Monthly Archives: september 2012

En präst, en munk och en rabbi… om religion och religiösa figurer i Fantasy


Mer än en veckas bloggträda avbryts med lite designstudier av några religiösa personager i min berättelse. Det låter lite som en Bellmanhistoria (en norsk, en dansk och Bellman…) , men i min pågående berättelse snubblar man återkommande över företrädare för de stora religionerna, vilka kommer att spela en avgörande roll i de skeenden som styr historien.

Redan under den ursprungliga tid då det som nu växer till en sammanhängande berättelsesvit ännu var en serie rollspelskampanjer funderade jag över framtoningen hos religiösa karaktärer. En av de viktigaste vägvalen på den tiden var att jag gradvis rörde mig bort från det polyteistiska kaleidoskop som vidlåder många fantasyvärldar och införde en alltmer enhetlig och omfattande organisation för religioner som vidare studier övertygade mig om måste vara lika verklighetens stora monoteistiska troskomplex.

Religionens organisation och inflytande är en svår och känslig fråga för fantasy. Det är uppenbart att många, för att inte säga de flesta, fantasyförfattare och kreatörer betraktat det strypgrepp som främst den katolska kristendomen (fantasy varande, även i våra dagar, främst ett västerländskt fenomen) utövade över tanken som en begränsande faktor för sina historier, vars sagokaraktär inte sällan måste komma i konflikt med den verkliga medeltida världens förhållanden och begränsningar. Lösningen för många har varit att helt enkelt låtsas att det går att ha en feodal, medeltidsinspirerad värld utan kristendomen, och inte låtsas om att grundvalen för en sådan konstruktion är ett gapande hål, alternativt ersätta det med religiösa föreställningar som mer liknar polyteistiska pantheoner som den Nordiska eller grekiska. Vilket är inkonsekvent, men inte stör den som inte har realism som ett rekvisit för sin fantasiberättelse.

Det har dock jag. Sålunda svarar min världs dominism, både dess västliga Numeniska (katolska) del och den östliga Ekumenen (ortodox), mellanösterns Iman (Islam) och hamerna (mina judar) och dessas religiösa etablissemang nära mot sina verkliga förebilder. Och all handling och alla vändningar måste förr eller senare komma i kontakt, inte sällan i konflikt, med dess företrädare. Med tanke på religionens genomgripande roll är många av dess viktiga protagonister i handlingen, och måste ges ett personligt uttryck.

En av de första sådana studierna var Damién de Montesilla, primas över kyrkan i riket Salamora, motsvarande det medeltida Aragonska kungariket på Iberiska halvön. Han är som sådan överhuvud för dess vicarier, ledarna över de kyrkliga provinserna. Jag funderade på hur en hög kyrkofurste som han kunde tänkas framstå, och gick till… ja kyrkan. Sneglande på en renässanspåve, Leo X (1513-1521) alias Giovanni di Medici vilkens porträtt målades av Rafael tog jag fram en förvisso välgödd men hårdare kyrkofurste.

Utkasterna till skisser från 1990-talets rollspelande är en vittnesbörd om just den rörelse som då var i full sving, där han från att ha kommit in i handlingen som en överstepräst i en typisk fantasy-polyteism kommer ut som en… tja en ärkebiskop.

En annan viktig personlighet var tidigt den sarnonske legaten, företrädaren för Sarnon, den västliga kyrkans högsta auktoritet, Yvaine de Créres. Denne mäktige inkvisitor har sedermera växt till att blir en avgörande kugge över all handling i västerlandet och vidare under decennier av utspelad tid i väst, med en ödesdiger inblandning i vad som kommer att bli avgörande skeenden för huvudpersonerna i min berättelse. 

Ursprungligen, för 18 år sedan eller så, var jag böjd att ge honom ett utseende inte olikt en korsning mellan romersk senator korsad med en riddare med en viss avlägsen porträttlikhet med Leon Trotsky, med vilken han hade vissa gemensamma karaktärsdrag. Så småningon har jag kommit att trycka mer på drag som hårdhet och fysisk närvaro, och en mer realistisk och tonsur näraliggande frisyr, som senare bilder visar.

De här tidiga försöken ger bakgrund till några av senare tiders övningar, av vilka ett par kan ses nedan. I ”Staden av Guld” som utspelas i den stora östliga staden Aracanea kommer en predikande munk Phileotes att spela en viktig bakgrundsroll. Phileotes tillhör en grupp av världsstormare och idealistiskt skolade predikande fattiga munkar som i parallel till den ortodoxa kristendomens hesychaster kommer att uttrycka opposition till den rådande ordningen i det östliga imperiet. Jag ville få fram dels hans oordnade, bohemiska persona som dock också rymmer den stridbare predikantens närvaro – Phileotes stora synd är som han själv medger, hans högmod, han ställer sig i främsta ledet för protesterna mot sin kyrkas närmande till väst och dess elits föga kristliga handhavande av rikets svåra ekonomiska sits.

Phileotes, predikande munk i Aracanea

En annan religiös figur med två ansikten, om man vill så, är rabbin Eliakim ben Solomon, som huvudpersonen i handlingen Yakane stiftar bekantskap med. Denne har under sin ärevördiga image av äldste för hamernas kommunitet i Aracanea också dunkla tendenser och utan att avslöja för mycket, ingriper på ett ytterst ovälkommet sätt i Yakanes förehavanden.

Eliakim ben Solomon

Alla de här studierna får som en intressant följdeffekt att man kommer de man avbildar närmare, lär känna deras uttryck och mimik, hurdana de framstår i sin omgivning, vilket är till stor hjälp för att beskriva dem och också leder en till att förstå deras sätt att agera och deras reaktioner. Vidare ger de upphov till studier av deras fysiska såväl som andliga miljö. Figuren Phileotes utformning t.ex, föranledde en djupare dykning ner i den bysantinska kyrkliga klädedräkten, om hesychismens teologiska spetsfundigheter och så vidare. Återigen, så befruktar det visuella det litterära, och fjärran från att utesluta eller ersätta varandra leder oss anblicken till det som man läser eller skriver om till en djupare förståelse för den inre värld dit man strävar.

Yakane & Nuray


En skiss som legar och pyrt i åratal fick nyligen lite färg pytsad på sig.

Yakane, den lätt bestialiske protagonisten i min berättelse, står i begrepp att krama livet ur Nuray, en annan figur som förrådder Yakane, stjäl hans mystiska svärd och skadar hans älskade, Kati. För sådant finns bara ett straff i den bistres Yakanes sinne.

Skissen var en hastig blyertskludd, och tog sikte på det hotfulla och monstruösa i Yakanes framtoning när han som här är vred, fylld av kallt, våldsamt hat. Jag tyckte den fångade det jag ville, speciellt Yakanes gestalt, hur stor och hotfull, fylld av livsurkramande kraft han är. Jag lade den åt sidan för framtida senare bearbetning.

När jag för inte så länge sedan började öva upp handen i att tuscha bilder och använda finare bläckpennor tog jag fram den där bland många andra skisser som jag använde för att öva de darrande och trilskande korvarna till fingrar som olyckligtvis följer mig genom livet. Tuschningen blev OK, och den hamnade i facket för en möjligen målad bild i framtiden.

När den dagen kom bestämde jag mig för att skapa en slags posterliknade, berättande illustration, som skulle vara talande för hela den episod där Yakane till slut jagar rätt på Nuray. För att addera berättande element lade jag därför till ett fladdrande band bakom Yakanes och Nurays skepnader. På det syns, liksom projicerat, ansiktena  hos Sebastian ”LeCid”, solsvärdsordens mästare som Nuray intrigerat med mot Kati, och på nedre delen Kati själv, efter att hon lämnat Yakane.

På Yakane lade jag framför allt på de tatueringar och den ärrvävnad som sedermera utvecklats fram i  mitt arbete med Yakanes utseende, se tråden ”Anatomiska Studier – Yakane” hör på bloggen.

Målandet skedde som brukligt i Photoshop, med den olika-färg-på-olika-lager-metod som jag numera föredrar. Fokus på färgläggningen var att förstärka upplevelsen av rymd, av volym hos framförallt Yakanes kropp med dess djupa klyftor och svällande muskler, Nurays klädnad och så det svepande tygsjoket med dess överlagda ansikten på Kati och Sebastian LeCid. Som alltid aktulaiseras problemet med att ralistiska toner i förgen och den serieteckningsmässiga tuschlinjestilen delvis drar åt olika håll. Mest kännbart blev det för folks ansikten, desto mer som ingen av de inblandade ser helt normal ut.

Nersuddande sig genom lagren, och efter att  skuggor och färgeffekter lagts på, nådde målandet till slut den punkt där jag ärligt känner att det skulle vara slöseri med tid att fortsätta. Det blev en mörk bild, om än med rätt starka färger, men den lyfter på ett mer eller mindre klart sätt fram grundskissens bärande idé och uttryck. Den här illustrationen är ett steg på vägen att försöka illustrera en stämning, snarare än ett utseende eller ett utseende. Och som sådan är den nog ännu ett fall framåt tror jag.

**********************************************************

Mer om utformningen av Yakanes utseende finns i en serie inlägg som också blev en betraktelse på vad som utgör anblicken av styrka hos en man och på maskulina kroppsideal:

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/

Joe Abercrombie’s ”FÖRSTA LAGEN”: ”Det Lockande Stålet”-”Man Bör Förlåta”-”Det Yttersta Argumentet”


En längre recension som tar itu med en hel bokserie, Joe Abercrombies trilogi ”First Law”, på svenska ”Första Lagen”.

”Första Lagen” är en trilogi av Joe Abercrombie, bestående av de tre böckerna ”Det Lockande Stålet” (2006), ”Man Bör Förlåta” (2007) och ”Det Yttersta Argumentet”(2008). Den har rönt framgång i Storbritannien och USA och är ett mer gediget menat försök att beskriva en parallell värld, med delvis realistiskt anslag och en intressant genomsyrande moral under en mer ordinär Fantasy-story.

Abercrombie har en lång ”introducerande” inledning där karaktärerna och historien växer fram gradvist. Persongalleriet är typiskt. Den store lunsen Logen Niofingrar, krigare från norra ödemarkerna, Bayaz den mystiske magikern , den kvinnliga tjuv/mördartypen Ferro , argsint f.d. slav och dödlig krigare, riddaren Jezal van Luthar, och några mer tänkande karaktärer. Det görs klart att figurerna, som i en twist som känns igen från thriller/polisgenren inte alls gillar varandra inledningsvis, dragits samman av en mer avancerad vilja för ett högre syfte.

Den inre dialog som åtföljer varje figur är dock lite för enkelt skriven på läsarens näsa, och inte konsekvent genomförd. Ibland får man väldigt mycket inblick i protagonisternas tankar och karaktär så att det känns som om dessa satt på analyssoffan med en. Men viktiga bitar smugglas ändå framåt och sparas för senare, ett rätt sökt litterärt grepp och stapelvara från deckargenren.

Liksom hos Robert E Howards ”Conan”-böcker har Abercrombie en värld vars indelningar delvis svarar mot den befintliga historiens. ”Unionen” är det västerländska stora riket i mitten, bestående av många länder. Det finns orientaler i öst med klar anstrykning av det ottomanska riket, och mer råbarkade och barbariska trakter med tydligt keltisk/nordliga drag i norr. Intressant är att dock ”Unionen” mer överlappar med det Tysk-romerska riket än de vanliga anglosaxiska förebilderna. Det högsta organet i riket är riksförsamlingen och monarkins makt svag och i händerna på höga ämbetshållare. Det är en välkommen variation och känns mer passande för ett så stort men icke centraliserat rike i en förmodern tid. Överhuvudtaget ger sig Abercrombie delvis på att beskriva ett senmedeltida samhälle, även de politiska turerna.

Realism i en fantasyvärld är en skör blomma, eftersom avvikelserna från vad som är logiskt eller rimligt då skorrar än mer. Som frånvaron av en stark kyrka i ”Första Lagen”, blivet ännu knasigare av att den i storyn viktiga inkvisitionen här är en icke-religiös, anakronistisk analogi till moderna säkerhetstjänster. Det undergräver trovärdigheten för en realistisk medeltida värld, som är totalt inkonsekvent utan den kyrka som var den ojämförligt starkaste institutionen och vars lära präglade varje facett av livet. Och den i Fantasy närmast obligatoriska Magin, dvs. förekomsten av väldiga ockulta krafter tillsammans med ofantligt gamla varelser ställer som så ofta till det. Abercrombie försöker, tar till det vanliga plåstret att magin och dess roll har försvagats, spinner några varv kring gudarna men kan i slutändan ändå inte undgå att framställa magin och dess utövare som ett gäng godtyckligt käbblande gubbstruttar och en trots försök till nyanser väldigt typisk manicheisk onda-goda-kosmologi.

Det särskiljande i böckerna framgår mer ju längre de fortskrider. Trots att grundstoryn är av typiskt slag med en viktig resa och deltagande i diverse stridshandlingar sker det med en ton som är ovanligt desillusionerad, renons på skönmålning. Den vanställde protagonisten och Inkvisitorn Glokta är fanbäraren för den desillusionerade tonen som kommer att lägga sig över handlingen. Hans nihilism och inte sällan ondsinta och sadistiska handlande känns först som en anomali, men snart anar man att Abercrombie tänkt tanken – ”Vore det inte kul om… man tog en stapelfantasy och lät den utspela sig i en moraliskt tvivelaktig värld med desillusionerade, trasiga eller rent amoraliska karaktärer på plats för de bärande typiska hjälterollerna?”

Det är dock störande att även Abercrombies moraliska ambivalens fläckas  av en rasanstruken historiesyn. Barbarerna längst upp i norr är inte kloka, de onda österlänningarna, det stora hotet mot världens bestånd, är grymma och tyranniska och drabbade av en falsk religion. Hoppet står till den västerländska civilisationen i centrum. Man kan verkligen höra marschmusiken till Huntingtons ”Clash of Civilizations” som underliggande paradigm.

Men trots allt är grundtanken faktiskt lite kul, och ”Första Lagen” fungerar därför och känns ändå fräsch ur det perspektivet. Slutet har faktiskt en rolig knorr, i all sin frustrerande lätt nihilistiska poäng, fjärran från ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar och fred och frid rådde i kungariket”. Mer skall inte sägas här, annat än att Abercrombie måste ha skrockat för sig själv när han till slut knöt ihop säcken.

För fantasydiggaren är ”första Lagen” en av de bättre High-Fantasy-serierna och kan trots förbehållen ovan rekommenderas. Enligt ett ofog som är vanlig i svensk fantasyutgivning är varje del uppdelad i två böcker – så det blir 6 böcker. De lämnar kanske inte ett outplånligt intryck men är läsvärda, speciellt om man har en nostalgisk svaghet för Fantasy som undertecknad, och saknar inte spänning och vissa intressanta överraskningar, speciellt vad gäller att bryta mot vissa förväntningar som annars plågar genren.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Med Tack till Robert för tipset

PS: En liten not om översättning. Läsupplevelsen av ”Första Lagen” fläckas delvis av alltför moderna ord och uttryck som gör att känslan av förmodern era titt som tätt skingras. Ta bara namnet  ”Unionen”. Vadå union? Samvälde, Förbund, det finns många uttryck som också brukades under historisk tid. Men Union? Det leder ofelbart tankarna till moderna politiska konstellationer som USA eller EU. Och det kan väl inte vara meningen. Eller? Det där är bara ett exempel, tillsammans med hänvisningar till Kilometer, Uniformer, Flaggor och annat tidigmodernt som inte hör hemma i en feodal miljö.

******************************************

Denna och Andra bokrecensioner återfinns samlade i

Indomitum Librorum

———————————————————-

Joe Abercrombies egen blogg http://www.joeabercrombie.com/

Om Fattigdom del 6 – Fattigdom i Latinamerika


Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I LATINAMERIKA

(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)

Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.

Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.

Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999

Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.

Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.

Tre Latinamerikanska Fallstudier av Klassklyftor och Fattigdom

Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.

Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.

Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer  än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.  

Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.

Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua  (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.

Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen  är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.

För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.

Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.

Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.

De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt  i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.

←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern 

 

———————————————————–

Allmänna källor i Urval

%d bloggare gillar detta: