minst förstås att de här stiliga kvinnorna kan se ut som de gör genom att de dels är speciellt utvalda för sitt utseendes skull, upprätthåller sin sköna fysik genom extra ransioner som gör att de olikt större delen av befolkningen inte lever på svältens rand, samt förstås att Nordkoreas bortgångne lille fjant till ledare Kim Jong-il (likt sin fader) hade en speciellt gubbsjuk (för att inte säga feodalt perverad) attityd till kvinnor, och städse omgav sig med sådana som föll honom i smaken… Att klä huvudstaden i en slags pinup-show av snygga kvinnliga poliser är i förlängningen ytterligare ett sätt som Nekrokratin i Nordkorea förnedrar sig själva och sitt förslavade folk.

Jag snubblade på de de här märkvärdiga poliserna bland en av dessa knasiga specialsajter som nätet utgör en sådan trevlig liten miljö för – en hel sajt som alltså specialiserar sig på ”Pyongyang traffic Girls” som utgjorde ännu en påminnelse om att verkligheten kan vara knasigare än vad man kunde dikta ihop…

http://www.pyongyangtrafficgirls.com/forum

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…


…det låter som en Bellmanhistoria. ”Påven, Imamen och Benetton var ute en dag…”

Det är en källa till ständigt nöje blandat med vantrogna huvudskakningar hur troskallarna på ett närmast osannolikt sätt om och om igen ordnar bröllop mellan dumskallarnas konspiration och det faktum att en bild kan säga mer än tusen ord. Inget verkar dra fram deras komiska brist på humor och självdistans mer än bilder, och det är inte så noga vad de föreställer, bara de ger chansen att känna sig ”kränkt”.

Som det här med påvens puss.

Bakgrunden är en annonskompanj från Benetton, i vilken under sloganen ”UNHATE”, sluta hata, har bilder på mäktiga ledare och aktörer som får representera konflikter från runtom i världen. Så kan man också sälja en stickad tröja, som någon sade. Benetton har inte gjort mycket väsen av sig på senaste åren. Det är klart, som SVd påpekar (http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd) att några i dess PR-avdelningar satt och höll tummarna och hoppades att någon dum jävel skulle ta illa vid sig och resa ragg och därmed ge dem gratis exponering av den sort, som pengar enbart inte kan köpa.

Gissa vilken av affischerna som orsakade rabalder? Kanske den på de koreanska ledarna, som ligger i krig med varandra? Eller på palestinierna och israelerna, inbegripna i bitter konflikt sedan mer än 60 år? Eller på de två gifta ledarna Angela och Nicholas, vars pussar nog inte är så här?

Nej, utan de blev förstås, hur skall vi säga…bönhörda av den självpåtaget högsta av instanser!

Vatikanen rasar!

”The secretariat of state has authorised its lawyers to initiate actions, in Italy and elsewhere, to prevent the circulation, via the mass media and in other ways, of a photomontage used in a Benetton advertising campaign in which the Holy Father appears in a way considered to be harmful, not only to the dignity of the pope and the Catholic church, but also to the sensibility of believers.”

Rapporterat av CNNs Belief Blog

Notera här. Påven anses ”framställas på ett sätt som är Skadligt – inte bara för för påvens värdighet och den katolska kyrkan utan för de troendes känslighet”.

Någon måste tala om för oss vari det ”skadliga” ligger? Är det för att han pussar en… man? Eller huga, en…muslim? En annan snubbe med lustig hatt? För pussen i sig kan väl inte vara problemet – fredskyssen har ju en tusenårig historia inom den katolska kyrkan? Och Benetton har ju använt pussande med katolska inslag tidigare?

Och den ”värdighet” som skulle skadas är alltså den hos en institution som hyser den största pedofilring som världen känner (se ett litet urval på detta http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html). Som aktivt motverkar en heltäckande bekämpning av HIV/AIDS, inklusive med lögnen att kondomer bidrar till att sprida (sic!) Aids och som därmed har medansvar för miljoner människors undvikliga och förtidiga död, främst i Afrika.

Benetton har jobbar med kontroversialla kampanjer i 30 år nu. (se t.ex. http://aimeebondstage5.blogspot.com/2010/06/some-research.html, http://linda03.wordpress.com/2008/01/08/united-colors-of-benetton-and-its-crazy-adverts/, http://www.fashionist.ca/benetton/). Deras märkliga blandning av kommersiellt jippo med provokation och ovanliga anslag har rönt ryktbarhet, och de har inte alltid varit till allas smaks belåtenhet. De har dock hållit en rätt konsekvent linje: mot rasism, för en mer inklusiv värld, mot instängande dogmer. Men se, trampar man i påvens klaver är måttet rågat.

Ställda inför hotet att förföljas av vatikanens advokater över hela världen betalade av världens rikaste institution, vältrande sig i rikedom, beslöt sig Benetton att dra tillbaka bilden på just påven, men deras kommentar till tillbakadragandet är intressant i sig.

”We reiterate that the meaning of this campaign is exclusively to combat the culture of hatred in all its forms,” Benetton said in a statement on Wednesday[…] ”We are therefore sorry that the use of the image of the pope and the imam has so offended the sentiments of the faithful”

http://press.benettongroup.com/ben_en/releases/2011-11-16/

Vilket åter ställer frågan, med tanke på vatikanens altigenom kryptiska motivering till sina världsvida stämningshot. Var är det skon klämmer? Att påven kysste en snubbe? Eller att påven s.a.s. framställdes såsom inte hatande turbanskallarna? Den erotiska undertonen? Eller användandet av katolska ämbetsmän som kulturellt objekt?

Lägg märke till att även om kampanjen förstås irriterade många av de utpekade aktörerna, inkusive Vita Huset (som inte gillar att ”presidentens avbild används för komersiella kampanjer”) så var det inga andra, inte ens israeler och palestinier som inte direkt övesvallar av humor och kärlek till varandra, som hade något mer än lätt smågriniga kommentarer att säga om saken, i bjärt kontrast till vatikanen hysteriska reaktion. Och hot.

Är det någon som kan tvivla på Sam Harris, Richard Dawkins eller Daniel Dennets upprepade tes? Religionen och dess troshuvuden nöjer sig inte, kan inte nöja sig, med att vara lika bland likar. De måste kräva en särställning, de måste behandlas med alldeles speciell respekt som andra inte åtnjuter. Vatikanens auktoritära reflexer visar sig annars omedelbart, liksom hoten mot de som har mage att behandla dem som vilken annan aktör med makt som helst.

I samma anda pöbeln som dödshotade efter Muhammedkarikatyrerna kräver vatikanens pedofilbeskyddare rätten att aldrig bli ”kränkta”. Och den som till äventyrs vill komma med distinktionen mellan dödshot och hot om stämning kan ta och läsa en historiebok först, och fatta att det är en fråga om grad, men att anslaget är densamma. Vi vet, vet mycket väl, vad vatikanen gjorde gentemot dylika hädare när de hade makten att själva döma. Att de inte exkommunicerar Benetton och skriker på bålbränning beror enbart på att det sekulära samhället dragit ner dem, vilt skrikande, från den piedestal från vilken de fordom kunde inte bara hota, utan genomföra sina hot. Men inte tillräckligt långt ner, det är uppenbart.

Som en instruktion i hur denna huumorbefriade, censrubenägna, genomkorruperade och moraliskt bankrutta institution bör bemötas se Christopher Hitchens och Stephen Frys förgörande action i debatten ”Är den katolska Kyrkan en kraft för det Goda i världen?”

***********************************

Tidigare länkar om katolska kyrkans brist på humor

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/x

————————————————–

Mer om Benettons kampanj

En ytterligt kort exposé Katolska kyrkans bravader ifråga om dess pedofila prästerskap och om skydd mot könsjukdomar – bara för att ta två exempel

Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…


En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.

Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.

Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?

Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?

Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…

Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…

Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.

Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…

Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.

Arken dag 27: Matningen började bli ett problem

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Dumskallarnas Konspiration: Kreationister och deras Dinosaurier…


Det gick bara inte att motstå: när jag surfade nätet efter bilder på dinosaurier till en bild snubblade jag över kreationisternas blöta spår… och de ledde till en skrattfest som man måste sprida vidare.

Det är förstås mina favoritdumskallar kreationisterna som är på gång igen. I sin desperata kamp för att få fakta att gå ihop med deras skeva och frimärksstora världsbild stöter de ideligen på saker som de måste ”förklara”. Som dinosaurierna. För hundra år sedan eller så var taktiken att bara förneka att det var något annat än jätteexemplar av moderna djur som hittades lite här och var på jorden. Men när fler och fler skallar och delar, hela skelett, ungar osv dök up bland fossillagren blev de tvungna att hitta på mer och mer krystade ”förklaringar”.

Numera har den kreationistiska mytologin ett antal spännande fantasmagorier på plats för att ”förklara” närvaron av skräcködlor som helt dog ut på en jord som till punkt och pricka följer gamla testamentets kronologi, och således bara är strax över 6000 år gammal.

Vi får veta att före syndafallet var alla dinosaurer…vegetarianer! Varför vissa var utrustade med enorma köttätartänder och klor var bara ett utslag av Guds skämtlynne. Ett par av varje landlevande dinosaurie som någonsin fanns (i dagsläget minst 1000 arter) fick plats på Arken genom att det bara var…ungar som klev ombord! (vad som hände med de vattenlevande dinosaurerna förtäljer inte storyn). Inuti Arken matades alla de köttätande dinosaurerna med öh… sill!Och efter att ha fått komma ut från berget Ararat spred de ut sig över hela världen i märkliga mönster innand de mangrant dog ut därför att… att… Erh, det var den Gudomliga Försynen. Och numera ligger de alla, alla utan undantag, fossiliserade i miljontals år gamla bergarter genom ett rent kosmiskt practical joke!

Det finns en svårartad humor här. Och förstås, i en genomkommersialiserad kultur, den amerikanska, där de här haschrusen faktiskt räknar med miljontals benhårda anhängare, har en del bildmaterial kommit till för att illustrera den kreationistiska ”sanningen” om dinosaurerna…

De första bilderna är varianter på sagan om Noas ark. Med Dinosaurier.

En variant på det hela i Edens Lustgård…där dinosaurierna förstås rids av Adam och Eva… Sedna har vi Jesus som visar en märkligt liten triceratops för en flicka som ser lite sådär halvskeptisk ut…

Och min absoluta favorit: Jesus som älskar alla sina skapade varelser, även lilla dinosaurien!

tack för bilder till bl.a.

http://blog.jasonboyett.com/2010/02/dinosaurs-and-jesus.html

http://thewhitedsepulchre.blogspot.com/2010/12/kentucky-will-soon-have-creationist.html

http://undeception.com/jurassic-jesus/

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?


Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.

Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…

Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)

Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.

En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?

I see your Schwartz is as Big as Mine!

Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.

En bild säger mer än 1000 ord – Om Stilar för känslolägen


Ett kort inlägg från sjukbäddens kant

Jag har lekt lite med några olika stilar för att få fram vissa stämningar och känslolägen för storyboards som skildrar mer ett inre tillstånd än något annat. Här kan man se en variant. Motivet är karaktären Yakane, vars blodiga gärningar bland mycket annat renderat honom tvångssyndrom med avseende på renlighet. En trevlig ölkväll med vänner kladdade jag ner en snabb skiss mellan de gick till avträdet, och nyligen tog jag fram den igen för det här tillfället.

För en sådan bild är detaljrikedomen inte det viktiga, utan ställningen, stämningen. Yakane sitter hukad, inkrökt i sig själv, i ett slags krampaktig position. Man ser inte den handlingskraftige och kraftfulle mannen här, utan en böjd figur, berövad sin kraft. Skissen är rätt mörk, och jag tänkte att stärka det svarta för att få fram en slags kontrast, av mörka skuggor som svarar mot skuggan i Yakanes inre.

Jag sneglade som förut mot förebilden Frank Miller – ingen behärskar djup svärta som han grö i t.ex. ”Sin City”. Så jag avvarade alla gråskalor och tog fram en bild helt och hållet med svarta och vita fält, med ett undantag – Yakanes ärr och tatueringar som jag lämnade mörkt röda, för kontrastens skull. Regnet som vita streck och stänk framhäver det mörka och gör också bilden kall, som om regnet sticker som knivar mot huden.

Behandlingen gjordes snabbt, men resultatet är inte helt misslyckat. Inte som Frank förstås, men som en studie över hur man kan lyfta fram en stämning som är mörk och lite dyster, framhävande en annan sida av den utåt så starke Yakane är det en möjlighet – en väg framåt. Det ger en aning, man kan tänka sig resten av scenen för en Yakane som hukar i mörkret, i iskallt regn och söker tvaga bort den smuts han känner häftar vid hans själ.

Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende


Idag på 10-årsdagen av vad som numera går under ”elfte september” 2001, är tidningarna fyllda av reportage, analyser och kåserier om de fruktansvärda attackerna från 10 år sedan. Även här skall ämnet behandlas, om inte annat så för att det vore löjligt att låtsas att man inte tänkte på det efter det massiva bombardemanget runt händelsen.

Det slumpade sig att jag såg större delen av händelsen live – jag hörde en extrainsatt radiosändning nämna att en olycka skett vid WTC, och slog på BBC world och CNN. ”Hur fan kan man krascha ett plan rakt in där – var piloten full?” Det såg ut som en väldig olycka, men man undrade så smått tänk om det var en jävla dåre? Några år tidigare hade ett litet privatplan kraschat rakt in i WTC, kan det här vara något liknande? Men i så fall måste det ju vara ett stort plan av döma av skadorna?

Och gissa hur överraskningen var när man i realtid ser ett till flyplan till komma dundrande… absurt och helt overkligt. Jag kastade mig på telefonerna och ringde vänner och släktingar att slå på TVn för nu händer det jääääävligt sjuka prylar…

När tornen sedan rasade var det…tja, det fanns, och finns ännu inte, vetttiga ord för det. Surrealistiskt kommer väl närmast. Hur många människor…? Var det första jag kommer ihåg att ha tänkt. Det är tydligt från liveupptagningarna från nyhetssändningarna att reportrar och nyhetsankare liksom vi så tittade på hade svårt att förstå vad som hände.

Och det hela blev ännu mer ojordiskt konstigt av att man fick höra och se bilder från andra ställen – det skedde tydligen liknande saker i Washington, Pentagon hade blivit träffat, och fler flygplan hade rasat ner från himlen…det var helt ogreppbart.

Sällan har TV ett sådant enormt försteg framför andra medier än när ett skeende händer på det här korta, men ändå inte ögonblickliga sättet som attackerna skedde. Man satt som klistrad framför skärmen, och upprepningen, de olika vinklarna hypnatiserade en. Skalan, elden och allt det där bli överväldigande. Men – och här kan man ana sig till bombpilotssyndromet – det är en slags distanserad fascination, i alla fall till en början.

”Det var som en film” är en föga originell replik, men vad många med mig tänkte. En stor katastroffilm. Sådant händer liksom inte i verkligheten, inte på en gång och mitt i New York. Det skulle, som jag skall återkomma till, visa sig att den där filmliknelsen inte var korrekt.

För mig var det som gjorde fasan och insikten om det fruktansvärda verkligt påtagligt de bilder på människorna som föll och hoppade från de övertända, glödheta byggnaderna där de var fångna. Där ser man den enskilda människans fruktansvärda öde, som på något sätt åskådliggjorde att var och en av de tusentals personerna där inne som dött, eller var fångna, eller flydde för sina liv, var verkliga individer, inte statister i en film, inte abstraktioner dolda bakom eld och rök och rasmassor.

 Det finns för övrigt just en dokumentär som heter ”The Falling Man” som handlar om just en av de som hoppade och kortet på denne. Det uppstod en viss debatt om det greppet, det fotot. För det ställer en fruktansvärd fråga till betraktaren.

”Hur vill du dö?”

Det är en oförskämd fråga i vår ängsliga tid. Vi vill låtsas som om vi inte behöver besvara den, trots att alla, 100% utan undantag, kommer att ställas inför den en dag. Vare sig vi vill eller inte.

Dessa intryck och frågeställningar, ett av de otaliga som tvingade sig på oss den dagen, är inte främmande för människor som levt under hot och krig och katastrofer runt om i världen. Att det fanns en ganska dålig beredskap för att ta till sig den verklighetens förolämpning i USA den dagen var tyvärr något som visades rätt klart av de skeenden som följde de närmaste åren. 

Man kan dock knappast klandra dem för schocken. Jag kommer väl ihåg den vrede som man jsälv kände efteråt, det bottenlösa hatet mot terroristerna som gjorde det där. Det smärtade mig att det faktiskt inte fattades de som sade något i stil med – ”rätt åt yankee-jävlarna”. Lika illa var dock den snabba impuls att inte vilja se de skäl som kunde finnas bakom, vad som lett fram till det där skeendet. De närmaste månaderna var det mycket studier och uppdatering som stundade – och ännu kommer ny information.

Jag vill kort nämna något om gestaltningen av 9/11-2001 i filmen, den konstform som ligger mig närmast hjärtat. Det är påfallande att press och dokumentär mycket bätte än fiction kunnat förvalta de enormt starka intrycken från den dagens händelser – bara 2 filmer från filmstaden Hollywood har själva terrordåden i huvudrollen. Det förekommer som en omständighet eller omnämns i en del ytterligare filmer, och framför allt i TV-serier, men som sagt, få har känt sig manade att ta tag i själva händelserna i spelfilm (se http://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#Filmer och http://en.wikipedia.org/wiki/September_11_attacks_in_popular_culture)

Jag gissar att de påföljande händelserna, med Irak-kriget och den förgiftade inhemska debatten som följde på de nya lagar och svepande befogenheter som gavs till säkerhetsorganen, bidrog till den tvekan som ännu håller i sig, något som bara kan ha skärpts av bilderna som sipprade ut från Abu Ghraib och Guantanamo. Att försöka gestalta dessa skeenden har blivit enormt politiskt känsligt, och vilken vinkel man än väljer kommer man att trampa på någons tår.

 Båda de filmer som finns till dags dato har också valt att skildra händelserna från ett väldigt personnära perspektiv, och undvikit stora explosioner och dataanimerade scener av själva kaoset som annars kanske skulle ligga nära till hands i en katastroffilm. Oliver Stone, som skaffat sig alibi genom att ta upp andra trauman som Vietnamkriget och mordet på JFK, är hittills är den ende som vågat gestalta WTC-dåden i sin film ”World Trade Center” koncentrerar sig på de personliga berättelserna från två som överlevde själva tornens fall.

Den andra filmen, ”United 93” är ännu mer lågmäld och småskalig, och centrerar kring den mest förbisedda av händelserna den dagen – det flygplan som störtade i Pennsylvania när passagerarna försökte ta tillbaka kontrollen över planet. Det är ett nervigt kammarspel, med en närgången blick på hur de närvarande, inklusive kaparna, reagerar som individer på händelserna medan de sker. Kapningen av United 93 låg tidsmässigt lite efter New York-händelserna och filmen tar också upp den inverkan det har på folket ombord att de får nyheter om vad som sker i New York och Washington, och om detta kan ha påverkat deras beslut. United 93 är verkligen ingen hjältehistoria- därtill är slutet alltför tragiskt, och blicken alltför nära på människorna ombord. Man känner verkligen hur detta är riktiga människor och att det inte är en saga, utan ett närmast dokumentärt försök att skildra en del av ett större skeende inifrån. Amerikanarna var kanske inte redo för så mycket realism – själv finner jag dock United 93 mycket stark och sevärd.

Båda filmerna försöker undvika tal om hämnd och vedergällning – det finns närvarande i Oliver Stones film i skepnad av en högerkristen reservist som hjälper till vid röjningen, men annars är filmerna stillsamma i den meningen att de tar fasta på perspektiv som leder åt ett annat håll än våld eller ens fruktan. De handlar om hur man överkommer fruktan och effekterna av förstörelsen. Att detta är något som ännu inte riktigt slagit rot i USA har framgått rätt tydligt av grälen runt vad man skall göra med Ground Zero i NY, samt även av hur man valde att ”ta hand” om Usama Bin Ladin,  den andlige ledaren bakom terrordåden, när man väl fick tag i honom.

En sak som kanske inte är ämnat att förvåna men ändå känns mycket märklig när man stöter på det är den till synes outtröttliga kader med folk som vill spinna konspirationsteorier kring elfte September, oftast i syfte att kasta skulden på USAs regering, alternativt israelerna, alternativt frimurarna osv.  för att tornen rasade. Det verkar inte som om mycket biter mot den sortens snubbar, iaf av döma av de lätt surrealistiska diskussioner jag själv haft om saken med sådana. En lista av konspirationsteorier i wikipedia (se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories) ger bara en aning om stolleriet, som grasserar på näter, speciellt bland bloggar och på Youtube. I USA har det blivit till en veritabel folkrörelse, den s.k. ”9/11 Truth Movement”, se  http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_Truth_movement. Vi kan göra en direkt jämförelse med våra egna Palme-spanare, så får man en känsla för hur snacket går där.

Se den trevliga sammanfattningen av knasteorier och deras tillbakastande av http://www.youtube.com/user/erikssonjonas10

Slutligen: 9/11 har en speciell tagg för alla som har koppling till Chile. Samma datum 1973 skedde den militära statskupp som ledde till att tusentals människor dog, ringde in 17 års diktatur och fick så många opositionella att spridas ut över världen – undertecknad inräknad. Det är inte för att ta något ifrån offren för händelserna 9/11 2001 som jag också vill påpeka att det finns många andra händelser av våld och tragik värda att minnas.

————————————————

Se kontroversen om ”The Falling Man”-fotot: 

DN har en trevlig grafisk framställning av händelserna den elfte september 2001 http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lite-visste-vi-en-manad-efter-daden

SvD har också lite grafik över skeendena den dagen, se http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-dog-i-attackerna_6457320.svd, liksom förstås aalyser av allehanda slag, se t.ex. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd 

En liten exposé i konspirationerna runt elfte september 2001:

osv, osv

Utblicks Framsida – Obama, Lassange, Mubarak och Den Uppkopplade Sociala Nätvärlden


Om Arbetet med framsidan till Utblick nr 2/2011.

(Framsidan och de artiklar som den illustrerar publicerades i Utblick nr 2/2011, som finns på nätet i PDF-format i http://www.utblick.org/2011/05/05/1680/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html)

Det började som en improvisation, delvis lite panikartad – det fanns ingen klockren framsida för temat på numret, som var ”Det Digitala Samhället” – hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikationsmöjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Redaktörn hörde sig för om någon hade idéer. Jag var inte speciellt pigg på att ta mig an det, efter allt jobb jag lade ner på Facebook-artikeln. Men jag hade en idé. Eller snarare, ett löst hopkok av idéer, som kom ut från några av de frågor som berördes av flera artiklar i Utblick, och som var aktuella då: upproret i Egypten, Wikileaks, jordbävningen i Japan…

Vore det inte kul om…?

…man hade alla de där, och försökte visualisera att de liksom hörde samman, bands ihop av den digitala världen genom internet?

Men hur visualiserar man en digital, sammanbunden internet-värld? Om man tänker lite bokstavligt, som barnsliga människor som jag tenderar att göra, så är svaret givet. Det som är globalt illustreras med en…glob.

Tanken var en glob som binder samman det som annars vore enskilt eller disparat. Här kom en idé till mig via just en av de saker som gör det, vilket är poetiskt passande i någon mening. Wikipedia har en intressant logga som består av en glob sammansatt av pusselbitar med tecken från olika alfabet. Kunskapen som bitar som fogas ihop till ett helt, det där är en bild jag gillar. Den fanns på min näthinna när jag funderade på min glob.

Eftersom Internet är en mänsklig konstruktion, inte ett naturfenomen, måste det vara en slags uppenbart konstruerad glob – tanken gick till jordglobar av stålrälsar, eller kanske av CAD-linjer. Och tomrummen i globen kunde fyllas med Internets innehåll, specifikt det som berördes i numret – de nya mötesplatser, i form av sociala medier, nätsökning, sajter för spel och applikationer, nyheter och annat, som bidrar till kommunikation mellan människor.

Så här långt gången hade jag i praktiken tagit på mig att göra jobbet. Jag lämnade mina telefonklotterkladdar och började göra en slags mock-variant, som jag presenterade. Den vann gillande som idé, men behövde mycket ombearbetning, det var ett som var klart. Ett av de input som jag fick från redaktionen var att det var önskvärt att den såg mer ”ritad” ut. Det var en bra poäng.

Det visar hur osofistikerad man kan vara i tanken att jag bokstavligen började just rita de figurer som jag ville skulle vara med – tre personer som i en mening står för olika sidor av de effekter som nätet kan ha. Barack Obama, eftersom hans valkampanj drog stor, många menar avgörande, fördel av gräsrotsaktivism via nätet. Julian Assange, Wikileaks frontfigur, för den enorma storm som rördes upp av Wikileaks läckor och deras undergrävande av staternas informationsmonopol (det här var före hans undflyende från anklagelser om våldtäkt här i Sverige). Hosni Mubarak, eftersom vågen av protester i arabvärlden gjort bruk av nätet för att organisera sig och hålla kontakten och protesterna till mångas förvåning lyckades störta just Egyptens diktator Mubarak.

Det fanns dock en annan orsak: juristhjärnan i mig sade mig också att det kunde vara en idé att skapa frihandsteckningar av Copyright-skäl. Det var ett litet orosmoment som hängde över våra huvuden, att inte bara foton utan de skärmdumpar av hemsidor (inklusive deras logotyper) som jag ville använda i min illustration kunde ge upphov till upphovsrättsintrång (detta kommer att behandlas i ett eget inlägg). Nå, dock har jag svårt att se att någon kan resa anspråk baserat på teckningar. Nedan framgår hur jag gick till väga – jag skissade av från ett foto, sedan tuschades det med penselpennor och därefter lyftes porträttet in och behandlades ytterligare med s.k. cut-out-teknik för att få mer grafisk renhet.

Barack Obama, teckning för omslag Utblick - skiss+tusch

Jag ville också ha med något om naturkatastrofer, eftersom jag senaste åren lagt märke till att just sociala medier kunnat brukas på uppfinningsrika sätt under svåra katastrofer, bl.a. i Chile, i Japan, och även här i Europa vid det isländska vulkanutbrottet. Även här tog jag foton, ritade av dem och körde dem sedan genom en mängd filter. Jag bestämde mig också för att flytta de här sidobilderna till nederkanten, för att på så sätt skapa en större samling och riktning i bilden, och också med tanke på att lämna plats för text och titel för tidningen.

När jag nu tagit ett bestämt tag om designen och dess detaljer började jag tänka om ifråga om min glob. Jag tyckte inte riktigt att stålgloben gjorde fullt bruk av de idéer som jag ville föra fram. Istället slog det mig att man kunde invertera själva globidén – istället för att att vara ett sammahållet helt, med hemsidorna i luckorna, slog det mig att man kunde ta bort den förenande strukturen och låta sidorna hänga i rummet, bildanden en tänkt, istället för en bokstavlig sfär.

I själva verket kunde man låta dem sväva liksom ovanför jorden, så att man fick en idé av ett slags satellitsystem av hemsidor som omvärvade världen… Så förvandlades globen till en sammansatt mängd av bildskärmar, var och en innehållande en hemsidas skärmdump för att symbolisera en viktig nättjänst. Dessa lades ovanför en jord, där jag för skojs skull ritade in ett kabelnystan på världshaven för att symbolisera den infrastuktur som binder det hela samman. Skärmdumparna behandlades med filter för ”ink outlines” som gav dem en mer ”ritad” karaktär, och fogades samman. Med mycket plock och lutande på skärmarna i sektioner som sedan duplicerades och placerades ut fick jag fram en någorlunda symmetrisk, globliknande sammansättning. Lite ”inner & outer glow” på de enskilda skärmarna i photoshop gav den rätta effekten av lysande monitorer.

Du Sköna Sociala Mediavärld, Obama, Mubarak & Assange

Under skärmgloben och jorden står makthavarna och ser på den nya verklighet som illustrationen skall förmedla, en slags meta-inslag i själva bilden. Bakom dem har jag med enkla behandlade (i ”photocopy”-filter för kontrastens skull) bilder på dels vulkanutbrottet på Island (med ett SAS-plan som symboliskt stiger till väders) och siluetter som står under den Egyptiska flaggan, symboliserande ”den Arabiska Vår” som svept undan Mubarak och orsakat huvudbry i Washington.

Det hela verkade ta sig. En bakgrund för de ritade/behandlade elementen var det som kvarstod. Den idé som jag ursprungligen haft om en glob ritad i CAD-linjer kom nu tillbaka fast på ett nytt sätt – genom att rita rymden som ett slags CAD-mönster, istället för stjärnor, skapar man en inbäddning som lyfter fram det digitala igen, som annars kunde tryckas undan av alla kringillustrationer. Genom att böja ett CAD-mönster runt bilden i förgrunden skapades en känsla av rymd, och dessutom med en slags blinkning till uttrycket ”cyberrymd” om nätet. Den gav också en bra bakgrund som kunde komma att behövas för tidningens Titel och rubriker.

Utblick 2/2011 - Framsida i publicerat skick

Det blev inte så dumt alls. Med ännu lite mer tid kunde man kanske ha barbetat bilderna i förgrunden ännu mer och behandlat ljuset bättre, men under förutsättningarna är jag nöjd, och tydligen min redaktör också. Det är min första framsida, ett hästjobb, men väl värt det tycker jag nog.

PS: The Screenorb

Hemsidorna som bildade min ”Skärmglob” består av 35 skärmdumpar från följande sajter, från vänster topp och högerut på den numrerade modellen nedan:

  1. Made in India – stor portal för att söka efter underleverantörer och outsourcing i Indien
  2. World of Warcraft – det största interaktiva dataspelet med en global anhängarskara
  3. Amazon.com – den största näthandlaren av böcker, skivor och mycket annat
  4. The Pirate Bay – flaggskeppet för Torrent-tekniken, som används för illegal nerladdning i hela världen
  5. Youku 5 – Den största siten för Online Video i Kina
  6. Skype – pionjären inom IP-telefoni över hela världen
  7. Digg – Social Sajt för ranking av blogginlägg och artiklar, allt viktigare orienteringspunkt i blogosfären
  8. Wikileaks – läckor-sajten per excellence, med global åtkomst och stort genomslag världen över
  9. WordPress – har ersatt Blogger om platsen som största bloggplattformen
  10. Flickr – största sajt för spridning av privat bildmaterial, främst folks egna foton
  11. Baidu – Kinesisk sökmotor som ersätter Google i Kina
  12. Apple – centrumpunkten för Iphone, Itunes och hela Apple-världen
  13. MSN – Ledande chat-och-meddelandetjänst med den största fria majlleveratören, Microsofts brohuvud i den sociala mediavärlden
  14. Youtube – Störst på Videouppladdning och avlyssning
  15. LinkedIn – Ledande Socialt Media med professionell inriktning
  16. Salafipublications – favorittillhåll för all världens Salafister och Jihadister – i praktiken en slags apologihub för Islamisk terror
  17. Myspace – Kämpar numera med Facebook om största sociala sajt alla kategorier
  18. Facebook – Största Sociala mediet alla kategorier
  19. Al-Jazeera – Har revolutionerat Arabisk nyhetsförmedling, med 24-timmars streamade nyhetssändningar som är de friaste och minst censurerade i mellanöstern
  20. Yahoo – En av de stora meddelande-och grupptjänsterna – nu en koloss på lerfötter, tävlar med främst MSN och leder än på gruppmeddelandetjänster
  21. Blogger – Den mest kända, om än inte längre största, Bloggplattformen
  22. QZone – Snabbväxande kinesisk sajt som seglat upp som den viktigaste portalen ut på Internet, har integrerade sociala funktioner som mikrobloggar
  23. Twitter – Centrum och pionjär för mikrobloggar i världen
  24. Sina.com – En annan stor Kinesisk portal
  25. EBay – Den största privata handels- och bytessajten på nätet
  26. CNN – Stor på Nyheter Online
  27. Orkut – Socialt media som dominerar i Sydamerika, främst i Brasilien, och stor också i Indien
  28. Wikipedia – Det främsta uppslagsverket på nätet
  29. Firefox – viktig portal för nätanvändare av den största alternativa sökmotorn för nätet, Firefox
  30. BBC – Den brittiska nyhetstjänsten på nätet, störst på nyheter bland engelsktalande i hela det forna brittiska imperiet, inklusive Indien
  31. Technorati – Söktjänst för Bloggar, en av de största i världen och integrerad med många sökmotorer
  32. DHL – Teknologitungt transportföretag, störst i Europa och andra i världen, ledande i internetstyrning och kontroll av transporter
  33. CC.com – Världens största sajt för Spel och dobbel Online
  34. Ubuntu – modersajt för LINUX-världens alternativ till operativsystemet Windows, Ubuntu
  35. Vkontakte – Största Ryska sociala Sajten, och stor också i flera forna Sovjetrepubliker

En bild säger mer än 1000 ord…Om Pirayaaffischer


Om pirayor på film och affischer, en liten utvikning apropå mitt projekt att rita bilder till mina elever.

När jag gjorde i ordning en av bilderna till mina elever kunde jag inte låta bli att skoja till det och föra in pirayor som den afrikanska prinsessans akvariefiskar, självklart matade med köttbullar… (hela teckningen finns att se på inlägget ”vikariens irrfärder -prinsessor , flickor och massor med djur” eller på ”Galleri för mina elever”)

För att få till de små liven rätt googlade jag förstås pirayor, och läst på lite (se wikiartikeln Piranha för en intro) . Pirayor ser ju lite skojsiga ut på så sätt att de är helt vanliga, rätt trista fiskar till sin form och utseende…bortsett från käftarna. Underbettet med de de små trekantiga, sylvassa tänderna gör hela skillnaden. Tänker man sig vidare ett helt stim av de där märkliga simmande kartongknivarna så kryper det lite i skinner på en, trots att deras mytomspunna farlighet till stor del är just…en myt.

Nå, jag fick mitt schtick för mina pirayor från den lilla bildbehandlade pirayan där ögonen och käften gjorts om, och hade väl kanske inte tänkt mer på det omdet inte vore för… Pirayafilmerna.

För när man bildgooglade piraya/piranha blev man översköljd av filmaffischer till diverse obskyra splatteraktiga rullar på piraya-tema som finns, och jag påminde mig att jag faktiskt sett en eller två av dem i min späda barndom. Galleriet med filmaffischer i mitt arkiv fick sig snabbt en påökning, för vissa av de där är sanslösa…

Notera först en självklar sak – själva idén till affischen, och förstås hela filmen Piranha (1978), är naturligtvis en ripoff från Hajen (Jaws). Liksom där kombineras, fast på ett mycket grövre sätt, dels djupets avgrund och den mystik som den har, skräcken för monster med stora vassa tänder, och också en klar sexifiering, där det är unga lättklädda kvinnor som utses till det huvudsakliga offret för besten, åtminstone i visuellt hänseende.

En sak är också att de snabbt blir alltmer urballade, rimligen för att hela genren efter den första ”Hajen” var fullkomligt tom på andra idéer än att odla skräcken för att bli uppäten kombinerat med uppvisande av snygga bikiniflickor. Så vad göra? Eftersom temat inte rimligen kunde varieras så fick man helt enkelt köra med Mer av allt. Mer haj eller i detta fall, piraya, mer snygga brudar, mer blod och terror.

Inga av pirayafilmerna (har endast sett Piranha 1 & 2) når så vitt jag förstår upp till Spielbergs ”Hajen” och dess effektfulla känsla av något lurar i djupet, en fruktansvärd närvaro som får människor att känna sig små och utsatta, eller har den sorts minnesvärda scener eller repliker av ”You need a bigger boat”-typ som kan lyfta vad som förstås ändå är en B-film.

Skillnaden mellan en högbudget-b-film som Hajen och en c-rulle som Piraya är alltså mest en gradskillnad, speciellt när uppföljarna kommer. Det kan man notera, att i båda fallen fick monstret snabbt övernaturliga drag. Pirayas utförsåkning var dock mer drastiskt, och de redan begagnade idéerna tröttare…hur kan man annars förklara att nästa film (”Piranha 2 – The Spawning”) de stackars pirayorna försågs med vingar (!). Ok, visst det finns flygfisk, men kom igen…

(”De flygande mördarna” var undertiteln på svenska, men på spanska blev det – ”Havets Vampyrer” – eh?)

Men den som trodde sig ha sett allt kunde trots allt se fram mot TV-filmen, ”MEGAPIRAYA” där pirayorna genom någon slags märklig Godzilla-smitta blev till jättelika monster, därmed förlorande varje existensberättigande och egenart, för när monstret är så stort spelar det ju ingen roll vad det är för något…

Hehe. Ja, det är förstås lite roande. Den som trodde det där tåget hörde någon slags dunkel forntid till kan dock känna sig mer lurad, för det hela rullar på…

”Megapiranha” gjordes 2010, som av en määärklig tillfällighet samtidigt som den vida mer muskulöst finansierade filmen ”Piranha 3D” hade premiär. Den är så vitt jag kunnat förstå tänkt som en remake av den första filmen, men också den mest splatteraktiga av alla, med hjälp av dagens specialeffekter kan man ju visa mer och mer i detalj hur de små vasstandade fiskarna (som inte är så små ändå här, de är förstås muterade i modern stil) sliter sönder sina unga offer. 3D-tekniken kan ju användas för sådant också – och den skadar troligen inte hller när man panorerar över de väl inoljade munsbitarna. Följaktligen är senaste filmen också den som visar mest hud hittills, vilket filmaffischerna inte gör något för att dölja…

De stackars pirayorna verkar alltså dömda att bli shanghajade för diverse dreglande eller stendumma skräckvisioner av C-typ.

För att trösta de små hungriga liven föreslår jag en sista uppföljare, en dokumentär där alla som regisserat eller producerat de där spektaklen kastas in i ett akvarium med riktiga pirayor, till tonerna av Trazan & Banarnes klassiker, den fine Felix favvolåt en gång i tiden…

———————————-

Piraya 3D 2010 recenserades av flera tidningar, som Sydsvenska Dagbladet (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article1317280/Blodbadscirkus-med-mjukporr-pilsner-och-pirayor.html), DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/piranha-3d).

Såsom genrefilm har förstås Pirayafilmer en given skara nördar som följer dem, och de är med på filmfestivaler och så vidare – se t.ex. bloggarna och initiatvtagarna till Fantastisk Filmfestival http://www.fff.se/blogg/2010/09/aja-baja-piraya/, eller http://www.fiffisfilmtajm.se/ eller http://b-flatsfilmblogg.blogspot.com/2010/01/3d-ar-har-for-att-stanna.html.

Undrar om Domedagen behöver lite peppning idag…


För den som missade det skulle Jorden gå under på Lördag den 21:a Maj, och hänryckningens tid, dvs den tid som enligt kristna idi… erh ursäkta fundamentalister av den mer evangeliska varianten förebådar domedagen, skulle ta sin början.  Jag måste ha missat det PMet. Men det har inte gått förbi utan en del komiska skyltar och annonser – jag menar, snacka om att slå in öppna dörrar.

Skylt om domedagen

Här har tidigare skrivits om idioterna i den Sverige -och Böghatande Westboro Church, och de här snubbarna är på samma nivå – dvs de tar sin magiska bok på allvar och försöker verkligen lista ut vad den säger, till skillnad från de flesta kristna eller så kallade troende överhuvudtaget, som dissar 99% av vad deras påtända överspelade texter faktiskt påstår.

Tokstollen i det här fallet är Harold Campinger, en religiös ledare som med sin skattebefrielse på något sätt lyckats bygga upp en religiös posse med 300+ anställda och en egen radiostation, som tillåtit honom att faktiskt bli uppmärksammad. Även Svenska tidningar har rapporterat Camping, bl.a. SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/domedagsprofetiorna-som-misslyckades_6185789.svdExpressen, http://www.expressen.se/nyheter/1.2444797/kristna-i-usa-snopna-efter-domedagen
och GP http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.624064-domedagen-ar-har-igen.

Expressen-TV intervjuade honom också dagarna före den proklamerade domedagens början (ursäkta reklamen):

Hänryckningen var 1992?

Det hela kokar ner till en speciell läsning av Johannesevangeliet, denna påtända apokalyptiska soppa som ligger speciellt amerikanska högerkristna så varmt om hjärtat. Det som inte ens flugsvampshjärnorna i evangeliska kretsar mestadels vågar sig på numera är att fastställa ett specifikt datum för när jorden går under. För att alla, 100%, som försökt sig på det hittills har ju uppenbarligen misslyckats. Men en speciell sorts charlataner med numerologiska böjelser låter inte en sådan liten detalj besvära sig, utan fortsätter att spinna sina galna trådar – se exempelvis http://judgementday2011.com/ eller http://www.ebiblefellowship.com/outreach/tracts/may21/. Harold Campinger själv spådde att Domedagen skulle komma 1994, men skam den som ger sig… han är sannerligen inte den förste att lalla vidare och försöka igen – se t.ex annonsen för domedagen anno 1992.

Harold Campings van

Det hela blir snabbt tröttsamt. Mer kul kan man ha åt deras försök till reklam för sin pårökta idé. Se t.ex. Harolds egen lilla van. Notera hur det alltså är ”awesome” att jorden går under och att de flesta människor skall plågas i vidunderliga krig och katastrofer innan den slutliga domedagen, varfter de skall steka i helvetet för evärdelig tid. Huuuurra!

Bibeln Garanterar det!

En annan kul liten skylt har några nationsflaggor på de gudomliga trumpeterna… tydligen är ärkeänglarna som blåser i dem från Belgien, Kanada och Jamaica? Och slutklämmen är för festlig – 2012 är fel, men VI, dvs de krista tokdårarna, vi har rätt – Bibeln garanterar det! Hahaha!

Skämtarna på motsidan (läs: den mentalt friska sidan) har haft mycket kul åt Harold, det märks, och nätet kryllar av spoofs på 21-maj-domedagen.

Obamajesus med Nope, inte Hope

Se t.ex. denna, en variant på messias-annonsen med texten HOPE, känd från Barack Obamas presidentkampanj. Lite småkul, mest för att den också driver med frälsarattityden hos den kampanjen -det bästa med de senaste 2 årens dissar på Obama är att det greppet förhoppningsvis inte kan användas igen på ett tag, tack och lov.

Upp med sexdockorna i himlen bara

En annan skojig variant är driften med själva sinnebilden av de ”frälsta” som i hänryckningens stund alltså skall levitera direkt till himlen enligt de rapture-troende. Det skulle alltså se ut ungefär som heliumfyllda sexdockor måste någon ha kommit på, så… Befria underbara uppblåsbara Barbara den 21:a! Hehe.

Vissa ateistiska kretsar i USA ställde till med feta fester på den påtänkt yttersta dagen – se t.ex nedanstånde skylt från föreningen ”American Atheist”, som också påtalar det korrekta och i sig smålustiga faktum att kristenhetens centrala text i nära nog 2000 år sagt att det kommer snart. När som helst. Inom era livstider, sa uppenbarligen Jesus själv – se Matteus 16:28 apropå när det är dags för Guds rike

Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.”

Ooook – om det någonsin sades var det alltså någonting i stil med ettusen niohundraåttio år sedan (där ligger t.o.m Microsoft coming really soon i lä). Någon borde påtala för kristna att deras Jesus var lika fel ute som Camping (fast med bättre frisyr) – men förstnämnde hade inte tillgång till modern vetenskap och/eller psykofarmaka, så han är kanske lite ursäktad.

Min favorit är nedanstånde, som jag vill kalla hänryckningsursäktsbingo – vad skall Camping & co säga nu när verkligheten dissat dem igen? Spela och vinn!

Hänryckningsbingo - varför blev det inte av?

(Återfinns ursprungligen hos http://www.thefailfactor.com/)