Tidigare har här skrivits om Arizonadådet som en illustration av det märkliga bruket av termen ”terrorism” som uppenbarligen fastnade väldigt olika beroende på vem som åsyftade. Här skall en annan aspekt av Arizona-dådet tas upp, en som diskuterats mycket i USA och som också har bäring på oss här i Svedala.

Poängen i mitt första inlägg var att peka på språkbruket: att terroriststämpeln visar på ett dolt villkor i hur man talar om våldsdåd och att terrorism är något som folk av en viss religion hemmahörande i mellanöstern utför, inte vita grabbar. Samma handling (t.ex. multipla politiskt motiverade mord och/eller mordförsök) behandlas olika beroende på vem som utför dem i detta ljus. Det finns en fara i andra ändan av spektrat av att sätta starka etiketter på sådant och sådana man är emot: att man svepande fördömer eller demoniserar alla sina meningsmotståndare och därmed brutaliserar språket och polariserar det offentliga samtalet, vilket i sin tur underlättar för fler våldsdåd.

Arizonadådet har redan kommit att betraktas som symptomatiskt för en större utveckling som vi i Sverige också är delar av. I själva verket är den sortens våldsutbrott något som vi, med vår egen historia av politikermord och extremistvåld, tyvärr inte borde känna oss så främmande inför. Minns senast Peter Mangs, ”Lasermannen 2 ”, också kallad mer diskret ”malmöskytten” mannen som kände en oemotståndlig lust att jag efter folk med mörkare hår än han som djur nere i Skåne nyligen. Han som för övrigt inte kallades terrorist.

Den här stollen är en klassisk tok, men sådana som han är inte opåverkade av samhällsutvecklingen, vilket den förste Lasermannen själv vittnat om. Tanken är att extremistiskt språkbruk inom politiken brutaliserar samhället överhuvudtaget så att dessa bestämmer sig för att ta det ”sista steget”. Att det finns sådana kopplingar har slagit också kommentatorer efter Arizonadådet då ett ett ökat tryck har kommit att riktas mot den amerikanska tokhögern inom bl.a. Tea-party-rörelsen, och sådana populister som Sarah Palin och hennes måltavlor på motståndarpolitiker. Keith Olbermann på MSNBC är en av många som utvecklar det där.

Teorin om ett sluttande plan är förstås svår att leda i bevis. Men jag måste erkänna att jag blev lite illa till mods av nedanstående uppräkning av nyligen utförda tokdåd med någon form av politiska eller extremistiska förtecken i USA.



Amerikansk Debatt?

Nu menar ett av mina favoritorgan The Economist i en som vanligt välskriven krönika (”The Blame Game”) att problemet med extrema våldshandlingar snarare kan läggas för de absurda amerikanska vapenlagarnas än på den politiska debattens fötter. Jag håller med om vad som borde vara i fokus, men uppdelningen är delvis konstlad. Det finns en symbios, där utvecklingen i alltmer polariserad riktning som brett ut sig låter en lobby som den mäktiga vapenintresseorganisationen NRA att prägla samtalet, samtidigt som NRA inte har något som helst intresse att föra ett vettigt samtal om vapen i USA: deras policy är att inte vika en tum, och att utmåla varje försök till begränsningar av rätten att bära vapen som snudd på landsförräderi. Så snurrar spiralen neråt, och vapnen kommer på plats och kan köpas av vemsomhelst och bäras överallt och se, där kommer strax en tokfan som riktar den mot någon som spökgrisarna i hans huvud säger måste skjutas av…

Klu Klux Klan m sin egna milis 1982

Folks minne är selektivt med rätta eftersom man inte kan hålla allt i huvudet. Men det kan vara nyttigt att påminna sig den märkliga uppsjö av attentat och mord på prominenta personer och oskyldiga civila tillika som präglade USA för sådär 40 år sedan, företeelser som var parallella till vietnamkrigsmotståndet och medborgarrättsrörelsen. Organisationer som Ku Klux Klan, Svarta Pantrarna och the Weatherman sköt folk och utförde attentat till höger och vänster, och där de två förstnämnda

Svarta Pantrar m sina hagelbrakare

för övrigt uttryckligen vurmade för och vitt utövade rätten att bära vapen. Utvecklingen gick dock därefter under en hel generation i riktning mot att minska våld med politiska förtecken inom landet. Den ökade tillgången på vapen under de sista 20 åren och det allt giftigare tonläget i vad som generellt kallas ”the culture wars” i USA riskerar att bryta den trenden och andas in en ny era av tilltagande våld inom politik och debatt. Kommentarer från många läger i USA visar tydligt att vissa är medvetna om riskerna med en demonisering av motståndarna och en polarisering av det offentliga samtalet.

Det är här, tyvärr måste jag säga, som Arizona-diskursen har bäring på Sverige. För även om vi inte delar USA: vapenfetischism (Det är dock knappast ont om bössor med över 2 miljoner registrerade vapen enligt artikel i Fokus) och allmänna våldskultur här i Sverige ser man en tendens att samhällsklimatet och det politiska samtalet hårdnat. Faran av ett polariserat samhällsklimat är att tröskeln för att utföra våldsdåd, oavsett vad man kallar dem, blir lättare att överkomma. I det ljuset är t.ex. SD:s ständiga omnämnande av sina politiska meningsmotståndare som ”extremister”, som senast i P1:s Lördagsintervju 20110115 med Jimmy Åkesson då riksdagens tredje största parti Miljöpartiet i vad som närmast måste betraktas som ett ofrivilligt komiskt ögonblick fick epitetet ”ett extremistparti” (ca 12 minuter in) illavarslande för samhället i stort. Den här tendensen återfinns tyvärr, om än i mindre cynisk form, på annat håll inom det politiska spektrat. Vänsteranstuckna människor uttrycker sig ibland om den borgerliga regeringen som om den enbart var Ond och illasinnad mot en majoritet av Sveriges medborgare. För de här människorna räcker det inte att Borg, Reinfeldt, et ales bevisligen är kalla medelklassteknokrater med sådanas värderingar – nej de måste demoniseras och hysa sadistiska planer också, annars funkar inte den svart-vita världsbilden. 

Sansad Aktivism?

Väx upp, vill man säga. Och peka på att det här är drag som länge återfunnits inom en smal krets av militanta aktivister – notera t.ex. Högerextremisters och deras motparter AFA:s  språkbruk de senaste åren. Den sista avläggaren inom denna tradition, som också innebär en motbjudande eskalering, utgörs av de radikala vargjaktsmotståndarnas idiotiska publicering av en bild där en vargjägare visas upp som ett bytesdjur (se nedan). Hur kan man rimligen tolka det annat än att de anser att deras meningsmotståndare borde dödas som djur? Och vad tror de att bevisligen beväpnade och rätt snarstuckna antagonisterna på andra sidan kommer att säga?

Dessa intellektuellt och moraliskt slappa personer och rörelser, och alla andra som gillar att gå efter det mest uppeldande tilltalet, borde lära sig lite svenska och tänka på vad som händer om man tar deras ord bokstavligt. En obalanserad person som dag ut och dag in får höra att en viss grupp är ”extrem”, uppfylld av ”hat” och en fara för samhället eller något annat omistligt värde kommer, inte kan utan kommer (det visar historien) förr eller senare att agera på ett obalanserat och extremt sätt själv.