Bloggarkiv
Om att kritisera religiös fanatism & försvara yttrandefrihet
Hur kan en seriös kritik av religiöst våld, censur och agitation se ut, en som inte backar för att trycka på t.ex. den specifika utmaning som Islamistiska fundamentalister reser , samtidigt som man går till botten med problemet med religiös findamentalism generellt?
(Uppdaterad 2012-11-04)
Debaclet med den s.k. Muhammed-filmen (”The Innocense of Muslims”) och dess fullständigt ofruktbara och i grunden falska föresats att kritisera Islam, kan få en att fundera på hur saklig, korrekt men ändå bitande kritik mot religiösa fenomen och hur de påverkar offentligheten även i sekulära samhällen kan se ut. Och det finns förstås, redan en snabb titt på nätet ger några intressanta exempel, som visar att man kraftfullt ,verkningsfullt och utan kompromisser kan dissa islamisk fundamentalism och varna för självcensur i denna och angränsande frågor utan att tappa hjärnan på vägen och dricka av xenofobins, de maskerade fördomarnas och de hatiska gesternas kväljande dryck.
Det går till exempel mycket väl att som Paul Marshall vid Hudson institute, helt enkelt lista de många och svåra inskränkningar av yttrande- och åsiktsfrihet som är vardagsmat i många muslimska länder, många av dem auktoritära, och vilka av dessas regimer åtminstone legitimeras av religionen. Det här visar ger en panoramisk inblick i det problematiska spänningsfält, för att inte säga öppna konflikt, som råder mellan grundläggande yttrandefrihet och vissa uttryck för islamistiska reflexer.
Sean Faircloth, som kompromisslöst attackerat religiös fundamentalism såväl utomlands som i hans hemland USA som företrädare för Richard Dawkins Foundation for Reson and Science slår an den balans som denna blogg stödjer. Här är hans direkta gensvar på efterspelet till den ökända Muhammed-filmen, vilkens muslimska belackare han attackerar skoningslöst, samtidigt som han inte missar att faran för amerikaner är i en mening mer direkt och ingripande från det starka kristna inslaget i USAs offentliga liv och de effekter detta har på debattklimatet i USA:
Det kan också vara nyttigt att hålla några av de mer tankvärd av motsidans argument i huvudet för den som vill försvara det fira ordet och rätten att kritisera religiösa föreställningar och praktiker. Ett bra exempel på båda sidors argument kan ses i t.ex denna debatt om det fria ordet genomförd av Australian Broadcasting Corporation och sänd av det numera inte fullt lika tillgänlgiga men ändå högkvalitativa ForaTV.
(Klicka ovan eller länken http://fora.tv/2009/04/03/Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend#./Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend?&_suid=135084117215604552734118004419)
En intressant video på detta tema är en panel från Indien, inspelad 1994, såtillvida att den dels speglar debatten i en region och situation, där både muslimer och Hinduer har gjort sig skyldiga till nedtystande och hot mot författare och journalister på religiös grund.Den har också med den kände muslimske apologeten Zakir Naik som argumenterar, eller snarare slingrar sig runt, frågan om man inte borde ha dödstraff för t.ex hädelse och/eller avfall från tron (något som är svårt att undvika är en rimlig tolkning utifrn koranen och också lag i många muslimska länder). Han är en ynklig posör av den mer paragrafciterande typen, men trots allt ganska representativ för en ”moderat fundamentalistisk” typ av muslimska ledare som är bundna att tolka koranens och traditionens bokstav sådan som den är. Så fort han får konkreta frågor om t.ex Salman Rushdie elelr Taslima Nasrin, två författare som hotats för sina verk, blir han dock vag och mumlande.
(Del 1 av 15 – varje del är ca 10 minuter. En mindre del av frågorna och svaren är på Hindi – men det är bara att spola förbi eller gå till näst del)
För den mer legalistiskt lagde kan nedanstående debatt, som tar tar sikte på den konflikt som uppstår mellan FNs Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, Artikel 18 (åsikts-och religionsfrihet) och Artikel 19 (yttrandefrihet) som uppstår när religiösa organisationer och stater vill ha till stånd en särskild resolution om ”Skydd för Religionen” (flera icke-bindande resolutioner har gått igenom senaste åren) vara intressant. Den här tolkningen är mycket problematisk eftersom ett antal länder har uttryckliga hädelseparagrafer och lagar som skyddar religionen, ofta på ett mycket godtyckligt sätt. Man kan dra sig till minnes den gummiparagraf som ligger till grund för denkända Pussy Riot-rättskandalen i Ryssland för att se vad sådan lagstiftning kan leda till, och det är mycket olyckligt att FN-resolutioner numera kan användas som tillhygge inte för att avskaffa utan för att rättfärdiga sådana lagar. Tariq Ramadan, en av de mest kända västliga muslimska apologeterna, är med som sakkunnig om situationen i världens största muslimska land, Indonesien.
Tariq Ramadan har oturen att befinna sig på motsatta sidan av den store, nu sorgligen avlidne Christopher Hitchens, en religionsätare om det någonsin fanns någon. Men notera hur i denna diskussion, där Hitchens som f.ö. stödde dumheter som Irak-kriget förutom sina mer berömvärda prestationer för den sekulära saken, de två kan mötas på ett intelligent plan trots sina starkt skilda perspektiv, och trots att Hitchens avsky och aktivitet mot islamiska regimer var starkare än någon av de korkade ”counter-jihad”-snubbarna någonsin kan hoppas göra anspråk på.
Slutligen, och för att återvända för en synpunkt på dessa frågor som ligger nära denna bloggs, en presentation av den framstående juristen Geoffrey Robertson. Denne ärbland annat känd för att ha satt samman en av de bästa legala argumenten för varför Vatikanen inte borde betraktas som en suverän stat, och talade på World Atheist Alliance och just relationen mellan yttrandefrihet och starka religiösa intressen och aktivister.
The Greatest Show on Earth – SÅ gick det verkligen till
Läste häromveckan ut Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth” på engelska.
Många har skrivit i om boken då den var som mest på tapeten 2009-2010. Richard Dawkins själv kan gott introducera bokens tema.
”The Greatest Show on Earth” är en utmärkt bok som metodiskt och pedagogiskt lägger fram de otaliga bevis från mängder av olika forskningsfält som ligger till grund för evolutionsteorin. Det är, som Richard själv skriver, inte en anti-religiös bok, fast med brasklappen att evolutionsförnekare kommer att slita sitt hår och få nackspärr av hur totalt han krossar deras banala världsbild med verklighetens fascinerande och komplexa slägga. Boken ger således mycket ammunition inför mötet med kreationister, och det var också dess syfte. Men den är också ändlöst fascinerande i sitt breda anslag, sina exempel på fantastiska experiment och landvinningar (som Lenski-experimentet där olika stammar av bakterier muterade kraftigt och utvecklade helt nya förmågor, avhängiga av varann dessutom, och hur denna evolution kunde följas med utsökt precision av Lenski och hans lärjungar över 10 000-tals generationer), och dess redovisande av hur insikterna byggts på, bit för bit, hur pusselbit läggs till pusselbit och de olika vetenskaperna befruktar varandra för att bygga på och förfina de modeller som ligger till grund för vår nuvarande kunskap.
Skall man hitta något att anmärka på skulle det kanske vara (speciellt för svenska läsare) de ideliga stingen mot kretiner, ursäkta, kreationister, som präglar framställningen. Trots att det är en viktig del av bokens syfte känns det lite övertydligt ibland, men viljan att verkligen gnugga in de insikterna pedagogiskt skvallrar också om ett helt annat debattklimat i Storbritannien och framför allt USA vad gäller frågan om evolutionen. Jag har själv stött på ansatser till kreationism bland skolelever, men det har inte alls den tyngd och det tryck bakom sig som det kan ha i t.ex. USA där den största enskilda världsåskådningen (ca 40-45%) verkar vara att jorden är 10 000 år gammal och skapades på 6 dagar (i Kentucky finns t.o.m finns ett ”museum” ägnat åt att visa att dinosaurier och människor levde samtidigt på jorden, och förstås alla fick plats på Arken, se nedan och på http://creationmuseum.org/).
”Kreationsmuséet” i Kentucky, med dinosaurier och grottmänniskor sida vid sida
Samhällsdebatten åsido kan man dock mer än väl läsa boken enbart för det intressanta ämnets skull, för att öka sin allmänbildning och som en redovisning av hur vetenskaplig kunskap byggs upp. Richard Dawkins entusiasm för sitt ämne är inte att ta miste på – gång på gång ger han sig ut på utvikningar av intressanta aspekter av forskningen eller detaljer av olika betydelse. Hans prosa, som är behaglig och lättillgänglig utan att tappa i precision, gör att man står ut med detta, vilket annars kunde blivit lite tjatigt eller babbligt. Bitvis är det ofta som att sitta i ett spännande samtal med en överetusiastisk professor – vilket ju inte är långt från sanningen. Uppskattar man sådant (jag gör det) stör det inte – men för vissa kan det stundtals bli lite väl mycket att smälta. Det rekommenderas att läsa boken bitvis – detta är inte, som Dawkins bok ”Illusionen om Gud” en sträckläsarbok.
Man kan höra Richard Dawkins själv berätta och läsa ur sin bok och sedan svara på frågor i ett flertal konferenser och bokpresentatotioner – han är närmast oöverträffad i de sammanhangen, som anstår en ”Professor för främjandet av och förståelsen för vetenskap” i Oxford, hans professorstitel under många år. Se t.ex. nedanstående presentation (tot ca 1 h 20 min) av hur boken är upplagd, tillgängligt på det utmärkta ForaTV.
Richard Dawkins presenterar sin bok (klicka bild för länk)
Richard Dawkins har en god och livfull läsarröst, och hans böcker rekommenderas som ljudböcker på originalspråket. Även pappersboken vinner mycket på att läsas på originalspråket, speciellt om man hart Richard själv tala, men finns förstås översatt till svenska med titeln ”Så gick det till – Bevisen för evolutionen”. På engelska kan man också uppskatta det eleganta och bildade tilltal som är den klassiska engelska universitetsvärldens signum, och som tyvärr gått förlorad för egen högskolevärld, vars fikonspråk sällan är vare sig elegant eller speciellt lättillgängligt. Richard Dawkins och hans likar skyggar inte på att uttycka sig med en verserad engelska, och förutsätter att man har bakgrundskunskaper. Se t.ex bokens avslutande stycke, som bygger på slutorden från Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, det verk som startade den upptäcksförd till vilken Richard Dawkins själv bidragit med nya insikter.
We are surrounded by endless forms,
most beautiful and most wonderful, and it is no accident,
but the direct consequence of evolution by non-random natural selection
– the only game in town,
the greatest show on Earth
”The Greatest Show on Earth” borde vara obligatorisk läsning för alla som undervisar i NO eller biologi i grundskolan, men rekommenderas varmt för Alla. Läs eller hör den, och känn hur allmänbildning och förståelse för den fantastiska verkligheten får sig en svåröverträffad skjuts framåt.
För mer klipp med Richard Dawkins, se en liten lista jag satte ihop med Google-klipp, på http://www.youtube.com/user/thefeatheredsnake#grid/user/89053BD74F63D3D3
Jag kommer att ta upp Richard Dawkins tidigare bokproduktion i andra inläggvad det lider.
För mer bokrecensioner se samlingssidan
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
———————————————–
En artikel om The Greatest Show on Earth finns på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Greatest_Show_on_Earth:_The_Evidence_for_Evolution
I svensk översättning heter boken ”Så gick det till – bevisen för Evolutionen” och utges av Leopard Förlag http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=164.
Boken finns att köpa bland annat på:
- Adlibris, i svensk översättning http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173432318 och originalet ”The Greatest Show on Earth” i många många format http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=the+greatets+show+on+earth&title=the+greatets+show+on+earth&fromproduct=False
- Bokus har den inbundna översättningen http://www.bokus.com/bok/9789173432313/sa-gick-det-till-bevisen-for-evolutionen/ -ebok http://www.bokus.com/bok/9789173433532/sa-gick-det-till/ samt ”The greatest show on earth” i dess många format, inklusive ljudbok http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=the+greatest+show+on+earth&language=&ac_used=no
- På engelska finns ”The Greatest Show on Earth” förstås på Amazon http://www.amazon.com/Greatest-Show-Earth-Evidence-Evolution/dp/1416594787
”Ständigt Uppkopplad”? Se upp så mailen inte gör dig ineffektiv…
Om nackdelen av att ständigt vara uppdaterad, för personen men också för att effektivt lösa arbetsuppgifter.
Såhär efter en långhelg och inför semestrarna drog jag mig till minnes en diskussion med en vän ifråga om det skulle bli standard med trådlöst bredband på flygningar, och som en liten avstickare hur mycket man ville kunna göra med sin smartphone och hur mycket av ett arbetredskap för att hålla sig uppdaterad telefonerna borde tillåtas vara. En tanke gnagde dock lite i mig, och det slog mig att en presentation av the Economist och artikel av NY Times hade belyst det där – frågan är om det inte bara är skadligt för personen att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad, utan också om inte det är destruktivt för själva arbetet.
De här frågorna berördes en hel del när begreppet på allas läppar var ”utbrändhet” för några år sedan. Då låg fokus på de negativa effekterna på personen, på individens hälsa. Men problemet är att så länge som det framstår som en konflikt mellan ”mjuka” värden som människors liv och hälsa och mer krassa intressen som effektivitet och prestation i arbetslivet så kommer förstnämnda alltid att få stryka på foten i vårt samhälle. Det är därför som det kan vara nyttigt att granska om det inte faktiskt kan vara ineffektivt, även på ganska kort sikt, att vara på helspänn för nätkommunikationens skull.
I en artikel från NY Times från förra året (2010), tog sig fem neurologer ut i ödemarken och funderade över detta med fokus och effekterna av den moderna uppkopplade livsstilen
http://www.nytimes.com/2010/08/16/technology/16brain.html?_r=3&ref=todayspaper&pagewanted=1
Mer anmärkningsvärd var dock en presentation av the Economist, detta alltid läsvärda, uttalat marknadsliberala flaggskepp (sänd på likaledes excellenta ForaTV). Det är dock ett vittnesbörd om tidningens integritet att man belyser problem och kan stödja lösningar som inte täcks av de mer enfaldiga nylibarala plakaten. Till exempel har man länge pläderat för allmän sjukförsäkring i USA. Om The Economist oroar sig för att ständig uppkoppling har negativa effekter på arbetet kan man vara tämligen säker på det ligger något i det.
(Klicka på Bilden för Länk)
Justine Thody från The Economist’s Intteligence Unit presenterar undersökningar som visar att e-mail, på det hela taget, inte ökar effektiviteten bland de grupper som använder det som ett dagligt, rutinartat verktyg. I själva verket verkar det som om de ständiga avbrotten splittrar uppmärksamheten så att arbetuppgifter som måste skötas i snitt tar längre tid.
I Sverige är det främst inom personal- och fortbildningsbranschen som man börjat uppmärksamma det här perspektivet. Se t.ex texter från IHM Business School (”Ständigt Uppkopplad?”), HR-bloggen (”Är du ständigt uppkopplad?”) eller tidningen Arbetsliv (”Olika gränser för vad som är flexibelt”). Men även Ny teknik har skrivit om problemet med distraktioner (”Ständig Uppkoppling förändrar beteendet”). Fortfarande dominerar dock perspektivet där man lyfter fram motsättningen Fritid-Arbetstid, som i t.ex. ett inslag i Studio Ett nyligen (”Ständigt Uppkopplad och alltid Nåbar”).
Den som inte har en stark gränsdragning mellan arbete och fritid får kanske snabbare fatt på effektivitetsperspektivet. Själv har jag med otaliga projekt ständigt på hög och texter, juridiska analyser, illustrationer och nätkommunikation, privat och jobbrelaterad som hotar att sluka en, noterat hur ineffektiv man blir på att sköta många av de uppgifterna när man är uppkopplad. Ett PM eller en teckning, för att ta två disparata exempel, kan vara obarmhärtiga på det sättet – efter researchfasen måste man ge dem en rejäl dos odelad koncentration, annars blir de inte presentabla. Och det som först kunde synas som en hjälp, att ha nätet tillgängligt, blir ett påtagligt hinder för att bli klar om man är ärlig mot sig själv och ser hur många meningslösa avbrott i processen man gör sig skyldig till…
Jag tror att fler kan känna igen sig i det där.
En fruktbar motreaktion kan dock inte utgå från skogstomteri eller teknikfientlighet – jag själv uppskattar och brukar ymnigt Fejjan, mail, youtube, bloggar och all annan kommunikationsparafernalia. Den dator där jag har mitt stora bildbibliotek och redigerings- och målningsprogram, och där jag skriver på t.ex. min bok, är däremot numera frånkopplad från nätet, och jag saknar det inte. Mer och mer är jag glad för att t.ex. det fysiska ritandet och skissandet kräver att jag ägnar mig åt något påtagligt, icke-elektroniskt. Jag har slutat titta på TV-serier och filmer på dator – skall man titta på en film skall man logga av, och ägna den sin fulla uppmärksamhet på en annan apparat, helst i ett helt annat rum. Jag tror mig inte vara ensam om de här milda upproren mot driften att ständigt vara online och connected. Var och en har sina egna vägar – kloka vänner till mig har berättat att de t.ex. låter bli att surfa med sina telefoner, eller ser till att stänga av sin nåbarhet definitivt på ett eller annat sätt, även på jobbet.
Kära ledare och befattningshavare – jag tror Economist, NY Times och andra är något på spåret. Kanske är det en välsignelse, snarare än en fördel, att det än så länge inte alltid finns bredband överallt, och att telefonen ibland tystnar och tappar nät när vi reser. Det är inte det att vi slöar till då – tvärtom verkar det som om pauser i det ständiga kommunicerandet förbättrar vår förmåga att prioritera, och fullt ut ta tag i de problem som förtjänar vår uppmärksamhet, och vårt fulla engagemang.
Michelle Obama och modets växlingar
Med anledning av en artikel om USA:s presidentfru Michelle Obamas inverkan på den amerikanska modeindustrin i tidningen Utblick som jag ombads illustrera fick jag skäl att återkomma till ett ämne som jag ofta grunnat över: de märkliga och skiftande sätt som modeindustrin förhåller sig till makten.
Utblick 4/2010, "Ingen Klapp för Mamma" av Olivia Wronski
Decembernumret av Utblick (nr 4/2010) innehåller den utmärkta artikeln av Olivia Wronski om Michelle Obamas effekt på modevärlden som delvis låg till grund för detta inlägg. En av mina illustrationer kom också med i det numret, som finns tillgänglig som PDF.
Även om bilderna var nya slumpade det sig dock så att ämnet redan hade legat och pyrt i mig ett tag, eftersom det tagits upp i en del andra fora och i samtal om modet generellt: bl.a. en serie tv-sända debatter och intervjuer på den utmärkta tjänsten FORA-TV tog år 2009 upp teman kring kvinnor i politiken, Obama-effekten i amerikansk politik och Michelle Obamas gestalt specifikt: nedan kan några av dessa beses (klicka på bilderna för att komma till respektive film).
FORAtv - Women in American Culture: Female Politicians
FORAtv - Annette Gordon - The Obamas & Race in America
FORAtv Fashion Forward
- Carla Bruni & Michelle Obama
Michelle Obama rock och matchande kjol
De första programmen satte tonen under året, men det var det sistnämnda som verkligen gjorde mig irriterad. OK att modevärlden är en av de mest skitsnackiga branscherna över huvudtaget, men det finns ju gränser. Frågan ställs: vad vill ni mest, klä (franska presidentfrun) Carla Bruni eller Michelle Obama? En hel hög med modefigurer bedyrar då unisont att det är så ”intressant” att klä en ”riktig Kvinna” istället för Carla Bruni som ”är en modell” och ”modeller är vi vana vid” – underförstått det är tråkigt eller oäkta på något sätt. Förvisso en åsikt man kan sympatisera med. Men vad har hindrat dessa modeskapare att använda sig av eller propagera för ”riktiga kvinnor” i det förgångna? Vem har satt pistolen mot huvudet på dem förut i det hänseendet?
Carla Bruni & Michelle Obama tuschteckning Utblick
Hur kan hyckleriet vara mer påfallande, än att när den förste svarte presidenten och därmed hans likaledes färgade, och påtagligt unga, familj genombryter barriärer och hela landet kokar av Obama-feber, då och inte förr börjar modevärldens kråkor att kraxa om hur fantaaastiskt det är att skapa kläder för en ”verklig” kvinna, som bara rååååkar vara den avgudade presidentens hustru? Jag måste erkänna att jag alltid haft en tagg i sidan till modeindustrins aktörer med tanke på den enorma skada som dessa ställt till med, t.ex. när de upphöjt sina vandrande klädhängare till ideal för hur kvinnor borde ser ut. Men den ohöljda kappvändarattityd som de här människorna visar upp tog min avsmak till helt nya nivåer.
Jag misstänker alltså att en viktig del av den inverkan som Michelle Obamas person haft på modevärlden handlar om sistnämndas servilitet och nervösa önskan att ligga ”rätt” i tiden. De anar en ny trend och beredda att följa den. Bidragande är den överhuvudtaget krypande attityden till den amerikanske statschefen och dennes familj, som lätt ger ifrån sig patetiska vibrationer… när hon började syssla med trädgårdsodling slogs det upp som en stor nyhet, osv osv. Så när hon bär ett modemärke blir det uppenbarligen trendigt. Som Olivia Wronskis artikel i Utblick nämner beräknas mervärdet av att Michelle Obama bär en klädnad eller accessoar vara 2,3%. Det är mycket mer än vad som oftast är mätbart på basis av en enskild reklamkampanj eller celebritetssponsring.
Which bag to choose today?
Två impulser blir tydliga här, dels fascination och kryperi för makten, dels den allmänna celebritetskulturen, som mer och mer lyfter fram ”kändisar” som bärare av livstilsval och företrädare för en hel identitet som marknadsförare är ivriga att kränga. Vilket förstås i sin tur handlar om att identitet mer och mer är något som konsumeras snarare än residerar inuti människor, i form av integritet och värderingar. Det är därför som modeskaparna kastar sig över Michelle, som förkroppsligandet av ett nytt identitetspaket. Allt annat är bullshit. Michelle förstår det där uppenbarligen och försöker göra något smart av det, genom att gynna modeskapare som gör mer ”normala” kläder & acessoarer för verksamma kvinnor (med universitetsexamina och karriär vill säga) snarare än att pråla ut sig som en filmstjärna eller trött societetstant. Tyvärr så minskar det inte konsumtionskarusellen en millimeter – hon gör sig bara till ännu ett skyltfönster för en själ -och ryggradslös industri som inte bryr sig ett dyft om de frågor som hon uppenbarligen själv besjälas av.
Det är förstås i en mening omöjligt att skriva om en celebritet som Michelle Obama utan att själv bidra till hypen. Men efter bakslaget för Obama vid mellanårsvalet till Senaten och Representanthuset har måhända Obama-effekten sett sin högsta punkt, och följaktligen kan vi kanske få se Michelle Obamas lyskraft minska.
Michelle Obama -Vogue Inside the White House
Det ironiska är jag delvis skulle komma att beklaga det, eftersom jag till skillnad från hycklarna faktiskt finner Michelle mycket intressant och värd att hålla ögonen på… fast som en egen figur, inte bihang till en snubbe. Och som möjlig makthavare, knappast modeikon – jag menar, den stil hon framhäver är trots allt mest en form av högre kvalitetspreppy. Det gör också modeskaparnas ”Ooooh” och ”aaaaah” extra fåniga: det är ju verkligen inte originella kläder hon bär, Michelle, hennes stil är snarare rätt proper och återhållen med en klar udd av högre medelklassutsyrsel. Knappast något som rockar världen på sikt, även om hon, och många kvinnor med henne, faktiskt ser bra ut i de där kläderna.
Ovan: Mina alster inspirerade av Vogue-bilden
Nej, det är som en kompetent och tänkande människa som Michelle är intressant. Det är som Hillary Clinton – jag minns diskussionerna på 90-talet med min far, som visade mig på att hon antagligen var den mer intelligenta av henne och Bill, vilket sedan visat sig stämma. Obama är en smart snubbe, men av vad jag läst och hört verkar Michelle vara den mer principfasta och karaktärsstarka av de två. Den amerikanske tyckaren Michael Eric Dyson skojar om att när Michelle blir president kommer Bin laden att hittas på en vecka… fan tro’t, framför allt för att hon än så länge inte verkar intresserad av att äntra podiet och starta en självständig politisk karriär. Men vi får väl se…
- Michael Eric Dyson i ett klipp från FORAtv
———————————————————
FORAtv är en utmärkt tjänst som jag skamlöst pitchar för alla, och som bjuder på en mängd intervjuer, föreläsningar och debatter inom områdena politik, vetenskap och kultur, med många perspektiv, oftast med deltagande av den yppersta gräddan av tidens engelsksspråkiga debattörer och tänkare. Förut var tjänsten i sin helhet gratis, reklamfri och klippen nedladdningsbara. I enlighet med tidens strömningar är en del av materialet numera avgiftsbelagt, ett betalt medlemskap krävs för att ladda ner klippen och reklam förekommer före (men inte inom) programmen. Men än är den väl värd många tittar: adressen är http://fora.tv/
Överskriftsbilden till det här inlägget innehåller ett urval av klädmärken som Michelle Obama garanterat burit vid ett eller flera tillfällen (konfirmerat genom bildbevis på nätet)och som sett sin försäljning stiga som följd.
Indomitus.blog 