Bloggarkiv

Om att kritisera religiös fanatism & försvara yttrandefrihet


Hur kan en seriös kritik av religiöst våld, censur och agitation se ut, en som inte backar för att trycka på t.ex. den specifika utmaning som Islamistiska fundamentalister reser , samtidigt som man går till botten med problemet med religiös findamentalism generellt?

(Uppdaterad 2012-11-04)

Debaclet med den s.k. Muhammed-filmen (”The Innocense of Muslims”) och dess fullständigt ofruktbara och i grunden falska föresats att kritisera Islam, kan få en att fundera på hur saklig, korrekt men ändå bitande kritik mot religiösa fenomen och hur de påverkar offentligheten även i sekulära samhällen kan se ut. Och det finns förstås, redan en snabb titt på nätet ger några intressanta exempel, som visar att man kraftfullt ,verkningsfullt och utan kompromisser kan dissa islamisk fundamentalism och varna för självcensur i denna och angränsande frågor utan att tappa hjärnan på vägen och dricka av xenofobins, de maskerade fördomarnas och de hatiska gesternas kväljande dryck.

Det går till exempel mycket väl att som Paul Marshall vid Hudson institute, helt enkelt lista de många och svåra inskränkningar av yttrande- och åsiktsfrihet som är vardagsmat i många muslimska länder, många av dem auktoritära, och vilka av dessas regimer åtminstone legitimeras av religionen. Det här visar ger en panoramisk inblick i det problematiska spänningsfält, för att inte säga öppna konflikt, som råder mellan grundläggande yttrandefrihet och vissa uttryck för islamistiska reflexer.

Sean Faircloth, som kompromisslöst attackerat religiös fundamentalism såväl utomlands som i hans hemland USA som företrädare för Richard Dawkins Foundation for Reson and Science slår an den balans som denna blogg stödjer. Här är hans direkta gensvar på efterspelet till den ökända Muhammed-filmen, vilkens muslimska belackare han attackerar skoningslöst, samtidigt som han inte missar att faran för amerikaner är i en mening mer direkt och ingripande från det starka kristna inslaget i USAs offentliga liv och de effekter detta har på debattklimatet i USA:

Det kan också vara nyttigt att hålla några av de mer tankvärd av motsidans argument i huvudet för den som vill försvara det fira ordet och rätten att kritisera religiösa föreställningar och praktiker. Ett bra exempel på båda sidors argument kan ses i t.ex denna debatt om det fria ordet genomförd av Australian Broadcasting Corporation och sänd av det numera inte fullt lika tillgänlgiga men ändå högkvalitativa ForaTV.

(Klicka ovan eller länken http://fora.tv/2009/04/03/Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend#./Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend?&_suid=135084117215604552734118004419)

En intressant video på detta tema är en panel från Indien, inspelad 1994, såtillvida att den dels speglar debatten i en region och situation, där både muslimer och Hinduer har gjort sig skyldiga till nedtystande och hot mot författare och journalister på religiös grund.Den har också med den kände muslimske apologeten Zakir Naik som argumenterar, eller snarare slingrar sig runt, frågan om man inte borde ha dödstraff för t.ex hädelse och/eller avfall från tron (något som är svårt att undvika är en rimlig tolkning utifrn koranen och också lag i många muslimska länder). Han är en ynklig posör av den mer paragrafciterande typen, men trots allt ganska representativ för en ”moderat fundamentalistisk” typ av muslimska ledare som är bundna att tolka koranens och traditionens bokstav sådan som den är. Så fort han får konkreta frågor om t.ex Salman Rushdie elelr Taslima Nasrin, två författare som hotats för sina verk, blir han dock vag och mumlande.

(Del 1 av 15 – varje del är ca 10 minuter. En mindre del av frågorna och svaren är på Hindi – men det är bara att spola förbi eller gå till näst del)

För den mer legalistiskt lagde kan nedanstående debatt, som tar tar sikte på den konflikt som uppstår mellan FNs Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, Artikel 18 (åsikts-och religionsfrihet) och Artikel 19 (yttrandefrihet) som uppstår när religiösa organisationer och stater vill ha till stånd en särskild resolution om ”Skydd för Religionen” (flera icke-bindande resolutioner har gått igenom senaste åren) vara intressant. Den här tolkningen är mycket problematisk eftersom ett antal länder har uttryckliga hädelseparagrafer och lagar som skyddar religionen, ofta på ett mycket godtyckligt sätt. Man kan dra sig till minnes den gummiparagraf som ligger till grund för denkända Pussy Riot-rättskandalen i Ryssland för att se vad sådan lagstiftning kan leda till, och det är mycket olyckligt att FN-resolutioner numera kan användas som tillhygge inte för att avskaffa utan för att rättfärdiga sådana lagar. Tariq Ramadan, en av de mest kända västliga muslimska apologeterna, är med som sakkunnig om situationen i världens största muslimska land, Indonesien.

Tariq Ramadan har oturen att befinna sig på motsatta sidan av den store, nu sorgligen avlidne Christopher Hitchens, en religionsätare om det någonsin fanns någon. Men notera hur i denna diskussion, där Hitchens som f.ö. stödde dumheter som Irak-kriget förutom sina mer berömvärda prestationer för den sekulära saken, de två kan mötas på ett intelligent plan trots sina starkt skilda perspektiv, och trots att Hitchens avsky och aktivitet mot islamiska regimer var starkare än någon av de korkade ”counter-jihad”-snubbarna någonsin kan hoppas göra anspråk på.

Slutligen, och för att återvända för en synpunkt på dessa frågor som ligger nära denna bloggs, en presentation av den framstående juristen Geoffrey Robertson. Denne ärbland annat känd för att ha satt samman en av de bästa legala argumenten för varför Vatikanen inte borde betraktas som en suverän stat, och talade på World Atheist Alliance och just relationen mellan yttrandefrihet och starka religiösa intressen och aktivister.

 

En ofrivillig återkomst till dumskallarnas konspiration…


”Just when I think i’m out, they pull me back again!” (Michael Corleone, ”Gudfadern 3”)

Dumheterna har staplats i sådana enorma högar under september att det bokstavligen förstummade denna blogg och dess skapare.

För ett par veckor sedan togs det medvetna beslutet att minska ner på bredden och djupet (om sådant finns) av vad som behandlas här på bloggen. Och se det visade sig direkt: om dagsaktuell politik och analyser av brännande frågor skulle få styra skulle man suttit 24/7 och tuggat fradga över den o-tro-liga våg av stupiditet som verkade dra över världen under september 2012.

Som det här med ”Muhammedfilmen” och de påföljande reaktionerna.

Hela affären fyller mig med äckel och styrker, om det nu alls var möjligt att göra det än mer, undertecknads avsmak för religiöst anstuckna aktörer med politiska ambitioner (vilket de till sist och syvende alltid har). Det som borde vara frapperande för alla betraktare är i hur uppenbar symbios dessa visar sig leva med varandra, oavsett vilken sida de står på. Alla målar upp ett ”hot” i form av motsidans folk, som de sedan använt för att hetsa upp sig själva till hänsynlöst och allmänfarligt beteende.

Den usla filmjäveln, eller snarare pekoralet ”The Innocense of Muslims”, låg ute i 2 månader innan vad som är en till religiös grupp förklädda våldsverkare i Libyen hänvisade till den inför ett attentat i Libyen den 11e september mot den i amerikanska legationen i Benghazi (vad som egentligen hände där i Benghazi när USAs ambassadör bragdes om livet är forfarande inte helt utrett). Analyser av hur föroppet först seglade upp finns i t.ex. BBC http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-19606155 & USNews http://www.usnews.com/news/articles/2012/09/12/how-innocence-of-muslims-spread-around-the-globe-and-killed-a-us-diplomat, http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/protesterna-mot-usa,

Sedan brakade helvetet löst, filmen kom på allas läppar, fradgatuggande turbanbärare överallt tog upp det och piskade upp en helt förutsägbar frenesi kring saken. En månad senare hade 75 personer dött i Libyen, däribland i regelrätta strider med amerikansk ambassadpersonal.

”The Innocence of muslims”

För den som stannat upp och tänkt lite har dock bilden kommit att få många intressanta schatteringar, tyvärr nästan ingen uppmuntrande till en början. Det gällde även de som med rätta fördömde det nästan genialiskt idiotiska i att någon manar till våld för att de inte gillar EN FILM (?).

Eller film och film. Den video som sprids på Youtube är ju uppenbarligen ett hafsverk av värsta kalkontyp, och så dåligt gjord att ingen som ser den en sekund kan tro att en seriös ambition ligger bakom den utom dess rena provokationsverkan. Det verkar som om  det överhuvudtaget inte är en film som sådan utan snarare en slags hopklippt trailer för vad som anges vara en framtida fullängdsfilm. Vilken kraftigt kan betvivlas existera,med tanke på att den gjordes under falska förespeglingar, utan att ens de inhyrda skådisarna visste vad de gjorde (se t.ex.http://www.guardian.co.uk/film/filmblog/2012/sep/17/innocence-of-muslims-demonstration-film och http://www.dn.se/nyheter/varlden/skadespelare-ursinniga-efter-anti-muslimsk-film).

När det sedan snart visade sig att högerextrema islamhatare i USA stod bakom ”filmen” (folk som Steve Klein eller Terry Jones, en fundamentalistisk mediehorande predikant som häromåret offentligt brände koraner eller ), folk som är fullt medvetna om hur motsidans våldsamt anstuckna stollar kan och kommer att reagera (de känner väl sig själva egna och sina egna våldsstollar), blir slutsatsen ofrånkomlig.

De vill att dessa skall göra det.

Det här är en avgörande faktor, som många av de som senare grät krokodiltårar och tog stora ord som ”yttrandefrihet” i sin mun gärna glömde.

Young Turks om några av filmens backare

Yttrandefriheten är naturligtvis ett centralt värde här som i alla kontroversiella diskussioner. Men hotet mot vad yttrandefriheten skall skydda, utbytet av tankar och idéer, och förverkligandet av varje individs tanke och person, kommer inte alls bara från de intoleranta och censurerande fundamentalister och pöbelhetsare som tacksamt ikläder sig skurkrollen. Hotet från yttrandefriheten kommer också från de som använder den som cover för att illvilligt utpeka de som de hatar utan någon distinktion. Och som cyniskt agerar för att tvinga till sig sympati från de som måste stå upp för det fria ordet när konflikten väl blir av.

Cyniskt också för att det är så totalt hänsynslöst mot de som drabbats av deras idiotiska spratt.

Som det här att det finns en svag men icke desto mindre belagd koppling till vissa koptiska personager förutom högen av rabiata ”counterjihad”-drägg som mindre oväntat visat sig ligga bakom filmtilltaget. Men ingen grupptog avstånd avstånd från rullen snabbare än just kopterna, som mycket väl känner till sina trosfränders utsatta läge i Egypten och vet att en sådan koppling kommer att tas upp, inte av Egyptens befolkning i stort, men av en liten klick salafister som nu desperat försöker göra sig breda inte bara i Egyptens utan i stora delar av den muslimska mellanösterns stapplande post-revolutionära miljö.

Som al-Jazeera mycket tidigt påtalade skulle just reaktionerna på den filmen bli ett intressant test för de nya regimer som den arabiska våren lämnat efter sig.

Det Muslimska Brödraskapet i Egypten, många av vilkas ledare vi vet tog stark anstöt av filmen, bestämde sig mycket snabbt för att agera pragmatiskt – helt i linje med vad som kunde förväntas om man känner deras utveckling (se tidigare blogginlägg här från innan de kom till makten). I den bubblande häxkittel som dagens Egypten är har presidenten och ledarna manar till lugn. Inga storskaliga progromer mot kopter, inga stora demonstrationer av den sort som vi såg i samband med störtandet av diktatorn Mubarak.

Hur mångfacetterad saken är visas att det samtidigt utspelat sig frånstötande scener i Pakistan, där våldsmanande religiösa ledare inte aktat för att medvetet röra ihop några idioters provokation med USA och väst i allmänhet, proklamerat en speciell ”Älska din Profet”-dag (jo det låter som ett skämt, men är sant) samt utlysa skottpengar på regissör och andra inblandade, i en dubbelt ironisk upprepning av Salman Rushdie-affären (dubbelt eftersom Rushdie just kommit ut med sin biografi om åren under jord efter den fatwa som riktade mot honom för den till skillnad från föreliggande film läsvärda Satansverserna). USAs president och utrikesminister såg sig föranlåtna att rikta sig till Pakistanierna för att upplysa om att idiotfilmen inte har med USAs policy att göra, vilket möjligen kan påverka opinionen där, men knappast övertyga de övertygande fundamentalistiska stollarna.

Om Obamas och Hillary Clintons meddelanden till Pakistan

Men om vi skiftar blicken till Libyen, där de första stora våldsutbrotten skedde, får man åter en intressant kontrapunkt till den idiotiska story som counterjihadister och jihadister tillika verkar så överens om att man vill måla upp. Innan månaden ens var till ända hade de många Libyerna som insett skadan för sitt land stormat högkvarteren för extremister och miliser i Banghazi som var ansvariga för det första våldet mot amerikanerna (Aftonbladet  http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article15489787.ab mfl). Något som även vanliga medborgare insåg hotade själva Libyens position och internationella förhållanden. För att inte tala om att de snabbt insåg att om våldsstollarnas beväpnade miliser kunde tillåtas göra det där skulle deras land efter att ha kastat Khadaffi över ända skulle bli till ett jävla Libanon av beväpnade banditer och kaos. Och så skall man ändå komma ihåg att miliserna på många håll var de som upprätthöll lag och ordning. Lybiernas bortkörande av dem signalerar en önskan att faktiskt riskera något (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5304719).

Libyerna gick man ur huse för att bokstavligt driva bort idioterna från sina gator, sina städer. Jihadisterna kastades ut ur Benghazi där de haft sitt fäste, och den svajiga staten grep tillfället i flykten för att avskaffa religiöst anstuckna miliser, ja, fria beväpnade grupper överhuvudtaget (se SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5281620). Så har de al-Qaidainspirerade stollarna skjutit sig i foten, och det är gott så.

Se mer i t.ex http://www.aljazeera.com/news/africa/2012/09/201292112314438851.html

Hur bra passar den verkligheten in i den imbecilla ”Islam vs Väst”-diskurs som båda sidors byfånar desperat försöker pressa in sina befolkningar i?

Låt det vara tydligt. Inget ursäktar det utnyttjande av provokatörer som intoleranter och fundamentalister inom Islam som vill hävda sina religiösa normer med hot om våld gjort till sitt signum. Vi bör förakta dem och deras anhang med all själ och kraft, och glädjas åt de framgångar som noterats för dessas motståndare och vedersakare, och notera att makten hos folket när det agerar i sitt eget intresse överträffar allt som hysteriker och dyngspridare i väst någonsin kunnat göra mot våldets och intoleransens skäggbärare, vare sig i mellanöstern eller någon annanstans.

Dumskallarnas Konspiration – Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy Riot-farsen


Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.

Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se  ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.

Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger.

En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.

Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.

Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.

Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.

Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.

Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.

Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.

Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare

—————————————————-

Några Pressröster

Dumskallarnas Konspiration – Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare


I månader har en märklig exposé över hur auktoritära tendenser i Ryssland går hand i hand med en korrupt kyrkas totalitära reflexer utspelats – det s.k. Pussy Riot-fallet, där ett band kvinnliga punkare som framförde ett Putinkritiskt nummer i frälsarkatedralen i Moskva i månader hållits häktade utan åtal och riskerar fleråriga fängelsestraff för vad som närmast är att betrakta som ett studentikost spex.

En kort rekapitulation. Den kvinnliga punkgruppen Pussy Riot framförde i Rysslands största kyrka Frälsarkatedralen(som revs under Stalin-tiden, ironiskt nog) en sång där de protesterade mot den nyomvalde ryske presidenten Vladimir Putins maktinnehav (Texten var tydligen något i stil med ”Ave Maria, fräls oss från Putin”). De unga kvinnorna arresterades prompt och hårdhänt, fängslades och begärdes häktade. Ännu månader senare har de inte anklagats för något, även om det hela tiden sagts att de kommer att anklagas för ”huliganism” och ”uppvigling av religiöst hat” (se bl.a Moscow Times och Sveriges Radio här och här). De riskerar upp till sju (7!) års fängelse.

Exemplet Ryssland bör stämma till eftertanke. Ett Ryssland där det demokratiska utanverket är papperstunt, och den ortodoxa kyrkan har fortsatt sin tradition att villigt knäböja inför makten och göra dess sak till sin. I Putins era har kyrkan slutit upp mer än någonsin förr, och dricker entusiastiskt statens repressiva och auktoritära mjöd. Pussy Riot illustrerar detta väl. Den ryska kanales RTs rapportering har den senaste turen, och nedan kan ses ett tidigare inslag. 

Och då skall man minnas att RT är en statligt nätverk för att förmedla nyheter ”ur ett ryskt perspektiv”. Men även där framgår tydligt vilken absurd människojakt som pågår och den repressiva attityd som kyrkan stödjer – vilket också blir uppenbart i rapporteringen från den ”massbön” mot pussy riots tilltag som orkestrerades efter att gruppen begärdes häktade.

Lika lite som andra sekter tål den ortodoxa ryska kyrkan några avvikande uppfattningar. På något annat sätt kan man inte tolka rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kyrill, som svar och åthutning av vissa kyrkliga företrädare som uttryckte att reaktionen på Pussy Riots tilltag varit överdrivet och att åtalet borde läggas ner, efter att de citerats av ryska medier.

”Vi har ingen framtid om heliga platser vanhelgas. om denna vanhelgelse ses av vissa om en dygd, som ett uttryck för politisk protest […] vissa personer börjar dyka upp som försöker rättfärdiga denna vanhelgelse, att förminska det, och mitt hjärta brister efterseom det bland dem finns de som kallar sig ortodoxa kristna”

 min översättning, från ryska sajten Ria Novosti

Lägg märke till hur denne mycket tydligt gör en glidning där att vara en ”ortodox kristen” likställs med att begära att staten skall fara fram hårt mot några punkare som ju uppenbart utförde just en politisk protest. Här kan man snacka om kluven tunga.

Pussy riot har god anledning att påpeka, vilket de gör, att den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki är korrupt, och inte bara i relation till regeringen. En kyrka som manar till bot och bättring och straff för vanhelgelse och glatt organiserar protester mot Pussy Riots tilltag har inga problem med att deras hierarker samlar på exklusiva klockor och lyxbilar medan alla undrar vem som står för betalningen…och det är inte den enda rapporteringen av vitt spridda mutor och märkliga kopplingar (se bl.a.  Daily Telegraph rapportera). De stalinistiska reflexerna lever starkt inom den här kyrkans institutioner, och det är inte förvånande att deras svar var att excellera i den ryska favoritsporten att retuschera foton av maktskäl, vilket påkoms just med hänseende på den ryske patriarkens misstänkt dyra accessoarer (se mera Daily Telegraph och ABCNews ).

Varifrån har den ryske patriarken råd att hålla sig med dyra klockor, bilar och annat som om han vore någon sorts direktör? Hans lön räcker inte på långa vägar till sådant. Men i den genomkorrupta och icke-transparenta ryska maktmiljön verkar kyrkan ha funnit sin plats tillsammans med organiserade kriminella, underrättelseväsende och stenrika regimtrogna oligarkers och deras skumraskaffärer. Och även en kyrklig mafioso förtjänar förstås en guldklocka. De är sig lika, maktlystna trosskallar och auktoritära lallare världen över.

Det funde synas att utlevande kvinnliga protester i post-sovjetunionen blivit en slags egen genre. Bloggkollegan Tannhauser och hans Hedniska Tankar har tidigare tagit upp det märkliga ukrainska fenomenet FEMEN (se här och här)och deras variant på sexuellt laddade protester till behandling – inklusive den absurt överdrivna brutalitet med vilken polisen bemöter deras protester.

Det är något med det ryska och ukrainska samhället här, en misogyni som de här kvinnorna sätter luppen på, som i sin tur ger upphov till besvär när repressionen sedan skall bemöta dem. Det kan verka märkligt och motsägelsefullt, ja lite fnipprigt från vår horisont. Men i den ryska/ukrainska miljö där bristen på demokratiska uttrycksmedel mot genomgripande problem (som frånvaron av verklig politisk representation samt en grasserande trafficking och prostitution) är mycket mer skriande blir deras aktioner mer ett desperat och för myndigheterna genant nödrop än det skulle varit här, där kvinnor som sjöng mot Fredrik Reinfeldt i Uppsala Domkyrka eller visade brösten för att protestera mot prostitutionen snarast skulle bemötas med roade ögonkast.

Fallet har fått internationell uppmärksamhet, och blivit ännu en fläck och en belastning för det auktoritära systemet där. Att datum för när åtal alls skall meddelas flyttas fram verkar tyda på att myndigheterna vill föhala saken. Hemsidan Free pussy riothttp://freepussyriot.org/ ägnas helt åt att bevaka pussy riot-fallet. Med tanke på hur rättvisan agerat i deras fall hittills får man tyvärr säga att den verkar behövas…

***********************************

 Se mer ska-man-skratta-eller-gråta-bidrag från runtom i världen i tråden ”Dumskallarnas Konspiration”

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/om-dumskallarnas-konspiration/

—————————————————

Medier:

Övrigt:

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…


…det låter som en Bellmanhistoria. ”Påven, Imamen och Benetton var ute en dag…”

Det är en källa till ständigt nöje blandat med vantrogna huvudskakningar hur troskallarna på ett närmast osannolikt sätt om och om igen ordnar bröllop mellan dumskallarnas konspiration och det faktum att en bild kan säga mer än tusen ord. Inget verkar dra fram deras komiska brist på humor och självdistans mer än bilder, och det är inte så noga vad de föreställer, bara de ger chansen att känna sig ”kränkt”.

Som det här med påvens puss.

Bakgrunden är en annonskompanj från Benetton, i vilken under sloganen ”UNHATE”, sluta hata, har bilder på mäktiga ledare och aktörer som får representera konflikter från runtom i världen. Så kan man också sälja en stickad tröja, som någon sade. Benetton har inte gjort mycket väsen av sig på senaste åren. Det är klart, som SVd påpekar (http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd) att några i dess PR-avdelningar satt och höll tummarna och hoppades att någon dum jävel skulle ta illa vid sig och resa ragg och därmed ge dem gratis exponering av den sort, som pengar enbart inte kan köpa.

Gissa vilken av affischerna som orsakade rabalder? Kanske den på de koreanska ledarna, som ligger i krig med varandra? Eller på palestinierna och israelerna, inbegripna i bitter konflikt sedan mer än 60 år? Eller på de två gifta ledarna Angela och Nicholas, vars pussar nog inte är så här?

Nej, utan de blev förstås, hur skall vi säga…bönhörda av den självpåtaget högsta av instanser!

Vatikanen rasar!

”The secretariat of state has authorised its lawyers to initiate actions, in Italy and elsewhere, to prevent the circulation, via the mass media and in other ways, of a photomontage used in a Benetton advertising campaign in which the Holy Father appears in a way considered to be harmful, not only to the dignity of the pope and the Catholic church, but also to the sensibility of believers.”

Rapporterat av CNNs Belief Blog

Notera här. Påven anses ”framställas på ett sätt som är Skadligt – inte bara för för påvens värdighet och den katolska kyrkan utan för de troendes känslighet”.

Någon måste tala om för oss vari det ”skadliga” ligger? Är det för att han pussar en… man? Eller huga, en…muslim? En annan snubbe med lustig hatt? För pussen i sig kan väl inte vara problemet – fredskyssen har ju en tusenårig historia inom den katolska kyrkan? Och Benetton har ju använt pussande med katolska inslag tidigare?

Och den ”värdighet” som skulle skadas är alltså den hos en institution som hyser den största pedofilring som världen känner (se ett litet urval på detta http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html). Som aktivt motverkar en heltäckande bekämpning av HIV/AIDS, inklusive med lögnen att kondomer bidrar till att sprida (sic!) Aids och som därmed har medansvar för miljoner människors undvikliga och förtidiga död, främst i Afrika.

Benetton har jobbar med kontroversialla kampanjer i 30 år nu. (se t.ex. http://aimeebondstage5.blogspot.com/2010/06/some-research.html, http://linda03.wordpress.com/2008/01/08/united-colors-of-benetton-and-its-crazy-adverts/, http://www.fashionist.ca/benetton/). Deras märkliga blandning av kommersiellt jippo med provokation och ovanliga anslag har rönt ryktbarhet, och de har inte alltid varit till allas smaks belåtenhet. De har dock hållit en rätt konsekvent linje: mot rasism, för en mer inklusiv värld, mot instängande dogmer. Men se, trampar man i påvens klaver är måttet rågat.

Ställda inför hotet att förföljas av vatikanens advokater över hela världen betalade av världens rikaste institution, vältrande sig i rikedom, beslöt sig Benetton att dra tillbaka bilden på just påven, men deras kommentar till tillbakadragandet är intressant i sig.

”We reiterate that the meaning of this campaign is exclusively to combat the culture of hatred in all its forms,” Benetton said in a statement on Wednesday[…] ”We are therefore sorry that the use of the image of the pope and the imam has so offended the sentiments of the faithful”

http://press.benettongroup.com/ben_en/releases/2011-11-16/

Vilket åter ställer frågan, med tanke på vatikanens altigenom kryptiska motivering till sina världsvida stämningshot. Var är det skon klämmer? Att påven kysste en snubbe? Eller att påven s.a.s. framställdes såsom inte hatande turbanskallarna? Den erotiska undertonen? Eller användandet av katolska ämbetsmän som kulturellt objekt?

Lägg märke till att även om kampanjen förstås irriterade många av de utpekade aktörerna, inkusive Vita Huset (som inte gillar att ”presidentens avbild används för komersiella kampanjer”) så var det inga andra, inte ens israeler och palestinier som inte direkt övesvallar av humor och kärlek till varandra, som hade något mer än lätt smågriniga kommentarer att säga om saken, i bjärt kontrast till vatikanen hysteriska reaktion. Och hot.

Är det någon som kan tvivla på Sam Harris, Richard Dawkins eller Daniel Dennets upprepade tes? Religionen och dess troshuvuden nöjer sig inte, kan inte nöja sig, med att vara lika bland likar. De måste kräva en särställning, de måste behandlas med alldeles speciell respekt som andra inte åtnjuter. Vatikanens auktoritära reflexer visar sig annars omedelbart, liksom hoten mot de som har mage att behandla dem som vilken annan aktör med makt som helst.

I samma anda pöbeln som dödshotade efter Muhammedkarikatyrerna kräver vatikanens pedofilbeskyddare rätten att aldrig bli ”kränkta”. Och den som till äventyrs vill komma med distinktionen mellan dödshot och hot om stämning kan ta och läsa en historiebok först, och fatta att det är en fråga om grad, men att anslaget är densamma. Vi vet, vet mycket väl, vad vatikanen gjorde gentemot dylika hädare när de hade makten att själva döma. Att de inte exkommunicerar Benetton och skriker på bålbränning beror enbart på att det sekulära samhället dragit ner dem, vilt skrikande, från den piedestal från vilken de fordom kunde inte bara hota, utan genomföra sina hot. Men inte tillräckligt långt ner, det är uppenbart.

Som en instruktion i hur denna huumorbefriade, censrubenägna, genomkorruperade och moraliskt bankrutta institution bör bemötas se Christopher Hitchens och Stephen Frys förgörande action i debatten ”Är den katolska Kyrkan en kraft för det Goda i världen?”

***********************************

Tidigare länkar om katolska kyrkans brist på humor

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/x

————————————————–

Mer om Benettons kampanj

En ytterligt kort exposé Katolska kyrkans bravader ifråga om dess pedofila prästerskap och om skydd mot könsjukdomar – bara för att ta två exempel

Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 3. Censur och Kontroll


Sista delen av artikeln om Facebook som publicerades i kortare form i Utblick 2/2011, där de brännbara frågorna om kontroll över kommunikation, brott mot användarvillkoren och censur togs upp.

Kontroll av kommunikation och Motreaktioner

Facebook har vuxit extremt snabbt de senaste åren, och således blivit en måltavla för kritik från många olika håll, på samma sätt som andra stora IT-företag. Från konspirationsteorier till berättigad kritik av olika funktioner och vägval från företagets sida har olika former av motreaktioner till facebooks utbredning uppstått runtom i världen. Motståndet till Facebook tenderar i praktiken att lägga sig längs 2 huvudlinjer:

  1. Fördumningsargument – att facebook är en onödig, kommersiellt inriktad ploj som stjäl folks fritid, premierar en ytlig, tillrättalagd form av kommunikation osv osv.
  2. Storebrorsargument – att facebook är en kanal för censur, kontroll och gör individen sårbar ur integritetssynpunkt, ingår i övervakning, och att Facebook själv har ohejdade expansionsplaner.

Ett tidigt exempel på den första varianten var när vissa brittiska studenters motstånd mot hela ”social-tjänst”-fenomenet som rapporterades redan 2008. De sociala nätverken uppstod ju ursprungligen i högskolevärlden – vad studenterna reagerade på var de många komersiella plojar och events som kom att åtfölja de numera etablerade internetföretagens försök att ”värva” ungdomar på campus.

(http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/education/student/student_life/article3152120.ece)

En annan variant är upprop för att avsluta Facebook- konton som framförs av bland annat rörelsen ”Quit Facebook Day” (http://www.quitfacebookday.com/) och som nådde sin kulmen år 2010. Hittills har sådana aktioner haft ringa effekt – idén att man skulle bojkotta Facebook på någon slags allmän eller principiell basis har antagligen samma chans till framgång som att försöka hejda utbredningen av Windows på sin tid. Vad som skulle krävas är alternativ till Facebook.

Mer bitande, och med gensvar hos viktigare grupper av användare av IT-tjänster, är därför att Facebook, likt andra stora aktörer som Microsoft på sin tid, anklagats för att dra nytta av en dominerande ställning för att utestänga eventuella rivaler. Det har rapporterats på diverse fora på internet att vissa meddelanden tenderar att ”försvinna” i samtal och meddelanden över Facebook, och att hänvisningar och länkar till olika kontroversiella gruppers Facebook-grupper ”tas bort” på nätet. (Se http://current.com/technology/92826725_make-facebook-angry-and-they-ll-censor-you-into-oblivion.htm)

Jan Fredrikson bedyrar att man inte har några sådana filter, och att det skulle bryta mot företagets strävan om öppenhet att diskutera fritt på Facebook. ”Så länge användare och annonsörer följer de regler som finns officellt dokumenterade på sajten”.

Det här har varit företagets linje hela tiden, och Facebook har som visats (i del 2 i denna artikel) haft viss framgång med hålla en rågång mot staters och andra kommersiella aktörers inblandning i sina tjänster och användaruppgifter.

Men oron kvarstår, och aktuliseras då och då av nya incidenter. Se t.ex. facebooks reaktion på den avledda sidan ”Lamebook”, som tar upp roliga eller dråpliga inlägg och diskussioner på Facebook (http://www.lamebook.com/). Facebook skulle ha kunnat betrakta sidan som en form av ”tribute”, och i vart fall insett att sidan knappast skadat facebook som varumärke utan snarast presenterar tjänsten som en area där smålustiga och komiska saker sker. Men så gjorde man inte, utan på typiskt humorbefriat amerikanskt-copyright-juridiskt manér valde man att blockera all trafik till Lamebook (Facebooks hantering omtalades bl.a. i http://current.com/1sn454c).

Facebooks agerande gentemot sina allt fler och mångskiftande användare är således en källa till konflikter. Det är ironiskt att Facebook, som lyfts fram som ett instrument för fritt meningsutbyte och hyllats av demonstranter från Sanaa till Marrakech, själva censurerar sina användare och tar bort eller blockerar material på sin tjänst.

Facebooks hantering av Användarvillkoren

Anklagelserna om censur har framför allt tagit fasta på Facebooks tillämpning av sina användarvillkor. Hotet från sådant som misstänkt barnpornografi (Facebook har ju en åldergräns på 13 år) eller mordhot som kan sättas i verket via FB ses som det värsta hotet mot varumärket. Det är, enligt Facebook, för att undvika att dränkas av pornografi och motverka en brutalisering av umgänget på tjänsten som man har valt att tolka användarvillkoren för tjänsten väldigt strikt. Facebooks instrument för att åtgärda brott mot användarvillkoren har generellt sett varit att spärra uppläggningen av nytt material eller avsluta konton. Facebook avlägsnar varje dag någonting runt 20 000 profiler från sin tjänst för brott mot användarvillkoren, främst för spridande av skräppost och annat olämpligt material samt brott mot åldersgränserna.

Någon diskussion om att använda sig av t.ex. säkerhetsinställningarna som ett styrinstrument för olika former av material som läggs upp och som potentiellt kan anses som stötande av vissa användare är dock inte aktuell för Facebooks sida. När detta kommer på tal framkallar det inledningsvis en viss krampaktighet från deras representants sida. ”Information som strider mot användarvillkoren hör inte hemma på Facebook oavsett hur individer ställt in sina säkerhetsinställningar. Facebook har utformat tydliga regler för användningen. De handläggare som avgör huruvida åtgärder ska tas mot inkommnade anmälningar utgår från dem.”

Jan Fredriksson fortsätter med att berätta att handläggningen av brotten mot användarvillkor är centraliserad, samlad till två enheter i Palo Alto respektive Dublin, som kikar igenom dem och avgör om de skall leda till olika följder. De teamen administrerar alltså tiotusentals ärenden som kan leda till uteslutning, per dag.

Politik, Muhammed, Nakenhet, Homosexuell Kärlek – ett axplock av konflikter för Facebook

Oftast rör sig kontroverser runt Facebook om specifikt material eller snarare reaktioner till sådant, och kan då ha beydande effekt. För att få vetskap om stötande innehåll är Facebook beroende av att folk anmäler bilder eller länkar, vilka sedan prövas mot reglerna. Men sådana anmälare, som kan befinna sig var som helst i världen, kan ha en syn på det anmälda materialet som i sig kan leda, och har lett, till problem.

I Pakistan t.ex. begärdes det att hela tjänsten skulle spärras av i efterdyningarna till Muhammedkarikatyrkontroversen, eftersom länkar fanns som pekade mot de tidningar och andra som visat teckningarna ifråga (t.ex. Jyllandsposten). De bilderna var inte olagliga eller kunde anses vara hets, och de befann sig inte ens på Facebooks egen sida. Ändå riktades krav, och en hätsk reaktion, mot Facebook.

En annan kontrovers var de anmälningar om uppvigling till våld som uppstod kring Facebooksidan ”Palestinian Intifada” och föranledde Facebook att stänga av sidan. Nya sidor på samma tema har dock kommit upp, och satt Facebook i den obekväma sitsen att övervaka att en viss, av många omfattad, politisk åsiktsriktning inte skall få förekomma på dess tjänst utan att totalförbjuda och därmed dra på sig kritik, och möjligtvis stämningar, från alla håll. Damned if you do, damned if you don’t.

(se http://www.theatlanticwire.com/technology/2011/03/facebooks-middle-east-censorship-problem/36186/).

Många har misstänkt att rädslan för att röra upp en opinion (konservativ sådan) och möjliga stämningar ligger bakom en incident nyligen i Sverige och Danmark där bilder av konstverk föreställande nakenhet från så långt tillbaka som hundra år sedan (det aktuella fallet rörde en målning av Anders Zorn) togs bort och användaren spärrades. Men andra lika nakna konstverk släpps igenom, helt enkelt för att de inte anmäls.

Miljoner människor publicerar semesterbilder på Facebook med alla möjliga nakna saker i bild, från badande med minimalt med kläder till sakral konst, Där finns t.ex  en egen Facebookgrupp tillägnad studien av Michelangelos berömda David, världens mest berömda manliga nakenstaty. Om Zorn skall omges av restriktioner åpå Facebook, varför inte David? Det finns berättigade frågor om Facebooks policy – dess tilld et yttre ”raka” principer kracklererar snabbt när man börjar granska hur olika fall bedöms.

Godkänd kyss enligt Facebook...

Som av en ironisk händelse kom dagen efter min intervju Facebook att lyfta bannlysningen av en engelsk grupp där det fanns ett foto av två (påklädda) män som kysser varandra. Bilden hade förstås anmälts, och tagits ner – men omprövades, eftersom den inte kunde sägas bryta mot reglerna. Men trots att homosexualitet hos många framkallar minst lika stort avståndstagande som vanhelgelse, bestämde sig trots allt Facebook för att där var det inte i deras intresse av att framstå som homofoba. Men det är inte alltid lätt för en utomstående att skönja den principiella linjen bakom att en 100-årig dalkulla bannlyses men inte den ännu naknare David, eller att kyssande unga män skulle vara känsligare än män och kvinnor som hånglar halvnakna.

...men kanske inte den här?

Jag frågar Jan Fredrikson om det inte en finns en risk att godtycke kommer att råda? Och en risk för okynnesanmälningar som får konsekvenser för informationsutbyte som är helt ofarligt? Museer och utbildningsanstalter som vill upplysa om sin verksamhet kan i ett sådant system rankas bredvid pedofiler. Jan Fredriksson medger att intresset av att administrera en så stor sida med användare över hela världen trots allt kan komma att leda till att vissa beslut ifrågasätts.

”Vi måste vara väldigt, väldigt noga med att hålla på användarvillkoren, och i princip ha ingen tolerans mot överträdelser, eftersom det är enda sättet att upprätthålla en så stor tjänst, med så många användare”

Mer om Facebook och dess tveksamma inställning till egen censur av material och länkar finns bl.a. i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4488968, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4463163. Att det också provocerat fram en slags motreaktion framgår också av inlägget på denna blogg https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/, som intressant nog aktualiserats av Fotografiska Museets utställning med  Robert Mapplethorpe, se http://www.thelocal.se/34590/20110627/http://www.mediesverige.se/2011/06/23/fotografiska-utmanar-facebooks-censur/ och Svds Jenny Maria Nilssonn apropå Facebooks prydhet i http://www.svd.se/kultur/tramsig-prydhet_6282712.svd

Hur är det med säkerheten och integritetskyddet för anknutna länkar och annat externt material?

”Facebook hanterar innehållet på plattformen. Facebook förutsätter att de webbsidor som vill vara förknippade med sajten följer de villkor som finns.” säger Jan Fredriksson, men medger också att Facebook för säkerhets skull håller sig med vissa filter gentemot material som via automatisk länkning postas på en Facebook-sida från andra sidor, filter som kan tänkas rensa bilder eller inkommande texter baserade på olyckliga ordval, oavsett vilket det faktiska innehållet är.

(Undertecknad har själv varit med om att helt oskyliga länkar, t.ex till bilder från Vitorio de Sicas film ”Giftas på Italienska” censurerats, se ett annat exempel på censurerade länkar i http://www.theusr.org/p/58)

Facebook som vapen mot privatpersoner

Facebooks dilemma ifråga om censur tydliggörs av flera uppmärksammade händelser och tillfällen där det tvärtom varit just den allmänna åtkomsten och tillgänligheten av information på Facebook som ställt till problem. Frågorna om åtkomst på Facebook har aktualiserats av en mängd rättsfall och övergrepp som skett mot olika privatpersoner på sistone. De här händelserna kretsar kring det missbruk eller de negativa reaktioner som kan följa av all information som numera, påhejat av Facebook själva, läggs upp på tjänsten.

Facebook har gått mot att allt mer upplagt material ska vara tillgänglig, inte bara för de som har åtkomst till tjänsten utan även andra. Detta framkallade starka protester t.ex. när Facebook lanserade sin uppdaterade version med nya säkerhetsinställningar (s.k. ”Privacy Settings”), där användare förlorade kontroll över vad som var synligt av hans eller hennes Facebook-konto från nätet, samt förmågan att dölja visst innehåll även från ”vänner” inifrån tjänsten. Säkerhetsinställningarna, som skulle kunna användas för skikta innehållet i en profil och folks kontakter har dock tvärtom marginaliserats och förlorat i styrka.

Följande sammanställning från the Electronic Frontier Foundation (http://www.eff.org/), som bevakar frågor om integritet på nätet, listar utvecklingen av Facebooks säkerhetsinställningar och integritetsskydd och kommer till slutsatsen med tiden eroderats – se https://www.eff.org/deeplinks/2010/04/facebook-timeline

I en liten avstickare kunde man fråga sig hurivuda en sådan skiktning borde undersökas mer av Facebook själva då det är en ofta citerad anledning till att folk slutar använda Facebook. De som ”trappar av” från Facebook anger ofta att mängden meddelanden från alla ”vän”-kontakter gör tjänsten helt oöverskådlig och fylld av nonsens, från vilket man mödosamt och tidsödande måste plocka upp de få guldkornen.

Men vad som uppmärksammats mer är följderna av att vem som helst kan gå in i en Facebookprofil och titta på alla foton m.m. som läggs upp där. Och reagera på dem, ibland på drastiska sätt. Drev och trakasserier av olika slag är ett välkänt fenomen på MSN Messanger, men numera finns exempel även Facebook – se t.ex det Facebook-drev som startats mot den iofs klandervärde rektorn på en skola där mobbning mot en elev kunde fortgå (klicka på bilden för länk)

Ett fall av rena trakasseriern är det nyligen avslutade rättsfallet där ett par flickor som hämnades på socialsekreterare genom att lägga upp en falsk, komprometterande Facebook-profil. Sveriges Television. De fälldes för ofredande och dömdes till ungdomsvård (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil_6277886.svd, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil, Smålandsposten http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/flickorna-hamnades-pa-socialsekreterare(2837381).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+smp-nyheter+%28SMP+Nyheter%29).

Det nyligen avslutade (efter min intervju) ”Rektor-målet” här i Sverige är det kanske tydligaste fallet: en rektor som lade upp privata bilder på Facebook sparkades för att dessa skulle göra honom ”olämplig” som ansvarig för en skola. Rektorn fick rätt i domstol, dvs. det ansågs att arbetgivaren inte haft rätt att sparka honom enbart med härledning från hans facebook-profil. Men det har slutgiltigt satt luppen för vilka följder publiceringar på Facebook kan få. Frågan rapporterades ymnigt när utslaget nyligen kom: se i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4569947, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646, och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/dom-om-rektors-facebook, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11880305.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2479149/forsta-facebook-malet-avgjort, Norrländska Socialdemokraten http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6239743

Insikten att facebooks bedömningar av dessa frågor kan komma att upplevas av många som en form av censur och att oväntade situationer kan uppstå som kan utmana deras sätt att förhålla sig till frågor om integritet och säkerhet tycks dock ändå finnas på sina håll inom Facebook. Jan Fredriksson nämner själv problemen med minnessidor, dvs. Facebookprofiler som tillhör människor som har dött. Det där har varit en stridsfråga i USA, där anhöriga har menat att Facebook inte velat avsluta sidor som tillhört döda personer (klicka bild för Länk till Facebooks egen blog om frågan)

”Det där är inte lätt. Till vem skall vi ge rätten att ta ner någon annans konto, och styrka att den är död? Är det maken eller andra nära släktingar? Och hur kan vi veta att den personen verkligen är den närmaste, och inte andra invänder?”

Mot slutet kom vårt samtal att kretsa kring frågan om inte Facebook skulle kunna tänka sig att satsa på en mer… tja, mänsklig process, en handläggning där t.ex. anmälda också kan ges tillfälle att bemöta en anmälan, folk identifiera sig och man kanske kunde ta mer hänsyn till var den som lägger upp respektive invänder mot innehåll finns. På det svarar Jan Fredrikson lite svävande:

”Joo – men samtidigt pågår en utveckling – vem vet hur det hela ser ut om några år.”

Först efter att min intervju med Jan Fredriksson avslutats slog det mig att det sista uttalandet kunde avse både en utveckling av normerna för kommunikation på nätet eller en teknisk utveckling som tillåter mer grannlaga hantering.

Jag tog dock farväl med insikten att det inte bara är för att många människor lokalt, men spritt över världen, använder tjänsten som man kan peka på dess betydelse för en ökad globalisering. Genom sitt blotta sätt att fungera, med sina annonser och sina användarvillkor, sina funktioner och sitt identifierande av användarna, förenar Facebook folk över världen på mer subtila sätt. Och att det är värt att hålla ögonen på. Vare sig i Kairo eller LA, i Göteborg eller Valparaizo, kommer olika syn och regleringar kring hädelse, sexualitet, integritet och död att komma i kontakt med Facebooks regler och dess ambitioner att växa, och innesluta så många som möjligt i sin famn där vi alla kan finna varandra och bli ”vänner” på nätet .

←klicka bild för föregående del ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden

———————————————

Lång och relativt bred i anslaget som Facebook-artikeln var, fanns det frågor som inte togs upp. En är de senaste rönen och observationerna kring hur upplagda utrop brukar vara rätt ytliga rent allmänt – svåra frågor om religion, klass, hur man egentligen mår eller verkliga problem i livet är, om inte frånvarande, så starkt underrepresenterade. Facebook utvecklas därmed till ett skyltfönster för ett glättigt och tillrättalagt liv med idel positiva poster blandat med möjligen lite gnäll på vädret och en missad buss. En annan sak är Faceboook-användandet på arbetstid, som då och då tas upp som en distraherande sak som sägs sänka effektiviteten. Dessa och ett flertal frågor om facebook-vanor tas upp i t.ex SR-programmet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726. Allmänt om jobb & privatliv och Facebooks inverkan på det behandlas också i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3824861.

En bild säger mer än 1000 ord…om religionens humorbefrielse


Alla som mailar, facebookar eller twittrar, och som ens har en gnutta humor är härmed varnade: se upp med det där om påven kommer på besök!

Det verkar i alla fall vara läxan som man lär från Skottland i dagarna. I centrum stod en bild som Hugh Dallas, en högt uppsatt fotbollsdomare fick, och skickade vidare via sina personliga nätverk, dagarna före påven kom på besök i Skottland.

Bilden ifråga var en trafikskylt, en sådan som sätts upp inför vägarbeten. Många sådana var på gång inför den romerske potentatens besök, och skylten tillhåller föräldrar att ta sina barn i hand när de ger sig ut i den omdirigerade trafiken. Under satte någon ett litet utprintat meddelande ”THE POPE IS COMING” (Påven kommer).

Akta ditt barn - Påven är på besök

Just det. Påven kommer. Se upp med ditt barn med anledning av vägarbetena till följd av påvens besök? Eller kan det vara så att man borde hålla sitt barn extra hårt i handen inför besöket från den guldornamenterade ledaren för världens största samling celibata män och kvinnor, vilken de senaste åren avslöjats med att aktivt försöka dölja en gigantisk, världsomspännande pedofilring inom sina led?

Tolkningarna är förstås öppna. Det är en ganska subtil poäng. Knappast kiss-och-bajs-humor. Mer typisk brittisk dubbelmening med en elak udd, ägnat åt stilla skrockande snarare än hånskratt. Hugh Dallas reagerade troligen som jag skulle: sade ”hehe” för sig själv och skickade den vidare till vänner på nätet som ännu inte sett den. Mailet kom därefter på avvägar och till Skotska Fotbollsförbundets kännedom.

Sedan tog det brand i den påvliga skottsäkra golfkärran. Katolska kyrkans talesman Peter Kearney gick ut publikt och rasade över att emailet var ett ”fullständigt oprofessionellt, grundlöst påhopp på påven, djupt förorättande mot det katolska samfundet i Skottland och en uppmaning till anti-katolsk sektstämning”. Kort därefter ställdes domaren och hans fem kollegor inför Skotska Fotbollsförbundets disciplinkomitté, och fick helt sonika sparken av skotska fotbollsförbundet för sitt fruk-tans-värda tilltag att göra narr av den helige pontifexen (jo det är en av hans titlar). Ratzinger och hans anhang gör sannerligen skäl för sin historia: han var under många år ledare för troskongregationen, det moderna namnet på den påvliga inkvisitionen. Hugh Dallas och hans kollegor har just fått en liten ofrivillig lektion i dess mentalitet, och alla vi andra i hur ett samhälle dominerat av den katolska sekten skulle se ut.

Storbritannien är dock ännu ett sekulärt land. En protestform följde och folk reagerade med bestörtning på det uppenbara övertrampet och knäböjandet för en religiös sekts överreaktion på ett harmlöst skämt. BBC tog upp saken, och Skotska Fotbollsförbundet backade, men inte fullständigt. Fem av domarna fick sina arbeten tillbaka. Men inte Hugh Dallas. Vid det här laget hade debatten kommit att handla om yttrandefrihet och sekulära värden kontra religiös snarstuckenhet i ett allt ängsligare Storbritannien, och sekulära fixstjärnor som Richard Dawkins, berömd biolog och författare till böcker om evolutionen liksom även den religionskritiska ”The God Delusion” ryckte ut till Hugh Dallas försvar. Dawkins påpekade helt korrekt att orsaken till att saken anses vara så känslig i första taget är den märkliga religiösa sektanda som tillåtits breda ut sig och befläcka även sportens värld: sålunda anses en av de största klubbarna, Glasgow Celtics, vara en ”katolsk” klubb och således dess supportar inte kunna fördra en fotbollsdomare som ger sig till att skämta om påven. Därför skall man hundlikt huka sig för det och sparka en funktionär på helt godtyckliga grunder. Inte bara är det en öppen attack på yttrandefrihet och det sekulära samhällets grundvalar utan därtill en förolämpning mot Celtics supportrar vilka antas vara något slags truliga barn som inte kan ta ett skämt. Sanslöst.

Det kan vara värt att åter påminna sig vilka människor som Hugh Dallas tillät sig att delta i ett allmänt skämt om: den katolska kyrkan har aktivt och medvetet dolt pedofilanklagelser bland sina präster som påverkat tiotusentals barn i decennier, och aktivt motverkat att dessa lagförs. Joseph Ratzinger, den nuvarande påven står själv under misstanke om att ha varit drivande i försöken att täcka över pedofilanklagelser mot kyrkan och flytta präster till andra församlingar där de kunnat fortsätta sina brott. Offren kan räknas i tiotusental. Detta är okontroversiellt, något som kyrkan själv försökt göra halvkvädna avböner och betalat enorma summor i skadestånd för, och processer pågår ännu i mängder av länder. Men därom får man inte skämta om än aldrig så underfundigt, inte ens delta i andras skämt på nätet, då skall man brännmärkas och straffas.

Det är katolikerna själva som borde bli upprörda. De jag visat bilden för och förklarat omständigheterna för har bara garvat. Det är deras förmenta kyrkas ledning som tror att deras ”flock” är lika humorlösa, träskalliga, lättretade och hycklande som de själva är. 

————————————————

Mer om fallet i kan läsas i tex. http://www.bbc.co.uk/news/uk-scotland-glasgow-west-12160952, och Richard Dawkins sammanfattning av de olika turerna i http://www.boingboing.net/2010/12/07/catholic-mischief-in.html.

%d bloggare gillar detta: