Eftertankens kranka blekhet? – Om Samtals- och Diskussionstonen på Nätet


På senare tid har man för omväxlings skull diskuterat intressanta principfrågor i medierna. Det hela har föranletts av att flera stora nyhets-sajter har drabbats av insikten att kommentatorsfält och nätfora även i deras egna publikationer kommit att präglas av en subkultur som kan vara problematisk, och kom till ytan efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge. Då exploderade efter ett par dagar aktivitet på nätet som antingen tog mördaren i försvar, eller beskyllde offren eller medierna eller politikerna för blodsutgjutelsen. Insikten om att det finns en hel undervegetation av aggressiva och främlingsfientliga fora, bloggar och hemsidor började då också sjunka in.

(Om ökningen av rasistiska hemsidor och samtalstonen på nätet se t.ex.P1 medierna ”konsten att kapa ett debattforum” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4665435, http://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-okning-av-rasistiska-hemsidor, http://expo.se/2011/fordubbling-av-rasistiska-sajter-pa-internet_4235.html, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/judar-och-muslimer-diskrimineras_6406469.svd, http://www.levandehistoria.se/files/Antisemitism%20och%20islamofobi.pdf)

För den som är närvarande på internet och gör utflykter i den djungel av diskussionssidor, dedikerade och mer öppna fora samt läser och ibland deltar i diskussioner på nätet är detta inget nytt. Men uppenbarligen har många etablerade medier aldrig haft en genomtänkt idé eller överblick över utvecklingen i nätets nya möjligheter till gensvar och åsiktyttringar. I Sverige kan man se en parallell mellan de stora medieorganisationernas lite senkomna insikt och de etablerade politiska partiernas reaktion på t.ex. högerpopulism. Länge ville man hålla för näsan och ignorera det där, man åberopade svepskäl som att man inte skall ge stollarna uppmärksamhet osv. Några, som Johan Croneman, vidrörde det där snabbt efter Breivik-morden i en läsvärd artikel där han tryckte på behovet av långsiktighet och en principiellt grundad position i det offentliga samtalet (http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei). Björn Wiman påpekade nyligen i DN söndag 110904 (http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nathatet-ar-inte-det-enda-exemplet-pa-digital-dumskallighet) också på att det finns vidare mekanismer i omlopp : en tendens till åsiktspolarisering, ett lättköpt ”för eller emot”-tänkande i hela samhället, som näthatet är ett uttryck för och som också måste bekämpas.

Sanningen är dock också att överblick, en aktiv närvaro på nätet kräver personella resurser, och att stå för något på annat än ledarplats innebär också ansvar – knappast honnörsord för medieorganisationer som alltmer styrs från sina ekonomiavdelningar. Eller för den delen för många redaktörer och journalister som i diskussioner med intoleranter eller bara genom att påtala innebörden i vissa ställningstaganden och yttranden måste ta risken att anklagas för elitism och göra sig obekväma med grupper av potentiella läsare (se kritiken på detta tema i SvD 110802 http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/ansvaret-har-forskingrats_6362456.svd)

Anonymitet + brist på moderation + frustration + konspirationstänkande = nätmobb?

Det är knappast någon hemlighet att en av avigsidorna med sociala medier och internetkonversation generellt är att de odlar en slags icke-reflekterande stil. Det här är inget som är unikt för nätet – lyssnare av t.ex. P1’s ”Ring P1” kan uppleva det där live. Möjligheten att få komma till tals, att få ge uttryck för djupt kända frustrationer och omedelbarheten i ett medium sammanfaller ofta till att stollighetsfaktorn ökar, samt att man blottar sina dunkla och inte sällan mindre smickrande åsikter och antipatier.

Men nätet erbjuder helt andra och vidare möjligheter att uttrycka sig destruktivt. Det finns helt uppenbart en risk för att anonymiteten, närvaron av likasinnade och den allmänna bristen på hyfs på nätet gör att mobbaren, översittaren i en väcks till liv, påeldad av känslan av att samtidigt vara ett offer (antifeministiska bloggar och sajter t.ex har det som orrubligt axiom, att det är de stackars männen det är mest synd om i vårt samhälle) och det lite yrvakna konstaterandet att man nu har en megafon för att offentliggöra sin djupt kända antipati mot vad det nu är.

I sammanlänkade chattar är det således lätt att en mobbningsring kommer igång. På diskussionsforum kan ibland de mest bisarra konspirationer eller motbjudande fördomar bli stapelvara i hägnet av den anonymitet och brist på social kontroll som skiljer nätkontakt mot riktiga konversationer. Det är bara att besöka fora som Flashback för att få sig serverad djupt oroande tecken på en total brist på empati och hänsyn mot andra – och det finns mycket värre fall. Och bloggare kan ostört spy sin galla över vad som nu irriterar dem. Lockelsen i det sistnämnda är något som även undertecknad har känt. Det finns något där, som talar till det mindre eftertänksamma i oss alla – en inbjudan till excess i affekt, att vräka ur sig inlägg i vrede. Men det är också något som man måste motsätta sig. En rättmätig harm eller kritisk polemik med stark udd får aldrig bli liktydigt med hatiskt tal.

Många sajter och bloggar lever dock nästant helt och hållet på just en negativ attityd och uppmuntrar i en mening affektfyllda uttalanden – oftast i en viss riktning, mot ett speciellt mål. Jag skulle inte kunna lista mängderna av bloggar som till största delen är MOT mot invandrare, mot feminism, mot vänstern, mot regeringen, mot muslimer, mot vadsomhelst. Facebook-diskussioner och inlägg på fora kan snabbt rusa iväg iväg längs sådana spår. Otrevligt nog är det standard att näthatet både slickar uppåt och sparkar neråt – utfallen riktas mot någon som upplevs som underlägsen, om inte annat så i ett slags moraliskt hänseende, samtidigt som nätmobbaren vill ha sympati eller förståelse för hur dum eller förtjänt av attacker måltavlan är.

Den agressive näthataren bör inte tolereras

Vad är lösningen? Att införa en starkare moderation av kommentatorsfält är ett svar. Men det är inte tillräckligt. På ett sätt är det ett tecken på ett misslyckande, ett kollektivt misslyckande för alla som har en stadig närvaro på nätet. Man kan, som Mattias Anderson påtalar i SVTs blogg http://blogg.svt.se/plus/2011/02/nathatet/ önska sig att alla skall vara snälla mot varandra och agera som de själva vill bli agerade mot. Det är sympatiskt men tyvärr, så funkar inte social kontroll och grundläggandet av goda seder i verkligheten.

För att citera Sam Harris, författaren till ”The End of Faith” så behöver vi som komplement till goda föresatser en slags ”konversationell intolerans” mot personangrepp, fördomar, utfall och dumheter rent allmänt. Hör en av hans genomgångar av det där med hänvisning till religiöst bullshit i klippet nedan

http://www.youtube.com/watch?v=hXg-yy-riEg&feature=results_video&playnext=1&list=PLF89A02A9AED8B161

Det handlar inte om att tysta eller censurera folk. Men att peka ut idiotier och nagla fast de som sprider dynga omkring sig, och få vederbörande att känna på konsekvenserna för sina ogenomtänkta och idiotiska handlingar, även i konversationer på nätet. I denna anda, vilken denna blogg helt står för, kan det vara på sin plats att ta bladet från munnen när det gäller de som gillar att bre ut sig och framföra hot, hat, fördomar och tillmälen på nätet.

Till att börja med är var och en som anonymt framför en åsikt som är menad att skada och peka ut någon annan människa eller grupp feg och ynklig. Det här skall inte blandas ihop med t.ex. meddelarskydd och Lex Maria-anmälningar. Den som påtalar missförhållanden som utgör lagbrott eller skadar andra har rätt att begära skydd för sig om den kan frukta repressalier – det är därför sådana uppgiftslämnares anonymitet är skyddad av lag. Sådana skyddade meddelanden kännetecknas också av att de inte sker rakt ut i offentligheten utan via en speciell procedur, som är ägnad att skerställa att någon, antingen det är en redaktion eller socialstyrelsen eller liknande, kan efterforska beskyllningarna, utreda deras vederhäftighet och bestämma sig att därefter vidta rättshandlingar på basis av informationen. Men bortsett från de fall där det finns en överhängande risk att komma  till skada på det sättet är andan i svensk lag med rätta motståndare till att man vitt och brett anklagar eller baktalar andra – det är därför förtal eller förolämpning är brott.

Det här utgör inget hindet för den som har en legitim anledning att kritisera någon, eller vill föra en hårdhudad polemik. Notera t.ex. debattklimatet i länder som Storbritannien eller USA, där förtalslagarna är vida hårdare än hos oss – det hindrar inte att tonen både kan vara mer antagonistisk och mer sofistikerad, och att man kan ta heder och ära av varandra under ordnade former. Se t.ex. vad Christopher Hitchens framför om populisterna inom den amerikanska ”Tea Party”-rörelsen.

http://www.youtube.com/watch?v=An6CeNRCBvo

Hårda ord – men han står öppet för sitt avståndstagande från Tea party-lallarna. Ingen kan beskylla Hitchens för att vara feg (speciellt med tanke på hur många av de han kritiserar i klippet som är vapenägare). Kontrastera det med den ynkrygg som tar sig rätten att kasta vidrigheter utan hänsyn omkring sig, men för sig själv vill ha totalt skydd mot att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Näthatarens feghet visar sig inte bara genom att den vill dölja sig själv, utan också kontrasten till vad de vågar säga när de tror att ingen kan komma åt dem jämfört med när de umgås i mer blandade sällskap. I allmänna fora mixar näthataren ofta sina utfall med dunkelt tal, med många ”wink wink – you know what I mean” för att citera Monthy Python. Etiketter som kan betyda lite vadsomhelst, dunkla anspelningar till anekdoter, missförstådda fakta, rent nonsens och bristande logik blandas till en svårgenomtränglig soppa. Meningen är aldrig att faktiskt upplysa om något, eller verkligen föra ett resonemang som går att nysta upp – bara att ge utlopp för en destruktiv anda, och dra ner omgivningen till samma låga nivå av projektioner och antipati som lallaren själv befinner sig på. 

Ett intressant exempel är det som det hånleende trollet nedan ger prov på. Han är ovanlig såtillvida att han efter en flerårig karriär av destruktuv nättillvaro nu träder fram i ljuset. Men lägg märke till hur viljan till en kvarts berömmelse inte döljer fegheten i hans attityd. Efter att ha deklarerat att åsikter borde vara fria och helt obundna av några hänsyn tillstår han öppet att han inte har mod att stå upp för sin dynga IRL – då skulle det kunna bli efterräkningar gubevars.

http://svtplay.se/v/2521860/agenda/del_2_av_17 (ca 28 minuter in i programmet)

En annan sak som går igen hos näthatarna är självömkan. Näthatare beskyller regelmässigt andra på ett svepande sätt, och gnäller samtidigt för att den inte får yttra sig, för att vara offer för konspirationer, intriger eller illvilliga skeenden, att vara nertryckt av närsamhället, staten, kapitalet eller den ”politiskt korrekta” pressen. (Sistnämnda är en särskilt patetisk figur som älskas av högertroll -och hatare och kommer vid tillfälle att bli föremål för ett eget inlägg här). Önskan att vara ett offer, och att ens hat och aggressiva utspel på något sätt är motiverade trots att de sker på nätet och anonymt istället för ansikte mot ansikte är mycket stark. Den som kastar dynga på andra är ofta själv mycket känslig och kitslig och tolkar gärna in förolämpningar i alla former av invändningar – men tvekar inte att misstänkliggöra och håna andra.

Det är kanske inte så konstigt att sådana halvfigurer sällan är beredda att ta in andra perspektiv än sina egna. De har sitt lilla utbrott att göra, sin dynga att sprida, och gillar inte att få det påpekat att de har fel, eller kanske inte ser till hela bilden, eller beter sig hänsynslöst. Den här bristen på konsekvens, eller hyckleri för att uttrycka det mer grovt, tar sig också uttryck i att man ger sig själv rättigheter i sitt språkbruk som man inte medger andra. Det är helt OK för säg ett manshatande feministtroll, eller dess vida vanligare motpart, den misogyna tönten, att dra alla medlemmar av motsatt kön över en kam, men så fort man påpekar det absurda i detta kryper de ihop i försvarsställning eller ballar ur och börjar sprida hot, ovett och otidigheter kring sig som omedelbart skulle föranleda ett samtal till polis eller psykakut om det skedde i en verklig konversation.

Sent omsider, och motiverat inte minst av Anders Behring Breivik, terroristen som till stora delar verkade och interagerade med andra via nätet, har pendeln svängt, och  kommentatorsfälten har hamnat i fokus, som framgår inte minst av tidningarnas egna deklarationer och åtgärder inom mediekommentarsvärlden: se bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4670618, http://www.resume.se/nyheter/2011/08/29/dn-stanger-ocksa-kommentar/, http://deepedition.com/2011/08/30/tystnaden-efter-kommentarsfalten/, http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1522255/Den-goda-lasarkontakten.html,   http://www.dn.se/blogg/redaktionsbloggen/2011/08/29/darfor-stanger-vi-kommentarsfalten-tillfalligt/ osv. Ordet för dagen att man måste ”moderera” nätdiskussionerna. ”Tvärnit i kommentarsfälten” som P1 medierna har som rubrik i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4677352.

Nu är inte avsikten att säga att alla som har en djupt känd, radikal eller ens extrem åsikt tillhör den undervegetation av nättöntar som detta inlägg vänder sig mot. Man bör ha en viss respekt för den som även när den framför åsikter som man invänder starkt mot, gör det öppet, och t.ex. organiserar sig och publikt framträder med sina synpunkter. Deras åsikter kanske inte är mer smakfulla än trollets. Men de verkar offentligt, och om de desutom har disciplinen och viljan att ta konsekvensen av sina uttalanden så är de lika mycket en del av det offentliga rummet som vem som helst. Det har dessutom en omedelbart återhållande verkan, att folk kan se dem och värdera dem öppet.

Det är anonymiteten samt missförståndet att man har någon slags rätt att få sprida sin dynga oemotsagd som är den dåliga kombinationen. Och för att motverka detta är det dags att dels göra det tydligt att den som vill komma till tals måste vara beredd att stå med sitt namn, om inte annat inför mediets redaktörer, för sina uttalanden, och verkar inom klara och konsekventa gränser för ton och tilltal. Dels måste både redaktörer och debattörer börja ta sig an med att skingra den idé som alltför länge gjort sig gällande: att man på nätet olikt i all annan mänsklig interaktion, har en slags mänsklig rättighet att inte bli emotsagd eller få det påpekat för sig i klara ordalag vilken låg och människofientlig attityd man som hatare har.

———————————–

Om Ring P1 har skrivits en hel del, oftast kort till stöd för den ena eller den andra åsikten, som ju programmet inbjuder till. Lite mer allmänt hållna artiklar från lite olika perspektiv:

Det har även skrivits en bok i ämnet: Karin Nordbergs ”Ring P1 – Folkhememts nya Röster”. Den anmäldes i Forskning och Framsteg nr. 2 2007 (se http://www.folkbildning.net/fb-forskning/medlemsskrifter/FoF_2-07_P1.pdf). Boken finns att få tag på i t.ex.Bokus http://www.bokus.com/bok/9789170553448/ring-p1-folkhemmets-nya-roster/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170553440

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 6 september, 2011, in Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden, TV /Television and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Håller helt med och tycker också att det är fel att man får rösta anonymt. Medborgarna bör stå upp för sina åsikter och, som du säger, ‘ta konsekvensen’ av dem.

    Gilla

    • Hmm där vet jag inte om jag håller med dig, förutsatt att du är allvarlig. Valhemligheten är en annan sak. En valhandling är en konstituerande, politisk handling var integritet måste värnas mot manipulation och otillbörlig påverkan. Valhemligheten är en del av detta. Valhandlingen är just det en HANDLING, inte ett uttryck för en åsikt bara. Det är det som är skillnaden mellan valet och en opinionsundersökning.
      Medan yttranden i publika fora är just det – ett utttryck för en åsikt eller en mening. Och alldenstund man äger rätt att tycka vad man vill, finns det inte och skall inte finnas någon social acceptans för att i vilket tonfall och vilka ordalag som helst uttrycka sig var som helst. Speciellt om det sker på andras bekostnad.

      Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: