Bloggarkiv

Tänk Om… (2) Kontrafaktisk Historia som Litterär Genre


OK, så ett nazidominerat Europa blev aldrig av. För den vars grämelse är outhärdlig kan som vi sett i tidigare inlägg historien inte skänka mycket lindring, endast upplysning. Men kanske… kan man fördjupa sig i fantasins värld, och Tänk Om…

American Nazi_PosterI första inlägget gavs en introduktion till Kontrafaktisk Historia i relation till historia som en vetenskaplig disciplin. Som synes, och trots att kontrafaktiska grepp fått ökad popularitet på sistone, är användbarheten av dess perspektiv begränsat om vi söker lära oss mer om den befintliga historien. Men det finns en annan arena där den kontrafaktiska historien spelat en större roll – nämligen som ett litterärt stilgrepp, en som växt upp till en hel genre inom både litteratur, bildkonst och nyare medier som film och dataspel.

En gråskala av Alternativ – Några definitioner och gränsdragningar

Som vi sett kännetecknas ett kontrafaktiskt scenario av att den utgår från kända händelser fram till skiljepunkten,  The Departure Point. Efter den skiljande punkten tänker man sig nya händelser eller faktorer, som är definitivt icke faktiska, icke sanna. Varefter skildringen löper vidare med de påhittade förutsättningarna, vilka fortsätter göra den tänkta påföljande historien annorlunda, på allt mer påtagliga sätt.

Förutom i begränsade subgenrer (se nedan) är dock sådana fullt ut kontrafaktiska historier relativt ovanliga. Mycket vanligare är en modifierad, begränsat ”alternativ” historieskrivning, där man t.ex. låter en fiktiv person ta plats tillsammans med kända historiska aktörer och låter denne spela en viktig roll i kända skeenden, alternativt att man låter rollerna skifta ifråga om drivande händelser i historien. Men historiens bredare förlopp, själva de utfall som sedan ligger till grund för framtiden, ändras inte.

Ivanhoe Sir Walter ScottDen här sortens modifierad-men-inte-helt-omstöpt historia har anor som är äldre än både den moderna litteraturen och historievetenskapen – det var normen för äldre tiders historieskrivning, som hade moralistiska och uppbyggliga ideal högre upp på agendan än historismens strävan efter att veta vad som verkligen hände. Alexandre Dumas - The three musketeersNär den moderna historiska romanen tog form på 1800-talet via författare som t.ex. Walter Scott eller Alexandre Dumas fortsatte de i den narrativa anda som premierar en bra intrig snarare än historisk korrekthet för en fiktiv berättelse. Och så har det fortsatt.

Jan Guillou - Arn-böcker -Vägen till Jerusalem - Tempelriddaren - Riket vid Vägens Slut - Arvet efter Arn200 år senare ser vi i Jan Guillous böcker på svenska om Arn Tempelriddaren en mycket snarlik behandling av historiska förhållanden som Walter Scotts böcker ”Talismanen” och ”Ivanhoe”. Liksom i dessa stoppas en påhittad karaktär (Arn) in i slutet av 1100-talet, ett formativt skede i den svenska medeltida historien, och får spela en avgörande roll för att vissa historiska och storpolitiska skeenden blev som de blev. Guillou referar också till just ”Ivanhoe” i sin bok ”Tempelriddaren” i ett slags erkännande att man skriver inom samma tradition.

Den här sortens alternativ-historia-light  behöver dock inte alltid motiveras av att man vill leka med storpolitikens styrande förändringar av historien. En annan användning av kontrafaktiska eller alternativa skeenden som bas för en berättelse ges av Hans Alfredsson - den-befjadrade-ormenHans Alfredsson i dennes roman Den Befjädrade Ormen. Han skildrar en slags omvänd atlantresa under 1000-talet, där en grupp indianer från den högtstående Toltekiska civilisationen i Centralamerika korsar haven österut till ett outvecklat och våldsridet Europa, och föreställer sig möte mellan civilisationerna före renässansen och de stora upptäcktsfärderna. Berättelsen är mer en studie i hur historien kan betraktas ur annorlunda perspektiv än en fullödig alternativ historieskrivning.

Dan Brown - Da Vinci KodenI sin iver att berätta en god historia eller lyfta fram vissa personer tar sig dock romaner, och ännu mer filmer, inte sällan så stora friheter med historieskrivningen att de driver iväg, ut över den rena historieförfalskningens kant. Detta är speciellt påtagligt i romaner som behandlar historiska händelser vilka ”förklaras” med hjälp av vittförgrenade intriger, i vilka historiska händelser regelmässigt omtolkas och förses med fiktiva och ockulta bakgrunder och inslag som ger dem annorlunda innebörd  då de sker samt lägger grund till sentida konspirationer för att bevara hemligheterna. Detta grepp har växt så lavinartat att man skulle kunna tala om en egen subgenre, den ”Historiska Konspirationsromanen”.

Michael Baigent, Richard Leigh & Henry Lincoln - The Holy Blood and the Holy Grail

The Holy Blood and the Holy Grail”, en föregivet ”faktuell” bok som spekulerade om Jesus avkomma, låg troligen till grund för Browns ”Da Vinci-koden”.

Det kanske mest (ö)kända exemplet utgörs av Dan Browns bokproduktion, där genombrottsromanen ”Da Vinci-koden” är speciellt grov eftersom dess författare, som till råga på allt anklagats för att plagiera den bärande delen av sin berättelses alternativa kärna, påstod att den skildrade den ”sanna” historien om Jesus och Maria Magdalena, till olycka för envar som vill lära sig något om kristendomens ursprung och tidiga utveckling. .

Just detta att den ”sanna” historien i dessa böcker alltid är fördold, och vad den vidare världen tror har hänt är verklighetens historia gör att dessa alster snarare kan benämnas en ”hemlig historia” (Secret History) än en kontrafaktisk eller alternativ sådan. Beklagligtvis har detta angreppssätt på historien fått ökad spridning, och som synes visar riskerna med denna att man precis som i fallet med historieforskning bör uppmärksamma risken för ren historieförfalskning.

"Jud Süd" (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede - här i antisemitiskt syfte.

”Jud Süd” (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede – här i antisemitiskt syfte.

Återigen kan man anföra nazisternas behandling av historien som exempel. Nazistisk ideologi, baserad som den är på den helt ovetenskapliga idén om biologiska ”människoraser” och verkan av denna ”ras” för olika folkgruppers utveckling, närmast kräver en kraftig omredigering av historien, en där folks etniska påbrå är helt styrande för deras beteende och utvecklingen av stater och civilisationer.

Detta gav talrika avtryck inte bara i en förvriden form av ”historieforskning” (redovisad i bl.a. ”Härskarplanen”, se tidigare inlägg) utan i den propaganda och populärkultur som skapades under nazistisk hägn. En av flera nazistiska propagandafilmer tillkomna för att underblåsa antisemitism genom att skriva om historien så att problem och kriser i det förgångna kan skyllas på ”judarna” utgörs av filmen ”Jud Süß” från 1940.

En mer eller mindre grov remake av historien har alltså blivit stapelbara i den fiktiva historiska berättelsen. Det ligger delvis i romanens natur, där handling och händelseutveckling måste fogas in i en narrativ i vilken personliga perspektiv, inte rena fakta, ligger i centrum. Just det här spänningsfältet har i sig gett upphov till ett speciellt stilgrepp som inbegriper en form av kontrafaktisk historia.

Kontrafaktiskt som en Metahistoria

Ett finurligt, men också svårt sätt att närma sig kontrafaktiska idéer utan att helt ta steget ut i en annan värld är att beskriva den påhittade historien parallellt med den verkliga, som en ”historia-i-historien”. Med det menas att man tar in den som en fiktiv föreställning i en roman vars handling i övrigt utspelas i den ”verkliga” världen. Eller – gör den det? Den kontrafaktiska delen av narrativet sätter fingret på frågeställningen om hur historieskrivningen i sig blir till. Vad är det förflutna vi tror oss veta om… egentligen? Vad är sanning och vad är hjärnspöken? Brukad på det här sättet blir det kontrafaktiska inslaget ett sätt att skriva en slags metaberättelse om historien själv.

Umberto Eco - begravningsplatsen i PragNågon som flera gånger utforskat  det här gränslandet är Umberto Eco. Flera av hans böcker, senast ”Kyrkogården i Prag”, men i än högre grad ”Foucaults Pendel” har en uttryckligen påhittad, konspiratorisk alternativ historia som inslag i sina berättelser. Denna kontrafaktiska historia ihopvävd av berättelsens protagonister börjar under loppet av böckerna slita sig loss och att påverka aktörerna i den ”verkliga” världen. Umberto Eco - foucaults pendelTill slut blir det mer och mer osäkert vad det var som faktiskt hände. Trots vissa litterära brister är ”Foucaults Pendel” bitvis mycket intressant om historierevisionismens  och konspirationsteoriernas psykologi. Ett av dess citat förtjänar att upprepas – den utgör en varning för att okritiskt läsa in konspirationer och favoritkäpphästar i synen på det förgångna, och sammanfattar väl vad som utmärker en Stolle ifråga om världs- och historiesyn.

”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.

Jose Saramago - Historien om Lissabons BelägringJose Saramagos Historien om Lissabons belägring är ett annat exempel på kontrafaktiskt inspirerad metahistoria. En översättare får en dag för sig att ändra i en viktig historisk händelse när han översätter en historiebok om Portugals historia: nämligen om hur det gick till när staden Lissabon erövrades från morerna år 1147. Men snart börjar han gå in sig i och betrakta sin hemstad Lissabon mer och mer utifrån egen berättelse snarare än verkligheten.

Metahistoriska berättelser med kontrafaktiskt inslag utgör en slags utflykter i ”Tänk Om”-land, men går inte riktigt hela vägen till att tänka sig en annorlunda verklighet. De kan kanske betraktas som en slags idéromaner, där var författarna vill trycka på är det undflyende draget i vad vi tror oss veta om sambandet till dåtiden.

Vissa Alternativ är mer Alternativa än andra

Kontrafaktiska berättelsen som litterär genre är på många sätt en kusin till Science Fiction-litteraturens framtidsvärldar. Båda delar arvet från ett avgörande ”Tänk Om…”, fast i det kontrafaktiska fallet projicerad på det förflutna, inte framtiden. Det här kan dock leda till en inte obetydlig grad av sammanblandning dem emellan. Genom att författare till kontrafaktiska scenarier arbetar utifrån ett perspektiv som explicit mynnar ut i en radikalt annorlunda historisk utveckling på många nivåer, och således en annorlunda värld, en alternativ verklighet, verkar det vara förhållandevis lättare att stoppa in fantastiska inslag som källan till den annorlunda tidslinjen, alternativt som ett sätt att få den annorlunda verkligheten att samverka med eller påverka vår verklighet.

Sc-Fi-Steampunk supertrainEtt exempel utgörs av hela den s.k. Steampunk-genren som bygger på en slags retro-futurism, en alternativ teknisk utveckling utgående från 1800-talets tidiga industrialisering, dess teknik och framtidsvisioner, vilka projiceras framåt. Steampunk skulle kunna sägas vara en slags kontrafaktiska historier, men eftersom de också tänker sig fantastiska, inte sällan omöjliga teknologier med utgångspunkt från den viktorianska tidsåldern, bör man hellre betrakta dem som en form av science-fiction med tidig utgångspunkt, en fortsättning på Jules Vernes tänkta teknologiska landvinningar snarare än en form av kontrafaktiskt berättande.

En annan ofta förekommande Sf-trop i berättelser som kör med en förändrad historisk utveckling inbegriper tidsresor till och från vår samtid eller en nära framtid.

Harry Turtledove - Guns of the southEn författare som gjort sig ett namn på alternativ historia är Harry Turtledove. En av hans mest kända böcker, ”Guns of The South” (1992) illustrerar en kontrafaktisk historia med Sci-Fi-inslag då den vilar på premissen av just tidsresor som gör det möjligt för Sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget att få tillgång till moderna handeldvapen – och därmed segra.

Harry Harrison-  A Rebel In TimeEtt närmast identiskt scenario med tidsresor som ger Sydsidan i inbördeskriget tillgång till modern krigsutrustning hade för övrigt tidigare publicerats (1984) av Harry Harrison, med titeln ”A Rebel In Time

Stephen King 22-11-1963Mer nyligen har den outtröttlige Stephen King, som ju tidigare inte aktat för att korsa genregränser, utforskat just tidsresor och följderna av att ändra på historien för att skapa en ny kontrafaktisk verklighet, i romanen ”22/11 1963” där huvudpersonen skall försöka förhindra mordet på president John F Kennedy.

Vad de här fåtaliga exemplen syftar till är att visa på att kontrafaktiska scenarier rör sig i ett gränsland där övergången till Sci-Fi och allmänna fantasmagorier aldrig är långt borta. I det följande skall dock exempel tas upp på kontrafaktiska romaner utan inslag av vare sig Science Fiction, en radikalt annorlunda teknologisk utveckling, fantasy och andra sådana fantastiska företeelser.

Ett Axplock ur Litteraturens & Filmens kontrafaktiska historier

Den måhända långa presentationen ovan har delvis syftat till att skala av  vad som utgör det centrala i kontrafaktiska historieberättelser. Man kan därvid konstatera att den renodlade kontrafaktiska romanen är en ännu så länge rätt smal genre. Vad som härnäst omedelbart faller i ögonen är att precis som i fallet med sina fackbokskusiner är genren klart överrepresenterad vad gäller scenarier som utgår från Andra Världskriget och Nazisterna. Denna historiens mest destruktiva konflikt, liksom den nästan osannolikt illvilliga nazistiska ideologin som tvunget måste nedkämpas, är förstås ett tacksamt ämne för kontrafaktisk historia, och har gett upphov till en kraftig slagsida till förmån för spekulationer om en annan utgång av kriget. Sammanställningen av exempel nedan är verkligen inte uttömmande utan utgör endast ett axplock, med prioritet åt böcker tillgängliga på svenska.

Hans Alfredsson - Attentatet i Pålsjö Skog 3bFörst ut är således en svensk kontrafaktisk roman med Andra Världskrigsfond, skriven av tidigare nämnde Hans Alfredsson. I Attentatet i Pålsjö Skog föreställer han sig ett Sverige som blev indraget i Andra Världskriget och invaderas av Tyskland. Boken inbjuder till att fundera på hur ett invaderat Sverige svarat på en sådan kris, inte minst hur den konflikt mellan kollaboratörer och motståndsmän som ju realiserades i våra grannländer Danmark och Norge skulle ha kunnat te sig hos oss.

Tony Samuelsson - Jag var en arierUnder senare år har Tony Samuelsson skrivit ett par kritikerrosade böcker med uttalat kontrafaktiskt anslag: ”Jag var en Arier” och uppföljaren ”Kafkapaviljongen”. Båda tar sin utgångspunkt i ett Sverige som infogats i ett segerrikt Nazityskland och blivit en gynnad del av det nya ”Germanien”. Tony Samuelsson - KafkapaviljongenBåda framställer hur ett Sverige sett ut iklädd en totalitär tvångströja, inte nödvändigtvis brutalt påtagen genom blodig invasion, men inte mindre tvingande för det. Stora delar av handlingen tilldrar sig 1976, då Sverige alltså under 40 år varit nazifierat. Framför allt är det kulturlivets villkor i en ideologiskt likriktande diktatur som ligger i fokus – hur författare fängslas, debatten stryps, undervisning och medier anpassats till en världsbild enligt nazismens kategorier.

Philip K Dick Mannen i det Höga SlottetPhilip K Dick – Mannen i det Höga Slottet räknas som en kontrafaktisk klassiker. Den skildrar ett USA som ockuperats av Nazityskland och Japan vilka segrat i andra världskriget. Men precis som i verklighetens Kalla Krig blir segrarmakterna snart mer och mer antagonistiska gentemot varandra, och risken för en ny storskalig konflikt dem emellan ökar allt mer… Mitt i detta får protagonisterna nys om en mystisk författare som börjat röra upp vågor genom en fiktiv berättelse där de Allierade vann. Dick skruvar till det hela och har med ett alternativt verklighetslager till som det kontrafaktiska i sin fiktiva verklighet. Och lustigast av allt är att den alternativa verkligheten inte är vår verklighet heller.

Philip Roth - Konspirationen mot AmerikaKonspirationen mot Amerika av Philip Roth är en kontrafaktisk historia mot bakgrund av Nazismens framväxt under 30-och 40-talet. Den utgår från ett isolationistiskt Amerika som inte tar del i Andra Världskriget förrän långt senare än i verkligheten, och där antisemitismen stegras kraftigt under mellantiden. I denna historieskrivning tar en administration med flygarhjälten Charles Lindbergh som frontfigur, vars övergripande mål är att hålla Amerika utanför kriget, makten år 1940. Konspirationen mot Amerika utgör en mer sociologisk, kulturhistorisk kontrafaktisk berättelse, som genom att visa på att det trots allt fanns potential för en annorlunda utveckling sätter fingret på sådant som den hemvävda amerikanska antisemitismen – en högst reell företeelse.

Robert Harris FatherlandRobert Harris – Faderland utgår från att Tyskland vann andra världskriget på såväl öst- som västfronten och kunde föra den Slutliga Lösningen till sin slutpunkt. 20 år senare utgörs det Kalla Kriget av konflikten mellan USA och Nazityskland, och i samband med att en amerikansk journalist besöker Berlin får en SS-kommissarie ledtrådar till vad som egentligen hände med Europas miljoner judar, en historia som helt nedtystats av regimen och är okänd för befolkningen och världen. Fatherland movie DVD caseBakgrunden till Faderland utgörs av visionerna om det framtida Tyskland som inte minst SS gav uttryck för, men lånar också erfarenheter från framför allt Sovjetunionens utveckling för att måla upp den kusliga visionen av hur nazisternas omstöpning av Europa kunnat gå hela vägen. ”Faderland” filmades med Rutger Hauer i huvudrollen som SS-översten Xavier.

Allen Steele - V-S DayEn företrädare för ett mer teknologicentrerat kontrafaktiskt perspektiv utgörs av ”V-S Day” av Allen Steele där det tyska raketprogrammet i ett tidigt skede omorienteras från missiler till bemannade raketer, vilket via diverse omständigheter leder till att en rymdkapplöpning sådan som skedde mellan USA och Sovjetunionen på 60-talet istället sker mellan USA och Nazityskland på 40-talet. Att rymdprogrammet var och har alltid varit en bisak till just utvecklingen av missilteknologi, och att en omställning dessutom skulle kräva en helt annan mentalitet hos naziledningen är detaljer som romanen lallar förbi…

iron_sky_poster_01En lite kul twist dock: just idén med nazister-i-rymden togs upp i filmen ”Iron Sky”. I vad som mest är en humoristisk drift med en kontrafaktisk historieskrivning har nazisterna här levt kvar i en koloni på.. månen. I filmen är för övrigt en figur starkt inspirerad av den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin president i USA… En kontrafaktisk dystopi om något ( En recension av ”Iron Sky” kan läsas här på bloggen).

Inglorious Basterds 2009För att runda av nazi-temat: en annan nutida film som kanske kan nämnas apropå uttalat alternativa scenarier är Quentin Tarantinos ”Inglorious Basterds”, som i en mening är en slags Kontrafaktisk Historia eftersom dess plot, att Hitler och Nazistledningen mördas av ett allierat kommando, ju lyckas.

Kim Stanley - The Years of Rice and SaltEtt helt annat fokus har den alternativa historien i Kim Stanley Robinsons ”The Years of Rice and Salt”. Bokens berättelser bygger på premissen att Digerdöden 1348 var speciellt dödlig för just Européer (lite som vissa eurasiska sjukdomar visade sig extra dödliga för de amerikanska urinvånarna) vilket leder till att Europa närmast töms på folk under högmedeltiden och inte kan spela den alltmer ledande roll världsdelen kom att inneha från renässansen och framåt. Istället tas den ledande rollen i världen över av Kina, Indien och den muslimska världen. Kina blir den stormakt som genomför motsvarigheten till de stora världsseglatserna och upptäcker Amerika, med den muslimska världen hack i häl…

Bryce Zabel - Surrounded by EnemiesHur historien skulle ha artat sig om president John F. Kennedy inte mördats är en fråga som sysselsätter många 60-talsnostalgiska amerikaner: vi har redan sett hur Stephen King i sin ”22/11 1963” medelst tidsresor spekulerar i räddandet av Kennedy. I romanen ”Surrounded by Enemies” spekulerar författaren Bryce Zabel i hur ett misslyckat attentat skulle ha påverkat politiken och nationen USA 1963, med det underliggande budskapet att chocken och konspirationstänket som hörde eran till skulle varit annorlunda, men inte mindre än i verkligheten…

Harry Turtledove - How Few Remain two flagsDen redan nämnde Harry Turtledove har förutom ”Guns of the South” skrivit flera  romaner med en förändrad historia som huvudinnehåll. Längst tar han greppet med sin Southern Victory-serie, som bygger på premissen att sydsidan segrar i inbördeskriget och att konfederationen lever vidare, varefter historien får spinna vidare ända till 1940-talet. Harry Turtledove - Ruled Britannia_(cover)Förutom denna har han spottat ur sig en mängd böcker med kontrafaktiskt innehåll, som t.ex. ”Ruled Britannia” (där den spanska Armadan 1580 lyckas invadera England), liksom också en rad fantasyromaner starkt baserade på verkliga historiska förhållanden.

The Best Alternate History Stories of the 20th Century - Ed Harry TurtledoveHarry Turtledove har också varit redaktör och medförfattare till flera antologier av kontrafaktiska noveller på engelska, senast ambitiöst benämnda ”the best Alternate History Stories of the 20th Century”. Dess blandning av möjliga scenarier med realistiskt anslag och sci-fi-inspirerade tidsreseberättelser spretar betänkligt, men ger en introduktion till genren och dess olika grepp och teman.

Att Spela mot Historien

Det kontrafaktiska anslaget på historien är alltså en rätt speciell, men på sistone växande genre. En bidragande anledning till detta är att greppet, kanske mer än inom ren bokutgivning, fått fäste inom spelvärlden – både inom klassiska brädspel och dataspel.

Risk Parker Brothers brädspel svenska_1Ett översiktligt fågelperspektiv på historiska konflikter, alltid med en juste karta som underlag där pjäser kan flyttas runt och inta olika områden, passar för ett brädspels paradigm. Redan 1957 kom det ursprungligen franska spelet ”Risk”, där världen, indelad i olika sektorer, låg öppen för erövring för de spelsugna.

Axis And Allies BoxEtt liknande anslag, med världen indelad i territorier som skulle erövras hade  ”Axis and Allies”  från 1981. Här lockade spelet med ett uttalat kontrafaktiskt lockbete: att leva om ”spelet om Europa” och se om man kunde vinna Andra Världskriget på nytt, eller kanske ta Axelmakterna till seger?

Svea Rike 1 SpelplanAtt vi i det mindre konfliktridna Sverige också kan ha smak för den här sortens spel där man kan erövra världen i alternativ historisk anda framgår att av framgångarna för  ”Svea Rike” – ett spel där olika adelsätter konkurrerar om att etablera sig som dominanter över ett Norden under svensk dominans under stormaktstiden på 1600- och 1700-talet. Spelet har sedermera tagit steget över och blivit dataspel.

Civilization 3 uk box tower of babelJust dataspelsvärlden kom att fördjupa kopplingen till kontrafaktisk historia i samband med att den tog upp tråden och vidareutvecklade de strategiska brädspelen, för att skapa några av de första klassiska s.k. strategispelen. Ett av de mer välkända tidiga spelen av denna typ var ”Civilization”, som tog upp och utvecklade strategi-brädspelens tidigare drag men gjorde spelet mer flexibelt och med större utrymme för spelarens handlingsutrymme. Därmed ökade det tidigare nämnda kontrafaktiska draget, i och med att man förstärkte möjligheten för en spelare att påverka händelseutvecklingen  genom att leda en nation eller folk och därmed bli en aktör vid tillblivelsen av en annorlunda historia. Detta var något som utvecklarna snabbt insåg och gjorde till dragplåster för senare versioner av spelen.

Europa UniversalisMånga liknande spel med möjligheten att spela ut och påverka världshistoriska skeenden i kärnan av sin spelidé har därefter följt, som det svenskproducerade  ”Europa Universalis”, vilka utvecklade konceptet och tillåtit alltmer förfinade politiska relationer, handlingssätt och aspekter av styrning att komma med.

Shogun Total War boxFler och fler faktorer har lagts till och lagt grunden för nya framgångsrika spel, som ”Total War”-franchisen som lade till en slagfältssimulator vid sidan av strategiaspekten som möjliggjorde förstapersonsperspektiv på slagfält där man alltså kunde anföra sina trupper under realistiska förhållanden för en ännu mer påtaglig alternativ historisk utveckling.

Wolfenstein_The_New_Order_coverDet är en händelse som ser ut som en tanke att ju mer förfinade spelen blivit, desto starkare har kopplingen till just möjligheten att spela med olika länders och civilisationers historia och förändra den. Numera har även spel från helt andra genrer än strategispelen hakat på trenden – ett illustrativt exempel utgörs av senaste versionen av det kultförklarade ”Castle Wolfenstein”. I senaste varianten, ”Wolfenstein: The New Order” är utgångspunkten att nazisterna segrat i andra världskriget – det klassiska kontrafaktiska scenariot, som vi sett ovan.

Olikt i fallet med riktiga  historieböcker som tar upp denna ansats verkar således kontrafaktisk historia inte utsättas för någon bred kritik när den används som litterär anordning för att berätta en historia.  Tvärtom – med tanke på dess popularitet även i nyare medier som dataspel kan man nog förvänta sig att detta grepp fortsätter att vinna insteg i olika former av populära framställningar som använder sig av historien på olika sätt. I fallet med fiktion säger själva det kontrafaktiska i sig väldigt lite om alstrens kvalitét. Som synes lånar sig greppet för spekulationer och rätt ytligt effektsökeri, som riskerar att inte bara bli banalt utan också sprida en felaktig syn på historien. Samtidigt kan man inte förneka att det i händerna på goda berättare som Philip Roth, eller närmare oss Hasse Alfredsson eller Tony Samuelsson, kan bli en fruktbar mekanism för att visa på företeelser med historiska implikationer på ett nytt sätt. Det är kanske just som ansats för att visa på mörkare sidor av våra samhällen, såsom de tre ovan nämnda författarna använder den, som den kontrafaktiska historien har sin största behållning. På det sättet ger kanske denna genomgång den i föregående inlägg omtalade historikern Richard J Evans rätt, fast i ett mer positivt ljus än han avser: kontrafaktiska historier kan, just genom att de tar in ett element av hur det inte är eller har blivit, visa oss på hur något faktiskt är i vår verklighet – något som vi annars inte skulle vilja kännas vid eller se.

*****************************************

Altered Pasts - Richard J Evans←Se föregående inlägget ”Tänk Om…(1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia

Samt ett tidigare Inlägg där eget bruk gjorts av ett Kontrafaktiskt Tema:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2014/07/01/alla-drabbningars-moder-del-1-en-bilds-tillblivelse-fran-historiens-dimmor/

—————————————————————

Några Källor till Kontrafaktisk Historia

Granskade Böcker i detta inlägg:

Granskade Bräd- och Dataspel

Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:

Fora & Websajter om Kontrafaktisk Historia i litteraturen

Tänk Om… (1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia


Tänk om Hitler dött under attentatet i Wolfsschanze 1944? Tänk om Muhammed snubblat och spetsats på sin egen kroksabel i slaget vid Badr år 624? Tänk om Paulus förlist och dött på resa år 45 innan han hann styra upp den nya sekten kristendom? Tänk om… Är man intresserad av historia kommer man förr eller senare att grunna eller stöta på den där sortens frågor. De flesta gånger avfärdas det med en snabb förklaring av varför det skedde som det skedde. Men ibland vill vissa fortsätta gräva i den konstiga frågan: Tänk om… saker utvecklat sig annorlunda än vad som skedde? De som vill besvara den där undran sysslar med s.k. kontrafaktisk eller alternativ Historia (ibland också kallad Ukronier). En kontrafaktisk utforskning av historien tar sikte på vad som skulle ha kunnat bli följden om en känd händelse eller företeelse inte inträffat, och något annat istället hade hänt. Att fundera över t.ex. vad följderna blivit av någon av ingressens frågor och försöka utforska, så gott det går, vad som skulle ha kunnat vara i så fall, är det som utmärker det kontrafaktiska resonemanget.

Soviet invasion of UK article-1104459-02EF4148000005DC-445_468x384

Från en kontrafaktisk artikel i engelska Daily Mail 20090103: ”What if Russians HAD invaded us?”

Kontrafaktisk historia är sålunda ett slags tankeexperiment. Som sådan lånar den sig gärna för berättandet av historier som just genom avvikelsen från kända historiska förlopp vill visa på hur en annan, tänkbar verklighet faktiskt skulle kunnat ligga för handen, eller kanske belysa den befintliga samhällsutvecklingen ur ett annat perspektiv. Som vi skall se framöver har därför Alternativ Historia etablerat sig som en litterär genre inom framför allt den engelsktalande världen (där känd som Alternate History). Här skall vi dock börja med att betrakta kontrafaktisk historia i relation till professionell akademisk historieforskning.

Kontrafaktiskt vs den Vetenskapliga Historieforskningen

Även när ett skeende är fördolt i historiens dimmor utgörs historien som sådan av det som redan tilldragit sig, vilket i sig ger i alla fall potentiellt ett slags facit – ett före och efter, där vi kan undersöka och försöka ta reda på vad som hände och postulera orsakssamband med utfallet som grund. Den kontrafaktiska historien har dock definitionsmässigt inte hänt. För de som sysslar med historien som ett yrke, dvs professionella historiker verksamma i akademiska miljöer, utgör därför den kontrafaktiska historien en huvudvärk – ja många skulle säga att det är inte historia alls, utan bara fria fantasier. Jim bresnahan-refighting-pacific-warÄnda sedan historien växte fram som en vetenskaplig disciplin har dess fokus legat på att ta reda på vad som faktiskt har hänt eller för att citera Historismens fader Ranke wie es eigentlich gewesen”. Det som därefter markerat utvecklingen är en balansakt av allt bredare omfång och bibehållen stringens i undersökningen av de historiska spåren, sådana som de kommer till oss i dokument, arkeologiska lämningar och kulturen i stort: sådant som redovisandet av källor; statistiska data och modeller; förekomsten av arkeologiska och andra materiella studieobjekt; öppen granskning och debatt från andra sakkunniga, m.m. Dessa syftar till att minska risken för misstag och att göra historien mer stabil som studieobjekt. Peter Tsouras - Cold War HotMycket, för att inte säga det mesta, av detta måste den kontrafaktiska ansatsen kasta överbord. Även den mest disciplinerade och strikta kontrafaktiska historien kommer till en punkt då man lämnar det faktiska förloppet (den s.k. Departure Point), varefter källorna upphör. Då återstår möjligen vissa sannolikhetsmodeller som stöd för vad som i övrigt är mer eller mindre nogräknade spekulationer. Det är troligen ursprunget till motviljan att ta in kontrafaktuella perspektiv i den seriösa historieforskningen. Det finns tillräckligt mycket osäkerhet om motiv och trätor om vad som lett till vad, utan att man dessutom drar in idéer om vad som inte hände.

Deborah Lipstadt - Denying the holocaust

Förintelseförnekelse, en ökänd form av historieförfalskning, se ”Denying the Holocaust

Det kan verka inskränkt, men man bör ge akt på de vidare implikationerna. Även seriös, väl underbyggd historieforskning kan vara kontroversiell, och det är en del av historikerns uppgift, genom att utkräva ansvar för källor, redovisandet av fakta och resonemang, att hålla undan för avarterna av historieskrivning. Vi vet att under inflytande från olika former av ideologier kan tendentiösa och dåligt underbyggda föreställningar om vad som har hänt, vilka de relevanta aktörerna och vad orsaken till senare utveckling varit, bli helt felaktig, ja ren historieförfalskning, med svåra konsekvenser för samhället.

Om Nazisternas uppbyggande av en fiktiv historia med ras och arisk överlägsenhet som grund - se bl.a.  "Härskarplanen"

Om Nazisternas uppbyggande av en fiktiv historia med ras och arisk överlägsenhet som grund – se bl.a. ”Härskarplanen”

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att sådan för politiska manipulationer eller indoktrinering framtagen ”historia”, inpyrd av idéer som t.ex. rasism, nationalism, religiösa hänseenden eller klasskampsideologi, ofta tar sin början i framställningar som spekulerar om vad som kunde ha hänt. MEN de som tillskyndar eller åtminstone tolererar kontrafaktiska historiescenarior saknar inte helt poänger. De kan påpeka: att analysera vad som faktiskt hänt utan att ens fundera på vad som kunde ha varit begränsar förmågan att värdera möjligheter och tillmäta vikt åt historiska processer. The Cold War revisited - Magazine of HistoryKontrafaktiska resonemang kan hjälpa en att urskilja vad som var avgörande drivkrafter i ett skeende: genom att t.ex. tänka bort en faktor eller aktör kan man argumentera för hur viktig en enskild person varit, eller en enskild händelse (se, t.ex. Dick Harrisons fundering om Skotten i Sarajevo 1914, en klassisk ”Tänk Om”-kandidat). Rätt använt kan ett kontrafaktiskt anslag bli fruktbart även på det mer abstrakta planet genom att det kan bidra till att tolka ifrågasatta eller osäkra historiska fakta på ett icke-konventionellt sätt, och hjälpa till att belysa händelser ur ett bredare perspektiv. Det finns också ett värde i att peka på att historien inte är förutbestämd, utan faktiskt rymde samma sorts valmöjligheter som vi utan svårighet kan skönja i vår nutid. Tänk Om - Nio Kontrafaktiska Essäer - Lars M Andersson & Ulf ZanderMånga av dessa positiva aspekter på att tillåta sig visst kontrafaktiskt utrymme när man studerar den verkliga historien finns redovisade i boken ”Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” som tar upp ett antal intressanta kontrafaktiska scenarier, som: Tänk om Alexander den Store inte dött 323 fKr och fortsatt sina erövringar? Tänk om Sverige förlorat slaget vid Lund 1676? Tänk om Araberna inte förlorat slaget vid Poitiers 732? Tänk om amiral Zheng He etablerat Kinesiska kolonier i Asien & Afrika vid sina stora flottexpeditioner 1405-1433 på ett manér liknande det européerna gjorde ett par generationer senare? osv. Norman Longmate - If Britain had FallenDet kanske mest vederhäftiga sättet att kliva in i de kontrafaktiska tassemarkernas gränszon är att spekulera om väl beskrivna förlopp där det fanns dokumenterade planer på alternativa handlingssätt och framtidsvisioner redan då det begav sig – som av någon anledning inte blev av. Ett exempel på detta rör t.ex. krigsplaner som inte förverkligades, som när Norman Longmate undersöker de verkliga, befintliga planerna på hur Nazityskland tänkte sig att besegra och invadera Storbritannien efter det s.k. ”Slaget om Storbritannien” under 1940. Genom att studera hur planerna gick snett och vad som behövts för att de skulle haft framgång och peka på möjliga svårigheter längre fram beträder Longmate definitivt det kontrafaktiska gränslandet, samtidigt som han utgår från de verkliga förhållandena och kontrasterar det med de misslyckade planerna.

speer berlin grosse halle

Albert Speers Grosse Halle i tänk framtida Berlin

Sådana dokumenterade planer och framtidsvisioner i samtiden har förstås också inspirerat författare av rent fiktiva kontrafaktiska framställningar. Hitler och hans chefsarkitekt Albert Speers planer för ombyggnaden av Berlin och SS tanke på en nyordning av ett etniskt rensat Östeuropa bildar t.ex. bakgrundsmiljön för Thomas Harris ”Faderland”. Philip K Dicks ”Mannen i det Höga Slottet” drog inspiration från de olika scenarier av hur axelmakterna kunde tänkas invadera USA som spreds vid tiden för USAs inträde i kriget. Mer om dessa böcker i ett annat inlägg.

LIFE mag 1942 - Pearl Harbor revisited - plan for Japanese Invasion of America

LIFE mag 1942 – Pearl Harbor revisited – plan for Japanese Invasion of America (publicerad i Daily Mail)

Peter Tsouras - Gettysburg An Alternate HistoryVad även de mer positiva betraktarna vidgår är att den som vill ta med det kontrafaktiska som ett verktyg i sin låda måste ge akt på många svåra gränsdragningsproblem. Även när de avvikelser man postulerar kan motiveras och göras trovärdiga, och inskränker sig till sådant som KUNDE ha hänt under förutsättningarna, kan den s.k. ”fjärilseffekten” göra att de avvikelserna snabbt kan växa sig stora. Så hur långt skall man låta dem gå, och därmed sätta den efterföljande utvecklingen på en helt oöverblickbar väg?

Timothy Venning har skrivit en serie böcker om avgörande skeenden i den engelska historien där han också behandlar alternativa utvecklingar, förutom en mer vidhängande kontrafaktisk studie om romarrikets fall

Peter Englund - Förflutenhetens LandskapEn viktig aspekt att ha med sig när man betraktar mer fria historiska betraktelser är vilken historiesynen som scenariot bygger på. Som den alltid närvarande spänningen mellan strukturella vs aktörscentrerade perspektiv. Numera strävar de flesta seriösa historiker att lägga en solid strukturell grund för sina slutsatser även när de tar en individs historia under beaktande, men frågan om aktörernas roll för storskaliga samhällsförändringar förblir kontroversiell. Historikern Peter Englund som beträtt båda dessa synsätt i sitt skrivande har därvid påpekat att även den mest geniale fältherren verkar inom logistikens och de materiella förutsättningarnas trånga bur av järn. Englund har också själv örfilat kontrafaktiskt harvande i gamla fältslag genom att påpeka hur lite koll och översyn fältherrar och ledare hade, i ”Myten om Fältherren” (från den läsvärda essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap”). Det är dock ett faktum att Kontrafaktisk historia ofta tar sin utgångspunkt i klassisk politisk historia med ett ganska snävt perspektiv – fokus ligger på statsbildningarna, den militära politiken och de ledande politiska aktörernas göranden. Inte sällan är det en påtagligt individcentrerad historia, kretsande kring enskilda makthavare och snillen, eller ibland enstaka tekniska landvinningar och detaljer, från vilka stora förändringar för historien härleds. Mer kulturantropologiska och idéhistoriska perspektiv tenderar därvid att falla vid vägkanten, helt enkelt för att de är mindre överskådliga och därmed lånar sig sämre för en alternativ berättelse som bygger på händelser (även om det finns undantag – se t.ex. Philip Roths ”Konspirationen mot Amerika”).

Några av militärhistorikern  Peter G. Tsouras många böcker med kontrafaktiskt tema, de flesta runt 2:a världskriget. Jämförelser även mellan de olika böckerna visar på problemet med att avlägsna sig för mycket från enskilda händelser och deras Departure Point – Vissa, som behandlar ett visst slag, kan hålla sig hyfsat vederhäftiga, medan varianterna som tar ett mer heltäckande alternativt perspektiv på hela konflikten är mycket mer spekulativa.

Altered Pasts - Richard J EvansDen här formen av historieskrivning, som gärna vill bortse från mer övergripande historiska processer och strukturer, bär med sig en tendens till ideologisk kantring när det gäller många alternativa scenarier. En av historikern Richard J Evans främsta argument när han kritiserar kontrafaktisk historia i sin bok ”Altered Pasts: Counterfactuals in History”(2014) är just att många av scenarierna har en tydlig tendens, företrädesvis av politiska sympatier till höger, vilket färgar av sig på deras tänkta scenarier. Det här sätter fingret på vad som är en mer subtil variant på den ovan nämnda tendensen att det kontrafaktiska historieperspektivet är sårbart för olika former av ideologisk snedvridning. Evans är hård mot det kontrafaktiska anslaget, och inte utan rätt – i den anglosaxiska världen kan man kring många, om inte flertalet scenarier,  tydligt skönja antingen en form av önsketänkande eller lusten att berätta en underhållande ”skräck-historia” som grund för spekulationerna. Som han påpekar är Fransmän eller Ryssar inte speciellt begivna på ”Tänk om Nazityskland vunnit och invaderat…”-genren, eftersom de mycket väl vet hur det tedde sig. Och det var ingen lustig historia. Men kanske är han alltför kategorisk när han också frånkänner rent fiktiva framställningar med kontrafaktiskt anslag deras möjliga värde, speciellt med tanke på att som han själv påpekar, ”kontrafaktisk historia säger oss mer om vår egen värld än om de som den försöker skildra”. Det borde föranleda insikten att en roman har andra syften än bara att berätta en korrekt historia, även när de gör ymnigt bruk av historiska detaljer för sin miljö. Hur den kontrafaktiska historien har brukats som just litterär genre blir föremålet för nästa blogginlägg på detta tema.

***********************************

Hans Alfredsson - Attentatet i Pålsjö Skog 3bSe nästa inlägg på temat Kontrafaktisk Historia: ”Tänk Om (2)… Kontrafaktisk Historia som litterär genre”→

Se tidigare också  Inlägg med Kontrafaktiskt Tema:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2014/07/01/alla-drabbningars-moder-del-1-en-bilds-tillblivelse-fran-historiens-dimmor/

——————————————–

Några Källor om Kontrafaktisk Historia

Behandlade böcker och deras författare

  • Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” var den första seriösa genomgången av kontrafaktiska scenarier som jag tog del av, given av en omtänksam vän som känner till mina knasigheter. Den finns även i en speciell version enkom för medlemmar av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, försedd med ett ytterligare scenario – undertiteln på denna utgåva är således ”Tio kontrafaktiska essäer”.
  • Peter Englund är ingen vän av kontrafaktiska spekulationer, men tar i sina böcker ofta upp både valmöjligheterna och trycker på det faktum att många avgöranden i historien skett under röriga och oöverblickbara förhållanden med extremt dåligt faktaunderlag från alla inblandade, något som indirekt slår mot kontrafaktiska anslag som vilar på att de ledande aktörerna vetat om vad de gör och kunnat styra utvecklingen. Se t.ex. essäsamlingarna  ”Förflutenhetens Landskap” och ”Brev från Nollpunkten” och böcker som ”Ofredsår” och ”Den Oövervinnerlige”.
  • Deborah LipstadtDenying the Holocaust” (1993) är en dräpande vidräkning med förintelseförnekande inom främst pro-nazistisk och högerextrem historieskrivning. Lipstadt stämdes av förintelseförnekaren och Hitlerapologeten David Irving för att han omnämndes som just historieförnekare och pro-nazist, en stämning som sistnämnde förlorade. Lipstadt bistods i rättegången av bl.a. Richard J. Evans, se nedan.
  • Richard J Evans ”Altered Pasts: Counterfactuals in History” gav upphov till en intressant debatt i Storbritannien, där den kontrafaktiska historieskrivningen är mycket mer populär än hos oss. Se t.ex. anmälan i The Telegraph 20140416 (http://www.telegraph.co.uk/culture/books/bookreviews/10767153/Altered-Pasts-by-Richard-J-Evans-review.html) och The Guardian 20140417 (http://www.theguardian.com/books/2014/apr/17/altered-pasts-counterfactuals-in-history-review). I samma tidning skrev Evans en egen dräpande krönika mot kontrafaktisk historia, http://www.theguardian.com/books/2014/mar/13/counterfactual-history-what-if-waste-of-time. Det kan noteras att Richard J. Evans var en av dem som drog till storms och påvisade den ökände ”historikern” David Irvings nazivänligt revisionistiska och historieförfalskande tendenser, vilket redovisades i boken ”Lying About Hitler” från 2001.
  • Norman Longmate inspirerades till sin bok”If Britain had fallen” (2004) av en brittisk TV-serie från 1972 med samma namn. Bokens första del beskriver tyskarnas planer för hur Storbritannien skulle besegras och underkuvas i början av andra världskriget, men går sedan vidare och i tämligen dramatiserad stil beskriver i flera essäer hur livet i ett nazi-ockuperat Storbritannien kunde ha tett sig.
  • Jim BresnahanRefighting the Pacific War” (2011) består av en serie studier av olika stridshandlingar under andra världskrigets Stilla Havs-teater. Fokus ligger på enskilda slag, och om under omständigheterna möjliga annorlunda med diskussioner om hur detta skulle ha kunnat påverka efterföljande skeenden. Anslaget är begränsat, och Bresnahan undviker att spekulera i stora, vidhängande scenarier som t.ex. att Japanerna kunde ha vunnit.
  • Timothy Venning, med doktorat i historia från Kings College, London, har efter framgång med boken ”If Rome hadn’t Fallen” där han reflekterar över hur världen sett ut om Romarriket inte fallit som den gjorde, producerat en hel serie böcker ”An Alternative History of Britain”. I dem undersöker han period för period avgörande skeenden i den engelska historien med konsekvent bruk av kontrafaktiska scenarier för att visa på vilka alternativ som kunde legat för handen.
    • ”If Rome hadn’t fallen” (2011)
    • ”An Alternative History of Britain: The Anglo Saxon Age” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: Normans and Early Plantagenets” (2014)
    • ”An Alternative History of Britain: The Hundred Years War” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: The War of the Roses” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: The Tudors” (2014)
  • Peter G Tsouras har skrivit och varit redaktör för ett antal böcker med kontrafaktiskt anslag, de flesta med fokus på andra världskriget, men även andra viktiga historiska konflikter som ”Dixie Victorious” och ”Cold War Hot om kalla kriget. Några tar upp fullskaliga scenarier som t.ex. om Japan segrat i Stillahavskriget (”Rising Sun Victorious”), medan andra koncentrerat sig på enskilda händelser, framför allt fältslag, som ”Disaster at Stalingrad”, ”Gettysburg – An Alternate History” mfl. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_G._Tsouras för en mer komplett bibliografi.
    • ”Gettysburg – An Alternate History” (1997)
    • ”Dixie Victorious” (2006)
    • ”Third Reich Victorious” (2012)
    • ”Rising Sun Victorious” (2012)
    • ”Disaster at Stalingrad” (2013)
    • ”Disaster at D-Day”(1994)
    • ”Battle of the Bulge – Hitlers Alternate Scenarios” (2004)
    • ”Cold War Hot” (2003
  • Heather Pringle ”Härskarplanen: Himmlers jakt på det Ariska ursprunget” (2007) redogör för den medvetna strävan från Himmlers SS-organisation att förvanska historien i enlighet med sin ideologiska övertygelse om den ”ariska rasens” överlägsenhet och det förmodat ”ariska” ursprunget till snart sagt varje form av högre kultur runt om i världen.

Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:

Det finns flera forum på nätet där folk diskuterar kontrafaktiska scenarier – ett urval:

En liten efterstudie i partisymboler – för Sverigedemokraterna


När jag knåpade ihop en karta över utbredningen av högerextrema och främlingsfientliga partier i Europa kom naturligt frågan om partiernas symboler att tilldra sig uppmärksamhet. Mest intressant var förstås historien bakom vårt eget xenofoba parti, Sverigedemokraterna (SD) och deras symboler.

Hitler & Mussolini, fasces & Nazistisk Örn

Högerextrema och etnicitetskramande partier av den sort SD tillhör har, särskilt efter andra världskriget och nazismen men även dessförinnan (se t.ex. de italienska fascisternas bruk av faces, de romerska liktorernas spöknippen), ett speciellt förhållande till partisymboler och symbolism överhuvudtaget. Den dåliga PR som kopplingar till fascism och nazism innebär balanseras dock för dessa rörelser av den samlande effekt på tänkbara sympatisörer som symbolerna har, och möjligheten att ange en länk bakåt, alternativt peka ut en ny färdväg för en äldre rörelse.

I Sverigedemokraternas fall är detta speciellt intressant. Sverigedemokraternas ursprung är i sig okontroversiellt – det är väl känt att partiet har sina rötter i den främlingsfientliga ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS)-rörelsen. Det har lite här och var på nätet skrivits en del om extremhögerns och rasiströrelsens partiemblem och symboler: se t.e.x denna snygga grafiska presentation av högerrörelsernas symbolik. Mitt eget fokus ligger på hur själva, skall vi säga historieskrivningen ser ut. Det roande, och ibland också talande, ligger i vad man förtiger och stoppar undan i byrålådan. Inspirerad av Dan ”Da Vinci-koden” Brown och dennes småroligt tendentiösa sätt att bedriva symbologi så satte jag själv ihop en liten sammanfattning.

Följande lilla genomgång bygger direkt på ett avsnitt från Sverigedemokraternas egna hemsida, som i sig är rätt intressant, och vid ett första påseende föredömligt ärlig när de tex. talar om varför de valde bort Facklan som symbol. Kursiverad text nedan inom citattecken är icke modifierade avsnitt direkt från SDs hemsida 2010-11-15,kl. 19.16. Citaten är från ett enda löpande block, inte lösryckta eller tagna ur sitt sammanhang. Djävulen ligger dock som vanligt i detaljerna, här symboliserade av mina kommentarer.

Förgätmigej - Familj, Hembygd, Fädernesland

Förgätmigej

Sverigedemokraternas första partisymbol var Dalslands landskapsblomma, Förgätmigej. Det bestämdes genom en tävling i SD-Bulletinen 1990. Förgätmigej blev inte särskilt långlivad som partisymbol, även om den aktualiserades på nytt när symbolbyte diskuterades inför valet 2006.”

BSS-Sverigedemokraterna

Kommentar. Nej den plankningen av en stackars majblomma  blev inte speciellt långlivad, och man kan ju förstå varför (jämför med alla till dags dato här) och dessutom -”Familj, Hembygd, Fädernesland” var väl kanske lite väl mossigt? Här kan vi dock se en första, om än subtil skarvning. Uppenbarligen sviker minnet lägligt, eftersom partiet inte vill dra sig till minnes en hel del andra symboler som var i omlopp runt partiet på det glada 90-talet. På den tiden var bandet till den kända logon BSS, Bevara Sverige Svenskt, bra mycket mer betydande än någon abstrakt blomsymbol – som synes av klistermärket till höger här som delades ut i ymniga mängder. Det skulle ju iofs kunna vara så att bildredaktörer idag skulle tokvägra ha med den där, det hade kanske inte sett snyggt ut att ha en kitschig viking på den i övrigt mycket sobra hemsidan, märket är ju så, så…skrikigt. Nä den gick kanske bort av estetiska orsaker. Gult e så ute, så 90-tal på något sätt.

SD -Hjärta för Sverige

Hjärta för Sverige

Hjärta för Sverige har egentligen aldrig varit någon officiell partisymbol men har ändå använts i en rad publikationer, särskilt på senare år. Även under 1990-talet användes hjärtat som illustration på klistermärken och i partiets tidningar.” 

Kommentar. Notera hur man här erkänner den verkan som t.ex. klistermärken, flaggor och andra medier för symboler har, medan man för BSS-märkena ”glömmer” det. Ifråga om själva symbolen förstår jag att man inte fastnade för den. Den lyckas med att både vara för gräll och för intetsägande. Det ser mer ut som något man skulle svinga på en fotbollslandskamp än ett politiskt partis symbol. Kanske är det inflytandet från det samtida högerpopulistiska Ny Demokrati (någon som minns dem?) och deras allmänna lättsamma inställning till politik som kom att påverka SD. Hursomhelst tog aldrig ”Hjärta för Sverige”- symbolen riktigt, och den symbol som kom att dominera SD:s kommunikation blev istället en som föredrogs av ungdomsförbundet, nämligen…

SD Fackla Symbol & Skylt

Facklan.

Historien förtäljer inte exakt när facklan började användas som Sverigedemokraternas partisymbol, men det rör sig om tidigt 1990-tal. Till en början var facklan ungdomsförbundets symbol men den kom så småningom att användas också i partisammanhang. Det råder delade meningar om facklans ursprung. Klart står att den påminner mycket om en annan fackla som använts av extrema rörelser i Europa, vilket också var ett huvudargument när facklan byttes ut mot blåsippan.”

Brittiska Nationella Frontens Flagga

Kommentar. Här blir det hela lite mer skoj. Det roliga med ovanstående citat är språkbruket ”den påminner mycket om en annan fackla…” Låt mig försöka översätta det till ren svenska, det kan nämligen läsas den var direkt tagen från uttalat rasistiska partiorganisationer ute i Europa. Kandidaterna kan göras många. En uppenbar koppling är förstås engelska National Front, en organisation som så sent som i år (2010) inte tillät ”icke-vita” personer som medlemmar i partiet (det tvingades nyligen att ändra stadgar tack vare Europeiska diskrimineringslagar – behöver jag säga att partiet, liksom SD, är EU-fientligt?).

"Framtiden är vår"

Franska Nationella Frontens Flamma

Det första riktigt stora invandrarfientliga partiet som fick ett bredare stöd i ett europeiskt land av betydelse var franska Nationella Fronten, lett under dess tillväxtperiod på 90-talet av antisemiten och kvinnomisshandlaren Jean-Marie le Pen. ND och hela den xenofoba rörelsen beundrade Nationella Fronten och såg deras framgångar som en inspiration. Frontens emblem var en flamma, och än idag använder den anslutna ungdomsorganisationen Front National de la Jeunesse (FNJ) som samlar de mer radikala elementen, en fackla som är närmast identisk med engelska National Fronts (se t.ex. deras Facebook-sida).

Vlaams Blok Flamländska Fackla

 En annan rasistisk outfit med en fackla som ”påminner” om SD av årgång 2006 var det flamländska separatistpartiet i Belgien Vlaams Blok, en rörelse som gärna hedrade holländska SS-soldater och där ledande medlemmar förnekade förintelsen. De företedde det flamländska lejonet på sin fackla tills partiet upplöstes efter domstolsbeslut 2004. Dess bas kom dock att bilda det numera framgångsrika högerextrema partiet Vlaams Belang

Varför facklor? undrar man kanske. Jag menar, för ett svenskt extremhögerparti vore snarare en majbrasa en passande symbol? Men nej, det skulle vara den mer, ska vi säga aktiva, facklan… Är det månne ett uttryck för pyromaniska böjelser?

Stockholms Universitets Fackla

Nej, kanske inte. Länge var facklan främst ett uttryck för lärdom – upplysning i andlig mening (som t.ex. hos Stockholms Universitets, och många andra läroanstalters, emblem).

Facklans pånyttfödelse som politisk symbol kan man för extremhögerns del söka i Tyskland på det glada 1930-talet, då en mustaschprydd herre med svårregerligt temperament ledde saker och ting… Nazisterna älskade facklor – förutom att symbolisera kraft, ljus och värme generellt var de religiöst neutrala, vilket gjorde dem passande som ikoner i ett land där de viktigaste symbolerna annars kretsade kring kristendomen och redan var inmutade av de traditionella center-högerpartierna och den katolska kyrkan.

På avstånd såg det nästan ut som julafton...komplett med tomtar

Nazistpartiets viktigaste fest hade den intressanta datummärkningen 11/9 till åminnelse av den misslyckade nazistkuppen i en ölhall i München 1923, då 16 överförfriskade brunskjortor sköts ner av polisen. Varje år efter maktövertagandet 1933 hölls den 8-9/11 två dagar av ceremonier under vilka SS-avdelningar tågade genom gatorna till facklornas sken, fram till det mausoleeliknande minnesmärket som rest till hjältarnas ära… 

Ringdans med facklor

Liknande fackeltåg hölls vid andra viktiga tillfällen, vilket kan beses t.ex. i Leni Riefenstahls ”Triumph des Willens” (Viljans triumf), den legendariska propagandafilm som skildrar partidagarna i Nürnberg.  Samma Leni Riefenstahl och organisatören av olympiska spelen 1938 i Berlin, Carl Diem, gjorde så effektfullt bruk av fackeltåget och överlämnandet av den Olympiska elden att de därefter blev standardrekvisita i olympiska sammanhang.

Med tanke på ovanstånde är det kanske symptomatiskt att samtliga omtalade moderna partier valt att så att säga dämpa sina flammor till förmån för mer slätstrukna grafiska symboler. Därtill hade SD en fördel, eftersom svenskt partiväsende av tradition företer blommor som partisymboler. Men fanns det någon ledig blomma med rätt nationell ackreditering?

SD 7-bladig blåsippa

Blåsippan

2006 antog partiets medlemmar den nuvarande Blåsippan som partisymbol genom en medlemsomröstning.”

 

Högerpartiet de Konservativas vs SDs Blåsippa

Kommentar: SD:s senaste och nuvarande symbol, som ju också är den som de företedde när de i år (2010) tog sig in i riksdagen, utgörs av en stiliserad blåsippa. I samband med bytet kom det dock fram att andra politiska rörelser, nämligen det lilla Högerpartiet de Konservativa, Konservativa Studentförbundet och Högerpartiet i Svenska Kyrkan använde sig av en liknande symbol (se bilden). De blev inte glada över SD:s tilltag, som framgår av Högerpartiets pressmeddelande. Det hela blev en rättssak som drogs upp i PRV där saken till slut bestämdes i SDs favör eftersom målsägandena inte kunde bevisa att symbolen var inarbetad eller allmänt känd som deras. SD fick, iaf för stunden, fortsätta med sin blåsippa (motparterna kan ju alltid överklaga till Patentbesvärsrätten). En lite kul detalj är att alla partierna valde just en 7-bladig variant, även om den 6-bladiga är vanligast. Det har inte saknats lustigkurrar som påpekat att en sjubladig blåsippa utgör en slags mutation eller deformation. Det måste i så fall vara en inte alltför svår avvikelse, eftersom blåsippor tydligen kan ha upp till 10 kronblad utan att anses vara abnorma. Oavsett detta måste man säga att SD till slut valt en symbol som uppfyller flera krav för ett distinkt och tilltalande emblem:

  • den är en blomma, i de svenska partisymbolernas tradition;
  • den kan ges en ”nationell” prägel med den svenska flaggans färger;
  • den är ganska distinkt, oaktat att den blandades ihop med t.ex. KD:s blomma av diverse halvblinda redaktörer här och var, vilket kanske säger mer om korrekturens tillstånd i dagens mediavärld;
  • den är också enkel, med en kompakt form som är lätt att mångfaldiga och sätta på trycksaker, banér och grafiska element för elektroniska medier.

Så oaktat att de mer störda xenofoberna rasar om att SD i.o.m. sitt symbolbyte blivit som alla andra, sålt sin själ och annat som borde föranleda insättning av pharmaceutiska åtgärder, så tror jag den nuvarande symbolen kommer att visa sig ha bättre staying power, som jänkarna säger, än dess föregångare.

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte verkar lätt, det där med att välja en symbol för Sverigedemokraterna. Man kan också som synes se en ganska klar överensstämmelse mellan partiets val av symboler med partiets utveckling, från en liten apart sekt på högerflanken som söker sitt uttryck, till den rörelse med mer vid apell som det tyvärr blivit idag. Förutom de mer tragikomiska inslagen kan man också konstatera att rörelsens proklamerade rättspatos och nationella stolthet inte hindrat dem från att stjäla andras emblem och att nyttja utländsk (vafalls!) symbolik när det så passat.

——————————————————————————————-

Läs mer

%d bloggare gillar detta: