Kategoriarkiv: För Vänner & Familj /For Friends & Family
Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.
En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.
Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…
Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Fairy the Horse
Sent omsider – hur arbetet med Lindas lilla Pålle hittade ner till min andra djurbild (dittills) utförd med polychromos-färgpennor.
Sedan flera år har jag funderat på att teckna/måla en bild av min fina kusin Lindas häst Fairy. Som en del av försöket att lära sig använda färgpennor bestämde jag mig efter den relativa framgången med Almas sötiskanin Pixie (se föregående inlägg här) för att skrida till verket.
Efter att ha markerat konturer i lätt blyerts gjordes själva skissen i Walnut Brown. Till skillnad från skisser i vanlig blyerts eller andra svartvita grafitmedia, handlar det när man ska jobba med färgpennor om att det är ja, själva färgerna som ska ge detaljerna.
För någon som regelmässigt tenderar att dra iväg och börja fylla i fler och fler detaljer och skuggning blev det här en övning i att vara extremt återhållsam.
I nästa steg gjorde jag precis som i min första bild ett avsteg från färgpennorna och lade på ett lager med akvarellfärg för att etablera den underliggande basfärgen. I det här fallet ljus orange för de mörkare partierna och ljus gul för övriga.
Med den här tekniken får man snabbt ett mer heltäckande lager som både ger nyans och bildar kontrast mot de mörkare nyanserna i pälsen som man lägger ovanpå.
Efter att ha lagt på täckmassa runt Fairys konturer lades även bakgrundens akvarellbas på. I den här bilden ska bakgrunden bara vara just…bakgrund, och medvetet mindre noggrant och realistiskt utförd.
Efter att ha avlägsnat täckmassan var det dags att börja teckna på riktigt, med start i de mörkare partierna.
Här har de första lagren av mörka och ljusa nyanser tecknats in. Med tillgång till bara 10 basfärger användes förutom Walnut Brown i princip bara svart, vitt, Cadmium Yellow, Light Ochra och Burnt Ochra.
En sak framgick tydligt vid det här laget – papperet skulle bli ett problem. Det var helt enkelt för tunt för de tekniker jag använde (bara 100 gram/kvm), och veckade sig betänkligt av akvarellfärgerna. Det började också snabbt gå sönder i de områden där jag behövt lägga på flest lager färg.
Arbetet fortlöpte dock, med lager på lager på lager… lite utsmetning med blenderpenna och sedan ett lager till… De mattare och också mer upplysta områdena började så småningom framträda.
Jag provade också med att lägga på förtunningsmedel för att ytterligare mjuka upp färgövergångarna. Lite detaljer till bakgrunden började också läggas in, för att göra kontrasten med Fairy mjukare.
Så fortlöpte det hela. I princip kunde man hållit på hur länge som helst, om inte papperet satt tämligen definitivt stopp eftersom det inte kunde absorbera mer färg längre. Och efter det sista momentet, där jag använde skalpellen med darriga fingrar för att framhäva vissa riktigt ljusa linjer, höll teckningen bokstavligen på att falla sönder på ett antal ställen. Jag fick reparera det hela genom att smälta ner lite pappersmassa och lägga på som ett slags klister på de ställen som var mest drabbade.
Så blev det hela till slut – min andra teckning med färgpennor.
För dig, Linda.
Pixie – för Alma
I augusti gjordes den första teckningen/målningen med färgpennor till slut, av den söta Pixie för att fira Alma på hennes födelsedag,
Den här målningen tillkom ursprungligen då den stackars Pixie avled 2018. Då var tanken att göra en slags akvarellmålning på en blyertskiss. Skissen tillkom, och jag började reka efter hur man bäst skulle kunna måla på den utan att grafiten smetades ut för mycket.
Men sedan blev det som ofta förr, stopp. Jag visste inget säkert och bra sätt att inte förstöra bilden om jag började måla direkt på den, och jag började dessutom tvivla på valet av teknik, speciellt för att få fram intrycket av den mjuka och fina pälsen. Andra saker kom i förgrunden, och skissen blev liggande.
Under sommaren 2020, då jag jobbade på några beställningsverk, bestämde jag mig: inför Almas födelsedag i Augusti skulle Pixiebilden bli den första riktiga teckningen med det för mig nya mediet Polychromos-pennor, dvs blyertslikande pennor med färgpigment. De skulle enligt sakkunniga, vara mycket bra för just min stöttesten – pälsen. Blyertskissen lades åt sidan och jag började om från början.
För Alma är endast det bästa nog. Nya pennor, det bästa papper mina pengar kunde köpa, och all kunskap som jag kunde tillgodogöra mig. Tack och lov för Youtube – när man är helt grön är det tacksamt med alla tips man kan få. Från Kirsty Partridge, en konstnär som jag började följa för ändamålet, kom idén att lägga en lätt undermålning i akvarell för att underlätta färg -och tonskiftningar innan man började med de små små penndragningarna. Sakta, lager för lager, växte pälsen fram. Jag prövade att mjuka upp papper och färg med lösningsmedel, ännu en av Kirsty’s tips, och det funkade trots darrhänthet som skulle genera en parkinsonpatient. Nya lager, nya lager. Fixativ, och ännu fler lager. Skalpell, för att lägga på enstaka ljusa hårstrån genom att skrapa bort några mikrometer färg på ytan. En lätt akvarellmålad bakgrund – och så var det färdigdags.
För Dig Alma
Ett Emblem för Alma
Sent omsider blev jag nyligen klar med en vapensköld eller emblem till den lovvärdiga och oförlikneliga Alma.
Redan i samband med att lillebror Julian och jag spånade tillsammans för en vapensköld åt honom (sedermera färdigställd och presenterad i inlägget ”En Vapensköld för Julian”) gjorde Alma oss sällskap runt vattenfärgerna och kom med input för sitt eget märke.
Vi kladdade redan då fram ett slags första utkast som innehöll några av hennes idéer. Grunddesignen, med ett ”A” i mitten av ett hjärta var hennes. En kul detalj, helt och hållet hennes påfund, var idén med ett leopardmönster som bärande inslag. Från det slöt vi oss också till färgskalan – varma toner gående från gult över till rött.
Senare kom hon också med ändringar, som att själva hjärtat skulle ha leopardmönstret.
Som en liten avstickare kan påpekas att Hjärtat som en design för Alma är något som förekommit tidigare: det är en av de bärande symbolerna i ”Hjärtespjutet”, den bok jag skapade åt Alma. Där är hjärtat dels en central komponent i vapenskölden för prinsessan Julias hem, kungariket Nordenlandet, och kanske än viktigare, är hjärtat är karaktäristiskt för det magiska Hjärtespjutet självt.
Med sådan gedigen input från sin musa och tilltänkta ägare fick det fortsatta arbetet med design och utformning en speciell tyngd och angelägenhet. Men det medförde också vissa rent, ska vi säga ”tekniska” stötestenar jämfört med Julians vapensköld. Denna låg nära utformningen för traditionella vapensköldar ifråga om sådant som tinkturer och inneslutning av huvudelementen i en sköld. Men redan Almas val av mönster och grundformer gjorde en sådan lösning mindre tilltalande för hennes emblem.
Jag ville dessutom göra emblemet mer intrikat och förse den med ytterligare element – vilket än mer skulle föra den slutliga utformningen bort från reglerna för en historisk vapensköld. I slutändan blev önskan att hålla emblemet nära Almas egna önskemål och inspiration viktigare än heraldisk formalia.
Det tillägg till grunddesignen som jag fastnade för var att omge själva hjärtat i emblemet med ringlande, taggförsedda rosenbuskar.
Jag skissade fram dem och hjärtat som ena halvan av en design som senare skulle spegelvändas för att ge en likformig och symmetrisk helhet. A-bokstavens stil och utformning kom till på samma papper – den måste göras så att den utan att vara likformig skulle ha någon form av balans och passa i mitten av det hela hjärtat med sin rosinneslutning. Jag tog fram en grundläggande ros-template för mångfaldigande, och målade den liksom buskens grenar, blad och taggar med tuschpensel.
Därefter kopierades och spegelvändes stommen i rosrankorna, ”A”:et fixerades och rosorna lades till, utspridda över hela den vindlande massan av grenar, taggar och blad. Slutligen målade jag ett mönster liknande en leopards fläckar, bände och vred den lite för att anpassa den till hjärtats form, och lade den bakom ”A”:et. Det sammansatta resultatet kan ses nedan.
Det såg lovande ut, men det som slog mig var om inte ros-designen riskerade att göra helheten lite för plottrig – något som också påpekades av andra på det här stadiet. För att prova om det kunde bli så, gjorde jag ett slags test för färgläggningen, och lade på ett slags färgutkast på emblemet med hjälp av mangapennor.
Det där färgtestet förelades för Alma själv, och hon var positiv men fick också en del nya idéer vilka framgår av anteckningarna på utkastbladet. Som svar på det uppehöll jag mig därför vid en mängd varianter, av vilka flera inte var oävna. En av dem, det avskalade hjärtat med rosorna inritade i själva A:et, var till exempel en kul variant, och jag jobbade också med lite olika mer enhetliga färgskalor. Den och några andra exempel kan ses nedan.
I slutändan föredrog dock Alma själv det fullständiga emblemet. Allt som allt verkade det totala intrycket hålla måttet och vara tillräckligt tydligt och distinkt i sina skilda element, inte minst tack vare att Almas angivna färgskala som kontrasterade väl med det gröna för växtligheten. Med Almas anvisningar ifråga om A:et i bakhuvudet gjordes denna mer distinkt från bakgrunden med hjälp av ljusare kanter och färgövergångar åt det rosa hållet. Det slutliga resultatet blev som nedan.
Det var passande att Alma fick fatta beslut om design och färgval ända in i slutet. På samma sätt som Julians sköld var det här ett samarbete, där man fick hedern att vara en slags barnmorska för att föda fram något som är mer än vad jag själv hade kunnat åstadkomma. Almas emblem bär på många symboler som kan tolkas på olika sätt och sättas i samband med hennes enastående person. A för hennes namn, står också för begynnelsen, för det första och främsta i tillvaron; kärlek och hjärta i alla dess innebörder frambärs av hjärtat självt, och rosorna. Sistnämna har dock också med sig sina taggar, vittnesbörd om att Alma inte bara är en sötnos utan kan sticka till, med ord såväl som handling. Det mönster hon valde är likaledes inte bara vackert och elegant, men syftar också till något otämjt, och ofjättrat. Och så vidare.
Min hyllning är den hursomhelst, att den må bringa behag för dina ögon
För dig Alma.
⇐ Se också ”En Vapensköld för Julian”
Slutet på Början: Yakane Får Färg (Studier i Anatomi & Utseende)
”Too many endings, man, too many endings” lär Jack Nicholson ha sagt när han fick frågan om varför han missade sista halvtimmen (!) på ”Sagan om Konungens Återkomst”. Han trodde filmen i princip var slut när ringen förstördes. Då tyckte jag han var tokig, men jag börjar inse hans poäng på sätt och vis…
Det var för länge sedan dags att runda av min första publicerade rendezvous i anatomins gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse får en slags slutpunkt i den nionde delen av studier i Anatomi för design av Yakane, en figur för mina berättelser.
”Slutet” på denna studie i mänsklig anatomi för att rita en fiktiv figur hade kunnat förläggas redan när skisserna var klara och monterade, och vad som mer eller mindre en ”färdig” uppsättning teckningar låg för handen (se till vänster). Men neeeej jag var bara tvungen att rendera hela bilden och sedan försöka färglägga den på något sätt…
Frågan var bara hur. För saken är den att jag inte visste hur man skulle göra det på en nivå som låg i nivå med själva teckningarna. Flera försök att få fram Yakanes hudtoner och hur ljuset skulle verka på dem ändade i den digitala papperskorgen.
Yakane i Sepiatoner
Sedan kom andra projekt och omständigheter att uppta min tid – och Yakane fick bida. De där tidiga försöken var dock inte helt bortkastad tid. Det under arbetet med färgläggning som jag först prövade på draget med att omvandla en teckning till sepiafärger innan vidare färgläggning sker – en idé dragen från riktig målning med guache-färger (se till höger).
Någon gång 2015 kom jag slutligen att plocka fram Yakane-teckningen för att tillämpa en del av det jag lärt mig om färgläggning under mellantiden (precis såsom bilden ”Yakane & Nuray” skildrad i inlägget ”Ljus & Skugga med Strypar-Yakane”).
Basen för Yakanes hudtoner
Det här arbetssättet förutsätter en större mängd lager, och att man håller reda på deras påverkan sinsemellan. Med den sepiatonade teckningen som bas lades 5 lager för hudfärger i olika toner, liksom för håret, ovanpå varandra med överläggningsteknik. Som gradvisa filter lägger sig då färgerna som hinnor som kastar olika nyans på de underliggande lagren och som samverkar med varandra. Viktigast av allt, och det som jag framför allt var nyfiken på att tillämpa, är vad man lärt om effekten av ljus på de olika figurerna och hur tonerna förändrades och skapade en känsla av volym.
Ljus, mörker och ljusriktning för Yakane
Det här kan göras på många olika sätt: till höger kan de samlade ljus-och mörkerbehandlingarna ses som de framstår lagda ovanför färglagren utan den grundläggande teckningen.
Först lades flera lager skuggor med olika matthet, samt högdagrar på de underliggande färgerna. De olika figurerna har olika ljuskällor – på bilden indikeras dessa via pilarna, som underlättade för mig att måla belysta och skuggade partier på rätt sida och avstånd från ljuskällan. Men ljus ändrar inte bara färgen på de ytor de direkt lyser på. Den skapar också sådant som blänkande partier runt figurernas siluett på vissa sidor, och s.k. återkastat ljus, som syns som en ljus rand på områden som annars är i djup skugga men som mottar ljus som återkastats från närliggande former.
Vid sidan av de övergripande behandlingarna och målningen av ljus & mörker behandlades speciella partier, såsom Yakanes ögon, tatueringar, ärren mm, på för var och en anpassat sätt. Dessas färgläggning fick egna lager, i flera fall försedda med egna former av skugg- och kanteffekter för att visa av dessa bryter av från de omgivande hudpartierna. Alla tekniker var sådant som prövats tidigare i olika bilder – men här samlades de ihop och tillämpades systematiskt på collaget av olika figurer och poser.
Det sammanlagda resultatet kan skådas ovan. Som ett kvitto på att man lärt sig något får man vara nöjd – avsikten denna gång var inte att bryta ny mark utan att på ett målinriktat sätt använda sig av vilka tekniker och effekter som visat sig vara fruktbara tidigare och tillämpa dem. Volymen, intrycket av Yakanes stora och kraftfulla kroppshydda står fram väl, tycks det mig, och detaljer som de många ärren, brännskador, ådror mm återges såsom jag skulle ha föreställt mig dem.
Det här redovisade sättet att avverka en serie av studier kan verka omständligt, och slutresultatet inte motsvara alla de referenser och grubblerier som anförts under mina rapporter av vad som varit en rätt lång process. Men jag vet inte hur man annars borrar sig till kärnan av saker, och lär sig ett och annat på vägen. Genom denna har en solid grund lagts för de många storyboards och teckningar med Yakane som följde och ännu ligger på lut – de kommer lättare fram ur ritbordet nu, som om de visste till vilken slags mål de är på väg. Och flera utkast till utvikningar av teman som tagits upp som hastigast utvecklades vidare, inte minst i studier av andra figurers utseende, såsom Yakanes sidekick Jack, samt karaktärerna Kati och Corinna, med flera.
Ett särskilt tack går till vännen och Yakanekaraktärens skapare Björn för ett intressant studieobjekt som drivkraft.
De tidigare delarna i denna serie kan studeras i den sammanfattande tråden
”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”
Studier av andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
———————————————
←Föregående: ”Yakane, Början på Slutet 2”
PS. Raden ”slutet på början” igenkänns förstås av den kunnige som ett något bombastiskt men ändå för tillfället passande citat av Winston Churchill (1942):
”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”
En Vapensköld för Julian
En ung furste förtjänar förstås ett emblem för att göra sin närvaro och person känd – och den prins som är mig närmast, Julian, är numera inget undantag.
Häromåret satt jag, Julian & Alma och ritade under trevligt småpratande, och som samtalet utvecklade sig kom vi in på de vapensköldar som ända sedan medeltiden stått fram som tecken för furstar och riddare. Redan tidigare hade idén om att skapa egna vapensköldar för de två sötnosarna kommit på tal, men där och då tog vi tag i det.
Temat för Julians vapensköld, bestämdes det, skulle utgå från hans namn. Jag berättade för vår unge prins att Julian betyder”av/från Julius”. Julius (Iulius) i sin tur var ett romerskt ättenamn, vars etymology går tillbaka till Jove eller Jupiter, romarnas namn på gudarnas ledare vilken kom att likställas med grekernas Zeus. Julierna eller Gens Iulii, ”Juliernas Folk” ansågs vara komna från Jupiter – Jupiters söner m.a.o.
Julian är således kommen av Chefsguden själv!
Julians vapensköld – första gemensamt utkast
Upplyst om dessa förhållanden bestämde sig Julian, som minsann sett filmen Herkules och visste vad Zeus/Jupiter var för någon, sig för sitt vapenskölds blazon, eller beskrivna motiv. Det viktigaste sköldemärket skulle förstås vara blixten. Tre blixtar till och med. På blått. Med svarta moln över för att visa att de kom från himlen. Med vattenfärgerna till hands kom ett första utkast eller kladd till som vi båda verkade tycka hade poänger.
Tiden gick och annat upptog våra sinnen, men under Kulturdagarna 2016, då vi båda satt bland aktivitetstälten framför riksdagshuset och provade allsköns roliga saker, lyfte jag blicken och såg en skulptur av Sveriges vapensköld, flankerad med lejon. Efter påpekan till Julian själv bestämdes det att jag skulle göra klart skölden med två gyllene lejon.
Sagt och gjort. Med bläckpenna i hand fick Julians vapensköld form. Tre blixtar från moln på sköldens topp, med stegrande heraldiska lejon på ömse sidor. Ovanför skölden satte jag ett band för att sätta den unge furstens namn. Med designen klar återstod därefter färgläggning.
Jag utgick från Julians bestämda färgschema och kompletterade den bara med lätta ljusskiftningar och skuggningar för att framhäva färger och figurernas form, i övrigt återhållna för att inte bryta med vapensköldens grafiska utförande. Julians namn sattes i guld på banderollen ovan själva skölden.
Allt sammantaget hoppas jag att den färdiga designen gör Julians input rättvisa – det var extra roligt att så mycket av designen kom från honom själv. Vi har pratat om att sätta den där på en T-shirt för honom – och sålunda har jag sett till att skaffa två sådana i vår unge herres storlek, för att se hur det ter sig…
Intill dess: För Dig, Julian.
Hjältinnor, böcker och en Födelsedagshälsning till Felicia
Med anledning av den fina Felicias 12-årsdag visar vi en av illustrationerna i boken ”Hjärtespjutet”, där födelsedagsbarnets alter ego, den klipska Amanda kliver in…
Ursprunget till här bilden har förevisats tidigare på bloggen, som ett exempel på några tidiga försök att använda akvarellerna för färgläggning. Det är Amanda, prinsessan Julias kompis i min berättelse ”Hjärtespjutet” som efter mycket kluddande fick bli mitt första mer seriösa motiv, vilket var passande på sitt sätt eftersom Amandas inspirationskälla, den Fina Felicia, så ofta tidigare varit musa för vad jag försöker skapa.
Amanda akvarelltest
Redan då jag målade akvarellen fanns en idé i bakhuvudet om att Amanda som en figur som introducerar det här med att ta reda på och undersöka saker för den inte alltid så tålmodiga prinsessan Julia.
Amanda teckning+akvarell
Amanda målades sålunda med en bok i famnen, men inte för att bara läsa den själv, utan mer håller fram den, så att Julia också kan läsa.
Medan jag förenade målningen med dess föregående skiss slog det mig, att jag tidigare gjort ett utkast med Julia som passade ihop och som tillsammans med Amanda skulle kunna göra dem till de centrala figurerna i en större bild.
Sagt och gjort – med ritfilm fördes Julia-skissen över och färglades med akvarell, sedan monterades och sist slogs den ihop med Amanda-målningen för en parbild av två vetgiriga tjejer…
Sedan var det dags för bakgrunden – och den var ju nästan given. Var brukar man befinna sig när man står med en hel hög böcker o skriftrullar i famnen? Jo… i ett Bibliotek. Entré för Stora Läsesalen, Nordanrikets bibliotek där man kan hitta allt mellan himmel o jord…
Biblioteket Stora Läsesalen
Med linjal & penna för perspektiv, akvarellpensel för färgerna o massor med tålamod petades en målad bild fram med en i alla fall rudimentär känsla för djup, och en mångfald av böcker.
Därefter var det dags att förena den med de två hjältinnorna.
Sålunda var bildens alla element till sist förenade. Återstod att skapa rätt stämning. Med ljus och skuggor försökte jag mejsla fram en känsla för bildens djup, storleken på rummet och den lite halvskumma, inte helt upplysta miljön.
Ett grannlaga jobb, men jag är nöjd med resultatet. I ett stort rum full med böcker står de alltså, de två unga sökarna efter vad-det-nu-är som slagit till mot kungadömet och den äldre Amanda visar prinsessan Julia på något i skenet från den stora ljusstaken bakom dem. Meckigt värre att göra, men den lyckas med föresatsen att presentera Julias vän Amanda och hennes förtjänster, och sätta de två i en intressant och för handlingen viktig miljö, Stora Läsesalen.
Som alltid, med förhoppning att det är värdigt mina unga inspirationsdamer.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Ett Drakalfabet för Alma 2
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Slutet på början: Omslag till Almas Bok ”Hjärtespjutet”
Sista veckan i Augusti, precis i tid för den underbaras födelsedag, blev den äntligen klar för ett tryckt testexemplar. Den första boken tillägnad Alma, ”Hjärtespjutet” är färdig efter års meckande och ritande. Sist ut före avslut var, passande nog, omslaget.
Dagen D närmade sig med stormfart, kulmen på flera månader (föregått av års skissande och mer sporadiskt illustrerande) där varje natt ägnats åt färdigställandet av bokens text och illustrationer, när det till sist var dags att bestämma sig för bokens omslagsbild.
Det kan i sammanhanget vara värt att påtala att min syn på bokomslag, ja omslag för medier av alla de slag, även på skivor (ni vet, sådana som man brukade spela, på apparater), sneglar på film – och teateraffischens estetik. Jag ville således med omslagsillustrationen ge en slags komprimerad, visuell ide av bokens tema och handling, helst med en eller flera av de bärande karaktärerna.
Det här hade förstås ägnats en del tanke redan, och flera kandidater hade övervägts och förkastats. Den idé som jag alltmer kommit att fastna för var att framhäva det magiska (?) Hjärtespjutets centrala roll i första delen – spjutet som talar till Julia, och utmanar henne, men också hjälper henne att överkomma svårigheter, och också står fram som en symbol för hennes påtagna roll som den som skrider till handling.
Den här idén hade konkretiserats längs två utkastidéer. Den första vilade på två närbilder på bokens viktigaste protagonister, Prinsessan Julia och Draken Pelle, med spjutet mellan dem (se ovan).
Skiss Prinsessan & Hjärtespjutet halvvägs
Den andra utgick från en scen i boken, där Julia kliver fram till spjutet som verkar tala till, kalla på henne (ett senare moment i den scenen har förevisats i inlägget ”Hjärtespjutet talar till Prinsessan”). I den står spjutet i sitt städ bakgrunden och Julia ses bakifrån i fågelperspektiv på ett sätt som ska förmedla en riktning, ett viktigt skeende eller val med spjutet i fokus.
Så småningom kom jag fram till att de här två inte uteslöt varandra, utan snarare stärkte sig sinsemellan. Sålunda skissade jag upp bilden med scenen som grund, med sikte på att infoga ansiktena på Julia och Pelle, spjutets blad och dess text, som en slags överlagd ”spökbild” hängande över bakgrunden som framgår av skissen under processens gång (se ovan till höger).
Den färdiga teckningen, utförd i mjuk grafit på A3, blev som synes nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Jag lät medvetet bli att rita in spjutspetsen mellan de två ansiktena, helt enkelt för att den redan ritats och fått en passande form för en tidigare bild på Julia (se till vänster), ursprungligen övervägd som ett möjligt bokomslag men sedermera vald som den sista stora illustrationen i boken. För det syftet passade dock närbilden av spjutspetsen inte in – men den kom istället väl till pass för omslaget. Den lyftes således helt sonika över med sin text på gaeliska skrivet med grekiska bokstäver och alla sina färger och lades in mellan Julia och Pelle i en passande skala.
Den monterade bilden blev som framgår till höger.
Sålunda färdig i sina beståndsdelar var det dags för målning. Med tanke på den stundande deadline och tillgången till min scanner begränsades möjligheterna mellan olika former av målning i dator.
Här kom valet av metod att bli en ny stöttesten. Skulle jag välja min traditionella ”flera-lager-under-teckning”-teknik (se t.ex. Joel den Unge & Lung-draken)? Den kan bli snygg, men har en inbyggd tendens att producera starka färger under starka konturlinjer som drar bilderna åt det serietidnings-aktiga hållet. Alternativt kunde man jobba med samma metod som den ovan nämnda ”Hjärtespjutet talar till Julia” eller bilden ”En Prinsessa Rustad för Strid”, där många överlagda transparenta lager skapar mer gradvisa övergångar mellan färg och monokrom grundbild, med mjukare nyanser. Resultatet blir mer fotolikt, men kräver mer arbete för att inte bli blekt och lite livlöst.
Precis som vid tidigare vägval beslöt jag mig för att inte välja, utan tillämpa vad jag lärt mig av båda metoderna, med slagsida åt överläggningsmetoden. Ovan en grundmålning av olika gråa toner lades således överliggande färger. Utan att ha tänkt igenom det lade jag först på kulörer som utgick från de normalt belysta färgerna för figurerna (se till vänster). Men det slog mig att det inte var riktigt… rätt.
Kanske påverkad av det stämningsfokuserade draget hos vissa filmaffischer valde jag att lägga starkare pregnans för mitt sökta intryck av bilden redan vid färgläggningens tidiga fas. Den färgskala jag således valde att tillämpa, speciellt för de överliggande ansiktena i bakgrunden, var mörk, åt det nattligt blåtonade med konnotationer av mystik och kanske kuslighet (se nedan).
Med den grunden kom den avslutande fasens vägval, som framför allt centrerade kring behandlingen och påläggandet av skuggor och ljuseffekter, naturligt. I huvudsak handlade det om att öka fokus på det väsentliga i bilden och stryka under den sökta stämningen. Skuggor lades in i bildens utkant och krypande in mot mitten, samtidigt som flera lager av glödande ljus utgående från spjutet kastades ut och målades in som reflexer och belysta områden i bildens centrum. Det gav bilden ett dominerande ljus vars kalla, lätt fluorescerande sken ytterligare skall öka känslan av mystik, och antyda något utomvärldsligt, kanske magiskt eller heligt… något sådant.
Detta att ha en klar riktning och tydlig ambition för hur den färdiga bilden skulle komma att te sig gav utrymme för fler och fler element och detaljer, som också fortsatte även efter det första ivägsända testtrycket. Således lades sådant på som en kastad skugga bakom Julias skepnad, och en slags ådring som jag tagit fram för fjällen och ger draken ett mer reptilaktigt utseende.
Det sista elementet i bilden var att lägga på titel och författarnamn. Jag valde bort alltför tillkrånglade eller extravaganta fonter till förmån för det tydliga och läsbara, påbättrad med lite kringarbete runt kanter och en lätt struktur. Det färdiga (nåja, än så länge iaf) resultatet kan ses nedan.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Jag var nöjd med bilden: den fångar in det mesta som jag strävade efter, relaterar som önskat med bokens innehåll och är inte anskrämligt ful eller skränig, förhoppningsvis. Det var en passande avslutning, och tålde att presenteras för sin musa och mottagare, den oförlikneliga Alma.
Nedan kan processens delar ses i sammanfattning.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Det började med en Prinsessa, och ett Spjut
En liten tillbakablick på en tidigare publicerad bild av Prinsessan Julia inför färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet”.
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet Slutversion utan spjutblad
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet färg
I tidigare inläggen ”Renässansprinsessan och Hjärtespjutet” samt ”För den som är Värdig… får färg” redovisades arbetet med den här bilden av ett avgörande ögonblick sent i handlingen. Prinsessan är upprörd för att en orättvisa begåtts och ingen vill lyssna på henne. Hon tar upp det magiska spjutet, som verkar tala till henne och utmana henne att bestämma sig för att göra något.
Solstrålning Julia & Hjärtespjut
Som jag nämnde i sista inlägget var jag missnöjd med hur effekten av ljuset som faller in från de högra fönstren bakom tronstolarna (se ovan). Under året som gått har jag fått många tillfällen att öva på olika tekniker för ljusbehandling, och det kan . Min första lösning var att lägga på ett lager av ljusstrålar ritade i GIMP (se till höger). Det är en primitiv och tidsödande teknik, men den fungerar. Hela rummet ser ut att lysa i strålarnas sken.
Med hjälp av ljusinställningarna (”Hårt Ljus” i det här fallet) och ett noggrant fogande och suddande av ljusknippena med de underliggande lagren, samt påläggande av olika kontrasterande överläggningslager på de icke upplysta områdena kom det sökta intrycket fram. Julias konturer verkar nästan glöda i skenet från ljuset bakom henne, och kontrasten mellan hennes blekare och klänningens kallare kulörer värmda av ljusspelet passar det högtidliga ögonblicket. Det mer eller mindre färdiga resultatet syns nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Bilden ovan kunde betraktas som en färdig version av den ursprungliga idén, som ursprungligen kommit till som en kandidat till omslag för boken, vilket är varför närbilden av spjutets blad med dess glödande text lades in. Arbetet med sistnämnda utvecklade sig dock alltmer till ett slags ”bild-i-bilden” som fjärmade sig från den övriga kompositionen. Så småningom valdes bilden bort som omslag och blev till en av handlingens illustrationer, och då passade den infällda spjutspetsen inte in lika väl. Arbetet med dess yta, text och detaljer var dock inte förgäves – jag lyfte ut dem till det nya omslaget (se ett kommande inlägg). Den färdiga illustrationen, utan spjutbladet, kan ses högst upp i inlägget.
Jag har ett speciellt gillande för den här bilden – riktigt arbete och seriös design gick åt till den, grundteckningen blev fin och den har kommit att beskriva en bana som nästan står fram som en illustration av hela arbetet med Almas bok. Från en enkel grundidé, till en mer genomarbetad skiss, ifyllnad som gradvis blev mer avancerad men hejdades ett tag av kompetensbrist för att så småningom överkomma och slutligen bli modifierad och stå fram färdig – så har hela det här projektet artat sig.
Julia och Hjärtespjutet steg för steg.
För din skull, Alma.
*********************************************
← Se tidigare om denna bild i inlägget
”‘För den som är värdig, oförfärad och obetvingad…’ får färg”
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Illustration m akvarell nr 2 – Amanda, Julia & Draken
Arbetet går vidare med att pröva på akvarellmålning för illustrationer för berättelsen om Julia och draken, denna gång med ett litet mer avancerat motiv…
Hatkärleken till de rinniga akvarellfärgerna överlevde ett första försök att använda dem för något vettigt, och snart var det alltså dags att skruva upp svårigheterna något lite för arbetet med den fina Almas bok, sagan om prinsessan Julia och draken.
I den idé till bild som jag hade var dock huvudpersonen för en gångs skull inte Julia och hennes drakkompis, utan Julias tidigare omnämnda vän Amanda (Amanda var motiv för min första kombinationskladd akvarell+teckning – se inlägget Om att kladda sig fram…).
Amanda teckning+akvarell
Motivet för bilden är vad som sker när Julia börjar hänga mer med sin drake – att folk tar avstånd, och även hennes kompisar vill eller får inte umgås med henne mer. Det där leder till en mycket ledsam händelseutveckling senare. I alla fall såg jag således framför mig hur Amanda dras iväg, runt ett hörn av någon okänd men bestämd vuxen, medan hon kluvet tittar efter Julia som vänskapligt går med sin fjälliga nya kompis.
Så… en snabb skiss för de viktigaste linjerna, och sedan var det dags att darra på färgen…
Den här gången glömde jag inte att blöta ner papperet innan jag började, för att akvarellens rinniga, oskarpa kvalitet skulle få komma mer till sin rätt. Resultatet är svårt nervpåfrestande, för det är mycket svårare att styra var färgen hamnar – vilket ju delvis är meningen. Färgerna ”blöder”, går in i varandra på ett sätt som blir både mer kladdigt men också mer levande, och nya nyanser uppstår mellan de pålagda kombinationerna. Amandas klänning, ännu en studie i renässanskläder, vann dock defintivt på det, liksom stenläggningen bakom henne.
För just stenmuren bakom Amanda vågades dessutom ett första försök med s.k. svamp-målning (sponge technique), att dutta med en uppblött tvättsvamp innan färgen torkat, med sikte på att göra stenen lite mer, tja stenig, och inte bara en likgrå platt massa.
Det blev väl…OK, inte någon fantastisk prestation, men (intalar jag mig) precis som i den tidigare redovisade bilden Julia & Nadia kikar runt ett hörn var målet en färglagd teckning snarare än en renodlad målning.
Här gjordes därför på samma sätt som tidigare, och skissen som låg till underlag rentecknades i tusch. Därefter lades de här två samman efter inscanning. I bildprogrammet GIMP putsade jag sedan de mest uppenbara skavankerna, som området under tejpen som höll fast papperet på den underliggande kartongen och så vidare.
Liksom vid tidigare tillfällen behövde färgskalan rättas till. Det verkar som om akvarellbilder ofta blir matta och livlösa av själva inscanningen (jag vet ärligt talat inte riktigt varför – kan det vara för det skarpa, kalla ljuset och de halvtranparanta färgerna?), och man måste således bildbehandla för återställa bildens färger till vad som syns i det fysiska originalet.
Vid arbetet med färgläggningen passade jag också på att leka lite med tonarterna och de kalla respektive varma (eg. blåa respektive röda) nyanserna i olika delar av målningen. Resultatet kan ses nedan.
Amanda Julia & Draken akvarell, tusch & färgbehandling
Så hade man alltså fått ner ännu en målad illustration. Som tidsbesparande alternativ till att färglägga helt i dator behåller det en viss fördel, men framför allt är det helt enkelt roligare att göra det själv i större utsträckning. Processen behåller sin tjusning för mig, och redan innan jag var klar hade jag börjat på fler andra, mer eller mindre avancerade motiv för fler akvareller.
————————————————————–
Alla bilder om och med Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En tvekande första Storyboard m akvarell – Julia & Nadia kikar runt hörn
Tvekande i dubbel bemärkelse, dvs med darrande fingrar satt jag under April ner penseln för den första riktiga illustrationen för mer seriöst bruk målad i akvarell. Prinsessan Julia och hennes häst Nadia Smörblomma smyger sig inpå den omtalade ruskiga draken…
Här har tidigare redovisats hur en olycklig sjukdomsperiod trots allt kunnat nyttjas för att avancera lite i försöken att åstadkomma målning med akvarell.
Jag kommer aldrig att bli bra på det där, men målet är mer modest: att med egna händer hjälpligt kunna färglägga illustrationer till bokprojektet för Alma. Och från infektionsklinikens inre kom den första illustrationen som från början till slut var tänkt för och med mitt nygamla redskap.
Akvarell skiss av kikande häst & tjej…
Som första motiv ville jag ha en enkel och tydlig situation, där figurerna och deras uttryck plus en enkel förgrund utgör hela bilden. En scen valdes där prinsessan Julia och draken kikar runt en bergssida på spaning efter det omtalade monstret, eller vad det nu var, som Julia misstänkte hade knyckt kungarikets guld.
Ovanpå en enkel linjeskiss på mellantjockt (180g) akvarellpapper lades färgen ut. Min obefintliga teknik medger inte finlir som väl återgivna material, eller det här med ansiktsuttryck, alltid en känslig sak. Det är helt klart något man blir tvungen att jobba på och i någon mening lära sig göra på nytt. Men det var framför allt skiftningarna i Julias hudfärg, Nadias skinn och klippan i förgrunden som var viktigast att uppmärksamma för mig och mina tredskande penseltentakler.
Skiss Julia & Nadia kikar runt hörn tuschad
Det var hela tiden tanken att det här skulle vara en målad teckning, inte en ren målning. Parallellt med målningen togs således tag i själva teckningsdelen, och på ett separat papper tecknades blyertsskissens konturer med tuschpensel.
Därefter scannades tuschningen in och med bildredigeraren GIMPS hjälp fogades teckningen och målningen samman som olika lager.
Efterbearbetningen i dator medgav också en viss korrektion av problem som uppstått vid inscanningen: t.ex. förlorade akvarellen en del av sin lyster och blev för mörk och matt. Det här kunde åtgärdas med ett filter för optimering av just akvarellfärger. Resultatet när det hela kunde ansetts någorlunda färdigt, ses nedan.
Julia & Nadia kikar runt hörn – målning, tusch & behandlad
Det är ju inget konstverk direkt, men under förutsättningarna inte helt misslyckat. Själva blandningen av tekniker är fruktbar, och bidrar till att något lindra de många svagheterna i teknik hos färgläggningen: t.ex. stärkte det uttrycken i Julias och Nadias ansikten, så att de verkligen ser lite nervösa ut där de oroligt kikar runt. Samtidigt gillar jag mer och mer själva åsynen av den riktiga, egenhändigt pålagda färgen, kladdig som den är – dess organiska känsla, och detta att man själv, med egna händer tar tillbaka det viktiga elementet som ger bilderna liv.
Så… mera sådant lär det bli. Det kan rimligen bara bli bättre, och det ska det också – för Almas skull!
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
All vår början bliver svår… med Döden i akvarell
Under en olycklig senvinter med sjukdom i familjen avleddes tankarna genom att man vågade sig på akvareller. Första försöket inspirerades av en idé given mig av den fina Felicia: det är vår gamla vän Döden, iklädd en kvinnlig gestalt.
Arbetet med ett bokprojekt för den kära Alma har sporrat mig att en efter en ta mig an en mängd stilgrepp och tekniker som jag undvikit i alla år: allt för att förbättra mig och komma till ett sätt att färglägga och färdigställa hennes bok på ett sätt som är värdigt henne.
Akvarellfärger tillhör en av dessa tidigare tabun eftersom jag är darrhänt och min penselteknik och hantering av blöta förger ungefär är lika känslig som hanteringen av en lie. Tiden har dock kommit att greppa de trilskande stråna med sina rinniga kulörer och sadla dem i vår tjänst. Beväpnad med ett juste set från Winsor & Newton (12 halvkakor), plus några bra mårdhårspenslar, skreds det till verket.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Det är passande att jag för mitt första försök för en större bild i akvarell drog från en idé som en annan framstående musa till många av mina alster sedan flera år, den påhittiga Felicia, kommit på, och som berör Döden.
Jag hade tidigare avbildat Döden i en bild tillägnad vännen Johan (se inlägget ”Jag är Döden, och jag har länge vandrat vid din sida…”). Den gången var det på traditionellt, medeltidsinspirerat manér som en ridande lieman, det grinande skelettet i kåpa med sitt redskap lien i högsta hugg.
Felicias take på döden som hon delgav mig för ett par år sedan, var att dock att hon hade tänkt sig en Död där hälften var levande och tydligt identifierbar som en flicka eller ung kvinna. Den andra hälften var mer, tja död, och endast skelettet kvarstod på klassiskt liemannamanér.
(Eller skall man i detta fall säga… Liekvinna? Liefru? Liedam?)
Jaja. Jag tyckte i alla fall att det var en intressant idé, en variation som dessutom minde mig något om vissa representationer av gudinnan Hel i den nordiska mytologin, härskarinnan över den nedrigare delen av dödsriket, som i Æddan nämns som till hälften förvriden och liksom… förgjord på ena sidan. Den andra var en ung gudinnas – hon var ju guden Lokes dotter.
Jag gjorde en liten minneskladd som anteckning för Felicias fabulerande. Den låg sedan bidande bland mina många andra utkast och lösa idéer… till nu, då den togs fram och lades till grund för min akvarellutmaning.
Poängen med min självpåtagna uppgift var att jag faktiskt skulle börja tillämpa akvarellen så tidigt som möjligt. Utifrån mitt utkast gjorde jag därför en ytterst översiktlig skiss, där endast de mest grundläggande kant- och huvudlinjerna fick vara kvar – jag fick bita mig i handen för att inte fylla i några detaljer med blyerts. Istället markerade jag huvudlinjerna med vattenfasta bläckpigment och fortsatte därefter med akvarellpennor (tidigare nämnda i inlägg om bild till Julian) för att märka ut skuggor och olika skiftande partier. Grejen med dem är att de skulle komma att integreras i den målade bilden när de väl blöttes ner. Sedan var det dags att doppa penseln och börja måla. Resultatet kan ses nedan.
Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell
Efteråt pustade man ut, det skall erkännas. Det blev ju inte så illa, faktiskt, för första gången. Några partier, som delar av himlen och Dödens luggslitna mantel blev faktiskt nästan OK. Framför allt gick det oväntat snabbt, själva grejen med riktiga färger är att det tvingar en att ta beslut och bestämma sig för den ena eller andra detaljen eller färgen. Det sporrar ens beslutsamhet, låt vara att min förmåga ligger lååångt under min vision för den här bilden. Eller vilken annan som helst bild, för den delen.
En annan fördel med att själv ordna målningen-i-sig är, att förutom att det är tusan så mycket smidigare än att färglägga i bildbehandlingsprogram, så gör det att kan man använda sistnämnda till det som det faktiskt är till för: att behandla en mer färdig bild. Min lilla jungfruresa på akvarellens vatten förlöpte förvisso oväntat väl, men det hindrade inte att det fanns mycket man kunde förbättra. Som den blev ser den t.ex inte speciellt skrämmande ut -framför allt blev målningen för bleksiktig, den saknade den svärta och starka kontrast som vore mer passande för motivet.
Den halvlevande Döden enl. Felicia – Efterbehandlad
Sålunda körda jag i en dag bilden genom GIMPs olika filter, och passade för sakens skull på att lära mig en del även där, framför allt om användningen av s.k. lagermask för att få fram rätt toner för den blixtrande himlen respektive den mörka döden. Lagom diskret också – för jag ville att bildens handmålade kvalitet skulle bestå. Till slut landande jag på en rimlig punkt för efterbehandlingen av denna min första akvarelliska resa.
För dig Felicia – undrar just vad du säger om din lilla fantasi så här ett par år efteråt?
——————————————————————-
Se mer om gudinnan Hel i t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel_(gudinna) eller http://en.wikipedia.org/wiki/Hel_(being)
Se mer bilder av den utmärkte illustratören Giovanni Caselli i http://www.giovannicaselli.com/
Havsdinosaurie & försök m vattenfärgspennor – för Julian (1)
Varje år har sina utmaningar, och årets verkar bli att lära sig hantera något som jag hittills hållit ifrån mig, nämligen akvareller och liknande medier. Ett tillfälle dök upp för att utforma en bild särskilt för ändamålet – via en dinosaurie till den fine Julian.
Först var det motivet. Julian gillar sina dinosaurier, och som ofta sker slant tungan på morbror som lovade att rita en. Sagt och gjort, och jag fick låna en fin bok av Julian för inspiration. Utrustad med den fastnade jag för en av mina gamla favoriter: den havslevande Mosasaurus som härjade i världshaven för ca 70-65 miljoner är sedan. Med sina femton meters simmande läbbighet och käftar som kunde sluka en människa hel var det en havets motsvarighet till Tyrannosaurus. Det var ett riktigt coolt monster det där. 
Nu var jag litet tänd, men mina första utkast kändes…trista, och jag hade ingen riktig idé om hur jag skulle gå vidare. Såsom många gånger skett inspirerat av storasyster Alma, kände jag att därför att det åter var dags att man lyfter sig själv och gör något helt annorlunda, något man inte provat förr.
Entré… akvarellpennor! För ett litet tag sedan införskaffades ett set om tolv, med sikte på att prova lite handgriplig färgläggning. Akvarellpennor ser ut som färgade blyertspennor, men har ett helt annat sorts pigment, som löses upp och smetas ut vid kontakt med vatten. Teoretiskt sett skall man kunna göra lite snygga skiftningar med dem. Jag har hittills bara kladdat lite och fyllt i någon teckning för att få en känsla för hur mycket färg pennorna ger, men nu försökte jag mig för första gången på att skapa en bild från scratch med akvarellpennor som huvudredskap.
Julians Mosasaurus akvarellpennor före vatten
Total nybörjare som man är, bestämdes att först göra ett målat utkast, för att pröva om det alls var någon idé med de där pennorna, och få en känsla för hur de ser ut på papper. Ett block med små, grova akvarellpapper för att göra vykort inskaffade och sedan började man förfärdiga en grov skiss… I det grova papperet syns raster och linjer väldigt tydlig, men jag var nöjd med ställningen för mosasauren, den ser lite slingrig och simmande ut. Nästa steg var att applicera vatten på färgen. Med påtagligt darr på manschetten blötte man penseln…
Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten
Julians Mosasaurus akvarellpennor + tuschkant
Men se och häpna, det blev ju… inte helt katastrofalt. Färgerna flyter verkligen ut och blandas, och övergångarna passade särskilt bra för ett vattenlevande motiv. Lustigt – det var inte medvetet, men trots att den är ett riktigt monster till havsdjur så framstår den inte som så läskig, den ser snarare glad ut, och inte på ett elakt sätt… Det är ögonen tror jag, och att den inte ser så taggig och grov ut på ytan. Och det roliga är att det går snabbt, enormt mycket snabbare än mitt vanliga fumlande med färgläggning i dator. Så här bestämde jag mig för att den ska se ut, den tandglade mosasaurien för Julian. Sist provade jag också att göra lite efterarbete med vit vaxpenna för vissa högdagrar och återkastat ljus, samt tusch för konturen. Vaxkritan funkade bara så där, och för den fullskaliga bilden lutar det åt att man istället prövar att måla över med vitt, t.ex. med mer täckande gouachefärger.
Nu är det här bara ett utkast, en första skiss. Själva positionen kommer jag att behålla, men göra en mer fullständig teckning med riktiga skuggor och toner, vars konturer och huvuddrag får överföras på ett större akvarellpapper. Det finns också frågetecken om hur en mosasaurie egentligen såg ut, och frågan är om den inte liknade en krokodil och hade ett mer påtagligt fjälligt yttre, eller om den hade små fjäll som t.ex. en komodovaran. Oavsett vilket måste jag markera dess fjäll bättre än det väldigt släta skinn med fjäll som inte syns som utkastet ger intryck av. Detta allra första försök visar också att man förstås har tonvis att lära – för mig är det, förutom den nästan komiskt dåliga penselföringen, att få fjutt på hur laddad med vatten penseln måste vara. Förutom själva idén till bildens utformning var det förstås just färgerna, den akvarell-aktiga kvalitén som skulle prövas. Jag la märke till att är färgen väl smetats ut och torkat, sitter den rätt hårt – man kan inte utan vidare fortsätta att lägga på mer vatten. Några tutorials på nätet visar dock att det finns sätt att komma runt det där.
MEN för ett första försök måste jag säga mig vara lite nöjd. Akvarellpennor är ju en slags mellansteg mellan teckning och riktig akvarellmålning, och som just intro till vattniga medier fungerar de bra för en utpräglad tecknare som undertecknad. De passar utmärkt för en snabb färgläggning, och när man väl fått kläm på tekniken kan det säkert se acceptabelt ut. På det hela taget har det gett uppmuntran för att gå vidare, till en mer seriös teckning med påföljande målning av den vidunderliga mosasaurus, havsdjupens skräck.
För dig, Julian! 
Hjärtespjutet talar till prinsessan
Om en illustration som skall skildra ett avgörande ögonblick och måste överkomma förhinder i form av en sin skapares brist på kompetens…
”Är du den?” är de ord som det magiska spjutet säger när den först talar till prinsessan Julia, hjältinnan i berättelsen ”Hjärtespjutet”. Det är tidig gryning i det sovande slottet, och prinsessan har bestämt sig för att smyga ut och leta efter vad-det-nu-är som stulit kungarikets guld när hon hör en mystisk röst från tronsalen. Där står Hjärtespjutet nedstucket i sitt städ framför regenternas tronstolar, och när Julia går närmare och sträcker ut sin hand börjar bokstäverna på dess blad att glöda och rösten ljuder igen…
Miljön för detta viktiga ögonblick matchar dess betydelse – den höga tronsalen, med det svarta städet och tronstolarna som står rakt under de stora fönstren där gryningsljuset skiner in. Tidigt föreställde jag mig det hela sett ur ett lätt grodperspektiv, dvs strax underifrån, så att både det upphöjda tronområdet, rummets rymd och de stora fönstren kom med. Dessa element ramade in Julias kåpklädda figur när hon sträcker ut handen mot det magiska spjutet.
Hjärtespjutet Talar – mjuk blyertsteckning
Den första kladden blev så pass lyckad att den direkt kunde byggas ut till en teckning i mjuk blyerts. Det centrala, prinsessan själv och spjutet, kom lätt och naturligt, men sedan var det den valda vinkeln och bakgrunden med de stora fönstren med dess många spröjsar… Perspektiv är ett oumbärligt redskap för att levandegöra en sådan här scen, men själva meckandet med linjal och de många linjerna är något av det absolut mest trista som finns.
Istället för att göra teckningen genomskinlig och måla under den som blivit min vana, beslöt jag att åter arbeta med överlagring, en teknik främst brukad för att färglägga svartvita foton, tidigare prövad första gången i en annan bild med Julia (se ”En prinsessa rustad för strid”). Vid överlagring bildar de överlagda färgerna en slags transparant färghinna som följer den underliggande variationen av nyanser hos t.ex. gråskalan i ett svartvitt foto – man behöver därmed inte skapa om alla skiftningar i färgnyans igen från noll.
Schema för Överlagringsmålningens lager
Ovan kan man se en illustration av processen. Med utgångspunkt från den understa kvadranten till höger och löpande motsols framträder det bleka första överlagda målade lagret gradvis allt starkare och förstärks när först ett andra lager, med delvis andra nyanser som smälter ihop, läggs till. I övre kvadranten till vänster målades ett lager som främst syftade till att förstärka de skuggade partierna, och i den sista kvadranten längst ner till vänster det sista överlagda lagret, med ljusa färger för att markera de områden som ljus faller direkt på eller genom.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad
Resultatet av denna första målning kan ses till vänster. Notera att den överlagda färgen saknar eget färgdjup, utan har samma mättnad som bilden den överligger – dvs den är blek där bilden är blek, och syns inte alls på tomma ytor. Just det här motverkas dock delvis av att man lägger flera färgade transparenta lager ovanpå varandra. Även så, ger överlagring en karaktäristisk look med mjuka, lite eteriska kulörer. Som saken var, passade det för den belysning som jag tänkte mig för bilden.
Belysningen ja – det var det som blev problemet. Här har tidigare visats hur bildarbetet försökt sätta mer fokus på olika former av ljuseffekter (se t.ex. Alla Drabbningars Moder 7).
Hjärtespjutet Talar – bild av ljussättning
Det var dock något helt nytt för mig att från scratch skapa solljus som kommer in genom stora fönster in i ett förvisso rymligt, men ändå stängt, rum. Idén var också att ljuset skulle skapa en slags lyster kring själva prinsessans skepnad – och till råga på allt så lyser spjutet med sitt egna, inre ljus. Ovanpå det skall det helst framgå att det är gryningsljus, inte bara solljus allmänt, som kommer in ovanifrån. Under många eder och mixtrande med obefintlig koll på tekniken byggde jag upp en serie lager med olika former av ljusvalörer och strålar som sken in och ner, återkastas och skiner på lika material kors och tvärs (se ögonblicksbild ovan).
Det hela blev dock lite för mycket, och trots flera uppehåll måste man erkänna att det inte riktigt lyckades mig att få fram allt jag ville.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad & ljussatt
Visst, färgerna blev fina, och mycket av stämningen i scenen är där, men den där bilden har fortfarande mer potential, så mycket är klart. Men frustrerande nog kan jag i dagsläget inte göra mer med de färdigheter jag har.
Förhoppningsvis kommer nya insikter och idéer och bättre redskap göra det möjligt att bringa den till större klarhet, så att ljusspelet och allt den innehåller kan komma till sin rätt. Tills dess får det betraktas som en halvträff. Men ”I’ll be back” som terminatorn sade – för Almas och hennes boks skull,
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En stukad Prinsessa
En prinsessa med ont i foten får sina fiskar varma av sin paranta mamma
På snabb tur-och-retur från sjukhuset och i ett försök att rensa hjärnan, en liten post från illustrationerna till första boken om Prinsessan Julia och draken Pelle.
Bilden nedan är från en episod del 1, ”Hjärtespjutet”, där Prinsessan Julia, efter att ha fått sig en törn medan hon spelar fotboll, kvicknat till och vill stiga upp. Hennes mamma, drottningen Maral (varom mera i posten En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige) vill dock få ett ord med i laget, och grälar på sin oförsiktiga dotter som tror att hon kan spela fotboll all in med en drake…
Drottningen och Prinsessan Julia stukad fot
Förutom att visa på ett specifikt skeende var tanken att något fånga den ibland komplicerade mor-dotter-relationen. Prinsessan ska alltså framstå som ledsen, men ändå ursäktande sig och idén som ledde till att hon gjort sig illa. Maral å sin sida är synbart frustrerad på dottern, och släpper här tillfälligt på sin annars väldigt värdiga och samlade framtoning för en okaraktäristisk utskällning.
När väl scenen stod fram sökte jag fånga huvuddragen i vad som måste kallas min spontana, rätt serietidningsaktiga stil med tusch i korta linjer och vissa detaljer i figurerna framför en schablonartad fond. Relationen och också kontrasten mellan de två skall förhoppningsvis framgå och ges eftertryck av skillnaden i klädedräkt, där framför allt drottningens renässansklänning ger ökad pondus till hennes utspel, gör den mer, tja, drottning-lik. Bilden färglades i GIMP, och fick viss efterbehandling av skuggor och blänk.
Med tanke på hur snabbt det gick blev resultatet faktiskt inte så dumt. Uttrycken och gesterna kom nära det jag föreställt mig för inledningen av scenen. Den kan läggas till i raden av fruktbara försök tillkomna för den fina Almas skull, för vilken den är gjord.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En Prinsessa Rustad för Strid
Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.
Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.
Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.
Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning för min hjältinna.
Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”
Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.
Gotisk Rustning
Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.
Allt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.
Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.
Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.
Apropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.
Julia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.
Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).
Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland.
Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.
Och oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.
Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden
Som alltid, för Alma.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
——————————————————
För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)
Rapunzels dans
Om en teckning som fått utstå många hinder för att slutligen bli färdig i fjol: en dansande Rapunzel till Alma.
När Disneyfilmen ”Trassel” kom på DVD skaffades den snabbt till den fina Alma, och det fick man inte ångra. Den var ju väldigt bra den där, ännu en i raden av nya och sevärda Disneyfilmer under 2000-talet. En scen som gjorde intryck på mig var dansscenen med Rapunzel – se nedan.
Jag berättade för Alma att den påminde mig om en liknande scen i en av mina berättelser, när den mer stridbara men minst lika ljuvliga Kati dansar när de kommer till en stad… och som jag också skissat litet på.
”Kan inte du rita Rapunzel då också?” Kom det genast. Kan och måste, nu när du frågat, min kära. På vägen hem penslade jag ner en idékludd …
Jag ville undvika att titta på förlagor utan ritade från minne och lust, så det hela började med en mycket lös skiss där det böljande håret och dansens rörelser sattes på plats, innan jag började rita in skarpare konturer… Jag var dock osäker på om jag skulle färdigställa teckningen med tusch eller gå hela vägen med blyerts. Då är det bra att ha en referens till det allra tidigaste skisstadiet, så jag scannade in både kladden och den första konturskissen. Sistnämnda skulle senare komma till min räddning, som vi skall se.
Som saker fortskred satsade jag på fortsatt blyertsarbete, scannade in det, och började i det följande måla teckningen i datorn. Nu kunde förlagor tas in, för att få färgerna rätt. Det hela löpte på bra, bilden blev färggrann och lovade att snart bli färdig..
Då valde min dator att dö i en av dessa återkommande katastrofer som till och från plågar mitt ritande. Den bild jag jobbat på förstördes totalt och kunde inte räddas: trots att jag kunde återta merdelen av mitt övriga, var målningsarbetet på Rapunzelteckningen inte en av dem. Deppigheten, som jag söker hålla från min Alma, den var svår då…
Men efter en lång tids uppehåll då jag ägnade mig åt andra bilder (sådana saknas aldrig) kom jag att lyssna på en sång ur just ”Trassel”. Den är bitterljuv för mig, för den minner mig om min mor, som jag inte kan hela… Men också som trots fruktansvärda hinder aldrig låter sig besegras. Och som många gånger förr, inspirerade mig att satsa och komma igen.
Så datorhärdsmälta, vadå? Mina fingrar och hjärna fungerar fortfarande. Det är bara att ta sig samman. Så… det var bara att börja om från början och rita om hela rasket, måla om och se saker från den ljusa sidan.Och en av dem är att man blivit allt bättre på det där.
Bilden ritades om utifrån den sparade tidiga skissen, jag använde som förut vanligt blyerts på ett varmt färgat papper, och hon dansade åter, Rapunzel… Just den dansande ställningen, kroppens rörelse tillsammans med det böljande håret är det som jag varit mest nöjd med från den första skissen, och det var något som trots allt kunde bevaras. En lite lustig detalj är att eftersom jag inte ritade av någon förlaga så är Rapunzels kläder inte riktigt samma som i filmen – klänningen skall ha ett slags ljusare broderat mönster, och kring urringningen finns det tydligen en slags vit spets… Men jag måste säga att jag föredrog att ha tagit den direkt ut ur min hjärna än att ha slaviskt ritat av.
Rapunzel dansar, fördig skiss före färg
Och för andra gången var det så dags för målning. Idag använder jag mig av mindre lager färger, utan satsar mer på att hitta rätt ton för basfärgerna som jag sedan modifierar med olika lager av mörk skuggning respektive ljus högdager i olika gradienter för att få fram de mjuka övergångarna. I det föreliggande fallet fanns också en intressant underton från själva papperet som gjorde teckningen varm och ljus, och skänkte en slags lyster till målningen.
Väl igång gick det hela smidigt. Och slutresultatet? Se nedan. För slutlig montering och tryckning är det förstås Almas omdöme som betyder något, men jag blev trots allt glad över att man kunnat komma över puckeln av trassel och få den färdig.
För Dig, Alma.
Almas Bok: Julia steg upp i arla sin ungdoms gryning…
… fast kanske inte fuller av ångst och kval som Stiernhielm velat ha det. På årets sista dag ser vi prinsessan Julia sträcka sig mot en ny morgon.
Det är den illustration som inleder min berättelse om prinsessan Julia, tillägnad min musa Alma. Det är gryning, och vår prinsessa, som precis vaknat, gäspar stort i sin säng och gör sig redo för en ny dag. Själva konceptet var väldigt klart i mitt huvud, så pass att jag efter de enklaste grundlinjer realiserade den direkt med tuschpensel.
GÄÄÄÄÄÄSP!
Den gör mig lite glad den där: med väldigt enkla medel fångar den in centrala idén, och stilen blev helt spontant något av en lite sötare variant på min normala. En lustig sak kan noteras, och det är hur Julias ålder tenderar att variera mellan olika teckningar – här ser min prinsessa klart yngre ut än t.ex. tuschteckningen där hon rider med sin lillebror. Den gjorde mig på gott humör, och sålunda lade jag till en liten referens åt betraktaren: postern.
Julia är ju typ 13-14 år, och som sådan har hon förstås en poster på sina idoler på väggen. En liten tuffing som hon är tänker jag mig att hon har en dragning åt 80-talshårdrock… och favvisbandet? Iron Maiden förstås, ett band som kanske mer än många andra lånat uttryck från skräck- och fantasygenrens estetik. Och vars namn ju betyder… Järnjungfru, redan det lite småskoj i sammanhanget, vilket dock knepas till ytterligare av att iron maiden också omnämns som benämning på medeltidens mytiska kyskhetsbälten. Från hehe till oops, lite osmakligt… men sådan är en gång en historienörds humor…
Jaja. Så småningom kom tiden för att måla den gäspande sötnosen.
Julia gäspar på morgon färglagd & bearbetad
Jag hade som för andra målningsarbeten under senare år fördel av att ha litet något lärt mig att hantera ljus, och således fick bilden en ganska trevlig finish och känns som morgonstund utan att vara för överarbetad eller dra för mycket åt det realistiska.
Den började med ett leende och slutar med detsamma. Som avslutning på året är den dubbelt passande – imorgon är ett nytt år, och Almas bok om Julia är nu färdig, faktiskt för andra gången. På uppmaning av tryckare och kontakter med grafikstudios delade jag i Augusti upp boken till två, vilket lett till mer arbete, som förhoppningsvis skall göra det färdiga dubbelt så bra. Nu har den omarbetade texten och flera nya bilder åter samlats och redigerats, och föreligger i en tryckbar version.
Det är med optimism som denna blogg således hälsar Alma, släkt, vänner och alla andra:
GOTT NYTT ÅR!
***********************************
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
Mera vattenfärger – Julia skäller på Draken
Som redovisades i ett tidigare inlägg har de små sötnosarna Alma och Julian gett mig mersmak för att använda vattenfärgspuckar för att färglägga bilder till berättelsen om Julia och Draken, en saga tillägnad den fina Alma. Efter ett första försök var det i höstas dags för att försöka sig på att måla den fjälliga draken.
Föremålet för bilden är en diskussion som följer på att Julia har hittat draken som stulit kungarikets guld. Efter att ha satt honom på plats och också gjort så att han kan prata, bannar hon honom för att han tagit rikets guld och befaller honom å det skarpaste att lämna tillbaka det.
Metoden jag följde var samma som i den tidigare redovisade Julia tar på sig rustning. Först gjorde jag ett enkelt utkast med tuschpenna, och med kalkerpapper förde jag ner dess konturer på akvarellpapper. Sedan greppades penseln och en snabb färgläggning av utkastet tog vid.
Poängen med just att försöka sig på draken med de extremt grova och tämligen klumpiga puckarna var att pröva just hur pass flyhänt man kunde bli. Draken har ju sin fjällighet och även i övrigt hade motivet fler detaljer som krävde lite mera handlag än det förra, första försöket.
Som saken utvecklade sig blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Någon hjärnkirurg blir man aldrig, men något mindre tecken på ens fingerdarr är närvarande i bilden med dess fjäll osv. än vad jag i förstone skulle ha trott.
Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg
Julia Grälar på Draken om Guldet
Efter det lade jag ihop det målade bladet med det tecknade utkastet för en samlad bild, med tydligt tecknade kanter men präglad av det penselmålade elementet.
Härnäst var det dags för en lätt bildbehandling, med påläggandet av lite skuggor och högdagrar. Speciellt sistnämnda på Drakens fjäll och prinsessans harnesk gör väldigt mycket med enkla medel för att få bilden att se bättre ut.
Julia grälar på Draken – behandlad
Voilá – en drake som stukat tar emot lite räfst och rättarting från en prinsessa som ser distinkt respektingivande ut.
Jag håller på att utveckla ett riktigt gillande för de där: de är mycket roligare att måla än bara i dator, de blir hyfsat bra och själva den organiska looken är behaglig på något sätt. Så det kommer nog att bli
———————————————
←Föregående inlägg om vattenfärger: ”Mera kladd med vattenfärger – för Julia & Draken”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken
En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.
De teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.
Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.
Julia rustar sig vattenfärg
Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…
Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.
Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!
Julia rustar sig sammanslagna
Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.
Julia rustar sig behandlad
De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.
Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Almas Bok – Julia & Drakmodern Vaknar
Prinsessan Julia och draken Pelle är tillbaka! Den här gången får man till sist se vad den unga prinsessans vågade plan med blixtar och magiska spjut leder fram till… väckandet av den Stora Drakmodern.
Det har varit ännu ett långt uppehåll, till följd av problem med trasigt tangentbord till datorn (då det visat sig att man fortfarande verkligen inte kan göra något vettigt på nätet utan sådan ), men nu är vi på banan igen. Och vad bättre än att fortsätta med bilderna av den våghalsiga prinsessan, skapade för projektet ”Almas bok”? Eller, tja, böcker, det blir minst två, på inrådan av tryckare som kontaktats…
Hursomhelst. I tidigare inlägg, (se ”Prinsessan Julia blixtrar till” och” Julia och Draken som Åskledare”) har vi sett hur Julia sätter sin livsfarliga plan i verket – att använda ett åskväder som en slags elchockbehandling för att väcka den döende drakmodern, Julias drak-kompis Pelles mamma. Se de tidigare bilderna nedan.
Stunden var kommen att behandla den dramatiska höjdpunkten i scenen. Idén som skulle förmedlas var enkel nog, som framgår av mitt idéutkast: efter att blixten har letts ner i drakmamman har Pelle tagit upp den skadade Julia. Bakom dem skulle den vederkvickta Drakmodern resa sig och veckla ut sina gigantiska vingar, en väldig, mörk gestalt som tornar upp sig mot bakgrund av blixtars sken i stormig natt…
Idékladden omvandlades till en grundskiss (m tuschpenna, tuschpensel och marker) som blev hyfsad nog för att gå vidare. Hon blev ganska badass, drakmamman, idel tänder och taggar och en oroande hungrig blick, ingen rund och kramgo teddyödla där inte.
Drakmamman Vaknar!
Kommen hit framgick dock ett dilemma. Bilden skall förmedla två intryck: dels hur STOR Drakmodern är, ett veritabelt levande berg av fjäll och taggar. Men också att hennes uppstigande kommer överrumplande: Julias och Pelles reaktion av förvåning och bävan är viktig för scenens effekt.
I idékladdens sneda grodperspektiv, med drakmodern som en mörk skugga bakom de två huvudfigurerna, gavs en övervikt för gestaltningen av Julias & Pelles reaktion. Drakmoderns storlek antyds bara, den framgår inte explicit. Tuschteckningen däremot lutade snarare åt att visa hur stor drakmodern är, dock med den oundvikliga effekten att Julias och Pelles figurer skjuts bort från centrum på betraktarens synfält och tappar i betydelse.
…och växer till sig…
Till slut valde jag att gå vidare med det mindre sofistikerade spåret att trycka på drakmammans storlek direkt i bilden. För att göra det sträcktes de sammanlagda teckningarna ut så att storleksförhållanden blev tydliga. Medan bildens svärta (som alltid går något förlorad vid inscanning) återställdes uppstod dock ett nytt vägskäl.
Ursprungligen hade jag inte tänkt färglägga den där bilden – idén var snarare att göra den än mer monokrom, med knivskarp kontrast lite i stil med en del av Frank Millers bilder som tidigare framhållits som inspirationskälla (se t.ex. inlägget ”Om Stilar för Känslolägen”). Den ursprungliga skissen som skulle bygga upp scenen passade för det, gjord i tusch som den var.
Men det är trots allt en bok för barn, och den där noir-stilen passar inte så bra för det. Färg kändes trots allt mer rätt. Och dessutom har jag faktiskt börjat så smått gilla färgläggning, detta som förut enbart var ett trälande gissel (det är fortfarande ett jävla skitjobb, men man kanske har blivit mer masochistisk med åren…).
Nåväl. Drakmodern och alla figurerna försågs med sina basfärger och en grundläggande skuggning, och hela teckningens grundläggande palett lades fast. Bakom drakmodern skulle de ljungande blixtarna lysa upp scenen med ett starkt motljus, vilket redan på det här stadiet framgår av ljusskiftningarna på den mörka natthimlen.
… och får färg och skugga…
Nästa steg var således att måla in blixtarna och återge skenet av dem dels på miljön, dels på figurerna. Här kom det arbete med ljus som jag förkovrade mig i inför projektet ”Alla Drabbningars Moder” väl till pass. Med flera lager av ljus längs skepnadernas konturer, förstärkt av ett extra skugglager på de icke upplysta ställena blev effekten av det dansande himmelsskenet inte så dumt.
…blixtar och ljussken arbetas in…
Till sist återstod den detalj som vållat mig huvudbry vid målandet av den föregående bilden i denna scen: regnet. Den tekniken som jag då lärde mig kom åter till bruk: i GIMP-programmet skapas flera lager av kontrasterande Brus som riktas, förlängs och sedan smetas & suddas ut så att man får de utdragna ljusa och mörka linjer som liknar regn. Dessa kompletteras med att man ritar in stänk och vatten som rinner på ytor där så är passande.
… och slutligen regn.
En nackdel med regneffekten är dock att den tenderar att göra bilden som helhet mer ljus igen – i en mening kändes färgpaletten i bildens tidigare stadium stämningsmässigt bättre, mörkare och mer kontrastrik liksom. Det där är något som jag troligen kommer att ta tag i före tryckning – alla bilders färg- och ljuspalett kommer att få en genomarbetning då. För stunden får nog den där sägas ha nått någon slags verkshöjd, och håller som en illustration av den mäktiga drakmoderns uppvaknande.
På sätt och vis utgör arbetet med ”Drakmodern Vaknar” ännu ett exempel på att en bild ibland får sitt eget liv, och under sitt färdigställande styr bort från den ursprungliga filmen-i-huvudet som lett till dess skapande. Tyvärr är det bitvis ofrånkomligt – man kan inte skildra allt med ett begränsat antal bilder, det är trots allt inte en serietidning eller animerad film utan en illustration till en bok. Som sådan ingår den i ett samspel med en text, och man får helt enkelt ibland välja vad som skall framgå mer av bilden och mer av texten.
Den blev alltså inte riktigt som jag först tänkt mig – men jag betraktar den nog inte som ett misslyckande därför. Intrycket som skall förmedlas, av det dramatiska återuppväckandet av den väldiga drakmodern, går förhoppningsvis fram. Och som alltid, är det i sista hand Alma som får bedöma om morbror fått till det.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Almas Bok – Julia & Draken som Åskledare
Ännu en färglagd bild av sviten om Prinsessan Julia, skapad för den fina Alma. Dagens bilder visar vad som händer precis innan Julia tar en stor risk genom att agera åskledare med sitt magiska Hjärtespjut, för att bota sin drakkompis mamma.
Detta är en viktig punkt i berättelsen, när Julia som läst på om drakar får en idé medan hon betraktar blixtar och dunder i det bergiga landskapet där hennes vän draken Pelle försöker ta hand om sin svårt sjuka mamma, den Stora Drakmodern.
Drakar, har hon förstått, är varelser av luft och eld, vars krafter kommer från himlarna. Och hon minner sig om att alla varnades för att stå under kyrkspiror, ty de var högst och blixten kunde slå ned i dem… Så tar hennes djärva men farliga idé form. Hon och draken Pelle befinner sig på den högsta punkten runt omkring, och i sin ägo har hon det fantastiska och magiska hjärtespjutet. Så om hon kunde leda åskans kraft genom blixten ner i den döende Drakmodern.
Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt – behandlad
Tidigare har den första bilden i den här scenen, som kom till som en improviserad teckning utgjord med vaxkritor och sedermera fick behandling, förevisats i inlägget ”Prinsessan Julia blixtrar till”. Jag ville visa Alma den dramatiska höjdpunkten i scenen. Efteråt har flera teckningar föregått respektive följt på den där.
Den här bilden skall visa på själva sättet som de två går tillväga, med Julia lyftad högt ovan drakmodern av Pelle.
Konceptet kom snabbt och lätt, och överfördes till en rak teckning för tuschpenna. En del modifieringar öppnade upp för lite mer innehåll i bilden. Jag ville att det tveksamma och vågade i tilltaget skulle framgå, sida vid sida med den djärvhet som framför allt Julia visar upp.
Så draken Pelle fick en min och kroppsspråk som ska se distinkt… tveksammma ut, och man skall förhoppningsvis inse att han låtit sig övertalas till det här tilltaget. Julia med sin triumferande pose sträcker sig efter blixtens kraft, men kikar man närmare skall man se att också hon är kluven till vad hon gör…
Som teckning var det inte illa, men som illustration var det här en av de mer ofullständiga. För inte bara Prinsessans och Drakens miner och handling skulle skildras, men också den rasande blixtrande storm som gjorde den möjlig. Miljön med andra ord, var här avgörande. Sålunda blev det här en av de första som skulle färgläggas.
Efter färgläggningen av figurerna lades blixtarna på den mörka bakgrunden, och skenet från dem på de två målades in, samt mer skuggning. Sist jobbades jag på regneffekten, något som var nytt för mig. Jag ville skapa intrycket av fallande strålar över bilden, men inte så mycket så att det skymde motivet. Efter mycket micklande i GIMP-programmet med olika ljuseffekter fick jag fram en slags slöja av olikformade mönster som kunde läggas över bakgrund och figurer som dög. Jag kompletterade det med stänk längs konturerna av Julia, Pelle och drakmoderns kropp i bakgrunden.
Och voilá – Draken Pelle lyfter upp Julia, så att hon kan dra till sig blixten. En hjältinna, som använder sitt klokskap, och vars mod är sådan att riskerar sitt liv, inte för att slå ned utan för att hela, för att göra saker rätt igen. Det blev inte illa, inte illa alls. Jag hoppas Alma gillar den.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
”För den som är Värdig, Oförfärad och Obetvingad”… får färg
Tidigare har här presenterats en av de många bilder som skapats för det stora projektet med Almas Bok, också kallad Sagan om Prinsessan och Draken. Just den här bilden gavs lite extra uppmärksamhet för att kunna tryckas och förstoras.
Scenen är som följer: prinsessan begrundar vad hon skall göra när hennes vän Draken i praktiken mobbats bort från kungariket, samtidigt som Översteprästen ganska indiskret antytt att om hon vill vara prinsessan i fortsättningen så skall hon hålla god min.
Ledsen och arg går Julia runt, och kommer till tronrummet där Hjärtespjutet som en gång förr tycks kalla på henne. Och hon, som är den enda som kan dra spjutet, gör det åter, varvid bokstäverna i den märkliga skriftern på spjutspetsen lyser, och Julia hör för sitt inre
För den som är Värdig/ej förfäras, ej betvingas/skall hjärtats kraft, väldig/ofjättrad ur själen bringas
Första utkast figurskiss till Julia med Hjärtespjutet
Nåväl. Som tidigare inlägg visat är det här ett avgörande ögonblick i berättelsen om Julia, värd en mer färdig illustration, med en konsekvent design för Julias renässansklänning, spjutets utsmyckning och text, satta i en åtminstone hjälpligt genomarbetad miljö
Från figurskiss till den mer noggranna grafitteckningen såg det hela tämligen bra ut – själva meckandet med de nedrans fönstren i bakgrunden var riktigt träigt, men vad gör man inte för en liten Alma…
Prinsessan Julia och Hjärtespjutet färdig teckning
Jag hade, egentligen inte tänkt måla den, men ändrade mig när Alma bestämde färgerna då jag visade henne klänningen. Lila med vissa ljusröda inslag. Och så lite guld här och var, det blir fint… Sagt och gjort.
Som omnämnts tidigare är bland det värsta med att måla blyertsteckningar att komma till tals med den smuts och damm som pennorna genererar. Många sessioner av avrepning och utslätning/mjukgörande såg Julia förhoppningsvis inte längre ut som om hon stigit direkt ut ur kolgruvan…
Som vanligt ledde det ena till det andra, och nya detaljer visade sina svekfulla konster för att ådra sig min uppmärksamhet… Jag spenderade exempelvis en ohemult massa tid med att lägga på ljuset som skiner in genom de stora delade fönstren på bilden. De svagt lysande bokstäverna, som glänser liksom som en slags röd lava på spjutets spets, var också ett meckigt inslag.
Prinsessan och Hjärtespjutet i Färg
Jag beredde den för utprintning för att kunna ge den till Alma som födelsedagspresent – i själva verket en ”del-present”, för min riktiga gåva är den färdiga boken. Tyvärr blev resultatet efter tryck och inramning något av en besvikelse. Det totala intrycket var inte så dåligt, men printningen på posterpapper blev för mörk, och mycket av ljuseffekterna försvann. Det grämer mig att jag inte kan ge Alma mitt absolut bästa, hon som förtjänar så mycket mer än så.
Jag är starkt frestad att göra ett nytt försök, efter att ha korrigerat för den effekten på något sätt: kanske med starkare kontrast, och bättre papper… Vi får se – det är tiden som sätter gränserna. Egentligen var målningen av den där bilden bara ett underprojekt till det totala åtagandet – att göra klart Almas Bok med alla dess femtiotal illustrationer.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
←Se arbetet med bilden tidigare i ”För den som är Värdig…”
Se slutförandet av bilden i ”Det började med en Prinsessa, och ett Spjut…”→
Almas Bok: Mer färgläggning – En Drake lägger tak
Slutstrecket närmar sig, dagen är nära då Almas bok skall avtäckas, och fler och fler bilder har fått sin slutform och färgläggning. Dagens bild är en teckning på Draken Pelle, som reparerar det tak han själv plockade ner när han stal kungarikets guld…
Den här teckningen har förelegat i över ett år (se inlägg), men nu var det dags att stänka lite färg på den. Påhejad av Julia har Draken Pelle börjat sin ”rehabilitering” genom att laga taket på slottet. Bildens perspektiv, högt ovan marken, var förstås medvetet vald för att erbjuda en vy över landskapet, och huvudmotivet förutom Pelle var bergen, dalarna och skogarna i Prinsessans rike.
Draken lagar prinsessans borg
Tuschteckningen ifråga, utförd i en ganska klar linjestil, passade inte för alltför petig färgläggning. Renhet, översiktlighet och en viss idyllisk stämning var ledorden i arbetet. Samt snabbhet. Med GIMP skred jag till verket.
Det är lustigt – det skeva och lätt överdrivet skarpa fågelperspektivet framträder mer när man lagt på färg, vilket förtog lite av känslan av att man ”tittar ner” längs med borgtornet. En viss ojämnhet i noggrannheten av färgläggningen är också rätt tydligt – jag började grotta ner mig i Draken Pelles fjäll och skuggning. Det här stirra-på-ett-träd-och-missa-hela-skogen-syndromet är typiskt för mig, men jag samlade mig iaf.
Lite Pyssel med takpannor… här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
På det här stadiet är det viktigare att bli färdig med de över 40 bilderna än att göra var och en av dem till ett konstverk, men jag tycker ändå att den där blev ganska OK, och behöll lite av sagoaktighet i sig. Den visar också på ett viktigt skeende i boken, när Pelle och prinsessan blir vänner. Jag hoppas att Alma skall gilla den, det är trots allt hennes åsikt som räknas, inte min.
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
Almas Bok: En Prinsessa byter färg och klockslag…
Arbetet fortskrider dag och natt för att bli klar med det stora projektet med Almas Bok, också omnämnd som Sagan om Prinsessan och Draken Pelle. En del av det återstående arbetet går ut på att foga in alla bilderna som gjorts, och se där fick vi syn på ett litet problem…
Det började för två år sedan som en enda teckning, utan historia bakåt (tack måste gå till den fina Felicia för att hon började fråga en massa om den där) och därmed sattes första fröet till idén att göra en hel berättelse, och sedermera en bok till den oförlikneliga Alma. Sedan dess har mer än 40 bilder och otaliga skisser producerats för Almas Bok. Arbetet har skett med många avbrott, inte minst p.g.a. en sjukdomssituation i familjen, och en hel del förstås förändrats både till och från. Nu, i sluttampen av det hela har det lett till vissa inkonsekvenser…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
En av bilderna som förevisats här förut (se inlägg) var ett slags experiment i ”snabbmålning” av en skiss. Den föreställde mer en idé än en händelse – tanken var att rita Prinsessan Julia när hon red från slottet där hon bor på väg ut för att leta efter draken som bara hon misstänker var den som knyckte rikets guld, och samtidigt visa på hennes hemmiljö, med borgen där hon bor och dess omgivningar.
Bilden i ursprungsfärger
Skissen över Julias relativt idylliska rike målades snabbt, i starka, rena färger i fullt dagsljus, som framgår till höger.
Men, och här uppstår inkonsekvensen – jag hade då inte riktigt tänkt igenom saken ordentligt. Om Julia red ut i fullt dagsljus skulle det vara folk ute – olikt på bilden. Och berättarmässigt var det också skumt. Så som berättelsen utvecklades måste Julia ta riksvapnet Hjärtespjutet lite i smyg, och ta sig från borgen utan att föräldrarna vet. Det där är ett busstreck som hon får sota för senare. Svaret, som jag nu inför slutförandet helt enkelt måste stå för, är att Julia måste ta spjutet under en mer diskret timma. Men det betyder att jag måste måla om bilden för att visa att prinsessan rider iväg i gryningen, när solens strålar målar landskapet i varma gulröda toner.
Nyligen tog jag tag i det där, vilket också gav mig chansen att jobba lite mer med ljuseffekter. Jag använde mig av de enklare redskapen i GIMP-programmet. Himlen gjordes om med en gradient från gul till en rödbrun färg, och olika former av gulaktiga färglager lades ovanpå de befintliga färgerna. Ett mörkt skugglager för att öka kontrasten lades också på, och sedan var det sudda-smeta-dra för hela slanten… Jag ville begränsa det hela tidsmässigt, så när det hela blev någotsånär OK, lät jag det stå. Resultatet kan ses nedan.
Julia rider ut i gryningen
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
Alla Drabbningars Moder del 8 – The Movie?
Målningen ”Alla Drabbningars Moder” hade till slut försetts med en ”klar”-stämpel. Men som en baksmälla hängde en tanke kvar i huvudet – tänk om man skulle använda den där bilden för att illustrera hela skeendet i avsnittet i berättelsen… typ som en filmposter?
Som redovisats återkommande under arbetets gång i tidigare inlägg (Se de enskilda delarna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7) så bär ”Alla Drabbningars Moder” som bild på en mängd innebörder och skall dels säga något om protagonisten Yakane och hans kvaliteter, om det specifika skeendet som äger rum, samt om den värld och den tid som dessa utspelar sig i. På det sättet är den således en klart illustrerande bild som ingår som en del i ett större sammanhang.
Kati bakifrån i ”Scarface-”poster
Jag har alltid haft en fäbless för affischer och posterkonst. Som en bildgenre illustrerar just filmpostern en intressant utmaning: att locka till och också i någon mån säga något om ett helt filmverk med en enda bild. Här har tidigare skrivits om filmposters och affischer i allmänhet i olika sammanhang, inklusive tillkomsten av egna bilder (se t.ex. min ”Scarface”-homage).
En starkt bidragande orsak till att funderingar i de här banorna låg än mer nära till hands var en poster jag fick syn på under arbetet med min bild – för den historiska turkiska filmen”Fetih 1453” (”The Conquest”) om erövringen av Konstantinopel. Dess allmänna period och plats har starka kopplingar till min berättelse, men det som slog mig var hur kusligt lika affischens huvudelement – från flaggan, den sårade hjälten, det starka bakgrundsljuset – var min egen målnings. Det visar bara att man aldrig är så originell som man vill tro, även om jag tycker att min bild, om än taffligare bildbehandlad, har mer schvung i sig…
Hursomhelst, med allt det här i bakhuvudet var det närmast oundvikligt att den gamla tankeormen låg och slingrade sig kvar i bakhuvudet, även efter att själva bilden ansetts ”färdig”:
Vore det inte kul om…
Jag lade således på namnet på målningen som om det vore det en filmtitel, och jobbade mig lite snabbt fram till en slags metallfinish på bokstäverna i en passande kontrastrik färgskala så att de stod ut. Tillägget ”Yakane” i utstickande rött lades på för att markera vem centerfiguren är – anledningen är att flera andra bilder från själva slaget, med andra protagonister, är under utveckling. Ovanför bilden drog jag på med ett tvåradigt citat från Yakane själv – det där är hans mantra om vad befälhavarens plikt är, och jag tyckte det passade i sammanhanget…
Som vanligt innebar vad jag trodde skulle bli en snabb knorr en massa extraarbete – jag fick tänja ut och lägga på en delvis annorlunda skuggning på grundbilden för att skriften dels skulle synas ordentligt, dels inte täcka bildens innehåll för mycket. Jaja… längst ner hängde jag på lite info om upphovsmän och produktion så att det liknade de ”credits” av den typ som alltid åtföljer en filmaffisch.
Den…
Det var en kul liten utvikning, och det blev, åtminstone under mina förutsättningar, en småcool variant. Jag är dock nyfiken på vad en riktig Posterkreatör skulle säga – troligen att bilden är för plottrig, och att färgskalan alldeles för vildvuxen. Moderna filmposters tenderar mot en enhetlig färgskala där några få kulörer ger postern dess stämning, möjligen uppbruten av några få kontrasterande element: jag tror till och processen kallas för just ”posterisering”. Min font är heller inte så kul kanske, man skulle antagligen skapa en egen, mer ”grov” i brons eller någon annan snygg metall…
…eller den?
Jag skall i alla fall fråga Björn, till vilken bilden skapades, om han inte skulle vilja ha postern eller en bearbetning av den.
En sak med den där är att man blåsa upp den rätt stort. Grundbilden skapades ursprungligen i formatet A3 ( 420×297 mm) med grafikkvalité 600 dpi, sedermera utökad på bredd och höjd, så möjligheterna till uppförstoring är goda. Dubbelt så stor skulle bli 84x 60 cm. tre gånger så stor, 126 x 90. Fyra gånger så stor 172 x 120…
Den går alltså att trycka i filmposterformat, om man tycker det vore kul…
************************************
För att fullfölja filmtemat kan omtalas att för mig förelåg en speciell musik som en slags soundtrack till målningen. Undertecknad har en speciell svaghet för s.k. Original SoundTrack (OST), dvs originalmusik skriven för filmer, framförd av orkester, och lyssnade förstås ymnigt på sådan under arbetet med bilden. Ett stycke stod fram speciellt för mig i det här fallet: den heroiskt hektiska actionmusiken från Hans Zimmers score till filmen ”Rush”, specifikt stycket ”Lost But Won”. Den passar målningen på mer än ett sätt: Yakane syns just efter att ha gjort sin nästan självmordsaktiga rusning in bland tudjuternas led, där han befinner sig omgiven, men kämpande in i det sista… Och dessutom, med risk för en spoiler, säger titeln något om hur själva slaget går…
Musiken finns också tillgänglig på Spotify: Hans Zimmer – Lost but Won.
Hans Zimmer är en mycket anlitad filmmusikmakare, med en fäbless för maffiga och storvulna kompositioner (även om han skrivit mer suggestiva stycken, till exempel de prisbelönta soundtracken till Inception och Den Tunna Röda Linjen).
———————————————————
Se hela arbetet med målningen ”Alla Drabbningars Moder” under länken
Alla Drabbningars Moder
Alla Drabbningars Moder del 7 – Varde Ljus
Målningen av ”Alla Drabbningars Moder” verkade klar – på sätt och vis. Eller inte alls. Visst var alla ting och färger på plats, Men det gör ingen tavla. Ty för att skapelsen skall ingjutas med anda och karaktär, krävs det att Skaparen tar till det gamla knepet att sväva över djupen och viska… Varde Ljus.
(Se tidigare inlägg om projektet ”Alla Drabbningars Moder” med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5 och 6)
Ljus och skugga är fascinerande saker, och professionella målare kan ägna ett liv åt det. Min egen stapplande teknik har nått dithän att jag regelmässigt målar mina bilder i olika lager för olika grader av ljusstyrka, numera ofta kompletterat med förstärkning av skuggorna. Men det är inte så enkelt som att en belyst yta är ljusare och en i skugga mörkare. Ljuset ”smiter iväg”, studsar och ger upphov till sådant som indirekt belysning, flernivåskuggor, blänk-effekter osv. Och ibland är ljuset självt ett objekt, synligt på bilden samtidigt som det danar och förändrar det ting det berör.
Så var fallet med denna målning, och redan tidigt hade jag därför velat ägna mig exklusivt åt ljuset i bilden. Utan det hade det kunnat bli en platt och halvdan Genesis, och som omtalats i förra inlägget befann jag mig en hårsmån från deadline och det var just denna del som återstod. Men tack vare den respit som gavs direkt av mottagaren av målningen, kunde Skaparen under Juni månad mer avslappnat ägna sig åt detta viktiga som återstod, och ge det mer tid och noggrannhet än någonsin förr.
På ett sätt var det hela väldigt välbekant – jag jobbar inte med 3D-objekt eller är ens särskilt kunnig på bildbehandling, så allt måste också göras för hand, och målas punkt för punkt, både skuggor och ljusstrålar liksom blänk och glans på ytor som träffas. Allt är baserat på ögonmått och tja, egna kunskaper i den mån man kan tala om sådana. Nedan har jag samlat en del av de elementen för att illustrera vad jag menar.
Resultatet påminner om en slags ljus – och mörkertavla ovanför den riktiga tavlan, till stora delar osynlig för betraktaren som mestadels bara anar den. Den här ”ljustavlan” måste förstås integreras och kompletteras ihop med de underliggande elementen. Vissa ytor kräver att man arbetar extra med tonerna, liksom är uppmärksam på sådant som exponering, motljus osv i flera lager och direkt för tonerna. Samt förstås att många ytor har kanter och hål som förändrar hur ljuset framträder.
Källan till ljuset är något som är synligt i själva bilden – det är den skuggade solen som skymtar fram genom de tjocka molnlagren. Den lyser upp delar av skyn och skapar den starka kontrasten av ljus och skugga redan uppe på himlen.
Samtidigt som solljuset är synligt mot den mörkare delen av bakgrunden som knippen av strålar, förs den här ”stråleffekten” sedan vidare ner på objekten under. Det kan exemplifieras av Yakanes sandjak, krigsflaggan, vars många veck och oregelbundna form ger många tillfällen för ljuset att belysa, skugga och stråla igenom, samtidigt som själva den text som utgör dess design (varom mer i ett tidigare inlägg) framstår som ömsom blankare eller mörkare beroende på dess relation till ljuskällorna.
En annan effekt av ljuset kan ses på silâhtarerna – Kiralatets, Yakanes hemlands, krigare som kommer till hans undsättning i bakgrunden. För att trycka på deras blanka, polerade vapen och rustningar som gnistrar i solen tog jag till en linsöverstrålningseffekt, som skapar svagt färgade ljusexplosioner ovanpå det ditmålade blänket och återskenet från det myckna stålet badat av solens strålar.
Men snygga ljuspelare och bling åsido är den främsta sökta effekten av ljussättningen trots allt framhävandet av ytornas textur och volym. Det här blir som mest tydligt när man tittar på den del av tavlan som ägnades mest detaljarbete – frontfiguren Yakane. Linjerna på hans ansikte, hår och händer, designen för hans rustnings snirklande utsmyckning framträder mycket klarare med en noggrann ljussättning. Vissa effekter var oväntade även för mig. Yakane är delvis gråhårig, med många vita strån i sin ursprungligen nattsvarta man (som förstås målades dit, strå för strå…). När jag började måla på ljuset som strilade genom öppningar och hål i flaggan på det, så lystes det vita upp som av en halo-effekt… det var helt otippat.
En annan sak som förhoppningsvis framgår av kontrasterna mellan Yakanes skuggade och ljusa partier är att rätt ljus också ger en bättre känsla av volym, att saker rundar sig och vrider sig bort respektive mot betraktaren.
När man tar ett steg tillbaka på bildens större helhet så blir detta, parat med att man försöker vara konsekvent med var skuggor och mörka partier hamnar, ett sätt att öka känslan av djup i bilden. Belysningen stärker på så sätt intrycket av att olika delar av bilden befinner sig på olika plan. Detta framgår förhoppningsvis när man t.ex. studerar hur ljuset faller på de många figurerna runt Yakane, de olyckliga tudjuterna.
Med ljus och mörker så genomtröskade som jag mäktade med, kunde till slut punkten nås där man kunde säga – nu är den färdig?
Blir man någonsin det, färdig?
Nej förstås. Det finns alltid mer man kan göra. När jag idag ser bilden i uppförstoring vrider det sig i mig av de hundratals olika fel och slarvigheter som jag kunde åtgärda, om bara tiden och livet vore oändliga, och min kunskap och färdighet fullkomlig… Jag vet redan att jag kommer att få ett ”återfall” – sådana här lärorika projekt blir som ett bruk, ett rus som sitter kvar i ens kropp, och jag har redan en idé som gnager i mig som jag bara känner att jag måste testa… Men för den här gången, inte för min egen skull utan för den, för vilken denna målning kom till, var jag tvungen att sätta stopp.
För dig Björn.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående:
← (del 6) ”…Montering & Målning”
