Månadsarkiv: juli 2010
Rekapitulation: Bilder till Kapitel 1
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane och Belägringen av Arbine
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Tal till Soldaterna – Sista Anfallet
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Sjöslaget och Beskjutningen av Arbine
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Claudio och Striden till Sjöss
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Den Helige Faderns Sändebud
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
Fiendens Skepp närmar sig i Natten
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Reträtten
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Storyboards: Landstigningen – eller ett medeltida dagen D?
Den sista av Storyboard-bilderna behandlar ett skeende som, genom ett lustigt sammanträffande, skildras snarlikt av den mediokra filmen ”Robin Hood” (2010), nämligen en avancerad marin landstigning på medeltiden.
Det är en maffig scen, men den drog sin inspiration direkt från landstigningen av Normandie 1944, det är tydligt. Och helt fel förstås – den sortens farkoster och landstigning som sålunda visas upp, små och flatbottnade med lucka fram, såg aldrig dagens ljus i verkligheten.
D-Day 1200 AD -Landstigningen vid Dover?
Men det fanns verkligen avancerad sjö/landkrigföring på medeltiden – framför allt bland medelhavets stora sjöfarande stadsstater. Och för den som vill lägga två strån i kors för lite faktaunderbyggnad finns ett lysande tillfälle i historien då den främsta sjöfararnationen av dem alla, Venedig, visade världen vad även en begränsad styrka kunde åstadkomma när de åtföljdes av en riktigt stark och genialt ledd flotta. Det var det fjärde korståget, som kom att skaka kristenheten i grunden: istället för att anfalla det heliga landet kom den nämligen att avledas mot kristenhetens främsta stad Konstantinopel, som plundrades år 1204 efter att ha motstått alla erövringsförsök sedan 300-talet. Detta inspirerade en scen i min berättelse, och låg till grund för min egen storyboard.
Det fjärde korståget är speciellt såtillvida att det finns flera vittnesbörd om händelserna. Vi har vittnen från båda sidor: dels bysantinarna, dels involverade korstågare som beskriver den västerländska expeditionsstyrkan. De medföljande Robert av Claret och Geoffrey de Villehardouin, som skrev var sin krönika om korståget, beskriver ett sorts speciella hästtransporterande galärer, omväxlande kallade dromoner, chelandier, tarider och ussiers som anpassats från befintliga bysantinska galärtyper och förde hästar som kunde sättas iland direkt av redan uppsuttna riddare genom portar i för och akter. De bekräftas av den grekiska sidan, där bland andra den grekiske krönikören Niketas Koniates berättar:
”Inom tre hela år byggdes ett hundra och tio hästfraktande dromoner och sextio långsskepp i Venedig, och mer än sjuttio rundskepp ihopbådades (en mycket större till omfånget än de övriga kallades Kosmos)”1
Modell av landningsfarkost anno 1204
Men hur kunde de se ut? Jag fick hjälp från oväntat håll: en samling småtokiga fans försökte sätta ihop en film vid namn Blackernae (efter kejsarnas palats i Konstantinopel) om det fjärde korståget, och byggde därför en modell av ett sådant skepp, en galär med dubbla årrader och riktigt djup köl (se till vänster). Enligt fackliteraturen kunde de ta upp till 30 fullt uppsuttna riddare, plus den beväpnade besättningen (som dubblerade som marinsoldater) på över 100 man. 2
1600-talsgalären "Reale"
För övriga skeppstyper drog jag från den research som gjorts för hela serien av marina storyboards. Dock tog jag chansen att ta med en galär som i flera år legat och spökat i min fantasi: den stiliga franska sentida galären reale, som finns som modell och länge varit min mentala bild av en krigsgalär, även om den inte byggdes förrän på 1600-talet. Anakronism? Nej, skeppstypen var redan då hopplöst föråldrad, och den byggdes mer som en slags ålderdomlig lustjakt för den franske ”solkungen” Louis XIV -ungefär som odrägliga rika idag som håller sig med segelbåtar. Om man tar ner skalan och blinget lite fungerar den som förlaga för en stor medeltida galär.
Italienska 1300-talslivare vid Markusplatsen
Primitiv Barbutehjälm
Jag ville förutom åsynen av den stora flottan som kommer in i natten ha med soldaterna som stormar in på stranden. En ymnig mängd foton i mitt eget bibliotek och på nätet hjälpte till att klä och beväpna krigarna, som jag försåg med en variation av tidens utrustning. Härtill är nutidens live-entusiaster till stor hjälp – se tex de glada italianska dito från just Venedig ovan. Männen till fots bar inte så tung rustning- mest brynjor och enklare hjälmar och läderhuvor. En fick dock en tidig form av s.k. barbute, en typisk italiensk hjälmtyp som senare allt mer kom att väljas även av riddare och ersatte de stora heltäckande hjälmarna -men inte förrän på 1400-talet.
- Italiensk tidig Bascinet 1300-tal
Gauntlet 1300-tal
De beridna krigarna har lite mer avancerad utrustning: jag har utrustat den främste av riddarna med en tidiga bascinethjälm med visir av s.k. klapphügel-typ, med ett gångjärn för att dra upp ansiktsmasken. På händerna har han s.k. gauntlets, ledade stridshandskar av stål (ajajaj att få en smocka av dem). Medan de stormar ut täcks de av armborstskyttar uppe på bryggan.
- Atreminarna Landstiger vid Arbine
Fotbollsarenor – utblick till det fjärran Arabien
(Ett senare inlägg på temat Qatar 2022 finns också på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/02/fifa-world-cup-2022-gar-till-qatar/)
Med anledning av en artikel på nätverket Yimby om arenorna i detta VM började jag fundera på svenska fotbollsarenor, samtidigt som jag i enlighet med den fastlagda gnäll-inte-bara-utan-kom-med-något-konstruktivt-policyn här tittade runt i världen efter lite påhittiga projekt för inspiration. Och det kom från oväntat håll, nämligen…Qatar.
Jag har i tidigare inlägg öst förakt över den nyrik-kamelförsäljare-attityd som vidlåder några av vår tids mer smaklösa byggen runt arabiska halvön. Men allt är naturligtvis inte mörker. Qatar har inkommit med en officiell begäran att få anordna fotbolls-VM 2022, som efter att först ha avfärdats gradvis fått allt mer respekt. Världen saknar inte stater med de tillräckliga resurserna, och Qatar är definitivt rikt nog och har hyst flera (iofs mindre) internationella evenemang. Men det finns många utstående frågor.
- Diskussioner på arkitektur- och stadsplaneringsfora kretsar kring huruvida projektionerna för Qatars och huvudstaden Dohas tillväxt verkligen är pålitliga – för idag är Qatar definitivt för litet för att hysa världens största idrottstävling.
- En annan sak är säkerheten. Landet drabbades 2005 av en sjävmordsbombning, men har i övrigt varit förskonat från attacker av jihadister. Säkerhetsfrågorna skulle dock troligen och ha högsta prioritet med tanke på landets läge, och man kan fråga sig om FIFA verkligen skulle se fram mot de drakoniska åtgärder som detta antagligen skulle föranleda.
- Sedan är det det där med statskicket… Qatar är troligtvis det mest ”liberala” av gulfstaterna. Det är ingen tillfällighet att landet hyser det av regionens övriga envåldshärskare avskydda frisinnade arabiska medieföretaget al-Jazeera, och landet har inte rapporerats för några svåra brott mot de mänskliga rättigheterna de senaste åren. Men det är trots allt en diktatur, där invånarnas deltagande i det politiska livet är klart begränsat och medborgerliga rättigheter tämligen kringskurna. Frågan är tex hur kvinnors deltagande i ett eventuellt VM skulle kunna te sig, och under vilka villkor som de nya anläggningarna skulle byggas: de många migrantarbetarnas och kvinnors situation har kritiserats av bl.a. Amnesty och Humans Rights watch.
Ovanstående ger vid handen att det finns legitima problem med att hysa ett VM i Qatar. Det har påpekats att det vore bättre om Qatar och Förenade Arabemiraten tillsammans skulle göra det. Och frågan om det vedervärdiga styrelseskicken i samtliga dessa stater borde få FIFA att tänka efter riktigt länge, om de inte vill upprepa det osmakliga exemplet med Argentina, där en mordisk militärdiktatur använde sig av evenemanget som ett sätt att klamra sig fast vid makten (tills de fick stryk av engelsmännen i det idiooootiska Falklandskriget).
Följande genomgång av stadionprojekten, inklusive länkarna till de i mitt tycke rätt corny animerade klippen som deras organisationskomitté tagit fram för några av arenorna, skall således inte tas som stöd för att Qatar skall få eller har förtjänat evenemanget på något sätt. Oavsett detta är det intressant att se hur man rent arkitektmässigt hade tänkt sig det hela. Alla de föreslagna arenorna är förstås inte arkitektoniska underverk, men flera är tillräckligt intressanta för att väcka nyfikenhet och ytterligare frågor.
Al-Khor-stadion, Qatar
Min personliga favorit är den av snäckans skepnad inspirerade Al-Khor-stadion, som förutom sin unika form har ett slags integrerade segeltak som kan justeras och därmed skydda de stackars spelarna och publiken från den stekande arabiska solen. Al-Khor skulle ha plats för 45 330 sittande åskådare.
Animerat klipp om Al-Khor-stadion.
Takkonstruktionen påminner lite om velarium, de utdragbara solskydden som fanns i det gamla Colosseum och som syns tydligt i Ridley Scotts Gladiator – alltid ett plus för en Rom -och historienörd…
Colosseum, läktare & Velarium
Al-Shamal-stadion, Qatar
stor arabisk dhow
En annan stadion med anknytning till havet, det merkantila Qatars livsnerv och traditionella källa till välstånd innan oljan, är den planerade al-Shamal-stadion. Dess inspiration är den arabiska dhow, skeppet med trekantiga segel som gav upphov till de ”latinriggade” skepp som tillät västerlänningar som Vasco da Gama att ”finna” sjövägen till indien 800 år efter de arabiska köpmännen (tillråga på allt hade han f.ö. lokala, troligen arabiska, lotsar ). Al-Shamal-stadion skulle ha plats för 45 120 åskådare.
Animerat klipp om Al-Shamal-stadion.
Tanim bin Hamad-Stadion, Qatar
Den sista planerade arenan med klar lokal touch, Tamim bin Hamad-stadion, är inte direkt knuten till VM-ansökan, men skulle högst troligt ingå i tävlingens arenasortiment.
Bayt sha'ar
Den är inspirerad av det klassiska arabiska beduintältet bayt sha’ar (min transkribering), och skulle ha plats för 65 000 åskådare. Det finns något inbjudande med en offentlig plats med formen av ett tält, även om en idrottsarena kanske inte är det som passar bäst för dess förverkligande. Min tanke går till det politiska uttrycket ”det stora tältet” för att avse en inkuderande samling, en sfär där alla är inbjudna, och som har rum för många åsikter och åskådningar. När demokratisering av de arabiska oljediktaturerna dryftas (där Qatar trots allt nått längre än de övriga) uttalas ibland idén att det traditionella arabiska majlis, rådslaget, skulle kunna ge en inhemsk grund för en mer folkförankrad styrelse. En majlis som verkligen representerade folket i Qatar skulle kunna hysas i en byggnad liknande den ovan: det skulle passa bättre än de närmast Las-Vegas-aktiga pastischer på klassiska palats som annars dominerar regionens maktboningar.
Al-Wakrah-stadion Qatar
Al-Wakrah-stadion. Ett nybyggt komplex med plats för 45 120 åskådare, skulle också inkludera en massa andra faciliteter som spa, köpcenter och annat. Detta är ett typiskt modernt arenabygge, som kombineras med andra faciliteter och en utbyggnad av den omgivande staden. Dess placering är också vid en stor planerad motorvägssträckning, och den påminner såtillvida något om den nya arenan i Solna.
Animerat klipp om Al-Wakrah-komplexet.
Al-Gharafah-stadion, Qatar
Den redan befintliga Al-Gharafa-stadion skall expanderas till 44 740 sittplatser, varav en del dock skall vara i moduler som sedan kan avlägsnas. Dess utsmyckning skall tydligen symbolisera färgerna från alla de länders flaggor vilka deltar i turneringen.
Animerat Klipp om Al-Gharafa-stadion.
Al-Rayyan-stadion Qatar
Ännu en existerande stadion, Al-Rayyan, skulle utökas från drygt 21 000 till 44 740 sittplatser, en expansion som sedan ska kunna monteras ner. Arenan är tänkt att förses med ett enormt elektroniskt membran som skulle projicera bilder på hela fasaden.
Animerat klipp om Al-Rayyan-stadion.
Säga vad man vill: Qatar är inte en blyg blomma direkt. Notera att allt det ovanstående är planerat att ske i ett land vars totala befolkning understiger Storstockholms och som har en (1) större stad, huvudorten Doha. Ambitiöst är ordet. Och till skillnad från de många meningslösa skrytbyggena runt gulfen är det här en satsning med en funktionell och offentlig udd – sportarenor är allmänna byggnader på ett sätt som jätteskyskrapor fyllda med kontor aldrig kan bli. Även om det förstås lider av en hel del oljedopad hybris är det ändå intressant att se vad som är möjligt att tänka. Från en Stockholmshorisont, där vi dagligen måste betrakta det enorma strul och tjafs som utvecklas varje gång man vill bygga något nytt, är det uppfriskande att se att ett helt annat förhållningssätt är möjligt. Och det väcker förstås den mer intressanta frågan: hur ser läget ut här? Hur ser förutsättningarna ut för Sverige att hysa ett evenemang av den skala som ett Fotbolls-VM innebär?
Denna post är inspirerad av -och skriven med benäget tillstånd från- arkitekten Bash Mohandis bloggpost (på engelska) på samma tema. Han, liksom jag, har fått flertalet bilder från den officiella webplatsen för Qatars VM-ansökan, varom mer finns på http://www.qatar2022bid.com/qatars-bid/stadiums.
Storyboards: Ett medeltida sjöslags kaos
Sjöslag är ett förbigånget motiv i avbildningar och iscensättningar från medeltiden. Detta till skillnad från slag till lands, där den karaktäristiska västerländska riddaranstormningen torde vara välbekant efter att ha satts upp i ett otal historiska filmer ¹ liksom i fantasyfilmer ². Även belägringar av medeltida slott är någorlunda väl skildrade ³. Men inte sjöslag. Mitt eget videtek innehåller noga talat endast ett bra exempel, från den utmärkta TV-serien ”Marco Polo”, som passande nog har ett slag mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua som står som förebild för mitt eget.
- ”Elisabeth – The Golden Age”
Den som vill se äldre sjöstrid kan dock vända sig till andra perioder – romarrikets viktiga sjöslag med galärer till sjöss har kittlat fantasin hos mången regissör: se tex Ben Hur, samt flera filmer och TV-serier på temat Julius Casesar och Cleopatra, där slaget vid Actium närmast är obligatoriskt att gestalta (se den klassiska filmen med Elisabeth Taylor i titelrollen, liksom den nyare TV-serien med samma namn). Den tidigmoderna epoken med kanonbåtar är mycket oftare gestaltad, med nyare exempel som Elisabeth: the Golden Age, Pirates of the Caribbean med flera med flera. Varför är det så här? Det finns förstås flera orsaker. En är avsaknaden av det skimmer av romantik som kan läggas över ett medeltida fältslag – sjöslag under denna epok var desperata och klaustrofobiska affärer. En annan är epokens brist på effektiv och visuellt anslående militär teknologi som kunde avgöra slag och skulle se snygg ut på vita duken eller på canvas. För att citera Barbara Tuchman, som skrivit ett av standardverken om den aktuella perioden:
Vid denna tid avgjordes inte sjöstrid av sjöstridskrafter utan av antalet soldater och bågskyttar ombord på fartygen […] Striden var ”våldsam” och ”hemsk” rapporterar Froissart. ”ty strider till havs är farligare och våldsammare än strider på land, ty på havet kan man inte vika eller fly”
(Ur ”En Fjärran Spegel – Det stormiga 1300-talet”)
En annan är förstås att medeltidens sjöslag inte upplevs som angelägna för en historiskt rätt underutbildad allmänhet (framför allt i USA). Hur många gånger har man fått se t.ex. det helt avgörande 2.a slaget vid Hakata-bukten (1281) som innebar att mongolerna inte kunde invadera Japan? Eller Sluys (1340) som kickade igång hundraårskriget mellan Frankrike och England och etablerade England som dominerande på havet? Eller Chioggia (1380) som på samma gång räddade Venedig och gjorde henne till dominerande sjömakt i medelhavet och det ottomanska rikets nemesis på haven de närmaste 200 åren?
Nåväl.
- Venetiansk krigsgalär
- Claudio di Mazzatti
Det här skulle bli en massbild, med skeppen i fokus. Dock ville jag förankra den med en karaktär ur berättelsen, och valde en av de deltagande befälhavarna, den återkommande signore Claudio di Mazzati. Han är en viktig kugge i framtida handling, och hans utseende och klädsel kunde tas från en 15 år gammal bild (se till höger). Claudio fick stå i förgrundeen och mana till strid mot ett ankommande brinnande fiendeskepp. I övrigt kunde omgivningarna fyllas av mer anonyma figurer, vars kläder och utrustning dock måste vara korrekta. Till skillnad från den tidigare bilden av skeppen ville jag göra denna bild samlad, i ett sammanhang och inte som ett plockepinn sammanfogad med datorns hjälp. Scenen värktes således fram direkt på papperet och åtföljdes av mycket suddande och svärande över det omständiga pilljobbet med de många kringrännande -och seglande figurerna. I sig är bilden dock enkel rent teknikmässigt, egentligen bara en skiss som snabbt tuschats med bläckpenna samt lite grå pensel för rökskyarna. En översikt, en behandlad arbetskiss snarare än en riktig teckning. Dess största förtjänst var alltid att vara ett stöd för skrivandet av den scenen, och att tydligt visa på alla de små detaljer som hör till.
Sjöslaget vid Arbine
Trots föresatsen att hålla mig till penna och papper blev jag när bilden var färdig ändå frestad att lägga till fler ytteligare detaljer, lite mer pilar, hål lite här och var…segel på avstånd osv. som lades in med hjälp av ritfilm och lager i Photoshop. Sålunda insjunken i modifierignsträcket testade jag också lite rendering i form av riktat inre och yttre ljus för att få en bättre effekt på röken… Det hela började slippa mig ur händerna. Problemet med photoshop är att det inte finns en ände på allt man kan göra, samtidigt som man helst bör ha utformat bilden för rendering redan från början. Bilden blir konstigt och osammanhängande annars, när vissa objekt får skuggor och ljus medan andra inte (se nedan). Så jag begränsade mig till några få tillägg men lät det hela i övrigt vara.
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
- Kingdom of Heaven, Braveheart, Henry V, Arn Tempelriddaren, El Cid, bara för att ta några exempel från västerlandet.
- Return of the King, The Two Towers, First Knight, Excalibur osv.
- Se tex. Robin Hood (2010) Jeanne d’Arc, Timeline, samt ovan nämnda Kingdom of Heaven, El Cid, The Two Towers osv.
Storyboards: Jeremy Irons i romerskt tält?
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Ganesha Returns – in clear-line
Den första bilden som lades upp på min blogg var en soffatillkommen teckning av den älsklige Ganesha, festens och glädjens gud, trind och fyrarmad festprisse som kan muntra upp till och med sin glåmige styvfader Shiva, förstörelsens herre. Nu är han tillbaka, i ny dräkt, skrudad i clear-line för maximal barntillfredställelse!
- Skiss Ganesha
Som ett led i ett projekt att rita söta elefantvisioner till den oförlikneliga Alma drogs denne gladlynte filur åter fram, dansant och lättfotad, för att förhoppningsvis lysa på henne, och alla oss andra som inte kan undgå att falla för en liten snabelförsedd tjockis, med sin glädjespridning. Det började i gammal god stil: på en soffa hos min syster växte en blyertskiss förvånansvärt lätt fram, direkt ur huvudet och med lite suddande och ingen research -han kommer lätt, den lille gynnaren, eller så är det något med honom som tilltalar mig. Notera de disneyinspirerade trefingrade händerna (+tumme). Jag ändrade också helt spontant på hans fötter för att göra honom mer… ”elefantig”. Som förut sitter mycket av karaktären i ögonen – i enlighet med hinduisk tradition har Ganesha stora och markerade ögon som ger ansiktet ett generöst uttryck och också, i den bästa bemärkelsen, en lätt androgyn känsla. Hinduiska gudomar har ofta denna känsla av att bära på de två könens kraft, och även i en såpass stiliserad bild som denna kan man försöka projicera det där.
Ganesha Tuschad i Clear-line
Skissen pekade hän mot en renodlad clear-line-bild enligt vad som tidigare diskuterats – en bild i serietidningsstil med få inre linjer och detaljer, där totalintrycket blir dominerande. Den visade sig bli lätt att tuscha, och med en medeltjock pensel kom konturerna och de till antalet begränsade detaljerna snabbt på plats. Jag behöll lite mer fin detalj bara i kronan och blomsterkransen. Uttrycket blev bra, Ganesha framstår som gjord för den här tekniken – det måste bero på att figuren i sig, med sina fyra armar, anslående huvud och den dansanta position jag föredrar, är tillräckligt intressant och distinkt för att behålla sin lyster även utan detaljerade och realistiska inslag. I själva verket tycker jag nästan att hans personlighet och roliga utstrålning vinner på denna avskalade form.
Den där bilden ber om att färgläggas. Fram således, med Photoshops penselfunktioner! Ganesha avbildas ibland hudfärgad, ibland vit. I linje med att framhäva hans ”elefant-skap” (knasigt adjektiv – alt. elefantism? elefanteri?) bestämde jag mig för en sedvanlig elefantgrå, med starka färger i detaljer som höftskynke och juveler. Jag stannade inte för de enkla färgerna utan efter kort experimenterande lades en lätt rendering på, i form av gradient-verktyget och ljuseffekter. Resultatet, som kan skådas nedan, blev inte dumt alls, och ger mig förtroende att improviserade bilder i clear-line kan bli vettiga slutprodukter. All hail the inspiring Alma and lord Ganesha!
Ganesha Clear-line Färglagd
För en jämförelse med den första bilden av Ganesha, utför i en mer realistisk cross-hatch-teknik se här.
Storyboards: Inför landstigningen
Sjöslaget vid den belägrade staden Arbine mellan två sjöfarande stadsstater har rasat hela dagen. På natten, när de hårda stormbyar som svepte bukten bedarrat, seglar den segrande flottan mot belägrarnas huvudläger för att påbörja en överraskande attack…
Se där temat för denna storyboard. Den här krävde en hel del research – jag vet inte mycket om båtar, även om medeltida skeppstyper är mig mer bekanta än den nutida floran av skorvar. Efter några nätters surfande och ett par bokinköp tonade några vettiga idéer fram, men ändå tog bilden flera veckor och mycket inlärande skissarbete för att färdigställa.
Medeltida Skeppstyper
De viktigaste skeppstyperna för större medeltida skepp var båtar av s.k. kogg-typ, ibland kallade rundskepp (pga den rundade kölen), samt galärer. En galärs främsta framdrivningsmekanism var en eller flera rader av åror, vilket befriade kaptenerna från beroende av väder och vind. Mot 1200-talet utrustades de regelmässigt med segel också trots de pga sin konstruktion inte var goda seglare, och segelberoende även på andra sätt var en svaghet för båtar med militära syften. De medeltida maritima republikerna i Italien – Genua, Venedig, Pisa, Amalfi m.fl. använde sig framför allt av galärer för rena krigsskepp eller skepp med vad som numera kallas dual use – dvs skepp som förvisso fraktade last men också hade militär kapacitet. Galärer har dock dålig lastkapacitet, eftersom mycket av utrymmet tas upp av rorsmännen. Sålunda brukades för handelsbruk ofta rundskepp, som var rena segelfartyg. I krig togs dock regelmässigt större handelsskepp i anspråk för stridigheterna. Av denna anledning var många rundskepp försedda med höga för- och akterkastell från vilka båg- och armborstskyttar kunde svepa fiendefartygs däck.
Koggar som fightas
En av svårigheterna med många av de illustrationer som finns i urkunder är den medeltida icke-realistiska avbildande stilen. Den ger ingen känsla för volym eller skala. Genom att studera målningar av senare liknande skepp och de få teckningar av medeltida skepp jag kunde hitta växte dock insikterna fram. Speciellt en illustration (se här bredvid) gav också en pekare på skalan. Skamlöst ritade jag av och om den till min egen bild, och började på resterande element i en blyertskiss som sedan tuschades över med kross-hatch-teknik.
Jag lät en av skeppen vara en kogg lik den som på bilden ovan, ehuru något ombyggd och ur en annan vinkel, med brandskadade segel och akterkastell för att ge eko av det föregående slaget. Den andra båten i förgrunden fick bli en galär, hårt kämpande mot vind och vågor. Ett antal mindre roddbåtar och landstigningsfarkoster fick illustrera den aktivitet som föregår den nattliga landstigningen. Miljön tecknades med samma teknik som båtarna, fast med lite bredare tuschpenna och pensel. De spridda delarna kom att bilda ett slags collage – på slutet fanns över ett dussin element inklusive bakgrund, vågor, små och större båtar att sätta ihop. Med photoshops hjälp kunde bilden monteras och renderas för att ge rätt nattlig belysning, visa på ljusen i det avlägsna lägret, och andra effekter. Slutresultatet kan ses nedan.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Jag hade ett antal låtar som ringde i huvudet vid arbetet med denna bild, men den kanske mest talande var nog: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats från ”Pirates of the Caribbean – At Worlds End”.
Och det var fest och gamman i dagarna sju…
Eller: ”För övrigt anser jag att Versailles bör förstöras”
Såsom av en händelse genomled jag hysterin kring prinsessbröllopet djupt inbegripen i egna bröllopsbestyr av ett särskilt slag… ett bröllopsporträtt. Och nej, inte av nån ätstörd aristokrat och en gymägare utan av mer förtjänstfulla personer.
Björn & Jennys Bröllopsfotografi
När vännen Björn och hans ljuvliga brud Jenny förmäldes för läänge, lääänge sedan (hehe) skickade de ett fint kort i klassisk stil som sedan dess haft och behållit en hedersplats hos mig. Ett minne av en fin dag, av storartad glädje och lycka och att fantasin att brudgum och brud kan vara på sitt ypperligaste denna symboliska dag faktiskt kan slå in.
Men. Nu är vissa av oss så funtade att vi icke kan låta bli att skämma det fullkomliga utan ständigt, som Stephen King säger, funderar på ”Vore det inte kul om…?”.
Det började som ett skämt, tänk om man kunde tänka sig bröllopstablån i en helt annan miljö, säg i ett tibetanskt lamakloster med de unga tu i region- och tidstypiska kläder? Knasigt men kul… och jag började till och med skissa på ett vindpinat Himalaya och knäppa kostymer kompletta med rustningar och prinsessan Amidala-liknande håruppsättningar, som här skall förbigås utan vidare kommentar…
Jag skojade om det där en dag och fick höra att ”andra hälften på 1700-talet skulle vara ett bättre val”.
Marie Antoinette i blå klänning 1783
Jaså…hmmm… ja klädmässigt mycket anslående, med möjlighet till extravagans i både accessoarer, frisyrer och annat. Dessutom helt nytt för mig. Idén växte och blev oemotståndlig, speciellt efter att jag läst en bok om Madame de Pompadour. Och så, en dag, begynte ett mer seriöst skissarbete .
Det svåra var förstås porträtten – här har medgetts förut att det inte är min starka sida. Men med lite svett och nervdarr fick jag fram en OK likhet på en första skiss av bildens mö. Sedan kom arbetet med design av en sen 1700-talsklänning, frisyr och accessoarer. Jag bestämde mig för franskt post-1770-tal á la Marie Antoinette, och kunde efter lite research från filmer och böcker få fram en tidstypisk men ändå unik look.
Jenny i Fransk sen 1700-talsklänning
Håret var extra kul, med utmaningen att få den höga perukfrisyren tidstroget imposant utan att huvudet såg ut som en jättelik hårpuff.
Klänning, profilporträtt och frisyr hade alla skissats i samma teknik, blyerts och kolkrita, och kunde monteras till en sammansatt bild. Fram trädde en förvånansvärt hyfsat porträtt. Stärkt av reaktionerna och input som följde på en liten remissrunda kunde jag börja grunna på bildens vidare element.
Livgardet, samtida teckning Krigsarkivet
Näste man till rakning var just det, mannen. Här började Marie Antoinettes historia, som redan funnits i mitt bakhuvud och framstående förekommit i min research, surra lite högre. Marie hade en svensk älskare, den oförvägne Axel von Fersen. Vore det inte kul om…. man kunde klä Björn i uniform från perioden? Efter lite letande fastnade jag för Livgardets uniform Det passade också med tanke på att en Livgardist var en mer upphöjd soldat, och verkade i omedelbar anslutning till kungliga personager.
- Livgardets Unifrom 1779 för Björn
Det fanns bilder på lite olika varianter från olika år på nätet, men grunddragen var desamma. Uniformen av 1779 passade bäst för ändamålet, och med hög hatt, peruk med hårtofs och blekgula handskar trädde en översiktlig blyertskiss fram.
Sedan kom frågan om hopsättning och förberedelse för målning. Med photoshops hjälp fogade jag ihop skisserna när de nått samma grad av färdigställande. Jag bestämde mig för att använda mig en helt ny teknik för målning, inspirerad av en förebild, den nyligen avlidne mästaren på historiska illustrationer Angus McBride. Han gjorde den underliggande skissen på duken i brun s.k. sepia-ton, och målade sedan över den med ganska tunna färger som låter det underliggande framträda som skuggor och konturer som på ett påtagligt sätt smälter ihop med de ovanliggande färglagren.
Björn & Jenny skiss Sepia
En viktig detalj fattades nu – bakgrunden. Bildens tema hade vid det här laget fått ett helt eget liv, och valet var ganska självskrivet: slottet Versailles. Svårigheten låg främst i att hitta ett bra perspektiv, lagom långt borta för att slippa måla varenda krusidull men ändå tydlig nog att kännas igen. Efter lite letande i arkiv och nät gjorde jag en kolskiss som jag trodde skulle fungera, med en av flyglarnas hörn och en liten fontän som de två kunde tänkas sitta vid kanten på.
Blyertskiss av Versailles
Den där skissen fick genomgå samma behandling till sepia (kan photoshop tackas nog?) och sedan var det bara målning som återstod. Jag gjorde först ett färgtest, efter att ha fått tips om färgval – blått på klänningen önskades. Det passade väl ihop med uniformens färger, och efter att ha sett resultatet av övermålningen av sepiaskissen satte jag igång. Den nya tekniken visade snart sina förtjänster – bilden blir mer än någonsin förut en målad tavla, där datorpenslar förvisso ersätter fysiska dito men där färger, vattenmängd och annat är identiska till sin effekt som en verklig förlaga, och smälter ihop på ett sätt som tvingar en att vara försiktig och tänka som om man använde verkliga material. Bilden avancerade dessutom mycket mer jämt än den tillförne använda skaltekniken. Versailles målade fasad blev bra, åtminstone med tanke på att det var ännu en av dessa första gånger som ett sådant motiv användes.
Björn & Jenny i Versailles
Som vanligt kunde komplikationer inte riktigt undvikas: bilden tycktes närapå vara färdig och funderingar började på renderingar (ljus- och eftereffekter) när det slog mig – utifrån den ljussättning jag valt skulle fontänens vatten reflektera fasaden. Aaaargh – under några dagar ansågs det att Versailles för Övrigt bör Förstöras, men det hela blev trots allt ett lyft, och genom omsorgsfullt val av färg och droppande penslar blev det faktiskt inte illa alls. En annan sak som inte helt kunde skylas av min nybörjarteknik var att skisserna för porträtten inte riktigt överensstämmer: Björns porträttskiss tar sikte på skuggorna i ansiktet medan Jennys trycker på dess linjer. Efter påmålning blev de där skillnaderna påtagliga, men då var det för sent att göra om, och deadline (midsommarafton) närmade sig med stormsteg.
En sista komplikation blev tryckning och inramning som drabbades av det mest osannolika strul i precis sista sekunden, men efter vredesutbrott och gisslantagningar i en atelje kunde bilden ovan till slut produceras och levereras, med, verkar det som, ett gott mottagande. Må den skina på sina protagonister med alla välgångsönskningar som tänkas kan.
Indomitus.blog 