Bloggarkiv

En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 2


En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…

Apropå att forskare på Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering kom jag att fundera lite på det här med bruket av fotoredigeringstekniker i offentligheten. Men det finsn förstås också numera ett växande privat bruk av fotoredigering. Redan här kan vi se att program som Photoshop verkar i en demokratiserande riktning.

I förra inlägget togs dels olika former av politiskt och religiöst men framför altl kommersiellt bruk av ”photosoppande” upp, och de risker och baksidor för synen på en realistisk människosyn och även synen på skönhet som ligger på lur.

Det är dock värt att notera, för de purister som menar att all efterbehandling av bilder är anatema, att en sådan syn på saken kan tappa kontakten med vad som är syftet med bilder. Om vi bortser från sådan förvrängning som sker av direkt kommersiella eller ideologiska motiv så kvarstår faktum att många vill att bilder tagna med kamera skall spegla hur det avbildade faktist ser ut vid ett givet tillfälle.

Men en kamera är inte ett öga, utan en apparat som arbetar med helt andra mekanismer och dessutom saknar de filter som vi själva har i form av hjärnfunktioner som styr fokus och uppmärksamhet. Ett foto, det vet alla som t.ex.tagit bilder i dåligt ljus,  kan i själva verket ge en väldigt dålig representation av hur något ser ut, om måttet på att ”se ut” är vad det mänskliga ögat skulle uppfatta. I de här fallen kan man hävda att viss efterbearbetning i själva verket kan vara ett sätt att överkomma begränsningarna i mekanismen och visa mer ”verklighetstroget” hur någon verkligen ser ut.

Ett privat exempel kan illustrera detta. En välkänd effekt av fotoblixt i mörker är de sk ”rödögonen” – blixtens ljus gör att vi ser rätt in, genom ögat och ser de blodådror som ligger bakom ögat som en rödfärgning av iris. Helt vanliga kameror har länge haft olika funktioner som försöker komma till tals med denna effekt, som får envar fotograferat objekt att se ut som en vampyr. Men det är inte allt. Ett foto taget i skumt ljus, med fotoblixt, gör som regel de stackars avbildade mycket blekare än de skulle framstå för våra ögon i samma situation. Här kan efterbearbetning av färgerna med Photoshop tjäna för att återställa de färger som vi skulle se om vi stått i samma rum vid tillfället då fotot togs. Jämför exemplet ovan och nedan, på två fina sötnosar som fotobehandlades lite för att inte se ut som de rödögda lik som kameran ville få det till. 

Skisser busdraken före av ”tvättning” av koldamm

 Jag låter numera alltid tecknade bilder genomgå viss rendering eller bearbetning, av just ovanstående skäl. Blyerts, till exempel, är ett svårt kladdigt medium som ger upphov till ett damm som samlas på papperet och fortsätter att smetas ut långt efter att bilden är färdig. Våra ögon kan, när vi betraktar pappersteckningen, delvis filtrera bort det där och se det som egentligen är ljusgrått som ”vitt” eller ”rent”. Men när man ser det mot en upplyst dataskärm i digital omgivning ser det enbart smutsigt ut (se ett ganska godartat exempel ovan). Det där är ett annat exempel på hur en teknisk form att fånga en bild i sig, genom sina begränsningar, skapar ett behov av ett korrektiv.
 

Steg för Steg färgläggning Joel & Draken

Photoshop har dock vidare inplikationer än så. Förutom det enkla sträckande och ljusbearbetningen av enstaka bilder frestar den också med möjligheten att skapa sammansatta bilder som inte finns i enad, fysisk form, och foga ihop dem till en enhet. Men frågan är om man kan referera till det som bildmanipulation – snarare är det ett konstgrepp, eller en egen framställningsform inom bildskapandet. Min tavla till den fina Felicia ovan var en tidig sådan, sammansatt av dussintals olika objekt och teckningar som sedan färgmålades ”för hand” i Photoshop med hjälp av dess penselfunktioner.

Steg-för-steg färglager för Jake the Dragonslayer

Numera gör jag rutinmässigt ymnigt bruk av Photoshop som målnings- och sammansättningsverktyg. Serien av bilder på temat ”drake + pojke” med de coola killarna Joel ”den Unge” och Jakob ”Jake the Dragonslayer” är några senare exempel, som också visar på en speciella teknik som används – här kan man verkligen tala om en egen framställningsform för bildalster, med sina egna unika villkor.

Naturligtvis finns en gråzon även där. Photoshop kan användas för att ”rätta till” även sådana bilder i efterhand, och även här kan frågor ställas om autenticitet . Ett eget exempel är en tuschteckning, där jag efter att bilden färdigställts och monterats upptäckte en miss. Det handlade om vindriktningen, och vartåt gräset borde vaja. Notera att den i ursprungsbilden verkar blåsa åt motsatt håll som Yakanes kappa – det går ju inte.

Vind blåser mantel & gräs åt fel håll

Den bilden var redan från början ett collage av flera teckningar (se inlägget Yakane & en Claymore ), så att gå tillbaka och vända på gräset kändes inte som att sträcka sig speciellt långt.

Här kom åter syftet med bilden, att illustrera en viss händelse stiliserat men ändå trovärdigt, att stå över min egen privata bestämning av att den i en mening var ”färdig”. Och om man vill rätta till något som snett gräs, vad skulle hindra att man rätar till en sned näsa? Lustigt nog är det få som funderar i termer av ”fusk” i de lägena – antagligen för att ritade bilder inte har samma nimbus av att representera en slags ”genuin” verklighet som fotografier.

Det finns inga enkla svar. Som så mycket annat är photoshoppande eller efterbearbetning av bilder något som är neutralt i sig, och gör sig bäst i en sansad och medveten skala. Avarterna avslöjas enklast genom att vederbörande oftast inte vill stå för vad de gör eller mumlar bak grumliga skäl. Då bör man dra öronen åt sig, precis som alltid är fallet när ny teknik missbrukas eller vulgariseras. Den ungdoms- och smalhetshets som pågår överallt, alltmer uppstagat i det tysta med Photoshops hjälp är ett exempel på det senare – om man öppet gick ut och sade att ”vi är inte intresserade av våra fotoobjekt annat än som föremål för att få dem att se ut som anorektiska plastlik” skulle man inte få ta många bilder. Så man mörkar.

Men så länge det finns ett verkligt omdöme bakom, och syftet med vad som eftersöks utsägs klart, är  det meningslöst och också ofruktbart att oja sig kategoriskt över vad som trots allt är ett språng framåt för möjligheterna att skapa nya och intressanta visioner. Photoshop är här för att stanna, och i var mans händer. Använt med måtta och hederligt är den ett fruktbart redskap.

←Se föregående inlägg ”[…] lite tankar om Photoshop 1

En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 1


En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…

En nyhet som kom tidigare i år om att forskare vid Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering sparkade igång lite funderingar av vad som nu måste betraktas som ett kulturellt fenomen.

Ursprungligen var Photoshop ett rent fotoredigeringsprogam. Numera har det växt och kan göra de mest skilda förändringar och manipulationer av digitala bilder, och dess användning har också svällt enormt. Photoshop brukas numera av hög som låg. Som alla massfenomen har det också gett upphov till en diskussion, som i detta fall kretsar kring den eviga frågan: vad är falskt och vad är äkta?

Den här diskussionen är dock lika gammal som realistiska avbildningar funnits, och har alltså månghundraåriga rötter.  I vissa fall kan fotobehandling ha allvarliga och dunkla motiv. En av de mest berömda instanserna med ett systematiskt manipulerande av bilder som tidigare berörts här är de retuscheringar av makthavare som blev standard i gamla sovjet, där det mest ökända exemplen var de berömda ”försvinnandena” av sådana som föll i onåd under Stalintiden. Det här gjorde dock med en helt analog teknik.

Här har bloggats förut om de judisk-ortodoxa kretiner som inte tål att se kvinnor på bild och som häromåret tog sig för att retuschera bort USAs utrikesminister, följande sin religiösa målsättning att kvinnor helt skall försvinna från offentligheten. Photoshop blir alltså ett instrument för religiöst motiverat kvinnohat, redskap för en världssyn som vill förslava, förminska och exkludera mer än hälften av världens befolkning.

Den rysk-ortodoxe patriarken Kiril använde nyligen Photoshoppande för att försöka dölja att han är en aficionado av dyra klockor för en rysk allmänhet som med rätta kunde undra hur han med en blygsam lön kunde samla på sig sådant. Här nyttjas bildmanipulerandet för att dölja en religiös hierarkis korrupta böjelser och befattningshavare.

Ett gruvligare exempel på effekterna av bildmanilpulation är sekten Heaven’s Gate, som tände på en förvrängd bild av kometen Hale-bopp som verkade besanna deras sjuka idé om att i kometens släptåg kom ett rymdskepp som skulle ”stråla upp” de rättrogna till sig. Problemet var bara att för att stiga upp ”till nästa nivå” så måste sektmedlemmaran i Heavens Gate först ta livet av sig. Vilket de också gjorde, 39 på en gång i ett hus i San Diego den 27 mars 1997. Än mer fruktansvärt var att det visade sig att de foton de hakat upp sig och som sades stödja deras budskap var falska – de hade manipulerats för att förstärka illusionen av att ett rymdskepp for fram invid kometen. Här kan vi tala om ”Photoshoppande” som dödar, bokstavligt talat.

På senare år har dock efterbearbetning kommit att kretsa kring digitala medier och program som Photoshop i relation till kommersiell masskultur och publikationer. Det här är en diskussion som har ett visst existensberättigande, och som behövs som korrektiv för vad som annars oundvikligen leder till excesser. 

Mest av allt har diskussionen kretsat kring utseendefrågor. Foton av celebriteter av alla de slag, och i princip alla som fotograferas för kommersiella ändamål får numera rutinmassigt en ”Uppsnyggning” i Photoshop innan bilden går ut i tryck. I vissa fall blir de där bilderna rent absurt beskurna eller retuscherade och måste helt enkelt anses vara dåligt bildbehandlade. Se t.ex den redan slanka Phillippa Hamilton som ”spagettifierades” bortom all sans i en reklam för Ralph Lauren.

Photoshoppandet sätter därmed luppen på hur mode-och publicitetsindustrin konsekvent strävar efter att bibringa betraktarna, dvs konsumenterna, en mycket skev bild av hur en människa, speciellt kvinnor, egentligen ser ut. Ålder, varje form av normal, kurvig kroppsform, eller skinn som inte är spänd som ett trumskinn trollas numera undantagslöst bort och förvandlar den avbildade till en närmast syntetisk varelse, mer lik en vaxdocka än en verklig människa. Ett illustrativt fall är på den vackra amerikanska sångerskan Faith Hill som för framsidan av tidningen Redbook försågs med ett antal numrerade bildbehandlingar. Det oroväckande med den bilden är att det inte finns några misstag eller överdrifter eller missgrepp på den – den visar vad som är standard practice för ett foto på en 39-årig kvinna, oavsett hur tilldragande.

 

I avantgardet för denna utveckling har förstås den uttalade skönhetsindustrin gått. Deras bruk av kändisar och en från verkligheten helt frikopplad idé om vad somen vacker människa är görs möjlig just av det omfattande bruket av retuschering som borde påkalla hånleenden men som en avtrubbad samtid bara accepterar utan vidare. Här går fotoredigeringar arm i arm med den grasserande plastikindustri som också, om än på något annorlunda premisser, tjänar till att förvanska synen på vad som är mänsklig skönhet.  

För en illustration av de tvås gäng, se den förvisso tilldragande Demi Moore, en av de många  celebriteter som redan pressar sin tillgång på sexuell och ungdomlig attraktionskraft till det yttersta med kliniska medel, men som efter fotoredigering ser närmast ut som en plastdocka, totalt befriad från mänskliga kvalitéer.

Demi Moore har figurerat även i andra photoshop-”skandaler”, där hennes figur bytts ut och utsats för extremt hårdhänt redigering upp och över gränsen för ren förfalskning, uppenbarligen med hennes gillande (se nedan och jmf med modellen Anja Kubik). Hon är sannerligen inte ensam om det där, det har snarast blivit regel.

Men det finns förstås människor med integritet även i denna utseendefixerade värld. Den oskarsbelönade aktrisen Kate Winslet tog 2003 bladet från munnen och protesterade efter att ett berömt omslagsfoto för magazinet GQ smalnat av och förlängt hennes figur bortom all igenkänning. Hon har sannerligen en poäng, Kate, i att det ligger en förnedrande nedlåtenhet i att reducera en professionell skådespelarska som lovprisats för sin skicklighet och genuina gestaltning till ett rent objekt för slöa medieproducenters oreflekterade syn på hur vederbörande borde se ut.

Kontrasten är lika slående som skillnaden i professionalism och skådespelarkompetens mellan den lysande Kate Winslet och B-filmskådisen Demi Moore, men man bör undvika att reducera det till en fråga om en enskilda individers hang-ups och/eller girighet – det här är ett strukturellt fenomen. Det framgår inte minst av att det numera utsträcks bortom den sedvanliga mänskliga köttvaran, dvs kvinnor, och används i allt mer ökad utsträckning även på foton av män – se t.ex de överlagda magmusklerna på ”New Moons” hunk Taylor Lautner som likt Demi försågs med mer ”passande” kroppsform från en professionell modell.

Om någon nu tror att den här formen av bildmanipulering är en ofarlig eller trivial sak som möjligen bara berör de ytliga eller celebritetskåta så lägg märke till vad nedanstående bruk av Photoshop lägger i dagen ifråga om synen på ras, ondska och skuld. När Times Magazine publicerade polisfotot på den mordmisstänkte OJ Simpson så ”svartifierade” de honom på ett sätt som både avslöjar en svårartat rasistisk böjelse och också bidrar till att sprida densamma. Som om inte de bestialiska dåd han (med rätta) anklagades för vore nog, måste man med Photoshops hjälp göra vad som är en tämligen ljus afrikanskättlad man till en slags mörkrets neger-stereotyp, med ett rast-tänk som för övrigt var en tendens som gick genom hela mediebevakningen i USA. Så kan Photoshop ikläda sig även Ku-klux-klan-huva.

Även de som likt denna blogg vill hylla och lyfta fram den mänskliga skepnadens oöverträffade skönhet, inklusive de attribut som den förkoppsligar av ungdom, hälsa, fysisk kompetens och sexuell kraft, måste oroa sig över de enorma mängder retouch som nu blivit normen. Det är uppenbart att den tjänar till att nedvärdera, inte lyfta fram, betydelsen av kroppslig skönhet, göra den till ett lockinstrument för konsumtion, att sträcka och förvanska snarare än det transcendenta fenomen som det är och borde behandlas som.

På samma sätt som auktoritära makthavares och religiösa dårars oaktsamhet om sanningen och fotot som samtidsvittne och dokument över en fångad verklighet gör medborgarna samtidigt cyniska och illa informerade, så gör den kommersiella förvrängningen av hur den mänskliga fysiska formen ter sig konsumenter och medborgare till anatomiskt och estetiskt obildade neurotiker. Genom att medvetet underblåsa en ofruktbar fåfänga, dödsångest och åldersnojor, samt stereotyper för ras och utstrålning, görs betraktaren till lätta och självbedragande offer för en industri som inte bryr sig om mänsklig kroppslighet och skönhet annat än som en sekundär vara, något att bruka och slänga bort som en billig tingest.

SÅ långt om fotoredigering i offentlighetens större scen. Men i akt och mening att inte bara gnälla utan också vara konstruktiv skall också sägas att mänskliga påfund och landvinningar i sig är neutrala. Photoshop är ett fantastiskt instrument om det brukas med omdöme och med öppna kort, och möjliggör mycket av bildskapande och framställning som annars skulle var hart när omöjlig. I en mer privat anstruken fortsättning skall mer positiva sidor av de möjligheter som photoshop och liknande program erbjuder tas upp.

Se nästa del om privat photoshoppande ”…lite tankar om Photoshop 2”→

———————————————————-

 

Lite Källor:

En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2


Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.

Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.

När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.

Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.

beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…

Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…

Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.

I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.

En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.

Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.

Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.

Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.

Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.

Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.

Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart

Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.

Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.

Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.

Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.

Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.

Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.

Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.

Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.

Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).

I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.

Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.

Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).

PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.

← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

 

——————————————————– 

Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga  filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:

Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/

Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/

http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.

http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.

En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1


En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas

Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).

Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…

Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.

1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är

  • 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
  • 2. datorprogram,
  • 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
  • 4. filmverk,
  • 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
  • 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
  • 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.

  Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en  s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.

Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se

22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).

Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.

Godkänd pressbild för "About A boy", medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.

I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.

Färdig poster för "Bilbo" från oktober 2011 - en film som inte har premiär förrän 12e december 2012

(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)

Parodi på Batman -klicka för länk

Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.

Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.

Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2

<span>%d</span> bloggare gillar detta: