Kategoriarkiv: Vikariens Irrfärder
Poster med teman från mina inhopp som lärarvikarie
Elevbild – Kati & Vargen
Vissa elevbilder uppkommer spontant, utan någon som ber om det eller tema annat än stundens ingivelse. Som den här, vilken kom till en dag när jag undervisade på djurgymnasiet, omgiven av flitiga unga djurvänner. Medan de arbetade på uppgiften jag förevisat dem, kom den här snabbisen till utförd med HB skolblyertspenna.
Bilden föreställer en scen i en berättelse med min hjältinna Kati , vilken aldrig är fjärran från mitt sinne, där hon möter en flock vargar. Den syntes passande i sammanhanget, och det slog mig i efterhand att man undermedvetet påverkades av omgivningarna också, eftersom Kati här föryngrades och ser påtagligt ung ut, i samma ålder som mina tonåriga elever.
Den här bilden låg och skavde i min väska flera veckor och blev ganska illa åtgången – här återges den rensad från koldamm o fläckar genom en snabb tvagning i GIMP.
Vikariens Irrfärder: Elevbilder från Coronans tid
Ett par dagar in i höstlovets ledighet från skolan hade man för första gången på länge lite tid att organisera och scanna in några av de elevbilder som tillkommit i år. Arbetet som lärare ger en ju chansen att vara kreativ, och de utgör också ett slags band till möten som ibland bara varade ett par dagar. Alla de här bilderna tillkom spontant och utan någon djupare planering, ofta med vad man råkade hålla i handen när andan föll på eller någon gullig elev bad om det: en whiteboard eller med samma färger som fanns till hands för eleverna fick ofta duga. Gemensamt för dem alla är att de ritades snabbt, i meningen på från några minuter till max en halvtimme: jag hänvisar ibland till dem som ”snabbisar” eller ”quickies” av just den anledningen.
Vissa gjordes dock med mina egna medtagna redskap, som jag försöker ha med mig för om tillfälle bjuds – ibland med tanken i bakhuvudet att kanske få lite övning i någon ny teknik eller redskap som man försöker förbättra. Vilket iofs gäller nästan alla material, men vissa mer än andra… Det adderar lite kul nerv och blir också en nyttig övning som ger något extra: ibland var elevbilderna första gången som man gjorde en färdig bild med någon ny penna eller pensel man inte prövat hemma än. Några typexempel var några snabbisar gjorda med då nya tuschpenslar -och pennor.
Ibland fick man tillfälle att blanda medier snabbt – jag började efter sommaren att ta med mig en liten 10-sockerbitars reseakvarell med utfällbar pensel med mig överallt, och det kom fram några gånger under höstterminen, kombinerat med elevers färgpennor.
Slutligen ett exempel på en lite mer genomtänkt bild, även om den också utfördes relativt snabbt. En elev bad mig rita en bild på sitt gosedjur. en rosa rund gris. Jag råkade ha med mig setet med 10 Faber-Castell Polychromos, och hon bad så fint så varför inte…
Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 2
Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.
(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)
Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.
Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra. osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.
Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar
Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"
I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.
Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.
Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"
Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.
Franska kättarbål Languedoc ca 1400
Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.
Tempelriddarna bränns på bål 1315
Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.
Jeanne d'Arc bränns på bål 1431
Jan Hus bränns på bål 1415
Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.
Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz
The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz
Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:
- Lagar om brott och straff kom generellt att brutaliseras. En klar inspiration från Gamla Testamentets ordning bröt in, och i princip antog Sverige en protestantisk version av mosaisk lag under 1600-talet.
- Hårdheten i straffutmätningen kom att få en ideologisk grundbult i att man såg så negativt på jordelivet jämfört med paradiset och den gudomliga ordningen. Staten likställdes med ett försök att upprätthålla en gudomlig ordning. Att rubba på denna, antingen i dess världsliga eller andliga kostym, borde följaktligen bestraffas mycket hårt.
- Ett nytt skyddsintresse inträdde, brott kom att hänföras ha skett mot Guds ordning, som förut varit pragmatiska. Nya handlingar brottsbelades i denna process, t.ex. självmord.
- Sedlighets –och religionsbrott drogs in i den enade civila lagen, vars sekulära karaktär därmed undergrävdes till förmån för teokratiska element.
Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.
Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.
Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).
Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar
- del 2 http://www.youtube.com/watch?v=Vp-dIr33J-M&feature=related
- del 3 http://www.youtube.com/watch?v=IhS85pxtoPw&feature=related
- del 4 http://www.youtube.com/watch?v=X0ngSciVN10&feature=related
- del 5 http://www.youtube.com/watch?v=OKGZjbJ9dS4&feature=related
Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp.
Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682
Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.
Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning.
Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.
Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1
Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid Stockholms Universitet under åren 2000-2005
Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:
Christian Häthén har skrivit flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straff” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1
Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/
Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046
R.I.Moores “The Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv
Jan Guillous ”Häxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.
För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet
Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning
Med anledning av ett litet klipp i rörande den nye starke republikanske presidentkandidaten, Texasguvernören Rick Perry, påmindes jag att det i utvecklade länder år 2011 fortfarande finns de som vägrar acceptera Evolutionen, och att dessa stollar på något mystifiskt sätt fortfarande kan aspirera på auktoritet och förtroende hos sina medmänniskor.
Det verkar alltså som de republikanska väljarna på allvar vill ha en Texasguvernör Bush reprise, med allt av vad det innebär: vurm för dödsstraff, stark frikyrklig framtoning, motstånd mot aborträtten, extrem nyliberal agenda… och kreationism (http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps, http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom, http://www.outsidethebeltway.com/rick-perry-republican-for-creationism/).
Kreationism, eller idén att de varelser som befolkar jorden, och jorden och universum självt skapats genom en styrd, medveten skapelseakt till att bli precis sådana som de är nu av en slags övernaturlig kraft, är förstås en central idé i framför allt de ”abrahamiska” religionerna Kristendom, Islam och Judendom. Eller snarare -det är en idé i judendomen som de andra två yngre avläggarna tagit med sig.
Först den kristna skapelseberättelsen som den brukar berättas: snygg film, men ack så dum, så dum…
Den kristna kreationismen, som via diverse räkningar av profeters och bibliska figurers åldrar försökte fastställa universums ålder, kom i allmänhet fram till en ålder för hela det fysiska universum på en sisådär 6000-7000 år, och en tillblivelse som skedde under en sjudagarscykel enligt någon eller båda av de två (2) skapelseberättelser som finns i Genesis första del, komplett med talande ormar osv.
En liten video som påtalar några av inkonsekvenserna i bibelhistorien
Oaktat att alltsedan de tidigaste kyrkofädernas tid (se t.ex. Origenes eller Augustinus) även kyrkliga auktorer ifrågasatt om man borde ta Genesis skapelseberättelse bokstavligt, så förblev den religiösa skapelseberättelsen dominerande fram till Upplysningen. Då började de första stora hålen i skapelseberättelsen att uppmärksammas och påtalas mer öppet. Med det starkare hävdandet av att utsagor om verkligheten borde ha vetenskapligt stöd, samt de kritiska bibelstudier som växte fram undergrävdes en syn på världens tillblivelse utifrån uppenbarade skrifter. De liberala revolutionerna och den ökade yttrandefrihet som följde gjorde också att andra idéer än de dittills rådande kunde få spridning. Över hela det vetenskapliga fältet kom nya upptäckter och insikter att visa att världen var mycket större, mycket äldre, mer komplex, och mer sofistikerad, än våra gamla urkunder gav sken av.
Se Carl Sagans fantastiska ”Cosmos” som kondenserar Universums historia till ett år.
På basis av denna nya kunskap har alla de senaste århundradenas upptäckter som förbättrat livet för mänskligheten skett. De kläder vi har på oss, den mat vi äter, de kommunikationer vi använder, de fortskaffningsmedel vi brukar. Renandet av vårt vatten, botandet av de sjuka. Det säkra förlösandet av våra barn. Uppvärmningen och kraftförsörjningen i våra bostäder, ja bostäderna själva, om vi inte bor i en trähydda i en avlägsen ödemark. Detta inskränkts inte till det materiella. Vår musik och underhållning, vår kunskap om världen och kosmos själv, vår moderna syn på rättigheter och friheter som utsträcks till allt fler, som lämnar färre människor i periferin, är frukter från det träd som närts av vetenskap, kritiskt tänkande och humanism.
Och ändå, är jättelika skaror av människor, även i de mest avancerade samhällen, beredda att blunda hårt inför bärande delar av vetenskapens och framstegens implikationer. Kramande sina skrifter och gamla skapelseberättelser, hävdar de att vetenskapen har fel, och att vad som plitats ner av bronsåldersmänniskor står över all ny information.
Evolutionsläran är en speciellt störande del av det moderna vetandet för de religiösa kreationisterna, som vill ha en styrd och målintiktad process för varför verkligheten ser ut som den gör, en som lämnar plats för en allsmäktig och klåfingrig Gud och som lyfter upp människan till att stå utanför den övriga biologiska verkligheten. Orsakerna till denna drift kan vara många – en önskan att söka tröst i en enklare verklighet, en drift till en fast auktoritet och hierarki i en till synes kaotisk tillvaro, en anknytning till myter som man fått sig matad med sedan barnsben är några.
Richard Dawkins citerar Isaac Asimov om irrationella föreställningar som tröstfilt
Frågan är varför man skulle invända mot dessa drifter, förutom att…de trots allt inte är speciellt sympatiska. Och i den sanna evangeliska anda som är den fundamentalistiska attitydens livsluft så är lallarna aldrig nöjda med att bara lura sig själva – de måste utsätta andra för sitt nonsens också. Beredvilligheten att tro på eller stödja kreationism som företeelse är vidare ofta parad med en önskan att förneka vissa av de implikationer som kommer ur verkligheten. Dvs ett underkännande av fakta som grund för ställningstaganden. En sålunda medvetet förlegad och felaktig världsuppfattning är inte sällan parad med politiska implikationer.
Ingenstans är detta mer tydligt än just i det schizofrena USA, ett land där modernitet och fundamentalistisk religion samexisterar allt mer obekvämt, och där stora grupper desperat måste famla omkring sig efter förklaringar till existensen som lämnar plats för Gud och som ger människan en speciell, priviligierad plats i kosmos via gudomligt påbud (http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa).
Det är således symptomatiskt att USA är den moderna stat där inte bara evolutionsläran utan också klimatforskningen åtnjuter minst förtroende. Kreationism och ett förnekande av klimathotet är starkt parallela företeelser, som framgår av undersökningar anordnade av Pew institute (http://people-press.org/http://people-press.org/files/legacy-pdf/556.pdf). I kreationistiskt anstuckna miljöer, t.ex det Texas varifrån Rick Perry stammar, har en rörelse för att stryka hänvisningar till inte bara modern biologi utan även global uppvärmning i skolböcker varit i uppseglande i åratal (http://www.nytimes.com/2010/03/04/science/earth/04climate.html?pagewanted=all).
I USA har striden på senare tider handlat om Intelligent Design – kreationisternas senaste inkarnation, som hävdar att vissa inslag i verkligheten är alltför komplexa för att ha kunnat uppstå ur naturliga processer – det bara måste finnas en skapare där, bakom kulisserna, som styr det hela. ID är ingenting annat är kreationism i drag-utstyrsel och har lidit nederlag i varenda strid de kastat sig in i, senast det stora Dover-Pennsylvania-målet (egentligen Kitzmiller vs Dover Area Schooldistrict, dec 2005)
Dokumentär av NOVA om det beröma målet (1h 53 min)Kreationister som sticker upp huvudet och försöker utkämpa striden i offentlighetens ljus och kämpa mot vetenskapens med dess egna metoder av falsifierbarhet, testbarhet, relevans och experimentella resultat kommer att förlora så fort de drar upp just det övernaturliga inslaget, som är själva förutsättningen för deras krystade resonemang. Redan det faktum att de måste klä sin övertygelse i vetenskaplig terminologi visar hur urholkad auktoriteten hos en enbart uppenbarad sanning numera är hos en bildad allmänhet och för att tas på allvar i den allmänna debatten.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/kreationister-for-sin-kamp-pa-fel-planhalva_303566.svd
ID:s rättsliga nederlag bör dock inte dölja det faktum att det i USA finns en pluralitet (om inte majoritet) av medborgare som inte bara vill trycka in gud i alla kunskapsluckor utan är förespråkare för en bokstavlig tolkning av bibeln: 7 dagar, 6000 år osv.
Faran från kreationisterna kan inte nog inskärpas. Ur varje ståndpunkt: moralisk, vetenskaplig och samhällelig är detta en rörelse som är fullständigt rutten. Efter att ha förnedrats med rätta i offentligheten är deras målsättning mer och mer att verka parallellt med samhällsinstitutionerna och underminera och om möjlighet erbjuds infiltrera det sekulära samhällets centrala institutioner. På något annat sätt kan man inte tolka t.ex. explosionen av hemundervisning, home schooling i USA – överlappningen av viljan att lära ut religiös fundamentalism med dito kreationism är en av de allra starkaste motivatorerna bakom detta (http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education). Det är en uttalad målsättning, kallad the wedge strategy, att dra hela den vetenskapliga metoden i vanrykte och ifrågasättande, och genom ta fasta på de ännu existerande luckorna i vår nuvarande kunskap hävda att vetenskapen bara är ett slags löst tyckande, inte mer vederhäftig än mellanösterländska getaherdars hallucinationer för 2000 år sedan.
BBC Horizon – The End of God? tar ett längre grepp och ser på ID i ett vetenskapshistoriskt perspektivDet är vidare värt att notera att kreationisterna med få undantag befinner sig och har befunnit på den reaktionära sidan av alla debatter och strider om mänskliga och medborgerliga rättigheter sedan decennier, om inte mer, tillbaka (något som noteras av t.ex Europarådet http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/ och http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html). Detta är inte att säga att kreationister måste vara reaktionära – men det finns tyvärr en hög överenstämmelse mellan t.ex. högerkristen fundamentalism och motstånd mot kvinnors, barns och homosexuellas rättigheter. Förlitandet på en ofelbar uppenbarelse för alla frågor som rör världssyn har återverkningar utanför det vetenskapliga området, och det är värt att hålla i åtanke om man låter denna medeltida attityd att återkomma.
Det amoraliska draget hos kreationisterna framgår vidare av att få av dessa vetenskapsförnekare är beredda att ge upp de väldiga fördelar som ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt medger för dem själva. De kastar inte sina mobiltelefoner, de säger inte nej till den avancerade sjukvård, den framodlade mat och de moderna energikällor som håller dem vid liv, trots att dessa är frukterna av just den vetenskap som de förkastar. Istället slår de knut på sig själva och försöker att kompartmentalisera mänskligt vetande.
Hyckleriet och inkonsistensen i denna vy kan lätt illustreras med att kreationisterna inte kräver att man skall lära ut Astrologi jämsides med Astronomi. Eller häxeri som orsak till sjukdomar bredvid modern immunologi. Modern teknik och bot för just deras sjukdomar – ja. Evolution, modern geologi och klimatologi – nej.Så kan de fortsätta att parasitera på modernitetens skördar, samtidigt som de håller fast vid sina favoritvidskepelser och utövar sina fördomar med religionens hjälp.
I USA har en växande skara oroade medborgare börjat inse vilken skada den religiösa fundamentalism som jäser i deras mitt riskerar att orsaka samhället och individen. De icke-religiöst anknutna (non-affiliated, en amorf definition vari ateister, agnostiker och fritänkare rent allmänt samlas) är den snabbast växande gruppen i relation till trosfrågor i USA (se t.ex.http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm, http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/, http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism en statistik där Sverige kan vara stolt över sin toppposition som ett av de, för att inte säga det mest sekulära och otroende landet i världen).
Jag hoppas innerligt att någon detta val skall våga ställa lite skarpa frågor till Rick Perry under presidentvalskampanjen, men det är nog för mycket att hoppas på. Det bästa vi kan hoppas på är att USA inte begåvas med en president och ett styre som öppet vänder ryggen till den vetenskap som så starkt bidragit till att göra landet till en supermakt, och att kreationisternas gälla kraxande i själva verket drivs av en desperat insikt att de utkämpar en förlorande strid.
Jag avslutar med ett klipp som tidigare förevisats här, av den oförliknelige Carl Sagan, där kontrasten mellan religiös kreationism och dess futtighet ställs mot de vida horisonter som öppnar sig för de som vill se och utforska världen, sådan som den är, i all sin prakt och väldighet.
PS. Man skulle kunna fråga sig: hur det står till med kreationismen i Sverige?
Det kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.
———————–
Länkar:
Wikipedia har förstås många artiklar som berör ämnet –
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Kreationism,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Intelligent_design,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism
En intressant sak, som man kunde misstänka utifrån en informerad lekmannaförståelse av Hinduism, är att kreationistiska idéer som är på tvärs med vetenskapliga fakta inte är en lika het potatis i Hinduismens kosmologi, och alltså inte den politiska stridsfråga som kristna, muslimer och ortodoxa judar har. Hindusimen har vissa fördelar här, nämligen att man har en mycket mycket längre tidsskala för sin egna berättelse om världens tillkomst, och dessutom inte har vävt in grundläggande moraliska grundstenar i sin skapelsehistoria. se http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_views_on_evolution.
http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/
http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom
http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education
http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm
http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/
http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/
Vikariens Irrfärder – Intressant om Läxor
”Läxor hjälper till att bevara i minnet, det som man redan vet, eller nyss fått sig förklarat. Men de ger dig inte ny kunskap”
Detta är en käpphäst förmedlad av min mor, lärare under 40 år. Hon har förstått rätt. Men trots den begränsning och varning som hennes ord innebär kan man konstatera att läxor är och förblir ett centralt inslag i skolan. Ändå verkar det som om det forskats mycket litet om hur effektiva läxor egentligen är, om de hjälper eller stjälper. Det här togs upp i ”Vetenskapsradion:Forum” i P1 nyligen i ett program som sammanställer och också ifrågasätter vad vi vet om läxläsning egentligen.
länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1302&artikel=4665002
Det vetenskapliga underlaget för om läxor är något bra är uppenbarligen kluvet. Det är dock intressant i sig att det inte finns underlag för att läxor i sig skulle vara något entydigt bra – men inte heller skadligt – vare sig för enskilda studieresultat och elevernas förmåga att som grupp nå upp till fastställda mål för undervisningen. Således, tolkar jag det, beror det alltså på individuella och lokala faktorer, om läxor kan bli fruktbara. Som sägs i programmet är läxor starkt värdeladdade och verkar polariserande – ofta är man antingen för eller mot. Säkerheten i attityden står dock sällan i relation till någon form av vetenskapliga faka för sitt ställningstagande.
”Det är kulturellt” säger min mor. Och det skulle nog verka så. Snarare än baserat på vetenskapligt underlag är frågan om läxor baserat på konsensus, på hur man alltid har gjort, i vissa fall på personlig erfrenhet och anekdoter. Det finns lärare som uppnår mycket goda resultat helt utan läxor, andra som brukar läxor som en omistlig del i sin gärning. Kanske är själva frågan, om läxor som ett slags generellt fenomen verkar positivt eller negativt, fel ställd. Jag tror att det beror på skillnader i svaret på en fråga som också ställs i programmet: vad är en läxa?
Frånvaron av entydliga besked ifråga om läxors vara eller inte vara innebär nämligen inte att vi inte vet Någonting om läxor. Oavsett om läxor generellt är bra, verkar det från den forskning som hittills bedrivits, att det finns situationer och omständigheter som försvårar för läxor att bli fruktbara för elevernas inlärning, och som man därför bör undvika.
”Riktigt komplicerade uppgifter, uppgifter som läraren inte förberett ordentligt , är olämpliga som läxor.”
Ovanstående är ett citat från Ingrid Westlund, läxforskare och docent i pedagogik vid Linköpings universitet. Och det är en slutsats som tydligen har stöd i den forskning som trots allt finns, och från vilken man kan dra även följande slutsatser:
- Läxor skall inte kräva förklaringar som behöver lärarstöd. Främst bör de bestå av repetition av sådant man redan sysslat med och förstått.
- Läxor funker bättre för äldre elever än för yngre.
- Läxorna får inte bli för många eller långa – då undergräver de studiemotivationen
- Läxor är mer effektiva för högpresterande elever än för sådana som har svårigheter eller saknar stöd hemifrån. Det finns annars en klar risk att läxor accentuerar skillnader i studiebakgrund i elevernas hemmiljö.
Det här kan verka självklart. Ändå är det sällan man hör lärare motivera sitt bruk av läxor enligt den sortens tydliga kriterier, varken de som är positiva eller de som helst undviker läxor.
Jag är själv kluven – jag kan se problemen, samtidigt som det ges en hel del läxor på mina lektioner. Framför allt på vad jag förklarat på tavlan, komplett med de illustrationer som jag alltid gör. Jag inser dock att läxor kan upplevas som ett trist tvång. Dessutom innebär det en risk för att invadera barnens fria tid med vad som i grunden är en arbetsuppgift, något som jag motsätter mig för vuxna – varför då inte för barn?
Det saknas tyvärr inte anledningar. Främst för mig är att man på lektionerna kan behöva ägna så mycket tid åt att förklara på olika nivå för olika elever att det annars skulle kunna uppstå för stora skillnader – läxan kan i så fall lösgöra lite tid så att man kan förklara bättre, och kanske ha en mer diskussionsbetonad dialog med eleverna i klassrummet. Finns det övningsuppgifter, som ju ofta är av ett repeterande slag, får dessa då bli en läxa.
En annan sak är att kunskapens flod s.a.s aldrig står still. Dagens ämne kommer att leda till ett nytt, nästa gång. Speciellt om man har som ambition att allt man undervisar skall hänga ihop, och driver en idé om all kunskap som integrerad och vill förmedla det till eleverna, behövs en slags kontrollstationer och repetition av föregående moment. ”Idag läser vi om kontinentalplattor så att vi kan specialisera oss på vulkaner nästa gång. Sedan kör vi jordbävningar, osv. Men då måste plattektoniken sitta tills dess”. Läxor i form av repetition, att eleverna får påminna sig vad som sagts tidigare, kan där fylla ett syfte för att grunda en slags miniminivå inför fortsättningen.
Jag påminns slutligen av min mor att om man undervisar tematiskt så är inte sällan standardiserade läromedel nästan lika mycket till hinder som till hjälp, och det är väldigt mycket som hänger på ens egna förklaringar och material. Lärarledd och aktiv undervisning är nyckeln till inlärning, och läxor är ett möjligt stöd till detta – men knappast något mer. Sista ordet är knappast sagt, och radioprogrammet ställer i utsikt att mer forskningsresultat kan komma in. Läxor är i vilket fall en fråga som delar både lärare och elever, och som säkert kommer att diskuteras så länge de finns i skolans värld.
Ett litet efterord
Att läxor kan uppväcka starka känsloroch debatt framgår med all önskvärd tydlighet när man studerar vad som skrivits om läxor i olika medier under senare år. Det är också påfallande hur läxorna ofta dras fram som ett slags symtom för hela skolans tillstånd eller gärna hamnar i fokus för jämförande studier mellan olika länders skolpolitik. Se ett axplock:
Aftonbladet:
- ”Läxor skapar Utanförskap” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article12474320.ab,
- ”Läxor är ett Brott” http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article10673223.ab,
- ”V: avskaffa läxor i grundskolan” http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10831606.ab,
- ”Slopa hemläxorna för en rättvis skola” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article12996242.ab
Dagens Nyheter:
- ”Vilsna Skolforskares Sällskap” http://www.dn.se/ledare/signerat/vilsna-skolforskares-sallskap
- ”Därför är finska skolan så framgångsrik” http://www.dn.se/kultur-noje/essa/darfor-ar-finska-skolan-sa-framgangsrik
- ”Läxhjälpen har tagit nya former” http://www.dn.se/nyheter/sverige/laxhjalpen-har-tagit-nya-former
- ”Han fick mig att känna mig som den smartaste och bästa eleven” http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/han-fick-mig-att-kanna-mig-som-den-smartaste-och-basta-eleven
- ”Vi har fler läxor än man har i svenska skolor” http://www.dn.se/livsstil/reportage/vi-har-fler-laxor-an-vad-man-har-i-svenska-skolor
Sveriges Radio:
”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3238&artikel=2250077
——————————————-
Mer skrivet om läxor av intresse för detta inlägg:
Ingrid Westlund presenterar läxforskning på blogg i forskning.se: http://www.forskning.se/fordigiskolan/skolbloggen/laxor/bloggarkiv/vadarenlaxaegentligen.5.2a6bbb0612e5f8acc1d8000984.html
”Är läxor bra för barn?”, C-uppsats av Eva Johanneson, pedagogiska institutionen i Sundsvall: http://hs.skola.sundsvall.se/bosvedjan/uppsatser/laxor.pdf
”Lärares syn på läxor i grundskolan – en intervjustudie” C-uppsats av Henrik Danielsson och Erik Enemar vid sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet: http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/18413/1/gupea_2077_18413_1.pdf
”En undersökning över elevers vanor att göra läxor – med fokus på tid” Examensarbete utbildningsvetenskap av Camilla Eskilsson & Marie Pettersson, Stockholms Universitet: http://su-storage.it.fmi.uni-sofia.bg/lhs%20090%20En%20unders%C3%B6kning%20%C3%B6ver%20elevers%20vanor%20att%20g%C3%B6ra%20l%C3%A4xor.pdf
”Läxor – en oreglerad bedömningspraktik” Artikel av Daniel Petterson och Ulf Leo, Studies in Educational Policy and Educational Philosophy 2005:1 – http://upi.ped.uu.se/SITE_Docs/Doc237.pdf
”Läxhjälp”, inlägg på Johan Kants Blogg, av Johan Kant, biträdande rektor Vikingaskolan, Haninge –http://johankant.wordpress.com/2010/08/29/laxhjalp/
”Växa utan Läxa?” inlägg i Kunskapsbloggen http://www.kunskapsbloggen.se/2011/04/05/vaxa-utan-laxa/
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 8 – Kattungar för alla
Elevbilderna fortsätter med bilder på kattungar
Kattungar hade funnits med i tidigare bilder men som delar av samlingsbilder med många djur. De här två begärda bilderna rån mina elever hade dock kattungar i centrum, och båda hade roliga små twists och specifika detaljer. Jag hade redan tidigare fått öva upp mig på att rita kattungar, en bra sak i sammanhaget. De här bilderna kunde därför komma till rätt snabbt, och man slapp famla efter rätt ritteknik – med mjuka rafitpennor från 2H till ca 6B växte några OK skisser av de små söta pälsdjuren fram. Det gjorde att man kunde lägga ner lite tanke på konceptet. Iställer för att bara rita kattungarna rakt av, framifrån, kunde små tablåer och scener med agerande mellan flera inblandade jobbas fram.
Jag ritade alltså de små kissarna som kompispar, temat blev inte bara katter, utan också vänner.
Den första bilden är på en riktigt liten kattunge och en lite äldre, nästan fullvuxen av annan ras som är ute och spankulerar. Jag valde en mörkare färg, nästan svart, med vita fält för den äldre för kontrastens skull. Den yngre är en mer melerad gråsvart variant. De skall se lite glada och vänskapliga ut – två kattkompisar som är ute och går. För dig Marcello, hoppas du gillar den.
Svart Katt, Grå katt för Marcello
Nästa tog lite mer panngnuggande att få fatt i – jag var lite mot att bara rita kattungar som gick, låg eller stod där. Hur kunde man variera temat, hmmm? Lite letande efter idéer på nätet gav mig till slut ett uppslag – kattdjur av alla sorter har söta ungar – lejonungar och leoparder och annat är lika söta. Jag hade redan funderat på geparder som tema för en helt annan bild, för min egen berättelses djurälskare, den älskvärda Corinna.
Så en liten cheetah (som geparder också kallas) kunde vara kul – de har också litet roligare päls. Men ännu roligare kunde vara kontrasten med en jämförelsevis däst huskatt. Efter litet meckande växte konceptet fram med en liten cheetahunge som försöker skaka liv i en sovande kattunge av tamkattskaraktär. På begäran från den tänkte mottagaren satte jag en liten rosett på kattungen. För Alexandar, som jag hoppas skall gilla mitt lilla tilltag.
Hörru, vakna slöfock!
En personlig reflektion var att det gladde mig att de båda kattungebilderna begärdes av killar – vid 10 års ålder är de fortfarande så pass oförstörda att de kan stå för att de gillar söta kattungar – det är verkligen mycket trevligt att se.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder” eller klicka på bilderna nedan för närmast föregående/följande
← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 7 – Månskensvargen”
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 7 – Månskensvargen
Ännu en bild till en av mina elever – en av flera med djurtema
Varg & Lodjur frihand
”Jag vill ha en varg” sade och skrev en av eleverna efter mycket vånda. Han hade sett och faktiskt fått en kopia på en bild som jag redan ritat, den med en varg och ett lodjur, men ville till slut ha en egen bild. En varg som ylar mot månen. Bra idé.
Så, sagt och gjort, en enkel blyertsskiss åstadkoms snabbt på fri hand, och med mjuk blyerts (HB och 4B) tonade ett nattligt skogslandskap fram runt vargen. Ren snabb blyertsteckning av modell A1, och lite av ett test ändå, att rita vargen rakt ur minnet utan att ha en direkt förlaga. Jag behöll teckningens enkla och obearbetade karaktär, som ändå passar på något sätt.
På himlen tronar en mäktig fullmåne som ger kontrast och dramatik åt scenen, och skapar lite stämning. Månen blev i och för sig lite stor, men ack man får se det som en sagoscen. Jag hoppas det är ungefär vad du tänkte dig, David.
Davids bild - Varg ylar mot månen
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan”
Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder Del 8 – Kattungar för Alla” →
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 6 – Eminem, Michael Jordan och Cristiano Ronaldo
Tre bilder som önskades av och togs fram för mina elever, föreställande kända profiler från sportens och musikens område.
Först ut en väldigt exakt och detaljerat bestämd bild – den berömde rapparen Eminem, eller Marshall Mathers som han egentligen heter, med en keps på huvudet ridande på en BMX-cykel. Oook, det var ju inte direkt något jag någonsin ritat förut, men det blev i alla fall en utmaning…
Ställningen och positionen på en BMX-cykel krävde en hel del huvudkliande – cyklsiter ser ju inte sådär superspännande ut. Men vad tänker man på när det gäller BMX-ridare? Jo, att de hoppar förstås, och gör konster. Nackdelen är att fokus hamnar på kosnten, och hela ekipaget. Efter att ha kollat lite på pausade bilder från några av de miljoner videor på trick från mer eller mindre duktiga utävare på Youtube fastnade jag för en viss position, mitt i språnget men ändå med ansiktet i en vettig vinkel.
Ansiktet ja. Eminem själv är inte helt lätt att rita, han ser så vardaglig ut att man måste söka efter de små säregna saker som gör ett ansikte unikt. Jag skissade hans ansikte separat, utifrån en förlaga med helt annan vinkel som jag anpassade vid rittillfället, för att kunna klistras in i den övriga bilden.
Jag vet inte alls om Eminem ens åker MBX-cykel – han slår mig mer som en överdimensionerad-bil-m-dito-bling-och-ett-jätte-entourage-snubbe. Men jaja, beställaren ville ha det, och då får han det. Det var i alla lägen ett intressant och sammansatt bildönskemål, värdig den skarpe och lovande Zack.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eminem eller http://en.wikipedia.org/wiki/Eminem
Nästa begäran var på fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, vilken avbildas i en Real Madrid-uniform, eftersom det är hans lag i tecknande stund. Av tidsbrist nöjde jag mig med en blyertskiss, och det gjorde väl att likheten kanske inte är den bästa -man måste kisa lite för att tänka sig att det är han. Jag hade heller ingen riktigt bra bildförlaga att jobba ifrån – de flesta vettiga bilder på Cristiano har honom flexande eller stilla, och mer i fotomodellpose. Han gäller ju för att vara en snygging inom fotbollsvärlden. Jag ville dock ha honom i en egen ställning, och koncentrerad på sitt spel snarare än poserande, han är trots allt först och främst en skicklig spelare, inte en hunk.
Mer om Cristiano Ronaldo och hans karriär finns i http://sv.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo (eng. http://en.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo)
Sist är en slags improvisation från min sida. Önskemålet gällde nämligen bara en keps.
En keps? ”Ja,en med Chicago Bulls på”.
Oook, det är ju ett berömt basketlag, och jag antar att eleven ville ha en sådan, eller har en…De har en snygg logga, det är ju sant.
Så visst, jag ritade en sådan keps, utifrån en bild på nätet. Under skissandet satte jag kepsen på ett skissat huvud, och kom under tiden att tänka: ”kunde man inte ta den mest berömda Chicago Bulls-profilen av dem alla – den legendariske Michael Jordan?” Jag tog fram en bild av den senare och gjorde en snabb skiss med mjuk grafitpenna, och det blev inte så dumt. Tyvärr, vilket jag noterade senare, gjorde det myckna koldammet som bilden gav upphov att den inscannade bildfilen blev lite ”dimmig”, nästan lite suddig. Jag försökte städa upp det i Photoshop, men resultatet är inte hundraprocentigt. Jag hoppas dock att den ändå skall duga.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Bilder pressas fram del 5- Rihanna & Lil’Wayne”
Se nästa bild i serien ”Vikariens Bilder pressas fram del 7 -Månskensvargen”
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring…
Ja, vad har de gemensamt? Förstås att en elev bett mig rita dem.
I själva verket skrev han en hel drös sångare, mestadels rappare av den mer gangsteraktiga skolan. Jag påpekade att endast en kvinna fanns där bland hans valda artister, vilket ledde till ett märkligt grabbig men ändå intressant resonemang…
(Notera att Eleven ifråga är en förvisso cool, men endast 10 år gammal kille)
Jag:”Åh, trevligt med en tjej bland alla dina tuffingar…hon ska definitivt vara med”
Eleven misstänksant: ”Varför då?
”För att tjejer är roligare att rita för mig, än bara en massa trista rapgubbar”
”???””
”Kvinnor, tjejer liksom, är snyggare, och därför trevligare att rita, eftersom man måste koncentrera sig på hur de ser ut”
Han verkade begrunda det där.
”Tänk efter nu – DU skrev ju helt själv Rihanna i listan av stenhårda rapsnubbar – Varför gjorde du det?”
(Rodnar) ”För att hon är bra”
”Joooo, men det här är en bild jag ska rita åt dig, inte en skiva man lyssnar på. Vilken av de där andra snubbarna ser coolast ut?
”Lil Wayne! Å han måste va med!”
”Dåså – hur han ser ut gör att han hamnar på din lista, så det måste betyda något att just Rihanna smög sig in där…det är ett bra val”
mummel…
”Kom igen. Du tycker Rihanna är snygg, och det är hon ju. Det är inget att skämmas för, om du kan säga det utan att vara grov eller fräck”
”Men Lil’Wayne ska också vara med!”
OK. Självklart. Så till Bilal en blyerts-& kolteckning av Rihanna och Lil Wayne – fast jag skippade blinget och tatueringarna på den senare. Den kom till lite snabbt den där, och jag kunde kanske gjort dem ännu mer lika sina förlagor. Hoppas den faller dig i smaken.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Vikariens Irrfärder […] del 4 – Änglar”
Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan” →
Vikariens irrfärder: bilder pressas fram 4 – Änglar
Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse
När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.
Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).
Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).
Ooook.
För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.
Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.
Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.
Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…
Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.
Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3”
Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→
Vikariens irrfärder: bilder börjar pressas fram 3 – Prinsessor, flickor och massor med djur…
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
Vikariens irrfärder – bilder börjar pressas fram 2 – Drakar
Två drakar blir klara (det är mycket drakar här)
Bilderna fortsätter att bli klara. Själva ordningen i ritandet är lite av ett problem, eftersom jag föredrar att rita lite tematiskt – drakar först, sedan alla änglar osv. Men jag lovade en liten kort lista elever att de skulle få sina bilder först. De där två ordningarna står i konflikt med varandra, det är ett som är klart, och min lösning har varit att förvisso göra skisserna tematiskt, men färdigställandet mer enligt min lilla lista.
Först och snabbast, men inte helt lätt faktiskt, var en bild som baserad på den nyligen avslutade färglagda bilden Joel den Unge och Draken. Den där draken, en orientalisk lung, fick en duktig elev se och han gillade den. Klart han skall ha den då, men först måste den göras individuell – Joels bild var för Joel, och det vore fel att bara duplicera den. Vad jag gjorde var att behålla främst kroppen, men modifiera och rita om vissa delar. Ett nytt huvud mer vänt mot betraktaren skapades, och baserad på en minnesbild av ett ormhuvud ritades den med öppet gap och måååånga tänder. Bakdelen, som saknades i originalet lades till, och jag gjorde också om fjäll och ryggfenor något. Det där tog mycket klippande och klistrande och användande av av ritfilm och Photoshop, men resultatet blev inte så dumt, och tillräckligt förändrad, trots att den underliggande bilden ligger där. Den draken blev ännu mer slingrande och ormlik, vilket på sått och vis är passande: drakar kallades ju också lindormar i det gamla Norden. Hoppas mr I gillar den.
Med huvudet inne på draktemat tog jag fram några utkast som jag redan jobbat på. Jag hade tänkt förändra draken i min berättelse (det är den drake som min hjältinna Corinna möter i bilden Corinna och Draken) för att passa in i den efterföljande berättelsen och dialogen som är i min bok – framför allt ville jag göra den mer hotfull. I det arbetet hade jag kikat på en mängd inspirationskällor: dels rymdmonstret i Alien-filmerna, dels dinosaurien Ceratosaurus (som liknade den berömda Tyrannosaurus Rex, men med beniga utväxter och vad som liknar ett horn på huvudet), och förstås ormar. Sedermer hade jag övergivit det för en annan idé, men de skisserna kom nu väl till pass.
Det föreliggande bakgrundsarbetet gjorde det lätt att snabbt rita en skiss som sedan tuschades. Det där är en mer djurisk och hotfull, slukande drake än den ursprungliga Corinna-draken, främst tror jag, för att käftarna är mer framträdande, och också för dess position, lutad framåt som för att sönderslita de olyckliga som kommer i dess väg.
Till dig Alex – jag hoppas den är läbbig nog.
Härnäst kommer bilder på tjejer med djur – ett helt batteri av de där är färdiga eller i sluttampen.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Vikariens irrfärder – bilderna börjar pressas fram 1”
Nästa del i serien – ”[…] bilderna pressas fram 3” →
Vikariens irrfärder – bilder börjar pressas fram 1 – Ängeltjej
OK, så vi skall rita ett och ett halvt dussin bilder till elever…men av vad?
Första anhalten var att de själva fick skriva ett brev där de beskrev vad de vill ha, så noggrant som möjligt. En del av de där breven är riktigt bra förresten, det blev en övning i sig som visade väldigt tydligt på språknivån…
Det var en del drakar, väldigt mycket djur, några musik-kändisar, två som ville att jag skulle rita klasskamrater (så gulligt) och lite annat smått och gott. Vissa lade prylar på hög, andra var mer bestämda och distinkta.
Det är en intressant övning, inte minst för behovet att ta fram saker lite snabbt, och att bestämma sig för uppslag och sedan börja renteckna dem efter en kvick skissning utan att vela för mycket. Jag skojade med klassen att de skulle förhoppningsvis få de där bilderna före sin avslutning, helst denna vecka – men det kommer att bli tight, det står mer och mer klart.
Nåväl. Flera börjar i alla fall att anta färdig form. Först ut är en ”namn-teckning”.
Reproduktion av Nike, Louvren
Önskemålet till den teckningen inspirerades uppenbarligen av min stående lilla drive att prata och berätta för eleverna om deras namn och deras etymologier – det där alltid mycket populärt, och jag brukar ägna minst en lektion åt det. Det går att väva in obegränsat med kopplingar och utvikningar kring historia, mytologi, språk och geografi till det samtalet – och går alltid att illustrera som synes. Och det hjälper för att snabbt lära sig vad de heter, alltid ett plus.
Ett första utkast kom direkt på plats i klassrummet efter lektionen och tuschningen flöt på utan problem, faktiskt lite bättre än väntat. Motivet ängel är ju knappast främmande och har en klassisk, för att inte säga lätt klassisistisk historia. Ända sedan tidigmodern tid har kvinnliga änglar tenderat att likna Nike, den grekiska segergudinnan (se bild av reproduktion som står på Louvren), och min snabbt tillkomna teckning är inget undantag. Men faktiskt lyckades jag spontant snubbla någorlunda rätt, och istället för långa grekiska kläder ge henne tidstrogna bruksplagg från palestina från runt 800-talet FKr – en knälång tunika och lång virad mantel.
Nåja, hoppas den tilltänkta mottagarinnan gillar den, och vidare i högen…
←Se första posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Nu har man tagit sig vatten över huvudet...”
Se Nästa post i Vikariens Irrfärder ”Bilder börjar Presas fram 2: Drakar”→
Tummen ner för Bamse som migrationsverkets gatbjörn
För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…
Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).
Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:
- http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bamse-pa-myndigheters-sida-mot-de-svaga_6175223.svd
- http://www.expressen.se/nyheter/1.2440553/nu-stormar-det-om-bamse-igen
- http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/bamse-ger-sig-in-i-asylpolitiken
- http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/05/bamse-och-migrationsverket
- http://hd.se/kultur/2011/05/18/varldens-dummaste-bjorn/
- http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3181211.ece
- http://ekuriren.se/ledareasikter/ledare/1.1056660-inte-som-i-bamses-varld
Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.
Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.
Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.
”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”
”mmm”
”Vet ni vad migrationsverket är för något?”
”Jo”
(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).
”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”
Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.
Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.
Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare ett slags…ett slags…lur.
(”Lur?” från luras, antar jag)
Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).
Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.
2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.
Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:
”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”
Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):
——————————————————-
Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut. – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse
Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1
Vikariens irrfärder – Nu har man tagit sig vatten över huvudet…
Ibland jobbar jag som lärarvikarie, och elever i speciellt åldern 9-12-årsåldern brukar efter ett tag snappa att man gillar att rita (efter min framfart på whiteboardarna vore det konstigt annars…).
Gabriel för en lektion om namns betydelser, en av mina stående klassiker
Min lärarstil är tämligen hård mot de hårda. Men jag är också mycket sentimental, lägger ner hela min tid och har oerhört svårt att säga nej till eleverna när de ber om något. Jag har tidigare undervisat i den här skolan, efter att nu ha haft en 3:a i några dagar, började eleverna titta på mina block, och fråga runt, och det visade sig att jag minsann snabbritat saker till enskilda elever förut, i samband med en biologilektion om svensk fauna…(se exempelvis nedan)
Varg & Lodjur frihand
Det slank ur mig till några som bad om det att jag kunde rita saker till elever som förtjänade det…
Baaaaaad Idea!
Cirkusen var igång, och nu är helt System på plats, där eleverna har regler som de ska hålla sig till, och brev med önskemål har strömmat in och en ordning är satt och tjofaderittan lambo. 18 bilder ska de ha. Med allt från illrar till Eminem till sagoprinsessor och…och…puh.
Hur hamnar man i sådana soppor?
Trösten är att den här klassen, som tydligen uppfattas som lite ”svår” och stökig (jag brukar få just sådana av något konstig anledning) har varit, visst, lite struliga men ändå duktiga. De är för söta. På ett tufft och lite kaxigt sätt men ändå. Nu är de helt inställda på mycket läxor, räcka upp händer, be om hjälp och den som lär sig och/eller försöker mest är bäst. Den bästa människan, i mina ögon. Och förtjänar belöning.
Det skall vi inte ta ur dem. Det är bara att kavla upp ärmarna och ta fram blocket…
Indomitus.blog 