Bloggarkiv

Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää


Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.

Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?

ELLER bygger  vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.

I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i  kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.

Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.

Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.

befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1

Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).

De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)

Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.

PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk  form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.

Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”

——————————————————–

Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.

Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:

Övriga Källor:

Dumskallarnas Konspiration – Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy Riot-farsen


Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.

Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se  ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.

Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger.

En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.

Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.

Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.

Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.

Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.

Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.

Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.

Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare

—————————————————-

Några Pressröster

Dumskallarnas Konspiration – Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare


I månader har en märklig exposé över hur auktoritära tendenser i Ryssland går hand i hand med en korrupt kyrkas totalitära reflexer utspelats – det s.k. Pussy Riot-fallet, där ett band kvinnliga punkare som framförde ett Putinkritiskt nummer i frälsarkatedralen i Moskva i månader hållits häktade utan åtal och riskerar fleråriga fängelsestraff för vad som närmast är att betrakta som ett studentikost spex.

En kort rekapitulation. Den kvinnliga punkgruppen Pussy Riot framförde i Rysslands största kyrka Frälsarkatedralen(som revs under Stalin-tiden, ironiskt nog) en sång där de protesterade mot den nyomvalde ryske presidenten Vladimir Putins maktinnehav (Texten var tydligen något i stil med ”Ave Maria, fräls oss från Putin”). De unga kvinnorna arresterades prompt och hårdhänt, fängslades och begärdes häktade. Ännu månader senare har de inte anklagats för något, även om det hela tiden sagts att de kommer att anklagas för ”huliganism” och ”uppvigling av religiöst hat” (se bl.a Moscow Times och Sveriges Radio här och här). De riskerar upp till sju (7!) års fängelse.

Exemplet Ryssland bör stämma till eftertanke. Ett Ryssland där det demokratiska utanverket är papperstunt, och den ortodoxa kyrkan har fortsatt sin tradition att villigt knäböja inför makten och göra dess sak till sin. I Putins era har kyrkan slutit upp mer än någonsin förr, och dricker entusiastiskt statens repressiva och auktoritära mjöd. Pussy Riot illustrerar detta väl. Den ryska kanales RTs rapportering har den senaste turen, och nedan kan ses ett tidigare inslag. 

Och då skall man minnas att RT är en statligt nätverk för att förmedla nyheter ”ur ett ryskt perspektiv”. Men även där framgår tydligt vilken absurd människojakt som pågår och den repressiva attityd som kyrkan stödjer – vilket också blir uppenbart i rapporteringen från den ”massbön” mot pussy riots tilltag som orkestrerades efter att gruppen begärdes häktade.

Lika lite som andra sekter tål den ortodoxa ryska kyrkan några avvikande uppfattningar. På något annat sätt kan man inte tolka rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kyrill, som svar och åthutning av vissa kyrkliga företrädare som uttryckte att reaktionen på Pussy Riots tilltag varit överdrivet och att åtalet borde läggas ner, efter att de citerats av ryska medier.

”Vi har ingen framtid om heliga platser vanhelgas. om denna vanhelgelse ses av vissa om en dygd, som ett uttryck för politisk protest […] vissa personer börjar dyka upp som försöker rättfärdiga denna vanhelgelse, att förminska det, och mitt hjärta brister efterseom det bland dem finns de som kallar sig ortodoxa kristna”

 min översättning, från ryska sajten Ria Novosti

Lägg märke till hur denne mycket tydligt gör en glidning där att vara en ”ortodox kristen” likställs med att begära att staten skall fara fram hårt mot några punkare som ju uppenbart utförde just en politisk protest. Här kan man snacka om kluven tunga.

Pussy riot har god anledning att påpeka, vilket de gör, att den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki är korrupt, och inte bara i relation till regeringen. En kyrka som manar till bot och bättring och straff för vanhelgelse och glatt organiserar protester mot Pussy Riots tilltag har inga problem med att deras hierarker samlar på exklusiva klockor och lyxbilar medan alla undrar vem som står för betalningen…och det är inte den enda rapporteringen av vitt spridda mutor och märkliga kopplingar (se bl.a.  Daily Telegraph rapportera). De stalinistiska reflexerna lever starkt inom den här kyrkans institutioner, och det är inte förvånande att deras svar var att excellera i den ryska favoritsporten att retuschera foton av maktskäl, vilket påkoms just med hänseende på den ryske patriarkens misstänkt dyra accessoarer (se mera Daily Telegraph och ABCNews ).

Varifrån har den ryske patriarken råd att hålla sig med dyra klockor, bilar och annat som om han vore någon sorts direktör? Hans lön räcker inte på långa vägar till sådant. Men i den genomkorrupta och icke-transparenta ryska maktmiljön verkar kyrkan ha funnit sin plats tillsammans med organiserade kriminella, underrättelseväsende och stenrika regimtrogna oligarkers och deras skumraskaffärer. Och även en kyrklig mafioso förtjänar förstås en guldklocka. De är sig lika, maktlystna trosskallar och auktoritära lallare världen över.

Det funde synas att utlevande kvinnliga protester i post-sovjetunionen blivit en slags egen genre. Bloggkollegan Tannhauser och hans Hedniska Tankar har tidigare tagit upp det märkliga ukrainska fenomenet FEMEN (se här och här)och deras variant på sexuellt laddade protester till behandling – inklusive den absurt överdrivna brutalitet med vilken polisen bemöter deras protester.

Det är något med det ryska och ukrainska samhället här, en misogyni som de här kvinnorna sätter luppen på, som i sin tur ger upphov till besvär när repressionen sedan skall bemöta dem. Det kan verka märkligt och motsägelsefullt, ja lite fnipprigt från vår horisont. Men i den ryska/ukrainska miljö där bristen på demokratiska uttrycksmedel mot genomgripande problem (som frånvaron av verklig politisk representation samt en grasserande trafficking och prostitution) är mycket mer skriande blir deras aktioner mer ett desperat och för myndigheterna genant nödrop än det skulle varit här, där kvinnor som sjöng mot Fredrik Reinfeldt i Uppsala Domkyrka eller visade brösten för att protestera mot prostitutionen snarast skulle bemötas med roade ögonkast.

Fallet har fått internationell uppmärksamhet, och blivit ännu en fläck och en belastning för det auktoritära systemet där. Att datum för när åtal alls skall meddelas flyttas fram verkar tyda på att myndigheterna vill föhala saken. Hemsidan Free pussy riothttp://freepussyriot.org/ ägnas helt åt att bevaka pussy riot-fallet. Med tanke på hur rättvisan agerat i deras fall hittills får man tyvärr säga att den verkar behövas…

***********************************

 Se mer ska-man-skratta-eller-gråta-bidrag från runtom i världen i tråden ”Dumskallarnas Konspiration”

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/om-dumskallarnas-konspiration/

—————————————————

Medier:

Övrigt:

Moderna bilder av Kleopatra – Filmstudiornas guldålder (del 2)


Hur Våra Moderna bilder av Kleopatra Färgats av Filmens Värld är temat för denna andra del om gestaltningen av den gudaförklarade drottningen. Men också om hur samtidens konventioner kommit att smitta av sig för hur man porträtterar hennes komplexa karaktär.

Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.

Vivien Leigh

En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna.  Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt. 

Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.

Rent utseendemässigt har man vitifierat  den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.

Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.

För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).

Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”

Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/

Sophia Loren

Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.

Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.

Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den  om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.

I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.

Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.

Trailer till ”Due notti con Cleopatra” 

http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ

Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.

Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.

Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra” 

Elizabeth Taylor

Elizabeth som drottning Kleopatra i ”Cleopatra”

Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.

En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.

Trailer till ”Cleopatra”

http://www.youtube.com/watch?v=NGDyZHlHklo

”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.

Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.

Några stillbilder ur ”Cleopatra”:

Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.

I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.

————————————–

←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’

Klicka för nästa del → 

Moderna bilder av Kleopatra:  Nya varianter i medial korsbefruktning

En kvinnlig stridis bekymmer i Afghanistan


Ett inslag som gick mig att fundera över relativa problem här i världen.

Så här har vi alltså Överste Latifa Nabizada. Hon är Afghanistans enda kvinnliga stridspilot, ner från två, men hennes kollega dog i under barnafödsel. Nu kör hon själv ryska helikoptrar kors och tvärs över krigets Afghanistan. Ett oerhört farligt jobb, med döden som insats.

http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey

Klicka bild för länk

Men vänta, skrev jag själv? Hon är inte själv i den flygande likkistan. Hon har sällskap, i cockpit till råga på allt, av sin 5- åriga dottern Malalai. Afghanistans väpnade styrkor har nämligen inte någon som helst barnavård. NATOs eller USAs styrkor har ingen sådan kapacitet på plats heller – de räknar liksom inte med att deras soldater skall ha barn med sig, eller ens runt sig. Och uppenbarligen har de, trots att de förnumstigt försökt avråda Latifa, ingen som helst karl med ett uns psykologisk insikt eller förmåga att hantera barn heller, eftersom lilla Malalai tokdissar alla klumpedumpar som försöker skilja henne från mamman. Som varje barn skulle förstås. Och oavsett sitt livsfarliga och enormt krävande jobb har Latifa trycket på sig att vara den som skall ta hand om barnen.

Latifa har uppmärksammats tidigare, bl.a i en artikel i sydsvenskan förra året. Hon har fått turnera till olika länder för att visa en västtillvänd bild av det regeringsstyrda Afghanistan. Men under hela den tiden har som sagt ingen anordning kommit på plats för att ta hänsyn till barn och familj – sådant tjafs.

(se http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html).

Talibanerna skulle inget hellre önska än att sätta en missil i den cock-piten. Två hyndor till helvetet, så ser de det. Må död och pina drabba de svinen.

Klicka för länk

Tyvärr har de haft vissa framgångar med att dra ner just helikoptrar. Vissa dementa personer har glömt att vi, väst, försåg Mujahedin med stingermissiler på den gamla usla Sovjetinvasionens tid, för att skjuta ner deras Mil Mi 24D Hind-stridshelikoptrar. De där sortens missiler, och deras leverantörer, lär snurra omkring där ute fortfarande, hur mycket än jänkarnas censurbyrå försöker lägga locket på det.

(se om missilteknologi i händern apå talibanerna i Afghanistan http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/afghanistan/7910482/Wikileaks-Afghanistan-Taliban-used-heat-seeker-missiles-against-Nato-helicopter.html, http://articles.latimes.com/2010/jul/28/world/la-fg-afghan-missiles-20100729)

I en situtation där de ställs på sin spets ser man den totala tomheten och moraliska intigheten i könsrollerna. Överste Nabizada deltar med livet som insats för att bekämpa de som skulle förslava eller värre inte bara landet självt utan alldeles speciellt henne och hennes dotter. Men Afghanska män tar inte hand om barn. Och någon större glädje av sina förment progressiva allierade har Latifa inte heller. Västerländska män…har bättre saker för sig. Den absurda följden av att ingen annan i en helt igenom mansdominerad organisation förmår ta hand om barn, eller kan inge mor och dotter med förtroende för att de kan göra jobbet visar sig.

Så där åker de fram, mamma pilot och barn över slagfältet. 

Jag lyfter på hatten för den modiga och självständiga Latifa Nabizada och hennes dotter Malalai, må hon ta efter sin mor. Min första impuls när jag läste om dem var att jag gärna skulle ställa upp för dem – hade jag medlen, skulle jag åka. Det skulle och borde vara en ära för en man att bistå sin värdiga och upphöjda syster. Det säger något inte bara om Afghanistan, men vår Misogyna Värld överhuvudtaget, att inte ens en Överste kan få vettig hjälp med en sådan sak – om hon är kvinna.

kofliktareor i Aghanistan 2010

—————————————-

Kozure Okami

Nördig som man är fick Latifa Nabizada mig att tänka på den japanska serien Ensamma Vargen och hans Valp (utkommen i Sverige under namnet Samuraj), Kozure Okami, där Shoguns f.d. skarprättare drar land och rike rund med sitt minderåriga barn Daigoro i barnvagn, i syfte att hämnas en massaker på sin familj och klan.

Mer om Latifa Nabizada http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey, https://www.wfgkc.org/blog/blogs/topic.php?t=11, http://www.skysisters.com/seize%20the%20sky.html, http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html, http://feministbloggen.blogspot.com/2010/11/extrema-fall-av-diskriminering.html, http://www.kqed.org/news/story/2011/09/15/68191/for_afghan_female_pilot_a_long_turbulent_journey?source=npr&category=world,

Andra artiklar om helikopternerskjutningar i Afghanistan den sista tiden http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25935, http://www.guardian.co.uk/world/2011/aug/07/us-helicopter-afghanistan-rescue-mission, http://www.dailymail.co.uk/news/article-2023123/Special-forces-helicopter-shot-Afghanistan-mission-rescue-fellow-Navy-SEALs.html med flera med flera.

En lista på incidenter och krasher med flygfarkoster i Afganistan http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_aviation_accidents_and_incidents_in_the_War_in_Afghanistan

Om teckningar och berättande – del 2: ny tablå och en förhandstitt på Corinna


En ny tablå av den typ som jag använt som stöd för min berättelse introducerar den viktiga karaktären Corinna, samtidigt som vägen över till mer snävt definierade storyboards börjar trampas upp.

Detta är del 2 i en kort serie om bruket av Storyboards för att skriva en bok. Del 1 finns här.

Arbetet med tablåer och storyboards illustreras väl i en scen jag valt, där i princip alla element av bildstöd som jag brukar är närvarande: utseendestudier (för Corinna), tablå för kläder och miljö, enklare teckningar, skisser, samt riktiga storyboards. Det enda som saknas är en arkitektonisk skiss.

Scenen är från kapitel 2 av min berättelse, benämnd ”Staden av Guld”. Staden ifråga är Aracanea, min version av 1300-talets Konstantinopel.

Corinna drar på sig reskläder - Monterad Skiss

Där gör sig karaktären Yakane redo att med en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, hans landsmannina Corinna, anträda en lång och farofylld resa. Corinna har ställt sig under Yakanes auktoritet, och det är på det villkoret hon följer med. Det här har viktiga kulturella implikationer vilka antyds av texten. Genom att underkasta sig Yakanes domvärjo gör hon sig i praktiken till hans slav, han blir hennes ata eller sahib, hennes ”fader-herre”.

Yakane ser med ogillande på att den högresta Corinna är för uppseendeväckande, för kvinnlig i sin utstrålning, och befaller henne att ta på sig praktiska och icke iögonfallande reskläder av manssnitt för att tona ner sitt utseende.

Någonstans i den här bildserien måste det finnas minst en mer seriös teckning, och det är kring arbetet med dem som man kan lägga in detaljer från research som kläder, artefakter och miljöinslag. Här kan man också försöka sätta i praktik, alternativt mejsla ut, visuell personlighetsteckning och andra mer subtila element. I den här scenen är den mer noggrannt utförda teckningen den första, som inleder skeendet.

bysantinska kläder

Den första delen av det här skeendet har jag alltså illustrerat i vanlig ordning, med en regelrätt teckning som visar personerna som de verkligen ser ut, och än viktigare, är en studie av deras kläder och annan utrustning. Här är plaggen baserade på min research i tidens och regionens (1300-talets Bysans och Anatolien) klädedräkt och skodon. Ett exempel från mitt bildbibliotek synes till höger. Corinna bär således en bysantinsk mantel, och under en överdragsklänning med knappar (en turkisk uppfinning) över en bysantinsk tunika. Det här är kläder hon hade innan hon mötte Yakane.

ridstövlar, medeltida turkinspirerad typ

Två andra detaljer tilldrog sig mer uppmärksamhet: Corinna har seriösa ridstövlar, höga upp till knäna och sydda i en enda symmetrisk form, dvs utan veck och spännen, och med en definitiv, separat klack. Det här var ett skodon som inte fanns i västerlandet i början på 1300-talet, utan också ett turkiskt påfund som börjar sprida sig i just bysans.

Medeltida Huva

Över sin tunika får Corinna en speciell huva att bära, med läderrundlar påsydda för att tynga ner kanterna, vald för den adderade fördelen att de bidrar till att dölja hennes barm. Vissa av de där klädesdetaljerna har funnits i medvetandet i flera år och kom till just genom arbetet med bilder. De som sett inlägget med arbetet till bilden ”Corinna och Draken” har sett utkast till några av dem redan.

Grundteckningen gjordes med blyerts och mjuka kolpennor och jag skapade en variant med lätt rendering för ljusets skull (se nedan). Fokus ligger på Corinnas kroppsställning och mimik, som är osäker och avvaktande, hon söker Yakanes blick och undrar om han är nöjd.

Corinna får reskläder, lätt ljusbehandlad

Yakane avvisar Corinnas kläder & hår

Yakane är dock inte nöjd. Han förmanar Corinna att komma på något ytterligare sätt att göra sig mer diskret, annars kommer det inte att fungera, det vill säga hon kan inte komma med. Han antyder något om hennes hår, som verkligen är mycket vackert och iögonfallande (de bilder som här föreligger framhäver inte alls detta, men det framgår förhoppningsvis i en utseendestudie som snart kommer ut). Han säger något bistert om saken och tågar ut ur rummet, som framgår av teckningen till vänster.

Den är gjord med bläckpenna och står lite mellan en storyboard och en teckning – trots att den var snabb och översiktlig arbetade jag lite med Corinnas siluett genom klädvecken, liksom hennes rika hårsvall. Vinkeln är sådan som jag ser det hela, underifrån, i en slags undergiven position som svarar mot den form av underkastelse som skall komma.

För vad som sker är att Corinna tar sin överordnades ord bokstavligt och resolut börjar klippa av sig sitt vackra hår, likt en Jean d’Arc, för att minska sin kvinnlighets attribut. Och med detta tvingar hon också sin skapare att byta verktyg och arbetsmetod, för att rätt skildra betydelsen av hennes handling.

←Föregående del: ”Om teckningar och Berättande del 1”

Nästa: ”Om Teckningar och berättande del 3″→

————————————————-

Historien om Jeanne d’Arc har varit en stark inspiration för mig i många år, ända sedan tonåren då jag fantiserade om hur historien kunde sett ut om män och kvinnor varit mer jämlika även i det förgångna. Dess avtryck är mycket tydligt i min berättelse där en av huvudkaraktärerna, den av Gud berörda Katarina alias Kati, hämtat inspiration från Jeanne. Historien förtäljer också hur Jeanne bar manskläder, även rustning, och klippte sitt hår. Den delen går igen i delar av berättelsen, där Corinna gör likadant fast med andra förtecken än Jeanne. Även Jeanne d’Arcs kläder sådana de framställs i filmen av Luc Besson (The Messenger – the story of Joan of Arc) var en inspiration för kläder och andra detaljer, och kommer att hänvisas till återkommande.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: