Trosskallarnas konspiration – Om sekularisering & Tro i Skolan


Frågan om skolavslutningar och andra samlingar som inom ramen för den svenska skolans verksamheter sker i kyrkor har under 2012 seglat upp som en något märkligt återkommande käpphäst.

Man kan naturligtvis fråga sig varför detta känns så angeläget nu. Med tanke på hur ljumt, för att inte säga obefintligt kristna de flesta som gnäller är, framstår det som rätt tydligt att den kyrkliga kopplingen är mer en slags symbol än en troshandling. För vissa (men absolut inte alla) representerar avslutningar i kyrkor eller närvaror av präster ett slags band till en tänkt tradition, som man av någon anledning vill slå vakt om. Denna oro för en tradition som man förut knappast sett som så viktig kan i sin tur utnyttjas av de som vill nyttja frågans symbolvärde som en täckelse för att föra fram en agenda. Det kan vara främlingsfientlighet (”det är muslimernas fel att vi inte får fira i kyrkan”), det kan vara snöda egenintressen (prästen: ”uh, mitt jobb är i fara”), det kan faktiskt vara religiös tro (”klart man skall samla menigheten i Guds hus med välsignelse och allt, det är ju SANNINGEN”) eller en slags allmän konservativ vurm, en nostalgi efter något som representerar forna tiders skick och sed. Eller en kombination. Många av de som tagit till orda representerar en eller flera av ovanstående, inte sällan insvept i dunkelt tal och tryfferat med logiska felslut eller halvkvädna visor, som framgår av P1s ”Människor och Tro – Skall skolan gå i Kyrkan”.

Adventsfirande i Kyrkan

För denna blogg blev sammanblandningen av motiv klarast i ett annat medium. SvDs Maria Ludvigsson i en ledare och Antje Jackelén biskop i Lund på tidningens debattplats Brännpunkt kom den 2:a december att bilda en märklig  apologetisk duo. Märkligt för att man inte väntar sig sådant i Sverige. Det har mer en reminiscens av bananrepublik, där någon tidningsmakthavare och biskopen sitter och snackar ihop sig över hur man skall fortsätta förtrycka den fruktplockande plebsen. Och likt dessa kom de fram till en fiende, orsaken till vissa svårigheter som vidlåder de stapplande och på dekis stadda institutioner som dessa båda representerar, vilken i Sveriges fall skulle vara… sekulariseringen. Eller ”sekularismen” som de säger. Från det utgångsläget firade sedan de båda av en bokstavlig kanonad av vilseledande snack och nödtorftigt insvept vurm för en teokratiskt präglad fostran och oförståelse för de principer som bär upp en sekulär, demokratisk och inkluderande  samhällsordning.

Som det här med ”sekularism”. Genom att behänga strävan efter ett samhälle där staten inte springer en viss kyrkas eller sekts ärenden , exempelvis genom att staten låter bli att indoktrinera ungdomen i en viss sekts världsbild och dogmer, med ett ”ism”, skapar de illusionen att sekulariseringen är en slags genomgripande ideologi med dolda ärenden på sitt imaginära partiprogram. Eller det uppenbara och genomtuggade  bedrägeriet att ”sekularism” i sig utgör en slags trosföreställning. Det kunde knappast bli mer  idiotiskt och vilseledande.

Sekularisering är inte en tro, lika lite som skallighet är en hårfärg. Det en process, inte en självständig världsbild eller politisk ideologi. Processens enda effekt och verkande princip, det enda som kunde kallas dess mål eller syfte är att skilja religionens makt från den allmänna, offentliga makten. Det är dess enda ärende. Allt annat är snömos som Maria Ludvigson och de som motsätter sig ett sådant åtskiljande vill blanda bort korten med. Om det beror på intill enfald gränsande okunnighet eller medvetet val, är inte lätt att avgöra.

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du...

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du…

Många tillskyndare av en sekulär samhällsordning  är nämligen religiösa. Självaste ärkebiskopen Anders Wejryd framstår t.ex som ett under av sekulärt sinnelag jämfört med Jackélen och Ludvigsson när han entydigt slår fast att skolan och kyrkan är separata institutioner vars ärenden förvisso kan kombineras, men inte blandas ihop. Inga troshandlingar skall därför riktas gentemot barn som har skolplikt. Han passar också i sammanhanget på att upplysa de historielöäsa ”traditions”-vurmarna att avslutningar och sådant i kyrkan ingalunda är en särskilt urgammal sed, utan ett ganska nytt påfund.

americans_united for the separation of church and state_1Ännu tydligare är detta i det mest religiösa av alla moderna länder, USA, ett land som dock ifråga om lagstiftning är mer sekulärt än Sverige. Där har dock organisationer som Americans United for the separation of Church and State fullt sjå med att slå tillbaka just det slags smygande indoktrinering i statens regi som Abrahamson och Jackelén förordar, och försvara statens sekulära karaktär. Den organisationens ordförande Barry Lynn är dock… en pastor, framstående ledare i The United Church of Christ. Den som skulle berätta för honom att han tyr sig till en annan ”tro” än kristendomen, får nog bereda sig på en verbal bitchslap som heter duga.

Barry Lynn executive director americans united for the separation of church and state

Barry Lynn

Hans argument för sekulära värden, ett som Maria Abrahamsson och biskopen skulle fatta om de verkligen menade något med sitt tal om ”andlighet” och religionens roll, är att endast ett sekulärt organiserat samhälle kan skydda allas lika rätt till religionsutövning.

Det är kanske där skon klämmer. Ludvigsson försvarar i sin ledare att samma institution, i närvaro av samma lärare som lär barnen plus och minus, rättsstavning och vad som är verklighetens beskaffenhet skall ha som stående inslag till att dra iväg barnen till en religiös kultplats, och uppmuntra att de leds att delta i en viss sekts religiösa riter. För vad som präglar den verksamhet som åsyftas. dvs skolan. är att den är offentlig verksamhet, till råga belagd med tvång för barnen att deltaga.

Maria Ludvigson och biskopen vill inte ha lika rätt till religiönsutövning. De propagerar för en EN sekts, en viss trosriktnings primat och att denna skall skyddas och främjas av det allmänna, av staten, gentemot Barn vilka under skolpliktens insegel skall inympas vissa i dogmer inpyrda traditioner.

Det skulle väl kunna vara komiskt, om det inte präglades av ett så frånstötande hyckleri. Varenda ett av Ludvigssons och Jackeléns argument och grundlösa beskyllningar lätt kan  kännas igen för den som är lite insatt, som hämtade från USAs debatt om religionens roll. Där brukar många av dem dock anföras mot Ateister – och som även de också då är mestadels felaktiga, sitter ännu sämre mot de som verkar för ett sekulärt samhälle och inte alls originellt.

Maria_Ludvigsson_ledarbild_1Som det klassiska grepp att kalla sekularister ”ängsliga”, ”fobiker” och med en egen ”sekularismens bekännelse”. Tala om projektion. Som om det inte vore religionens kohorter som är ängsliga, rädda för att deras länge icke ifrågasätta privilegium att få sig religiöst präglade ceremonier serverade som vore de helt naturligt och en omistlig del av kulturen skall naggas i kanten. Denna närmast desperata nervositet framgår med all tydlighet när Ludvigsson råkar avslöja att hon är motståndare till att alls ifrågasätta religionens roll i samhället

Församlingarna utgör en viktig del av civilsamhället och att ifrågasätta deras roll är också att ifrågasätta en oumbärlig samhällssfär

Maria Ludvigsson, Svd Ledare 2/12 2012

Ooook. Religionens roll får alltså inte ifrågasättas. Den skall vara helt skyddad från kritik. Det här framhävdes för övrigt av att något genmäle till hennes ”debatt”-artikel inte var möjlig. Svagheten i argumentationen var väl för uppenbar för att utsättas för kritik, kanhända. Var det Iran vi var i, eller står hon verkligen för det där? Ledsen Ludvigsson. Så länge vi lever i ett fritt samhälle, är det av avgörande vikt att ifrågasätta just sådant som religionens roll, och inga kryptoauktoritäa fasoner i världen kommer att hindra det.

Det är ironiskt, att Maria Ludvigsson verkar i en publikation som annars brukar slå sig för bröstet som valfrihetens och individens banerförare. Man inte ifråga om att religiösa kulthandlingar skall innympas i våra barn med offentliga medel och under skoltvångets hägn. Nej då är det Love it or Leave it som gäller. Vilket blir ännu mer verklighetsfrämmande när man ser, som nedan, att de flesta faktiskt inte firar avslutning i kyrkan redan.

Sveriges Radio Enkät julavslutning skolan

Delvis borde vi vara tacksamma över Ludvigssons och Jackeléns utsagor. Det är sällan vargtassen skymtar fram så tydligt under fårfällen hos trons försvarare i våra samhällen, olikt deras kollegor i mindre lyckosamma stater som säg, Polen eller Ryssland, där dessa fortfarande tycker sig ha rätt att kräva att staten skall vara hörsam på deras speciella religiösa agendor vid utövandet av offentlig makt.

En gång var religionen inympad med vårt utövande av medicinen.  Med all undervisning i historia och samhällsämnen, ja all utbildning överhuvudtaget, även sådan som gällde vad vi skulle kalla i naturämnen. Själva den politiska diskursen var präglad av hänvisningar till ”Guds ordning”, tämligen ensidigt riktat mot progressiva eller nya tankar. När biskoparna dikterade samhällsordningen var även andra former av kristendom för mycket för dem att tåla, och förföljdes. Så ser ett samhälle ut, där Allt är inbäddat i en ”kristen kontext”.

Mänsklighetens expansion ifråga om vetande, empati, i utökade rättigheter och frihet och rättvisa för alla. vårt moderna tänkande om religionsfrihet, om könen och kvinnans frigörelse, om barns rättigheter, dödsstraff och rättsväsendet överhuvudtaget, har utvecklats i direkt trots mot en förhärskande religions bud, och av skiljandet från de offentliga, gemensamma institutionerna från religiösa organisationers och dessas doktriners grepp.

Det är det som är innebörden av begreppet Sekularisering.

Att detta är en process där man tvingas ge upp något, det är förstås klart. Och måhända är priset för högt att betala för den som ser sin egen maktställning hotad, eller är beroende av nostalgiska tillbakablickar till en svunnen era av endräktigt sjungande av samma psalmer på en mässa för sin sinnesfrids skull. 

Men för samhället i stort kan det vi till äventyrs har mist i monolitiskt, enhetligt tänkande och på religiös dogm baserade normer, inte mäta sig med vad som vunnits av att vi dragit vetande, politik, rättvisa och sexualmoral från den organiserade, med staten sammangifta religionens grepp. En personlig reflektion skulle också vara att den trygghet som en sådan anordning kunde skänka inte är värd att ha, nej utgör en förolämpning för en fritänkande individ. Och ovärdigt ett samhälle där människor umgås som jämlikar, utan behov av att från barndomen, dolt i statens verksamhet och med traditionens försåtliga argument pådyvla varandra sina egna trosföreställningar, kulthandlingar och riter.

Se också inlägget om religiöst motiverad undervisning i den svenska skolan

Dumskallarnas Konspiration: Kreationism i Sverige

—————————————————-

P1’s ”Människor & Tro” har bäst tagit upp debatten om tro i skolan

Maria Ludvigssons ledare i SvD:

Antje Jackelén utgör ett paradexempel på att även den mest liberalt tänkande person kan förvridas av sin religion, eftersom den ändå måste försvara sin sekts sanning och hur angeläget det är att man åtminstone tror på någonting, helst dennes egna religion. Eftersom det är grunden för hennes egen verksamhet. Hennes syn på sekularism har hon tidigare gett uttryck för http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sverige-har-ett-samtalsklimat-om-religion-som-inte-gagnar-tillvaxt/. Det där är en försåtlig figur – för i ett samhälle som det svenska är staten, som mycket riktigt inte är liktydig med samhället, inbegripet i alla aktiviteter, men vad Antje et consortes vill är att skapa en frizon, där man kan säga – HÄR skall staten inte vara sekulär, utan aktivt stödja en viss form av organiserad kult. Det är intressant att namnet på hennes artikel i pappersversionen var ”Staten ligger i krig med sig själv”, vilket skippades för det mer offermentalitetsbetonade http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-far-signalen-att-kyrkan-kan-vara-farlig_7718446.svd

Tannhauser på bloggen ”Hedniska Tankar” bidrar med det intressanta perspektivet av vad en ännu äldre tros företrädare har att säga om kristna och deras totalitärt anstuckna vurm för just sina ceremonier. Se t.ex

Camilla Grepe har i sin blogg en intressant sammanfattning av vissa av principfrågorna i denna debatt i http://camillagrepe.blogspot.se/

Om thefeatheredsnake

Educator hooked on history, art & writing

Publicerat på 16 december, 2012, i Kristna Myter /Christian Mythology, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education och märkt , , , , , , , , . Bokmärk permalänken. 5 kommentarer.

  1. När det gäller tro på Gud, är Sverige det näst mest sekulariserade landet i Europa. Tjeckerna är värre.

    Men när det gäller tro på Något (allt mellan horoskop och diverse nyandlighet, norsk prinsessas änglalära, gammal spiritism och otäckheter som scientologi) är vi näst värst enligt DN

    http://www.dn.se/insidan/hur-sekulariserade-ar-vi-egentligen/

    Vad tycker du om det? Jag föreslår det inte, men kan man utrota AIDS med gammal snuva?

    Gilla

    • Jo Christer, det är beklagligt, fast det borde egentligen inte förvåna så mycket, det ligger i linje med hur religionen verkat i Sverige sedan urminnes tider. Grejen är att vad än ibland påstås, och de många undantag som anförs, så måste man sätta Stora citationstecken för hur pass ”kristnat” Sverige någonsin blev. Betänk att Sverige tills mycket nyligen var ett utpräglat ruralt land, med få större orter, och stort avstånd till de större makterna – vilket också gällde den religiösa hierarkins skikt. Kristendomen var alltid något som kom Uppifrån, det var maktens och det offentliga livets rit och sed – och folk tog visst till sig det, mer eller mindre. Men i det verkliga, vardagsnära livet, i de näraliggande och konkreta livets rutiner var det alltid mer av en fernissa, något som utfördes för byprästens sinnesro och mer av slags vana eller nyspråk för livets olika skeden, vilka ju ändå hade kommit till uttryck, och som många gånger hade hedniska rötter vilket ju bevisas av att vi behållit så mycket av förkristna seder i Sverige. Folk har helt enkelt alltid behållit en viss distans inför religiöst finlir. När Sverige sålunda moderniserades och ett annat språk för livets företeelser, det sekulära, visade sig mer praktiskt och passande de nya tiderna så började folk helt naturligt att bara… överge ritualerna och Gudsmumlet. De flesta hade ändå aldrig riktigt tagit till sig det där – inte på djupet. De hade viktigare saker att bry sig om.
      Den dominerande formen av brist på religiös övertygelse i ett land som Sverige är således vad som kallas ”apateism” – man tror inte för att man inte ser att det är viktigt eller ger en något särskilt. En sådan inställning kan variera kraftigt i relation till rationalitet och andra föreställningar, alldeles såsom den tidigare kristna tankehegemonin gjorde. Den utgör inte något riktigt stadigt värn för en vag deism, skrock och annat modetrams som kristaller eller horoskop. Man kunde förstås önska att rationalitet och ett vetenskapligt betraktelsesätt lärdes ut bättre och fick ett än starkare fäste i folkmedvetandet, men på det hela taget är det dock en ganska hälsosam inställning. Ett apateistiskt folk kommer att knoga på sitt och inte störa andra med sina föreställningar, och knappast dra på sig korstågs- eller jihadmössan.

      Gilla

  2. Asa-tron kom visst också uppifrån. Eller utifrån. Vi hade visst både språk- och religionsbyte här uppe när det östgotiska riket en kort tid blev stormakt och spred en tolkning av idéer från Svarta Havsområdet norrut och västerut.

    Gilla

    • Fast det är inte riktigt samma sak. Grundbultarna till Asatron var ursprungliga för germanerna som flyttade in här och delades i hela nordeuropa, även in i det slaviska området. Antropologiskt är Oden-Wotan-Perun olika varianter på samma idé, och så är det för många andra av våra andeväsen, sedermera gudar i norr. De religioner som dessa sedan gav upphov till var mer ritualistiska och vardagsnära – de var inte beroende av en hierarki eller prästerskap. Inte så med Kristendomen, den genomorganiserade, hierarkiska religionen über alles. Den var helt och hållet en främmande import, och infördes i våra breddgrader helt övervägande av maktpolitiska skäl – det var kyrkans organisation och nätverk man ville ha, och den legitimitet denna gav de framknoppande nordiska kungadömena. Folket fick snällt foa sig i det där och se sina heliga lundar huggas ner och nya kyrkor resa sig.

      Gilla

  3. Det där med den hierarkiska religionen är väl kejsar Konstantins bidrag till kristendomen. Han behövde den för att hålla ordning i riket.

    Han döptes på dödsbädden av en ariansk biskop, men han brände arianska skrifter, då det var politiskt lämpligt.

    Han var också överstepräst i till Rom importerad hednisk solkult. Det gällde att gardera sig.

    Kanske du gillar https://christerbroden.wordpress.com/2014/05/09/teologins-kapten-svartskagg-och-hans-vanner/

    Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET