Bloggarkiv

Ett hus, en Mile högt ? Och några mindre men imponerande försök…


Lite arkitekturnyheter som inspirerar till höga visioner för framtidens skyskrapor.

top skyscrapers of the world 2013 högsta skyskrapor

kone-ultrarope-new-technology-could-double-height-skyscrapersEn artikel i alltid läsvärda The Economist låter meddela att en av de stora hindren för byggandet av riktigt groteskt höga hus verkar ha fått en lösning, och det från osannolikt håll. Det finska hissföretaget Kone har utvecklat en ny hisskabel (KONE ”Ultrarope”) med tillhörande anordning, som består av kolfiber inbäddad i en form av epoxymaterial, som är bråkdelen så tung men mycket hållbarare än de stålkablar som idag används för hissar.

De som är intresserade av höga hus vet att det här med hissen är en svårare nöt att knäcka än vad man först tror. Problemet sitter främst i att när en stålkabel förlängs blir den så pass tung – om den skall vara säker – att en allt större del av dess tensila styrka och också energiåtgången i hissen går åt till att lyfta kabeln, inte hisskorgen. En 400 meters stålkabel för hissar, t.ex. väger mer än 18 ton. Det här gör att kabelns egen tyngd till slut kommer allt närmare den punkt där man helt enkelt inte kan göra den längre – den kommer att gå av under tyngden från den egna massan.

The Economist the other mile-high club lifts anda skyskcrapers june 15th 2013Den lätta men starka kolfiberkabeln har inte det här problemet – själva kabeln väger bara strax över en tiondel av motsvarande stålkabel. Även räknande med de delar av hisskonstruktionen som trumman, liftanordning, bromsar med mera som inte kan ersättas med ultralätt material kommer en lång (exemplet är 400 meter) hissanordning att väga någonstans under 40% av nuvarande vikt – och mycket mindre än så kommer att utgöras av själva kabelns vikt.

diagram tallest skyline megatall supertall

kone-elevator-constructionDen senaste tidens uppsjö av riktigt ultrahöga hus, flera av vilka nämns i artikeln (se den jämförande uppställningen ovan) har löst det här genom att anlägga hissarna i ett slags trappsystem med nivåer med stora foajeer då man får kliva av och byta hiss för att komma längre upp. Med den nya kolfiberkabeln kommer hissarna inte bara att kunna löpa hela vägen, de kommer att kunna resa sig högre än några hissar gör idag. Troligen kommer man att behålla ett visst trappelement – om inte annat så för att det har funktionella skäl (moderna skyskrapor är nästan alltid funktionsuppdelade, med en del för lokaler, en för kontor och en annan sektion för bostäder – och det är rimligt att ha dem samlade på olika nivåer) – men förutom att dessa icke-fullängdshissar kommer att bli energisnålare kommer varje sektion att kunna göras större och man kommer att kunna komplettera dem med hissar som löper längs med hela sträckan, en avgörande fördel för evakuerings- och serviceändamål. Det här rör för övrigt inte bara superhöga strukturer – det finns minst 3000 byggnader runtom i världen, inklusive vår egen skatteskrapa, turning torso, kaknästorn med flera, som kommer att kunna dra fördel av lättare och energisnålare kablar.

kingdom-tower-jeddah1I Saudiarabien har man nyligen påbörjat förarbeten för den största skyskrapan hittills: Kingdom Tower i Jedda, som skall bli en kilometer högt. Frågan är om den nya hisstekniken kommer att vara tillräckligt utprovad för att bli aktuell för det bygget: att döma av en pressrelease . Om så, kommer Kone i vårt finska grannland att kunna påräkna sig många beställningar, och vi se höghusen stiga allt högre, nu när detta hinder för deras uppstagande mot skyn slutligen överkommits.

Så – ta en sista titt på det som idag räknas som höghusens titaner. Snart får de sig sig omsprungna av hus som kanske är 2-3 gånger så höga. Med början i världens högsta byggnad till dags dato – Burj Khalifa i Dubai, 828 m högt, blir kanske det sista superhöghuset med traditionella hissar.

Burj Khalifa Dubai illuminated at night 828 m height worlds tallest building skyscraper skyskrapa

Den asiatiska giganten Taipei 101 Tower med sina 508 m lär snart få konkurrens i sin region – dess karaktäristiska design kan dock inget ta ifrån den.Taipei 101 night view

Det nyligen färdigställda Abraj al-Bayt, också känd som Mecca Royal Clock Tower på 601 m,  en del av renoveringen av den heliga staden Mecca som omtalats tidigt i denna bloggs existens (se inlägg här), får kanske nya grannar som överskuggar den. Allt är möjligt om oljepengarna fortsätter att rulla in till skrytbyggena vid Arabiska Gulfen.

mecka an-artist-render-of-emaar-residences-at-abraj-al-bait
I väst har byggandet av riktigt extremhöga hus inte alls samma attraktion som hos de mer nyrika staterna i t.ex. mellanöstern. Ett undantag från detta är dock strax avslutade Freedom Tower  på 541 m inklusive sin toppspira, uppförd på platsen för World Trade Centers två torn, vilka som bekant förstördes i terroattentatet 11/9 2001… Kommer den att fortsätta hålla topplaceringen i väst, eller kommer de nya hissarna att möjliggöra mastigare hus även hos oss?

Freedom Tower 541 m view city view

—————————————————

se andra artiklar på temat arkitektur och höga hus under tråden Arkitektur, t.ex.

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras

Höga hus vid Klara, och det vanliga gnället

Studenttornet – Tankar kring ett möjligt hus Syskon

Ny arkitektur kan också bli Fel

——————————————————————–

Fler källor till nyheten om KONEs nya hisskabel:

Lite info om de högsta byggnaderna till dags dato ovan:

”Ständigt Uppkopplad”? Se upp så mailen inte gör dig ineffektiv…


Om nackdelen av att ständigt vara uppdaterad, för personen men också för att effektivt lösa arbetsuppgifter.

Såhär efter en långhelg och inför semestrarna drog jag mig till minnes en diskussion med en vän ifråga om det skulle bli standard med trådlöst bredband på flygningar, och som en liten avstickare hur mycket man ville kunna göra med sin smartphone och hur mycket av ett arbetredskap för att hålla sig uppdaterad telefonerna borde tillåtas vara. En tanke gnagde dock lite i mig, och det slog mig att en presentation av the Economist och artikel av NY Times hade belyst det där – frågan är om det inte bara är skadligt för personen att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad, utan också om inte det är destruktivt för själva arbetet.

De här frågorna berördes en hel del när begreppet på allas läppar var ”utbrändhet” för några år sedan. Då låg fokus på de negativa effekterna på personen, på individens hälsa. Men problemet är att så länge som det framstår som en konflikt mellan ”mjuka” värden som människors liv och hälsa och mer krassa intressen som effektivitet och prestation i arbetslivet så kommer förstnämnda alltid att få stryka på foten i vårt samhälle. Det är därför som det kan vara nyttigt att granska om det inte faktiskt kan vara ineffektivt, även på ganska kort sikt, att vara på helspänn för nätkommunikationens skull.

I en artikel från NY Times från förra året (2010), tog sig fem neurologer ut i ödemarken och funderade över detta med fokus och effekterna av den moderna uppkopplade livsstilen

http://www.nytimes.com/2010/08/16/technology/16brain.html?_r=3&ref=todayspaper&pagewanted=1

Mer anmärkningsvärd var dock en presentation av the Economist, detta alltid läsvärda, uttalat marknadsliberala flaggskepp (sänd på likaledes excellenta ForaTV). Det är dock ett vittnesbörd om tidningens integritet  att man belyser problem och kan stödja lösningar som inte täcks av de mer enfaldiga nylibarala plakaten. Till exempel har man länge pläderat för allmän sjukförsäkring i USA. Om The Economist oroar sig för att ständig uppkoppling har negativa effekter på arbetet kan man vara tämligen säker på  det ligger något i det.

(Klicka på Bilden för Länk)

Justine Thody från The Economist’s Intteligence Unit presenterar undersökningar som visar att e-mail, på det hela taget, inte ökar effektiviteten bland de grupper som använder det som ett dagligt, rutinartat verktyg. I själva verket verkar det som om de ständiga avbrotten splittrar uppmärksamheten så att arbetuppgifter som måste skötas i snitt tar längre tid.

I Sverige är det främst inom personal- och fortbildningsbranschen som man börjat uppmärksamma det här perspektivet. Se t.ex texter från IHM Business School (”Ständigt Uppkopplad?”), HR-bloggen (”Är du ständigt uppkopplad?”) eller tidningen Arbetsliv (”Olika gränser för vad som är flexibelt”). Men även Ny teknik har skrivit om problemet med distraktioner (”Ständig Uppkoppling förändrar beteendet”). Fortfarande dominerar dock perspektivet där man lyfter fram motsättningen Fritid-Arbetstid, som i t.ex. ett inslag i Studio Ett nyligen (”Ständigt Uppkopplad och alltid Nåbar”).

Den som inte har en stark gränsdragning mellan arbete och fritid får kanske snabbare fatt på effektivitetsperspektivet. Själv har jag med otaliga projekt ständigt på hög och texter, juridiska analyser, illustrationer och nätkommunikation, privat och jobbrelaterad som hotar att sluka en, noterat hur ineffektiv man blir på att sköta många av de uppgifterna när man är uppkopplad. Ett PM eller en teckning, för att ta två disparata exempel, kan vara obarmhärtiga på det sättet – efter researchfasen måste man ge dem en rejäl dos odelad koncentration, annars blir de inte presentabla. Och det som först kunde synas som en hjälp, att ha nätet tillgängligt, blir ett påtagligt hinder för att bli klar om man är ärlig mot sig själv och ser hur många meningslösa avbrott i processen man gör sig skyldig till…

Jag tror att fler kan känna igen sig i det där.

En fruktbar motreaktion kan dock inte utgå från skogstomteri eller teknikfientlighet – jag själv uppskattar och brukar ymnigt Fejjan, mail, youtube, bloggar och all annan kommunikationsparafernalia. Den dator där jag har mitt stora bildbibliotek och redigerings- och målningsprogram, och där jag skriver på t.ex. min bok, är däremot numera frånkopplad från nätet, och jag saknar det inte. Mer och mer är jag glad för att t.ex. det fysiska ritandet och skissandet kräver att jag ägnar mig åt något påtagligt, icke-elektroniskt. Jag har slutat titta på TV-serier och filmer på dator – skall man titta på en film skall man logga av, och ägna den sin fulla uppmärksamhet på en annan apparat, helst i ett helt annat rum. Jag tror mig inte vara ensam om de här milda upproren mot driften att ständigt vara online och connected. Var och en har sina egna vägar – kloka vänner till mig har berättat att de t.ex. låter bli att surfa med sina telefoner, eller ser till att stänga av sin nåbarhet definitivt på ett eller annat sätt, även på jobbet.

Kära ledare och befattningshavare – jag tror Economist, NY Times och andra är något på spåret. Kanske är det en välsignelse, snarare än en fördel, att det än så länge inte alltid finns bredband överallt, och att telefonen ibland tystnar och tappar nät när vi reser. Det är inte det att vi slöar till då – tvärtom verkar det som om pauser i det ständiga kommunicerandet förbättrar vår förmåga att prioritera, och fullt ut ta tag i de problem som förtjänar vår uppmärksamhet, och vårt fulla engagemang.

Vem blir näste man till rakning?

När hatet och motviljan dominerar det offentliga samtalet


Tidigare har här skrivits om Arizonadådet som en illustration av det märkliga bruket av termen ”terrorism” som uppenbarligen fastnade väldigt olika beroende på vem som åsyftade. Här skall en annan aspekt av Arizona-dådet tas upp, en som diskuterats mycket i USA och som också har bäring på oss här i Svedala.

Poängen i mitt första inlägg var att peka på språkbruket: att terroriststämpeln visar på ett dolt villkor i hur man talar om våldsdåd och att terrorism är något som folk av en viss religion hemmahörande i mellanöstern utför, inte vita grabbar. Samma handling (t.ex. multipla politiskt motiverade mord och/eller mordförsök) behandlas olika beroende på vem som utför dem i detta ljus. Det finns en fara i andra ändan av spektrat av att sätta starka etiketter på sådant och sådana man är emot: att man svepande fördömer eller demoniserar alla sina meningsmotståndare och därmed brutaliserar språket och polariserar det offentliga samtalet, vilket i sin tur underlättar för fler våldsdåd.

Arizonadådet har redan kommit att betraktas som symptomatiskt för en större utveckling som vi i Sverige också är delar av. I själva verket är den sortens våldsutbrott något som vi, med vår egen historia av politikermord och extremistvåld, tyvärr inte borde känna oss så främmande inför. Minns senast Peter Mangs, ”Lasermannen 2 ”, också kallad mer diskret ”malmöskytten” mannen som kände en oemotståndlig lust att jag efter folk med mörkare hår än han som djur nere i Skåne nyligen. Han som för övrigt inte kallades terrorist.

Den här stollen är en klassisk tok, men sådana som han är inte opåverkade av samhällsutvecklingen, vilket den förste Lasermannen själv vittnat om. Tanken är att extremistiskt språkbruk inom politiken brutaliserar samhället överhuvudtaget så att dessa bestämmer sig för att ta det ”sista steget”. Att det finns sådana kopplingar har slagit också kommentatorer efter Arizonadådet då ett ett ökat tryck har kommit att riktas mot den amerikanska tokhögern inom bl.a. Tea-party-rörelsen, och sådana populister som Sarah Palin och hennes måltavlor på motståndarpolitiker. Keith Olbermann på MSNBC är en av många som utvecklar det där.

Teorin om ett sluttande plan är förstås svår att leda i bevis. Men jag måste erkänna att jag blev lite illa till mods av nedanstående uppräkning av nyligen utförda tokdåd med någon form av politiska eller extremistiska förtecken i USA.



Amerikansk Debatt?

Nu menar ett av mina favoritorgan The Economist i en som vanligt välskriven krönika (”The Blame Game”) att problemet med extrema våldshandlingar snarare kan läggas för de absurda amerikanska vapenlagarnas än på den politiska debattens fötter. Jag håller med om vad som borde vara i fokus, men uppdelningen är delvis konstlad. Det finns en symbios, där utvecklingen i alltmer polariserad riktning som brett ut sig låter en lobby som den mäktiga vapenintresseorganisationen NRA att prägla samtalet, samtidigt som NRA inte har något som helst intresse att föra ett vettigt samtal om vapen i USA: deras policy är att inte vika en tum, och att utmåla varje försök till begränsningar av rätten att bära vapen som snudd på landsförräderi. Så snurrar spiralen neråt, och vapnen kommer på plats och kan köpas av vemsomhelst och bäras överallt och se, där kommer strax en tokfan som riktar den mot någon som spökgrisarna i hans huvud säger måste skjutas av…

Klu Klux Klan m sin egna milis 1982

Folks minne är selektivt med rätta eftersom man inte kan hålla allt i huvudet. Men det kan vara nyttigt att påminna sig den märkliga uppsjö av attentat och mord på prominenta personer och oskyldiga civila tillika som präglade USA för sådär 40 år sedan, företeelser som var parallella till vietnamkrigsmotståndet och medborgarrättsrörelsen. Organisationer som Ku Klux Klan, Svarta Pantrarna och the Weatherman sköt folk och utförde attentat till höger och vänster, och där de två förstnämnda

Svarta Pantrar m sina hagelbrakare

för övrigt uttryckligen vurmade för och vitt utövade rätten att bära vapen. Utvecklingen gick dock därefter under en hel generation i riktning mot att minska våld med politiska förtecken inom landet. Den ökade tillgången på vapen under de sista 20 åren och det allt giftigare tonläget i vad som generellt kallas ”the culture wars” i USA riskerar att bryta den trenden och andas in en ny era av tilltagande våld inom politik och debatt. Kommentarer från många läger i USA visar tydligt att vissa är medvetna om riskerna med en demonisering av motståndarna och en polarisering av det offentliga samtalet.

Det är här, tyvärr måste jag säga, som Arizona-diskursen har bäring på Sverige. För även om vi inte delar USA: vapenfetischism (Det är dock knappast ont om bössor med över 2 miljoner registrerade vapen enligt artikel i Fokus) och allmänna våldskultur här i Sverige ser man en tendens att samhällsklimatet och det politiska samtalet hårdnat. Faran av ett polariserat samhällsklimat är att tröskeln för att utföra våldsdåd, oavsett vad man kallar dem, blir lättare att överkomma. I det ljuset är t.ex. SD:s ständiga omnämnande av sina politiska meningsmotståndare som ”extremister”, som senast i P1:s Lördagsintervju 20110115 med Jimmy Åkesson då riksdagens tredje största parti Miljöpartiet i vad som närmast måste betraktas som ett ofrivilligt komiskt ögonblick fick epitetet ”ett extremistparti” (ca 12 minuter in) illavarslande för samhället i stort. Den här tendensen återfinns tyvärr, om än i mindre cynisk form, på annat håll inom det politiska spektrat. Vänsteranstuckna människor uttrycker sig ibland om den borgerliga regeringen som om den enbart var Ond och illasinnad mot en majoritet av Sveriges medborgare. För de här människorna räcker det inte att Borg, Reinfeldt, et ales bevisligen är kalla medelklassteknokrater med sådanas värderingar – nej de måste demoniseras och hysa sadistiska planer också, annars funkar inte den svart-vita världsbilden. 

Sansad Aktivism?

Väx upp, vill man säga. Och peka på att det här är drag som länge återfunnits inom en smal krets av militanta aktivister – notera t.ex. Högerextremisters och deras motparter AFA:s  språkbruk de senaste åren. Den sista avläggaren inom denna tradition, som också innebär en motbjudande eskalering, utgörs av de radikala vargjaktsmotståndarnas idiotiska publicering av en bild där en vargjägare visas upp som ett bytesdjur (se nedan). Hur kan man rimligen tolka det annat än att de anser att deras meningsmotståndare borde dödas som djur? Och vad tror de att bevisligen beväpnade och rätt snarstuckna antagonisterna på andra sidan kommer att säga?

Dessa intellektuellt och moraliskt slappa personer och rörelser, och alla andra som gillar att gå efter det mest uppeldande tilltalet, borde lära sig lite svenska och tänka på vad som händer om man tar deras ord bokstavligt. En obalanserad person som dag ut och dag in får höra att en viss grupp är ”extrem”, uppfylld av ”hat” och en fara för samhället eller något annat omistligt värde kommer, inte kan utan kommer (det visar historien) förr eller senare att agera på ett obalanserat och extremt sätt själv.

Om oväntade bieffekter av sociala medier & publikation i Utblick


En betraktelse över främst Facebook och hur Paulus Indomitus karta över högerextrema & invandringsfientliga partiers utbredning i Europa helt oväntat kom att publiceras i Utrikespolitiska Föreningens publikation Utblick (nr. 3, 2010)

Jag har i mina dagar ironiserat en del över sociala media som Twitter & Facebook. Denna blogg tillkom ju på sätt och vis som en protest mot Faceboooks  i min syn avskyvärt tjuvaktiga regler om ägande av intellektuell egendom som publiceras hos dem. Trots mina betänkligheter har jag dock fortsatt använda mig av tjänsten, i begränsad omfattning. Den största taggen de senaste två åren har varit att vad som faktiskt skulle kunnat vara ett lysande redskap för kommunikation samtidigt trivialiserats och kommersialiserats sönder. Min erfarenhet är att den trevliga känslan att kunna kasta iväg meddelanden till sina faktiska vänner och bekanta degrederas av att kretsen av inlägg lätt sväller över alla bräddar (Jag finner f.ö. Fejjans bruk av ordet ”vänner” för alla ens kontakter mycket irriterande) och att ens meddelandefält hela tiden hotas av fyllas av inlägg från kommersiella, snarare än personliga aktörer. Jag vet om flera som tänt av på Facebook just för den ständiga strömmen som man, om man är rimligt upptagen, inte hinner läsa eller reflektera över. Kvantitet är alltid potentiellt kvalitetens fiende, och jag skulle gissa att för de flesta står mängden ”vänner” och ”like”-anknutna meddelanden troligen i omvänd proportion till substansen i vad som behandlas.

Nu är Paulus Indomitus inget gnällforum. De sociala medierna har också många förtjänster.

Som privatperson tycks tricket vara att hålla mängden ”vänner” eller kontakter starkt begränsad, eller i alla fall överblickbar, och att vara selektiv i vad man tar upp på allmänna kontra mer privata kanaler inom tjänsterna. Jag upplevde en del av detta själv vid jordbävningen i Chile i februari, där släktingar inte kunde ringa men vi lyckades etablera kontakt via just Facebook istället. Och en mycket trevlig sammankomst av gamla vänner från gymnasietiden kunde snickras ihop med just fejjans hjälp.

Publikt och även kommersiellt har också vissa förtjänster börjat mogna fram , om man kan bortse från det pseudointima tonfallet och den potentiellt banala expofaktorn.

SAS Facebooksida

Kloka vänner (riktiga sådana) med bredare utblick har också sedan en tid påpekat hur nyttig en sådan kanal för massinfo som folk får sänd till sina personliga konton kan vara, trots den intellektuella och publika nedsmutsning som reklamen i sig utgör (min tirad).  Som fallet var när SAS använde fejjan & twitter för att delge flyresenärer aktuell info vid vulkanutbrottet på Island nyligen, vilket med rätta fått beröm av mediebevakare. Svenska myndigheter har också hakat på det där, som tex kommuner, myndigheter med informationsuppgifter som vårdguiden, med flera: t.ex. tog vaccineringskampanjen mot influensan steget över till facebook förra året. Kommunernas topporganisation SKL och Datainspektionen har börjat ta tag i det där med riktlinjer och annat, se artikel om denna process i Sydsvenskan

NPR på Facebook

I januari, alltså nästan ett år sedan, skrev Journalistförbundets tidning att 3 miljoner svenskar använde facebook (de lär vara ännu fler nu) och uppmanade alla med granskande/journalitiska ambitioner att iaf testa tjänsten.

The Economist

Och många nyhetstjänster har från sin sida skapat utmärkta ”passager” från Facebook till sitt eget innehåll: två av mina favoriter är amerikansk public-service radio NPR, och den tunga tidskriften The Economist, som integreras väl med ens övriga innehåll på just Fejjan.

(Klicka på bilderna ovan för att komma till sidorna ifråga)

Facebook har, syns det mig, alltså mer rört sig bort från det personligt-privata och förvandlats till ett slags öppet torg där folk rör sig publikt, hejjar på bekanta men också kan ta del av nyttigheter. Det är en i huvudsak god utveckling. 

Som ett eget mikro-exempel på hur fejjan kan brukas för kommunikation som faktiskt har ett vettigt syfte fick jag otippat för några veckor sedan en förfrågan från tidningen Utblick, som undrade om de fick använda min karta över främlingsfientliga partiers utbredning i Europa, publicerad i ett inlägg här den 21:a Augusti, efter det svenska valet. De hade tydligen läst mitt inlägg (det är en av de mer populära här på bloggen) och ville ha den som illustration till en artikel, som sedermera publicerats.

"Sverige - Bara en i mängden", Utblick nr 3 2010

Utblick  är en publikation som ges ut av utrikespolitiska föreningen i Göteborg men som också distribueras i bibliotek, myndigheter och andra offentliga platser. Deras hemsida är http://www.utblick.org/, där man kan ladda ner hela tidningen som PDF.

Omkvädet i artikeln är inne på samma spår som i mitt inlägg: att Sverige varit ett undantag, men nu (tyvärr) fallit in i klungan av europeiska länder som har högerextrema partie med säte i sin lagstiftande folkförsamling, vilket jag ville illustrera i enlighet med min ”en bild säger ibland mer än 1000 ord”-filosofi. Det var naturligtvis en trevlig klapp på axeln att det anslaget och min karta togs upp av andra, speciellt med tanke på att jag slängde ihop den just eftersom jag inte hittade någon aktuell sådan karta på webben.

I sammanhanget var det tur att facebook fanns – jag hade nämligen angett fel mailadress på Paulus Indomitus kontaktsida (felet är rättat nu), och vore det inte för fejjan hade bildredaktören på Utblick kanske inte fått tag på mig före deadline.

Så för att återknyta till den röda tråden: bra att facebook finns – om de nu bara kunde kamma till sin immaterialpolicy och ha ännu bättre fusion med fler nyttighetssiter som bloggar och informationstjänster istället för de fåniga spel och blaj som de tidigare promotat, skulle man kunna svinga fanan fullt ut.

%d bloggare gillar detta: