Förra veckan fick Sverigedemokraterna löpa gatlopp när det, genom det osannolikt korkade tilltaget att filma sin egen dynga, kommit fram något om vilka SDs toppfigurer egentligen är.
Det kan vara värt, för de många turernas skull, att ta en liten sammanställning. Först, en kompilation från de delar från den omtalade filmens som släppts hittills.
Genom de avsnitt och reportage som Expressen de senaste dagarna låtit brisera, och som helt vilar på inspelningen som de inblandade själva gjorde, har vi alltså till sist fått en insyn i SD-topparnas föreställningsvärld och människosyn, deras oredigerade spontana reaktionër och instinkter och hur de ser kopplingen mellan dessa och sin politiska ideologi.
För det är faktiskt inget mer mer omstörtande eller komplicerat än så, som skett.
Allt annat är kringsnack.
Vad Kent Ekeroth och och Erik Almqvist gett uttryck för är inget som är perifert och apart, utan själva kärnan, den böjliga men omistliga ryggraden i sina föreställningar om människan och samhället. De ser sig själva som en medveten elit i vårt land med rätt att definiera, helt utanför Lag och andra kriterier som inte passar dem, vilka som är riktiga, legitima medlemmar av samhället. Kriterier som är extremt luddiga i kanten och helt och hållet bygger på antipati, på vad man INTE är.Det är det som är kärnan i deras tal om ”Det här är Mitt Land”.
Almqvist tar sig rätten att peka ut vilka som får vara svenskar och inte. […] Soran Ismail säger att han tycker om Sverige och att Sverige är hans land. Det är ju detta som är själva målet med integration.
Och det är detta Sverigedemokraterna hatar.
De vill inte att invandrarna ska bli en del av Sverige. De vill ha ett tudelat samhälle så att det blir lättare att kapa av de delar som inte hör till det ”riktiga” Sverige.
Erik ger tummen upp för Hora, trots allt
Förutom det dagisbarnaktiga i tilltalet (”Nä-ä det är inte din sandlåda det är MIN ”) bör speciellt de som kan känna sig det minsta tilltalade av behovet att dra upp den där sortens gränser notera att de helt godtyckliga, och går långt utöver att ringakta nyligen ankomna medlemmar av samhället. Bakom talet om ”svenskfientlighet” kan vad som helst dölja sig, och Ekeroth & Almqvists Sverigedemokratiska gäng väntar heller inte länge med att kalla en kvinnlig meningsmotståndare för ”Hora”. Så mycket för deras kvinnosyn. Det är lustigt att Almqvist själv motionerat för förbud för invandrare att kalla svenska kvinnor hora. Men det är klart, HAN har ju helt andra rättigheter, tycker han och Sverigedemokraterna i vilkas namn motionen lades.
Med ett juste järnrör tänkte Kent slå världen med häpnad
Hyckleri. småsinthet, självförhävdelse och förakt för de som avviker från deras norm, eller vägrar dansa efter deras pipa. Så ser de styrande principerna ut i de här männens Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg. Deras språkbruk och våldsbenägenhet är en avspegling av deras och deras meningsfränders verkliga jag, och de gör det tydligt att i ett Sverige där de styr skall man ”passa sig jävligt noga” för att säga emot dem eller höja rösten mot dem på gatan. De ser själva ingen gränslinje mellan sina små hatfyllda egon på salongsfyllan och deras partis ideologi och avsikter. Och varför skulle de? Så, just som de, ser fascism på svenska ut i vår tid, och snubbarna har hittills nödtorftigt lyckats dölja det, inte bara för allmänheten utan för många som lurats att sympatisera med dem.
Lägg märke till att inget av det här är speciellt nytt – själv kom man omedelbart att tänka på den granskning som Sveriges Radio gjorde av Sverigedemokraterna 2009, då den beryktade fyllefesten med Palmehat och annan trevlig jargong på en Finlandsbåt kom fram. Hör bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2747224 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2728776)
(Hela granskningsserien finns på en samlingssida http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5348461)
Det är många som har haft anledning att misstänka att mången SD:ares interna landskap ser ut på det här sättet. Var och en som tillbringat någon tid med sådana (Undertecknad har haft förmånen att få se det inbäddad, under det att lallarna förträngt att man inte var en av dem) vet att de förr eller senare glömmer sig och ger luft åt fördomar som de inte nödvändigtvis vill stå för i dagsljuset. Reaktionen inom partiet bär syn för sägen. Det finns en stark falang som inte vill att de avslöjade gynnarna ens skall få de milda sanktioner som de nu fått (de har ju inte sparkats ur partiet eller ens riksdagen än). Varför skall de straffas alls? tänker de. De har ju bara varit ärliga. Så där tycker vi ju, egentligen.
Följdriktigt med den ynklighet som vidlåder de påkomne mobbaren och översittaren har ci de senaste dagarna sett de avslöjade SD:arna orma och slingra sig som bara någon som ertappats med händerna i syltburken men vägrar erkänna kan. Redan har de motsagt varandra och tagit tillbaka vad de sagt inte bara i en första vända utan dag för dag (se http://www.expressen.se/nyheter/forre-sd-medlemmen-finns-ingen-rattvisa/).
Det behöver kanske inte pekas ut att sanningen har fått stå tillbaka i försöken att rädda vad som räddas kan. De motiv t.ex skräcken för det ensamma fyllot med mera,som de själva angett för sina handlingar, har redan avslöjats som lögner.
(se t.ex. http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-toppar-bluffar-om-gangsterkoppling, och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/radda-sd-man-skrattar-pa-ny-film_7674448.svd)
Vad som är verkligt och rimligt verkar inte spela någon som helst roll för de här typerna, utan allt handlar om hur man framstår, inte vad som de facto är sant. Det är inte konstigt – hela den grundläggande idén att motvilja och utestängning, det som utgör kärnan i deras världsuppfattning, kan kläs upp och framställas som en acceptabel position, bygger på lögnen inte bara som metod, utan som en grundläggande attityd till verkligheten.
De som vill försvara SD, eller bara instämmer i att xenofobi och en uteslutande syn på nationen och samhället är legitima inslag i ett politiskt projekt, letar nu förstås med ljus och lykta på andra sätt att skylla ifrån sig nu när deras representanter avslöjats som ynkliga lögnhalsar. Det borde därför inte förvåna att man tagit upp en av de äldsta av alla knep, nämligen…konspirationen.
Sålunda går snacket nu som så att det är de etablerade medierna som ”förvränger” saken, det hela är en konspiration från de mörka makter som fått skrämselhicka av att SD på sistone fått växande stöd i opinionsundersökningar med mera.
Foliehattarna är redan på. Hör t.ex Ny Demokratis gamle byfåne Ian Wachtmeister, som agerat i en slags rådgivande roll åt SDs pertiledare Jimmy Åkesson, förklara att avslöjandet om att SD-topparna är kvinoohatande våldsbenägna rasister och lögnare skulle vara ett beställningsjobb av ”etablissemanget” i P1:s Studio Ett fredag 16 november – http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5348477
Det är roande, det är det, att få se SD:arna ränna runt i välförtjänt panik över vad deras avslöjade unkna inre ställt till med. Frågan är vad det kommer att få för resultat. Det är trots allt två år kvar till nästa val. Minnet är ofta kort, och i det här fallet kommer SD och deras tillskyndare att leta febrilt efter sådant som kan distrahera allmänheten eller ge intryck av att det hela var en isolerad engångshändelse. Vi får väl se.
Men än så länge kan man fnissa åt att uteslutningens och hatets kolportörer fått litet huvudbry. Det är mer passande än annars att runda av med Hitlerparodin ”Krismöte hos SD”, vilken troligen är mer sann, rent idémässigt, än vad man någonsin skulle vilja.
———————————————————
Se tidigare inlägg om en hatpräglad idévärld och hur Sverigedemokraterna passar in där, i samband med en serie inlägg om roten till Anders Behring Breivik, massmördaren från Norges, föreställningsvärld,
samt i en egen tråd, som fokuserat på SD:Sförhållande till Symboler och symbolism,
————————————————-
Några artiklar och källor
Årsdagen av terroristen Anders Behring Breiviks massmord är här. En betraktelse över några lösa trådar i bevakningen av denne, vad som hänt sedan dess och hur debatten kommit att förändras – om den har det.
Är det verkligen ett år sedan? På ett sätt känns det som igår. Fast på ett annat som en evighet sedan – framför allt den senaste tidens täta rapportering av rättegången mot massmördaren gör att en viss utmattning infinner sig, inte för själva händelsens skull utan för den mediala bevakningen.
Nyligen rapporterades kring Framskrittspartiets återuppsving i norska opinionsundersökningar. En artikel av Gellert Tamas, ”Den Ensamme Galningen är också en Terrorist” tog också upp kopplingen mellan olika idiologiskt drivna ”ensamma” terrorister och samhällsklimatet. Frågor som tagits upp här tidigare, men som lämnade kvar några mer eller mindre lösa funderingar och den berättigade frågan om beröringspunkterna mellan en terrorist som Breivik och de som delar hans idéer och samtidigt agerar som representanter för mycket vidare grupper än stolliga extremister, ja som har gjort det till sin sak att föra ”nationens” intressen i det offentliga samtalet.
(Sista inlägget i serien om Breivik den gågnen var https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/, i vilken motvilja och hat som samhällsfenomen togs upp, med exempel från bland annat ex-Jugoslavien.)
En av de första saker som bereder vägen för våld är ett hotfullt språk. Lasermannen John Ausonius är ett tydligt exempel på detta – han har själv medgivit att han såg Ny Demokratis utfall mot invandrare och romer som legitimerande för de åsikter han omfattade och som han senare kom att omsätta i mordisk handling. Likadant är det med Breivik. Det är märkligt att detta behöver påpekas och ändå stöter på motstånd. Vi har inga problem att se problemet med ett politiskt parti som f.d. Herri Batasuna (ETAs politiska gren), vilken uskuldar och har ett delansvar för det våldsamma ETAs dåd. Likadant var det i Nordirland (där Sinn Fein dock lyckats reformera sig bort från våldsromantiken), och så är det ännu i t.ex Palestina, där man på goda grunder misstror de som hejar på terrordåd mot civila israeler.
I en mer fredlig situation är dock ansvaret liknande, bara mer subtilt. För att ta ett iögonfallande exempel: i USA hade man efter Arizonaskjutningen en diskussion om detta med våldsamt språk och symbolism. Bland annat togs Sarah Palins idiotiska måltavlekarta upp som ett exempel på ett bildspråk som stadsfäster en syn på politiska motståndare som präglas av våld (från http://twitter.com/#!/sarahpalinusa/status/10935548053)
”Commonsense Conservatives & lovers of America: ”Don’t Retreat, Instead – RELOAD!” Pls see my Facebook page.”
Frågan är inte Sarah Palin aktivt hetsar till att skjuta motståndare -det gjord ehon inte. Utan att den där måltavlebilden är illustrativt för ett oeftergivligt krav hos motviljans språk – den lever på måltavlor. Något att frukta. Något att hata.
Samtida västerländska ideologier som rider på okunskap och skräck har, efter att antikommunism fallit av vägen och öppen antisemitism blivit icke salongsfähigt, bestämt sig för Islam som det stora hatobjektet. Nu finns det mycket att invända mot alla religioner, speciellt sådana som blir redskap för en politisk agenda. Högerkristendom, hindunationalism, shintonationalister (i Japan), ultraortodox judendom, muslimsk fundamentalism… de är alla ideologier som kan och skall sättas åt, om man bryr sig om ett pluralistisk, demokratisk och inkluderande samhälle. Men tyvär finns det inte dem som tvekar att ta steget från befogad kritik till att medvetet så skräck i befolkningar, och som bygger upp en antagonism som tar sikte på hela grupper av människor.
Sådan retorik göder motviljans ensamma terrorister. I dagens uppkopplade och medialt utspelande värld finns den överallt: från den hatpropaganda som nätet tyvärr kryllar av, men också i gradvis mer uttunnad form ända in i folkförsamlingarnas kamrar. På toppnivån är det hatiska språkbruket ofta mindre uttalat, med olika koder och omskrivningar, men ändå inte speciellt subtilt. Motvilja och antipati som massfenomen är sällan det, och kan ändå rätt lätt packas upp.
Även här i Norden har dock språkbruket och bildspråket förråats, främst genom att frammana hotbilder. Moderna medier ger gott om möjlighet att göra det på ett sätt som trycker på mer eller mindre medvetna tolkningsmönster. Se t.ex. SverigeDemokraternas valfilm (http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=XkRRdth8AHc) nedan.
Notera den hotfulla tonen, den mörka musik- och ljussättningen och dramaturgin i filmen – ett klassiskt exempel på skräckpropaganda. Den är förstås fullständigt löjeväckande i sin huvudtes. Det finns inga samhällsföreteelser som inte kunde ställas mot varandra med en sådan absurd, konstlad motsättning. Varför inte JAS-plan mot dagisplatser? Det skulle varit exakt lika sant. Ingen som inte redan vill se världen i sådana ”vi-och-de”-termer kommer att övertygas av en sådan film. Filmens egentliga budskap är inte att övertyga – det är stryka folks redan befintliga fördomar medhårs och att man till att handla i enlighet med sina fördomar, att rösta och ge makt till vissa individer som kommer att realisera konsekvensen av antipatin mot en grupp människor.
Xenofoba och motviljebaserade rörelser bjuder på talrika exempel på hur man kan hårdra en företeelse så att den framstår som hotfull. Ett talande exempel är acceptansen och framförandet av ett uttryck som xenofoba ofta undslipper sig: att Europa, eller enskilda länder, håller på att ”Islamiseras”. Den figurens popularitet är av ganska nytt datum, men har trängt djupt ner i den invandringsfientliga och vulgärnationalistiska diskursen i västeuropa, och brukas öppet av Sverigedemokraterna i Sverige, Framskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti med flera.
I efterdyningarna av terrordådet i Norge, speciellt efter att det uppdagats att mördaren hade en klar agenda med manifest och allt, så aktualiserades den diskussionen i olika medier.
Grundbultarna bakom idén om att Europa håller på att ”islamiseras” är två (2).
Det här är alltså den hotbild som döljer sig bakom Sverigedemokraters tal om ”islamisering” av Sverige.Ett av många exempel är Björn Söder, SDs partisekreterare, som fruktar en islamistisk revolution i Sverige. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-sverige-kan-bli-som-iran_5344291.svd). SD hade tänkt hålla en konferens i riksdagen om islamisering, men bokade av det hela efter att Breivik tog det hela lite väl långt, kantänka. Men givetvis utan att erkänna någon som helst koppling mellan deras problemformulering och Breiviks dåd.
Dansk Folkeparti mumlar förstås också om Islamisering i tid och otid – se t.ex. när en danskminister deltar i Ramadan-middag (http://www.vl.no/verden/article93276.zrm).
Tag betäckning, det är bara 3 år kvar!
Ute i Europa är islamiseringsidén levande och framträdande, och har t.o.m försetts med ett eget dystopiskt framtidsscenario, det s.k ”Eurabia” där delar eller hela Europa ”tas över” av ”muslimer” och kommer att bilda del av ett internationellt ”Kalifat” där man offrar barn till Mecka…eller vad de stackars islamofoberna haschat ihop.
Det samtidigt lustiga och otäcka med den där haschmardrömmen är att den fyller den extremt användbara syftet av att vara något att projektera på vad man än är emot, i alla fall från högerhåll. Att en sådan som Breivik, öppet xenofoba outfits som Vlaams Belang i Flandern använder sig av den är kanske inte så konstigt, men se hur t.ex. en katolsk konservativ sajt (http://federation-pro-europa-christiana.org/wordpress/?p=2170) – vars egentliga käpphäst är ogudaktigheten och det faktum att europeer idkar barnbegränsning och individuell rätt till sin kropp via t.ex preventivmedel och abort – får islamspöket att funka som en hotbild också för sina syften.
”The lady doth protest too much, methinks.”
William Shakespeare (Hamlet), Akt 3, scen 2, rad 254
Som vi kan se bereder en terrorist som Breivik de xenofoba populistpartierna ett problem. De vill gärna behålla sina idéer som bygger på hot och rädsla, men inte förknippas till en massmördare. De slår harmset ifrån sig kopplingen till Breivik som en konspiration av medierna och andra partier. Men samtidigt har de dock försiktigt tassat tillbaka på ett sätt som visar att de mycket väl förstår relationen mellan deras eget tal och deras ideologis svans av extremister.
Notera att man därmed paradoxalt nog kan använda sig av Breivik för att hålla fast, snarare än ta klart avstånd från, hans idéer. Resonemanget går ut som följer. Eftersom Breivik är så pass extrem, kan man lätt mena att man inte alls är som han, man förespråkar inte massmord och så vidare. Man har ingenting med en sådan som Breivik att göra. Ingenting alls. Det förhållande att man liksom Brevik oroar sig över ett islamiskt övertagande av nordiska länder är en ren tillfällighet, liksom motståndet mot diverse folkgrupper på basis av deras etnicitet. En ren tillfällighet.
Den här formen av avståndstagande med ett ”men” efter är ett universellt fenomen och vida spritt – även högeranstuckna på ställen som inte rimligen hade med Norden eller Norge att göra kände uppenbarligen ett behov av att tvaga sina händer efter att Breivik kastat en skugga på hörn i deras föreställningsvärld som inte tål för mycket belysning.
Ett exempel är den föraktansvärde Bill O’Reilly som satte det främsta krutet i bevakningen av Breivikdådet inte på dådet i sig, utan på sin märkliga balansakt att dels dela Breiviks islamhat och att framföra sin egen konspirationsteori om att liberala media ”hatar kristna”. Se
http://www.youtube.com/watch?v=Z3_DEp–J8c&feature=related
Mitt favoritcitat från Bill O’Reillys karaktäristiskt babbliga nonsensinslag, närmast genialiskt i sin totala falskhet och felaktighet:
”No-one believing in Jesus, commits mass murder”
Bill har tydligen missat de senaste tvåtusen årens litania av oöverträffad mordiskhet i just det kristna västerlandet…
Från den australienska konservativa sajten australianconservative hörs samma indignerade protest, och man hänvisar till en essä i Quadrant Magazine som avvisar hela förekomsten av högerextrem terrorism: http://www.quadrant.org.au/blogs/qed/2011/08/the-myth-of-right-wing-terrorism.
En av de tendenser som väcker förakt för företrädare från t.ex SD eller Framskrittspartiet är deras dubbla standard ifråga om motviljans språkbruk. Trots sin image av att ”ta bladet från munnen” och säga saker som de etablerade partierna inte ”vågar” ta upp, slingrar de sig minst lika snabbfotat när det, som efter Breiviks dåd, dök upp frågor om deras egen bakgrund och idéer. Det de utan vidare utsätter andra för, är de inte beredda att utsättas för själva. Som framgått av ovan är de tydligen väldigt känsliga för att utsättas för sammankopplingne med Breivik – vilket är ironiskt för rörelser som gjort svepande generaliseringar till sin livsluft.
Just norska Framskrittspartiet ger en uppvisning av ovannämnda förhållande. Efter att de tvingades erkänna att, Jo, de hade nog använt sig av Breivikfiguren”en smygande islamisering av Norge”, deklarerade Siv Jensen och Knut Hanselman, kommunalråd för Framskrittspartiet, att de tänkte tona ner sin retorik. Men samtidigt höll de bestämt fast vid synpunkterna bakom (”Det är alltigenom en uttrycksfråga” somKnut Hanselman sade). Siv Jensen distansierade sig alltså från Breiviks retorik, men på den direkta frågan om hur hon nu upplever det att utsättas för exakt samma behandling som brukar drabba alla muslimer när det sker terrordåd från den kanten slingrar hon sig som en OS-gymnast.
– Når dere har kommet med utfall mot muslimer og islamister, så har mange moderate muslimer følt at dere også angriper dem. Kan du forstå at de føler seg stigmatisert på samme måte som noen nå har forsøkt å stigmatisere Frp på grunn av én muslimhaters terroraksjon?
– Nå ber dere meg å gå inn i de spørsmålene som jeg har avstått fra å gå inn i, sier hun, og lover å ta debatten når tiden er moden.
– Jeg kommer ikke til å dukke unna ubehagelige debatter
Från intervju i Aftonposten 2 Aug 2011
Det har gått ett år, men Siv Jensen har inte sagt ett pip i frågan. Fremskrittspartiet har dock lagt lock på sina islamofoba tendenser, hjälpta på sistone av att en ny måltavla för xenofoba tirader dykt upp i skepnaden av… romer. De skall visst ”deporteras” ur Norge en masse.
Och då är ändå Fremskrittspartiet den minst rabiata av xenofobins topppartier i Norden, med en vidare bas av genuint protestparti än både Sverigedemokraternas och Dansk Folkeparti, något som t.ex expo genomlyser i artikeln http://expo.se/2011/viktigt-att-peka-pa-skiljelinjerna_4207.html.
Lena Sundström pekade på den ynklighet som vidlåder att gnälla på andras generaliseringar när de är lika ens egna – och dessutom på att klagan är direkt felaktig. Se artikeln ”Så skapas en Fiende”:
”Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.
Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla biskopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få.”
Minnet är ofta kort, men mindre än ett år har gått från att det underjordiska danska nätverket ORG uppdagades, ett knippe högerextremistiska terrorceller som kartlade ”landsförrädare” i syfte att motverka invandring, och med kopplingar till såväl Danskt Folkeparti som våldamma högerextrema grupper. (Se http://politiken.dk/indland/ECE1357122/den-danske-hoejrefloej-er-infiltreret-af-hemmeligt-netvaerk/ rapporterat av Expo http://expo.se/2011/hemligt-danskt-natverk-avslojat_4222.html).
Så kan också trapporna se ut som tripp-trapp-trull leder från oansvarigt skitsnack om folkgrupper via hemliga sammanslutningar till massmord på motståndare.
En av de viktigaste läxorna av de senaste årens extremsitiska våld borde vara, oavsett vad vissa psykologer desperat försöker göra gällande, att våld inte nödvändigtvis är en funktion av psykopati eller andra abnorma tillstånd. Psykopatens våld är svår att förutse eller helt skydda sig mot – men den överväldigande majoriteten extremt våld i samhället sker av ”vanliga ”, mentalt tillräkneliga människor, och det inkluderar politiskt våld. Samtidigt är våldsutövning, även i stor skala, inte i sig tillräckligt för att göra en terrorist. Gellert Tamas har också en svårrubbad argumentation för att det även i skymningslandet av personlighetsstörda stollar finns ett ideologiskt element, och sociala faktorer som spelar in.
Notera att båda lägren, höger som vänsterextrema, har sina mordiska stollar. Just nu har den krypobruna högern, men som påpekats tidigare finns det liknande tendenser som slumrar på den andra sidan. Man kan också påminna sig t.ex. mordet på Pim Fortuyn i Holland. Oavsett vad man tyckte om sistnämndes xenofoba retorik är det ett föraktansvärt terrordåd att ta livet av en folkvald politiker, och mördarenVolkert van der Graaf inte bättre än en Mihajlovic, en annan politiskt anstucken stollemördare.
Det är en svårt masochistisk sak, men som undertecknad regelbundet gör, att besöka hatsajter. Men bra för självförtroendet, för när man ser hur rädda, ynkliga och paranoida de människorna är kan man inte annat än tycka synd om deras små egon, som kräver sådana hatuppblåsta konstruktioner för att stå ut med det frukt-ans-värda moderna pluralistiska samhället. Som Karl-Ove Knausgård väl påpekar i en betraktelse i DN idag.
Våld är ett element för sig i utövandet av terrorism, skild från men överlappadne ideologi, extremism och stollighet. Den gror, precis som kriminellt våld i miljöer där våld tolereras eller inte beivras tillräckligt, ges status eller rättfärdigande av någon betydande del av befolkningen eller i en subkultur som i sin tur omges av andra som delar dess värderingar.
Sådant politiskt våld beivras enligt alla erfarenheter bäst av de som är nära de som begår det. Det enda sättet politiska partier kan visa att de tar utbrott av politiskt våld på allvar är således att de tar otvetydigt avstånd från allt våld från sina sympatisörer, även de mer perifera, och inte kommer med halvkvädna ursäkter eller tillåter att representanter, speciellt sådana i ledande eller ansvarsställning, svänger sig med våldsurskuldande snack, eller ägnar mer tid åt att beklaga sig för att de får ögonen på sig, istället för att faktiskt göra något. Tyvärr är vårt eget xenofoba parti inte vuxet denna roll. Motviljan mot och det tunt förklädda föraktet mot ”de andra” sitter för djupt i dem, för att på allvar och otvetydigt släcka det hatets mummel som göder extremismerna i deras periferi.
Det är i det sammanhanget värt att påminna om att vissa aktörer faktiskt haft verklig självinsikt och tagit ansvar för sin del av debatten i Breivik-fallet. Se t.ex. norska Hoyres ungdomsförbund som rätt långt från vad Utøya handlat om rannsakade sina mer grova antivänstertirader (http://arbetarbladet.se/nyheter/utrikes/1.3796505-slut-med-slagordet-hellre-dod-an-rod). På samma sätt som IRAs nerläggande av vapnen trots många hack och extremutbrott lett till en stabilisering av situationen på Nordirland och en fredlig republikanism, så bör också de som t.ex. är kritiska till Sveriges invandringspolitik axla sitt ansvar för att deras budskap inte färgas av rasistiska övertoner, eller inlindat motstånd mot en viss grupp människor.
Auktoritärt & xenofobt – JOBBIK vid makten i Ungern
Och vad det omgivande samhället har att göra är att inte tolerera aggressivt och människoföraktande bullshit. Oavsett ideologi eller partitillhörighet,och oavsett om man får inkryggernas favoritvapen, epitetet ”politiskt korrekt” på sig, måste de som manar till våld, men också de som bygger sin argumentation på fruktan vars grunder inte kan ledas i bevis, ansättas med vassa frågor, med ständiga påminnelser om konsekvenserna av vad de håller på med.
***********************************
Tidigare inlägg om Anders Behring Breivik, Oslodåden och Politiskt Våld
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/
————————————————-
Några artiklar och källor
Idag på 10-årsdagen av vad som numera går under ”elfte september” 2001, är tidningarna fyllda av reportage, analyser och kåserier om de fruktansvärda attackerna från 10 år sedan. Även här skall ämnet behandlas, om inte annat så för att det vore löjligt att låtsas att man inte tänkte på det efter det massiva bombardemanget runt händelsen.
Det slumpade sig att jag såg större delen av händelsen live – jag hörde en extrainsatt radiosändning nämna att en olycka skett vid WTC, och slog på BBC world och CNN. ”Hur fan kan man krascha ett plan rakt in där – var piloten full?” Det såg ut som en väldig olycka, men man undrade så smått tänk om det var en jävla dåre? Några år tidigare hade ett litet privatplan kraschat rakt in i WTC, kan det här vara något liknande? Men i så fall måste det ju vara ett stort plan av döma av skadorna?
Och gissa hur överraskningen var när man i realtid ser ett till flyplan till komma dundrande… absurt och helt overkligt. Jag kastade mig på telefonerna och ringde vänner och släktingar att slå på TVn för nu händer det jääääävligt sjuka prylar…
När tornen sedan rasade var det…tja, det fanns, och finns ännu inte, vetttiga ord för det. Surrealistiskt kommer väl närmast. Hur många människor…? Var det första jag kommer ihåg att ha tänkt. Det är tydligt från liveupptagningarna från nyhetssändningarna att reportrar och nyhetsankare liksom vi så tittade på hade svårt att förstå vad som hände.
Och det hela blev ännu mer ojordiskt konstigt av att man fick höra och se bilder från andra ställen – det skedde tydligen liknande saker i Washington, Pentagon hade blivit träffat, och fler flygplan hade rasat ner från himlen…det var helt ogreppbart.
Sällan har TV ett sådant enormt försteg framför andra medier än när ett skeende händer på det här korta, men ändå inte ögonblickliga sättet som attackerna skedde. Man satt som klistrad framför skärmen, och upprepningen, de olika vinklarna hypnatiserade en. Skalan, elden och allt det där bli överväldigande. Men – och här kan man ana sig till bombpilotssyndromet – det är en slags distanserad fascination, i alla fall till en början.
”Det var som en film” är en föga originell replik, men vad många med mig tänkte. En stor katastroffilm. Sådant händer liksom inte i verkligheten, inte på en gång och mitt i New York. Det skulle, som jag skall återkomma till, visa sig att den där filmliknelsen inte var korrekt.
För mig var det som gjorde fasan och insikten om det fruktansvärda verkligt påtagligt de bilder på människorna som föll och hoppade från de övertända, glödheta byggnaderna där de var fångna. Där ser man den enskilda människans fruktansvärda öde, som på något sätt åskådliggjorde att var och en av de tusentals personerna där inne som dött, eller var fångna, eller flydde för sina liv, var verkliga individer, inte statister i en film, inte abstraktioner dolda bakom eld och rök och rasmassor.
Det finns för övrigt just en dokumentär som heter ”The Falling Man” som handlar om just en av de som hoppade och kortet på denne. Det uppstod en viss debatt om det greppet, det fotot. För det ställer en fruktansvärd fråga till betraktaren.
Det är en oförskämd fråga i vår ängsliga tid. Vi vill låtsas som om vi inte behöver besvara den, trots att alla, 100% utan undantag, kommer att ställas inför den en dag. Vare sig vi vill eller inte.
Dessa intryck och frågeställningar, ett av de otaliga som tvingade sig på oss den dagen, är inte främmande för människor som levt under hot och krig och katastrofer runt om i världen. Att det fanns en ganska dålig beredskap för att ta till sig den verklighetens förolämpning i USA den dagen var tyvärr något som visades rätt klart av de skeenden som följde de närmaste åren.
Man kan dock knappast klandra dem för schocken. Jag kommer väl ihåg den vrede som man jsälv kände efteråt, det bottenlösa hatet mot terroristerna som gjorde det där. Det smärtade mig att det faktiskt inte fattades de som sade något i stil med – ”rätt åt yankee-jävlarna”. Lika illa var dock den snabba impuls att inte vilja se de skäl som kunde finnas bakom, vad som lett fram till det där skeendet. De närmaste månaderna var det mycket studier och uppdatering som stundade – och ännu kommer ny information.
Jag vill kort nämna något om gestaltningen av 9/11-2001 i filmen, den konstform som ligger mig närmast hjärtat. Det är påfallande att press och dokumentär mycket bätte än fiction kunnat förvalta de enormt starka intrycken från den dagens händelser – bara 2 filmer från filmstaden Hollywood har själva terrordåden i huvudrollen. Det förekommer som en omständighet eller omnämns i en del ytterligare filmer, och framför allt i TV-serier, men som sagt, få har känt sig manade att ta tag i själva händelserna i spelfilm (se http://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#Filmer och http://en.wikipedia.org/wiki/September_11_attacks_in_popular_culture)
Jag gissar att de påföljande händelserna, med Irak-kriget och den förgiftade inhemska debatten som följde på de nya lagar och svepande befogenheter som gavs till säkerhetsorganen, bidrog till den tvekan som ännu håller i sig, något som bara kan ha skärpts av bilderna som sipprade ut från Abu Ghraib och Guantanamo. Att försöka gestalta dessa skeenden har blivit enormt politiskt känsligt, och vilken vinkel man än väljer kommer man att trampa på någons tår.
Båda de filmer som finns till dags dato har också valt att skildra händelserna från ett väldigt personnära perspektiv, och undvikit stora explosioner och dataanimerade scener av själva kaoset som annars kanske skulle ligga nära till hands i en katastroffilm. Oliver Stone, som skaffat sig alibi genom att ta upp andra trauman som Vietnamkriget och mordet på JFK, är hittills är den ende som vågat gestalta WTC-dåden i sin film ”World Trade Center” koncentrerar sig på de personliga berättelserna från två som överlevde själva tornens fall.
Den andra filmen, ”United 93” är ännu mer lågmäld och småskalig, och centrerar kring den mest förbisedda av händelserna den dagen – det flygplan som störtade i Pennsylvania när passagerarna försökte ta tillbaka kontrollen över planet. Det är ett nervigt kammarspel, med en närgången blick på hur de närvarande, inklusive kaparna, reagerar som individer på händelserna medan de sker. Kapningen av United 93 låg tidsmässigt lite efter New York-händelserna och filmen tar också upp den inverkan det har på folket ombord att de får nyheter om vad som sker i New York och Washington, och om detta kan ha påverkat deras beslut. United 93 är verkligen ingen hjältehistoria- därtill är slutet alltför tragiskt, och blicken alltför nära på människorna ombord. Man känner verkligen hur detta är riktiga människor och att det inte är en saga, utan ett närmast dokumentärt försök att skildra en del av ett större skeende inifrån. Amerikanarna var kanske inte redo för så mycket realism – själv finner jag dock United 93 mycket stark och sevärd.
Båda filmerna försöker undvika tal om hämnd och vedergällning – det finns närvarande i Oliver Stones film i skepnad av en högerkristen reservist som hjälper till vid röjningen, men annars är filmerna stillsamma i den meningen att de tar fasta på perspektiv som leder åt ett annat håll än våld eller ens fruktan. De handlar om hur man överkommer fruktan och effekterna av förstörelsen. Att detta är något som ännu inte riktigt slagit rot i USA har framgått rätt tydligt av grälen runt vad man skall göra med Ground Zero i NY, samt även av hur man valde att ”ta hand” om Usama Bin Ladin, den andlige ledaren bakom terrordåden, när man väl fick tag i honom.
En sak som kanske inte är ämnat att förvåna men ändå känns mycket märklig när man stöter på det är den till synes outtröttliga kader med folk som vill spinna konspirationsteorier kring elfte September, oftast i syfte att kasta skulden på USAs regering, alternativt israelerna, alternativt frimurarna osv. för att tornen rasade. Det verkar inte som om mycket biter mot den sortens snubbar, iaf av döma av de lätt surrealistiska diskussioner jag själv haft om saken med sådana. En lista av konspirationsteorier i wikipedia (se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories) ger bara en aning om stolleriet, som grasserar på näter, speciellt bland bloggar och på Youtube. I USA har det blivit till en veritabel folkrörelse, den s.k. ”9/11 Truth Movement”, se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_Truth_movement. Vi kan göra en direkt jämförelse med våra egna Palme-spanare, så får man en känsla för hur snacket går där.
Se den trevliga sammanfattningen av knasteorier och deras tillbakastande av http://www.youtube.com/user/erikssonjonas10
Slutligen: 9/11 har en speciell tagg för alla som har koppling till Chile. Samma datum 1973 skedde den militära statskupp som ledde till att tusentals människor dog, ringde in 17 års diktatur och fick så många opositionella att spridas ut över världen – undertecknad inräknad. Det är inte för att ta något ifrån offren för händelserna 9/11 2001 som jag också vill påpeka att det finns många andra händelser av våld och tragik värda att minnas.
————————————————
Se kontroversen om ”The Falling Man”-fotot:
DN har en trevlig grafisk framställning av händelserna den elfte september 2001 http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lite-visste-vi-en-manad-efter-daden
SvD har också lite grafik över skeendena den dagen, se http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-dog-i-attackerna_6457320.svd, liksom förstås aalyser av allehanda slag, se t.ex. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd
En liten exposé i konspirationerna runt elfte september 2001:
osv, osv
En månad har gått sedan Anders Behring Breivik utförde sina bestialiska dåd i Oslo och Utöya.
Tidigare har här några av huvudspåren i vad som framkommit om den norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik gåtts igenom, samt den debatt, eller flertal debatter, som kom igång med orsak av hans groteska dåd. Och just det faktum att dessa dåd nu blivit ämne för en vidare diskussion om samhället har adderat en dimension runt Anders Behring Breivik och hans massmord som går bortom individuella orsakssamband och spekulationer om uppsåt, och det är språkets och den samhälleliga diskursens makt. Hur man skall tala om Brevik och hans likar? Hur definierar man deras ideologi och drivkrafter? Och vilket sorts språk inspirerade och genljöd i mördarens inre, när han satte sin mordiska avsikt i rörelse?
En diskussion om språket i samband med terror och våld har tagits upp här förr, efter Arizona-skjutningarna i januari i år – se https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/. Förutom terroristbegreppet så är frågan vad samtalstonen eller diskursens språkbruk har på effekt på individer. Min föga originella tes var att förekomsten av våldsamt offentligt språkbruk, eller ett språkbruk som bottnar i hot och tvång och ytterst (men ofta omskrivet) har våld som bottenplatta alltid bör vara ett varningstecken som förebådar våldsamma dåd.
Det har påpekats tidigare här att varje form av större idétradition, som socialism, nationalism, ekologism, konservatism, etniskt särartstänkande, liberalism, religioner av alla sorter och kulörer, kan förvridas åt våldsamma och övervägande negativt orienterade uttryck. En stollig världsbild och tillgång till extremism tar en långt på vägen. Men även om det man tror på förordar våld finns en individuell tröskel som varje person måste överskrida. Inte nödvändigtvis för sig själv – i själva verket är de mekanismer som river de sista hindren mot det extrema våldet av samma sort som de som bygger upp dem: det är grupprocesser, och kommer främst till uttryck i social interaktion och språk.
Den här diskussionen är delvis av gammalt slag, och väl genomforskad ifråga om t.ex. agitationen under tredje riket, där såväl språket som illustrationer som judekarikatyrer anses å ena sidan vara både talande och just illustrativt, men å andra sidan också hetsande och framkallande och spridande av ett klimat där våld blev lättare att genomföra mot utpekade grupper som med språkets hjälp först avklätts sin mänsklighet. Politiskt våld sker aldrig i ett vakuum, och först måste man skapa en berättelse, ett språk, där man själv är hjälten, den hatade fienden inte värd annat än förakt. Sådana berättelser sporrar vidare till handling genom att i en mening kasta ut en utmaning, för den ”djärve” att svara på. Någonting som sporrar den våldsbenägne eller äretörstande, och ger hans våld inte bara mening utan också status.
En av de snällare bilderna från den ökända tidningen der Stürmer, nazistpartiets propagandaorgan kan illustrera detta. Den antisemitiska hatskriften ser sig som en båld riddare som stolt men bistert, med svärdet i hand, reser sig mot de judiskt kroknästa och ynkliga plutokraterna, som i sin kabal samlats i slutna rum för att konspirera mot och suga ut det tyska folket. Exakt så såg sig Behring också, och med automatvapen, anabolapumpade muskler och ett sanningens manifest reste han sig mot de nutida konspiratörerna, slog dem till marken i deras eget hus. Förutom att konspirationen bestod i tonåriga ungdomar på kollo hos ett demokratiskt politiskt parti.
Bilden visar inget blod. Inget öppet våld. Men det ligger där, tydligt under ytan, och manar till efterföljelse. Det är extra tydligt på grund av att det är illustrerat – men grundkoderna, innebörden hos de olika elementen och i stämningen var lagda sedan lång tid. Nazisterna var inte ensamma, men framträdande i bruket av just av symboler och illustrationer, de var mästare på ett slags rått och kraftfullt bildspråk som bar många betydelser i sig och illustrerade en knippe väl identifierbara idéer. Många fler exempel på karikatyrer och artiklar av denna typ kan ses i t.ex. http://www.bytwerk.com/gpa/lustige.htm ).
Redan i språket finns många begrepp som på samma sätt är laddade med våldsamma innebörder, men där våldet i sig förblir outsagt. Se t.ex. uttryck som utgår från ”förräderi”. En förrädare är det värsta som man kan tänka sig, den ultimate svikaren, förtjänt av det yttersta av straff – det är därför t.ex. landsförräderi i krigstid i det längsta (t.om. 1973 i Sverige) straffades med döden. I politiska sammanhang legitimerar således begreppet rättfärdigt våld mot den som förråder fosterlandet, nationen eller den nationella gemenskapen. Inom rasistisk och vit-maktmiljö är följaktligen avledningar på förräderi, som ”landsförrädare” och ”rasförrädare” en stapelvara och så vanligt i xenofobiska bloggar över hela spektrat, från Sverigedemokratsympatisörer till extrema nazister, att det närmast gått inflation i det. Vilket envar som googlar orden omedelbart kan se.
Rasförrädares koncentrationslägermärke
”Rasförrädare” är ett annat hatiskt begrepp, speciellt i att det pekar ut en speciell sfär där ett tvång skall råda, med hot om våld för avvikare: det sexuella området. Det kommer från Nazityskland, där det hade en specifik betydelse: ”rasförrädare” var benämning på ”ariska” kvinnor som hade sexuella relationer med judiska män i strid mot de nazistiska raslagarna. Dessa deporterades till koncentrationsläger, där de hade en egen symbol som uttryckte deras ”brott” (http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4rken_f%C3%B6r_f%C3%A5ngar_i_nazistiska_koncentrationsl%C3%A4ger). Det kan vara värt att komma ihåg – den som associerar sig med folk som använder sådana begrepp umgås alltså med människor som potentiellt vill förpassa de som har relationer med ”fel” folkgrupp till koncentrationsläger.
Våldsromantik, om nu någon trodde det, är inte begränsad till högerns mörkare vrår, bland xenofoberna och extremhögern. Den grasserar även på den andra sidan, och har där en anrik historia av begrepp som i fel miljö kan inbjuda till våld och övergrepp, och en egen variant av hyllning av våld och drastisk handling. Jag glömmer aldrig Emile Zolas illustration av detta i ”Germinal”, med ord som han sätter i munnen på anarkisten Souvarine, denne som föraktar arbetarnas försök att organisera sig fackligt för bättre arbetsförhållanden. Hans botemedel för kapitalismens rovdrift av arbetarna är istället
(Från den franska filmen ”Germinal” från 1993)
För de som i likhet med mig har knackiga franskakunskaper, lyder slutklämmen om målet för aktioner
”[…] anarki, alltings slut, då hela världen skall dränkas i blod och renas i eld… Då får vi se” (min översättning)
Och i slutet av ”Germinal” är det mycket riktigt så att Souvarine placerar sin bomb, och det är arbetarna som dör. Ett sådant handlingssätt är intill förväxling lik den moderne terroristen, en Muhammed Atta eller Anders Behring Breivik.
Den yttersta vänstern har således också begrepp som inte så lite påminner om extremhögerns ifråga om att öppna portarna för våld. Att sådana här begrepp snabbt kittlar de som har våldsfantasier framgår t.ex. av diskussioner runt begrepp som ”klassfiender” som på ett forum som socialism.nu snabbt exalterar gott om folk som känner sig föranledda att visa upp sina låga impulser. Se vidare https://www.socialism.nu/index.php?s=5786a5fb350580a2647ffae87ef1f2a.
I vissa fall använder man exakt samma ord – se t.ex. ”Folkförrädare” som brukades friskt i sovjetunionen och som också nyttjas av extremhögern – det som förändras är inte mycket, extremnationalister åsyftar förräderi mot den etniska nationen, medan stalinister menade förrädare mot statens intressen såsom företrädare för arbetarklassen. Men båda skall förstås våldsamt ”åtgärdas”.
För den som hamnar i vägen för de där våldsamma renhetsivrarna blir det närmast irrelevant var idéerna kommer ifrån: se t.ex. http://kontrovers.se/arkiv/kam/100116-01-kam.html, och en ofrivilligt komisk illustration av vänster/högerbruk av ”f-”ordet med en typiskt förvirrad användning av rasbegreppet kan ses i det högerextrema forumet Nordisk.nu, se http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=21706&page=1.
Det här kan göras övertydligt, genom att lyfta en äkta replik från en wannabee-vänstertok, och se hur lite som krävs för att göra den rumsren på högerextrema fora.
Först originalcitatet:
”En brat från lundsberg kan jag mycket väl se som en klassfiende som jag inte bangar på att boxa på, men jag är väl medveten att ett knäckt borgarnäsben inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande.”
blir med en högermakeover
”En muslim från Rosengård kan jag mycket väl se som en rasfiende som jag inte bangar att boxa på, men jag är medveten om att en knäckt kroknäsa inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande”
En muslim eller bördig från mellanöstern som går på Lundsberg (de är inte många, men de finns) lär inte tycka att det är någon större skillnad vem av de två falangerna som knäcker hennes näsa. Vilket är korrekt.
Det finns uppenbarligen de som förstår implikationerna av det där språkbruket och försöker distansera sig från de mer extrema tolkningarna av sådant sätt att stämpla vad man bekämpar – men viljan att hålla fast vissa hävdvunna begrepp är uppenbarligen stark, liksom viljan att alltid vilja trycka på att ”vårt” eventuella våld är en form av självförsvar mot våldtäktsaraber eller polisbrutalitet. Se t.ex. hur en skribent som verkar inom en tradition av frihetlig socialism som inspirerar den utomparlamentariska vänstern idag slingrar sig när han talar om legitimt kontra illegitimt våld http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/06/klassfiendens-vara-eller-icke-vara/
Nu skall man inte därmed säga att alla är lika goda kålsupare, även ute på extremismens gungfly. Som det påpekats i en kommentar här på bloggen är vissa extremismer åtminstone under vissa perioder mer inriktade på just våld å person än andra, och statistiken över genomförda terrorbrott från Eurostat visar det tydligt ). Det har gjorts en sak av att terrorn som drabbat Norge den här gången inte kom från salafister, de förväntade gärningsmännen. Men ifråga om våldsamhet är det just Högerextremister och jihadister som idag hyser ett märkligt själarnas möte (under 60-och 70-talet skulle röda terrorister varit mer framträdande). För de förstnämnda är våldet en fetisch i sig – arvet från nazismens språk sipprar ner till dem och dess maning till kamp och totala lösningar genomsyrar deras tankevärld. För salafistiska jihadister är det perverterade religiösa budskapet och dess maning till martyrskap och heligt krig som spökar. Och båda säger sig göra det ”i självförsvar” mot de angripande horderna av ”andra”.
Så ser konfrontationens och hetsens språk ut, och följderna av att de släpps lösa är kända. Det är en sak att plädera för självförsvar. Att stå upp och försvara sina värden och medmänniskor kan vara en hedersam handling, speciellt när det sker motvilligt. Men det krävs förberedelser, det krävs en ”startsträcka” för att i förväg bereda sig att gå ut och aktivt jaga eller våldsamt anfalla motståndare, även den som är en djupt känd antagonist. Den som är våldsbenägen från början kommer lättare till den punkten, men det finns en vid gråskala av mottagliga, som står beredda att hetsa upp sig och de sina för en våldsam konfrontation, och deras främsta förbederelse är ett sinne som krökts och förberetts med ett språk som har resonans hos andra, hos den egna gruppen. Det finns en anledning till att hot-och krigsmetaforer är så omistliga redan i förstadiet till extremism, när man just påbörjat resan till hat och våld. Liknelserna vid krig, vid strid för livet mot en ondsint fiende, möjliggör extrema åtgärder. Drar man ut konsekvenserna av detta kan även vanliga män begå mord och övergrepp.
Slobodan Milosevic inför avskaffandet av Kosovos autonomi 1989
Jugoslaviens sönderfall illustrerar detta väl. Det föregicks före 1991 av ett decennium av spirande nationalism, av alltmer oförsonligt tal och gester, av chauvinism för den egna etniska gruppen och misstänkliggörande och nedvärdering av ”de andra”. Före 1980 skulle de flesta jugoslaver inte ha vetat om de skulle bli arga eller hånfullt skratta åt den som påstått att de olika folkgrupperna snart skulle mörda, fördriva och stoppa varandra i koncentrationsläger i tiotusental. Ett dussin år senare var det ingen som skrattade längre.
Men det var inte en plötslig epidemi av psykopati som slagit till, inte ens en statskupp som öppnade flodportarna. Utan den smygande processen hos demagoger och lokala eliter som blåste på motsättningar i samhället och som tolkade dem i en viss riktning, utan hänsyn till vad de kunde leda till. Slavenka Draculik har beskrivit den nedstigningen i helvetet väl i flera av sina böcker, framför allt essäsamlingen ”Balkan Express”. Hon pekar i en mängd konkreta exempel på hur misstänkliggörandet och missunsamheten blev regel mellan landets invånare, och hur nationaliteten blev allt viktigare som identitetsmarkör, det enda som betydde något. Den brygden var avgörande för att mobilisera en hel generation att ta till vapen mot sina grannar och landsmän. Behovet av att hitta ett sätt, ett språk för att dehumanisera ”de andra” bar ända in till ögonblicket för morden och våldtäkterna. Slavenka berättar i texten ”Konsten att Döda” (http://www.dn.se/kultur-noje/konsten-att-doda) att soldater i färd att begå folkmord i ex-Jugoslavien först hade en slags ”hatseanser” (som de filmade) där de allt mer aggressivt förnedrade sina fiender inför varandra för att underlätta de stundande övergreppen, och i förlängningen morden.
”De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor. […] Förnedring är bästa sättet att skapa den rätta distansen.”
Lägg märke till att t.ex. Serbiens Slobodan Milosevic kom från en föregivet ”socialistisk” idémiljö – det spelade dock föga roll för innehållet eller följderna av hans nationalistiska hets. Anders Behring Breivik identifierar sig, förutom som nationalist, som kulturkonservativ, kristen och sionist (något som t.ex. högerextremistiska forum haft många knasiga funderingar om). Fenomenet är inte på något sätt begränsat till västeuropa och den rika världen – en av de mest konfliktridna och av intolerant retorik drabbade länderna i världen är Indien – och som påpekas i P1:s OBS nyligen är det ingen slump att Breivik ser med gillande på indiska nationaliströrelser som BJP och Shiv Sena och dessas islamfientliga och antimulitkulturalistiska tirader som eldat upp en månghövdad svans av extremister genom åren. Hör programmet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4653609.
Allt är accidenser, för att tala med Aristoteles. Essensen är hatet, tron på den avgörande konflikt som kastar hänsynen åt sidan, och det våld som föds därur. Och det är fenomen som kan prägla många.
För att masstillverka ”Breivikare” krävs dock en lång uppförsbacke, en stigning som sker gradvis och börjar i det föregivet ”normala” offentliga samtalet. I tillvänjningen vid kränkande och illvilligt tal, i en ständig övning och bekräftelse av att det är OK att låta sig ledas av fördomar och förnedrande stereotyper. Det här är den vidare offentlighetens spelplan, politikens och de breda folkrörelsernas, numera också nätens forum och kommentatorsfältens. Det är i denna offentlighet som den första ronden mellan det öppna, toleranta samhället och dess fiender sker. Tonläget där blir på många sätt en slags audition och också en exponent för de drifter och idéer som de ruvande extremisterna sedan tar till sina slutgiltiga konsekvenser.
←Föregående Inlägg om terrorattackerna i Norge: Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?
————————————————–
Några som analyserat och plockat sönder Breiviks manifest och världsbild, och granskat hans inspirationskällor är bl.a. Lars Fr H Svendsen som pekar på det reaktionära draget i Breiviks idéer. http://www.svd.se/kultur/understrecket/de-obegripliga-dadens-tanklosa-manifest_6360126.svd och Mattias Gardell, ”Om Terroristens Logik” http://www.aftonbladet.se/kultur/article13391464.ab. Anders Gustafsson diskuterar i Dagen om Breiviks relation till sin självpåtgna identitet som ”kristen” http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=272940. Den militaristiska attityden hos Breivik tas upp av t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-samhalle-foder-terrorismen_6376356.svd.
Om förekomsten av hatbrott och hatpropagandas potential även i frånvaro av Breivikarmassakrer se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6370824.svd
Frågan om framväxten av intolerans på nätet som en kittel där intolerans och extremism kan gro och växa till tas upp i http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6385734.svd
Om det normaliserade hatet skriver Ingrid Hedström: http://www.dn.se/nyheter/livsfarligt-nar-hatet-normaliseras
Zaramis är en annan bloggare som tagit upp många faktorer med i Breivik-fallet – http://www.zaramis.nu/blog/2011/07/29/terrorismens-orsaker-2/
Ola Larsmo tar också upp Slavenak Drakulics ”Konsten att döda” i en intressant liknelse, där han pekar på vissa tendenser i den moderna tonen på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraket-bana-vag-for-massmord. Se också http://www.aftonbladet.se/kultur/article13473196.ab.
Om nazistisk propaganda i der Stürmer http://en.wikipedia.org/wiki/Der_St%C3%BCrmer och andra publikationer före och under kriget, finns för den som vill fördjupa sig en utmärkt samlingssida, http://www.calvin.edu/academic/cas/gpa/ww2era.htm med massor av underavdelningar som tal, serieteckningar, artiklar med mera.
Slavenka Drakulić har skrivit flera böcker som berör förhållanden på Balkan under och efter det Jugoslaviska sammanbrottet i början av 90-talet. Se bland annat Balkan Express och Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta.
Om Emile Zola för 2000-talet, se http://pubs.socialistreviewindex.org.uk/isj96/birchall.htm
Anders Behring Breivik, den norske terroristen med över 90 liv på sitt samvete, är inte färdig med oss. Rapporterna om hans uppträdande under hans första dag inför rätta tyder på att han fortsätter att agera enligt sin ”plan”, som han lagt upp under flera år. Den visar också på hans medvetna extremism.
(se tidigare inlägg om Mördaren i Norge: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/ och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)
Här har tidigare pekats på att även om Anders Breivik är en avvikande typ så är han ingen Galning. Snarare kan han klassas som en Stolle, en person med en inkrökt och enkelspårig verklighetssyn som desvärre inte är helt ovanlig. Men stollighet räcker förstås inte.
Den andra av de avgörande faktorerna bakom storskaliga och våldsamma dåd av Anders Breiviks typ, är rätt lätt att få syn på – att han är en extremist. Hans världsåskådning är ju uppenbart radikal, och lösgör sig från normerna för inte bara politisk diskurs utan för vanliga sociala normer överhuvudtaget.
Många hakar dock upp sig här, och fäster sig vid enskilda inslag i extremisternas idéer. Men det finns extremister av alla schatteringar: extrema xenofober, vänsterextremister, fascister, miljövänner, fundamentalister, extrema antifascister, extrema liberaler… Det här är inte att säga att alla ideologier lämpar sig lika väl för extremism. Vissa tankemönster lånar sig lite lättare, de har s.a.s. byggt in en beredvillighet att acceptera och inkorporera extremism i sina trossatser. Men de flesta bredare idétraditioner, vare sig de är religioner eller politiska åskådningar, har en kanon som är tillräckligt vid för att rymma en bredd av impulser, där den som vill kan hitta bördig mark för extremistiska varianter. Sålunda stödjer sig kristna eller muslimska extremister på samma bibel eller koran som deras djupt fredliga och solidariska trosfränder. För den som vill vara extrem kan en ideologi alltid böjas, låt vara att vissa budskap måste bändas lite mer på för att bli brukbara för extremism.
Det som är extremismens kärnegenskap är att det handlar mindre om vad man tror på, utan hur man tror på det, och de slutsatser man drar om relationen till konkret handling. Extremister, vare sig de är Djurens Befrielsefront, AFA, Vit Makt-grupper, religiösa extremister, vänsterextremister eller något annat, är radikala aktivister – de går från ord till aktioner. Och aktionerna kännetecknas av att vara drastiska och ha starka destruktiva drag, de är riktade mot något, snarare än för. Den här tendensen till antipati, till hat mot motståndarna som inte sällan etiketteras som ”förrädare” eller ”ohyra” kännetecknar extremism som slår över i våld.
Extremism är ett fenomen på randen mellan det privata och det sociala – den lever av en växelverkan mellan individer som av egna anledningar dras till extrema medel, samtidigt som den ger dem en grupp av likasinnade att ty sig till, inte sällan förenade av ett upplevt hot från en annan grupp som man motsätter sig. De annars isolerade extremisterna finner alltså näring i varandras bekräftelse, liksom i att ha en gemensam fiende att rikta sina frustrationer och sitt hat mot. Det gör dem oftast beroende av att någon auktoritetsfigur eller bredare rörelse tar upp eller framför delar av deras tankegods, vilket ger dem legitimitet och känslan av att representera en bredare ”sak”, som nationen, rasen eller klassen eller tron. Det här samspelet är anledningen till att man bör vara vaksam på grupper som Sverigedemokraterna, apologeter för salafister eller i en annan era de många vänstersekter som spred sina grumliga idéer i samhället. De kanske inte själva planterar bomber eller skjuter av folk. Men de utgör ”överjaget” för att uttrycka sig freudianskt, toppen på isberget för extremistiska tendenser, och rationaliserar och ger eldunderstöd till de grupper eller individer som är beredda att ta budskapet hela vägen.
Den högerextrema miljön är ett paradexempel av denna sorts struktur. Till och med en på ytan skojfrisk rörelse som Ny Demokrati kan fylla den ursäktande funktionen – exemplet med John Ausonius, ”lasermannen” på 90-talet bär syn för sägen. Den tilltalagande öppna främlingsfientligheten i samhället, vars banérförare var de två pajasarna Ian och Bert, gav enligt hans egen utsago honom stöd i hans tanke på att ”något måste göras”. Han visste att det fanns andra grupper som tog det hela längre, den då verksamma VAM-rörelsen var ett exempel, liksom den tidens Sverigedemokrater som var mer öppet rasistiska. Så kan den ensamme krigaren eller den lilla extremgruppen göra sig till talesmän för ett större intresse. Det är för övrigt detta att deras dåd har en publik, samhällstillvänd sida, som skiljer dem från seriemördarens privata våldsgärningar. Här kan vi se faran för hela samhället av att extremistiska tendenser tillåts breda ut sig eller i vissa fall, Nazityskland är det klassiska exemplet, dominera samhällsordningen.
Samtidigt är extremister, speciellt våldsamma sådana, förstås alltid i en mening randfigurer – deras drastiska attityd fungerar inte väl i det vidare samhället. Isolering kan ibland vara själva skälet till att de antar en extremistisk syn.
Men det är viktigt att notera att i ett samhälle som präglas av andra, mer positiva idéer är de flesta extremister faktiskt inte våldsamma, i alla fall inte oftast. Många rasister, bolsjeviker, miljötomtar eller fundamentalister samlas i sina lokaler varje vecka för att mumla till varandra om samhällets förfall och den rena trons eller klasskampens eller raskrigets förträfflighet. De kan utföra aktioner av olika typ. Men så länge de inte stollar ur, så länge deras extrema ideologi behåller band till verkligheten, och de själva någon form av koppling till positiva sociala normer, blir de inte terrorister. Den som måste hämta barn på dagis, umgås med sin flickvän eller hälsa på sin gamla mamma kan ha radikala idéer både enskilt och i grupp, utan att massakrera sina medmänniskor.
Här har tidigare nämts filmen ”Three Kings”, som förvisso är en komedi men som visar på många aspekter av extremistfenomenet. Där kan man se skillnaden mellan de våldsbenägna amatörterroristerna och den djupt fundamentalistiske men trots allt fredlige brodern till en av attentatsmännen som förvisso låser in sin fru i skrubben när andra män är i huset men aldrig skulle dra på sig bombbältet. Det krävs ännu en ingrediens, nämligen att hat och våld görs till viktiga och bärande delar av den extremistiska praktiken för att portarna verkligen skall öppnas för massakrer av Ander Behring Breiviks typ.
Om stollighten ger den intellektuella grunden, extremism kanaliserar det privata gentemot det sociala så är den känslomässiga och tredje avgörande faktorn bakom dåd sådana som Norgemördarens den hatiska och våldsamma fantasin, som skall vidröras i nästa del av Mördaren i Norge.
———————————————
Se DN om Högerextremism i Sverige http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-nazistretorik-liknar-breiviks och http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dilsa-demirbag-sten-nar-ett-samhalle-star-och-vager
SvD om extremismens spiral, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-orka-se-det-intraffade-i-sitt-sammanhang_6344008.svd och http://www.svd.se/nyheter/utrikes/attentaten-liknar-inget-annat_6343784.svd,
Sveriges Radio hade en mängd inslag om spridningen av högerpopulistiska partier tigare i vår, vilka nu fått kulsig aktualitet. Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4273608. Länk till Gunnar Bolins reportage: http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829238&codingformat=.m4a&metafile=asx. Länk till intervju med Lasse Denchik, professor i socialpsykologi (Roskilde Universitet) http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829406&codingformat=.m4a&metafile=asx
Expo benar också ut vexälverkan men också skillnaderna mellan extrema tendenser i allmänhet och terrordåd. http://expo.se/2011/_4194.html
Se också Sydsvenska Dagbladets chatt med Expo om atttentaten. http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516758/Chatta-med-Expo-om-attentaten-i-Norge.html
Se en introduktion om John Ausonius, alias Lasermannen, i http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Ausonius. För en fördjupad bild rekommenderas Gellert Tamas prisade bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. Den finns på adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917037211X), och bokus (http://www.bokus.com/bok/9789170372117/lasermannen-en-berattelse-om-sverige/) och liksom på välsorterade bokhandlar i pocket, ljusbok och andra medier.
Den berömde psykologen Erich Fromm beskrev i portalverket ”Flykten från friheten” om strävan efter hierarki och renhet som drar folk till extrema rörelser. Den finns på bokus – http://www.bokus.com/bok/9789127037076/flykten-fran-friheten/
Hanna Arendt har skrivit väl om samspelet mellan individen och totalitära strukturer – se intro i http://sv.wikipedia.org/wiki/Hannah_Arendt. I den berömda ”Den Banala Ondskan”, som alla bör läsa, visar hon på hur en extrem omgivning kan göra den mest skinntorre och fyrkantige byråkrat till en folkmördare. Den finns översatt på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789171730527/den-banala-ondskan/) och adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171730524)
Så var det bevisat – mördardåren i Norge är en extremistisk Stolle. Många kanske säger – men det visste vi väl redan? Snubben är ju en uppenbart galen psykopat, jag menar, han har dödat över 90 personer i iskallt uppsåt?
(första inlägg om den Norske Terroristen https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)
Här menas dock inte stolle som i galen. Norska förhörsledare verkar inte tycka att Anders Breivik är galen, inte i klinisk mening. Och detsamma kan sägas om många som gjort sig skyldiga till liknande dåd. Det finns en skillnad mellan en sådan som säg, Osama bin Laden, Timothy McVeigh och nu också Anders Breivik liksom andra som utför avancerade terrordåd å ena sidan och den som dödar folk i enskilda, psykotiska vansinnesdåd, inklusive seriemördare, å den andra. Den här skillnaden mellan Stollen och psykopaten kan vara intressant att kika på, ja nödvändig om vi skall lära något av det vidriga norska dådet.
Umberto Ecco lägger, i den utmärkta ”Foucaults Pendel” fast en bra definitionen på en vad som utgör en Stolles attityd.
”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt
han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de
friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att
allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller
senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.
En vän påpekade just det sista idag med viss gusto – för det visar sig att Anders Breivik är riden av just idéer om tempelriddarna, den konspiratoriska stollens favoritfigur sedan hundratals år tillbaka. Ajajaj, Stollevarning i nejden.
länk till Anders Breiviks video
En stolles idéer kännetecknas av sin inkrökta och långsökta karaktär, samtidigt som de är väldigt enkelspåriga. Allt, varje företeelse i samhället, hänvisas och ordnas in i den fixa idéens prisma. Genom den ser Stollen på allt i sin omgivning färgat i ett enhetligt ljus.Det här möjliggör en märklig syn på vad som utgör ”bevis” för någonting, och vad som är adekvata kopplingar eller antaganden.
Stollar kan vara intelligenta nog, och tror sig ofta vara sofistikerade och upplysta i meningen att de ser något som andra inte inser – de kan s.a.s ”genomskåda” den världsbild som andra människor ordnar sina liv efter. Är de vältaliga kan det låta förföriskt likt kritiskt tänkande eller en insiktsfull dissidents utifrånperspektiv. Men den kritik och skepsis som stollen tillämpar mot andras berättelser eller fakta går upp i en rök av grumliga samband och obevisade påståenden när de skall redogöra för grunderna i sin centrala tes om hur saker egentligen hänger samman.
Vi lever i en era där sådant som konspirationsteorier kan få en spridning som de aldrig förut haft, via Internet. TV-serier som ”X-files” eller regissörer som Oliver Stone har glorifierat den okonventionellt tänkande hjälten som ”genomskådar” traditionella förklaringar till anmärkningsvärda händelser eller fenomen. Stollens attityd kan sägas börja där, i känslan av det finns ”something out there”, ett osett samband som just han skall avslöja.
Som regel är dock stollarna mycket mindre självständiga än vad de tror. Deras idéer är till överväldigande del varianter på gamla och deskrediterade enkelspåriga tankespår. Som antisemitism, UFO- eller rasteorier till exempel. Eller vurmen för hemliga samfund, kulter och sekter från tidigare historia, som frimurarna och tempelriddarna. Notera att Anders Breivik prickar av nästan alla de där. Stollen är trots sin upplevda individualism en ”följare”, inte en ledare. Undantag som Adolf Hitler, som hade klara stolliga drag, snarast bekräftar denna regel. Stollen finner och hakar upp sig på ett samband, och ställer sedan alla sina tankeprocesser i den sakens tjänst. Det är delvis därför som konspirationsteorier är sådana favoriter bland dem, och också varför många stollar, när man skrapar lite på dem, uppvisar totalitära tendenser. De behöver en heltäckande förklaring för att skingra den osäkerhet och mångfacetterade verklighet som de har svårt att stå ut med. Sådana människor ställer sig i tjänst under saken, antingen de själva tycker sig styra sina handlingar eller drivs framåt av en stark ledare.
Filmaren Max Blumenthal som följt den kristna extremhögern i dess hemland USA har beskrivit det väl, den psykologiska bakgrunden till att stolliga rörelser på den kristna högerkanten kan bli så starka och dra till sig olika sorters individer.
Det är lustigt, men det slog mig så fort uppgifter om Breiviks idéer kom fram att UNA-bombaren (som Breivik under söndagen visade sig ha plagierat) utgör ett exempel på en terroristisk stolle som var åtminstone delvis originell. Men han är ett undantag, och de flesta stollar är tämligen harmlösa och kufar snarare än terrorister. Ett exempel på stollig världsåskådning är ”jorden går under NU”-rörelserna som skrivits om här förut. Notera att de där människorna är just stolliga, men inte nödvändigtvis farliga för sin omgivning.
Det här är en viktig sak att minnas. Det har här varnats för att avfärda Anders Breivik som galen. Det är standard vid massiva våldsdåd, utom förstås när förövaren är muslim. Är Breivik obalanserad? Javisst. Han är ju en stolle. Men han är inte en klinisk galning, han har kunnat försörja sig, prata med folk osv. Han har planerat sitt dåd länge, och gått systematiskt till väga, han har pluggat in sig på litteratur och tänkare som fördjupat hans världs- och människosyn. Få av de som nu uttalar sig om hans förmenta ”galenskap” skulle ha kunnat peka ut honom i en line-up för en vecka sedan, det är ett som är klart. Sure, att hävda att Breivik hade ”tvångsmässiga drag” (http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-drag) är något av en truism, men att som Lars Lindström kalla Breivik för ”europas galnaste terrorist” som om det sade oss något är att abdikera från sitt ansvar som debattör (se http://www.expressen.se/nyheter/1.2508674/lars-lindstrom-tempelriddaren-ar-europas-galnaste-terrorist).
Breiviks stollighet skapade den inkrökta enkelspårigheten, en världsbild med hemliga sällskap, muslimska och marxistiska konspirationer och rasism. Men man kan när som helst ta ut någon ur valfri busskö som delar flera eller alla de teorierna. Undertecknad har befunnit sig i rum av välklädda gentlemän där alla mer eller mindre omfattade tron på den Vita rasens överlägsenhet, judernas perfida kontroll och islams behov av dödshjälp. De har inte dödat någon. Mer och starkare doningar krävs för att få fram en skjutande tempelriddarwannabe. Det behövs en extremistisk praktik att fästa den stolliga mentaliteten vid. Och extremism är, som jag skall hävda i nästa del av Mördaren i Norge, tyvärr tillgänglig i större doser i ett samhälle som släpper fram hat, motvilja och utestängande som accepterade grunder för det offentliga samtalet.
——————————————
Mer om Anders Behring Breiviks manifest i
Citat från ”Foucaults Pendel”. Umberto Ecco 1994. Brombergs, Stockholm (övers. E.
Alexandersson)
För mer om de psykologiska grunderna till att ta till sig stolliga samhällsteorier se
4 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Världens alla stackars shiamuslimer och speciellt de i Iran måste undra vad i herrans namn deras självpåtagna ”väktare” håller på med när de i sitt haschrus ser ordet ZION i Londons OS-logga? Det skulle verka som om den förryckta regimen i Teheran åter i desperationen över att vara allmänt hatade både internt och extern försöker […]
Carl von Clausewitz "Om Kriget"
Richard Overy - War: a history in 100 battles
Robin Dunbar - Samvaro, skvaller och språkets uppkomst
hehehe, menar du typ den här https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5c/Aska_in_Hagebyh%C3%
Den första bilden erinrar ju lite om "Guldgubbarna" från Sveriges och Danmarks tidiga folkvandringst
Tack Karak! Har en backlog som är rätt betydande med bilder att publicera och skriva om, kommer mer
Vackert konstverk! Mycket genomarbetat och professionellt utfört.
Utmärkt arbete, som alltid! Och som alltid högst inspirerande. Underbar målning på alla vis.
I enjoyedd reading your post
Ja, det är intressant att Anna Komnena et ales känner ett behov att påpeka att pelekyphoroi, dvs "Yx
"Pellikoforoi Varangoi" alltså de yxbeväpnade väringarna, men helt säkert använde de mångahanda vape
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 