Bloggarkiv

World War Z – Zombievärldskriget kommer


World War Z
1 timme 56 minuter
Regi Max Forster
Med bl.a. Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz

Den zombieattack som setts fram emot är äntligen här, med passande namn: Zombie-världskriget,

Som påtalades i en är det tänkt ulitmata i Zombie-apokalyptik som nu står för dörren, med jorden överflyglad av horder av zombies på varenda kontinent. Det är i och för sig inget nytt – på senare tid har i de flesta zombiefantasier från Stephen Kings ”Signal” ( tidigare recenserad här) via ”28 dagar efter”, ”I am Legend” eller TVs ”The Living Dead” det låtits förstå att de tomt stirrande köttätarzombierna gått hårt åt hela mänskligheten även bortanför den närmaste handlingen i berättelsen. Men detta har alltid varit randanmärkningar. I ”World War Z”, baserad på Max Brooks bok med samma namn står det faktum att hela mänskligheten står på utrotningens rand i förgrunden.

Brad Pitt gör den motvillige hjälten, FNs krigsbrottsutredare som sadlat om till familjefader. Likt alla andra fastnad med hustru och döttrar mitt i paniken på USAs östkust återvänder han till sitt jobb, och från FNs flyktingflotta tar han sig globetrottande till SydKorea, därefter Jerusalem och lutligen det lantliga Wales i jakt efter en ledtråd till vad det är man har att göra med.

Det är svårt att tänka sig en mer o-zombielik hjälte än Brad Pitt, men denne har tack och lov mognat som skådis sedan sin tid som bihang till sina magrutor. I ”World War Z” gör han sin ytterst mänsklige hjälte väl, mankänner med honom och hans närvaro håller ihop filmen.

Det behövs, för tyvärr är ”World War Z” osammanhängande bitvis, och knakar i fogarna rent berättarmässigt. Övergången från den första paniken och förvirringen, via sökandet efter ett motmedel och speciellt den avslutande tredje delen (som vilket undertecknad senare fått veta är helt omgjord efter att filmen egentligen ansågs färdig) anslår en ton som skiljer den från övriga filmen – och inte på ett speciellt bra sätt. Där filmen dittills haft en viss rytm mellan att skildra ett på-marken-perspektiv och ett mer övergripande sådant med mäktiga masscener, blir slutet mer av en katt-och-råtta lek i mörka korridorer av den där sorten som slasher-filmer kryllar av.

Dude – borsta tänderna

Zombierna är såpass välkända för alla att de knappast skrämmer någon i sig. Zombierna i ”World War Z” är av den mer biologistiska formen, dvs de bär på och utlöses av en sorts smitta, vilket för en film med vitt perspektiv som det här tar in element av Pandemifilm (se begreppet i t.ex recensionen av filmen ”Contagion”). Hjältens uppdrag är sålunda att försöka finna ursprungspunkten, samt en bot eller motmedel till den farsot vars slutprodukt är de bitande, dräglande zombierna. Att zombierna har ett föregivet naturligt ursprung reducerar i en mening deras mystiska väsen och gör dem kanske lite mindre främmande.

Filmen kompenserar dock detta genom att krama en hel del skrämsel ur just hur snabbt paniken utbryter i folkmassor -det är massans skräck som är det farligaste, den blinda paniken som förvandlar den tuggande, för all del farliga enskilda zombien till en skräckinjagande våg av tänder och fasa. Fast kanske lite väl vågig. ”World War Z” har s.k. snabba zombies, dvs zombies vars rörelseförmåga är obehindrad, och de är svårdödade men inte alls omöjliga att eliminera – en och en. I det här hänseendet bär dock specialeffekterna iväg med filmen när zombierna bokstavligen blir som en våg – då går det alldeles för snabbt, det räcker liksom inte att det är 100 000 zombies som kommer, de måste plötsligt röra sig snabbare än ett framrusande tåg. Det är helt onödigt.

Boken ”World War Z” är skriven som en slags serie rapporter, och skulle altid bli väldigt annorlunda på film – men även med det förbehållet måste man säga att filmen tappar extremt lite ur bokens olika beskrivna episoder och helt och hållet ändrar på en hel del – ibland till det bättre.

En bra sak är t.ex att man kastar den mesta nationella essentialism som präglar boken, där olika länders sätt att handskas med katastrofen används som ett tunt förklätt schablonmässigt utdömande av andra samhällen än den amerikanska. Här är katastrofen allmän och den enda som klarar av att knappt koordinerar de rester som är kvar är just det förkättrade FN. Avfärdandet av vapenmakt som ett verksamt sätt att bekämpa ett dyligt hot är också sympatiskt.

En av filmens bästa scener är när Israel, som trott sig säkert (och är det i boken) efter att ha uppgraderat den verkliga, existerande muren för att hålla palestinierna fångna i västbanken till en anti-zombie-barriär och som självgott jäser bakom sitt förmodade värn, överflyglas av Zombierna som krälar över medan de där inne gratulerar sig själva… Man kan undra om det inte finns en lätt syftning på verklighetens Israeliska mur där, men tyvärr är den inte helt klockren. Undertecknad och sällskap lämnade scenen med idén att sådana väggar inte erbjuder det de lovar – säkerhet, men det verkar som om vissa trott att filmen vill säga att problemet med väggen är att den inte är tight nog – även i verkligheten. Det är i alla fall snyggt och rätt omskakande gjort.

”World War Z” avslutar tyvärr med en antiklimax, ett slags ”öppet” slut som alltför tydligt skvallrar om att man hoppas på en uppföljare – måhända blir det mindre av en besvikelse om man betänker att det tidigt var tänkt att bli flera filmer (se http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)#Sequels), men som del av en enskild film är den en besvikelse.

”World War Z”  är inte en film förstås, för den som tycker hela grejen med zombies bara är fånig eller för de som helt står främmande för fantastiska scenarios och genrer. För den som har åtminstone en gnutta fantasimuskler utgör den ett vettigt försök att ta ett slags helhetsgrepp på den mytiska zombietropen, och som sådan har den vissa poänger och goda ansatser – även om flera av dessa inte realiseras på bästa sätt. Berättarmässigt är den rapp, man tröttnar inte under de nästan 2 timmarna, och rent filmiskt har den ett antal minnesvärda scener. Trots dess brister får den således Godkänt.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

Se fler filmrecensioner under kategorin Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique

****************************************************

En liten kul detalj kittlingen med den totala katastrofen, berört här tidigare som katastrofporr (se inlägget ”Domedagen? Johannes uppenbarelse är en patetisk picknic…”), får ett utlopp med sådana här filmer – se t.ex att det finns variationer på temat med förstörda zombiefyllda städer för posters och bilder som just har inget med själva filmens handling att göra http://www.radiotimes.com/news/2013-05-31/see-your-capital-city-destroyed-by-zombies-in-posters-for-brad-pitts-world-war-z.

Se London och Moskva ovan, nedan stormar zombierna Barcelona, Mexico City, New York, Berlin, Paris, Rom, Sydney och Rio de Janeiro

————————————————————————————-

En bild säger mer än 1000 ord…Om Pirayaaffischer


Om pirayor på film och affischer, en liten utvikning apropå mitt projekt att rita bilder till mina elever.

När jag gjorde i ordning en av bilderna till mina elever kunde jag inte låta bli att skoja till det och föra in pirayor som den afrikanska prinsessans akvariefiskar, självklart matade med köttbullar… (hela teckningen finns att se på inlägget ”vikariens irrfärder -prinsessor , flickor och massor med djur” eller på ”Galleri för mina elever”)

För att få till de små liven rätt googlade jag förstås pirayor, och läst på lite (se wikiartikeln Piranha för en intro) . Pirayor ser ju lite skojsiga ut på så sätt att de är helt vanliga, rätt trista fiskar till sin form och utseende…bortsett från käftarna. Underbettet med de de små trekantiga, sylvassa tänderna gör hela skillnaden. Tänker man sig vidare ett helt stim av de där märkliga simmande kartongknivarna så kryper det lite i skinner på en, trots att deras mytomspunna farlighet till stor del är just…en myt.

Nå, jag fick mitt schtick för mina pirayor från den lilla bildbehandlade pirayan där ögonen och käften gjorts om, och hade väl kanske inte tänkt mer på det omdet inte vore för… Pirayafilmerna.

För när man bildgooglade piraya/piranha blev man översköljd av filmaffischer till diverse obskyra splatteraktiga rullar på piraya-tema som finns, och jag påminde mig att jag faktiskt sett en eller två av dem i min späda barndom. Galleriet med filmaffischer i mitt arkiv fick sig snabbt en påökning, för vissa av de där är sanslösa…

Notera först en självklar sak – själva idén till affischen, och förstås hela filmen Piranha (1978), är naturligtvis en ripoff från Hajen (Jaws). Liksom där kombineras, fast på ett mycket grövre sätt, dels djupets avgrund och den mystik som den har, skräcken för monster med stora vassa tänder, och också en klar sexifiering, där det är unga lättklädda kvinnor som utses till det huvudsakliga offret för besten, åtminstone i visuellt hänseende.

En sak är också att de snabbt blir alltmer urballade, rimligen för att hela genren efter den första ”Hajen” var fullkomligt tom på andra idéer än att odla skräcken för att bli uppäten kombinerat med uppvisande av snygga bikiniflickor. Så vad göra? Eftersom temat inte rimligen kunde varieras så fick man helt enkelt köra med Mer av allt. Mer haj eller i detta fall, piraya, mer snygga brudar, mer blod och terror.

Inga av pirayafilmerna (har endast sett Piranha 1 & 2) når så vitt jag förstår upp till Spielbergs ”Hajen” och dess effektfulla känsla av något lurar i djupet, en fruktansvärd närvaro som får människor att känna sig små och utsatta, eller har den sorts minnesvärda scener eller repliker av ”You need a bigger boat”-typ som kan lyfta vad som förstås ändå är en B-film.

Skillnaden mellan en högbudget-b-film som Hajen och en c-rulle som Piraya är alltså mest en gradskillnad, speciellt när uppföljarna kommer. Det kan man notera, att i båda fallen fick monstret snabbt övernaturliga drag. Pirayas utförsåkning var dock mer drastiskt, och de redan begagnade idéerna tröttare…hur kan man annars förklara att nästa film (”Piranha 2 – The Spawning”) de stackars pirayorna försågs med vingar (!). Ok, visst det finns flygfisk, men kom igen…

(”De flygande mördarna” var undertiteln på svenska, men på spanska blev det – ”Havets Vampyrer” – eh?)

Men den som trodde sig ha sett allt kunde trots allt se fram mot TV-filmen, ”MEGAPIRAYA” där pirayorna genom någon slags märklig Godzilla-smitta blev till jättelika monster, därmed förlorande varje existensberättigande och egenart, för när monstret är så stort spelar det ju ingen roll vad det är för något…

Hehe. Ja, det är förstås lite roande. Den som trodde det där tåget hörde någon slags dunkel forntid till kan dock känna sig mer lurad, för det hela rullar på…

”Megapiranha” gjordes 2010, som av en määärklig tillfällighet samtidigt som den vida mer muskulöst finansierade filmen ”Piranha 3D” hade premiär. Den är så vitt jag kunnat förstå tänkt som en remake av den första filmen, men också den mest splatteraktiga av alla, med hjälp av dagens specialeffekter kan man ju visa mer och mer i detalj hur de små vasstandade fiskarna (som inte är så små ändå här, de är förstås muterade i modern stil) sliter sönder sina unga offer. 3D-tekniken kan ju användas för sådant också – och den skadar troligen inte hller när man panorerar över de väl inoljade munsbitarna. Följaktligen är senaste filmen också den som visar mest hud hittills, vilket filmaffischerna inte gör något för att dölja…

De stackars pirayorna verkar alltså dömda att bli shanghajade för diverse dreglande eller stendumma skräckvisioner av C-typ.

För att trösta de små hungriga liven föreslår jag en sista uppföljare, en dokumentär där alla som regisserat eller producerat de där spektaklen kastas in i ett akvarium med riktiga pirayor, till tonerna av Trazan & Banarnes klassiker, den fine Felix favvolåt en gång i tiden…

———————————-

Piraya 3D 2010 recenserades av flera tidningar, som Sydsvenska Dagbladet (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article1317280/Blodbadscirkus-med-mjukporr-pilsner-och-pirayor.html), DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/piranha-3d).

Såsom genrefilm har förstås Pirayafilmer en given skara nördar som följer dem, och de är med på filmfestivaler och så vidare – se t.ex. bloggarna och initiatvtagarna till Fantastisk Filmfestival http://www.fff.se/blogg/2010/09/aja-baja-piraya/, eller http://www.fiffisfilmtajm.se/ eller http://b-flatsfilmblogg.blogspot.com/2010/01/3d-ar-har-for-att-stanna.html.

%d bloggare gillar detta: