Årsdagen av terroristen Anders Behring Breiviks massmord är här. En betraktelse över några lösa trådar i bevakningen av denne, vad som hänt sedan dess och hur debatten kommit att förändras – om den har det.
Är det verkligen ett år sedan? På ett sätt känns det som igår. Fast på ett annat som en evighet sedan – framför allt den senaste tidens täta rapportering av rättegången mot massmördaren gör att en viss utmattning infinner sig, inte för själva händelsens skull utan för den mediala bevakningen.
Nyligen rapporterades kring Framskrittspartiets återuppsving i norska opinionsundersökningar. En artikel av Gellert Tamas, ”Den Ensamme Galningen är också en Terrorist” tog också upp kopplingen mellan olika idiologiskt drivna ”ensamma” terrorister och samhällsklimatet. Frågor som tagits upp här tidigare, men som lämnade kvar några mer eller mindre lösa funderingar och den berättigade frågan om beröringspunkterna mellan en terrorist som Breivik och de som delar hans idéer och samtidigt agerar som representanter för mycket vidare grupper än stolliga extremister, ja som har gjort det till sin sak att föra ”nationens” intressen i det offentliga samtalet.
En av de första saker som bereder vägen för våld är ett hotfullt språk. Lasermannen John Ausonius är ett tydligt exempel på detta – han har själv medgivit att han såg Ny Demokratis utfall mot invandrare och romer som legitimerande för de åsikter han omfattade och som han senare kom att omsätta i mordisk handling. Likadant är det med Breivik. Det är märkligt att detta behöver påpekas och ändå stöter på motstånd. Vi har inga problem att se problemet med ett politiskt parti som f.d. Herri Batasuna (ETAs politiska gren), vilken uskuldar och har ett delansvar för det våldsamma ETAs dåd. Likadant var det i Nordirland (där Sinn Fein dock lyckats reformera sig bort från våldsromantiken), och så är det ännu i t.ex Palestina, där man på goda grunder misstror de som hejar på terrordåd mot civila israeler.
I en mer fredlig situation är dock ansvaret liknande, bara mer subtilt. För att ta ett iögonfallande exempel: i USA hade man efter Arizonaskjutningen en diskussion om detta med våldsamt språk och symbolism. Bland annat togs Sarah Palins idiotiska måltavlekarta upp som ett exempel på ett bildspråk som stadsfäster en syn på politiska motståndare som präglas av våld (från http://twitter.com/#!/sarahpalinusa/status/10935548053)
”Commonsense Conservatives & lovers of America: ”Don’t Retreat, Instead – RELOAD!” Pls see my Facebook page.”
Frågan är inte Sarah Palin aktivt hetsar till att skjuta motståndare -det gjord ehon inte. Utan att den där måltavlebilden är illustrativt för ett oeftergivligt krav hos motviljans språk – den lever på måltavlor. Något att frukta. Något att hata.
Samtida västerländska ideologier som rider på okunskap och skräck har, efter att antikommunism fallit av vägen och öppen antisemitism blivit icke salongsfähigt, bestämt sig för Islam som det stora hatobjektet. Nu finns det mycket att invända mot alla religioner, speciellt sådana som blir redskap för en politisk agenda. Högerkristendom, hindunationalism, shintonationalister (i Japan), ultraortodox judendom, muslimsk fundamentalism… de är alla ideologier som kan och skall sättas åt, om man bryr sig om ett pluralistisk, demokratisk och inkluderande samhälle. Men tyvär finns det inte dem som tvekar att ta steget från befogad kritik till att medvetet så skräck i befolkningar, och som bygger upp en antagonism som tar sikte på hela grupper av människor.
Sådan retorik göder motviljans ensamma terrorister. I dagens uppkopplade och medialt utspelande värld finns den överallt: från den hatpropaganda som nätet tyvärr kryllar av, men också i gradvis mer uttunnad form ända in i folkförsamlingarnas kamrar. På toppnivån är det hatiska språkbruket ofta mindre uttalat, med olika koder och omskrivningar, men ändå inte speciellt subtilt. Motvilja och antipati som massfenomen är sällan det, och kan ändå rätt lätt packas upp.
Hotfulla bilder och uttryck i Norden
Även här i Norden har dock språkbruket och bildspråket förråats, främst genom att frammana hotbilder. Moderna medier ger gott om möjlighet att göra det på ett sätt som trycker på mer eller mindre medvetna tolkningsmönster. Se t.ex. SverigeDemokraternas valfilm (http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=XkRRdth8AHc) nedan.
Notera den hotfulla tonen, den mörka musik- och ljussättningen och dramaturgin i filmen – ett klassiskt exempel på skräckpropaganda. Den är förstås fullständigt löjeväckande i sin huvudtes. Det finns inga samhällsföreteelser som inte kunde ställas mot varandra med en sådan absurd, konstlad motsättning. Varför inte JAS-plan mot dagisplatser? Det skulle varit exakt lika sant. Ingen som inte redan vill se världen i sådana ”vi-och-de”-termer kommer att övertygas av en sådan film. Filmens egentliga budskap är inte att övertyga – det är stryka folks redan befintliga fördomar medhårs och att man till att handla i enlighet med sina fördomar, att rösta och ge makt till vissa individer som kommer att realisera konsekvensen av antipatin mot en grupp människor.
Xenofoba och motviljebaserade rörelser bjuder på talrika exempel på hur man kan hårdra en företeelse så att den framstår som hotfull. Ett talande exempel är acceptansen och framförandet av ett uttryck som xenofoba ofta undslipper sig: att Europa, eller enskilda länder, håller på att ”Islamiseras”. Den figurens popularitet är av ganska nytt datum, men har trängt djupt ner i den invandringsfientliga och vulgärnationalistiska diskursen i västeuropa, och brukas öppet av Sverigedemokraterna i Sverige, Framskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti med flera.
I efterdyningarna av terrordådet i Norge, speciellt efter att det uppdagats att mördaren hade en klar agenda med manifest och allt, så aktualiserades den diskussionen i olika medier.
Grundbultarna bakom idén om att Europa håller på att ”islamiseras” är två (2).
Den andra är att muslimer en masse vill ändra på lagstiftning och författningar i Europa för att förvandla dess stater till en slags islamisk statsbildning av den sort som uppvisas av t.ex våra allierade och vapenkunder i Saudiarabien.
Det här är alltså den hotbild som döljer sig bakom Sverigedemokraters tal om ”islamisering” av Sverige.Ett av många exempel är Björn Söder, SDs partisekreterare, som fruktar en islamistisk revolution i Sverige. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-sverige-kan-bli-som-iran_5344291.svd). SD hade tänkt hålla en konferens i riksdagen om islamisering, men bokade av det hela efter att Breivik tog det hela lite väl långt, kantänka. Men givetvis utan att erkänna någon som helst koppling mellan deras problemformulering och Breiviks dåd.
Dansk Folkeparti mumlar förstås också om Islamisering i tid och otid – se t.ex. när en danskminister deltar i Ramadan-middag (http://www.vl.no/verden/article93276.zrm).
Tag betäckning, det är bara 3 år kvar!
Ute i Europa är islamiseringsidén levande och framträdande, och har t.o.m försetts med ett eget dystopiskt framtidsscenario, det s.k ”Eurabia” där delar eller hela Europa ”tas över” av ”muslimer” och kommer att bilda del av ett internationellt ”Kalifat” där man offrar barn till Mecka…eller vad de stackars islamofoberna haschat ihop.
Det samtidigt lustiga och otäcka med den där haschmardrömmen är att den fyller den extremt användbara syftet av att vara något att projektera på vad man än är emot, i alla fall från högerhåll. Att en sådan som Breivik, öppet xenofoba outfits som Vlaams Belang i Flandern använder sig av den är kanske inte så konstigt, men se hur t.ex. en katolsk konservativ sajt (http://federation-pro-europa-christiana.org/wordpress/?p=2170) – vars egentliga käpphäst är ogudaktigheten och det faktum att europeer idkar barnbegränsning och individuell rätt till sin kropp via t.ex preventivmedel och abort – får islamspöket att funka som en hotbild också för sina syften.
Om att distansera sig och förneka samtidigt
”The lady doth protest too much, methinks.”
William Shakespeare (Hamlet), Akt 3, scen 2, rad 254
Som vi kan se bereder en terrorist som Breivik de xenofoba populistpartierna ett problem. De vill gärna behålla sina idéer som bygger på hot och rädsla, men inte förknippas till en massmördare. De slår harmset ifrån sig kopplingen till Breivik som en konspiration av medierna och andra partier. Men samtidigt har de dock försiktigt tassat tillbaka på ett sätt som visar att de mycket väl förstår relationen mellan deras eget tal och deras ideologis svans av extremister.
Notera att man därmed paradoxalt nog kan använda sig av Breivik för att hålla fast, snarare än ta klart avstånd från, hans idéer. Resonemanget går ut som följer. Eftersom Breivik är så pass extrem, kan man lätt mena att man inte alls är som han, man förespråkar inte massmord och så vidare. Man har ingenting med en sådan som Breivik att göra. Ingenting alls. Det förhållande att man liksom Brevik oroar sig över ett islamiskt övertagande av nordiska länder är en ren tillfällighet, liksom motståndet mot diverse folkgrupper på basis av deras etnicitet. En ren tillfällighet.
Den här formen av avståndstagande med ett ”men” efter är ett universellt fenomen och vida spritt – även högeranstuckna på ställen som inte rimligen hade med Norden eller Norge att göra kände uppenbarligen ett behov av att tvaga sina händer efter att Breivik kastat en skugga på hörn i deras föreställningsvärld som inte tål för mycket belysning.
Ett exempel är den föraktansvärde Bill O’Reilly som satte det främsta krutet i bevakningen av Breivikdådet inte på dådet i sig, utan på sin märkliga balansakt att dels dela Breiviks islamhat och att framföra sin egen konspirationsteori om att liberala media ”hatar kristna”. Se
Om att generalisera skuld – för andra, men inte för oss
En av de tendenser som väcker förakt för företrädare från t.ex SD eller Framskrittspartiet är deras dubbla standard ifråga om motviljans språkbruk. Trots sin image av att ”ta bladet från munnen” och säga saker som de etablerade partierna inte ”vågar” ta upp, slingrar de sig minst lika snabbfotat när det, som efter Breiviks dåd, dök upp frågor om deras egen bakgrund och idéer. Det de utan vidare utsätter andra för, är de inte beredda att utsättas för själva. Som framgått av ovan är de tydligen väldigt känsliga för att utsättas för sammankopplingne med Breivik – vilket är ironiskt för rörelser som gjort svepande generaliseringar till sin livsluft.
Just norska Framskrittspartiet ger en uppvisning av ovannämnda förhållande. Efter att de tvingades erkänna att, Jo, de hade nog använt sig av Breivikfiguren”en smygande islamisering av Norge”, deklarerade Siv Jensen och Knut Hanselman, kommunalråd för Framskrittspartiet, att de tänkte tona ner sin retorik. Men samtidigt höll de bestämt fast vid synpunkterna bakom (”Det är alltigenom en uttrycksfråga” somKnut Hanselman sade). Siv Jensen distansierade sig alltså från Breiviks retorik, men på den direkta frågan om hur hon nu upplever det att utsättas för exakt samma behandling som brukar drabba alla muslimer när det sker terrordåd från den kanten slingrar hon sig som en OS-gymnast.
– Når dere har kommet med utfall mot muslimer og islamister, så har mange moderate muslimer følt at dere også angriper dem. Kan du forstå at de føler seg stigmatisert på samme måte som noen nå har forsøkt å stigmatisere Frp på grunn av én muslimhaters terroraksjon?
– Nå ber dere meg å gå inn i de spørsmålene som jeg har avstått fra å gå inn i, sier hun, og lover å ta debatten når tiden er moden.
– Jeg kommer ikke til å dukke unna ubehagelige debatter
Det har gått ett år, men Siv Jensen har inte sagt ett pip i frågan. Fremskrittspartiet har dock lagt lock på sina islamofoba tendenser, hjälpta på sistone av att en ny måltavla för xenofoba tirader dykt upp i skepnaden av… romer. De skall visst ”deporteras” ur Norge en masse.
Och då är ändå Fremskrittspartiet den minst rabiata av xenofobins topppartier i Norden, med en vidare bas av genuint protestparti än både Sverigedemokraternas och Dansk Folkeparti, något som t.ex expo genomlyser i artikeln http://expo.se/2011/viktigt-att-peka-pa-skiljelinjerna_4207.html.
Lena Sundström pekade på den ynklighet som vidlåder att gnälla på andras generaliseringar när de är lika ens egna – och dessutom på att klagan är direkt felaktig. Se artikeln ”Så skapas en Fiende”:
”Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.
Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla biskopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få.”
Så kan också trapporna se ut som tripp-trapp-trull leder från oansvarigt skitsnack om folkgrupper via hemliga sammanslutningar till massmord på motståndare.
Kan radikala rörelser avsvära sig våld?
En av de viktigaste läxorna av de senaste årens extremsitiska våld borde vara, oavsett vad vissa psykologer desperat försöker göra gällande, att våld inte nödvändigtvis är en funktion av psykopati eller andra abnorma tillstånd. Psykopatens våld är svår att förutse eller helt skydda sig mot – men den överväldigande majoriteten extremt våld i samhället sker av ”vanliga ”, mentalt tillräkneliga människor, och det inkluderar politiskt våld. Samtidigt är våldsutövning, även i stor skala, inte i sig tillräckligt för att göra en terrorist. Gellert Tamas har också en svårrubbad argumentation för att det även i skymningslandet av personlighetsstörda stollar finns ett ideologiskt element, och sociala faktorer som spelar in.
Notera att båda lägren, höger som vänsterextrema, har sina mordiska stollar. Just nu har den krypobruna högern, men som påpekats tidigare finns det liknande tendenser som slumrar på den andra sidan. Man kan också påminna sig t.ex. mordet på Pim Fortuyn i Holland. Oavsett vad man tyckte om sistnämndes xenofoba retorik är det ett föraktansvärt terrordåd att ta livet av en folkvald politiker, och mördarenVolkert van der Graaf inte bättre än en Mihajlovic, en annan politiskt anstucken stollemördare.
Det är en svårt masochistisk sak, men som undertecknad regelbundet gör, att besöka hatsajter. Men bra för självförtroendet, för när man ser hur rädda, ynkliga och paranoida de människorna är kan man inte annat än tycka synd om deras små egon, som kräver sådana hatuppblåsta konstruktioner för att stå ut med det frukt-ans-värda moderna pluralistiska samhället. Som Karl-Ove Knausgård väl påpekar i en betraktelse i DN idag.
Våld är ett element för sig i utövandet av terrorism, skild från men överlappadne ideologi, extremism och stollighet. Den gror, precis som kriminellt våld i miljöer där våld tolereras eller inte beivras tillräckligt, ges status eller rättfärdigande av någon betydande del av befolkningen eller i en subkultur som i sin tur omges av andra som delar dess värderingar.
Sådant politiskt våld beivras enligt alla erfarenheter bäst av de som är nära de som begår det. Det enda sättet politiska partier kan visa att de tar utbrott av politiskt våld på allvar är således att de tar otvetydigt avstånd från allt våld från sina sympatisörer, även de mer perifera, och inte kommer med halvkvädna ursäkter eller tillåter att representanter, speciellt sådana i ledande eller ansvarsställning, svänger sig med våldsurskuldande snack, eller ägnar mer tid åt att beklaga sig för att de får ögonen på sig, istället för att faktiskt göra något. Tyvärr är vårt eget xenofoba parti inte vuxet denna roll. Motviljan mot och det tunt förklädda föraktet mot ”de andra” sitter för djupt i dem, för att på allvar och otvetydigt släcka det hatets mummel som göder extremismerna i deras periferi.
Det är i det sammanhanget värt att påminna om att vissa aktörer faktiskt haft verklig självinsikt och tagit ansvar för sin del av debatten i Breivik-fallet. Se t.ex. norska Hoyres ungdomsförbund som rätt långt från vad Utøya handlat om rannsakade sina mer grova antivänstertirader (http://arbetarbladet.se/nyheter/utrikes/1.3796505-slut-med-slagordet-hellre-dod-an-rod). På samma sätt som IRAs nerläggande av vapnen trots många hack och extremutbrott lett till en stabilisering av situationen på Nordirland och en fredlig republikanism, så bör också de som t.ex. är kritiska till Sveriges invandringspolitik axla sitt ansvar för att deras budskap inte färgas av rasistiska övertoner, eller inlindat motstånd mot en viss grupp människor.
Auktoritärt & xenofobt – JOBBIK vid makten i Ungern
Och vad det omgivande samhället har att göra är att inte tolerera aggressivt och människoföraktande bullshit. Oavsett ideologi eller partitillhörighet,och oavsett om man får inkryggernas favoritvapen, epitetet ”politiskt korrekt” på sig, måste de som manar till våld, men också de som bygger sin argumentation på fruktan vars grunder inte kan ledas i bevis, ansättas med vassa frågor, med ständiga påminnelser om konsekvenserna av vad de håller på med.
***********************************
Tidigare inlägg om Anders Behring Breivik, Oslodåden och Politiskt Våld
Om Breiviks Våld kopplad till Psykopati eller Drogbruk
När Breivik greps och nyheterna om hans inställning till saker och ting blev kända infann sig hos vissa av oss (se föregående inlägg) en oro för att han skulle avfärdas som en totaltokig psykopat. Det finns förstås de som skulle vara angelägna att avfärda Breivik som sinnesjuk: bland dem förutsägbart nog de vars idéer han mest delade, den xenofoba högern. Men där finns också en vidare vilja att se mannen som ett monster, som någon som är helt och fundamentalt trasig och annorlunda. Det temat överlappar med vad Johan Croneman skriver om (se länk ovan).
Debatten om Breiviks eventuella galenskap är högt spekulativ men vad man kan ta till sig, som också utredarna tagit fasta på, är att han sannolikt inte lider vad som förut kallats psykopatisk eller antisocial personlighetsstörning, liksom svår psykisk sjukdom eller svåra vanföreställningar av typen schizofreni eller paranoid psykos. Breivik var en någorlunda fungerande samhällsmedborgare, han uppvisar förmåga att planera, att vänta, att kontrollera sina impulser tills stunden är inne. Och han har sakta och gradvis byggt upp en världsbild som passar in med hans handlingar. Hans världsbild är inkrökt och Stollig, men utan bisarra inslag av typen Röster, mystiska Energier eller Strålningar. Han stämmer helt enkelt inte in på profilen för en psykopat oförmögen att avvakta eller ta ansvar, gripen av oemotståndliga impulser, eller skadad i sin kognition.
Själv kom jag tidigt att tänka på David Finchers berömda film ”Seven” och den utmärkta framställningen av den övertygade massmördaren utförd av Kevin Spacey. På något sätt tror jag att Breivik liknar Spaceys figur, fast troligen mindre samlad.
För att medverka med en egen spekulation skulle jag inte förvånas om det visar sig att Breivik uppvisar starka drag av narcissism– hans manifest och sätt att presentera sig uppvisar alla drag av ett uppblåst ego, grandiositet och en överdriven syn på sin egen betydelse. Nå, nu är han betydelsefull. Det är smärtsamt, men innan det går upp för Breivik hur resten av hans liv som en av världens mest hatade män kommer att te sig, varav 20 av dem i fängelse (maxstraffet i Norge är 21 år) kommer han troligare att känna sig mer viktig och betydelsefull än någonsin före i sitt patetiska liv. Det skulle han då knappast vara ensam om, men det har inte direkt bäring på hans våldsamma handlingar. Narcissismen samexisterar med våldsamma impulser, men någon direkt koppling till våldsam extremism springer inte ur extremism. Det är mer av en kuriosa, en pusselbit i mördarens sinne, men troligen inte en grundförklaring.
Ett litet sidospår. Det kan vara intressant att notera att verkan av svårt psykiskt sjuka på befolkningen och dess våldsanvändning i stort uppskattas till ca 5% i en studie som utfördes med just data från vårt kära Sverige.
”Overall, the population attributable risk fraction of patients was 5%, suggesting that patients with severe mental illness commit one in 20 violent crimes.”
Kontentan är att den vanliga kommentaren ”det är ju sjukt” när man påtalar våldsdåd är missvisande – våld är mindre förknippad med psykisk sjukdom i klinisk mening än vi vill tro. Det spelar in, speciellt för kvinnor enligt studien, men våldsdåd skulle fortfarande förekomma ymnigt utan påvisade svåra psykiska sjukdomar.
Det här anknyter till att våldsmän och torpeder ibland tar droger som just steroider, eller rohypnol inför våld. Forskningsläget är lite splittrat om hur generellt fenomenet med extremt ökad aggression vid Anabola-användning (s.k. Roid Rage) är, och det skulle verka som om de som drabbas av psykotiska effekter av anabola steroider uppvisar en ökad benägenhet för våld även utan steroider – steroiderna skulle alltså s.a.s. knuffa dem över gränsen (se några artiklar & källhänvisningar under roid rage)
De aggressionshöjande effekterna av steroider kan däremot förstås underlätta utövandet av massivt våld även om man inte blir vansinnig. Statistiken här är klarare: förekomsten av steroider är uppenbarligen överrepresenterad vid brott. Men frågan kvarstår om det är steroiderna i sig som leder till fler brott, eller om den som skulle begå brott ändå gärna tar steroider för att e.g. bli starkare. (Se längst ner på sidan för nägra hänvisningar steroider + våld)
Ännu en liten utvikning: det är intressant att notera att en av de mer noggranna studierna pekar på samma relation mellan anabola steroider som för svår psykisk sjukdom för kvinnor i ralation till brott – kvinnor som begår våldsbrott har större sannolikhet att vara steroidpåverkade än män. Från sammanfattningen av resultaten:
”Study results suggest that AASs (Androgena Anabola Steroider, min förklaring) do not function as a proximal trigger for violence but still involve an increased risk for violence in users of illicit drugs. These findings also suggest that AAS use is highly overrepresented in women who commit crimes.”
Precis som i studien om psykisk sjukdom ser man att en kvinnlig våldsbrottsling är alltså mer sannolikt är psykisk sjuk eller pillerknaprande än en man, vilket skulle tyda på att kvinnor behöver en högre grad av påverkan från abnorma psykiska tillstånd för att ta till våld. Det skulle kunna synas bekräfta en misstanke som förstås funnits länge, att män har en lägre tröskel för våld, helt enkelt är mer våldsbenägna än kvinnor. Forskningsläget kommer troligen att kasta mer och mer ljus på det där sambandet.
Det kommer att blir intressant att se hur Breivik tar nertaggningsperioden som brukar infinna sig efter en koncentrerad form av Anabolamissbruk. Polisen måste hålla ett noga öga på honom och ha beredskap för att han förösker begå självmord då, alternativt se till att han medicineras för att minska risken på de effekter som kan inträda när man plötsligt drar undan steroidmattan för honom.
Men så vitt vi kan se är effekterna av Anabola Steroider alltså inte sådana att de fritar än person från ansvar från brottsliga handlingar som de ändå skulle ha begått. Breivik var, så vitt det rapporterats, heller inte under inflytande från det slags psykotiska effekter av Anabola steroider som benäms ”roid rage”: han var medveten om sina handlingar. Detta gör hans Anabolabruk snarare till en försvårande omständighet, i alla fall vad gäller ansvarsfrågan, och också ifråga om uppsåt. Eftersom han planerade att göra det och därefter tog anabola, som en del av sin planering.
Hur konstigt det än kan låta pekar det faktum att Breivik drog anabola steroider också på att Breivik inte är psykopat på det sätt som vissa skulle vilja göra gällande. De skyddsmekanismer mot vidriga dåd som folk har finns nämligen där även inom honom. Han vet innebörden av det han skall göra, och det är inte heller resultatet av en dålig impulskontroll. I själva verket har han mycket bestämt, mycket medvetet sett till att göra sig än mer hatisk och våldsdriven inför sitt dåd. Det gör anabolaspåret till ännu en intressant detalj, men antagligen inte ett bärande drag i varför Breivik utförde sitt terrordåd.
Diskussionerna om mentala tillstånd eller sjukdomar springer ur de diagnostiska kriterierna i amerikanska psykologsamfundets tongivande publikation DSM-IV, Diagnostical and Statistical Manual.
För en introduktion till Psykopati, utöver de diagnostiska kriterierna i DSM-IV finns många sajter på nätet tar upp psykopati. För introduktioner se t.ex.
Om Narcissism – Utgångspunkten för narcissistisk personlighetsstörning är DSM-IV-kriterierna för mentala sjukdomstillstånd. Hjälp att tolka dem finns, förutom presentationen på wikipedia
Terroristvåld som en utlöpare av Manlig våldspraktik
En tråd som kanske inte getts tillräcklig uppmärksamhet , men som förekommit lite vid sidan av i främst terapeutiskt och feministiskt präglade blogginlägg, är påpekandet att Breiviks våld är ett slags maxivariant på manligt våld, och att man kan betrakta hans terror som en återkommande instans av män som tar det aggressiva draget i manligheten till extrema höjder.
Det är ett intressant påpekande, och får en viss relevans när man i Breiviks manifest kan läsa om hur misogynt och reaktionärt han ser på könsrollerna i samhället. I själva verket verkar han lika anti-feministisk som anti-socialdemokrat eller antimuslim.
Det är inte fruktbart att här ta upp den riktning inom studier av manligt våld i hemmet elller våldtäkter som benämner sådana övergrepp i sig för ”terrorism” – dels för att det är en felaktig etikett enligt undertecknad, dels för att vi redan dragit upp snävare definition av Terrorism, vilken som element förutsätter en förvriden, stollig världsbild och en extremistisk ideologisk inriktning förutom våldet.
Det här hindrar dock inte att man skulle kunna passa in Breiviks ruvande, icke-impulsiva våld i ett mönster av systematiskt, manligt förtryckande våld utövad för att återställa en hotad manlighet som passar för en feministisk analys.
I ”September 11 and Male Violence” (http://www.nikk.no/September+11+and+Male+Violence.9UFRvM52.ips) framlägger Maud Eduards sin syn på kopplingen mellan manligt våld generellt och storskaliga våldsdåd av terroristtyp utifrån en genuspräglad analys.
”However, threatened masculinity, men’s right to have access to women and the questioning and denial of women’s freedom of action, is in my opinion what links between global terrorism and an individual man’s killing of ”his” woman. […]
What is universal is the “culture” of male violence; that factors such as men’s frustrations, the need to control and that threatened masculinity are ”permitted” to express themselves in violence on all levels: on personal, collective (explicit or implicit), national and global levels. This hegemonic masculinity is an underestimated global problem, with repercussions for women’s conditions, democracy and peace in the world.”
Det är sant att ett inre liv präglad av en lätthet att bruka våld för att lösa motsättningar också lätt kan spilla över utåt, speciellt om man upplever sin identitet som man hotad av tänkta fiender. Manligheten är en mycket skör konstruktion i de styckena, och hundratusentals män bara i vårt land (det är mestadels män) slår sina partners, eller pucklar på varandra på krogen eller våldtar på ett sätt som antyder att deras våld är kopplad till deras manliga självbild. Det kan utan vidare kombineras med en förvriden världsuppfattning parad med extremism.
Breiviks misogyni och manliga självömkan är dock bara en av flera trådar i en väv där de bärande delarna är nationalism, xenofobi och islamofobi. Det är helt enkelt inte det mest framträdande draget i hans världssyn. På ett privat plan har det heller inte visats, trots hans förtryckarinställning mot kvinnor och villighet att utnyttja prostituerade, att Breivik har en historia av våldtäkt eller kvinnomisshandel, ja av våld överhuvudtaget.
I den vidare frågan, om tesen att manlighet är den alltigenom dominerande orsaken till våldsutövning, har detta svårt att stå emot det faktum att Våld , trots allt, inte är ett manligt monopol. Kvinnor runtom i världen utövar våld mot t.ex. barn, och även mot sina partner, vilket på senare tid blivit föremål för mer forskning.
Michel Kimmel, som gjort mycket för att skingra myten, spridd inte minst hos vissa ”mansgrupper”, att våld i hemmet fördelar sig rätt likt mellan kvinnor och män, inskärper icke desto mindre att en betydande del av våldet i nära relationer utövas av kvinnor – se hans ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” från 2002
”[…] violence as an expression of family conflict is somewhat less than symmetrical but would include a significant percentage of women. I would hypothesize that including assaults and homicides by ex-spouses, spousal homicide, and sexual assault, the gendered ratio of male perpetrated violence to female-perpetrated violence would be closer to 4:1. On the other hand, violence that is instrumental in the maintenance of control—the more systematic, persistent, and injurious type of violence—is overwhelmingly perpetuated by men, with rates captured best by crime victimization studies. More than 90% of this violence is perpetrated by men.”(s.27)
Anders Breivik har det gemensamt med majoriteten av män i världen i att han tog sin tillflykt och tillät sig att hysa fantasier där våld eller aggression står i centrum – om hämnd, om dominans, eller bara för spänningens skull, som en ”kul grej”. Men denna testosterondrivna impuls lyckas de flesta män numera styra i mer konstruktiva eller i alla fall harmlösa banor. Detta är en viktig anledning till att våldet i samhället minskat de senaste århundradena. Sistnämnda faktum är något som konstigt nog ofta glöms bort. Toleransen för och utövandet av våld har verkligen blivit mindre i fredstid, vilket är värt att hålla i bakhuvudet, som t.ex. den framstående Psykologen Steven Pinker redogör för i den sevärda presentationen nedan.
Aggressivitet, förutsättningen för våld, detta område av mänsklig aktivitet där män dominerar men som de alltså inte är ensamma utövare av, har getts mängder med utlopp av mer harmlös karaktär – notera de många aktiviteter av aggressivt men roande slag som idrott, jakt, paintball, kampsporter osv. Kanaliseringen av den aggressiva impulsen i sådant kan vara nyttig, om den bidrar till att minska den utövade, skadliga och våldsbenägna aggressionen i samhället – speciellt om den utövas över könsgränserna. Män kan ha sådana aktiviteter gemensamma med många kvinnor, som befinner sig i en god position att vittna om att det minsann inte bara är män som vill tjonga till sin motståndare – fråga en kvinnlig idrottare om inte den inre aggressiviteten måste kanaliseras och undertryckas i vissa situationer.
Spåret med ett specifikt ”manligt” våld, och det faktum att de mest extrema och våldsamma våldsyttrignarna generellt sett utövas av män äralltså en observation som är intressant och värd att hålla i bakhuvudet, men även om kopplingen kan synas bestickande, är det trots allt en inte oviktig skillnad i skala och inriktning mellan privat våld och storskalig terrorism. Observationen att män tar till våld för att värna sin manlighet riskerar också att bli så svepande att den blir en truism – det skullekunnat vara ett huvudmotiv, men det är något som bör utforskas från fall till fall, och verkar vara ett sidospår i Breiviks fall.
Vi har alla dunkla drifter, men det krävs specifika, och viktigare saker att fokusera på, än ett könsligt eller ens genuskonstruerat grundtillstånd för att göra en Man till terrorist.
En intressant övergång från mansspåret är medias spekulationer om inte Breivik, som själv uppgett att han knaprade Anabola Steroider (syntetiskt manligt könshormon) var påverkad av drogförstärkt aggression och att det var avgörande för hans dåd. Eller om han helt enkelt var psykotisk och s.a.s ”naturligt hög” på mordiska tankar och impulser? Det är temat för nästa inlägg.
Det är delvis en avstickare, men Steven Pinker rekommenderas för alla med intresse av psykologi på skärningspunkten mellan det sociala och det medfödda. Hans viktigaste forskningsfält rör språket, men han har också producerat föreläsningar och böcker som berör anknutna ämnen som våld, det mänsklgia medvetandet, vad som står bakom religiösa föreställingar, med mera. Hans a history of violence är egentligen en kortversion på en längre föreläsning i mänet, som rekommenderas i sin helhet: se
Reflektioner om Den Norske Terroristen, med fokus på hans relation till Våld.
I efterdyningarna av de mordiska terrordåden i Norge har här skrivits en del om vissa aspekter av mordiska terrordådet i Norge: om nödvändigheten av en Stollig världs- och människoförståelse; och om hur sådan stollighet blir en farlig brygd när man kombinerar det med Extremism, betraktad som en praktik snarare än en ideologi.
Men en sak har legat och gnagt, och det är var just hur det Våld som en Anders Behring Breivik utövar kommer in. Det kan låta som det mest uppenbara och enkla att uttala sig om, och många medier gör det också. Men eftersom våld är en så mångskiftande företeelse är det i själva verket svårt att ringa in våldets roll i stolliga extremisters terrordåd. Kunskaper och research får en att fara åt alla möjliga håll – från psykologi till statsvetenskap, från religiösa studier till säkerhetspolitik. Det är ett mischmasch. Det återspeglas i rapporteringen som lite famlande tagit upp många trådar.
Mycket återstår förstås ännu att luska ut om Breivik, utredningen går vidare och sedan kommer rättsprocessen att uppdaga ytterligare detaljer. Frågan om Breivik var ensam eller hade medhjälpare är en sådan faktor som kan förändra bilden. Det kan inte hjälpas att en del nedan därför är av delvis spekulativ karaktär, och kanske visar sig förhastat. Oaktat det har jag känt ett behov av att samla ihop mina intryck av denna omvälvande händelse så här lite i efterdyningen av den massiva rapporteringen de första veckorna.
Breivik Terroristen – inte så apart som man vill tro
Första dagarna var det förstås, delvis på grund av den mer eller mindre omfattade överraskningen att den mordiske terroristen var en vit blondin, mycket spekulationer om gärningsmannens grupptillhörighet. Tidigare har här postats ett inslag från CNN, som är värt att kika på igen för att visa den tidiga diskussionen där det konsekvent talades om den extrema våldsamma vit-makt-miljön och ”grupper”.
Han har definitivt en poäng, Croneman. Och efter några veckor kan man konstatera att det sensationalistiska anslaget har fått stor plats i vad som skrivits om Breivik, och draget att göra honom till ett slags förvirrat UFO stärkts.
I tidigare inlägg här på bloggen har det framförts att våld och politisk extremism underlättas av vad som kallats den ”extremistiska praktiken” – valet att handla på ett utagerande och aggressivt sätt, riktat mot snarare än för något, och framför allt utanför de demokratiska processerna och spelreglerna. Det sista är avgörande för just skillnaden mellan t.ex. våldsam terrorism och den osmakliga populism som kanske delar de grundläggande premisserna men inte praktiken.
Andra har haft liknande tankar, men kanske med en något annorlunda udd. Croneman ovan är ett exempel. Salam Karam kallar det dominerande draget i de våldsamma extremisternas världsbild, och ett som är kännetecknande för inte bara Anders Breivik utan de som delar hans ideologi. Detta dominerande drag är ”Hatet mot Demokratin” vilken enligt Karam definierar extremister, och leder till att våld per definition blir en favoriserad taktik för dem (från SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hatet-mot-demokratin_6347282.svd):
”[…] de ser människan enbart som ett medel för att uppnå ett mål, ett ”högre gyllene” samhälle som bara eliten kan förstå. Därför kan människor offras i kampen att uppnå politiska mål. De hatar demokrati för att de tror att det är fullt legitimt att bruka sig av lögner, manipulering och våld för att uppnå sina mål. Därför är våld, snarare än argument, anti-demokraternas favoritmetod.”
Han har en poäng, och det är definitivt en grundsten för terrorism i demokratiska länder. Men det finns dock extremister som utför aktioner i liten eller obefintlig skala, utan att det kan kallas terrordåd, speciellt i mindre fria samhällsordningar. Och det finns trots allt många som inte fullt ut omfattar demokratiska principer, som en Sverigedemokrat eller Wahhabist, som inte kan likställas med en Breivikare. Hatet mot demokratin kan vidare inte utan vidare sägas vara den bärande impulsen i auktoritära länder, där hatet i första hand kan vara riktat mot de styrande, inte mot ett icke-existerande demokratiskt styrelseskick. ETAs terror, som kom igång under Francos fascistiska regim, är ett exempel på sistnämnda.
Leif GW Persson är inne på det konkreta spåret när han skriver om hur sådana som Breivik kan stoppas – hans är ett väldigt polisiärt sätt att se på saken, men intressant, i det att även om man medger att Breivik är stollig eller rentav tokig, så kan man med ett systematiskt arbetssätt komme en bra bit på väg mot att hejda sådana som han han – våldsverkare som Breivik uppvisar trots allt vissa mönster som går att känna igen, menar Leif GW i http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2514605/leif-gw-persson-sa-stoppar-vi-kryp-som-anders-behring-breivik
Lisa Bjurwald författade 2010 rapporten ”Extremhögern i Europa” (http://fores.se/assets/201/fores_pp_extremh%C3%B6gern_i_europa.pdf) som brett visar på den parallella utvecklingen av främlingsfientliga, antimuslimska och antisemistiska idéer i Europa. Hon pekade på att element i extremhögern tenderade att kopiera den autonoma vänsterns nätverksstruktur. Sådana ”fria nationalister” utgör små, lokala grupper eller individer vilka kan agera självständigt utan direkta kopplingar till t.ex. högerextrema rörelsers ungdomsförbund, och utgör ett reellt hot mot sina motståndare, till vilka inte bara hör invandrare eller muslimer utan också poliser, journalister, antifascistiska aktivister och andra meningsmotståndare (s.10). Breivik utgör ett exempel på en sådan självgående extremist, som via nätet kan ta kontakt med andra men själv sätter sina planer i verket utan behov av en större organisation.
Samma slutsats drar professorn i Statsvetenskap vid Politihögskolan i Oslo, tillika experten på rasistiskt våld och terrorism Tore Björgo, vars rapport ”Right-Wing and Racist Terrorism” (http://academic.udayton.edu/race/06hrights/waronterrorism/racial03.htm) pekar ut den nya taktiska doktrinen från amerikanska högerextremister, som han sammanfattar sålunda:
”You know who the enemy is, you know what you are against, so get out and start attacking. Act alone or in very small groups, without any central organisational structure that the authorities could uncover.”
Se nedanstående klipp från amerikansk public-service-TV (PBS) som drar ut olika aspekter olika trådar kring extremism och högerextremism i relationen till Breiviks dåd, och vad som är karaktäristiskt för de mer extrema våldsyttringarna.
Intressant nog visar Säkerhetspolisen sig ha en beteendevetenskapligt vittfamnande ingång till relationen Våld-extremism. Den svenska säkerhetspolisen har publicerat ett antal texter om extremism som faller under deras vakthållning, varav flera är förvånansvärt tankvärd och nyttig läsning. I ”Våldsam politisk Extremism” (s. 40ff) kan man läsa om deras definition av vad en våldsam politisk extremist är.
”Extremistmiljöerna benämns som extrema eftersom de inte accepterar den grundläggande politiska normen i Sverige, att politiska mål skall förverkligas genom en demokratisk process som bygger på allas lika rätt att föra fram sina åsikter, att alla accepterar resultatet av fria val och att det därför är oacceptabelt att begå brott för att protestera mot eller på annat sätt påverka den demokratiska processen.”
I skriften ”Våldsbejakande Islamistisk Extremism i Sverige” (2010) tar SÄPO upp forskningsläget om hur människor radikaliseras (s. 33ff) med en medvetet vid syn på hur radikaliseringsprocesser ser ut generellt. Rapporten ringar in vissa grundläggande faktorer som gör att folk går från att vara extremister eller ha en apart världsbild generellt till att bli fullfjädrade terrorister. De konstaterar att:
”[…] den huvudsakliga orsaken till att unga söker sig till extremism i olika former ofta handlar om sociala och känslomässiga orsaker, snarare än det ideologiska innehållet.”(s.34)
”Det som förenar vit-maktrörelser, autonoma nätverk, våldsbejakande islamistiska grupper, ungdomsgäng, fotbollshuliganer och i viss mån religiösa sekter är att de alla kan erbjuda någon form av bekräftelse, skydd, tillhörighet och adrenalinkickar”(s.35)
SÄPO hänvisat till att i studier
”[…] konstateras dock att radikaliseringsprocesserna för personer som dömts för terroristbrott långt ifrån alltid var en naturlig och linjär förflyttning från att ha radikala åsikter till att bli våldsbejakande. Vad som utmärkte de som blev våldsbejakande var istället att deras radikaliseringsprocess karakteriserades av grupptryck, våldskultur och en hederskod inom gruppen där våld var en väg till högre status.” (s.36)
”Ideologin spelar en betydande roll i radikalisering, men är för de flesta personer som radikaliseras inte den avgörande faktorn.”
”grundförutsättningarna för att en person ska radikaliseras är dock att det finns världsbejakande ideologier i personens omgivning eller som man kommer i kontakt med via internet.” (s.38-39)
Vad som avses är att vilken ideologin i sig är, antingen det är militant veganism, nazism eller islamism, inte är vad som spelar mest roll för om extremisten blir våldsam. Det avgörande är att ideologin böjts att bli just våldsbejakande, tillsammans med de faktorer av gruppbildning, karismatiska ledare och andra sociala faktorer som kommer att betyda mest för den enskilde individen.
Jag tror att SÄPO gör en rimlig avvägning och är tillräckligt vida i sin utblick samtidigt som de är behåller en viss stringens i sina definitioner. Använder man deras utgångspunkter är Breivik måhända speciell på vissa sätt, och definitivt anmärkningsvärd i att han verkligen utförde sina massiva dåd i så stor skala – de flesta planerade terroristplotter materialiseras ju aldrig. Men han är inte så apart att han är en isolerad företeelse, en aktör sui generis. I själva verket faller han in i ett mönster som är tillräckligt generellt för att man skall kunna dra paralleller med många andra: det finns en hel subgrupp av terroristtyper (”grubblaren”) som passar väl in på vad vi vet om Breiviks profil.
Det kan också vara värt att hålla i bakhuvudet att politiskt våld befinner sig på en gråskala som kan överlappa eller gränsa till rena krigshandlingar eller beväpnad kamp. Sådan kamp kan ibland ha sitt berättigande i extrema lägen: De sydafrikanska befrielseorganisationen ANCs militära gren Umkontho We Ziswe praktiserade t.ex. i flera år attacker mot medlemmar av den sydafrikanska apartheidapparaten och dess kollaboratörer, för vilket de benämndes terrorister av USA. Gerillarörelser som reser sig mot ”fel” fiender eller regimer blir i själva verket regelmässigt benämnda ”terrorister”. Trots att andra begrepp som ”assymetrisk krigföring” uppfunnits för att komma bort från det där förblir det ibland en stridsfråga vilka som skall benämnas ”terrorister”, vilket framgår när man talar om väpnade grupper i mellanöstern som t.ex. Libanons Hizbollah, som har en väldigt specifik fiende (Israel) som de för krig men också genomför terrordåd mot.
Det är ett stående inslag att extremister liknar sig själva vid just sådana motståndsrörelser eller krigförande parter som utför liknande dåd – det ingår i deras militaristiska världsbild och är stapelvara, från de röda terroristerna i Rote Armee Fraktion, Al-Qaida, Vitt Ariskt Motstånd, ETA eller vad man nu vill. Det gör också Breivik, som ser sig själv som del av en större ”motståndskamp” mot ”förrädarna” i staten.
I kraft av sin syn på våld, sin ideologi, sin envetna fokus på fiender och svartvita världsbild, är Breivik således inte otypisk för en extremistisk terrorist. Det är tillvägagångssättet, och det faktum att han rodde iland med sitt dåd, som gör honom speciell. Hur han kunde göra det, och vad som drev honom den sista biten till att verkligen genomföra massmord på ungdomar i en sådan ohygglig skala, är något som det spekulerats mycket om. Förklaringar som mental sjukdom, drogmissbruk, övergrepp, och sociala faktorer är bara några som dragits fram i media, och som skall ägnas en lite närmare titt i det följande.
”Jihad skall fortsätta även när jag inte är här” Så sade Usama bin Laden bara veckor efter terroråden 11/9 2011.
Så kan man sammanfatta den sjukliga världssynen hos en religiöst anstucken mördare, som kallar sin privata terrorkampanj för ett ”heligt krig”. Nu är han borta – men tyvärr är det troligt att de som delar hans sjuka värderingar och perverterade uttolkning av islam och läget i världen och som hämtade inspiration från al-qaidas terrordåd kommer att fortsätta, som han trodde.
Det är också, som en ung muslimsk kvinna sade , tyvärr så att det påföljande ”kriget mot terrorismen”, denna bisarra neologism, kommer att fortskrida med de övertramp mot människors värdighet och rättigheter som från början varit dess signum.
Även bortsett från det makabra mordet på över 3000 oskyldiga människ0r är den skada som bin Laden dessutom tillfogat världens nära en och en halv miljard muslimer ofattbar. Genom västvärldens fixering vid Bin Laden och chocken för att för e gångs skull själva drabbas av våld och död får nu vanligt folk se sig misstänkliggjorda, måltavlor för rasisters och xenofobers hat, manipulerade eller anstiftade mot av våldsanstuckna demagoger världen över, för att inte nämna om hur det tillåtit västsstödda diktatorer och förtryckare att fortsätta sitt tyranni genom att peka på al-qaida-anstuckna gruppers våld. Allt är förstås inte Bin Ladins påfund. Jamaa Islamiya dödade Sadat långt före honom, hamas sprängde pizzerior i Tel Aviv likaså. Men hans sätt att tala till väst via medier och ge kräk som Bush och Cheney på motsatt sida just den fiende de önskade sig lättade inte precis upp stämningen.
Idag finns dock något mer hoppfullt och ljusare att se till, ett löfte som missdådare av al-Qaidas kaliber aldrig kunnat ställa ut. Den arabiska våren har visat vad befolkningar är kapabla till, att politisk handling som verkligen betyder något är möjligt, utan utskillningslöst dödande av ”otrogna”. De, mycket mer än USAs trupper, har besegrat bin Ladens idéer. Så det är passande att han får respass nu.
Jag kan inte glädjas som folken som dansat i NY. För en sekulär person är det också med ett styng av sorg att han nu är död, och att det är allt. Han är förintad, och inget av honom som kan ställas inför dom eller svara för hans brott kvarstår. Men som student av islam vilar mitt sinne ändå i vad som skulle vänta, om jag nu skulle ha fel, och Islams ontologi stämde. Vilket straff som väntar en förrädare, som bin Ladin var, mot själva den idé som han menade sig företräda. Den gränslösa perversion det är att svinet vågade kalla sig en ”guds krigare”.
För vi vet vad de som förde den första ”yttre” jihad, de som följde på Muhammed och var de rättrognas ledare och först byggde det muslimska härraväldet, och som till skillnad från Usama besegrade sin tids supermakter, sade om det heliga kriget. Det var under Abu Bakr, Islams förste kalifs, tid som Islams gränser började utvidgas och de fantastiska erövringar som följde inleddes. Och vad var hans anvisning, hans ord till islams första krigare? Vad hade de att rätta sig efter, när de nu inte slogs för sig själva enbart utan i islams namn?
”Detta är mina ord till er, tio bud att följa
Ni skall inte döda kvinnor
ni skall inte döda barn
ni skall inte döda de äldre, de svaga och nödställa
Hugg inte ner träden som bär frukt
sprid inte förstörelse bland människornas boningar
slakta inte boskap, inte kameler eller får,
utom för att stilla trängande hunger
bränn inte bikuporna, eller skingra dem
stjäl inte från vad som erövrats
Var så, inte ynkliga.”
(min översättning via engelska)
Ett högt ställt ideal, till och med omöjligt att följa, för krig är ett ont ting hur nödvändigt eller berättigat det än kan te sig, och förvrider den som för det. Men färdriktingen är tydlig, och den iver med vilken många befolkningar slöt sig till de segerrika araberna bär syn för sägen. För sin tid var de arabiska muslimerna en tämligen ”lätt” erövrarmakt, fjärran från det skatteutsugande, religiöst förföljande Östrom eller förfallna och ineffektiva Sassanidiska Persien. Och kontrasten kunde inte vara mer skriande jämfört med en mördare som Usama. Neslig är den brasa som väntar honom enligt islams egna trossatser, som lär att ingen ostraffat får Döda det liv, som Gud själv har gjort heligt.
”Döda inte varandra.
Gud är förvisso barmhärtig.
Men den som gör så, i hat och orättvisa, honom skall vi steka i Elden.”
En introduktion av Usamas leverne finns förstås på Wikipedia för den som få en första inblick i de märkliga turerna i dårens liv – se http://en.wikipedia.org/wiki/Osama_bin_Laden
Det har ju spekulerats om snubben var en misslyckad lone ranger, och hans allmänna inkompetens och enstöringstendenser skulle kunna tyda på det.
Nu verkar det dock som om skotsk polis har häktat en förmodad medkonspiratör… Taimur Abdulwahab bodde i Luton i tio år innan han tog sig för att försöka sig på attentatet här, men den nu misstänkte är från St:Andrews – inte direkt en extremisthub såvitt jag förstår. Det är intressant att se, hur virrpannor numera verkar kunna ta kontakt över avstånden och mötas för att smida sina märkliga planer… Jag sätter fortfarande min peng på att de här snubbarna är wackos snarare än en genomarbetad internationell konspiration, men vi får väl se…
Ett slitet slutord om terroristwannabees – man bör skratta åt dem, strax innan man låser in idioterna och slänger nyckeln. Tag ledning från filmen ”Four Lions” – de kan vara livsfarliga, de här lallarna, men de är inte mindre tragikomiska för det.
Det här skulle inte bli någon följetong, men jag kan bara inte låta bli. I efterdyningarna till de politiska morden i Arizona lördagen den 8:e (110108) fanns det ett ord som osökt kom till minnes, men som av någon anledning inte sågs till någonstans. Dess frånvaro blev snart lika högröstad som om någon stått naken på ett höghös och vrålat ut det.
TERRORISM
Jag har svept de amerikanska och även svenska tidningarna under skrivandet av detta inlägg och endast mycket sporadiskt hittat andra som refererar till det skedda som just terrorism eller en terrorists handlingar.
Här i Sverige verkar det främst vara i kultursidorna som vissa få skribender har t-ordet på sin skärm. Expressens Per Wirtén tog i en artikel i söndags, ”Terror här som där” upp den subkultur av politiskt våld som funnits och finns i USA, och i en notis (”Nu kallas terror för tragedi” -off-line) i DN kultur den 10:e januari funderade Sverker Lenas i just de banor jag letade efter – med ett citat som är värt att lyfta fram:
”[…] jag läser ”våldshandling”, ”hemsk tragedi” och ”vansinnesdåd”.
Ingenstans ser jag gärningsmannen beskrivas som terrorist.”
Sannerligen ingenstans – vid detta inläggs skrivande kvällen tisdag den 10/1 hade jag fortfarande inte läst en ledare eller artikel på nyhetsplats i någon av de fyra stora rikstidningarna (DN, Svd, Expressen och Aftonbladet) som benämnde dådet eller gärningsmannen med uttryck hänförliga till ”terrorism”.
I USA är frånvaron av terrorismstämpeln än mer påfallande – den är närmast total i de stora tryckta medierna. Vill man hitta sådana hänvisningar får man gå till sajter som Loonwatch i USA – en bra bit från de respkterade mainstreamtidningarna. Jag letade runt Los Angeles Times, Washington Post, New York Times, Chicago Tribune,USA Today och det är ”violence” hit och ”tragedy” dit men inget omnämnande av ”terror” från tidningens egna anställda – fast det intressant nog inte verkar främmande för tidningarnas läsare, som i sina kommentarer på deras bloggar inte duckar för att kalla gärningsmannen för just terrorist.
Det här skulle kanske vara en bra sak – det har varit en inflation i användandet av det ordet ända sedan idiotuttrycket ”War on terror” myntades av GW Bush:s talskrivare. Men problemet är att det sker så selektivt. En klant från mellanöstern begår självmord på en sidogata i Stockholm och alla kraxar omedelbart om ”Terror!” (det här kan var och en konfirmera själv genom att googla ”Stockholm Terrorism Terrorist”), men när den debile idioten är en vit massmördare med legalt inköpta vapen i det vapenfixerade Arizona, då är terroriststämpeln uppenbarligen utesluten i artiga sällskap.
Låt mig rekapitulera. På ett politiskt möte går en beväpnad man fram, skjuter en kvinnlig politiker i huvudet, och börjar sedan meja vilt omkring sig. 20 människor träffas. 6 dör. Medierapporteringen har centrerat kring att kongressledamoten Gabrielle Gifford sköts i huvudet under sitt eget torgmöte, och med rätta så. Men det skulle varit ett vämjeligt dåd även om ingen kula varit ens nära henne. Bland de stackars kringstående som dödades fanns en pensionerad federal domare och, värst av allt, en 9-årig flicka. 9 år.
Gabrielle Gifford var dock också en makthavare, involverad i flera omdiskuterade och kontroversiella politiska frågor, och hade utsatts för attentat tidigare, när hennes kontor besköts i efterdyningarna av omröstningen kring den ynkliga ommöblering som amerikanarna envisas med att kalla ”sjukvårdsreform”. Dådet skedde i samband med en politisk manifestation, av en person med bestämda åsikter om huvudoffrets politik, och har därmed politiska implikationer. Som det är nu har dådet redan haft effekten att man nu anser att förtroendevalda behöver bättre skydd. Många lär dra sig för den form av väldigt öppna torgmöten som Gabrielle Gifford gärna höll. Rykten om att mannen var knuten till amerikanska extremhögerorganisationer har varit i svang, även om detta skett på grunder som ännu verkar tämligen lösa.
Vi snackar om att flera av kriterierna för terrorism är uppfyllda enligt varje relevant definition här. Varför inte åtminstone ta upp begreppet till diskussion, även om det visar sig att det kanske är malplacerat, vilket inte alls är otroligt? Är snubben en terrorist? Kan man betrakta det som ett terroristbrott? Det här är inte irrelevanta frågor, speciellt inte i USA där det finns speciell lagstiftning och befogenheter hopknutna med att man definierar något som terroristiskt.
Men därav inget.
Kontrasten mot muslimska aktivisters aktualiserade eller ens tänkta politiska våld är frapperande. Är det någon som tvivlar på att T-ordet legat i var mans mun om förövaren varit muslim? Det har varit många som fruktat att ordet ”terror” skulle bli en etikett med etniska eller religiösa förtecken. Att främst muslimers eller människor från mellanösterns politiska våld, hur misslyckad den än är, kan kallas terrorism. Detta synes mig mer och mer bevisat, och den här senaste händelsen styrker detta.
————————————————-
Det har visat sig notoriskt svårt att nå en enhällig definition av begreppet terrorism. Se Wikipediaartikeln ”Definitions of Terrorism” för utvecklingen av terrorismbegreppet och de största stöttestenarna. Notera särskilt under rubrikerna ”European Union” (som bildar basen för Sveriges defintion av terrorism) och ”United States”. Se också artikeln ”Domestic Terrorism in the United States” för relationen till inhemsk terrorism.
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 