The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1


Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. 

Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.

Hund gap käftarJag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.

lion-yawn-lejongapTill detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.

Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.

Faces of Yakane 2010 arg lookYakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.

Raging EyeJag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.

Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.

Då vill man vara långt borta.

kladdar koncept Yakanes odjursgap

kladdar koncept Yakanes odjursgap

Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

 Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.

Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask

 Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.

predator head jaws

Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…

Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…

Djak-chigin "odjuret" från "normal" till... tja mindre normal

Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal

En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.

Kashar Nydesign m Mongol andetrumma & ansikte på benknota tusch resizeSe nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 2 februari, 2013, in A'ratauma, Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Bildbehandling i Dator /Digital Image Rendering & Editing, Egna Bilder /My Own Pictures, Egna Figurer, Fantasy, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos, Historiska Studier /Period Studies, Inre Asiens Nomadmyter /Central Asian Nomad Mythos, Judge Dredd, Människokroppen /The Human Body, Mongoler /Mongols, Predator & AVP, Rustningar /Armor, Serier /Comics, Skador & Sjukdomar /Injuries & Disease, Skisser/Sketches, Storyboards, Storyboards: Landet Bortom, Studier i Anatomi & Utseende för A'ratauma, Teckningar /Drawings and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. 4 kommentarer.

  1. Möjligen är det så, att du tänker på Yakane som för ung. Han är gammal, jämfört med en vanlig människas mått. Han har varit med om att förvandlas till ”vilddjur”, ”den blodhandande guden” etc flera gånger. Inte bara det, han har önskat det, motstått det, kontrollerat det och – framkallat det. Det är en sida hos honom. Han kan bli mer, demonlikt farligare – odödlig för nästan allt etc – men det kommer med en kostnad – han ”tar på sig masken av den store blodspillaren”. Givetvis är det något han faktiskt ÄR. Sen kanske inte människan i honom alltid gillar det…
    (men, det är ingen besatthet, som det kanske ser ut i bilden)

    Gilla

    • Amen, detta är sant.. Yakane är en komplex existens. Det som redovisats hittills hör mycket riktigt konceptuellt sett till figuren sådan han är i begynnelsen, i bok 1 och 2, Det inbegriper dock en slags omogenhet i relation till hans ålder. Bristen på meningsfull mänsklig kontakt och vettiga förebilder gör Yakane inkrökt och fyrkantig i början, trots att han levt i motsvarande en hel mänsklig livstid då. När den kalla, kontrollerade fasad han byggt upp som ett skydd åt sig rämnar i Landet Bortom, blir elementet av att hans våldssamma instinkter hotar att överflygla honom ett tydligt plågsamt faktum. Projektet för honom, ett som han också förmår utvidga till att omfatta fler än han, är att sadla detta´som han ÄR till ett meningsfullt syfte, att rida på det och inte dränkas av det. Men den konflikten finns alltid där.
      Som en dikri, en imansk vishetsmästare uttrycker det för honom många år fram.

      ”Ställda inför döden strider två änglar om allas själ. Dödens ängel, och Livets. Skall man leva, eller dö? I Skuggan av den kampen handlar alla, alltefter sin natur, Med vrede, Fruktan. Eller måhända med ‘eteshkhewn.”
      Yakane lät ett frågande ögonkast skymta fram.
      ”Kalla det blodtörst om du vill. Alla… utom du.”
      ”Du har djävulens törst.”

      Gilla

  2. Ja, ”Maul muss mann einfach haben,” som min tyska väninna A brukar säga (fast nog om henne – hon ser mer ut som en korsning mellan Lodjur och Människa, ifall det kan inspirera) eller ”att vara stor i käften, är en evolutionär fördel” En annan länk till en måhända inspirerande sida: http://martwhim.tumblr.com/post/40061546009/why-do-you-hate-the-shape-of-breasts-in-plate-armor-so

    Gilla

    • Hehe, jag kan vara instämma i din länk – efter några tonärsfadäser bär numera ingen av mina ritade tjejstridisar något så fånigt som ringbrynjebikini eller urringning på sina skydd – de flesta bär faktiskt vanliga kläder och inte rustning alls. Det man vinner på rustningen förlorar man till stor del i rörlighet och uthållighet, som studier numera klart visar. Och som kvinna består mycket av ens chans att vara kvickare och säkrare än motståndaren. Undantaget i mitt fall är Corinna, vars stilstudier utan rustning eller annat finns här… Men hennes skydd är väldigt realistiska och saknar i stort sett all sex appeal – deras stiliga bärarinna får det iaf att se stiligt ut,

      Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: